Agonyzone Magazine no 4

A L LT F R Å N K L A S S I S K P U N K O C H H Å R D R O C K T I L L D A G E N S T U N G A M E TA L

Magazine no4

Våren 07

SIDAN 4

Hellfueled

“Nya plattan kommer att ha mycket mera hårt sväng och groove”, allt enligt bandet själva som jobbar för fullt med sitt tredje album.

SIDAN 5

Within Temptation

Med nya albumet ”The Heart Of Everything” i bagaget besökte sångerskan Sharon den Adel och gitarristen Robert Westerholt Stockholm.

SIDAN 8

Deftones

TYPE O NEGATIVE Bottenlös tyngd på Gothkungarnas nya platta “Dead Again”

Trots färdigt material till nya albumet så var bandet nära att kasta in handduken. Basisten Chi Cheng berättar om den turbulenta tiden.

SIDAN 11

Franky Lee

Fyllesnacket som blev verklighet. Grabbarna om debutplattan och bandnamnet.

SIDAN 25

sidan

Sin c 199 e 6

14-15

Masterplan

Nystart eller ej, Gitarristen Roland Grapow om nya albumet MK||.

SIDAN 26

Krokus

MADE IN TAIWAN

RECENSIONER

Vår egen Kiss-expert Magnus Ek fick det gedigna uppdraget att ranka bandets album från ett till tio. Nå, blev det det några fullpoängare?

I hemlandet kan Black Metal-akten Chthonic nästan titulera sig hårdrockens ambassadörer. Bandets grundare och frontman Freddy berättar mer om landet i öst.

Vi recenserar de senaste albumen med bl a Legion Of The Damned, Psyopus, Skinny Puppy, Sparzanza, Franky Lee, Testament, Blinded Colony, Chthonic, Total Chaos.

s12-13

s7

s18-22

VA RS ÅG OD !

VI SYNAR KISS

Vi fick tag på sångaren Marc Storace när detta legendariska band gästade Sverige.

Agonyzone Magazine är gratis. Ta med ditt fria exemplar - sprid den gärna till dina vänner!

MER I AGONYZONE MAGAZINE NUMMER 4: Sunrise Ave • Neverstore • Klassiska återblickar • Dia Psalma The Poodles • Negatives • Sonic Syndicate • Agonycheck • Krönika: Vanemänniskor är vi allihopa, allihopa Tävlingar • Fatal Smile • Blowsight • Crucified Barbara • Devil Lee Rot • Inferno Metal Festival i bilder

INTRO

LEDAREN

CHRISTER ROOS, Chefredaktör rossi@agonyzone.com

Då var vi en bit in i 2007, vilket redan har börjat bra med en hel del intressanta skivsläpp och fler kommer, eller vad sägs om nya album med Machine Head, Korn m.m. Även sommarens festivaler ser ut att bli mycket bra. Redan nu har vi ju Heaven & Hell som är klara för Sweden Rock Festival och Ozzy Osbourne till Hultsfred.

Sen kommer ju även Mötley Crüe och Metallica att ge sig ut i Europa för att göra lite spelningar.

Som sagt år 2007 kommer att bli ett intressant år för oss som gillar den lite tyngre formen av musik.

Till er som inte läst oss innan vill jag säga att Agonyzone Magazine är en gratistidning som och kommer att delas ut vid konserter, och andra rockbaserade event. Den kommer även att finnas tillgänglig i musik/skivaffärer, tattoo-studios m.m.

Vi på Agonyzones hoppas att ni skall finna oss informationsrika och intressanta. Är det nåt du tänker på, ris eller ros tveka inte att höra av dig till oss. /Christer Roos

REDAKTIONEN Agonyzones Crew

CHRISTER ROOS Chefredaktör, layout rossi@agonyzone.com

TED BENGTSSON Annonsansvarig, layout ted@agonyzone.com

MATTS HALMERIUS Skribent, fotograf

INNEHÅLL

DIA PSALMA

s. s. s. s. s. s. s. s. s. s.

02 03 04 05 06 07 08 09 10 11

sid 4

SONIC SYNDICATE sid 11

LEDAREN HULTSFRED THE POODLES, HELLFUELED WITHIN TEMPTATION DEVIL LEE ROT CHTHONIC WITHIN TEMPTATION GOTTHARD BLINDED COLONY, GIRI FRANKY LEE

CRUCIFIED BARBARA s16

s. s. s. s. s. s. s. s. s. s.

MASTERPLAN

sid 24

12-13 KISS SYNING 14-15 TYPE O NEGATIVE 16 ABLAZE MY SORROW 18 AGONYCHECK 19-22 SKIVRECENSIONER 23 VANEMÄNNISKOR 24 FATAL SMILE 25 MASTERPLAN 26 KROKUS 27 SOUND POLLUTION

TOPPLISTA Nytt och gammalt som piggar upp våra recensenter

ROGER UDDIN Skribent, fotograf

THOMAS OLSSON Skribent

MATTIAS HÖGBERG Skribent, fotograf

MAGNUS EK Skribent, fotograf

CONNY JARLESTÅL Skribent, fotograf

KRISTIAN FORSELL Skribent, fotograf

Övriga medarbetare: HELENA LARSSON ANDERS BRORSSON

Roger Uddin

Matts Halmerius

Conny Jarlestål

Machine Head - “The Blackening” Chimaria - “Resurrection” Pain of Salvation - “Scarsick” Mnemic - “Passenger” Blinded Colony - “Bedtime Prayers”

Skinny Puppy - “Mythmaker” Legion Of The Damned – “Sons Of The Jackal” Destruction – “Thrash Anthems” Rebel Meets Rebel – “Rebel Meets Rebel” Dew-Scented - “Incinerate”

In Flames - ”Lunar Strain” Pain Of Salvation - “Scarsick” Therion - “Gothic Kabbalah” Watain - “Sworn To The Dark” Berzerker - “Animosity”

Ted Bengtsson

Mattias Högberg

Helena Larsson

Killswitch Engage - “As Daylight Dies” Franky Lee - “Cutting Edge” The Haunted - “The Dead Eye” The Bronx - “The Bronx” Billy Talent - “ll”

Machine Head - ”The Blackening” Tenacious D - “The Pick Of Destiny” Lamb Of God - “Sacrament” Saxon - ”The Inner Sanctum” Marc Rizzo - ”Colossal Myopia”

The Answer - ”Rise” Gotthard - “Made In Switzerland” Crucified Barbara - “In Distortion We Trust” Whitesnake - “Live - In The Shadows Of The Blues” The Poodles - “Metal Will Stand Tall”

Thomas Olsson

Kristian Forsell

Christer Roos

Blinded Colony – “Bedtime Prayers” Jimi Hendrix – “Axis Bold As Love” Arise – “ The Beautiful New World “ November - “En Ny Tid Är Här” Highway Robbery - “ For Love Or Money”

Dimmu Borgir – “In Sorte Diaboli” Watain – ”Sworn To The Dark” Nightrage – “A New Disease Is Born” Wig Wam – “Wamania” Furze – “UTD”

Pro-Pain - “Age Of Tyranny / The Tenth Crusade” Machine Head - “The Blackening” Franky Lee - “Cutting Edge” Nightrage – “A New Disease Is Born” C-187 - “s/t”

Magnus Ek

Anders Brorsson

Paul Stanley - “Live To Win” Pretty Maids - “Wake Up To The Real World” Iron Maiden - “A Matter Of Life And Death” Unrest - “Back To The Roots” Twisted Sister - “A Twisted Christmas”

Skitsystem - “Stigmata” Heresi - “Infusco Ignis (psalm I.I)” Raised Fist - “The Sound Of The Republic” Puissance - “Grace Of God” Dark Throne - “The Cult Is Alive”

! ! !

G N I L V TÄ

Vinn Agonyzones t-shirts Vi lottar ut 10 stycken t-shirts Skicka ett SMS med texten: agony tshirt till 72550 så deltar du automatiskt toma i tävlingen.

Sista dagen att sända in sitt sms är den 1 juni 200 2007. *Kostnad per SMS är 5kr + ev trafikavgifter.

AGONYZONE MAGAZINE - Måsalyckevägen 4, 311 34 Falkenberg, E-mail: az@agonyzone.com, Ansvarig utgivare: Christer Roos

MISSA INTE OSS PÅ NÄTET! Vi finns på: www.agonyzone.com 02 | Agonyzone - at your service since 1996

/LK²DL G;@

)443 )- )/,( 5/%6 %),( 5/-6

.#' /%./ '( 5-6

." ,% 5-6 1)& ')." , 5 /-6

`=J 9JLAKL=J LADDCGEE=J K² CD9JL

E=< J=K=JN9LAGF >¿J °F<JAF?9J

Â¥FUTURELAB

! 2 2 ! . ' « 2 2 / # +0! 24 9

`G??AF? EGDDQ 5MK6 9EQ OAF=@GMK= 5MC6 K°C=JL 5K6

K9@9J9 @GLFA?@LK 5K6 KN=FKC9 9C9<=EA=F 5K6

JGCQ =JA;CKGF 5MK6 @9L=:J==< 5MK6 9A<=F 5MK6

BMKLA;= 5>J6 K=:9KLA9F 5>J6 ;GFN=J?= 5MK6 LAF?K=C 5K6

K9D=E 9D >9CAJ 5K6 BGQ <=F9D9F= 5<=6 D9E: G> ?G< 5MK6

?GJADD9 :AK;MALK 5MK6 MF=9JL@ 5MK6 :GQK FGAR= 5<=6

<G=K AL G>>=F< QGM Q=9@ 5MC6 ?GGK= 5:=6 ;DA=FL 5MC6

LMFF? 5MC6 K9:9LGF 5K6 9K@9 9DA 5K6 F=N=JKLGJ= 5K6

JGPQ ;GLLGFL9AD 5MK6 ." &#)(" ,. ,)." ,- 5(6

JM:AC 5_F6 L@= <JGF=K 59MK6 G@ FG GFG 5<C6 L9PA L9PA 5K6

BMN=D=F 5K6 >9EADB=F 5K6 9N9L9J 5K6 =L=CLAN:QJ²F 5K6

#F>G G;@ :ADB=LL=J

OOO JG;CH9JLQ K= OOO LA;F=L K=

4¾,4#!-0) .' ). '¿2

«, /#( 6).2¾44) '(%4%2

-!4 &2¿. (%,! 6¾2,$%.

#! !24)34%2 0¿ 3*5 3#%.%2

Agonyzone - at your service since 1996 | 03

DIA PSALMA/ HELLFUELED/THE POODLES

Efter sommarens succéfyllda återföreningsturné är nu Dia Psalma i studio för att spela in ett nytt album. Bandets basist Ztikkan tog sig tid att svara på Agonyzones nyfikna frågor.

Ni har precis varit inne i studion och spelat in lite nytt material, hur har det gått och hur långt har ni kommit?

- Det har gått svinbra, vi har lagt sju stycken grunder, lite sång och lite pålägg. I slutet på mars går vi in igen för att damma in minst lika många till.

Vart spelar ni in och vem producerar?

- Vi spelar in i en studio som ligger på Östermalm i Stockholm. Vår live-ljudtekniker är delägare i studion så därför föll det sig som ett naturligt val eftersom vi kommer oerhört bra överens med honom. Han sköter spakarna medan vi producerar mer eller mindre själva, naturligtvis ibland med synpunkter från mannen bakom rattarna, men i slutänden producerar vi själva.

Så hur låter Dia Psalma år 2007?

- Alla gamla fans kommer definitivt att känna igen sig både text och musikmässigt. Men ändå kommer det att låta lite annorlunda än förr. Konstigt vore det ju annars, det är ju tio år sen vi spelade in något. Alla har lirat med andra band och fått olika influenser undertiden. Vissa kommer kanske att tycka att vissa låtar är mer Strebers än Dia Psalma, men det tycker vi bara är kul i såndana fall.

Er återföreningsturné gick ju långt över förväntan, men tror du att det finns något intresse av ett nytt album från er?

- Jo, sommarens festivalgig var helt otroliga, över allas förväntan. Och jag tror absolut att folk vill ha ett nytt album, det märks väl i gästböcker och forum på nätet och dessutom är det ju lite rätt i tiden (igen).

Vad berör era texter denna gången?

- Det är ungefär som förut. Allt man blir ledsen, arg eller besviken över. Orättvisor, förtryck och allt annat som inte borde finnas på denna planeten.

Några låttitlar som du kan släppa?

- Hmm, få se nu. De allra flesta låtar har bara töntiga arbetsnamn än så länge, men “Här och Nu, “Norrsken” och “Öga för Öga” är i alla fall några klara.

När planerar ni att skivan skall vara ute?

- Om vår planering håller kommer fullängdaren att vara ute i augusti-september 2007 och en singel i april.

Någon albumtitel?

- Nej, det finns ingen sådan ännu. Tidigare har albumtitlarna haft en prägel av hur vi haft det i studion under inspelningen, så vi får väl se om vi får till nån titel när allt är inspelat, mixat och klart.

När kommer vi att kunna se er live framöver?

- I april, i samband med singelsläppet kommer vi att köra fyra gig då vi kommer att testa nytt och naturligtvis varva med gammalt. Spelningarna är: 13 april Klubb Idiot, Örebro, 14 april Diezel, Halmstad, 20 april S2, Borlänge och den 21 april på Konsert & Kongress i Linköping. Eftersom vi spelade på alla de stora festivalerna i Sverige 2006 så kommer vi ligga lågt i år under sommaren och köra lite festivaler i Norge bara. Vi kommer dock att göra en stor festival i Sverige i sommar, men vilken kan jag tyvärr inte avslöja ännu.

Som sagt er turné var ju en succé, några härliga minnen du vill dela med dig?

- Allsången på alla spelningar var overkligt mäktig, den överröstade ju till och med oss Hultsfred, Peace & Love och Arvika var helt grymma, men även de mindre festivalerna var helt “outstanding”. Som sagt, emmellanåt blev det lite overkligt.

Vilka låtar får bäst respons från publiken när ni spelar live?

- Det är lite lustigt faktiskt. Det är olika från plats till plats, men några som funkar överallt är ju “Balladen Om Lilla Elsa”, “Luft”, “Emelie” och “Hon Får...”. Men, inte för att verka dryg eller så..., så kan faktiskt de flesta i publiken alla låtar vi kör.

Har ni sagt något om hur länge bandet skall hålla på denna gången?

- Nä, vi har inte pratat om det alls, men vi har sagt att vi ska göra fler plattor ihop än bara den här. Vi trivs oerhört bra ihop med varandra igen. Vi kommer nog att hålla på ett bra tag till denna gången.

Vad vill du som avslutning säga till Agonyzones läsare?

- Att Agonyzone är grym! Kom och kolla på oss i april eller när ni kan, kolla in nya plattan när den kommer, den kommer att krossa Lev väl och rocka stenhårt, som man e får man va...

DIA PSALMA “...vi har sagt att vi ska göra fler plattor ihop än bara den här”

“- Alla fans kommer att

känna igen sig både text och musikmässigt.”

TEXT CHRISTER ROOS FOTO TARA ULLAEUS

HELLFUELED

på att få till blytungt ljud, fast det hade ju vart riktigt coolt att få spela in med Colin Richardsson eller Andy Sneap någon gång.

Snowy Shaw kommer att göra skivans artwork, hur kommer detta sig?

- Snowy har varit en “friend of the band” länge och har vart på tal sedan första plattan. Passade bra tidsmässigt för båda nu och sen e han ju en “go gubbe me” (skratt!).

När kan det tänkas att skivan finns i butik?

- Releaseplanen är tidigt nu under 2007, sen får man ju se vad det betyder.

Hellfueled har ju fått en hel del uppmärksamhet, hur har detta påverkat er som band?

- Ja, vi har tydligen fått god hand med media både utomlands och i Sverige. Svårt att veta riktigt hur det skulle vara om vi inte fått nån uppmärksamhet alls. Tror enbart att det påverkat bandet positivt. Man blir mer och mer laddad på att verkligen leverera något bra. Känns ganska skönt att efter 10 år i replokalen att någon är intresserad av vad man håller på med! Sen är det ju inte fel när folk vill sponsra en med saker man gick och slet för bara ett par år sedan. Är ju ett tag sen nu, men bästa minnet från turnén med Europe?

- Vi kan ta en hel artikel om den i nästa nummer! Bara att stå i en stor hockey-arena och få lira var ju ganska sjukt overkligt. Att stå och soundchecka i Scandinavium eller Hovet var ganska speciellt bara det. Grymt roligt och lärorikt! Det sämsta var nog att vi nästan inte hade nåt ljus alls på scenen, betalade extra för mer ljus och fick typ mindre. Förstår inte vad de var rädda för (skratt!). Norum är i alla fall en riktigt cool snubbe.

Vad mer bör vi veta om vad som kommer att ske i Hellfueled-camp under år 2007?

- Vi kommer att släppa bästa Hellfueled plattan någonsin, samt spela live så mycket vi kan. Sen gör vi en ny platta och likadant igen (skratt!). Ni lär inte bli av med oss i första taget!

“- Nya plattan kommer att ha mycket mera hårt sväng och groove” Ett tredje album är på gång, hur svårt har det varit att finna inspiration till det?

- Det har varit riktigt lätt faktiskt. Man har haft lite mer tid att känna efter vad som verkligen känns rätt och vart soundet ska gå. Allt har gått grymt fort sen första plattan så det är först nu man kunnat reflektera lite. Man vill ju hela tiden att allt ska bli bättre så inspirationen finns mer eller mindre hela tiden där.

Om vi ser till era andra album, vad kommer att vara det samma med ert nya?

- Samma medlemmar, samma producent, starka melodier, hårda riff och många tuffa solon (skratt!).

Vad kan vi annars se framemot med ert kommande album?

- Känns just nu som det starkaste låtmaterialet hitills. För mig personligen kan jag säga att det fanns låtar och element på “Born II Rock”-plattan (förra albumet) som aldrig kommer att komma igen. Nya plattan kommer att ha mycket mera hårt sväng och groove.

Finns låtar som är ganska mörka men även softa laid back inslag. Känns som att detta är det som vi levererar bäst! Mindre rak metal och mer sväng! Mindre Hammerfall och mera Trouble om man säger så (skratt!).

Ni har valt att återigen arbeta med Fredrik Nordström och Patrik J i Studio Fredman, vad har ni för förväntningar på dem?

- Funkar helt kanon att jobba med dem på alla plan. Nordström är ju bland de bästa

Stämmer det att ni sålde guld på en enda dag?

- Ja, fast det var ju på grund av alla förhandsbeställningar, men ja, första dagen plattan ”Metal Will Stand Tall” fanns ute till försäljning så sålde vi alltså guld. Vi fick alltså uppgradera vår releasefest till att även vara en guldfest. Det kändes givetvis fantastiskt kul. Plattan släpptes för ett tag sedan i Japan och där tickar det på.

Häromdagen så släpptes den även ute i Europa och det ska bli intressant att se vilket mottagande den får.

The Poodles slog igenom med ”Night Of Passion” i samband med Melodifestivalen. De gjorde schlager-världen häpen genom att visa att hårdrocken är så utbredd och populär i Sverige. ”Pudlarna” tog in hårdrocken i finrummet och visade att hårdrock är en genre att räkna med.

Agonyzone träffade sångaren Jakob Samuel strax innan deras soundcheck på Arenan, Stockholm där de spelade tillsammans med Krokus och Hammerfall.

Vad har du att säga om er medverkan i Melodifestivalen?

- Det var en upplevelse och det har ju gått kommersiellt sett väldigt bra för oss efter det. Vilket innebär att skivbranschen blivit intresserade av oss, vilket innebär att svenska musikbranschen överhuvudtaget fått upp ögonen för att hårdrock är intressant. Vi har alltså sparkat in dörrar som öppnat för andra hårdrocksband, och det tänker vi fortsätta med. Vår framgång är ett bevis för att det finns en grym hårdrockspublik i Sverige och skivbolagen har fått se att det här inte är ett luftslott utan det är på riktigt. Så vi hoppas att det ska satsar ännu mer på hårdrock framöver.

Historia Medlemmarna i The Poodles är knappast några nybörjare på hårdrocksscenen. Skulle vi kunna få en kort historia?

04 | Agonyzone - at your service since 1996

TEXT CHRISTER ROOS FOTO OLA BERGMAN

Holly Knight “- Det var en upplevelse och det har ju gått kommersiellt sett väldigt bra för oss efter det.” Sångaren Jakob Samuel om bandets medverkan i Melodifestivalen

- The Poodles har funnits i många år och det är Kicken (Christian Lundqvist, trummor) som drivit bandet under stor del av tiden. Jag har min bakgrund i Talisman där jag var trummis men övergick sedan till att ta hand om mikrofonen och har varit med ibland annat Jekyll&Hyde, The Ring och annat. Pontus Norgren (gitarr) och Pontus Egberg (bas) kommer båda från Zan Clan.

Egberg spelade tidigare med Lion´s Share och Norgren lirade liksom jag i Jekyll&Hyde och The Ring. Och så är det en massa andra band vi lirat i. Vi har alla hårdrock i blodet.

En av låtarna på ”Metal Will Stand Tall” är skriven av den legendariska rocklåtsskribenten Holly Knight som skrivit klassiker som ”The best” (Tina Turner) ”Ragdoll” (Aerosmith) ”Love Is A Battlefield” (Pat Benatar) samt ett antal låtar åt Heart, Kiss och andra. Hon har en låt med på nya Paul Stanley-plattan ”Live To Win”, och så på eran platta. Hur fick ni kontakt med henne?

