Artillerisensorer – behövs de?

Artilleriets sensorer har haft betydande svårigheter göra sig gällande de senaste åren. Det största problemet har varit att kunna ge förväntad effekt när den egna tillhörigheten inte har varit självklar. Om artilleriet överhuvudtaget skall ha egna sensorer, vilken förmåga vill vi egentligen att dessa sensorer skall ha? Och om de skall vara artillerister, inom vilken ram skall de då verka i? Vad vill vi uppnå?

Till exempel lyder 93. Artillerilokaliseringsradarkompaniet idag under chefen för Armétaktiska Kommandot (ATK) nu när fältartilleriregementet AR 9 lades ned vid försvarsbeslutet 2004. Med vilken kompetens kan ATK leda ett så pass kvali cerat artillerisensorförband?

Behoven är skriande

Frågorna är många men om vi ser till dagens internationella trender så råder det inga tvivel om att det  nns ett skriande behov av artillerisensorer. Om man först tittar på de senaste årens teknikutveckling av artilleriammunition så kommer artilleriet i framtiden inte bara att vara ett yttäckande bekämpningsverktyg. I och med BONUS och Excaliburs införande kommer artilleriet även ha förmåga att slå ut punktmål med mycket hög precision. Detta ställer självklart krav på att det  nns sensorer med tekniskt kvali cerad materiel som klarar av att göra måluttag med tillräckligt hög noggrannhet.

Vad har vi då i dagsläget för sensorer som kan göra ett relevant måluttag och sedan leda artillerield? Ja, artillerilokaliseringsradarns, ARTHUR, förmåga att lokalisera  entliga artilleripjäser, granatkastare och raketpjäser är känd men precisionen på måluttaget är inte tillräcklig för att kunna skjuta precisionsammunition. Eldledningsförmågan hos ARTHUR inrymmer inte verkanseld, endast kontrollskjutningar. Sedan har vi eldledare i olika typer av jägar-, manöver- och bekämpningsförband. Vi skall inte heller glömma bort den vanlige soldaten, eldobservatören, som har förmågan att vidareförmedla målinformation som möjliggör bekämpning med artilleri. Ingen av dessa har fram till dags datum förmåga till precisionsbekämpning och jag bedömer inte heller att samtliga automatiskt kommer att få den. Skälet till detta är naturligtvis den kostsamma utvecklingen och anskaffningen av kvalificerad materiel. Här kommer vi nog att inse att vissa sensorer

Major Mats Rostadius är chef för Sensoravdelningen vid Artilleriets Stridsskola.

kommer att vara betydligt mer kvali cerade än andra. Indelning kan ske i två grupper: • Kvali cerade eldledare, som med högteknologisk utrustning har förmåga att genomföra precisionsbekämpning. • Vanliga eldledare, som innehar utrustning som medger förmedling av målinformation för bekämpning av ytmål.

Flygledning

Eldledningstjänsten har också utvecklats från att tidigare endast kunnat leda eld från artilleri och granatkastare till att nu även kunna leda in eld från attack ygplan. Detta sker genom att eldledningsgruppen tillförts en så kalllad Forward Air Controller (FAC), en of cer med speciell  ygledningsutbildning, samt att gruppen fått tilläggsutbildning i att biträda denne i sitt arbete. Eldledningsgruppen kallas då enligt det engelska begreppet Tactical Air Control Party (TACP) och kommer att falla in under begreppet kvali cerade eldledare i och med behovet av kvali cerad materiel såsom eldlednings- och observationsinstrument (EOI), laserbelysare, IR-pek, mörkerutrustning (NVG), radio med modem för satellitkommunikation, videolänk till  ygplanet för bildöverföring i realtid mm.

Tittar man sedan på metodutvecklingen så har artilleriet nu påbörjat denna tack vare försvarsmaktens ominriktning där hela insatsorganisationen skall kunna verka inom hela kon iktskalan och inte som förut endast vid den högsta kon iktnivån, d v s krig. I framtiden skall eldledningsgruppen exempelvis kunna skjuta artilleri med graderad verkan. Att uppnå önskad effekt, exempelvis att motståndaren/ parten tvingas upphöra med sin verksamhet, kan i vissa stycken vara mer komplicerat än att försätta  enden ur stridbart skick genom nedkämpning ur ett artilleristiskt perspektiv.

