Harry Ollinen Slaget vid Tali-Ihantala

Slaget vid Tali-Ihantala under finska fortsättningskriget Artilleriet räddade Finland

Den 26 juni för 77 år sedan utkämpades i Finland det största slaget i modern tid i Norden – Tali-Ihantala. Ett slag där artilleriet, enligt Artilleri & Luftvärns skribent, överstelöjtnant Harry Ollinen, räddade Finland från undergång. Artikeln om det nästan två veckor långa slaget inleder en miniserie av artiklar med historiska tillbakablickar, som också är ett sätt för redaktionen att uppmärksamma Artilleri- och Luftvärnsklubbens 150 års jubileum.

Den vänstra kartan visar de ryska framryckningarna under den inledande delen av slaget. Den högra kartan visar de finska försvarslinjerna.

”Nordens största slag i modern tid utkämpades i TaliIhantala-området mellan 26 juni och åttonde juli 1944. Avvärjningsstriden var mycket blodig. En avgörande faktor till finsk favör var det innovativa och kraftfulla användandet av artillerielden. Här tillämpades all den kunskap och färdighet som fåtts under ledning av artillerigeneral Vilho Nenonen som även utgjorde en förebild och modell för hur svenska artilleri skulle utnyttjas. Jag har avgränsat mig i denna text på att berätta och analysera artilleriets effektiva användande och dessa metoder under detta slag.

Ryskt storanfall

Det ryska storanfallet på Karelska näset inleddes den tionde juni 1944. Ett genombrott i de finska linjerna skedde inom två dygn och det ryska anfallet syntes omöjligt att hejda. Förstärkningar från andra frontavsnitt snabbförflyttades, mestadels via tågtransporter, till genombrottet på Karelska Näset. Trots detta kunde inte genombrottet och det ryska storanfallet hejdas. Inom tio dagar förlorades Viborg, som var Finlands tredje stad sett till storleken. Efter en enorm kraftansträngning lyckades de finska trupperna hålla en

vattenlinje norr om Viborg, det så kallade Tienhaaraområdet som tvingade ryssarna till överskeppning. Trots de omfattade försöken av övergång av vattendraget tvingades ryssarna tillbaka från brohuvudet. Denna beryktade avvärjning leddes av överstelöjtnanten Alpo Marttinen som chef för det svenskspråkiga Jägarregemente 61. Han var omtyckt av manskapet men ogillad av överordnande på grund av att han tog för mycket egna initiativ. Eftersom regementet var svenskspråkigt så lärde han sig svenska för att kunna leda det. Eftersom de ryska styrkorna inte kunde avancera i denna riktning omgrupperades de till ett område nordost om Viborg, Tali-Ihantala området. Avsikten var att åstadkomma ett genombrott för fortsatt framryckning djupt in på finsk sida. Här fanns inte heller något hindrande vattendrag. De ryska styrkorna lyckades få en inbuktning i de finska linjerna som var cirka tio kilometer djup och 5-7 kilometer bred. Det bildades med andra ord en ficka med starka ryska styrkor som anföll på djupet mot trötta finska förband som försökte begränsa inbuktningen. Huvuddelen av de finska styrkorna hade varit i oavbruten strid i över 14 dagar. De ryska styrkorna bestod av 21:a armén ledd av generalöverste Dimitri Gusev. I armén ingick 97:e och 109:e armékåren samt 30:e gardesarmékåren, totalt sett cirka 150 000 man. De finska styrkorna bestod av den fjärde armékåren ledd av generallöjtnant Taavetti Laatikainen. I denna kår ingick 18:e divisionen, tredje brigaden samt under senare delen av slaget även sjätte divisionen, totalt cirka 50 000 man. Med andra ord en kraftig favör i styrkeförhållanden för den ryska sidan.

Nordens största slag i modern tid utkämpades i Tali-Ihantalaområdet sommaren 1944.