- Det kändes givetvis osannolikt när hon kontaktade oss. Någon hade tipsat henne om oss och hon hade sett vårt inslag från Melodifestivalen via Internet. Hon hade en låt färdig som hon skrivit tillsammans med Tommy Denander och hon letade efter ”rätt” band till låten som heter ”Don´t Lie To Me”. Efter att ha sett inslaget tog hon kontakt. Vi höll precis på att avsluta arbetet med ”Metal will stand tall” samtidigt som vi var ute i landet och lirade. Vi fick låten efter ett gig och vi lyssnade på den i turnébussen på väg hem till Stockholm. Vi behövde ingen som helst betänketid, så fort vi kom hem meddelade vi att

vi ville göra låten, det var en söndag. På måndagen stod vi i studion och spelade in den och det har vi aldrig ångrat.

Låten ”Song For You” inleds med operasång av din bror Jonas Samuelsson. Har du fler musiker i familjen?

- Ja, min mamma Kerstin Nerbe är dirigent på Folkoperan och min bror Jonas är klassiskt skolad sångare och gör både opera och musikal. Jag har ytterligare två bröder, Tobias som är trummis och producent och Linus som är regissör och ljussättare inom teater och musikal. Vi har tur som alla sysslar med det vi verkligen vill.

Nytt album Nu är ni ute på Europaturné men jag misstänker att det snart kan vara dags för att jobba med en ny platta. Vad kan du säga om det?

- Först och främst så vill jag säga att vi är väldigt tacksamma för att Jocke och Oscar i Hammerfall rekommenderade oss för sitt tyska skivbolag, annars hade vi aldrig kommit med på den här turnén, så stort tack till dem. När det gäller en ny platta så kan jag avslöja att vi skrivit hela 40 låtar till plattan. Så vi måste välja bort en hel del. För att få det hela att gå ihop tidsmässigt så har vi redan spelat in fem låtar till den kommande plattan men nu blir det givetvis ett långt uppehåll från studioarbete i och med Europaturnén. Vi har tänkt oss att släppa nya plattan i synk över hela Europa och vi hoppas att ha den ute till sommaren.

Jag kan återkomma till Agonyzone när vi har mer att berätta om den.

TEXT HELENA LARSSON

WITHIN TEMPTATION/BLOWSIGHT

WITHIN TEMPTATION

Within Temptation från Nederländerna, har sålt över 600.000 ex i Europa av sina tidigare plattor och är nu aktuella med ett nytt album ”The Heart Of Everything”.

Sångerskan Sharon den Adel och gitarristen Robert Westerholt besökte Stockholm i januari och Agonyzone Magazine passade då på att ställa några frågor till dem.

När man lyssnar igenom nya plattan ”The Heart Of Everything” så slås man av att det är mycket keyboard, kyrkokörer och ljudeffekter och det händer helt enkelt mycket olika saker i låtarna. Förklara.

- Varje låt är en egen historia även om det finns en röd tråd genom hela plattan ”The Heart Of Everything”. Eftersom vi gillar film så vill vi försöka förmedla bilder med vår musik. Det är därför vi har så mycket ljudeffekter. Faktiskt så handlar varje låt om en film även om den röda tråden är att det är viktigt att titta på sig själv som person och fundera över saker som ”Vad är viktigt för mig?” ”Gör jag det JAG vill eller det andra vill?”, ”Är jag ärlig mot mig själv och andra?”.

Kan ni berätta några detaljer från inspelningen av nya plattan?

- När vi spelade in nya plattan ”The Heart Of Everything” reste vi till Tjeckien och spelade in med

lura döden och vi funderade över vad som skulle hända om man levde ett liv som var uppbyggt på rädsla, det skulle vara som att man inte tog full del i livet. Att uppskatta livet handlar om uppmärksamhet. Sedan har vi titellåten ”The Heart Of Everything” som är inspirerad av filmen Braveheart med Mel Gibson. Låten handlar om hur viktigt det är med frihet, att känna sig fri och att vara fri.

Och att allt kanske inte är vad det ser ut att vara.

Temptations line-up skedde år 2001.

Vad är det annars som influerar er som band?

- Vi blir påverkade och influerade av allt som händer runtomkring oss i samhället och världen. När det gäller musik kommer våra influenser från The Cure och Pink Floyd men även hårdare musik som Metallica, Iron Maiden och Paradise Lost. Vi tar till oss mycket av celtisk musik och annan folkmusik.

Vi påverkas även av filmer och filharmonisk musik.

Inspiration

Hur det hela startade

Till fansen

Vad har inspirerat er i låtskrivandet denna gången?

- Till exempel blev vi inspirerade att skriva låten ”The Truth Beneath The Rose” efter att ha läst boken DaVinci-koden och funderat över vad som låg bakom den historien egentligen. Låten ”Final Destination” är inspirerad av filmen med samma namn. Filmen handlar om en person som lyckas

Ni har ju funnits ett tag nu, men kan ni berätta hur det hela egentligen startade?

För 14 år sedan spelade de flesta av oss i ett band som heter the Circle men vi splittade på oss och ena halvan bildade år 1996 Within Temptation, senare återförenades vi med flera från The Circle och den senaste förändringen i Within

Och till sist vad vill ni säga till era svenska fans?

- Att vi verkligen uppskattar dem! Vi hoppas även att de kommer att gilla den nya skivan och att vi hoppas att vi ses när vi kommer hit nästa gång och spelar.

- Det är två vänner till bandet som arbetar med film som ville spela in en video åt oss, så vi drog upp dom på scen under två spelningar. En är från Arenan, då vi öppnade för Danzig förra året, och en är från Klubben. Publiken gick igång ordentligt och visade oss att vi inte var de enda den kvällen som hade roligt. En moshpit i Stockholm är hyfsat sällsynt, men ibland händer det.

I er musik finner man influenser från flertalet musikstilar, hur ser ni själva på den?

Det är skönt att kunna ha en sådan bred repertoar, vi har sedan första dagen skrivit exakt det vi känner för för stunden. Självklart förväntas vi inte att gå upp på scen och dra av en 8 minuters dödsmetallåt, men alla fyra i Blowsight älskar all sorts musik. Så länge låten går att spela live och så länge den är bra, spelar det inte så stor roll i vilken tyngdklass låten ligger i.

Många grupper har nuförtiden en tendens till att inrikta sig på att lira så j*vla hårt och tungt hela tiden, men jag skulle tröttna direkt i ett sådant band. Dynamik och variation är vad som håller mitt intresse för ett band. Se på ‘Beastie Boys’, som exempel. De är ju stämplade som en hiphoptrio, men de är så mycket mer än så - punk, bossanova, electronica, reggae, funk, pop, you name it. Vi är lite så - vi skrotar inte en bra låt för att den är för “icke-Blowsight”.

Hur ser det ut på spelfronten för er framöver?

- Vi drog ner bokningshysterin lite under julbreaket och pustade ut lite. Just nu fokuserar vi 100% på inspelningen av “I’ll Be Around”singeln, men så fort vi lagt det sista pianoplinket i studion så ska vi ut och leta ställen att injicera rock i igen. Det har gått ett tag sen senaste fullriggsgigget nu - förra veckan spelade vi ett akustiskt

gig på Café Opera tillsammans med en drös av 2Entertains artister, men vi håller med när folk skriker på oss att riva loss tungmaterialet igen. Vi har redan planer på att dela scen med Backyard Babies och Hardcore Superstar i sommar, men självklart kommer vi ösa järnet innan dess.

Vad har ni annars för förväntningar på år 2007?

- Vi har under tre relativt korta år lärt oss att inte ha några somhelst förväntningar, men självklart hoppas alla i Blowsight att vi kommer kunna arbeta med musiken på ett högre plan, några trappsteg upp från var vi är nu.

Vi älskar musiken, vi älskar varandra och vi känner redan nu att 2007 är vårt år!

Det är ju ingen större hemlighet att Flavia har varit med i Drain, hur vill ni promota bandet till dina gamla fans?

(Flavia:) - Blowsights musik är så långt ifrån Drains att vi inte använder oss av mitt namn för att promota Blowsight. Jag spelar ju inte heller längre gitarr som jag gjorde i Drain, lirar bas för dem som inte vet. I början pushade vi lite att jag varit med i Drain men nu tycker vi att Blowsights musik talar för sig själv.

Nåt annat vi bör veta om Blowsight just nu?

- Vi kör full fart framåt och ser fram emot att kunna spela live för så många som möjligt i år!

Till sist några avslutande ord?

- Jag vill först och främst tacka alla som köpt/ snott våra låtar på Allears, som gått på våra konserter, som älskar vår musik, och som sprider vårt namn. Vi vet vilka ni är, det lovar jag. The next round is on me! Och, stort tack till Agonyzone för supporten.

en stor kör för att få en orkestral och filmistisk känsla. Vi har även lagt in ljudspår från ett tal av Winston Churchill och använt oss av olika ljudeffekter. Vi gillar ljudeffekter. Vi började skriva låtar år 2005 men själva inspelningen tog bara 6 månader. Flera svenskar har jobbat med ljud och mixning, bland annat Daniel Gibson som även jobbade på förra plattan ”The Silent Force” och Stefan Glaumann (Rammstein, Fatal Smile).

BLOWSIGHT

Intervju med bandets frontman Niklas Fagerström.

Ni är nu aktuella med er första singel “I’ll Be Around” som släpps av Sony/BMG, hur fick ni ert deal med dem?

- Det hela började via det nya strålande communityt Allears.se, en hemsida för grupper och artister som vill visa upp sina verk till andra, få respons och kritik. Vi laddade upp vår musik hösten förra året och det blev en succé.

Daniel Breitholtz, som driver hemsidan, och som lyssnat mycket på Blowsight de senaste åren gav oss “en chans” en gång för alla då vi rodde iland hemsidans första “Månadens låt”, vilket innebär att vi fick ett singelkontraktet. Dessutom skrev vi i samma veva kontrakt med 2Entertain, ett av Nordens största turnébolag. 2007 kunde inte ha börjat bättre än såhär, vi nyper oss dagligen i armen, samtidigt som vi är väl medvetna om att exakt vad som helst kan hända i den här branschen.

Vi kommer inte låta den här chansen gå till spillo, vi jobbar varenda timme om dygnet nu, allt vi gör relateras och kopplas till bandet.

Såg inslaget där “idol-snubben” presenterade er video för låten “Red Eyes”, kan ni utveckla detta inslag lite?

TV400 sände ett tag ett program som visade nya musikvideos, och då vi släppte “Red Eyes”videon kom den med i ett av avsnitten. Daniel, som diggat oss innan videon, kunde mest om Blowsight av de tre och presenterade videon.

Det var fler människor än jag trodde som såg inslaget, mobilen gick varm i ett par timmar pga vänner som ringde och berättade att de hade sett inslaget. Tyvärr har jag inte TV400, men en varm själ någonstans därute lyckades spela in det och lade upp ett videoklipp på nätet. Vi bollar för tillfället idéer för en video till “I’ll Be Around”, så håll ögonen öppna.

Förövrigt en mycket bra video, vem har gjort den?

TEXT & FOTO HELENA LARSSON

TEXT CHRISTER ROOS

Agonyzone - at your service since 1996 | 05

DEVIL LEE ROT/AUTOPSY TORMENT

DEVIL LEE ROT

Deep” på vinyl! Även Autopsy Torment är signade på detta bolag.

Hur ser dagens line-up ut i DLR? På gitarr har vi D.Slaughter och B.Hellrazor, M.Bombarder, trummor, på bas Restless och så har vi ju mig - Devil Lee Rot på sång.

Och hur ser det ut i Autopsy Torment i dagsläget?

- Där är det ju även jag på sång och så är det trummisen Saigittarius. Sen har vi två nya medlemmar, Tor och Fidde från Oppression.

Så vi kommer även här börja med nytt material för en kommande M-CD.

Historia Om vi går tillbaka till DLR, kan du dra bandets historia i korta drag?

- Bandet bildades 2000, då jag lirade in vår första 7”-singel. Hade inga medlemmar då utan hade lånat in tre musiker som fixade till låtarna. Efter denna release fixade jag helt nya medlemmar och lirade in ”A Little Devil Ain´t Enough”. Här hade jag även med Sado Harri från tidigare Pagan Rite Efter det så har det rullat på och medlemmar har byts ut ett antal gånger.

Det är Bombader som har varigt med längst och nyaste medlemmen efter Blades avhopp är Restless. Blade lämnade oss för att Satsa mer på Bullet och Pagan Rites.

Autopsy Torments historia börjar när döden går på denna jord.

ger 110% live, det är en kick och jävligt kul!!!

Om man vill se er live under 2007, finns det då några spelningar inplanerade?

- Ja vi kommer att lira med Autopsy Torment i Göteborg 24:e mars och med Devil Lee Rot den 26:e maj, även det i Göteborg. Och vad det gäller Pagan Rites kommer vi förhoppningsvis att lira två gigs på Irland, men inget helt klart än. Till höst (oktober) så är det planerat ett gig med Pagan Rites, Sodom och Grave. Ett gig man ser framemot. Men givetvis söker vi fler gigs, så vill ni ha ett live band som ger allt hör av er.

Vad kommer annars att hända för Devil Lee Rot bandet under 2007?

- Sakta men säkert håller vi alla på att ruttna.

Och för dem som inte känner till Autopsy Torment, vad bör man veta?

- WE BRING THE DEAD BACK TO LIFE!!!

AUTOPSY TORMENT

Sångaren Devil Lee Rot frontar ett flertal band, i denna intervju har vi dock valt att koncentrera oss på själva Devil Lee Rot och Autopsy Torment.

TEXT CHRISTER ROOS

Var ett tag sedan jag hörde något om er nu, vad har Devil Lee Rot för sig under våren 2007?

- Det har mer eller mindre legat på is ett tag nu.

Har dock haft fullt upp med Pagan Rites som är mitt ”main band No.1”. Vi hade dock tre gigs

06 | Agonyzone - at your service since 1996

med både Devil Lee Rot och Autopsy Torment i Finland i vintras. Så vad som väntas nu är att göra nya låtar till kommande platta. Vi är nu signade med Pulverised Records, jag hoppas även att detta bolag kommer att trycka ”At Hells

Live Har ju haft äran att se er live, vilket jag tycker är en rejäl dos av lojalitet åt metal.

Hur ser du själv på en livespelning med er?

- Fullt ös hela vägen igenom, sist i Finland så var det ett jävla röj på både bandet och publiken.

Riktigt nöjd är jag över dessa spelningar! Jag

Vad vill du som avslutning säga till dem som läser denna intervju?

- Teach children to worship DEVIL LEE ROT and Bang Your Tormentical head… UP THY PAGANs!

CHTHONIC/NEVERSTORE

NEVERSTORE TEXT CHRISTER ROOS

Neverstore från Skövde släppte i slutet av januari sitt debutalbum “Sevenhundred Sundays”. Vi bestämde oss för att kolla upp dem lite mer om bandet.

CHTHONIC Made In Taiwan TEXT ROGER UDDIN BILD ART LING

Black Metal från Taiwan? Inget man direkt är bortskämd med. Och hur kommer det sig att bandet nästan kan anses som hårdrockens ambassadörer i Taiwan?

Bandet hjälper oss att få svar på frågorna.

Freddy, du som är frontman och grundare av Chthonic, tycks ha haft en stor betydelse för hårdrock och metal i Taiwan.

– Jag förmodar att du syftar på mitt engagemang i diverse festivaler…

Precis, ta bara Formoz Festival som exempel.

– Den anordnades för första gången 1995 med mig som en av initiativtagarna. Vår basist Doris är för övrigt även hon involverad i Formoz Festival.

Den anses av många som en av Taiwans första riktiga rockfestivaler och att bidra till en sådan sak är jättekul. Personligen är det är extra roligt att vi lyckats få ett av mina gamla favoritband, Megadeth, att spela på Formoz.

En annan sak som måste ha varit rolig, var väl att ta emot en ”Golden Melody Award” för ”Best Rock Group”?

– Absolut! Att bära hem en Golden Melody Award kändes overkligt. För att när man spelar death metal känns det som om chansen att vinna ett sådant här pris, som oftast är väldigt mainstream, är minimal. Det verkligen ingenting man väntar sig. Och sedan fick vi träffa Taiwans president på köpet, bara en sådan sak!

Hur kändes det?

– Jag hade röstat på honom i presidentvalet, så det var extra kul. Om han inte hade vunnit valet

och en annan president hade stått för att dela ut priset så hade jag inte hämtat det. (skratt)

Soundet Om vi ska prata om Chthonic, hur skulle du vilja beskriva ert sound?

– Vi är stora fans av Emperor, At The Gates, Dimmu Borgir och andra skandinaviska akter och det hörs förhoppningsvis i vår musik. Det som skiljer oss från andra band är vår inspiration av österländsk folkmusik. Vi är alla uppväxta i en österländsk kultur och har ett musikaliskt arv som vi inte vill förkasta. Jag sjunger inte enbart, jag spelar även ”Er-hu”, ett instrument som påminner om en tvåsträngad fiol. Vi använder oss av keyboards och mycket mer för att skapa en touch av något som är annorlunda som skiljer sig en aning från andra akter. ”Seediq Bale” som är ert fjärde album, är ett konceptalbum, inte sant?

– Ja, det stämmer. Den handlar om urbefolkningen i Taiwan, Seediq-stammarna. De förde en lång, hård och blodig kamp för att få bevara sin själständighet gentemot Japan.

Hur bildades Chthonic?

– Många av oss är skolade musiker och har erfarenheter ifrån band där vi spelat allt från

folkmusik, jazz, till modern rock. Jag kände att det var dags att hitta på något annat, jag ville spela tyngre musik. Så då blev det black metal, för mycket tyngre än så blir det inte. Jag började handplocka folk och till slut blev vi den uppsättning som vi är idag. Och faktum är att alla i bandet har kommit i kontakt med black metal tack vare mig, något som de ofta tackar mig för.

Vilket gör mig tacksam och som i sin tur leder till att vår personkemi i bandet bara blir till det bättre.

Hur är det att spela black metal i ett land där yttrandefriheten tillkom först 1987?

– Egentligen vet jag inte om det är någon större skillnad jämfört med något annat land. Men visst, vi har upplevt att vissa personer tycker att vi ägnar oss åt ”farliga” saker. Men jag brukar säga, man ska inte döma hunden efter håren.

Framtiden för bandet Var i karriären befinner sig Chthonic om 5 år?

– Jag hoppas att västvärlden ska ha fått upp ögonen för oss. Vi vill visa att det går att göra black metal även om man kommer ifrån Asien.

Men framförallt hoppas jag att vi fortsätter att utöka vår skara med fans. Sedan om vi spelar på mindre klubbar eller stora arenor, det är av mindre betydelse. Bara folk kommer för att se oss.

Men vem vet vi kanske befinner oss på toppen och spelar inför en större publik än vad Roxette gjorde när de var som störst och spelade i Taiwan! (skratt) Några sista ord?

– Jag hoppas att ni gillar ”Saturday Night Wrist” och jag ser verkligen fram emot att spela i Sverige!

Inferno Metal Festival Norway i bilder Den 5-7 april går årets festival av stapeln på Rockefeller, Oslo. Festivalen har vart slutsåld alla sex år den arrangerats och allt talar för att den med namn som bl a Dark Funeral, Tiamat, Moonspell, Suffocation och Sodom blir det även i år.

Bilder från förra årets Inferno Lagom till årets upplaga kommer en fotobok, med bilder från 2006 års festival.

Bakom boken står norska rockfotografen Wenche Munkelien.

Med boken vill Wenche dels kunna erbjuda ett minne för besökarna, locka till återbesök samt visa på festivalens bredd, både vad det gäller band och publik: – Jag vill ge ett intryck av hur det kan vara att besöka en festival. Och mig veterligen har ingen tidigare gjort en fotodokumentär av en festival som Inferno. Blandningen i publiken vad det gäller ålder och social till-

TEXT & BILD MATTS HALMERIUS

hörighet är mycket större än vad många kanske tror.

Kort historik, ni har funnits sedan i början av 2000-talet, är lite över 20 år, och är nu aktuella med debutalbumet “Sevenhundred Sundays”. När tycker ni själva att det hela började kännas att bandet var riktigt på allvar?

– Vi har från början tyckt att bandet varit viktigt och på allvar. Självklart har det senaste året varit mer intensivt än innan, men hade vi inte fått chansen att ge ut en skiva nu hade vi garanterat fortsatt med samma målinriktning som från början i flera år till.

Er musik är ju ganska så melodirik, och ni beskriver den som punk/rock, vilka tror ni att den tilltalar?

– När vi är ute och gigar är det nog så att det är en ganska ung publik som står längst fram och trycker. Men för att svara i klarspråk tilltalar det nog människor som gillar ganska så melodirik punk/rock.

Aktuella skivan Vad har ni själva för förväntningar på skivsläppet?

– Framförallt ska det bli väldigt kul att få ut en skiva i butik. Vi har själva ganska låga förväntningar vad gäller försäljning då många av dom som gillar oss tillhör “mp3-generationen”. Men spridningen av musiken på det sättet är ju dock en fördel för oss att nå så många som möjligt.

Känner ni att skivan ni har skapat är unik på något sätt?

– Vi tillhör en ganska liten skara av svenska band som ger ut något i genren, så på det sättet kanske. Vi har aldrig strävat efter att vara unika utan bara skrivit låtar som tilltalar oss, men det är ju såklart något i varje låt som är Neverstore.

