HÄXkraft

De senaste årens ockulta trend inom dansen närmar sig ett crescendo. Scenen har talat med Lisa Janbell och Halla Ólafsdóttir – koreograferna bakom turnéaktuella föreställningarna Lead Us och Sylph – om häxor, symboler och hur ritualer ingår i skapandet.

En bultande basgång strömmar ut ur högtalarna. Ackompanjerad av taktfasta trummor vibrerar den i bröstet och flera i publiken reser sig upp i stolsraderna för att lättare kunna röra sig till musiken. På den dimhöljda scenen följer strålkastarkäglorna tre nutida häxor, som i takt till de suggestiva technotonerna dansar fram en portal till vårt gemensamma undermedvetna.

Koreografen Lisa Janbell är själv en av de tre häxorna i den egna dansföreställningen Lead Us, som just nu turnerar över hela landet.

– Jag ville göra en föreställning om nutida häxor, för att hylla alla de häxor jag har omkring mig. I Sverige ser många fortfarande på oss som något hedniskt och hårt, men vi häxor står även för många mjuka värden som omtänksamhet och vänskap, säger hon.

NUTIDA HÄXOR – vilka är de och vad sysslar de med?

För att svara på det backar vi först bandet ordentligt, till tiden runt förra sekelskiftet. Industrialismen var ett fullbordat faktum och elektriskt ljus lyste upp allt fler av de vinklar och vrår som dittills varit gömställen för folktrons olika väsen och krafter. Mystik och spiritualism ersattes av tro på naturvetenskap och ny teknik. Det är i alla fall så det ofta brukar beskrivas. Men sanningen är att ockultismen vid samma tid fick ett stort uppsving – inte i motsats till, utan i samklang med nya vetenskapliga upptäckter. Under Nobelutställningen Evigt liv som nyligen visades på Liljevalchs i Stockholm, demonstrerades hur uppfinningar som röntgenstrålen, mikroskopet och kameran väckte stort intresse inom dåtidens ockulta rörelser. Skulle det äntligen, med hjälp av den nya tekniken, gå att synliggöra det osynliga?

August Strindberg framhöll att fotografering med lång exponeringstid skulle kunna avbilda människors själar och Selma Lagerlöf utforskade olika typer av andlighet, både i sina böcker och på egen hand. Hilma af Klint målade enorma målningar som inte var avsedda för allas ögon, de avbildade portaler till alternativa världar och innehöll dolda budskap och symboler från andevärlden.

DRYGT HUNDRA ÅR senare lever vi i svallvågorna efter en annan omvälvande samhällsförändring – den digitala revolutionen. Och precis som i slutet av industrialismen ser vi nu en ny våg av intresse för det ockulta, både på och utanför scenen. En ny generation har börjat utforska det andliga via kristaller, symboler, ritualer och ceremonier.

Lisa Janbell betraktar utvecklingen mot ett mer spirituellt klimat med stor hoppfullhet.

– Det har verkligen öppnats upp. Tidigare vågade jag inte säga att jag hade en ceremoniell praktik, jag kände mig ganska ensam om det i Sverige. Men nu vill jag säga att det har ändrats och i den unga generationen har det verkligen spillt över. Kanske bidrar det att vi har ett hårdare klimat i samhället idag, där mycket cirkulerar kring yta och ego på till exempel sociala medier. Vi behöver hitta ett rum för själen att få vila någonstans, säger hon.

Och det är här den nutida häxan uppenbarar sig. Allt fler söker hennes hjälp och stöd i livets mot- och medgångar, som en kraftplats för att utforska den egna andligheten.

– Dagens häxor har många lager inom sig. Omhändertagandet av varandra, av naturen och kontakten med det andliga. Både det sårbara och en krigarkraft. Det skapar en stor frihet att ha kontakt med allt detta samtidigt.

Att hylla den nutida häxan i föreställningen Lead Us har varit ett mångårigt projekt, som till stor del har växt fram genom Lisa Janbells konstnärliga samarbete med Camilla Sivam, den andra halvan av den rituella performansduon Dos Oké.

– Camilla, som även är chef för Södersjukhusets akutmottagning för våldtagna, ser jag som urtypen av den omhändertagande häxan. Under våra performans tar vi hand om varandra på scenen, även om vi inte har några medvetna metoder för det. Som de vänner och systrar vi är i livet är vi det även på scenen, säger Lisa Janbell.

Hennes uppväxt med politiskt aktiva föräldrar i stockholmsförorten Rinkeby, har präglat hennes konstnärsskap och syn på solidaritet. Hon skapar medvetet omsorgsfulla rum, som hon betraktar som en slags utopi hon drömmer om.

– I det hårda samhällsklimat vi lever i idag, med den fruktansvärda främlingsfientligheten som bara blir värre och värre, så behövs det fler välkomnande rum att vila i. Rum som står för solidaritet, gemenskap, omsorg och omhändertagande. Det är utifrån de premisserna som jag skapar mitt dansmaterial.

