Vi sålde Foa med esotiska vapen

Foa skulle räddas från nedskärningar. En av dem som engagerades var journalisten Ulf Ivarsson som numera är chefredaktör för tidskriften Hemvärnet. Här är några av hans personliga minnen.

Vi sålde Foa med exotiska vapen

Vännen och kollegan Stefan Bratt ringde. Han hade nyss blivit redaktör för denna tidning. – Vill du skriva något i Artilleri-Tidskrift? – Ja, men det blir ovetenskapligt och personligt. – Kör till.

Alltså: 1989 kom jag till Försvarets forskningsanstalt som presschef. Min uppgift var att marknadsför Foa. Det var bra drag i forskningen, men statssekretare Björn von Sydow, senare försvarsminister, ville lägga ned anstalten och istället låta universitet och högskolor få uppdragen. Just artilleri har satt min fantasi i rörelse alltsedan pappa arméingenjören tog med oss pojkar till uppvisningsskjutningar på Villingsberg. Jag började därför min pr-kampanj på Grindsjön, ett litet skjutfält på Södertörn, cirka fyra mil söder om Stockholm.

Motmassa

Bom! Tryckvågen snärtar till i ansiktet, fast vi står på en kulle 100 meter bort. Överingenjör S provar en ny kon guration av så kallad motmassa i ett gammalt 57 millimeters lvakaneldrör.

Höghastighetsfotograf O:s kamera viner och senare betraktar vi tillsammans resultatet på video. Skivor av motmassa lämnar eldröret ungefär som när en bilkö börjar röra sig på grönt ljus. Poängen? Lägre tryck runt vapnet, som därför i en pv-tillämpning kan användas i slutna rum. Vinsten är uppenbar för alla som vet något om strid i bebyggelse.

Till avslutningen på projektet lyckas jag fylla en hel buss med journalister. Där  nns TT:s Margareta B, Rapports Christer Å, Aktuellts Hans R, Vetenskapsradions Roger B och många andra. Den här gången skjuter teknikerna istället med ”Big Bo”, döpt efter generaldirektör Bo Rybeck. Kalibern har jag glömt, men det var säkert minst 20 centimeter och smällen därefter.

Kring sammansättningen av själva motmassan rådde mycket hysch-hysch. Konstruktören B sänkte rösten när vi pratade om saken. Men idén apades efter av industrin och idag har vi pv-vapen som går att använda i ”con ned spaces”, AT 4 CS.

Överingenjör S talade drömmande om att en hel familj av pv-vapen nu skulle bli möjlig. I taket på en av institutionerna på Ursvik hängde redan en övertäckt modell av en pansarvärnsvagn med en skräckinjagande motmassekanon.

Skivade pilar

I en avsides belägen byggnad på Grindsjön hade man just installerat en höghastighetskanon för forskning om duellen mellan pansarskydd och pv-vapen. Här kan man driva upp små projektiler till mer än 10 000 meter per sekund och studera hur de tränger in i olika material. Mest fascinerad blev jag av försöken med att segmentera, skiva upp, hårdmetallpilar. Segmenten tar sig igenom tjockare pansarplåt än hela pilar, därför att nya skivor som slår in arbetar i kratern av den föregående. Men frågorna hur man får pilen att dela upp sig i banan och om skivorna snällt stannar på sin plats i  ykten måste besvaras. Ingenjör L valde en typisk forskarlösning. Han började helt sonika med att skjuta målet mot pilen. Om Foa lyckats skulle svenska stridsvagnar antag-

ligen ha haft världens vassaste underkalibrerade pilammunition.

Raketdriven granat

På Grindsjön kom jag också i kontakt med laborator G och hans grupp av unga ingenjörer. De höll på med det spännande uppslaget att öka banlängden för artillerigranater med hjälp av en inbyggd raketmotor. En del av innanmätet i granaten bestod helt enkelt av ett fast bränsle runt en luftkanal. När granaten lämnat eldröret skulle friktionen mot luften tända bränslet. I ett skede prövades pvc-plast och hela gänget åkte till Torhamn i Blekinge för att testa. Före provskjutningen beslöt jag mig för att göra reklam för Foa i Blekinge Läns Tidning. Till frukosten andra dagen kunde därför mina häpna arbetskamrater läsa om Foas mystiska försök med hemliga granater. Skjutningarna genomfördes nattetid med en 40 millimeters lvakan, en klassiker som min morbror Arne Bergling en gång förbättrade eldhastigheten på, vilket jag är mycket stolt över.

Men skott efter skott avlossades utan att raketmotorn brann och till sist tröttnade jag och fotografen. Försöksledaren tyckte att vi saknade tålamod och det hade han ju rätt i. Det tar sin tid att få alla parametrar att stämma, men vi ville ha resultat och bilder genast.

Flytande krut

Nu hade jag fått upp farten i propagandan för forskning om svenska vapen och läste i en engelsk tidning om  ytande krut. Idén har en del fördelar, framförallt högre V0 utan att eldrören slits mer, men på köpet får man en krångligare logistik och tätningsproblem. På detta område gjorde inte Foas forskare mycket mer än läste samma tidningar. Det tog vi inte någon hänsyn till. Laborator F på Grindsjön vidtalades att posera framför en pv-kanon och sen skrev jag artiklar i fackpressen om den svenska forskningen om  ytande krut.

Steget var därefter inte långt till ännu mer exotiska applikationer. En av de stora teoretikerna på anstalten, docent W, studerade elektromagnetiska kanoner. I jakten på ständigt högre utgångshastigheter hade amerikanarna gjort försök att accelerera projektiler i kraftiga magnetfält. I ett fall användes tusentals bilbatterier. President Reagan hade släppt till miljontals dollar på metoden i sitt ”Stjärnornas krig”, men W ansåg inte att tekniken var framkomlig. Tillfrågad om varför svarade han med att skriva upp några ekvationer som väl ytterst få begrep.

Virvelkanon

Jag beundrade emellertid W mycket. Han hävdar fortfarande att fusionsreaktorer är fysikaliskt omöjliga på grund av ”irregulariteter i plasmats ytterkanter”. Faktiskt har han fått rätt hittills, trots snart ett halvt århundrade av forskning. Det var W som berättade för mig om Foas virvelkanoner. En virvelkanon är en sprängladdning i ett rör som skapar en kraftig turbulens i luften. Målet var att montera sådana kanoner i aktern på våra strids ygplan. När kanonen avfyrades skulle en förföljande moståndare tappa kontrollen över sin farkost. På Foas mark i Ursvik fanns då fortfarande spår efter brunnar i marken som använts i försök på 1950-talet.

Nu hade jag material till en helkväll om exotiska vapen och bjöd in massmedia. Temat var ”Från virvelkanon till Stjärnornas krig”. Salen fylldes med journalister. Men den gode W blev lite för teoretisk och publiciteten uteblev nästan helt.

Samtidigt började jag intressera mig mer för kemisk krigföring och radar. Men det är en annan historia. Åren går. I korridoren stötte jag häromdagen ihop med general Ekenberg som är artillerist och en gång chef för Artilleriets Stridsskola. – Vet du vad som hände med de här projekten? – Ja, frånsett motmassan inget direkt.

Men sådan är forskningen. Jag hade roligt och Foa levde vidare.