Framtidsdebatt lade grund för Artilleriklubben

Av överste Leif Mårtensson, chef för Artillerimuseum Framtidsdebatt lade grund för Artilleriklubben

Få av föreningens medlemmar har undgått faktumet att vår klubb i år fyller ärevördiga 150 år. Men, hur gick det till när klubben startades och varför startade den. Redaktionen har bett Artillerimuséets chef, förre regementschefen för Wendes Artilleriregemente, Leif Mårtensson att gräva lite i museets omfattande arkiv.

”Under 1870-talet startade en livlig debatt om hur artilleriet skulle moderniseras. Allt i tjänst blev föråldrat även om system 1863 var nytt med sin räffling i framladdade eldrör. Främst Tyskland och Ryssland var långt framme med stål som var det som krävdes för att öka prestandan. Mekanismer kunde då införas för bakladdning. Diskussion hade påbörjats även i vårt land. Många ville träffas för att öka engagemanget. Det blev en klubb, Artilleriklubben, som startades 1871 med sex kaptener som grundare.

Museichefen Leif Mårtensson botaniserar i Artillerimuseets omfattande samlingar.

Egen tidskrift och museum

Medlemmar anmälde sig. Ett viktigt önskemål var att ge ut en skrift. Detta lyckades redan till 1872 med en första årgång av Artilleritidskrift. Det förelåg också ett intresse för att bevara olika befintliga samlingar och samla in till ett museum. Artilleriet var det tekniska truppslag som hade den bredd som krävdes för att få fram tillräckligt med föremål för att starta ett museum. 1878 invigdes Artillerimuseet. Oro spreds bland järnbruken eftersom gjutjärnet inte längre gick att använda. Sverige hade i 250 år varit en av de stora exportörerna av högklassiska gjutjärnseldrör. Exporten var redan på nedåtgående. Framställning av stål var redan på gång i Bofors som inte tidigare tillhört eldrörstillverkarna. Idag, 150 år senare finns såväl klubb som tidskrift kvar. Artillerimuseet döptes 1932 om och blev Armémuseum. I anslutning till en sentida statlig utredning efter alla nedläggningar bildades ett ”Svenskt militärhistoriskt arv.” I Kristianstad tillkom då 2008 med Kulturdepartementets stöd det nya Artillerimuseet, ett museum för Sveriges artilleri. Föremål från hela landet hade samlats på Wendes Artilleriregemente från 1987 inklusive en komplett årgång Artilleritidskrift, som fram till början av 1900-talet innehöll också detaljer med data som var/är värdefulla att ha till hands. Tidskriftens årgångar utgör en del av det omfattande forskningsbibliotek som byggs upp inom ramen för museets nutida verksamhet.

Under perioden 1870 till 1900 genomförde många utredningar och försök. Många av dessa redovisades i Artilleritidskrift. Det handlade i grunden om stål och krut. Gjutjärnet måste ersättas med stål och svartkrutet med nitroglycerinbaserade krut som dessutom var rökfria. Industrialiseringen i landet var på uppgång. Av de gamla bruken lyckades Finspång få igång tillverkning av pjäser. I Karlskoga fick Bofors fram det efterlängtade stålet. Det blev dock Krupp i Tyskland som hann före avseende fältartilleri (8,4 cm kanon m/1881, bakladdad men utan dämpning av rekylen) och som också deltog i framtagandet av det nya positionsartilleriet med rörliga eller flyttbara tyngre pjäser för fästningar och kust. En stor andel licenstillverkades i Sverige. Rekyler var fortfarande svåra att bemästra i fält. Lätta pjäser från Palmcrantz kulsprutor upp till kanoner på 57 mm kunde klara detta. Det fanns till och med patronerad ammunition. Torsten Nordenfelts verksamhet i Sverige och England var drivande inom dessa områden som efterhand kunde utnyttjas för nya tyngre pjäser. Krigserfarenheterna från slutet av 1800-talet visade att fältartilleriet måste moderniseras.