Artilleriförband

Den 21:a armén disponerade över både armékårsartilleri och divisions-/regementsartilleriet (cirka 40 bataljoner) samt även ett raketartilleriregemente med 24 raketartilleripjäser, totalt 384 eldrör. Det ryska användandet av artillerielden var statiskt och byggde på överlägsenhet i skjutande enheter och mängden eld framför anfallstäten men mindre på möjligheter att kraftsamla elden i olika områden. De finska styrkorna hade totalt i Tali-Ihantala-området 21 artilleribataljoner. Sjätte divisionen som var i frontlinjen hade totalt 11 artilleribataljoner inräknat underställda enheter. Från östra sidan förstärktes 6:e divisionens artilleri med fyra bataljoner från fjärde divisionen. Från västra sidan förstärktes sjätte divisionens artilleri med tre bataljoner från 17:e divisionen och med två bataljoner från Pansarbrigaden. Dessutom tilldelades en bataljon med grovt artilleri till sjätte divisionen.

Stenig och betäckt terräng

Stridsområdet bestod i huvuddelen av betäckt terräng med kanaliserande stråk längs vägarna. Detta medförde att de anfallande ryska förbanden stockades på grund av begränsade möjligheter till breddgruppering. Terrängen var också stenig, vilket gav god splitterverkan. Detta innebar också relativt tät gruppering av de finska artilleriförbanden. Inbuktningen i de finska linjerna innebar en fördel för försvarande förband eftersom artilleriförbanden kunde grupperas runt inbuktningen. Skottvidderna var ju därför relativt korta och grupperingen kunde möjliggöra kraftsamlad eld inom hela området. För att organisera artilleristriden utsågs en artillerichef för samtliga förband med uppgift att samordna elden inom hela frontavsnittet. Till sin hjälp hade han artillericheferna från deltagande artilleriregementen. Den som utsågs att leda var sjätte divisionens artillerichef, överste Georg Lucander.

Artikelförfattaren besöker minnesstenen i Ihantala.

Utvärderad artillerifunktion

Under ställningskriget 1941-1944 utvärderades artillerifunktionen under artillerigeneral Nenonens ledning. Nenonen fann att samordningen var bristfällig och att det var svårt att kraftsamla elden. Varje understödd chef ville hålla själv i sina skjutande enheter och inte dela med sig. Nu hade man lärt sig läxan och det innebar i korthet följande: • Förmågan att leda eld fanns långt ner i organisationen ända ner till gruppnivå. Artilleriutbildningen hade varit gedigen. • Understödd chef disponerar det egna artilleriet för att i försvarsstrid utlösa spärrar i direkt anslutning till det försvarande förbandet. Detta under ett begränsat antal minuter, sedan tar högre chef, i detta fall artillerichefen, över eldtillstånd med samtliga enheter som har räckvidd och genomför bekämpningen på djupet, så kallade moteldar och artilleribekämpning. Samtliga enheter skjuter med tidsprecision mot planerade målområden på en yta på cirka 600x600 meter. I vissa fall innebar det nedslag av över 2000 granater inom området på 30 sekunder. Ryska enheter som planerade anfall några kilometer bakom frontlinjen nedkämpades med god effekt. Vid flera tillfällen utfördes artilleribekämpning mot ryska artillerigrupperingar, ofta innan de hann öppna eld. Dessa målområden hade fastställts genom spaning men skjutning skedde även mot kanaliserande terräng och bedömda grupperingsplatser.

”Något du aldrig glömmer!”

Jag hade förmånen att få lära känna ett ögonvittne, som deltog i striderna som ordonnansunderbefäl. Vid ett tillfälle hade denna man ”förmånen” att hamna i samma grop som en eldledningsgrupp, ledd av en fänrik i artilleriets reserv. Han hade genomgått utbildning i Artilleriskolan och ledde själv med sin grupp denna enorma mängd av artilleri. Fänriken hade tillgång till alla 21 bataljoner med artilleri (230 eldrör!). Han förklarade för mitt ögonvittne; ”nu kommer du att uppleva något du aldrig glömmer”. Sedan bullrade det dovt det och ljudet av pjäsernas avfyringar hördes över hela horisonten.