Hur fick ni ert skivkontrakt?

– Efter många års vilt skickandes av demos fick vi tillslut in en skiva till rätt kille.

Vad tror ni att bolaget har för förväntningar på er?

– Jättesvår fråga, vi har faktiskt inte frågat. Men dom borde ju tro att vi säljer ett par plattor i alla fall.

Hur skall vi tolka skivans titel “Sevenhundred Sundays”?

– Det är en sammanfattning av alla dagar vi repat, skrivit låtar, skickat demos och kämpat för att komma dit vi är idag.

Konstform Boken är också ett sätt för Wenche att försöka skapa ett större intresse kring band- och konsertfotografering som konstform. Hon har tidigare även gjort en utställning i Oslo och fler projekt är redan planerade: – Jag arbetar just nu med ännu en bok, om människorna bakom den norska black metalscenen. Men till skillnad från till exempel Peter Beste vill jag porträttera dem som de personer de är ”bakom masken” – och inte som scenmänniskor, berättar Wenche. Projektet är en stor utmaning, eftersom många av dessa människor är svåra att få tag i och kunna få ta bilder av. Men Wenche har kommit en bit på vägen redan och förhoppningsvis är Infernoboken bara den första av flera böcker signerade Munkelien!

Live i vår De första månaderna på det nya året har ju en hel del spelnigar inbokad, vad kan ni säga om dessa?

– Vi ser fram emot att åka med Backyard Babies igen men även väldigt kul att se hur det går när vi åker ut själva.

Varför skall man gå och kolla på er?

– Om man vill ha en energikick, lyssna på dansanta låtar och svänga sina lurviga.

Vad vill ni säga till den som läser denna intervju?

– Hoppas vi ses längs vägen!

Agonyzone - at your service since 1996 | 07

DEFTONES/SUNRISE AVE

Trots färdigt material till albumet ”Saturday Night Wrist” så var bandet inte långt ifrån att kasta in handduken.

Mycket till en följd av att sångaren Chino Moreno helt plötsligt försvann.

Bandets basist Chi Cheng försöker reda ut knutarna kring den turbulenta TEXT ROGER UDDIN BILD DEFTONES.COM tiden.

Vad var det som egentligen hände?

– Chino hade mycket runt omkring sig och kunde inte hantera allting på samma gång. Han var nog inte helt redo att spela in nytt material. Hela grejen med Chino var frustrerande. Vi hade skrivit klart det mesta av albumet, då drog han utan att höra av sig på flera veckor, jag tror till och med att det tog månader innan vi pratade med honom.

Hur löste ni situationen?

– Vi har varit ett band i 18 år och vi har känt varandra ännu längre, vi är som en familj. Vår försoning var faktiskt inte helt olikt ett familjbråk, vi gapade och skrek på varandra för att sedan försonas. Så det var egentligen inte så märkvärdigt.

Var ni nära att splittras?

– Jag tror det. Men under vårt ”familjebråk” kom vi fram till att alla ville spela tillsammans med förutsättning att verkligen ALLA ville fortsätta med bandet. Och vi var övertygade om att det var nu eller aldrig som gällde, för ingen var beredd att begrava Deftones. Om vi inte hade haft en sådan lång historia tillsammans så är jag ganska övertygad om att vi hade splittrats. Och med risk för att vara en aning klichéartad så måste jag säga att vi är mer sammansvetsade än någonsin.

Men det var mer struligheter, ni jobbade med flera producenter under arbetet med ”Saturday Night Wrist”, inte sant?

– Vi hade bestämt oss för att testa något nytt, så

Gradius! (skratt) Med tanke på titeln, är det därför som låten instrumental?

– Jag kommer inte riktigt ihåg, men det kan nog stämma. För när vi spelade upp den för Chino så tyckte han att den var bra som den var. Så vi lät den vara instrumental och den kanske skulle kunna passa i ett TV-spel. Vi får kolla upp det! (skratt) Några av mina favoritlåtar är ”Kim Dracula”, ”Combat” och ”Hole In The Earth”. Kan du berätta något om dessa?

– ”Kim Dracula” och ”Combat” är låtar som är ganska rockorienterade, då menar jag på sättet som de är uppbyggda och det är inte speciellt konstigt, för vi gjorde dem under resan med Bob. Vilka är dina favoriter från albumet?

– Låtarna som du nämnde är typiska exempel på sådan som jag gillar att spela live. Annars får jag nog säga att ”Rats! Rats! Rats!” är en av mina favoritlåtar på plattan, den är verkligen grym att lira live! Det ska bli kul att se vad ni tycker i Europa!

DEFTONES Chi Cheng om turbulensen inför aktuella albumet därför valde vi att inte jobba med Terry Date som producerat alla våra tidigare plattor. Vi började spela in med Bob Ezrin som är legendarisk men det funkade inte så bra. Bob har ett speciellt sätt att arbeta på. Han var nästan alltför involverad i vårt material.

Stopp!

Stämmer det att Bob vid ett tillfälle när ni spelade upp en låt för honom för första gången, helt plötsligt ropade stopp! Innan ni ens hann halvvägs in i låten?

– Det är alldeles riktigt! (skratt) Det var ni vi spelade låten ”Cherry Waves” som han ingrep och ville ändra om saker och ting. Något som kändes konstigt, vi ville spela upp hela låten först men nej då, då skulle han in och ändra. Som sagt, han var väldigt involverad i låtmaterialet. (skratt) Sedan var det ett annat tillfälle då han var på vår trummis Abe. Mitt under ett parti en i låt ropade Ezrin helt plötsligt, fel! Ingen förstod vad

det var som var fel, men något var det tydligen. (skratt) Ni plockade sedan in Shaun Lopez, hur kommer det sig?

– Bob Ezrin är en grym producent men det funkade inte så bra. Chino som kände Shaun sedan tidigare föreslog att vi skulle testa honom.

Han gjorde ett bra jobb och jag är väldigt nöjd med resultatet.

Hur lång tid tog det att sätta ihop albumet?

– Vi skrev materialet under 1,5 år och med problemen kring inspelningen inräknade så tror jag att det tog totalt ca 3 år.

Inspiration från TV-spel Jag som är uppvuxen med Nintendo 8-bits kunde ana TV-spels referenser till låten ”U,U,D,D,L,R,L ,R,A,B,SELECT,START”…

– Kul! Ja, det är verkligen old-school! (Skratt) Senaste jag använde den fuskkoden var när jag spelade Gradius…

– Just det! (skratt) Det är väl då man får alla vapen direkt från början?

Ja, det stämmer!

– Shit, jag börjar bli sugen på att damma av mitt

Stundande turné På tal om det, när kommer ni till Sverige?

– Under våren hoppas jag. Vi drar ut på en Europaturné i mars/april men jag har inte alla datum och städer i huvudet.

Vad tror du det är som gör ert sound så speciellt?

– Jättesvårt att svara på… Jag vet inte… Alla drar sitt strå till stacken, vi är en bra fungerande enhet där alla kommer med synpunkter och olika infallsvinklar. Det kanske inte var svar på din fråga men där har du punkter som bidrar till vårt sound.

Influenser Vilka musiker har influerat dig?

– Steve Harris och Cliff Burton! De är inte bara grymma basister, de har båda sitt eget sound och de skapade något nytt genom att de tog ut svängarna. Just på det sättet att de inte följde gitarristerna lika mycket som traditionella basister gör.

Hur utvecklar man Deftones?

– Efter att ha gått igenom det som vi har gjort i samband med det här albumet så tycker jag att det är en utveckling i sig. (skratt) Vi har bättre kommunikation inom bandet trots att vi alla är envisa. (skratt) Jag tror att vi kommer gå en naturlig utveckling till mötes om vi kan bibehålla den känsla och atmosfär som omger oss för tillfället.

Några sista ord?

– Jag hoppas att ni gillar ”Saturday Night Wrist” och jag ser verkligen fram emot att spela i Sverige!

“..vi var övertygade om att det var va nu eller aldrig som gällde.” de.”

SUNRISE AVE Finska rockbandet Sunrise Ave släppte sitt debutalbum ”On the way to Wonderland” i Finland i maj 2006 och gjorde kometkarriär. Inom några månader spelades de frekvent både i radio och på MTV. Den 7 februari släpptes debutalbumet i Sverige och vi kan förvänta oss att få höra mycket av Sunrise Ave.Vid ett snabbt Sverigebesök i januari passade Agonyzone på att få en pratstund med sångaren Samu Haber.

Hur startade Sunrise Ave? – Det startade för fem år sedan då jag (Samu Haber) och Janne (Kärkkäinen) drog igång bandet. Raul Ruutu på bas kom in i bandet efter drygt tre år och därefter trummisen Sami Osala.

– Helt nyligen har vi beslutat att ta in även en keyboardist, han började för några månader sedan och heter Jukka Backlund och han är egentligen vår producent. Valet att ta in just Jukka var enkelt eftersom han är en cool kille som passar perfekt i bandet. Dessutom så kunde han ju redan alla våra låtar efter de 12 månader det tagit att spela in plattan.

Prisbelönta Ni har vunnit priser i både MTV awards och NRJ awards, bland annat har ni blivit utsedda

08 | Agonyzone - at your service since 1996

till ”Bästa finska nykomling”, ”Bästa finska album”, ”Bästa nordiska artist” och ”Bästa finska låt” (Fairytale gone bad). Berätta lite om hur det här har gått till.

– För det första känns det helt fantastiskt och alldeles otroligt. Vi har varit envisa och tjatat på skivbolagen. Vi har faktiskt varit till skivbolag med vårt material 102 (etthundratvå!) gånger, men fått nej varje gång. Det gjorde att vi skrev nya låtar samtidigt som vi turnerade massor och vi fick fler och fler fans. Vi fortsatte att tjata på skivbolagen och till slut fick vi ja. Sedan gick det fort. Det är ju bara 8 månader sedan vi släppte vårt debutalbum i Finland. Det album som släpps i Sverige nu i februari är vad vi kal-

lar ”Scandinavian Edition” för den innehåller ytterligare en låt som inte är med på finska utgåvan som bara har 14 spår. Den svenska har 15. Anledningen ärr att när vi skulle ge ut plattan i Tyskland så fick skivbolaget höra en låt som egentligen var skriv-en för nästa platta. Låten heterr ”Forever yours”. Tyskarna blev förtjusta och krävde att låten skulle vara med på den här plattan så det var bara att gå tillbaka in i studion igen och spela in den. Som tur var så sålde vi guld hemma i Finland så nu har vi en anledning att ge ut en ”Gold Edition”, det är alltså densamma som den som ges ut i resten av Skandinavien.

Ni är även nominerade i 5 kategorier i Finlands motsvarighet till Grammisgalan som avgörs i mars. Har det hänt något annat ovanligt i er ovanliga karriär?

– Ja, förra helgen spelade vi på VM i tungviktsboxning i Basel, Schweiz. Vi stod och spelade när ”Jätten från Ryssland” Nikolai Valuev kom ut på arenan. Den mannen är verkligen jättestor!!!

Hela eventet sändes i TV och det var cirka 100 millioner tittare världen över. Det är svårt att fatta. Min pappa ringde efteråt och sade att jag såg konstig ut på TV. (skratt)

Soundet Ni har blivit jämförda med Him och The RasN mus. Hur skulle ni beskriva er musik? mu – Vi skulle lika gärna kunna bli jämförda med Bon Jovi och Foo-Fighters. Vi spelar pop/rock med högljudda gitarrer och mycket trummor. Vi älskar att spela högt. När det gäller image så har vi ingen. Vi hoppar upp på scenen i samma kläder som vi använder hemma.

Vilken är favoritlåt på plattan?

– Får jag välja alla femton??

Vad vill ni säga till era svenska fans?

– Vi ser verkligen fram emot att få spela i Sverige. Ni vet verkligen hur man anordnar konserter i det här landet. Allt fungerar så väl, ljud, ljus, scen, allt, hela produktionen, till och med backstage catering. Men det bästa av allt är publiken. Svenskar vet hur man släpper loss på konserter och det är fantastiskt att spela i det här landet.

TEXT & BILD NERE HELENA LARSSON BILD UPPE VILLE JUURIKALLA

GOTTHARD

HÄNDELSER

Aktuella notiser från rockvärlden

Den 23 april släpper Dark Tranquillity sitt nya album “Fiction”.

El Caco släpper den 20 april albumet “From Dirt” genom Black Balloon Records.

Den 19 augusti gästar Testament Göteborg och spelar på Musikens Hus.

Ill Nino släpper plattan “Enigma” i juni.

Pro-Pains nya album “ Age Of Tyranny/The Tenth Crusade” släpps den 2 april.

Gotthard från sommarens spelning på Sweden Rock Festival 2006.

Gotthard spelar klassisk hårdrock med rötterna hos band som Deep Purple, AC/DC och Whitesnake. Bandet är just nu inne i studion och jobbar med den kommande plattan ”Domino Effect”. Agonyzone fick en exklusiv telefonintervju med Gotthards sångare Steve Lee. Ni släpper ett nytt album i april ”Domino Effect”. Vad kan du berätta om den kommande plattan?

- Vi hoppas vi kan släppa den i april, vi har haft vissa förseningar på olika saker, men förhoppningsvis får det ingen effekt på release-datumet. Det är ett spontant album och en uppföljare till ”Lipservice”. Vi är ett hårt arbetande band och vi har varit på turné de senaste 16 åren så vi kombinerar turnerande med skrivande. Vi avslutade vår turné i Sydamerika i december 2006 och hoppade rätt in i skivstudion och påbörjade arbetet med den kommande plattan ”Domino Effect”. Jag tror att albumet innehåller vad folk förväntar sig av oss, men också en del överraskningar i form av instrument som vanligtvis inte används inom hårdrocken. Det nya albumet kommer att vara tyngre och hårdare än föregångaren, men även innehålla nån ballad. Vi tar vår musik till nästa nivå med den här nya plattan. Är det samma folk som jobbar på den här plattan som den förra?

- Ja, i stort sett. Vår gitarrist Leo Leoni är producent, med en hjälpande hand från Ronald Prent, en holländsk kille på Galaxy Studios som också kommer att göra mixningen i en 5.1 studio, liksom han gjorde på ”Lipservice”. Vi har faktiskt haft kontakt med två svenska låtskrivare Anders Wikström (Treat) och Fredrik Tomander, så vi har samarbetat lite med dem, men, det här är ett album gjort av Gotthard. Alla i bandet har deltagit i den kreativa processen och det är som att varje bandmedlem ger ut en del av sig själv på det här albumet.

Historia Ni har en helt otroligt historia. Tio plattor har hamnat som nr 1 på försäljningslistorna, ni har sålt trippel-platina, flera plattor har sålt dubbelplatina, ni har sammanlagt sålt över två miljoner plattor. Ni har turnerat världen och tillbaka. Kan du berätta hur det började och hur det sedan utvecklade sig?

- Jag mötte gitarristen Leo Leoni år 1989 och vi spelade en massa konserter ihop och det var som det brukar vara för de flesta band. Vi spelade och skrev låtar och hoppades på det bästa.

Vi hade tur. Någon trodde på oss tillräckligt för

att investera i oss. Vi åkte till Los Angeles i början av 90-talet och där spelade vi in vårt debutalbum med samma namn som bandet, ”Gotthard”, det släpptes 1992. Det blev väldigt uppskattat och jag tror vi fick platina för den. Det tog tid att organisera allt som det blev tvunget att ordnas med och vi fick inte tillfälle att spela låtarna till nästa platta live innan det var dags att ge ut den. Så, vårt andra album ”Dial Hard” var den svåraste plattan, som det vanligtvis brukar vara för de flesta band. Vårt andra album släpptes år 1994.

Medlemmarna i Gotthard har alla sina rötter i klassisk hårdrock från 70- och 80-talet som till exempel Deep Purple och AC/DC men även The Beatles. Jag har mina rötter i melodiös rock som Journey och bluesrock som Whitesnake. Vi har alltså alla olika rötter i rockmusik av samma typ och jag tror att det är den mixen som gör det intressant. Det är inte mode i det Gotthard spelar, vår musik är djupt rotad i den klassiska hårdrocken. Eftersom vi började för så länge sedan så har vi haft möjlighet att turnera med några av våra egna favoriter som Deep Purple, Bryan Adams och Aerosmith.

Vilket av era album är din favorit?

- Det är nästintill omöjligt att välja en favorit eftersom de alla är som ens barn. Hursomhelst så väljer jag ändå ”Lipservice” eftersom vi blev tvungna att göra så stora och många förändringar innan den plattan. Efter förändringarna håller vi ihop som aldrig förr och jag är stolt över att vi tog oss igenom det hela som vi gjorde, därför blir ”Lipservice” mitt val. ”Lipservice” var också den bästa turnén vi någonsin gjort, och den längsta eftersom den tog oss överallt i hela världen. Jag hoppas att ”Domino Effect” kan slå det.

Trum-duell Förra året släppte ni en live DVD/CD ”Made In Switzerland”. Plötsligt försvinner du från scenen och dyker upp igen längre bak i lokalen, sittandes bakom ett trumset. Du och Hena Habegger bryter ut i något slags trum-krig. Det hela är grymt coolt.

- Tack! Det här är något som vi alltid velat göra men det är tekniskt avancerat och det krävs en hel del för att få det att funka. Vi hade aldrig gjort det som på ”Made In Switzerland” innan. Tanken var att det skulle vara en slags trum-duell ute bland

publiken och vi byggde ett speciellt trumpodium som vi dolde i folkmängden. Jag blev tvungen att springa allt jag orkade för att publiken inte skulle märka att jag försvunnit från scenen förrän det var dags för mig att dyka upp bakom trummorna i publik-havet. Ibland var jag tvungen att springa i totalt mörker för att publiken inte skulle se mig.

Jag tycker att ni var en av de bästa på sommarens Sweden Rock Festival. Det var synd att ni spelade så tidigt på dagen så att de flesta som inte redan var era fans missade er. Jag vet att många köpte biljetter till Sweden Rock Festival av en enda anledning, nämligen Gotthard. Det här var första gången för er i Sverige. Kommer ni tillbaka snart?

- Faktiskt så var det inte första gången i Sverige.

För en väldig massa år sedan, i begynnelsen av Gotthard, då när allt började år 1992, då var vi på turné som support till Magnum och då hade vi en mindre spelning i Stockholm. Men det är ju som att vi aldrig har varit i Sverige så sommarens Sweden Rock Festival var första gången som Gotthard var i Sverige på riktigt. Det var en upplevelse att spela på Sweden Rock Festival. Vi är ju inte så välkända i Sverige så jag klev upp på scenen och tänkte att ingen i publiken skulle veta vilka vi är eller känna igen våra låtar. Men det tog inte lång stund innan jag hörde att publiken sjöng med i låtarna och det kändes helt magiskt.

Vi skulle verkligen älska att komma tillbaka till Sverige och kanske turnera i Sverige.

Svenska fans Är det något du vill hälsa till era svenska fans?

- Massor! Jag skulle behöva skriva en bok. Det är alltid trevligt att se att man har fans i olika delar av världen och genom åren har vi fått en och annan rad skriven i vår gästbok med hälsningar från våra svenska fans, och såna blir man alltid glad av. Vi har inte haft möjlighet att spela i Sverige förut med anledning av ett skivkontrakt vi satt fast i, det var även en del andra kontrakt som ställde till det för oss. Nu är allt det löst och jag hoppas innerligt att det aldrig är för sent för att besöka Sverige. Låt oss träffas och ha kul, för det är det som Rock´n´Roll handlar om.

Vill ni veta mer om Gotthard, besök gärna oss på gotthard.com.

Linkin Park kommer till Stockholm (Globen) den 25 maj, och dagen innan gästar de Köpenhamn.

Den 20 april släpper Warrant DVD:n “Born Again D.V.D. Delvis Video Diaries”.

Face The Panic har signat med Reaper Records.

Lostprophets har börjat skriva material till ett album som de beräknar att släppa innan årets slut.

Den 14 maj släpper Scorpions sitt nya album “Humanity - Hour 1”.

Chris Amott lär återigen vara fast medlem i Arch Enemy.

Hellfueleds kommande album har fått namnet “Memories In Black”, vilket beräknas att släppas nu i vår.

Tyska My Darkest Hates basist Alex Palma har lämnat bandet och har ersatts av Andreas Siegl (Black Abyss).

Den 9 mars släpper Sirenia sitt nya album “Nine Destinies And A Downfall”.

W.A.S.P. nya skiva “Dominator” släpps den 20 april.

TEXT & FOTO HELENA LARSSON

- Det var en upplevelse att spela på Sweden Rock Festival.

Agonyzone - at your service since 1996 | 09

BLINDED COLONY/GIRI

GIRI TEXT & FOTO HELENA LARSSON

BLINDED COLONY Bandet har just släppt albumet “Bedtime Prayers” och är när denna intervju äger rum mitt i sin Europa-turné tillsammans med Ektomorf och Kayser.

Hur har det gått för er hittills?

- Det har gatt skitbra hittills, over förväntan faktiskt. Visst har det varit en eller två spelningar där de kunnat vara lite mer folk på men vi är riktigt nöjda på det stora hela.

På ert nya album valde ni att spela in utan en producent, hur kommer detta sig?

- Vi hade en begränsad budget så vi kände att om vi inte har råd att anlita en professionell producent längre än en vecka så kan vi lika gärna fixa det själva och använda pengarna till promotion.

Var det inte svårt att sätta en gräns när ni skulle känna er helt nöjda?

