The Sky Walkers

THE SKY WALKERS

Text: Julia Möller / Fotograf: Smiley Videography

”Jag kunde inte hantera kroppen, klamrade mig fast på linan och kunde inte resa mig. De första tre gångerna försökte jag inte ens ställa mig upp.”

För tre år sedan gick inte David Sjöström på highlinen – han kunde inte förmå benen att veckla ut sig under honom. Men han skulle inte ge upp.

Nu befinner sig David på den två och en halv centimeter breda linan. Under honom finns luft – och långt därnere marken. Han har knutit in sig och börjar hasa sig ut. Bakom honom är linan säkrad i ett ankare, med vad som bäst kan liknas vid ett trassligt, överdimensionerat garnnystan av webbing. Men han vet att varje del av nystanet är noggrant beräknad för att säkra linan. Fjorden tvingar upp luften längs bergsväggen och vinden flyttar stötvis linan från sida till sida. Med fokuserad blick reser han sig upp och balanserar i väg. Rädslan är bortblåst.

David är på plats i Senja i Nordnorge tillsammans med ett stort team för att ta sig an tre olika världsrekord i highline. Ursprungsidén till projektet väcktes – som så många andra bra idéer – en sommarkväll vid lägerelden.

– Jag kommer ihåg att Sam Volery sa någonting i stil med: ”Om jag gör ett stort projekt igen, då vill jag göra 3K. Varför 2K, när vi kan försöka dubbla det nuvarande rekordet direkt?” Idén lät helt galen, så vi visste att vi var tvungna att göra det, berättar David.

Highlining innebär, precis som slacklining, att man balanserar på en lina uppspänd mellan två fästpunkter. Skillnaden är ett tillägg på (ofta) flera hundra meter i höjd och att du (oftast) bär en klättersele som är säkrad i linan. Webbingen i linan är densamma oavsett om den riggas mellan träd eller, som i det här projektet, mellan berg. Någonting som skulle pröva teamet i dess första världsrekordförsök, att rigga en 3 000 meter lång highline. Hur webbingen beter sig i den längden, på den höjden, i Nordnorges mest oförutsägbara väder och starka vindar – var okänd mark för teamet.

De började med att rigga highlinen i sektioner, kopplade ihop 50 meter i taget. Från två ankare på vardera sida om vattnet drogs linan genom brant fjällskog på ena sidan och längs bergväggen på den andra. För att koppla ihop linan åkte de med resterande webbing med motorbåt över vattnet.

– På dag tre, precis innan mörkret föll, hade vi kopplat ihop linan. Men samma natt drog ett oväder in och slog sönder den. Varje dag hände någonting som fick oss att känna att nu pallar vi inte en dag till. Men så samlade vi krafterna under natten och körde på.

Teamet hade en stor fördel av att de hade byggt linan i flera sektioner, för dagen efter ovädret kunde de byta ut den skadade delen. De bytte också ut båten mot fyra provisoriska ankare som de spände i olika sektioner, tills att linan hängde kvar i två. Det tog sedan flera timmar och kraften hos 20 personer för att få spänning i den.

– Att efter en vecka till slut se linan ta höjd var en fantastisk upplevelse.

Tack vare teamets samlade styrka slog man alla tre rekorden. Ett nytt rekord för kvinnor av Mia Noblet, som gick 1 000 meter, Quirin Herterich slog rekordet för män när han gick 2 600 meter och så slog man rekordet för den längsta riggade highlinen, med en längd på 2 800 meter.

– Teamet betyder allt, utan det hade ingen gått på linan. Det finns enklare projekt än det här som inte kan genomföras på grund av att teamet inte fungerar.

De var uppe på linan flera timmar i sträck, en enorm bedrift som kräver extremt bra kondition, uthållighet och omkring 1 000 timmars övning på slackline. Det de åstadkom var för bara några år sedan nästintill otänkbart.

