TAPULSENPÅPULSKLOCKAN

Text: Oscar Hentmark / Fotograf: Emelie Voltaire

För många är den en central del av vardagen, av själva livet rent av. Andra är inte lika imponerade. Pulsklockans funktioner är många, men behöver man verkligen hålla koll på varenda en? Och vad är det som motiverar ett köp? Hooked tog pulsen på pulsklockan och följde med tre oliktänkande på en vandringshelg.

PULSKLOCKANS FÖRDELAR ÄR UPPENBARA:

Den håller koll på puls och hälsodata, vilket så klart alltid är bra, oavsett om man är proffsidrottare eller stillsam motionär. Utöver det – låt oss konstatera att den blir vad man vill att den ska vara.

För ett otränat öga kan den se ut som vilken klocka som helst. Och många klockmärken världen över kan säkert motivera en tidvisare för åtskilliga tusenlappar. Men få har så många finesser och användningsområden som en riktigt fullmatad pulsklocka. Många pulsklockor är som en liten smartlur, matade med fiffiga funktioner och appar du kan bära med dig på armen. De kan göra allt ifrån vardagliga ting som att ringa, skicka meddelanden och kontrollera musiken i dina lurar till frilufts- och träningsfunktioner som, likt namnet kanske avslöjat, hålla koll på din puls, dina steg, väder och vind samt sköta avancerad navigering. Men måste man vara elitidrottare för att det ska vara värt att investera i en pulsklocka? Efter att ha frågat runt bland både soffliggare, fritidslöpare, proffsidrottare och friluftsentusiaster kunde vi dra en tydlig slutsats: Det är högst individuellt. Den som känner behovet av en pulsklocka har allt som oftast också användning för den.

Men det här är ingen köpguide, för att verkligen ta pulsen på pulsklockan smög vi efter ett par av våra medarbetare här på Addnature när de gav sig ut på stigarna i Florarnas naturreservat i norra Uppland.

Oskar Eriksson är en inbiten friluftsentusiast som pysslar med allt från gravelcykling, skidåkning och klättring till löpning och vandring, och som tar med sig sina hobbyer till jobbet, då han är teamleader category manager outdoor (läs: chef för inköpsavdelningen här i Norden). Även kollegan Jenny Wikman, som jobbar på den lite mer kreativa innehållssidan av kontoret, har stenkoll på friluftsprodukter. Hon älskar allt som är kul och smutsig action, som gravelcykling och mountainbike i skogen, såväl som skogsmulliga vardagsäventyr som att plocka svamp och vandra i fjällen, självklart helst i sällskap av sin bästa vän Maja, en ett år gammal shetland sheepdog.

Oskar har en Garmin Forerunner 945 och kan kort beskrivas som övertygad entusiast när det gäller pulsklockor. Jenny å sin sida har några månader före vandringen slagit till på en ”svindyr och fullspäckad Fenix Pro 6S”, även den från Garmin och med i princip samma funktioner. – Jag köpte min klocka för att det är praktiskt att se sträcka och tid, till exempel när jag tränar hunden som inte själv kan säga högt hur trött eller pigg hon kände sig jämfört med förra passet så kan jag lättare uppskatta det med hjälp av klockan plus vovvens flås, berättar Jenny. I övrigt var det mest för att det är bekvämt att slippa ta upp telefonen när jag ska följa en GPS-rutt, typ när jag cyklar mountainbike i obanad skog eller när jag plockar svamp och vill märka ut var bilen är (och mina svampställen så klart men säg inte till någon för då måste jag tyvärr döda dig …). – Min klocka är – efter min partner Malin – min bästa följeslagare, säger Oskar. Jag använder den jämt. Dels älskar jag att hålla koll på statistik och siffror, men främst vill jag veta hur fort jag tar mig nedför skidbacken, hur högt det är, hur långt jag gått och hur snabb jag var.

En helg i höstas gav sig Jenny och Oskar, tillsammans med Oskars sambo Malin, ut till Florarnas naturreservat för att vandra och övernatta i en av länsstyrelsens stugor, och det skulle snart bli tydligt att pulsklockor kan användas på helt olika sätt. – Malin hade redan mentalt förberett sig på en helg tillsammans med två outhärdliga prylnördar (tänk Ole i Sällskapsresan), berättar Jenny, och ganska snabbt när vi vandrade där ute började hon sacka efter med flit för att få vandra under lite ljuv tystnad femtio meter bakom, och slippa Piff och Puff och deras babblade om vilket R-värde just hans UL-underlag har och varför hon kollar på ett annat i ungefär samma viktklass. Snacket fortsätter med lättviktsryggsäckar, dyneema och bärsystem, vattenfiltrering, und so weiter. Det är SM i nörderi.

På plats i stugan på kvällen går Oskar igenom dagen i sin klocka, jämför med tidigare liknande sträckor och nördar på tills det är dags att lägga sig. Jenny gör annat. Malin kopplar av. – Jag ser helt klart fördelarna med en pulsklocka men jag är inte speciellt intresserad av det själv, säger Malin. Eftersom jag nästan alltid har med mig statistiknörden Oskar, som håller stenkoll på våra upptåg, så tycker jag det är rätt skönt att slippa bry mig, samtidigt som jag får (ibland tvingas) ta del av informationen ändå.

Morgonen gryr, frukosten inmundigas och det är dags att ge sig av. Malin snör på sig kängorna och är klar att gå. För klocknördarna återstår att väcka sin lilla vän. Och här gör nybörjaren Jenny (förmodligen) misstaget att trycka ”start” innan klockan laddat klart GPS-positionen. De tre vandrar, lunchar, vandrar, fikar och när de närmar sig målgång slänger Malin ut en oskyldig fråga: – Hur långt är det kvar?

Oskar och Jenny svarar båda med hur långt de gick i går (samma väg, andra hållet) samt hur långt de gått i dag. Det diffar 2 kilometer.

Jenny och Malin rycker på axlarna. Någon klocka visar fel, so what? Men att de är rätt nära bilen är i alla fall uppenbart. Oskar däremot: kortslutning! För sitt inre ser han siffror och ekvationer, som Dustin Hoffman i Rain Man. De har ju båda påkostade Garmin-klockor. De visade exakt samma sträcka i går.

Vems. Klocka. Visar. Fel?! Och: Hur?! Varför?!

Dessutom visar Jennys klocka två kilometer mer, så hon passar på att strö lite salt i Oskars sår.

Så vandrar de vidare. Bara det att nu går Jenny och Malin tillsammans femtio meter bakom Oskar, där det är tyst och lugnt. Enmansklungan Oskar å sin sida klipper målsnöret i SM i nörderi där han går i täten och mumlar: ”Det måste ju vara min klocka som har rätt, eftersom den visar samma sträcka som i går. Vi har gått tillsammans hela tiden. Min puls har varit jämn, som den ska. Så det är Jennys som visar fel …”