- Jo, självklart finns det alltid en risk att skivan blir överproducerad men har man en deadline sa finns de alltid begränsningar över hur lång tid man kan lägga på varje sak.

Nu när ni har fått lite distans till inspelningen av skivan, hur ser ni då på framtiden.

Kommer ni att arbeta med en producent på ert nästa album?

- Personligen hade jag gärna arbetat med en producent på nästa skiva. Men där gäller samma sak, får vi inte tillräcklig budget kommer vi nog producera själva.

Har ni någon koll på hur skivan har tagits emot runt om i världen?

- Japan har gått bra och resten är på ingång just nu, tar lite tid innan man får in alla siffror. Angående recensioner så har väl Sverige

varit det land där vi inte fått så bra recensioner, men dock haft bra försäljning i.

Vad är er tanke bakom albumets titel “Bedtime Prayers”?

- Hela var förra skiva hade ett religiöst koncept och vi har fortsatt lite på det temat även på denna plattan.

Mina favoritlåtar på plattan är “21st Century Holocaust” och “Aaron’s Sons”, vad har ni att säga om dessa låtar?

- 21th är en annorlunda låt jämfört med övriga låtar på plattan, lite hårdare med ett riktigt tungt breakdown i mitten, “Aaron´s sons” är en av de första låtarna vi gjorde med vår nya sångaren. Mycket synthbaserad låt, där gitarrerna är mer som komp än lead.

Ni har en medverkan i det nya spelat “The Darkness” för Xbox 360/PS3 , kan du ge oss lite mer info om det hela?

- Det enda jag vet är att vi fick en förfrågan om att vara med, och självklart tackade vi ja då det verkar vara en riktigt coolt lir.

Hur ser planerna ut för bandet (i vår/sommar) efter denna turné?

- Vi har lite ströspelningar bokade på lite festivaler sen får vi se om det eventuellt blir en lite mindre turné i Skandinavien framåt maj.

Vad bör vi annars veta om Blinded Colony?

- Gillar ni bra svensk metal så bor ni kolla in Blinded!

TEXT CHRISTER ROOS

– ...alltid en chans att dett skall bli övererproducerat.

Handlar om röjjig garagerock med starka melodier. Deduten släpptes i oktober och det går snabbt framåt för det nya bandet. AZ ställde några frågor till sångaren Andreas Lindbergh.

Vilka är Giri?

- Giri består av Jonas Karlberg (gitarr), Albin Johansson (bas), Hasse Sjölander (trummor) och mig, Andreas Lindbergh (sång/gitarr). Det startade som ett soloprojekt av mig men efter att vi spelat ihop så mycket så kändes det naturligt att bli ett band. Jag stötte på bandmedlemmarna i olika sammanhang efter att jag flyttat till Stockholm. Först träffade jag Jonas år 2003 i samband med ett gig då jag blivit utsedd till ”Årets demo-artist” av Radio Stockholm. Albin kom in i bandet i våras efter ett gig i Tyskland och är den nyaste medlemmen.

Var kommer namnet Giri ifrån?

- Jag är adopterad och jag kommer ursprungligen från Sri Lanka. ”Giri” är singalesiska och betyder ”skrik”. Jag kom till Sverige när jag var tre månader så jag är ju svensk, men har ändå rötter i två länder. Texterna på plattan är influerade av hur det är att vara adopterad, man är lite ”mittemellan”, inte helt svensk, inte invandrare, men någonting mittemellan. En låt på plattan heter just ”Stuck in between” och en annan ”Roots” så det här är ett genomgående tema på plattan. Anledningen till att det blev just Giri som blev bandnamn beror mest på en slump. När jag skulle skicka in material till ”Årets demo-artist” så var jag ju tvungen att hitta på ett artist-namn, Andreas Lindbergh orkester lät inget vidare så jag skrev ”Giri sound” och därefter började folk kalla mig för ”Giri” och tja, nu är det bandet som heter ”Giri”.

Ni släppte ert debutalbum i oktober och två singlar har släppts från plattan, den senaste sin-

geln ”Save Me” släpptes i februari och den gick direkt upp på en bra placering på försäljningslistan. Berätta lite om plattan och ert sound.

- Hasse Sjölander och jag har skrivit det mesta av materialet. Det är dessutom vi två som är producenter på plattan. Pontus Frisk (Escobar) och Ronald Bood (Mandu Diao, Sugarplum Fairy, Shout out loud) har mixat. Det var just låten ”Save Me” som jag vann ”Årets demoartist” med, så den är faktiskt en av våra äldsta låtar, och kanske den minst rockiga. Vi har annars ett rätt röjjigt sound med garagebandsvibbar. Vår tyngdpunkt ligger på starka melodier med skramliga gitarrer blandat med sitar och analoga syntar, vilket ger ett rätt säreget sound.

Vi är mer ett live-band än ett studio-band och vi gillar verkligen hög energi och riviga gitarrer på scenen.

Vad har ni för planer för den närmsta framtiden?

- Just nu är vi på promo-turné i Sverige för plattan och senaste singeln. I sommar kommer vi att spela en del i Tyskland och det pratas även om det ska bli USA, men vi får väl se hur det blir med det. Plattan har gått bra i USA så det skulle vara kul att få spela där. Vi har släppt plattan i delar av Europa men det är fortfarande en hel del att organisera med inför lanseringar i ytterligare några länder. Eftersom vi verkligen är ett live-band så längtar vi ut på en ”riktig” turné där vi kan spela full konsert varje kväll och inte bara promo-grejer. Så vår plan är att så snart som möjligt spela så mycket som möjligt överallt.

TOMMY LEE – Roskilde var en “awesome” festival!

- Det roliga är att jag och Nikki åkte dit redan dagen innan vi skulle spela där. Vi skulle kolla in Radiohead och Suede som vi båda är mycket stor fans av sedan länge. Men vilket väder det 10 | Agonyzone - at your service since 1996

var, lera överallt och regnet bara öste ner hela tiden. Men det var ingen som brydde sig om det, utan alla bara öste runt i gyttjan, inklusive mig och Nikki. Det var coolt!

FRANKY LEE

Fyllesnacket som för en gångs skull blev sanning När bakfyllan hade lagt sig tog medlemmarna Mathias Färm (Millencolin), Fredrik Granberg (Randy) och Magnus Hägerås (The Peepshows) tag i det hela och började repa. Vi tog oss ett snack med bandet för att kolla till hur allt egentligen ligger till.

Ni bildades ju på ett litet lustigt sätt, kan ni ge oss den storyn?

- Ahh, jag tror inte det var så konsigt. Matte och jag har länge snackat om att ha ett band ihop. Så vi gjorde några låtar och provade dem i Mattes/Millencolins studio. Matte spelade trummor… Det var ”Be Real” & ”Solitary”. Eftersom de funkade så bra så snackade vi med Fredrik om han ville vara med. Vi spelade in skivan själva förra våren och det blev grymt bra.

Okej, tänkte annars på att i infobladet stod det att bandet bildades på en fest. Tyckte själv att det var coolt att ett fyllesnack för en gångs skull blev av. Finns det någon sanningen i det eller var

det bara skivbolaget som skrev ihop det hela för att få en bra story?

- Nä, det stämmer ju faktiskt. Det startade med sådant man snackar med andra musiker om på fyllan, men sen så blir det oftast inget av det.

Hur kom ni fram till ert bandnamn?

- Det finns lite olika versioner av den storyn men det är ett bra namn helt enkelt, och en bra Dylan låt.

Ert debutalbum släpptes den 29 januari, vad i det är det som får det att sticka ut i dagens tuffa musikbransch?

- Det är grymt bra låtar framförda på ett excellent sätt. Vi kommer att lira så mycket vi orkar live för att visa det.

FRANKY LEE/SONIC SYNDICATE Beskriv er musik med tre ord?

- Sexig, modern, rock…

Hur har responsen varit på skivan hittills?

- Den har varit grymt bra faktiskt. Ingen överstruken insekt än så länge.

Ert skivomslag hur skall man tolka det?

- Erik Ohlsson som gjort det har haft fria händer.

Vi sa att vi ville ha knivar på omslaget som en ordlek med ”Cutting Edge”. Jag tycker att han gjorde ett suveränt jobb. Blev Kanon! Men det dolda budskapet får man nog fundera ut själv.

Hur fick ni ert kontrakt med Burning Heart?

- Vi har alla tre haft/har kontrakt med Burning Heart med våra andra band förut så det kändes helt naturligt att forsätta med det samarbetet.

Och i vilka länder kommer skivan att släppas?

- Ehh, Europa, Australien och Japan än så länge.

Antar att det jobbas på USA och Kanada också.

Ni kommer ju att göra en hel del spelningar framöver, hur kommer ni att ladda inför dessa?

- Vi har gjort några spelningar för att testa hur allt funkar och det har varit svinbra. Så det är väl bara att repa lite till för att bli ännu bättre. Vi har testat lite olika låtlistor, problemet är ju att vi bara gjort en platta. Men vi kommer att leverera den på bästa tänkbara sätt!

Ja, ni har ju även hunnit med att värma upp för både Juliette Lewis & The Licks och My Chemical Romance, se dessa gig gick bra?

- Det var kanon. Förband är ju dock förband, det är ju inte så att man får svinmycket tid till soundcheck och liknande men det gick råbra ändå. Alla har ju spelat mycket live förut och vet hur man gör haha.

Vad har ni för mål med bandet?

- Att bli ännu bättre!

TEXT CHRISTER ROOS FOTO JENS ANDERSSON-ERIK OHLSSON

Med en storsatsning från skivbolaget Nuclear Blast ligger nu Sonic Syndicates andra album “Only Inhuman” klart för en release i maj. Agonyzone tog sig en pratstund med bandets basist Karin Axelsson.

Ert nya album “Only Inhuman” blev framflyttat från att släppas i april tills att det nu kommer ut den 18 maj, hur kommer detta sig?

- Nuclear Blast och vårt management bolag ville att skivan skulle bli perfekt innan den släpptes.

De ville inte skynda på något bara för att få ut skivan i tid och kanske då inte få en lika bra skiva som man skulle få om man lade ner lite mer tid.

Så det hela resulterade helt enkelt i en riktigt bra skiva och en liten försening.

Hur har era låtar utvecklats sedan ert debutalbum “Eden Fire”?

- Till det bättre skulle jag vilja säga (skratt!).

Nä, men våra nya låtar är snäppet popigare, lite mer hardcore och vi har även lagt till mer “cleansång”.

Man skulle kunna förklara det enkelt med att säga att hela “Only Inhuman” lutar åt samma håll som “Jailbreak”, som ju skiljer sig en del från resten av låtarna på “Eden Fire”.

Otrolig chans Nuclear Blast satsar ju riktigt hårt på er, känner ni av någon press på er i och med detta?

- Det är klart att man känner press på sig, samtidigt som vi tycker det är jättekul att det är så mycket som händer just nu. Detta känns verkligen bra, Nuclear Blast och MNG Management har gett oss en otrolig chans att kunna komma långt med det vi älskar att göra och då vore det dumt att inte ta den chansen och jobba hårt.

Vad har ni själva för förväntningar kring albumsläppet?

- Jag kan ju bara svara för mig själv, men självklart så hoppas man ju att vi ska få bra respons på skivan. Att den ger oss nya fans och kanske tar oss upp ett snäpp i karriärstegen (skratt!). Tror inte vi egentligen har så mycket förväntingar, utan vi är

SONIC SYNDICATE mest exalterade över att få släppa skivan och se vad folk tycker.

Stämmer det att ni kommer att spela in några videos tillsammans med Patric Ullaeus på Revolver Film Company (som gjort videos åt In Flames, M.A.N., Dimmu Borgir, Transport League och Evergrey för att nämna några)?

- Japp, det stämmer och planeringen över hur videon ska se ut är just nu i full gång.

Sommarens festivaler Ser att ni håller på att bokas upp på en del festivaler här i sommar, vilka är klara just nu?

- Just nu är vi bokade till Up From The Ground Festival och Wacken Open Air. Vi var även bokade till Gates OF metal som ju blev inställt i år. Men

vi kommer spela på Metal Båten i april tillsammans med bland annat Wasp, Dark Funeral och Evergrey och det är inte fy skam det heller!

Vad var er första tanke när ni fick veta att ni skulle spela på sommarens Wacken Open Air? - När vår manager ringde och sa att vi var bokade blev jag helt överlycklig. Jag trodde inte att vi skulle få spela på en såpass stor festival än så det var en chock av lycka och adrenalin att få reda på detta (skratt!).

Så vad har vi att förvänta oss från er under 2007?

- Så mycket liveshower som det bara går och ännu mer energi på scen. Vi har fått en chans att som man säger “rocka fett” och nu ska vi fan ta mig göra det!

TEXT CHRISTER ROOS

11 FRÅGOR till Negatives sångare Jonne Aaron TEXT CHRISTER ROOS FOTO VILLE JUURIKKALA

Om du jämför bandets tidigare album mer ert nya, hur ser du då att ni har utvecklats?

- Jag ser att allt turnerande har gett resultat och att det har satt sina spår på nya skivan.

Tycker själv att vi är ett helt annat band nu, både personligt och musikaliskt sett.

Vad skulle vara som att en dröm blir sann med nya skivan?

- Att den tar oss ut på nya äventyr. Vi vill ut och turnera, England och USA skulle vara som att en dröm gick i uppfyllelse. Vi hoppas även att skivan tar oss till en högre nivå. Sen hoppas jag även att alla i bandet kommer att överleva detta race.

På tal om turné så har ni ju tidigare varit ute med HIM och The Rasmus, ser du det som att ni spelar samma typ av musik som de gör?

- På sätt och vis, jag tycker att vi alla har lite av det melankoliska i oss. Vi har alla mycket melodi i våra musik, plus att man kan känna en form av “vinter-stämning” i våra låtar.

Själva turnén var kanon, vi fick en massa nya fans och jag får säga att Ville Valo är full av galna idéer.

För den som aldrig har hört er innan, hur vill du då beskriva er musik för dem?

- Tar man lite från Aerosmith, Guns n’ Roses och Zeppelin så finner man oss där. Inte för att vi direkt låter som nåt av dessa band, men när dessa band nämns så får man en viss känsla från dem. Vårt mål är att bli den nya generationens arena-band.

När jag lyssnar på ert nya album “Negative” så blir jag glad, vad vill ni att folk skall känns när de hör plattan?

- Svårt att säga. Men vi vill att det skall kännas som en “Roller coasters ride” där man skall ha svårt att välja sin favoritlåt.

Jag tror dock att jag har hittat min och det är låten “Sinners Night/Misty Morning”, hur känns det?

- Hehe, det är faktiskt bara kul! Och det var ett bra val, det är faktiskt vår singellåt. Det är en basic rocklåt, och vi hoppas att den även kan nå ut till de som i vanlig fall inte lyssnar på oss. Det är helt enkelt en partylåt.

När vi ändå är inne på era låtar. Jag tycker att första låten “Arrival” skiljer sig en del från resten av skivan, är detta något som du kan hålla med om?

- Det stämmer faktiskt! Vi ville hitta på något annorlunda, göra en första låt som sen inte följer den klassiska röda tråden. Denna låt är alltså inte helt representativ för oss, men vi kände som sagt för att göra något annorlunda, vilket jag tycker att vi lyckats bra med. Trots att den låten låter lite annorlunda så hör man ju ändå att det är vi.

Om man går och ser er live vad kan man förvänta sig då?

- Att man aldrig vet vad som kan hända (skratt), det blir lätt lite vilt när vi kör igång. En sak som jag personligen vill, är att folk som ser oss skall glömma alla sina problem och helt enkelt bara ha kul tillsammans med oss.

Efter Lordis succé hur är det att vara ett rockband i Finland nu för tiden?

- Folk har faktiskt blivit mer intresserade och det är ju positivt. De har helt enkelt öppnat fler dörrar för oss.

Ni är ju sex stycken medlemmar i bandet, är inte detta lite svårt?

- Hehe, faktiskt inte. Alla i bandet är helt grymma och genom åren har vi lärt att acceptera varandra. Som de säger; det är som ett äktenskap, man får ge och ta (skratt).

Några sista ord?

- “Be Patient And Anorectic”.

Agonyzone - at your service since 1996 | 11

KISS

Sitter kyssavtrycket kvar på skjortan?

Kiss (1974)

10

Omdöme: Debutalbumet innehåller otroligt många klassiker som fortfarande är givna på varje Kisskonsert.

Plattan har en enkel, rå, rock n roll produktion som jag tycker håller än idag. Tempot på låtarna är något långsammare än vad dom kommer att framföras live. Innehåller klassiska låtar som ”Deuce”, ”Firehouse” och ”Black Diamond”.

Omslag: Ett klassiskt omslag där Gene Simmons inte räcker ut tungan och där Peter Criss har en mer detaljerad sminkning än vad han kom att ha i framtiden. Små runda diamantlika prickar formar en stilren Kiss-logga.

Betydelse för Kiss: Trots att plattan blev en klassiker så småningom, kanske en av dom största med facit i hand, sålde den dåligt i början.

Ingen storslagen inledning på karriären alltså. Skivbolaget anordnade t.o.m en kysstävling för att promota skivan. Den riktiga försäljningen kom igång efter succén med livealbumet ”Alive!”.

Hotter Than Hell (1974)

7

Omdöme: Andra plattan kom 9 månader efter debuten vilket skulle bli ett signum för albumsläpp under större delen av sjuttiotalet. Men ”Hotter Than Hell” är inte lika het som titeln vill påskina . Ljudet är sunkigt, även om det är ett försök till att få ett ruffigare sound. Låtarna är lite mer teknisk uppbyggda än både föregångaren och uppföljaren.

Albumet innehåller klassiska låtar som ”Parasite”, ”Comin’ Home” och ”Let Me Go, Rock ’n Roll”.

Omslag: Ett försök att flörta med den japanska publiken då texten står på både engelska och japanska. Annars ser omslaget ut som ett ”klipp o klistra” collage, lite åt serietidningsstuket. Baksidan visar bilder på medlemmarna där dom tar ytterligare ett steg till att utveckla sina alternativa identiteter.

Betydelse för Kiss: Som jag ser det, en orsak till att kunna fortsätta att turnera. Visst glänser dom till här och där, men som platta når den inte hela vägen. Dock visar det sig vara en försmak om hur bra låtarna kunde bli, fast då i liveversioner.

Dressed To Kill (1975)

Kiss är och har alltid varit ett band som skapat rubriker. Men vad är det som gör dom så speciella vid sidan av en storslagen scenshow? Agonyzones skribent Magnus Ek har sedan julen 1977 varit ett stort fan av bandet. Vi frågar honom vad är det som gör Kiss musikaliska storhet, och ber honom bedöma Kiss samtliga plattor?

Först och främst skulle jag, Magnus Ek, vilja säga följande; Kiss alla album har sin egen säregna charm, stil och inriktning, vilket faktiskt gör alla album smått unika var för sig, i det sammanhanget. Jag skulle vilja påstå TEXT MAGNUS EK att det finns inget band, mer än Kiss, som har lyckats med det konststycket i musikhistorien.

8

Omdöme: Ytterligare 9 månader har gått och Kiss kommer med sin tredje platta. Denna gång är det ett välpolerat sound som strömmar ur högtalaren. Det är en lite ändrad inriktning, men jag antar att det är ett försök att hitta ”sin” publik.

Livemässig börjar det strömma till en hel del publik. Plattan innehåller bland annat klassiska låtar som ”C’mon And Love Me”, ”Rock Bottom” och ”Rock And Roll All Nite”.

Omslag: Snyggt omslag där Kiss poserar på gatan, iklädda kostymer.

Runt bilden är det en ram gjord av Kiss-loggan. Ett motsägelsefullt omslag, där Gene udda nog har kostym och trätofflor. Kontrasten med Kiss ordinarie ”kostymer” är total.

Betydelse för Kiss: Låten som har blivit Kiss ”nationalsång”, ”Rock And Roll All Nite” blev inte någon hit på denna platta, framgången kom först i liveversion på ”Alive!”.

Men som sagt, den låten var det som gjorde att den stora publiken så småningom fick upp ögonen för bandet. Kiss har gått från att spela för publik på ca 3000 upp till 12000 på mycket kort tid.

Alive!

(1975)

10

Destroyer (1976)

Omdöme: Ett livealbum värt sitt namn! Med låtar från dom tre första plattorna visar Kiss hur låtarna egentligen ska låta. Värt att nämna; Peter Criss trumsolo i ”100’000 Years”, det är legendariskt. Innehåller klassiska versioner av bland annat ”Deuce”, ”Firehouse” och givetvis ”Rock And Roll All Nite”.

Omslag: En klassisk ”livebild” där dock bandet poserar utan publik.

Mycket snygg och som ändå fångar bandet som det visuellt är att titta på live. Det var även i en tidig utgåva med ett häfte med bilder i.

Betydelse för Kiss: Kiss var på väg att bli droppade från sitt skivbolag på grund av bristande skivförsäljning när man kom på att man kunde släppa ett ”turnéalbum”. Kiss hade ju turnerat otröttligt sedan första plattan. Vilket genidrag det skulle visa sig! Denna platta räknas som en av dom bästa liveplattor alla kategorier!!! Det var i och med liveversionen av ”Rock And Roll All Nite” som det rullade på ordentligt. Dubbelalbumet sålde guld på mindre än två månader.

Omdöme: Med Bob Ezrin som producent öppnades många nya musikaliska dörrar. Jag skulle vilja påstå att det här är det fulländade albumet. Det finns inte en dålig låt och experimentlustan är långt över förväntan. Det är ett helt nytt kapitel i Kiss musikaliska historia.