Artillerisensorernas tillhörighet

Hur skall då artillerisensorer ledas? Traditionellt sett har haubitsbataljonernas eldledningsplutoner/eldledningsgrupper underställts någon infanteri- eller mek/ pansarbataljon så fort man kunnat och skälet till detta är att artilleribataljonen aldrig haft några egna stridsuppgifter. Med det resonemanget skulle vi kunna låta underrättelse- och mekaniserade

förband ta hand om dessa sensorer. Men med de erfarenheter vi har idag om artilleriets utnyttjande internationellt, vet vi att även svenskt artilleri kommer att tvingas agera självständigt med egna uppgifter. Har vi då inga sensorer kommer vi aldrig att lyckas fylla ut den nya kostymen som de nya uppgifterna innebär eftersom hela kedjan (sensorer-ledning-verkansplattform) måste  nnas och dessutom fungera. Att koppla ihop ett artillerilokaliseringsradarförband med ett pjäsförband i en speciell uppgift ger möjligheten att uppnå en snabb länk (Sensor to shooter) och omedelbart respondera genom moteld av det egna pjäsförbandet.

Sensorledning på entreprenad?

Artilleriets problem idag är att vi inte övar hela artillerisystemet på våra större övningar. Det duger inte att ideligen öva delsystem när det är artillerisystemets totala ansträngningar, system av system, som levererar effekt i målterrängen. Detta har under senare år fått en negativ effekt på sensorkompetensen i allmänhet och vår artilleriförmåga i synnerhet. Enligt min mening kan vi omöjligen göra rätt när vi prioriterar rörelse för våra skjutande förband i ett läge där vi inte kan en av artilleriets grundstenar; att uppnå ett säkert eldtekniskt underlag. Förmågan att dra erfarenheter av tidigare skjutningar för att kunna skjuta rättliggande eld vid nästkommande skjutning är något som skall vara signi kativt för artilleriförband och något som samtliga delsystem inom artilleriet måste samträna. Lägger man ut sina sensorer på entreprenad, d v s att både förbands- och funktionsledning av sensorerna ej görs inom artilleribataljonen, lär vi oss heller aldrig att fungera som ett system. Artilleriets totala effekt mäts i vad vi presterar i målterrängen och inte hur många omgrupperingar (oavsett enhetstyp) vi klarar av inom bataljonens grupperingsområde.

Det är med stor glädje jag kan konstatera att artilleribataljonen gjorde ett bra resultat under den lokala slutövningen i norr där man visade att det går att samordna eld och rörelse utan att göra avkall på ett säkert eldtekniskt underlag. Det skall dock understrykas att man inte direkt har varit glasklar vid användningen av våra sensorsystem tidigare under övningsserien, vilket gjort att behovet och därmed också tillhörigheten för artillerisensorerna ifrågasätts. Under CC-07 i söder, där artilleriet endast var spelat, upplevde den indirekta bekämpningen och sensorerna en ny vår. Eftersom inga skarpa artillerigranater avlossades använde man stridsträningsanläggningen (STA) och dess simuleringar för att ge utslag av artillerield. Följden blev att de stridande förbanden direkt  ck enheter utslagna om de hamnade i artillerielden. Med STA:s hjälp har pansarbröderna nu förstått behovet av indirekt bekämpning och att utnyttjandet av denna dramatiskt förbättrar oddsen i striden. Dessutom har man insett betydelsen av att ha kompetenta sensorer. På slutet av övningen prioriterades det att positionera sina eldledningsgrupper och låta dessa göra grovjobbet med hjälp av den indirekta elden. Frågan är bara om artilleriet självt har gjort samma iakttagelse och om vi är beredda att lyfta fram våra sensorer för att få ett helt artillerisystem.