Omfattande förnyelse

Under perioden 1900-1910 blev allt förnyat avseende fältartilleri. Pjäser av stål, bakladdade, sköldar, kikarsikte, patronerad ammunition och dämpande eldrörsrekyl togs i bruk. Allt måste läras om. Dessutom infördes, efter erfarenheter från krigen i världen, haubitsen åter för fältartilleriet, borta sedan början av 1800-talet. Genom telefonen kunde man övergå till indirekt eld! Armén hade också nya stora fästningar i Boden och Karlsborg/Vaberget att bestycka. Utredningarna redovisades i Artilleritidskrift. År 1910 fanns tre typer införda för fältartilleriet som skulle leva cirka 40 år framåt. Det var 7,5 cm kanon m/02(Krupp), 10,5 cm haubits m/10 (Bofors första egna typ för fältartilleri) och 15 cm haubits m/06(Krupp).

1 watts radio m/1928-29, Krigsmaktens första bärbara,med ramantenn.

8.4 cm kanon m/1881.De sista pjäserna utgjorde ett antal värnkanonförband ända in i 50-talet.

Första luftvärnskanonen

Under första världskriget tillfördes pjäser genom färdiginköp som 21 cm haubits och 12 cm kanon. Vår första luftvärnskanon 7,5 cm m/00-17 infördes. Efter kriget blev det en avsevärd nedrustning fram tills när nästa krig var på gång. Bofors överlevde, även genom kontakter med Krupp. Under trettiotalet tillkom vår första långskjutande kanon, 10,5 cm m/27 (m/34), som dock inte kom att tillverkas i större antal förrän från 1939, samt en 15 cm haubits, där Bofors först gav upp och sålde kontraktet till Österrike för att sedan vid krigsutbrottet återköpa (blev m/39). Världens främsta och mest tillverkade luftvärnskanon, 40 mm automatkanon från Bofors måste också nämnas.

10,5 cm haub4140 i moderniserat skick från 1950-talet. Lilla bilden från 1940.

Motorfordon drar tyngre pjäser

Under andra världskriget rustades artilleriet upp på många sätt. Ett exempel är fordonstillverkare som Volvo och Scania som möjliggjorde att införa tyngre pjäser. Hästarna ersattes, men de sista fanns delvis kvar nästan till mitten på 1950-talet. Även om mer hölls hemligt av förklarliga skäl så beskrevs i Artilleritidskrift det som var på gång. Luftvärnets inrättande 1942 från artilleriet till eget truppslag ökade intresset. Det var också mycket ny teknik på gång som radiosystem, radar, laser och ammunitionstyper. Efter kriget fortsatte utvecklingen, denna gång utan nedrustning, styrt av ”kalla kriget”. På ammunitionssidan infördes zonröret. Pjäsernas anor var dock från långt före kriget. Nytt måste fram. Ett sätt var att förbättra genom att byta till längre eldrör som på 10,5 cm/40. Redan i början av femtiotalet inleddes utredningar om bandgående kanoner, helst automatiska. Det blev först mot mitten av 1960-talet en serietillverkning av den helautomatiske tunga 15,5 cm bandkanonen. Ett av dessa exemplar finns i museets samling. Viktigt var köpet 1955 av den franska 15,5 cm haubitsen vilket innebar att vi kom in på Natostandard avseende ammunition. Även en museisamling av luftvärn ordnades, idag flyttad till Skedala Hed utanför Halmstad. Under 1970-talet konstruerades vårt helt nya avancerade 77-system i version A och B. De försvann vid nedrustningen och finns enbart kvar på artillerimuseet. Idag finns Archerpjäsen som landets enda eldrörsartilleri med dess nya ammunition och ett nytt divisionsartilleri diskuteras för införande. Något som vi säkerligen kommer att få tal del mera om i kommande nummer av den uppskattade Artilleri- och Luftvärnstidskrift.”