Här finner du odödliga klassiker som ”Detroit Rock City”, ”God Of Thunder”, ”Beth” och ”Shout It Out Loud”.

Omslag: Ett snyggt målat omslag på Kiss med ruiner som bakgrund.

Det är ett av mina två favoritomslag alla kategorier. Mycket vackert och det mest klassiska Kissomslaget.

Innepåsen som skyddade skivan var svart med reklam för Kiss Army.

Betydelse för Kiss: Jag skulle nog vilja påstå att det är den platta som har störst betydelse för Kiss hela framtida karriär. ”Destroyer” är en milstolpe i musikhistorien, den är jämförbar med vad ”Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band” är för The Beatles. Kiss var i Sverige för första gången någonsin och spelade på denna turné.

Alive II (1977)

Rock And Roll Over (1976) Omdöme: Eddie Kramer står för produktionen och den är något sämre och tamare producerat än föregångaren. Låtmässigt sett är plattan helt ok men det känns inte riktigt lika genomarbetat som på ”Destroyer”. Klassikerna finns även på denna platta i form av t ex ”I Want You”, ”Calling Dr Love” och ”Hard Luck Woman”.

Omslag: Kiss fortsätter att ha målade omslag. Det är ett relativt enkelt, färgglatt och något udda omslag på grabbarnas sminkning och en sågtandad rund ram kring bilden. Det är nästan lite av ett serietidningsstuk på bilden. Även innepåsen var svart med Kiss logga på, och det medföljde även ett klistermärke.

Betydelse för Kiss: Skulle nog tyvärr vilja påstå att det känns som ett mellanalbum mellan ”Destroyer” och ”Love Gun”. Men dom turnerade oavbrutet och det medförde att dom ständigt flyttade fram positionerna som världens främsta, vitala och spektakulära rockband.

Alive III (1993)

Omdöme: Likt ”Alive!” sammanfattar ”Alive II” de tre senaste plattorna live. Fast skillnaden är att fjärde sidan på dubbelalbumet (vinyl) var nya låtar. Det är låtar som aldrig riktigt spelats live. (Förutom på några Conventions eller liknande) Ljudet är tyvärr något diskantigt, ljust – ja, det är svårt att definiera.

Omslag: Enligt många är detta Kiss snyggaste omslag. Det är en mycket läcker Kiss logga i rött som övergår i blått samt texten ”Alive II” och fyra livebilder på Paul, Gene, Ace och Peter. Innerfodralet visar Kiss show i full action, en av de mäktigaste bilderna jag sett från en show. Det var även med ett häfte med bilder från alla år sedan starten. Det fanns även med en karta Kisstatueringar. Innepåsarna var bilder på en extatisk publik i ett konfettiregn.

Betydelse för Kiss: En platta som visade att Kiss var världens största rockband. Men å andra sidan var det på sätt och vis ett slut på en era. Men det skulle visa sig inom kort, när bland annat Gene Simmons fick storhetsvansinne och enbart tänkte på pengar, pengar och åter pengar. Cirkus Kiss var nu en industri och man gjorde många fatala misstag som skulle visa sig betydligt större än vad man insåg just då.

Love Gun (1977)

10

8

9

Omdöme: Eddie Kramer har helt klart ryckt upp sig från förra plattan.

Plattan är så gott som helgjuten och innehåller bland det bästa Kiss har gjort. Ace Frehley gör sin debut som leadsångare på ”Shock Me”. Paul Stanley sjunger bättre än någonsin i titelspåret ”Love Gun”. Andra klassiska låtar är t ex ”I Stole Your Love”, ”Christine Sixteen”.

Omslag: Det enligt mig, snyggaste omslaget. Återigen målat och grabbarna står majestätiskt vid några pelare på en trappa med vitsminkade skönheter vid sina fötter. Innerpåsen var tryckt grön folie med Kiss i blod samt en papp-pistol som det står ”Love Gun” på.

Betydelse för Kiss: Kiss säljer ut fler kvällar i Tokyo 1977 än Beatles gjorde på sin tid. Jag skulle nog vilja påstå att här står Kiss på toppen av sin karriär, musikaliskt sett. Om man ser till dom senaste fyra åren, så är det här Kiss mest kreativa tid under hela sin karriär. Inget band har i historien kunnat producera så bra musik på så kort tid.

Dynasty (1979)

6

Omdöme: Trots att ”Dynasty” innehåller Kiss största hit någonsin ”I Was Made For Lovin’ You” håller inte plattan fullt ut. Det var ett splittrat band som försökte hitta rätt i den musikaliska djungeln när discon gjorde entré i slutet på sjuttiotalet. Innehåller dock några bra låtar som ”Magic Touch”, covern ”2,000 Man” och ”Sure Know Something”.

Omslag: Ett snyggt, naket och enkelt omslag där man endast ser de fyra medlemmarnas ansikten. Det medföljde även en poster i skivan.

Betydelse för Kiss: Jag får nog tyvärr säga att tack vare ”I Was Made For Lovin’ You” har plattan stor betydelse för den stora publiken. För Kiss fansen är den mer av ett lågvattenmärke.

12 | Agonyzone - at your service since 1996

Unmasked (1980)

10

10

9

Omdöme: Keyboarden har fått mer utrymme och jag tycker att man hittat en klar röd tråd i låtmaterialet.

Det är otroligt starka låtar och en av Kiss jämnaste plattor. Peter Criss var inte med i bandet men han var ändå med på omslaget. Istället var det Anton Fig som spelade trummor.

På ”Unmasked” finns en hel del klassiska låtar som ”Is That You?”, ”Shandi”, ”Tomorrow” och ”What Makes The World Go ’Round”.

Omslag: En tecknad serie där Kiss jagas av en fotograf som vill få bilder på bandet osminkade. Han lyckas plåta dom, dock för att se att dom ser likadana ut utan smink. Som jag ser det, en sätt att fortsätta spä på myten och mystiken om sig själva.

Det medföljde även en affisch i dom tidigare utgåvorna.

Betydelse för Kiss: Första plattan på 80-talet visar att bandet är flexibelt och utmanar sig själv med att återigen ändra stil på platta. Första turnén med Eric Carr på trummor vilket tar dom till Sverige för andra gången.

Omdöme: Ett livealbum ska visa studiolåtarnas rätta element. Det tycker jag att Alive serien gör. Varje del sammanfattar på ett suveränt sätt olika epoker i Kiss historia. Men för första gången blandar dom låtar från hela sin karriär. På ”Alive III” serverar bandet grymma versioner av ”Creatures Of The Night”, ”I Was Made For Lovin’ You”, ”Take It Off” och ”Lick It Up”. Eric Singer gör ett kanonjobb på plattan och höjer låtarna till nya höjder.

Omslag: Snygga livebilder inuti Kissloggan och titeln med svart bakgrund.

Betydelse för Kiss: En nystart på hur vitala Kiss låter med ny trummis i ett nittiotal som för övrigt var så långt ifrån den glädje och partystämning som Kiss stod för. Kiss har nog aldrig varit tajtare än med den här uppsättningen.

6

8

(Music from) The Elder (1981)

Killers (1982)

Omdöme: Första plattan med Eric Carr bakom trummorna och Bob Ezrin producerade. Kiss ändrade utseende och klippte håret kortare vilket även kändes som en felaktig inriktning när det begav sig. Det var visserligen ett seriöst försök att bredda sig, fast denna gång mot filmmusikens värld. Det gick väl sådär, men här finns ändå några klassiska låtar. ”The Oath”, ”I” och ”A World Without Heroes”.

Omslag: Det första omslaget där Kiss inte var med på bild. Det visar en hand på en dörrknock på en gammal trädörr. Annars ett snyggt och stilrent omslag som dock har fått mer cred i efterhand än när skivan kom ut.

Betydelse för Kiss: Plattan sålde dåligt och fick mycket starka negativa reaktioner från den ständigt minskande skaran fans. Albumet har i efterhand fått mer cred än vad det fick när det kom ut.

Omdöme: Egentligen är det en samlingsplatta för den europeiska marknaden. Men den innehåller fyra nya låtar och därför är den med i denna artikel. Låtarna är rockiga och melodiösa, skrivna av Paul och några med medkompositörer. Låtarna håller hög klass och är lite udda guldklimpar. ”I’m A Legend Tonight”, ”Down On Your Knees”, ”Nowhere To Run” och ”Partners In Crime”.

Omslag: En klassisk bild från The Elder perioden med lysrör och rosa, helt tidsenlig bakgrund.

Betydelse för Kiss: Med tanke på att den inte gavs ut officiellt i USA så har den inte så stor betydelse för Kiss i stort, men även på den europeiska marknaden var den tämligen anonym.

8 Creatures Of The Night (1982) Omdöme: Utan konkurrens Kiss hårdaste platta hittills. Efter kritiken på ”The Elder” ville Kiss tuffa till sig och dom lyckades verkligen.

Paul sjunger bättre än någonsin, ljudet är maffigt och trummorna är det i särklass mest bombastiska som någonsin spelats in. Titelspåret är bland det bästa Paul har skrivit och här finns även monsterhiten ”I Love It Loud” och balladen ”I Still Love You”. Här gör Vincent Cusano entré både som låtskrivare och gitarrist.

Omslag: En mycket snygg blåtonad bild på Kiss ansikten där deras ögon är självlysande. Originalomslaget var för skräckinjagande för USA marknaden och fick göras om 1985 till en osminkad bild med Bruce Kulick. Ett av Kiss snyggare omslag.

Betydelse för Kiss: Kiss markerar en ändring av inriktning till det tuffare, men plattan sålde tyvärr inte så bra.

Det blev sista plattan som Ace officiellt (delvis) spelade på.

KISS

Klassiska återblickar Lick It Up (1983)

9

Animalize (1984)

Omdöme: Ett osminkat, nytänt och hungrigt band visar att dom fortfarande kan skriva bra låtar.

Vinnie Vincent är nu fast medlem och visar vilken duktig låtskrivare han är. Soundet är ganska likt ”Creatures Of The Night” men med något nedtonade trummor. En av dom jämnare Kiss plattorna. Här finns otroligt vackra ”A Million To One”, feta ”Exciter” och monsterhiten ”Lick It Up”.

Omslag: För första gången ser publiken hur Kiss ser ut utan smink.

Det är ett klassiskt, enkelt och stilrent omslag.

Betydelse för Kiss: Jag skulle nog vilja påstå att det är ett av dom album som har störst betydelse för Kiss framtida karriär. Det är en nystart för Kiss att kunna släppa en stark singel för sedan promota albumet. Kiss kommer till Sverige för tre konserter.

5

Omdöme: Ett av Kiss sämre album.

Vinnie Vincent kom och gick. Ersättare blev okände gitarrvirtuosen Mark St. John som dock inte gjorde något större avtryck i Kiss historia.

En platta som tyvärr startar en serie av ojämna album där endast Pauls stjärna lyser klarare som låtskrivare. Gene börjar tydligt tappa sin kapacitet som låtskrivare. Även om det totala intrycket är undermåligt finns här guldklimpar i form av ”I’ve Had Enough (Into The Fire)”, ”Thrills In The Night” och dunderhiten ”Heaven’s On Fire”.

Omslag: Åter ett omslag där Kiss själva inte är med på bild förutom på baksidan. Framsidan är täckt med djurhudar som syftar till titeln.

Betydelse för Kiss: Framtida plattor verkar bygga på en hitlåt, plus Pauls starka låtar och en mängd utfyllnadslåtar från Gene. På singelfronten visar det dock vara ett lyckat koncept. Kiss är åter i Sverige för några tv-framträdande och konserter.

Asylum (1985)

6

Crazy Nights (1987)

Omdöme: Återigen ett ojämnt album där Paul, enligt mig, håller Kiss vid liv. Han briljerar i bland det bästa han någonsin har skrivit; ”King Of The Mountain”, ”Who Wants To Be Lonely”, ”Tears Are Falling”. Patetiska “Uh! All Night” släpps som singel och är en av Pauls sämre låtar. Bruce Kulick blir fast medlem och bidrar bland annat till låtskrivandet i snabba ”I’m Alive”.

Omslag: Ett halvhyfsat, tecknat omslag på medlemmarnas ansikten som är tänkt att föra tankarna tillbaka till respektive medlems ”färg” från soloplattorna. Skillnaden är att Bruce har fått Ace färg och Eric fått Peters gröna.

Betydelse för Kiss: En mellanplatta där singlarna får större och större plats medan Genes pinsamma låtar inte borde ha fått ta plats på en officiell utgåva under namnet Kiss.

7

Omdöme: En platta där 5 låtar är otroligt starka, varav 3 blir singlar och resterande låtar tyvärr följer det mönster som sorgligt nog blivit något av åttiotalets signum för Kiss.

Titelspårets glada partystämning speglar sig i ”Turn On The Night” och fina balladen ”Reason To Live” blir ihop en trio videos som spelas flitigt på världens musikkanaler.

Men tyvärr finns här även lågvattenmärken som ”No, No, No” och ”Thief In The Night”.

Omslag: Ett av dom snyggare omslagen där bilder på medlemmarna syns i krossat glas. Mycket estetiskt och stilfullt.

Betydelse för Kiss: Hade hela plattan hållit samma klass som singlarna hade denna platta kunnat bli en av dom största klassikerna. Albumet tog Kiss världen runt på turné än en gång och även till Sverige.

Hot In The Shade (1989) Omdöme: En platta som egentligen skulle stanna på demostadiet. Det skulle tragiskt visa sig att det blev Eric Carrs sista album. (R.I.P) Ironiskt nog gjorde Eric sin riktiga sångdebut på platta i halvdana ”Little Caesar”. Men totalt sett skulle det vara en kanonplatta om man tog bort ca 5 låtar. Albumet innehöll otroligt nog, med Kiss mått räknat, totalt 15 låtar. Här fanns hiten ”Hide Your Heart”, videon där dom åter sminkade sig - ”Rise To It” och balladen som Paul skrev ihop med Michael Bolton – ”Forever”.

Omslag: Utan tvekan Kiss fulaste omslag. En sfinx som bär mörka solglasögon med en frimärksstämpel med titeln på. Jag antar att det syftar på ett vykort från värmen.

Betydelse för Kiss: En turné som tyvärr endast höll sig i staterna. Som alla andra band i slutet på åttiotalet var det svårt att upprätthålla en trogen publik. Det var nya dystra tongångar på G i musikens värld. Och betydelsen för detta album blev ändå en värdig avslutning på ett turbulent decennium.

Kommer du ihåg vad du gjorde för 20 år sedan? Eller var det möjligtvis så att du inte ens var född eller för den delen kanske inte ens påtänkt? Hur som helst, åren går ibland fort. Vissa händelser förfaller i glömska, andra inte. Några ögonblick är magiska och blir förevigade. Det kan vara vändpunkter som ändrade en hel generation eller specifik händelse som förknippas med starten på en ny era. Åsikterna och minnena är långt ifrån samma och kan skifta oerhört beroende på var man var eller på vad man gjorde.

Oavsett vilket så har historien varit, hur vi väljer att komma ihåg den skiljer sig från person till person. Detta är i alla fall ett fenomen som fascinerat oss på Agonyzone. Denna gång hamnar vi drygt 10 år tillbaka i tiden. 1996 var året för århundradets kanske största och mest spektakulära återföreningar.

Det var året som fick originaluppsättningen Ace, Peter, Gene och Paul att åter ta på sig sminket och kostymerna för att sedermera bli Kiss. Det här är min berättelse, mina tankar och en återblick som gjorde ett starkt intryck på mig som jag aldrig kommer att glömma.

TEXT MAGNUS EK

Gammal kärlek Jag har älskat Kiss sedan ”Love Gun” kom ut 1977. Med lite enkel matematik räknar man snabbt ut att i år (2007) blir det ett 30 års jubileum. Det är ett jubileum i kärlek till ett band som haft en berg-o-dalbane karriär som eskalerade i den mest uppmärksammade reunionturnén i världshistorien under 1996/97. Kiss har alltid varit populära i Sverige.

Dom hade tidigare varit här 1976, 1980, 1983, 1984 och 1988. Men denna gång var det lite annorlunda, dom sålde ut både Göteborg och Stockholmsspelningarna på mindre än 1 timme. Tre dagar innan första spelningen släpptes 33 000 biljetter till Stockholm Stadion (14 juni, 1997) vilka sålde slut på mindre än fyra timmar. Det resulterade i en extra konsert (15 juni) på samma arena. Själv fick jag otroligt nog tag på parkettbiljetter till samtliga 4 Sverigekonserter under 1996/97.

Magisk kväll Men nu till den där magiska decemberkvällen 1996. Med tanke på att jag vid det här tillfället tyckt om Kiss i nästan 20 år, var förväntningarna stora inför kvällen. Självklart var jag och kompisarna vid Globen tidigt. Vi var bland dom allra första inne på arenan och jag hamnade längst fram vid kravallstaketet, på högra sidan. Förbandet, ”The Verve Pipe” har jag inget minne av alls. Det kan nog bero på att jag var helt uppslukad av förväntningar, stämningen och självklart kvällens huvudattraktion. Vad jag efter några konserter senare skulle bli varse om är att sista låten innan varje konsert var ”Won’t Get Fooled Again” med The Who. Det är en otroligt mäktig låt som har ett parti i mitten där tempot lugnar ner sig för att sedan eskalera. Under detta parti föll ett draperi med Kissloggan på, ner framför scenen. Jublet visste inga gränser. På scenen bakom draperier såg jag Paul Stanley göra sig klar för att möta Stockholmspublikens enorma respons. Den bilden av Paul kommer jag aldrig att glömma.

8

Alright Stockholm!

Revenge (1991)

7

Mtv Unplugged (1996)

Omdöme: Efter att Eric Carr tragiskt gått bort i november 1991 fick Eric Singer ta över trumstolen. Han gjorde ett gediget arbete och det visar sig på ”Revenge”. Bandet är suget på revansch efter några hundår, därav titeln. Det är det råaste albumet Kiss har gjort och ”Unholy” är den mörkaste låten som Gene någonsin skrivit. Här finns klassiker som ”Take It Off”, ”I Just Wanna” och den känslomässiga ”God Gave Rock N Roll To You II”, där Eric Carr gjorde sitt absolut sista framträdande i videon.

Omslag: En metallvägg med Kissloggan och ”Revenge” i röd sprutfärg.

Betydelse för Kiss: Kiss visar att dom har en mörkare sida och med Eric Singer är dom ”back with a vengeance”. Det kommer även att dokumenteras både med livealbum/ video inom kort.

10

Omdöme: Låtarna får en helt ny dimension och ett nytt uttryck vilket är jättepositivt. Det blandas friskt mellan gamla örhängen och nya obskyra låtar. Kiss visar vilket gediget rockband dom är och att dom fortfarande är vitala. ”Nya” favoriter är ”Comin’ Home”, ”Goin Blind”, ”See You Tonight” och ”Sure Know Something”.

Omslag: En livebild på hela bandet inklusive Ace och Peter.

Betydelse för Kiss: Nya Kiss återförenas med Ace och Peter. Vilket skulle visa sig bli startskottet för en återförening med originalmedlemmarna. Det resulterade så småningom i Kiss största och mest inkomstbringande turné någonsin.

Det tog Kiss till Sverige i december 1996 och två utsålda Stockholm Stadion året efter.

3

7

Carnival Of Souls – The Final Sessions (1997)

Psycho Circus (1998)

Omdöme: Det är mörkt, nedstämt och melankoliskt. Det här är inte Kiss i mina ögon. Hade det inte varit för att den kom ut på svarta marknaden hade Gene inte tagit beslutet att ge ut den officiellt.

Som jag ser det, endast för att tjäna pengar, inget annat. Det enda roliga är att Bruce Kulick gör sångdebut på plattan.

Omslag: Ett naket, ärligt omslag på bandet i replokalen.

Betydelse för Kiss: En sida hos Kiss som fansen inte trodde fanns. Har egentligen ingen betydelse alls.

Omdöme: En helt ok återföreningsplatta där till och med Gene förvånar i låtskrivandet i form av ”We Are One”. Paul lyser som vanligt klarast och briljerar i ”Psycho Circus” och ”Raise Your Glasses”.

Sammanfattningsvis knyter låten ”I Pledge Allegiance To The State Of Rock & Roll” ihop Kiss säcken på ett metaforiskt sätt.

Omslag: Ett 3D omslag med en cirkusvagn, clown och medlemmarnas ansikten om vartannat med Kissloggan i mitten.

Betydelse för Kiss: Första plattan med originalmedlemmarna samlade igen sedan sjuttiotalet. Videon till titelspåret låg faktiskt etta på videotoppen i Sverige. Den efterföljande turnén tog bandet till Sverige och två kvällar i Stockholm och två i Göteborg.

Öronbedövande Kvällens första överraskning blir i ”Cold Gin” där Ace och Gene delar på sången i verserna. Dom klassiska attiraljerna i ”Firehouse” med brandsirener och eldsprutning är självklart med i showen. Personligen blir jag positivt överraskad när dom sedan drar igång en av mina favoriter, ”I Stole Your Love”. För mig är lyckan total när ”Shout It Out Loud” spelas och hela publiken står upp och hyllar sina hjältar.

Under ”God Of Thunder” står Gene uppe på själva ljusrampen i taket.

Innan han drar igång låten har han fått publiken dit han vill med sitt ensamsolo och tillhörande blodspottning. Han ställer sig med armarna i kors och väntar på publikens gensvar vilket blir öronbedövande och skanderar ”Gene, Gene, Gene”.