När nedslagen kom i samtidigt i tid, ungefär 500 meter från e-gruppens gruppering vändes världen upp och ner. Till och med syret tog slut och han kunde inte andas för explosionerna förbrukade allt syre. ”Det var värre än Dantes inferno”. Denna dag under slaget avfyrade det finska artilleriet sammanlagt 12 000 granater. Eldstormen innebar att 30 ryska stridsvagnar bekämpades och hela anfallet strandade i sin linda. Några överlevande fientliga soldater, kirgiser visade det sig, ur anfallande förtruppen, stapplade genomblodiga och med trasor på kroppen, fullständigt förvirrade och chockade.

Underrättelsetjänst och samband

Självklart är en god underrättelsetjänst en viktig faktor för målangivning. Eftersom man var väl bekant med terrängen före fördröjningen så hade man en klar bild över var fienden kunde gruppera sina förband och grupperingsplatser för det ryska artilleriet. Det var ju i de närmaste omöjligt att genomföra normal eldledning. Detta betonar vikten av noggrann terrängrekognosering tidigt när man har tillgång till området. I de inledande striderna kunde eldledningsgrupperna bli kvar närmast fienden men infanteriet övergav stridsställningarna. Efter ett tag såg de stridande enheterna att artilleriets eld började ge verkan och de fientliga anfallen stagnerade och återvände till stridsställningarna. En regementschef ringde till och med till artillerichefen Georg Lucander och sade: ”skjut inte så d-a mycket, soldaterna glömmer ju hur ryssarna ser ut”. På skoj. Sambandet var byggt på trådsamband. Snabb utrullning av tråd medförde att trådarna låg på litet djup och i vissa fall helt öppet. Det tog inte länge innan fientligt artilleri skjutit sönder dessa trådar och man övergick till radiokontakt vilket fungerade förvånansvärt väl. Sambandet byggde på två frekvenser, en för eldledning och en för ledning. Artillerichefen kunde alltså leda utan att störa eldledningen. De finska styrkorna fick understöd av tyskt bombflyg men problemet var att upptäcka mål i den betäckta terrängen. Det löstes genom en innovativ metod. Artilleripjäser sköt i de fyra hörnen av de presumtiva målen för att markera målområdet. Skjutningen skedde samtidigt som planen närmade sig målområdet. ”Fyrkanten ” lokaliserades och ledde piloterna till målet. Detta fungerade utomordentligt väl enligt flygarna. En förutsättning för denna massiva insats av eld är tillgången till ammunition och att ammunitionstransporterna fungerar. Under åren av ställningskrig tillverkades stora mängder av granater i de finska fabrikerna. Tillgången till granater var stor, en läxa man lärt sig från vinterkriget där ammunitionsbrist var ständigt rådande. Ammunition transporterades med hästar och de fordon som fanns tillgängliga direkt in i grupperingen från förråd utan mellanlagring. Enligt reglementena borde ammunitionen mellanlagras vid respektive förband. Detta frångicks eftersom förbrukningen överträffade alla tidigare beräkningar. Även den täta grupperingen av de egna artilleriförbanden var i detta fall fördelaktig.

Nordens största slag

Detta slag är det största någonsin i Norden. Efter att striderna ebbade ut i detta område försökte ryssarna nå genombrott på andra ställen men dessa strider kom aldrig upp till samma nivå. Ryssarna hade lärt sig en läxa och efter detta slag försökte de inte med kraftsamlade anfall i en riktning. Istället började en urdragning av de ryska styrkorna för de behövdes på den tyska fronten där kriget i helhet skulle avslutas. Vapenstilleståndet mellan Sovjetunionen och Finland slöts den fjärde september 1944. Sedan utbröt kriget mellan de finska styrkorna och tyskarna i norra Finland men det är en helt annan historia.