Harry Ollinen Striderna på Karelska Näset

Av överstelöjtnant Harry Ollinen Finsk artilleribrist avgörande för striderna på Karelska Näset

När vi läser om vinterkriget förknippar vi ofta dessa skildringar med finska avvärjningstrider i ödemarksterräng med finska förband anfallande från sidan mot ryska kolonner med ryska, omfattande förluster. Men faktum är att huvudanfallet skedde på Karelska näset som frontanfall där den stora ryska överlägsenheten till slut avgjorde kriget till rysk fördel. Denna artikel belyser artilleriets roll eller snarare bristen på finskt artilleri i de avgörande striderna.

De finska styrkorna var under hela kriget under fruktansvärt tryck. Avvärjningen lyckades ända till februari 1940 då ryska trupper bröt igenom i Summa och från finska sidan tvingades en ny avvärjningslinje att upprättas. De finska förlusterna var stora, men oerhörda på rysk sida. Skillnaden var dock att Sovjet kunde oavbrutet kasta in nya förband utan hänsyn till förluster. På finska sidan fanns inget mer att ta av. Läget var oerhört kritiskt ända till krigsslutet. Totala kollapsen var bara timmar eller dagar borta. I början av mars redogjorde

Det största volymen finska artilleripjäser under finska Vinterkriget bestod av 305 stycken 76 millimeterspjäser av sex olika typer. ÖB, Gustaf Mannerheim, läget för finska statsledningen. När han fick frågan ”vad tycker marskalken att vi skall göra?” sade han, ”jag har redogjort för det militära läget, ni politiker bestämmer vad vi skall göra”. Ett exempel i Clausewitz anda som förklarar var skiljelinjen mellan politiken och militären går. Efter 105 dagars strider fick Finland till ett fredsavtal den 13:e mars 1940. De finska ställningarna på Karelska näset hade hållit stånd. En bitter fred följde men landet hade överlevt som självständig stat.

Vad gick rätt och vad gick fel?

Efter krigsslutet skedde en analys av kriget från militär synvinkel. Vad gjorde man rätt och vad blev fel? Mycket av de följande är delar av den utvärdering som armékårschefen, generallöjtnant Harald Öhqvist gjorde under fyrtiotalet. Öhqvist var under hela kriget chef för andra Armékåren och för förbanden i tyngdpunktsriktningen, sydost om Viborg. Framförallt behandlades artilleriaspekterna eftersom dessa var helt avgörande. Det finska artilleriet hade följande pjäser under kriget: 305 76-millimeterspjäser av sex olika typer med rekylerande system, skottvidd mellan 7-12 kilometer. Alla sex varianterna hade olika skjuttabeller, funktion och även olika ammunition. (se bild)

En erövrad rysk 15,2 centimeters haubits i tjänst hos det finska kustartilleriet.

70 122 mm haubits med sex kilometers skottvidd, modell 1909. 11 107 mm kanoner med 13 km skottvidd, modell 1910. 77 orekylerande kanoner och haubitsar mellan 87 mm och 152 mm kaliber med skottvidd mellan sex till nio kilometer.

Pjäser skänktes

Dessutom skänktes ett antal pjäser till Finland från bland annat Norge, England och Sverige. Norge skickade 12 76 mm kanoner men dessa hann inte till fronten före krigsslutet. England skänkte 54 kanoner av olika typer men huvuddelen av dessa hann inte fram under kriget. Från Sverige köptes och lånades 100 haubitsar av varierande kaliber. Till detta erövrades 160 pjäser från fienden men huvuddelen sattes in först i fortsättningskriget. Bland annat 152 mm haubits, som sedermera ingick i den finska artilleriarsenalen, ammunition till dessa tillverkades i Finland eftersom Sovjet aldrig erkänt att dessa förlorats och vägrade att sälja denna kaliber med motiveringen att ni har inte denna kaliber. Dessa var i tjänst ända fram till 2000-talet).

Problem med utbildning och underhåll

Denna samling av olika typer medförde enorma logistiska och praktiska problem både utbildningsmässigt, underhållsmässigt, tekniskt och skjutmässigt. Det konstaterades ironiskt att ”om det finns en kaliber i världen så hittar man den i Finland”! Konsekvenserna medförde att det var mycket svårt att överhuvudtaget koncentrera eld från olika förband. Där det ändå gick var det med bra resultat. Under kriget förlorades totalt 25 pjäser till fienden. Av de trupper som låg närmast fienden fick infanteriet ta stora förluster. De var ständigt utsatta för fiendens artillerield. Den ryska artilleritaktiken byggde på massiv eld under långa tider. Istället för stormeld innan ett anfall malde kanonerna på i timmar. Samordningen med anfallande förband var svagt.