– När vi gick 500 meter var det helt tokigt. 1 000 meter kändes orimligt. Nu gick fyra personer vår 2 800-meterslina, samtidigt som de behöll sitt fokus hela vägen under flera timmar med kyla och vindar. Att tillbringa den tiden på en highline – det är mental styrka.

Vi backar bandet och tar oss tillbaka till Davids första erfarenheter på highlinen.

– För tre år sedan såg jag ett klipp på highlining i Schweiz (det visade sig vara Sam Volery i klippet) och tänkte att jag måste testa. Jag tränade upp de viktigaste färdigheterna och åkte till närmaste träff. Jag tänkte att ”det kan inte vara så svårt”. Första gången på linan frös hela kroppen fast och jag fick panik.

Det var inte konstigt att David reagerade som han gjorde. Han var nämligen sedan innan livrädd för både höjder och att falla i klätterselen. Men rädslan inspirerade honom, och fascinationen – med en stadig grund i hans yrke som psykolog – fick honom att fortsätta utmana sig själv. Han vet att hjärnan vänjer sig och att rädslosystemet kan lugna ner sig.

– Jag blev såld på att utmana den känslan, eftersom highlining är extremt säkert trots att det ser extremt farligt ut.

Davids mentala träning hjälper honom lika mycket i dag, för även om han inte blir rädd längre så kan han fortfarande känna sig nervös och orolig, ofta när han precis har knutit in sig i highlinen och har 150 meter stup mellan sig och hård granit.

– Det kan handla om en nervositet över om systemet håller: Litar jag på den som riggat? Håller ankaret? Har jag sett en repa i webbingen?

– Jag har tränat in att först odla ett lugn och att andas djupt. Sedan intar jag en kroppsposition som signalerar närvaro, styrka och avslappning, för att bjuda in rätt attityd och tankar i sinnet. När jag ställer mig upp har jag bestämt mig. Nervositeten lägger sig snabbt och omvandlas till fokus.

David understryker vilken enorm mental kapacitet som krävs för att fokusera i flera timmar på en highline; frågor börjar snurra i huvudet och du måste reglera oro och rastlöshet.

– Vi kan själva påverka vad som sänds i vår egen inre radiokanal. En mental strategi som jag lärt mig är att låta sinnet flöda av bilder av dem du älskar och att bada i tacksamhet över det du har. Det ger mig en energi som gör mig närvarande och lugn. Någonting som ofta varar en lång tid efter att jag klivit av linan. Testa själv en stund, om du badar i tacksamhet i en timme mår du väldigt bra efteråt.

Han säger att det är just det som lockar många till sporten: möjligheten att få känna sig väldigt lycklig.

– Alla som tillbringat tid på en highline vet att det kan liknas vid meditation. Är du inte här och nu, i just det här steget, då faller du.

Men han beskriver också hur fallen – som kan skicka ilningar genom fötterna på den mest härdade åskådare – fyller ett syfte, de blir som en metafor för livet.

”Att falla är inget misstag, det är en del av processen”

– Du går och går. Det händer saker som du korrigerar med kroppen. Och ibland faller du. Det är inget misstag, utan en del av processen och det betyder att du är mänsklig. Det är lätt att värdera ett fall, att gå i strid mot det och bli självkritisk. Men alla faller till slut.

– Rent tekniskt testar ett fall dig till det yttersta läget vilket gör att du hela tiden vet var gränsen går. Att falla är en källa till utveckling.

Lukas Irmler, en av världens främsta på highline, lärde David ett tänkesätt som hänger kvar: ”Gör det till en del av sporten att falla.”

De senaste tre årens lärdomar har följt med David ner på fast mark.

– Highlining har lärt mig att jag kan mer än vad jag själv tror. Jag kan utmana de reflexmässiga tankarna mer praktiskt eftersom jag känner igenom dem från linan. Highlinen har tagit mig på en mental resa som har spillt över till resten av mitt liv.