Stående ovationer Symphony, Alive IV (2003)

7

När mörkret lagt sig i lokalen och The Who låten tonat ut dundrade en klassisk röst i högtalarna; ”Alright Stockholm, You wanted the best and you’ve got the best. The hottest band in the world; KISS!” Publikens jubel steg när ridån föll och Paul öppnade med inledningsriffet till ”Deuce”. Globen kokade och själv fattade jag nog inte riktigt vad som hände. Här stod jag och tittade på något som jag aldrig trott var möjligt; ett återförenat Kiss med alla originalmedlemmar som dessutom var sminkade. Jag var i ett lyckorus, en extas och bara skrek ut min glädje tillsammans med ett fullsatt Globen. Under andra låten ”King Of The Night Time World” kom två väggar med högtalare upp från golvet vid sidan av Peter Criss trumpodie. Hela publiken hoppade i takt med musiken och jag har sällan eller aldrig sett något så mäktigt! Det fortsatte när Peter drog igång ”Do You Love Me” efter att Paul frågat publiken om vi älskar honom. Och det är klart att vi gör. Låten avslutas med ett relativt nytt, stämningsfullt och mäktigt samspel mellan Ace och Paul. Det märks tydligt att Gene, Ace, Peter och Paul är berörda av det gensvar och den kärlek dom får från den svenska publiken.

Omdöme: Något så annorlunda som en liveskiva i tre akter. Kiss var inte först med en symfoniorkester, men dom gör det som vanligt på sitt säregna sätt. Första delen är ordinarie set utan symfoni, andra är akustisk med symfoni och tredje elektriskt med symfoniorkestern. Att höra ”Beth” som den ska spelas med en riktig orkester är hur mäktigt som helst. Personligen är mitt favoritparti mellanakten men ”Great Expectations” sticker ut ur mängden i sista akten på ett positivt sätt.

Omslag: Omslaget visar en snygg vapensköld och ”Kiss Symphony, Alive IV” texten med underliggande meningen ”Your Presence Is Requested”. En blodsträng ligger diskret till vänster på omslaget.

Betydelse för Kiss: Kiss är stora i Australien och det märks tydligt i ”Shandi”. Men som album och betydelse har det tyvärr inte någon större påverkan då Kiss stjärna har börjat falna. Att sedan gitarrteknikern Tommy Thayer får utrymme som sologitarrist tycker jag visar att respekten för namnet Kiss är borta. Att han spelar som Ace gjorde i sina glansdagar har mindre betydelse i mina ögon. Peter spelar oinspirerat och utan den känsla som behövs för att få liv i låtarna. Den magi som Kiss en gång stod för är tyvärr som bortblåst.

*Jag har valt att inte recensera samlingsplattorna, då det finns en uppsjö av variationer. De samlingsplattor jag dock valt att recensera är med tanke på att dom innehåller nyskrivna låtar. Jag har inte heller recenserat den senaste samlingsutgåvan av ”Alive” serien.

I slutet på showen åker Peters trumpodie upp flera meter i luften under avslutningen i ”Black Diamond”. Han får även motta stående ovationer i allsången som blir under ”Beth”. I avslutande ”Rock And Roll All Nite” blir det en kakofoni av konfetti, bomber, eld och rök som får hela Globen att koka. Showen är bland det mäktigaste som satts upp på en scen. Grundkonceptet på scenen och kostymerna är från 1977 års ”Love Gun” turné. Visst är jag självklart färgad av min kärlek till detta band, men jag är fortfarande glad över att ha fått chansen att se dom när dom, enligt mig, var på toppen av sin karriär. Under senare år har dom tyvärr förvandlats till en blek kopia av vad dom en gång var, men det är en helt annan historia.

Setlist Deuce • King Of The Night Time World • Do You Love Me • Calling Dr. Love • Cold Gin • Watchin’ You • Firehouse • I Stole Your Love • Shock Me • Ace Frehley Solo • Let Me Go, Rock N Roll • Shout It Out Loud • I Was Made For Lovin’ You • C’mon And Love Me • Gene Simmons Solo • God Of Thunder • Peter Criss Solo • New York Groove • Love Gun • 100 000 Years • Black Diamond • Detroit Rock City • Beth • Rock And Roll All Nite

Agonyzone - at your service since 1996 | 13

TYPE O NEGATIVE

Min bild av Type O Negatives frontman Peter Steele är att han skall vara ganska så mörk och allvarsam. Detta ändrar sig dock direkt när denne store man stiger in i rummet iklädd en nyinköpt romersk hjälm och ett stort leende på läpparna. Peter och bandets trummis Johnny Kelly är i Stockholm för att promota bandets nya album “Dead Again” och återvänder just tillbaka till PlayTEXT CHRISTER ROOS ground Musics kontor efter en liten shoppingrunda.

Blir ombedd av Playgrounds Suzan Kverhs att ta plats i intervjurummet, någon minut efter detta så kommer Peter in i rummet och slår sig ner i soffan och i handen har han ett glas vin. Han hälsar vänligt och frågar om han kan erbjuda mig något att dricka, vatten blir kanon säger jag och han ger mig en flaska. Sen frågor han om det är meningen att även Johnny skall vara med på denna intervju. Då så är fallet så passar jag på att berätta lite om Agonyzone Magazine medan vi väntar på honom, Peter kollar in senaste numret som pryds av en stor bild av krigarna i Manowar. Han mullrar sen fram: Manowar med sin djupa röst och frågar om det är bandets originaltrummis som är med på bilden. Antar dock att han undrar om det är Scott Columbus som återigen är med i bandet och säger att det är han.

Under tiden så kommer Johnny in rummet, även han hälsar vänligt och går sen och häller upp sig en kopp kaffe, jag tittar på Peter och frågar om vi skall vänta ytterligare, han tycker att jag skall köra på med första frågan, vilken jag knappt hinner ställa innan han avbryter mig och frågar om jag gillar deras nya platta, jag säger att den överraskade mig. Speciellt att den var så hardcore i sitt tempo, han fyller i att han alltid velat göra en skiva som var snabbare och mer hardcore. Plus att Johhny ju är en gammal punktrummis och att han spelar med Danzig. Och då han nu varit på försök i Type O Negative i fjorton år var det dags att testa honom lite, säger herr Steele med ett illmarigt leende.

Jag fortsätter med att jag även gillar att låtarna innehåller så många element, men att de ändå bibehåller sin råhet. Peter skiner upp och säger att det är som att dejta en tjej, man vet aldrig vad som händer. Och när det gäller Type O Negative så skall man alltid förvänta sig det oförväntade.

Peter tillsammans med bandets keyboardist Josh Silver har producerat albumet och jag undrar vad han sökte efter som producent denna gång.

– Som du sa innan så är skivan ganska så rå, och det var det jag var ute efter, om man går till en skiva som “October Rust” så var den rätt så slipad i sin produktion, det var motsatsen till den som jag sökte.

Peter fortsätter att prata och jag ser ju att trummisen mest är en åskådare till oss, så jag leder in honom på frågan om de var ett svårt album att skriva och spela in. Han lyser upp och säger att det var det på sätt och vis. De hade så många idéer och att de bara fortsatte att komma upp fler och fler och att de till slut var tvungna att säga att nu får det räcka.

DIMEBAG I texten till ”Halloween In Heaven” så är en line: Bonham on drums Entwistle on bass as guest morticians Bon Scott on vox Rhoads just for kicks on guitar Hendrix Lennon sits in with his friend George but where is Morrison?

Detta är min favoritlåt på albumet och jag förklarar för dem att det beror både på musik-

14 | Agonyzone - at your service since 1996

en och texten. Fortsätter sen med att säga att det är ett imponerande band som de radar upp i texten.

– Ja helt klart, denna låten är faktiskt en hyllning till Dimebag, han är där nu och han spelar med de bästa. Dimebag var en mycket god vän till mig och för den delen inte bara till mig , han var en god vän till alla. Han hade sådan levnadsglädje, och var han än var så spred han den. Han är mycket saknad av oss alla.

– Angående låten i sig så är det ju kul att du har den som favorit, för det är även min favorit på nya skivan.

Texterna har ju alltid varit viktiga för bandet och skulle man gå in på alla från nya skivan så skulle det krävas mer utrymme än vad som finns. Så jag valde att enbart ställa en fråga till om dem och det var att i låten ”The Profit Of Doom” säger de: April 2029 the final time, varför just detta datum?

– Då kommer en meteroit att förinta hela jorden, eller den kommer egentligen att träffa månen och då tar allt slut.

Inga muntra ord från herr Steele där inte. Vi fortsätter med att prata om skivan och att de är nöjda med den döljer de inte. Undrar därför om detta album skulle vara ett värdigt avslut för bandet?

– Svårt att säga, varje skiva är som ett foto, det fångar det som är just då. Men vi måste erkänna att det hänger mycket på detta album, vi kommer nog inte fortsätta så länge till om inte folk gillar det vi gör, säger Jonny Kelly.

Men efter att ha hört skivan så tror jag inte att bandet behöver oroa sig över detta, tvärtom jag tror att det kommer att locka åt sig mer fans då skivan är mer lättillgänglig än tidigare album har varit. Vilket bandet inte är sena att hålla med om.

– Jo, det stämmer ju, vi har mindre Gothic-inslag på detta album, egentligen gillar jag inte att sätta etiketter på musik, men för att folk lättare skall förstå så blir det att man uttrycker sig så, säger Peter.

– Dock tycker jag att våra nya album är svårt att kategorisera, men som vi sagt innan så innehåller det ju helt klart mer inslag av hardcore denna gången. Skivan är nog inte riktigt det som folk förväntar sig, men själv så uppskattar jag oväntade saker när jag lyssnar på musik.

Jag både hoppas och tror att våra fans skall bli positivt överraskade av vårt nya album.

– Vi har jobbat mycket och länge med detta album, och känner oss själva mycket nöjda med det.

Vårt samtal fortsätter sedan med en fråga om bandet själva har blivit överraskade av något i samband med nya skivan.

– Helt klart att medias respons har varit så positivt, det är smickrande, säger trummisen Johnny. Peter fyller i med att de ju har bytt bolag till SPV vilket har gett en positiv inverkan på dem, deras stora stöd har överraskat lite.

PÅMINNER OM HOME SWEET HOME När det gäller att säga att ett bands musik påminner om ett annat bands musik, skall man vara väldigt försiktiga. Och att säga åt Peter Steele att han musik påminner om någons annans är nog inte helt smart, men då de första tonerna på pianot i ”September Sun” är riktigt lik Mötley Crües ”Home Sweet Home” så

TYPE O N måste jag bara nämna det. Och här kan vi tala om olika reaktioner, Johnny får ett stort leende på sina läppar samtidigt som Peter sträcker sig emot bordet och tar upp senaste numret av Agonyzone Magazine.

– Peter lyssnar inte på Mötley Crüe, säger Johnny skrattande. Peter lägger tillbaka tidningen och lutar sig tillbaka i soffan och säger.

– Jag vet ju vilka de är och jag har ju självklart hört deras låtar men jag kan inte säga vad deras låtar heter när jag hör dem.

– Men han har faktiskt rätt i att den låter som den låten, det tycker jag med, säger Johnny.

– Och det roliga är där att det var först Peter som kom upp med denna slingan på basen, sen lät vi pianot få spela det hela.

idag den samma som när ni startade?

– Helt ärligt så trodde jag ju inte att vi skulle hålla på såhär länge, säger Peter. Johnny säger att visst han har ju inte varit med exakt sedan start men i början var det bara som en hobby för honom, kanon att kunna spela men att han hela tiden var beredd på att ha ett jobb vid sidan om. Peter fortsätter sedan att prata lite mer om bandets vision, som han tycker har hållit i sig bra.

– Den har mer eller mindre hela tiden varit att spela den formen av musik som vi själva gillar, att göra något som vi kan stå för.

Vilket sedan leder mig in på vilka visioner han nu har om bandets setlista på deras kommande turné.

– Vi har sagt att vår fans skall får bestämma detta, Vi kommer att gå ut med en förfrågan via vår hemsida där det får välja vilka låtar de vill höra. Men vi kommer väl att köra ett set på en och en halv timme, vilket kommer att innehålla de låtarna som man kan tänka sig, men jag

“givetvis så ger vi ju alltid max när vi lirar, vi vill ju inte göra våra fans besvikna”

VISIONER Bandets musik har ju som sagt ändrats lite på senaste men hur är det med dess vision, är den

TYPE O NEGATIVE/DIMMU BORGIR

DIMMU BORGIR Lyssningssession “In Sorte Diaboli“ Holmenkollen Park Hotel, Oslo 070210 Det är en fantastisk utsikt som möter mig uppe vid Holmenkollen Park Hotel i Oslo där världens journalistelit samlats för att närvara vid första avtäckningen av Dimmu Borgir`s nya alster ”In Sorte Diaboli”. Representanter från skivbolaget hälsar alla välkomna och ger direktiv om när förhandslyssningen skall börja. Jag passar på att luncha gratis på hotellets restaurang tillsammans med tillställningens andra svensk och språkar lite om huruvida det vi skall komma att höra kommer att bära eller brista.

En stund efter lunchen ledsagas vi ner av skivbolagets personal till våningen under där kopiösa mängder öl dukats upp tillsammans med lite smörgåsar av tysk storlek och ett fåtal flaskor med mineralvatten och diverse fruktdrycker.

Ett häfte med albumets låttitlar delas ut och vi blir infösa i ett glamouröst konferensrum med förväntningarna på topp. Vad som följer är en resume låt för låt av konceptalbumet ”In Sorte Diaboli” som sattes på pränt efter endast en lyssning.

1. ”The Serpentine Offering” – Första låten ut, tillika den låt som bandet gjort en video till, är en skön midtempolåt som föreleds av ett mycket mäktigt intro som direkt för tankarna till den medeltida miljö där ”In Sorte Diaboli” utspelar sig.

Bandets bassist och skönsjungande Vortex får ett stort spelutrymme och lyfter ett senare parti i låten till oanade höjder. Detta är dock inte alls likt de käftsmällar vi varit vana vid som inledning med bandets två senaste plattor men känns ändå som en stark och relevant början.

2. ”The Chosen Legacy” – Ger lite vibbar och känsla av ”Vredesbyrd” ifrån ”Death Cult Armaggeddon” som bryts av med ett Emperor-luktande riff följt av ett från helvetet sänt dubbeltramp.

3. ”The Conspiracy Unfolds” – En stor känsla sprider sig genom rummet på denna välvarierade låt som har ett bra sväng insvepta i mäktiga och pampiga keyboards.

Känns som en naturlig fortsättning ifrån tidigare album.

4. ”The Sacrilegious Scorn” – Ett snabb intro med referenser till de tidigare borträknade käftsmällarna. Även här får Vortex ett stabilt utrymme och levererar som vanligt utan missnöje. Senare i låten kommer även ett triumferande pianobreak som för tankarna till ”Indoctrination” ifrån ”Puritanical Euphoric Misanthropia” – vilket inte vill säga lite.

5. ”The Fallen Arises” – Skivans instrumentala låt är en något skruvad historia med lite småskumma och luriga elektroinfluenser. En väldigt mörk historia med stora vibbar av storslagen filmmusik.

NEGATIVE hoppas även på att vi denna gång kommer att framföra lite udda låtar.

LIVE Type O Negative är ju ett band som gör världsomfattande turnéer, och man kan ju undra om bandet själva tycker att de levererar en kanonspelning varje kväll.

Johnny tittar på Peter och säger till honom att det kan vi väl inte påstå.

– Nä, det kan vi ju inte säga att vi alltid gör, vi är faktiskt ett humör-band, vilket kan påverkar våra spelningar.

Men givetvis så ger vi ju alltid max när vi lirar, vi vill ju inte göra våra fans besvikna. Tror mer att det är vi själva som märker av om vi hade kunnat göra bättre ifrån oss, säger Peter.

– Ja, som när vi senast spelade ett par gig i Anaheim, då kände man av det första inte var lika bra som det andra. Fast det kanske var en dålig jämförelse fortsätter Johnny.

– Vår andra konsert där har jag som en utav

mina absoluta favoritspelningar.

Hur ser det annars ut på livefronten framöver?

– Vi kommer att göra en USA-turné i mars och april, säger Peter. Där Johnny snabbt fyller i med att ett par av dem är tillsammans med Celtic Frost som han verkligen ser framemot. Tänkt att få möta Tom Fischer, han är ju en gammal hjälte.

“.. vi kommer nog inte fortsätta så länge till om inte folk gillar det vi gör.”

FANSEN

Som avslutning av denna intervju så vill jag ge dem chansen att säga något till sina fans. Peter är den som börjar.

– Jag vill säga att jag hoppas att de kommer att gilla vårt nya album, vet själv inte riktigt vad jag skall förvänta mig.

Men det känns som en liten comeback för oss och att vi hoppas att vi snart ses ute på turné.

Johnny fyller i med att han gillar Sverige och att han hoppas att de svenska fansen inte skall behöva vänta allt för länge innan de får chansen att se dem live.

6. ”The Sinister Awakening” – En ruskigt tung låt och mäktiga keyboards och när vad som låter som århundradets mäktigaste kör som mässar ”Antikristus!” så är lyckan total. Låten avslutas med pianospel över ett mangel som kan liknas med ”Blessings Upon The Throne of Tyranny”.

7. ”The Fundamental Alienation” – Ett mäktigt keyboard intro inleder skivans sjunde låt, tillika den första ut i den tredelade koncepthistorien. Låtens tunga vers i tugg-tugg tempo vävs in i ett tvåtaktsmangel med pampiga och mäktiga körer.

Vad som i särklass utmärker sig i denna låt är styckets andra vers som är rikligt fyllt med ös och sväng – kan vara plattans höjdpunkt!

8. ”The Unvaluable Darkness” – Öppningsriffet i denna låt kan vara det märkligaste bandet någonsin gjort, en udda takt med en konstig feeling. Efter Vortex rena stycke, som vilket också får kallas märkligt, leds vi via lite klassisk heavy metal in i ett stick med ordentligt mycket meck.

9. ”The Foreshadowing Furnace” – Aggrot som inleder denna låt är både snyggt och väl avvägt mot det otroliga mangel som kommer efteråt och melodislingan som löper vid sida av manglet är bland de bättre som gjorts, ruskigt bra. Med bombastiska effekter och sound är detta en given avslutningslåt och kanske också den längsta på denna skiva.

För att göra den enkla sakens skull och summera ett tredelat konceptalbum efter en enda lyssning så tycker jag ändå att detta kan vara gruppens starkaste album hittils. Allt kändes så välplanerat och det var avvägt in i minsta struktur vilket gav vibbar av hurpass välarbetat och detaljerat detta album verkligen är. Till skillnad från de tidigare plattorna så är texterna förstås annorlunda och det var riktigt intressant att höra Shagrath sjunga på ett annat sätt än hur vi är vana att höra honom. När texterna kommer att publiceras är jag dessutom helt övertygad om att alla pusselbitar kommer att falla på plats och att ”In Sorte Diaboli” utan tvekan blir årets bästa album. Den 27 April är det jag som hänger på låset till närmsta skivhandlare för att hugga mitt exemplar!

Kristian Forsell

Agonyzone - at your service since 1996 | 15

ABLAZE MY SORROW/CRUCIFIED BARBARA

ABLAZE MY SOR R O W

“... levt vidare genom respirator och det var nu dags att dra ur sladden” Falkenbergsbandet Ablaze My Sorrow tog i slutet av 2006 beslutet att lägga ner sin verksamhet. Vi tog oss ett snack med bandets basist Anders Brorsson TEXT CHRISTER ROOS för att kolla varför.

tar vi tag i det ordentligt och kör på fullt ut. Eftersom det då visade sig att inte alla var beredda att lägga ner den tid som krävdes på bandet så kom vi fram till att det var lika bra att lägga ner. Men visst var det ett svårt beslut att ta, bandet hade ju varit en väldigt stor del av våra liv i över 13 år.

Varför har ni valt att sluta?

- Efter 13 års spelande så tog motivationen och lusten att spela slut hos ett par av medlemmarna.

Det blev helt enkelt svårt att få alla till replokalen och kreativiteten tog slut. Ska man vara fem personer i ett band så måste alla vilja jobba vidare annars kan man lika gärna lägga ner och det var det vi bestämde oss för att göra.

Var alla i bandet eniga om detta?

- När det väl visade sig att ett alla inte ville köra vidare så var ju de övriga i bandet ense om att bandet skulle läggas ner. Vi hade under en längre tid mer eller mindre levt vidare genom respirator och det var nu dags att dra ur sladden.

Var det ett svårt beslut att ta?

- Vi stod ju vid ett vägskäl där det fanns två vägar att välja. Antingen lägger vi ner bandet eller så

Hur ser framtiden ut, kommer några av er att spela tillsammans?

- Jag och Christian(Lönnsjö, sång) har väl planer på att försöka få igång något nytt, men mer än så kan jag tyvärr inte säga för tillfället.

- Ert sista album “Anger Hate & Fury” kom ut och fick överlag mycket bra recensioner. Men efter det hände det inte speciellt mycket, hur kommer detta sig?

- Jag vet inte om det var ett tecken på att det började gå utför redan då.

Hade ni skrivit mycket nytt material som var tänkt till en uppföljare?