Den arbetsmetod hon har utvecklat hämtar inspiration från ceremonier på Kuba och från arbetet med Dos Oké. Det handlar om en konstant kommunikation inom gruppen, där alla hjälps åt för att skapa de bästa förutsättningarna för varandra.

Dans, rörelser och koreografi, allt bygger på en struktur vars syfte är att alla dansare ska få lysa med sin unika egenskap och förmåga.

– Dansarna blir beroende av varandra för att skapa varje moment. För mig är det en väldigt medveten metod för att skapa dansmaterial. Om någon till exempel gör ett solo, är det för att alla i rummet har bidragit till det.

I VÅR VÄNTAR även urpremiären av Cullbergs senaste verk, koreografen Halla Ólafsdóttirs fantasieggande dansföreställning Sylph som hon gör i samarbete med ljusdesignern Chrisander Brun, kostymören Hanna Kisch och komponisten Shida Shahabi. Det knäpper, knastrar och smaskar när de luftandar och eteriska skogsväsen som kan förvandlas till grövre, högljudda varelser, intar scenen. De liknar människor men beter sig mer som djur eller naturkrafter, som de magiska väsen de är.

– Det jag tycker är mest spännande med sylfiderna är deras förmåga att kunna skifta form från luft till människa. Luften är ju ett element som finns så starkt inom dansen och som manifesteras genom olika symboler, säger Halla Ólafsdóttir.

Det framträdande ljudlandskapet i föreställningen spelar precis som scenografi, kostym och ljus lika stor roll som själva dansen på scenen. Den eteriska luftanden som förvandlas till en människosylf, passar väl in i Halla Ólafsdóttirs praktik.

– Just hur varelsen blir grövre, större och mer högljudd, det liknar ju mycket av det jag sysslat med tidigare i min koreografiska praktik. Kroppar som sticker ut genom att vara grövre, i kontrast mot ballerinan som ju ofta är lätt som luft.

I likhet med Lisa Janbell har Halla Ólafsdót- tir kommit att bli en av förgrundsgestalterna för okultismen på den svenska dansscenen. I många år har hon utforskat häxkraft, bland annat har hon i samarbete med koreografen Eliisa Erävalo skapat dansföreställningarna Bitchcraft (2017), Bitch (2021) och Granddaughters (2021), som förvandlar samtida dans till ritualer inspirerade från häxkonstens historia. Men Halla Ólafsdóttir kallar inte sig själv för häxa.

– Nej, jag kan leka med det och låta mig inspireras av det. Men som amatör vill jag inte gå in i det ockulta helt, det får inte ta över. ”Don’t mess with it to much” tänker jag, det är en komplex vetenskap och det gäller att gå försiktigt fram. Jag ser det som ett av många verktyg i skapandeprocessen för att skapa material och värma upp fantasin. För mig är det även ett sätt att känna mig kopplad till andra, min omgivning och även till något som är större än mig själv, utan att fastna i en specifik religion eller dogma.

Även om hon uttrycker stor respekt för ockultismen, har Halla Ólafsdóttir ändå en avslappnad inställning till den. Hon kan vända sig till tarotkorten lika väl som till Wikipedia när hon är nyfiken på något. Dessutom är hon uppvuxen på Island, där folktron fortfarande är fast förankrad i samhällskroppen.

– När jag var liten tänkte jag mycket på döden. Och det övernaturliga fanns alltid med i bakgrunden, närvarande i naturen eller i någon släkting som kunde tala med spöken.

ANVÄNDANDET AV ritualer och symboler blir till spännande ingångar i dansstudion, där det alltid finns potential till att magi kan infinna sig. Halla Ólafsdóttir blandar inslag från ockultismen med referenser från konst och populärkultur, för att skapa nya förhållningssätt.

– Ritualen blir till ett verktyg för hur dansarna förhåller sig till varandra och tänjer på gränserna mellan publik och dansare. Det finns ju så många idéer om hur den västerländska dansen ska utövas att man behöver flera verktyg för att öppna skapandeprocessen och bli friare i hur man kan praktisera den.

Hon känner en hatkärlek till den klassiska dansen. Även om hon älskar att gå in i det vackra och ömsinta som finns i vissa rörelser finns det lika mycket som hämmar.

– Kravet på perfektion innebär egentligen att det inte finns några genvägar. Just därför är själva balettspråket spännande att använda på scenen, det blir till kända tecken och symboler som både bygger upp och bryter ner, säger Halla Ólafsdóttir.

Lisa Janbell har å sin sida hittat hem i de afrokubanska folkinfluenserna, som ger henne känslan av att vara del av ett större historiskt sammanhang.

–Jag vill alltid dansa med själen fullt ut, för dem som varit här långt innan oss och för dem som ska komma efter oss. Jag dansade flamenco i nio år som barn och lärde mig då att känna igen den där strängen, hur det känns att dansa med hela själen. Klara Ledin Höglund