Styrkeförhållanden mellan finska (blå) och ryska (röda symboler) talar sitt tydliga språk.

Slaget vid Raatevägen eller Dödens väg i januari 1940, utgjorde en av vinterkrigets hårdaste strider och en del av slaget vid Suomussalmi.

Fördelen var att de ryska pjäserna var moderna och av samma typ så logistiken var enklare jämfört med det finska artilleriet. Harald Öhqvist konstaterar att ”trots den brokiga samlingen av olika system hos oss utgjorde artilleriet det främsta vapnet mot anfallande trupp och stridsvagnar. Koncentrerad artillerield gavs mot anfallande formationer vilket i många fall medförde stopp i anfallet med stora förluster.” Tyvärr var skottvidderna för korta för det finska artilleriet för att kunna genomföra effektiv artilleribekämpning. Ryssarna satte in sina anfall öppet och systematiskt för att inte säga schematiskt utan någon överrumpling vilket i mån av ammunition lätt kunde bekämpas av artillerield. Allt enligt artillerigeneral Vilho Nenonens läror. En tillfångatagen rysk officer uppges ha yttrat: ”Då nu ert artilleri skjuter så fenomenalt bra, att det med de första granaterna nästan alltid träffar målet, varför skjuter det inte mera?”

Ammunitionsbrist

Här framgår hela vinterkrigets tragik. Det fanns inte ammunition! De ryska anfallsgrupperingarna och stridsvagnssvärmarna, vilkas bekämpning hade krävt beskjutning med några hundra granater kunde endast bekämpas med ett tiotal granater. På liknande sätt misslyckades många av motanfallen på grund av bristande understöd. Ammunitionsbrist medförde att rekvisitionerna av granater till divisionerna begränsades till ett minimum för att överhuvudtaget kunna verka mot fienden i försvarsposition. Andra Armékåren rekvirerade varje dag 2000-2500 granater men fick ungefär 500. Vid krigsslutet fanns det enbart 20 000 granater i förråd. Det ryska artilleriet var i förhållande till andra truppslag enormt starkt vilket framgå av den ryska militärledningens uttryck ”Krigets Gud”. Efterkrigstidens analys i Försvarsrådet var att de bittra erfarenheterna från Vinterkriget lärde medlemmarna att till fullo förstå vilken absolut dominerande roll artilleriet spelar i krigföring, främst i nordisk terräng. Man till och med bedömde att hade man haft samma mängd av artilleri som under fortsättningskriget hade Mannerheimlinjen kunnat hållas hela vintern ända till sommaren och de förstärkningar från utlandet som inte hann fram till fronten hade kunnat ge ett annat slutresultat.

One Partner for all Missions One Partner for all Missions

HX2 4x4 som bärare till 120 mm grk MWS120, från Rheinmetall Norway. HX2 8x8 som bärare till 155 mm ARCHER, från BAE Systems Bofors.

FORCE PROTECTION IS OUR MISSION. FORCE PROTECTION IS OUR MISSION.

■ Transportfordon ■ Bärgningsfordon ■ Reparations- och underhållsfordon ■ Stridsutrustning ■ Artilleri- och granatkastarammunition ■ Stridsvagnsammunition

Rheinmetall Defence är en komplett leverantör och levererar system och kompetens inom områdena: ■ Transportfordon ■ Bärgningsfordon ■ Specialammunition ■ Reparations- och underhållsfordon ■ Stridsvagnar och stridsfordon ■ Stridsutrustning ■ Indirekta eldsystem ■ ■ Artilleri- och granatkastarammunition Stridsvagnsammunition ■ Ledning och samband ■ Simulering och träningsutrustning ■ Logistiklösningar

Rheinmetall Defence är en komplett leverantör och levererar system och kompetens inom områdena: ■ Specialammunition ■ Stridsvagnar och stridsfordon ■ Indirekta eldsystem ■ Ledning och samband ■ Simulering och träningsutrustning ■ Logistiklösningar

För mer information: www.rheinmetall-defence.com

För mer information: www.rheinmetall-defence.com