- Vi hade material till ett helt nytt album när vi lade ner bandet. Det fanns därför planer på att repa in materialet och släppa en sista platta och köra en kombinerad release/avskedsspelning. Nu blir det istället så att Iron Fist Records kommer att

Medlemmarnas framtid

“Razorsharp Death Metal Deluxe” släppa två nya låtar på vinylsingel som ett sista avsked. Det är jävligt kul att just Iron Fist släpper singeln då Tomas Nyqvist som driver Iron Fist var den som gav oss vårt första skivkontrakt med No Fashion Records. Tyvärr var han tvungen att sälja bolaget till House Of Kicks som sen kontrakterade oss och släppte vår debutplatta. Så med singeln “The Suicide Note” sluter vi cirkeln och kan dö i frid.

Kanske en dum fråga i detta tidiga stadie, men

finns det en möjlighet till att ni gör någon form av återförening i framtiden?

- Nej, det hoppas jag inte.

Vad vill ni som avslutning säga till dem som följt er genom åren?

- Tack som fan till alla som köpt/laddat ner våra skivor, gått på våra spelningar, snackat skit om oss, skrivit om oss eller på annat sätt spridit vårt namn eller hjälpt oss. Köp “The Suicide Note” när den släpps av Iron Fist Records.

CRUCIFIED BARBARA

Tjejerna i Crucified Barbara har spelat på Sweden Rock Festival två år i rad och varit på turné med band som In Flames, Sepultura och Motörhead. AZ fick en pratstund med bandets sångerska/gitarrist Mia Coldheart.

Skulle vi kunna få en liten kort historia?

- Bandet startades år 1998 av Ida Evileye (bas) och Klara Force (gitarr) och rätt snart var även Nikki Wicked (trummor) medlem i bandet. Det var två tjejer till med i bandet från början men av olika anledningar slutade de och jag kom med i bandet år 2001, då skötte jag lead-gitarr och en tjej som heter Joey sjöng, men när hon slutade år 2003 tog jag över mikrofonen, så jag sköter alltså både sång och lead-gitarr idag. Det kan bli lite rörigt ibland när man ska trampa på pedalerna på golvet samtidigt som man ska koncentrera sig på sången, men det går.

Var kommer bandnamnet ifrån?

-Det kom ju till innan min medverkan i bandet men tjejerna har berättat att när de var på Hultsfredsfestivalen en gång så såg de en kille gå omkring med en uppblåsbar Barbara som var korsfäst på nåt slags sätt och ja, de hade tänkt göra en låt om det hela men istället blev det bandets namn.

Hur hamnade ni på turné med Motorhead?

16 | Agonyzone - at your service since 1996

Vi hade åkt med In Flames och Sepultura innan Sweden Rock Festival i somras och det var kanon.

Vi älskar att vara på Sweden Rock så trots att vi var där för att spela så kändes det som semester. Medan vi var där fick vi ett meddelande från Motorhead´s management att Lemmy ville att vi skulle supporta Motörhead under delar av deras Europaturné och det kändes helt fantastiskt.

Lemmy hade tidigare pratat väldigt gott om oss i intervjuer, men att få åka på turné med dem, det slår det mesta.

Kan tänka detta, några detaljer du vill dela med dig?

- Ja, det var mycket kämpa och slit. När vår turnébuss var på väg till flygplatsen för att hämta upp oss så gick den sönder och det skickades en reservbuss istället. Den var helt utan värme och vi frös något otroligt hela tiden. Dessutom så gick även reservbussen sönder. Första natten skulle vi åka en sträcka som normalt tar 3-4 timmar att köra, men bussen lade av mitt på motorvägen och vi fick åka bärgningsbil till konserten, det

tog 12 timmar att komma fram. En annan gång så fanns inget rum till oss backstage, men det fanns en tvättstuga. Vi använde den som loge.

Det blev väldans varmt därinne. Ett missförstånd gjorde att det inte fanns några handdukar på stället, man svettas så mycket under en konsert att man helt enkelt måste ha handdukar på scenen.

Klara Force tog tag i saken. Hon letade reda på de handdukar som vi och Motörhead hade och så tvättade hon åt oss allihop innan giget, så glamoröst kan det vara backstage. Vi var på turné med Motorhead ungefär en månad och dagarna flöt ihop, även om det var olika städer varje dag så var rutinerna desamma. Det var även ett amerikanskt band som heter Clutch med på turnén och de var också jättetrevliga. Det var helt fantastiskt att få se Motorhead varje kväll i en månads tid.

Jag har hört att du spelar ukulele, stämmer det?

- Vi brukar ha med en akustisk gitarr på turnéer men inför just Motorhead turnén så köpte jag en ukulele och en bok skriven av nån som kallar sig ”Ukulelemannen”. Klara och jag spelade rätt mycket ukulele, det blev mest bara klink klonk i början, men sedan började det låta bättre. Vi satt ofta i Clutch´s loge och spelade ukulele eftersom de brukade se till att ha chips. Där chipsen finns, dit går tjejerna så vi satt där nästan varje kväll.

Det hände att även Phil Campbell från Motorhead kom och provade ukulelen, men Lemmy, ja Lemmy han hatar och avskyr verkligen ukulele.

Ni har gjort en cover på ”Killed By Death” av Motörhead, spelade ni den någon gång under turnén?

- Ja, vi hade gjort upp om att spela den på sista giget i London. Jag frågade om Phil Campbell kunde tänka sig att komma upp på scenen och spela solot, istället kom han upp och spelade hela låten. Så den gången spelade jag inte alls utan bara sjöng och det kändes märkligt när jag tittade åt sidan och såg Phil Campbell stå bred-

vid mig på scenen. Det var stort. Riktigt coolt!

Då måste jag fråga hur det var att sjunga i Sweden Rock Allstar Band på Sweden Rock Festivals kick off i december. Då stod du på scenen tillsammans med bland andra Udo Dirkschneider (Accept, U.D.O) och Ryan Roxie (Alice Cooper)?

- Det kändes förstås otroligt coolt bara att bli tillfrågad. Det kändes helt sjukt när jag fick ett email från Janne Stark och han undrade om jag hade tillgång till någon replokal i Stockholm, det hade jag förstås. Men vår replokal ligger i en källare, den är möglig och kall, det finns inga affärer i närheten och eftersom vi är fyra band som repar där är det alltid stökigt. Jag hann inte snygga till speciellt mycket förrän Udo Dirkschneider, Oscar Dronjak (Hammerfall) och Ian Haugland (Europe) dök upp. Det kändes overkligt att ha Udo i sin egen replokal. Det var otroligt häftigt att gå upp på scenen tillsammans med honom. Det var verkligen bra tryck på publiken den kvällen. Dessutom var Udo väldans trevlig. Han ville inte gå till Café Opera eller nåt snofsigt ställe efteråt utan han ville gå på rockklubb. Så han gick till Pub Anchor och hängde i baren med sina fans. Två kvällar i rad.

Har ni några nya projekt på gång?

- Just nu har vi tagit paus från turnerandet för att kunna koncentrera oss på att skriva låter till nya plattan. Det har tagit tid att utarbeta en bra strategi för låtskrivandet men nu känns det som vi hittat rätt och inspirationen flödar. Vi hoppas på att kunna ta oss in i studion och påbörja inspelningarna inom ett halvår.

Vad ska ni göra i sommar?

- Det blir några spelningar på festivaler runt om i Europa, men ingen större turné med anledning av arbetet med nästa platta.

TEXT HELENA LARSSON

PRE-LISTENING, MERCHANDISE AND MORE:

W W W. N U C L E A R B L A S T. D E

lithus CD’S MERCH MP3 & VIDEO w w w. e r o t t i c a . s e

STENHÅRD AGGRESSIV THRASH FRÅN UPPSALA. AKTUELLA MED DEBUTALBUMET

BLOODSHRED WWW.SEARINGI.COM

Norrländsk metal när den är som bäst

NYTT ALBUM UTE NU!

RISING UP

Album ute nu www.fearthefuture.se

www.destynation.com

Vill ditt band synas här?

Boka bandspot till nästa nummer på sales@agonyzone.com

Agonyzone - at your service since 1996 | 17

AGONYCHECK

VI SYNAR OCH BETYGSÄTTER AKTUELLA ALBUM FRÅN 1 till 10 Machine Head “The Blackening” Roadrunner (Bonnier Amigo)

Type o Negative “Dead Again” SPV/Steamhammer (Playground)

Franky Lee “Cutting Edge” Epitaph (Bonnier Amigo)

One Man Army “Error In Evolution” Nuclear Blast (Sound Pollution)

Rebel Meets Rebel “Rebel Meets Rebel” Locomotive Records

Fu Manchu “We Must Obey” Century Media

Godhead “This Shadow Line” Cement Shoes (Sound Pollution)

Machine Men “Circus Of Fools” Century Media

Mnemic “Passenger” U

Symphorce “Become Death” Metalblade, Border

Christer Roos Metal

Roger Uddin Modern metal

Matts Halmerius Death/thrash

Ted Bengtsson Punk/Metal

Mattias Högberg Hårdrock

Till dagens datum Machine Heads mest genomarbetade album, det händer saker hela tiden. Här visar de vart skåpet skall stå!

(9)

Hårt, thrasigt och maffigt!

Jag säger som Dr.Alban Det är stabilt! (8)

En gammal bekant och ett delvis kärt återseende.

Men det var helvete vad det tappas tempo i de überlånga låtarna! (6)

Jag måste återanvända Agonyzones egen “Pay-off” här. High Quality Metal, det är precis vad detta handlar om. En varierad platta med bra mix mellan brutalt och svängigt. (8)

Oaklands thrashkungar är tillbaka! Aggressivt men melodiöst gitarrspel varvas med mullrande bas och energiskt trumspel. Utan tvekan bandets starkaste platta. Ett mästerverk! (10)

Tempot är uppskruvat och låtarna förgrenar sig i en hel del intressanta element.

Type O Negative visar här att de även behärskar annat än den tyngre formen av musik. (7)

Peter Steele och Co bör hålla sig till sina karaktäristiska känslosamma kompositioner och skippa de snabba låtarna. Bandet låter helt enkelt mycket bättre då. (6)

Peter Steele & co. är i vanlig ordning ett dystert gäng, men med sköna poänger här och där. (7)

Tungt och massivt, rått men finessrikt. En platta med många ansikten som kräver en del av lyssnaren för att se dess nyanser. (6)

Lysande platta där bandet visar att de fortfarande har mycket kvar att ge. Denna gång känns de mer tända än någonsin och har ett helt annat drag i låtarna än tidigare. Svårslaget! (8)

Mogen modern rock som har en hel del ungdomlig skatepunk i sig. Inledningsspåret “Solitary” är en riktig stänkare och kommer att finnas med på sommarens blandband. (7)

Med Mathias Färm (Millencolin) i spetsen levererar trion punk/rock i glada tongångar som utan tvekan skulle platsa i vilken amerikansk collegefilm som helst! (5)

Trallvänligt så det står härliga till från Millencolingitarristen. Bekymmerslös partypunkrock på mer än ett sätt. (5)

Punkig rock fylld med mängder av energi och bra driv. Gillar dessutom sångare Färms röst skarpt.

Luktar nedcabbat, palmer och Kalifornien lång väg det gillas! (7)

Svenskarnas debut som imponerar stort. Franky Lee levererar explosiv punkkryddad rock n’ roll med klockrena refränger.

Kan lätt bli Sveriges nästa stora musikexport. (7)

Metal som har kraftiga inslag av både thrash och death. Stundtals helt okej och för att i vissa stunder övergå i att vara helt lysande. (6)

Svensk tung, snabb och rivig metal med death influenser och melodiösa inslag som är riktigt hygglig. (6)

Bandreferenserna och de i övrigt halvfåniga texterna kan man ha och mista, men bandets thrash/death rockar fett. (7)

Death som skulle må bra av lite mer variation. De två första spåren slår hårt men resten av plattan är inte alls lika stark. (5)

Produktionen är fet med fläskiga gitarrer, malande bas, smattrande baskaggar och brutal sång. Hade plattan släppts år 2000 hade den blivit höjd till skyarna, idag är konkurrensen mördande. (6)

Tänk dig en mix av country och Pantera. Precis det får du här då Rex, Vinnie och Dimebag (R.I.P) spelar ihop med countrysångaren David Allan Coe. Lite kul, men även tröttsamt i längden. (6)

Hur låter det om Pantera skulle spela Country? Här får du svaret då alla utan Phil Anselmo medverkar.

En riktigt cool platta med en stor portion humor! (6)

Mina kollegor får tycka vad de vill, RMR:s galna Rednex-rock’n’roll är helt lysande! (8)

3/4 Pantera och 1/4 countrysångare blir totalt sett en småkul blandning av tuff och svängig sydstatsrock.

Gudabenådat gitarrspel gör det omöjligt att inte tycka om skivan. (6)

Tung metal med rötterna i country och blues. Ibland vet jag inte om jag kan ta det på allvar då det känns att skivan är gjord med väl stor glimt i ögat. Förstklassigt gitarrspel av Dimebag Darrel. (4)

Stonerbandet Fu Manchu har under det senaste åren känts lite sega och trötta, bandet känns dock piggare på nya skivan. Det hela saboteras av en gitarr som oftast inte är i fokus. (5)

Det låter som det brukar, bandets vibrerande rock/ stooner sound finns kvar.

Så det är bara att konstatera, Fu Manchu är alltid lika pålitliga! (6)

I sina bästa stunder grymt skön stonerrock, men är det bara jag som anar QOTSA-lån här och där?

(6)

Kompetent stoner enligt beprövad formel. Laidback attityd och refränger som sätter sig. Inga chockerande nyheter jämfört med tidigare alster från bandet men ett par stänkare finns här. (6)

Svängig stonerrock med Black Sabbath/Black Flag influenser från soliga California. Plattan är bitvis bra, dock enformig och skulle fungera bättre som EP med de starkaste spåren. (4)

Alternativ rock med elektroniska inslag som har en hel del melodi i sig. Skön platta att softa till, men den är glömd efteråt. (6)

Här är det bastanta riff och samplingar som ligger till grund för i ljudbilden.

Något för dig som letar efter en blandning av Adema, Cave In och Disturbed. (5)

Vad nu då, har Rix FM köpt hela bandlistan? Alldeles för radiovänligt för att vara ens lite spännande. (3)

Modern rock av ett band med säregen stil. Plattan mötte jag vid en första lyssning med viss skepsis men med sin softa och lätt “släpande“ stil växer den med antalet lyssningar. (5)

Träffsäker modern rock/ metal klippt och skuren för MTV. Sköna låtar som inte överraskar men ändå är väldigt medryckande. Mer tyngd i produktionen höjt plattan en aning. (7)

Drivande och skarpt framförd heavy metal, vilken hade fått ett högre betyg om sångaren hade skippat de högsta tonerna ur sitt sångregister. (5)

Heavy metal och melodiös metal från Finland med en sångare som har gjort en grundlig kartläggning av Bruce Dickinson sångteknik. (5)

Välpolerad åkabil-progmetal med Queensrycheambitioner. Lite väl vattenkammad! (4)

Går liksom inte undvika att tänka på Bruce Dickinson (& Co). Melodiöst så det förslår precis som hos förlagan, här väl förpackat i modernt sound. Dock inte speciellt intressant. (3)

En frisk fläkt inom den melodiska hårdrocken. Vi bjuds på en stark dos av skön och spännande heavy metal. En helt ok platta som stundtals briljerar. (5)

Mnemic har här tappat lite av sin charm. Vissa partier är kanon, men deras melodiösare inslag har en förmåga att kännas för pretantiösa. (5)

Med ny sångare trampar bandet vidare på brutalt vatten. Även om de inte kommer upp i samma klass, så får man ändå säga att de är Danmarks svar på Meshuggah. (6)

Irriterande trendkänslig hiphopwannabe-neometalsmörja, som bara grannbarnens Barbiedockor kan respektera. (2)

Inte ens stjärnteamet bakom spakarna får ordning på den här produktionen.

Från början till slut mest förvirrande hc-brutal-metal. (2)

Danskarnas svar på Meshuggah delar här ut en riktig käftsmäll. Soundet består av tighta gitarr-riff, sammansvetsade med nackbrytande trumspel och kraftfull sång som grädden på moset. (7)

En splittrad platta där man bjuds på flera musikstilar med allt från power till mer goth. Inte alls dåligt gjort men man finner ingen helhet. (4)

Tysk taktfast metal/heavy metal/hårdrock som lunkar fram likt en levande kolossfigur. Ingen dålig platta, men inte heller något toppalbum. (5)

Ska det spisas tung cyberheavy metal, så föredrar jag A.A. Lucassens Star One. (4)

Dessa tio spår tar mig från klassisk heavy via power till drag av dagens tyngre former av metal. Välspelat och proffsig produktion men spretigt. Kanske läge att välja inriktning. (4)

Tyskarna spelar musik som känns hårt, melodiöst och kryddat med progressiv metal. Jag saknar dock en egen identitet i musiken, jag får känslan av att bandet inte vet vilket ben de ska stå på. (5)

Senaste nyheterna inom allt från klassisk punk till dagens tunga metal!

www.agonyzone.com Dagliga uppdateringar, community, recensioner, turneguide, tävlingar och mycket mer.

18 | Agonyzone - at your service since 1996

SNITT BETYG

AGONYCHECK 8,2 6,8 6,2 6,0 6,0 5,4 5,2 4,4 4,4 4,4

RECENSIONER

Angra

Animosity

Barbatos

Bewitched

The Berzerker

Blackmore’s Night

“Aurora Consurgens” SPV/Steamhammer (Playground Music)

“Empires” Metal Blade (Border)

“Let’s Fucking Die!” Displeased Records (From Beyond Prod.)

“Spiritual Warfare” Regain, (Border)

“Animosity” Earache (Sound Pollution)

“Winter Carols” AFM Records

Brasilianska Angra firar 15 år som band och är ett av få band som lyckats slå utanför det egna landets gränser. Dom blandar power och progressivt utan att förlora sina brasilianska rötter. Till skillnad från konceptet på förra albumet har ändå detta album en röd tråd i texterna. Det är fascinationen för det mörka mentala sinnet som inkluderar allt från självmord till manisk depression. ”Aurora Consurgens” är välspelad och produktionen är välbalanserad och nyanserad. I ljudbilden finns absolut inget att klaga på. ”Breaking Ties” är en kraftfull ”halvballad” som fastnar på näthinnan. Eller för att ta låten ”So Near So Far”, ett dynamisk och varierat musikstycke. ”Passing By” är en Dream Theater doftande låt som är otroligt mäktig.

Saker och ting runtom i världen må utvecklas i snabb takt och i alla möjliga och omöjliga riktningar. Men vissa företeelser kan man alltid lita på. Att de kommer att förbli som de alltid varit. Regn kommer alltid att vara vått. Den första halkan kommer alltid att överraska och orsaka ”trafikkaos”. Och amerikansk death metal kommer alltid att vara stenhårt brutal och minimalt melodiös.

När San Fransiscos unga generation släpper sitt andra album är det inget undantag från den regeln.

Här bankas och stampas och gormas det, i känd amerikansk stil.

Distnålarna står ständigt på rött och trummisen har fullt upp med att hinna med i sina egna vändningar.

Trallvänligt är det icke, men däremot ganska uppfriskande. Låtmaterialet på ”Empires” alltså.

Det går inte att låta bli att imponeras lite av detta faktiskt väldigt unga band. Medlemmarna har med svenska mått mätt precis nyligen fått tillträde till Gröna Skylten. Men musiken de presterar rockar ändå brallorna av många äldre kollegor.

Det finns en energi och glöd som jag ibland saknar hos flera andra band. Och dessutom – vrider du upp volymen ordentligt, så har du ganska snart blåst rent lägenheten från damm. Praktiskt.

Japanska Barbatos är för mig ett nytt namn trots att de bildades för 10 år sen och sedan dess släppt flertalet demos, splitskivor, en liveplatta samt två fullängdare. Barbatos består av samma medlemmar som det mer välkända bandet Abigail.

Barbatos spelar en blandning av punk, black metal, rock nroll och thrash som siktar mer på att charma lyssnaren än att imponera med snabbhet och spelskicklighet.

Visst är det otight men det känns som att det ska vara så. Sångaren Yasuyuki Suzukis engelska uttal är lika skönt som man är van vid från kvarterets kinarestaurang. Texterna behandlar gravskändning, blasfemi, sex, öl och baksmällor. Precis som uttalet så stoltserar även texterna med en engelska som ofta lockar till skratt. Musikaliskt låter det som en blandning utav svenska Gehennah och finska Rocking Dildos.

Stundtals så tycker jag att plattan är tråkig för att tre sekunder senare anse att den är hur skön som helst. Plattan funkar troligtvis bäst på hög volym med ett flak öl och ett gäng kompisar. Detta kan anses gälla på de flesta metalplattor men detta är ett extremfall. Med en öl i näven kan en låt som Sodomy At The Graves nå oanade höjder. Sen kan man ju tycka vad man vill om omslaget.

Anders Brorsson

En gång för länge sedan (nåja, 1995) bildades ett band med en mission. Den handlade om att gå tillbaka till rötterna i sin genre och visa alla kids hur musiken ”egentligen ska låta”. Känns historien igen?

Jodå, det finns en handfull konstellationer inom såväl thrash metal som black och death metal, vars historia ser likadan ut. Bewitched är ett exempel. WAR och Nifelheim är två andra.

Trots denna något bittra attityd ska det erkännas att flertalet av dessa band – däribland Bewitched – faktiskt gör ganska bra musik emellanåt. Metalgenren ger onekligen utrymme för såväl framåtblickande som bakåtsträvande. Och så länge inte de ”konservativa” banden tar sin retroimage och sina satanistiska artistnamn (i det här fallet Vargher, Hellfire och Wrathyr) på alltför stort allvar, så väger den läder- och nitbeklädda charmen upp all missriktad nostalgi.

