Fyra föreningar satsade på gemensamt seminarium

– Det är få förband kvar runt om i landet och för oss som företräder föreningar med specialintressen, är min fasta övertygelse om att det blir än mer viktigt att genomföra aktiviteter tillsammans.

Med de orden hälsade brigadgeneral Stefan Andersson, även ordförande i pansarvärnsklubben välkommen till ett 50-tal deltagare som samlats i Järfälla för att genomföra det första gemensamma seminariet för Artilleriklubben, Pansarklubben, Pansarvärnsklubben och Granatkastarteknisk förening.

Internationella erfarenheter och utveckling inom de olika teknikområdena stod i fokus för dagen. Först ut bland talarna var AK:s egen ordförande, överste Torbjörn Larsson som föreläste om utvecklingen inom artilleriet, främst inom ramen för ett antal olika, pågående operationer. – Generellt kan sägas att merparten av de länder som har artilleri i sina förband stationerade utanför hemlandet har hög beredskap på artilleriförband – 20 respektive 60 minuter är det vanliga. För operationscheferna är också ett klassiskt nyttjande av indirekt eld relevant, berättade Torbjörn Larsson.

– Jag ser också fram emot nästa år då Artilleriregementet kommer att vara värd för ett internationellt symposium som bland annat ska behandla frågan om indirekt understöd i samband med internationella operationer. Förbanden som Larsson studerat utnyttjar i stor grad konventionella granater. – Som stridsledare tar du helt enkelt vad som finns att tillgå och det har fungerat. Konventionella spränggranaters tid är definitivt inte förbi, men det är viktig att ha tillgång till en ammunitionsportfölj som medger graderad verkan.

Viktigt närförsvarssystem

Granatkastare (grk) är viktigt som närförsvarssystem, konstaterade Larsson och fick medhåll av nästa talare, major Niklas Edelsvärd, Markstridsskolans utvecklingssektion. – USA håller mer och mer på att övergå till 60 millimeterskaliber när det gäller lättare grk-system. Danskarna använder också med framgång sina 60 mm enheter i sina internationella operationer. Utvecklingen för lätta system (upp till 60 mm) går mot lägre vikt, enklare system och tåligare enheter. Ammunitionsutveckling är dock mer begränsad, förklarade Edelsvärd.

När det gäller tyngre system ökar behovet av 120 mm ammunition som dessutom har vissa intelligenta prestanda. – Här gäller istället att utvecklingsarbetet sker mot tyngre system, mer komplexa och precisionsammunition, berättade Edelsvärd och efterlyste samtidigt ett forum där frågan om vilken typ av understöd dagens insatschefer har behov av, särskilt när det gäller bataljonsartilleri (grk), diskuteras och analyseras. – Vi har tappat fart i detta arbete och måste få upp farten igen.

I kommande nummer av Artilleri-Tidskrift kommer Niklas Edelsvärd att återkomma med en djupare analys och presentation av framtidens granatkastarsystem.

Färsk rapport från Afghanistan

Dagens utländska gästtalare kom från det västra broderlandet, Norge.

Kapten Geir Pettersen och löjtnant Eivind Röysland kom med en nästan färsk rapport om stridsfordon 90:s (CV 90) insatser i Afghanistan. – Jag vill passa på att kommentera det som major Edelsvärd berörde nyss angående granatkastarfunktionens roll i en insats. Som kompanichef för ett stridande förband utrustade med stridsfordon skulle jag haft väsentligt sämre chanser att lyckas med mina uppdrag om jag inte haft tillgång till indirekt understöd i form av granatkastare eller artilleri, deklarerade kapten Pettersen. Han tillsammans med löjtnant Röysland kom hem från Afghanistan i februari för knappt ett år sedan. Med sig i bagaget hade de ett halvårs tjänstgöring i ett CV 90-förband med 5 stridsfordon, 13 transportfordon och tre granatkastartroppar.

Under tjänstgöring som insatsenhet (Task Unit) fick de ett skarpt alarm. – Då visade det sig att det vi tränat mycket på också fungerar i en skarp miljö. Annars var vår största utmaning att hantera klimatets påverkan på vagnarna.

Vagnarna krävde dagligt underhåll samtidigt som cheferna insåg att plats och komfort inne i vagnarna måste prioriteras för att upprätthålla ett högt stridsvärde hos skyttesoldaterna. – Det säger sig själv att med ett operationsområde på 320 kilometer med längsta transporttid på 12 timmar, måste vi göra denna prioritering. Vår klimatanläggning i vagnen klarade inte av att ge tillräcklig nedkylningseffekt av personalen under längre transporter. Därför begränsade vi dessa och valde att placera ut två vagnar i en

Brigadgeneral Stefan Andersson hälsade deltagarna välkomna till seminariet.

Löjtnant Eivind Röysland var en av två norska officerare som redogjorde för sina erfarenheter av att strida med stridsfordon 90 i Afghanistan.

Bilden till höger: Försvarsminister Sten Tolgfors visste mycket om Archeropjäsen när han sköt sina första skott med det nya artillerisystemet. camp i södra delen av vårt operationsområde, förklarar löjtnant Röysland.

Varje vagn rullade under missionstiden cirka 1 000 kilometer, vilket är en mycket hög siffra under så kort tid.

Hög teknisk tillförlitlighet

– Vi vill ändå poängtera att CV 90 visade sig ha en hög teknisk tillförlighet. Enda stora felet som uppstod var en startmotor som fick bytas ut på grund av ett konstruktionsfel.

Några av de erfarenheter som de norska officerarna ville dela med sig var: – Använd samma organisation för ett förband hemma som i ett internationellt förband – Ett mekaniserat bidrag i en internationell insats kräver ett mekaniserat koncept fullt ut, det vill säga logistik med rätt operationsförutsättning för bärgning och reparationer. – CV 90 har en hög förmåga att genomföra strid i mörker. ”Dit du pekar med det infraröda siktet – dit skjuter du också!” – Kompass med streckindelning måste vara integrerad i ett stridsfordons vapensystem. – Även ett uppluckat uppträdande med CV 90 kan vara skrämmande för lokalbefolkningen. ”Ställ vagnarna utanför byn och gå in till fots om ni vill skapa bra förutsättningar för dialog.”

Utvalda delar av de presentationer som gjordes kommer att läggas ut på Artilleriklubbens hemsida för dem som vill veta mer eller studera dessa mer i detalj.

Försvarsministern sköt med Archer

Nu har Sten Tolgfors, försvarsministern i den sittande regeringen löst ett elduppdrag med hjälp av Archerpjäsen.

Bekämpningen genomfördes när minister Tolgfors besökte Bodens garnison den 22 oktober förra året.

Efter en lunch inne i Rödbergsfortet tog Artilleriregementet tillfälligt över värdskapet för ministerns besök. Programmet inleddes med att ministern fick delta i lösandet av ett Closeair-support-uppdrag (CAS) tillsammans med en Tactical Air Control Party-grupp (TACP) från Artreg.

Från toppen av Rödberget såg Tolgfors hur TacP med stöd av en Jas 39 Gripen från F 21 i Luleå löste sin uppgift.

Sedan bar det av till skjutfältet och efter en kort orientering om projektet ledd av Archerprojektet projektledare, major Björn Isaksson var det dags för ministern att själv skjuta. Ministern visade sig också vara väl påläst om systemet.