För säga vad man vill, men låttitlar som ”Fucked By Fire” går inte av för hackor! Och Varghers kråksång är i och för sig något entonig, men liksom musiken i övrigt ändå härligt rå. Thrash avnjutes fördelaktigt när den osar av unken folköl, svett och snus. Visserligen gör Nifelheim det bättre – men egensinnig old school rules!.

Trummaskiner har traditionellt sett varit ett stigmatiserat verktyg inom metalvärlden. ”Inga riktiga band använder trummaskiner”, hette det – och heter det fortfarande ofta i konservativa kretsar. Diskussionen i sig har naturligtvis sin grund i åttiotalets chism mellan hårdrockare och synthare.

Men redan i mitten av 90-talet visade svenska industriella black metalbandet Mysticum att trummaskiner kan vara förbannat coolt – rätt utnyttjat. Vilket i klartext innebär att göra det väldigt tydligt.

Programmera maskinen på hopplöst många bpm och rytmer som en mänsklig trummis aldrig skulle kunna klara av att spela. Såvida han inte hade ett extra par armar förstås… Mysticums skenande popcornmaskin banade väg för ett helt nytt sätt att se på programmerade trummor.

Det är samma trick som gör Berzerker till en minnesvärd upplevelse. Bandets industrial grind bjuder inte på så många nymodigheter om man ser till riffbyggen, sång och harmonier. Men de programmerade rytmerna och synthgitarrerna lyfter musiken från att vara lagom intressant grind till att bli något originellt. Första intrycket är kanske inte helt lyckat, men bandets musik växer med antalet genomlyssningar.

Matts Halmerius

Ritchie Blackmore behöver ingen närmare presentation hoppas jag.

Hans gitarrspel i både Rainbow men främst Deep Purple är legendariskt. Efter att ha avslutat sin medverkan i Deep Purple under bedrövliga former startade han åter upp sitt Rainbow under en kort period för drygt 10 år sen. Strax efter bildade han Blackmore’s Night ihop med sin fru Candice. Detta medeltids inspirerade band har varit ett populärt inslag och en ganska tvär kontrast jämfört med var Ritchie har gjort tidigare även om man kan känna igen vissa influenser i ovan nämnda band.

Det är dock första gången dom har gjort en julinspirerad platta. Här finns klassiska låtar som ”Come All Ye Faithful”, ”Ding Dong Merrily On High” och ”We Wish You A Merry Christmas”, självklart i medeltidstappning. Men Ritchie o co har även fått med en stämningsfull cover på Rednex och ”Wish You Were Here”. Ritchie har även plockat fram elgitarren och spelar några solon med den specifika känsla som han är känd för. Den känslan kommer även fram i akustiska och otroligt fina ”Winter (Basse Dance)”.

Jag tycker att detta är ett klart och godkänt alternativ till den uppsjö av återkommande julskivor som varje jul släpps i olika variationer.

Magnus Ek

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Magnus Ek

Blinded Colony

Blood Brothers

Breaking Benjamin

Chthonic

Corrosive Sweden

Diecast

“Bedtime Prayers” Pivotal Rockordings

“Young Machetes” Wichita/V2 (BAM)

“Phobia” Hollywood Records (EMI)

“Seediq Bale” Down Port (Sound Pollution)

“Wanted” No

“Internal Revolution” Century Media (EMI)

Såg en livespelning med Blinded Colony från Karlshamn i höstas och blev då mycket positivt överraskad av deras energi på scen, speciellt då bandets sångare Johan Schuster som inte var stilla en sekund. Detta framträdande fick mig även att längta lite efter deras då kommande album.

Efter en första genomlyssning så känner jag mest att jag har hört det innan, vilket är en dålig fras att använda då det mesta redan är gjort i musikväg. Men just i detta fallet har man hört denna musikform till leda, inte minst då från In Flames och Soilwork. Ja, ni fattar säkert att det handlar om melodiös dödsmetall. Och att denna genre är uttjatad är inte Blinded Colonys fel och hur det framför sina låtar är det heller inget fel på - för det är både tight och professionellt, dock saknar jag originaliteten som de frambringar live.

Blinded Colony är ett ungt band så lägg namnet på minnet och är det så att du inte redan är mätt på denna musikstil så tycker jag att du bör kolla upp bandets nya album “Bedtime Prayers. Och om du enbart vill få ett smakprov från dem så kan jag rekommendera låtarna “21st Century Holocaust” eller “Aaron’s Sons” som i mitt tycke tillhör de bättre låtarna på plattan.

En sak är säker. Antingen älskar man Blood Brothers minst sagt udda rock n’roll/hardcore. Eller så skyr man den som pesten. Något mellanting existerar knappast.

Young Machetes är en upplevelse präglad av minst sagt tvära kast. Inledningen visar å den ena sidan, av nästan irriterande, närmast atonalt skrikiga hardcore. Jag funderar allvarligt på att avbryta denna bekantskap å det snaraste.

Men besinnar mig och fortsätter lyssna. Och albumet växer onekligen. Den Doors-melankoliska svängiga harmoniken i låtar som ”Laser Life” eller ”Spit Shine Your Black Clouds” får mig att ompröva min uppfattning. Och plötsligt älskar jag ”Lift The Veil, Kiss The Tank” och ”Street Wars/Exotic Foxholes”.

De andra spåren trillar in på me like-listan en efter en.

Efter ett antal genomlyssningar är jag fortfarande skeptisk till inledningsspåret, samt några av de efterföljande mer skrikiga kompositionerna. Men helhetsintrycket ligger ändå på plussidan. Blood Brothers udda rock är en exotisk upplevelse, lång ifrån mainstream. ”Young Machetes” är en skiva man minns.

Breaking Benjamin har under de senaste åren tagit USA med storm, men än har de inte gjort sig något större namn här i Sverige. Dock har man kunnat höra deras senaste singel “The Diary Of Jane” ganska så ofta på det lite mer rockbaserade radiostationerna, en låt som kommer från bandets tredje och senaste album “Phobia”.

Bandets tidigare album har haft en lite ruffigare touch över sig och mer gått åt den amerikanska alternativ metal-stilen än bandets nya skiva som är mer åt det moderna rock-hållet. Men ni som hört bandet innan kommer självklart att känna igen er för fortfarande har de lagt den största tyngden på vassa “hooks” och sköna melodier.

Skall jag jämföra bandets album så får jag säga att jag gillar de tidigare bättre, dock är detta album så välgjort och innehåller såpass starka låtar att det är värt ett högt betyg.

Första anblicken av Chthonics fjärde album ger upphov till ryckningar i mungiporna. Taiwan? När jag var liten hade jag en cykelsiren som var ”made in Taiwan”. Men Black Metal från Taiwan, framförd av fem androgyna ungdomar i corpse paint – det låter ungefär lika ondskefullt som en arg dvärgpudel.

Laguppställningen på norska Dødheimsgards första platta ”Kronet Til Konge” ter sig skrämmande i jämförelse – och det säger inte lite.

Under den sminkade ytan döljer sig ett gäng som tagit på sig uppgiften att återberätta hemlandets krigiska historia, i en för oss ganska välbekant förpackning. Låt mig förtydliga: Chthonic låter som en mix mellan Bal Sagoth och Dimmu Borgir, fast bitvis lite långsammare. ”Seediq Bale” är det första av bandets album som skeppats till Europa. Och det är nog inte en alltför vågad gissning att det för många blir den första bekantskapen med taiwanesisk black metal. En varning kan därmed vara på sin plats.

Ha inte för stora förväntningar. Man kunde kanske hoppats på en exotisk och för genren nyskapande upplevelse. Men jag har svårt att se att Chthonic tillför något nytt – bortsett er-hun förstås. Visst är det ett välgjort album, men inte mer.

Bandets historia började i Iggesund redan 1997 och efter ett antal demos är bandet nu aktuella med sitt debutalbum “Wanted”, som jag antar är självbekostat då jag inte finner någon skivbolagsetikett på det.

Och skall jag vara helt ärlig så låter det inget vidare inledningsvis, bedrövligt ljud och trummorna, basen och gitarren låter till en början som ett band som är på ett mycket tidigt stadie i sin karriär.

Men så fort versen sätter igång blir jag positivt överraskad, den lama metallen övergår i ett mer moget och lugnare sound som har mycket power och melodi i sig. Skulle vilja passa in det hela i facket för alternativ rock, där bandet i vissa stunder låter lite som Candlebox.

Utan heavy metal-inslagen och med en riktig producent som tillrätta lägger vissa saker så skulle denna platta växa ytterligare ett snapp.

Det musikaliska kunnandet finns där och bandets sinne för sångmelodier håller en hög klass. Jag tror på en riktigt bra uppföljare!

Jag vet inte jag… det finns som bekant en minst sagt välfylld kvot av svenska och utländska band som låtit sig inspireras av den moderna varianten av melodisk thrash/death.

Givetvis har denna trend även nått det stora landet i väster. Men jag vet inte, skillnaden är marginell.

Nåja, det finns en del ljusa punkter på ”Internal Revolution”.

Spår nummer två ”Never Forget” har ett skönt intro och lite maffiga mellanpartier också. ”Fade Away” är ett ganska skönt alster, som går mer åt dödsmetallhållet. Och rapinfluenserna på ”Definition Of A Hero” blir en ganska lyckad omväxling.

Soundet är snäppet mer hardcoreinflueradt än många andra band i genren. Vilket jag i och för sig i grunden ser som något positivt. Men Paul Stoddard känns mest skrikig. Och de Saosinliknande punkkörerna är alldeles utomordentligt stereotypt alternativrockamerikanska. Det blir rätt tjatigt i längden, med andra ord.

Den stora överraskningen är avslutande ”The Coldest Rain”.

En ballad som inledningsvis går i stil med Helloweens storverk på 80-talet. Fast inte lika bra, man saknar Michael Kiskes röst. Men ett bra försök. Vilket det sista kan anses gälla som omdöme för hela plattan.

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Christer Roos

Matts Halmerius Christer Roos

Christer Roos

Agonyzone - at your service since 1996 | 19

RECENSIONER

Dir En Grey

Ed Gein

Flesh

Flotsam And Jetsam

Forest Silence

Forgotten Tomb

“Agitated Screams Of Maggots (EP)” Gan Shic (Sound Pollution)

“Judas Goats & Dieseleaters” Metal Blade (Border)

“Temple Of Whores” Ironfist (Sound Pollution)

“Doomsday For The Deceiver” Metal Blade (Border)

“Philosophy Of Winter” Candlelight Records

“Negative Megalomania” Avantgarde Music (Sound Pollution)

J-Rock är minsann inte någon vanlig företeelse på detta forum, men när tioårsjubilerande Dir En Grey värmer upp inför årets fullängdare stannar även vi upp och lyssnar.

Bandet är vid det här laget förgrundsgestalter inom den japanska Visual Kei-kulturens rockscen och har på senare år även börjat göra sig ett namn i Europa.

När bandet nu släpper sin femtioelfte EP/singel är det som vanligt skräcktemat som står i förgrunden.

Framsidan pryds av en surrealistisk goremålning signerad Keita Kurosaka, som faktiskt skulle kunna gjort sig i en finare salong – om det inte vore för det något naiva blodstänket förstås. Men ”less is more” är som bekant en regel som inte omfattar den japanska skräckkulturen. Musikaliskt har vi att göra med en utflippad och fragmentarisk metal som får System Of A Down i sina vildare stunder att framstå som gubbrock i jämförelse.

Tar man sig däremot en närmare titt på innehållet finns det en risk att den redan inbitna Dir En Greysamlaren blir en aning besviken.

Förutom titelspåret innehåller EP: n nämligen inte en enda nysläppt låt. Däremot tre live-spår från en höstspelning i Japan, vilka framförs med fullt godkänd ljudkvalitet.

Vill du skrämma skiten ur grannarna? Vinna den outtalade men ändå ack så tydliga tävlingen i bekantskapskretsen om vem som har den mest brutala metalplattan? Eller köra slut högtalarna i bilen, bara så att du får anledning att investera i ett nytt ljudpaket?

Ed Geins musik är som gjord för den som i och för sig uppskattar de brutala ljudmattorna i noise, men tycker att upplägget där ofta blir lite väl teknokratiskt och strukturerat. Här ryms influenser från genrer som thrash, sludge, grind och punk. Förpackat och etiketterat med det egenkonstruerade begreppet ”angry-noise punk”. Svårt att förstå? Låt mig utveckla: Napalm Deaths två första plattor har länge varit ansedda som liggande på bortre gränsen för vad som kan kallas musik inom metalgenren. Men Ed Gein utmanar och tänjer på den gränsen.

Nu ska det i och för sig tilläggas att en sådan gränsöverskridande ambition kommer att motverka sitt eget syfte så fort den förvandlas till ett självändamål. Och bitvis balanserar Ed Gein på en mycket skör lina ifråga om det. Men vad tusan, vem kan motstå låtar där ingen text är längre än tre meningar? Eller en fullkomligt furiös energi där produktionen signeras Chris Owen?

Först blev jag glad. När de inledande tonerna från “Temple Of Whores” träffade mina trumhinnor och fortsatte genom alla små kryllningar och virrvarr av hörselnerver in i hjärnan. Där intrycken konstaterades bestå av old school dödsmetall. En stund senare blev jag återigen glad. När de avslutande tonerna av ”Invisible Darkness” tonat av och jag fortfarande hade känsel kvar i tår och fingrar. Jag hade med andra ord överlevt färden genom horornas tempel.

Soloprojektet från gitarristen och sångaren i Deceiver (ex-Maze Of Torment), med hjälp av trummisen från nyss nämnda band, visade sig nämligen vara tämligen klyschigt. Någon originalitet eller integritet låter sig inte finnas bland alla ”lånade” riff – men det är egentligen inte det värsta. Lite inspiration kan absolut tillåtas, även om den står tydlig som bokstäver på en svettig dödsmetallpanna. Men det måste göras med finess!

Det bestående intrycket av andra plattan från Flesh är slarv!

Efter ett par genomlyssningar har jag hunnit hänga upp mig totalt på halvdana solon och småmissar i produktionen. Dessutom har jag hunnit tröttna på tempot som inte bjuder på några nyanser eller överraskningar överhuvudtaget.

Lagom till dess 20-års jubileum så släpper Flotsam And Jetsams där man bland annat finner Jason Newsted (ex- Metallica, Supernova) detta album på nytt.

Hur står sig denna skiva idag då? Först och främst så är det ju en massa nostalgi att återigen höra dessa låtar, speciellt “Iron Tears” som då var en riktigt favorit. Men “Doomsday For The Deceiver” är mer än så, musikaliskt sett är detta ett riktigt bra thrash album, du finner ivriga gitarrer, tekniskt mullrande bas och smattrande trummor.

Något annat som också utmärker sig är sångaren Eric A.K.s röst som med jämna mellanrum går upp i falsett. Trots att jag inte direkt lyssnar på denna typ av musik längre, känner jag fortfarande stark för en del av dess komponenter som gör denna stil så fantastisk. Svårt att låta bli att inte ryckas med i dess “riffande” och taktbyten.

Flotsam And Jetsam fick egentligen inte det genombrott som de förtjänade, de fick mest sin uppmärksamhet när Jason Newsted blev Metallicas nya basist och efter det var det försent. Dock är det inte försent att köpa detta album, som nu jubeliumet till ära släpps som ett dubbelalbum, där andra skivan är remastrad version av detta klassiska thrash album.

Det ungerska enmansbandet Forest Silence bildades 1996 som ett dark ambient-band utav Sear Bliss dåvarande keyboardist Winter.

Första demon som släpptes 1997, detta var samma år som han lämnade Sear Bliss. På debutdemon spelades ren dark ambient för att på de två efterkommande demosarna gå över mot black metal.

På debuten ”Philosophy of winter” finns det få, om ens några, tecken kvar på bandets ursprung.

Nu handlar det om sävlig midtempo black metal som inte lyckas ge mig något av det jag söker i black metal.

Hela skivan går i ett ”lagom” tempo och keyboarden finns där hela tiden utan att ge speciellt mycket till lyssnaren. Lagom är nog just det största problemet med Forest Silence, ingenting sticker ut och ingenting engagerar.

Min åsikt är att har man haft tio år på sig från starten tills dess att man släpper sin debutplatta så bör man lyckas med att skrapa ihop mer än 35 minuters intetsägande black metal uppdelat på fem låtar.

Italienska Forgotten Tomb släpper sin fjärde och mycket efterlängtade skiva ”Negative Megalomania” genom det italienska bolaget Avantgarde Music. Bandet bildades 1999 och släppte debuten ”Songs To Leave” 2002 genom Selbstmord Services. Sedan dess har Herr Morbid med manskap släppt skivorna ”Springtime Depression” och ”Love’s Burial Ground” genom Adipocere Records.

På ”Negative Megalomania” kör Forgotten Tomb vidare med sin Burzuminspirerade depressiva black metal men med ett par stora förändringar. Den kanske största förändringen är att Herr Morbid sjunger rent vid flera tillfällen och det kan bli svårt för många att acceptera, själv gillar jag rensången. Den mörka och depressiva känslan som alltid varit en del av Forgotten Tomb finns kvar trots stora steg framåt i såväl utförande som låtskrivande.

Känner du att du saknar den regniga hösten och att ditt humör är bättre än du förtjänar, prova en dos med Forgotten Tomb. Detta är igen skiva som din psykiatriker kommer att rekomendera dig den dag du sitter i hans soffa för att diskutera hur du ska komma ur din depression.

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Christer Roos

Anders Brorsson

Anders Brorsson

Matts Halmerius

Franky Lee

From A Second Story Window

Holy Moses

Hope Conspiracy

I Farm

The Kristet Utseende

“Cutting Edge” Burning Heart Records

“Delenda” Metal Blade (Border)

“Master Of Disaster (Re-release)” Armageddon (Sound Pollution)

“Death Knows Your Name” Deathwish (Sound Pollution)

“IV” Go-Kart (Sound Pollution)

“Under Kemiska Änglars Vingar (EP)” Black Lodge (Sound Pollution)

Bakom detta bandnamn som är tagit från en Bob Dylan låt finner vi medlemmarna Mathias Färm (Millencolin), Fredrik Granberg (Randy) och Magnus Hägerås från The Peepshows. Bandet sägs har startats genom ett klassiskt fyllesnack, dock känns de mycket mer seriösa än så.

Vad man bjuds på när man kör igång Franky Lees debutalbum “Cutting Edge” är framåtsträvande rock med en punkig ståndpunkt.

Man finner även emellanåt tydliga inslag av hederlig rock ’n’ roll, speciellt då energin från den. Dessa referenser tillsammans med starka melodier är det som ledmotivet i bandets musik.

Bitvis gillar jag det här skarpt, till favoriterna hör inledande “Solitary”, “Angels” och “Your Complexion” som verkligen är glädjespridande med sin energiska enkelhet - resten av skivan är inte så dum den heller.

Jag måste erkänna att jag nästan blev lurad. Pianointrot på inledande ”Acknowledgement” lovar gråmulet melankolisk tung metal.

Har From A Second Story Window skärpt till sig och börjat spela njutningsbar musik? Paradise Lost kallades en gång ”ett gråtande Metallica”. Skulle detta kunna vara ett gråtande Paradise Lost?

Knappast. Plattan fortsätter i en fullkomligt vidrig och klaustrofobiframkallande mathcore. En musikalisk avart som är lika rolig som den stuvade kalvlever din mor försökte tvinga i dig som liten, under förevändningen att inälvsmat är nyttig. Jag har varit inne på det förut: gränsöverskridande musik som blivit ett självändamål motverkar sitt eget syfte. All spänning försvinner och byts mot något som kanske bäst beskrivs som musikalisk metalsmörja med jazzambitioner.

Som om inte det vore nog tvingar bandet oss två tredjedels väg genom plattan att genomlida ett atonalt och falsksjunget alster som fått namnet ”Ghosts Over Japan”.

Och tro mig; om du betvivlade mitt omdöme innan, så vittnar du beviset här. Om bandets totala avsaknad av musikalitet. Fritidsgårdssmörigt usel och naivt kvasimelankolisk.

Nej tack, jag avstår levern den här gången också.

Matts Halmerius

Okej, nu är vi inne på området “kult”. Hårdrocken och metalmusiken har sett sina primadonnor komma och gå, men få är eller har varit lika stentufft hårda som Sabina Classen! Redan 1981 gjorde hon sin debut i det tyska thrashbandet Holy Moses och lyckades lyfta både sig själv och bandet till skyarna. Holy Moses karriär avslutades i början av 90-talet, men Sabina har fortsatt att vara en galjonsfigur inom metal – inte minst som programledare på RTL. För några år sedan började det klia i de Classenska fingertopparna igen och hon bestämde sig för att återuppliva bandet. 2001 spelades minialbumet ”Master Of Disaster” in och de senaste två åren har Holy Moses börjat turnera runt Europa igen. Den gamla skutan är bärgad och seglar igen, så att säga. Musiken är lika urtysk teknisk thrash som den alltid varit, med Sabinas råa röst som kännetecknande inslag. Återutgåvan av ”Master Of Disaster” innehåller förutom det ursprungliga materialet även en hel del extramaterial. Remastrade spår från albumet ”Strength Power Will Passion”, Motörheadcovers och DVD-spår. Och Onkel Tom gästande på covern ”Im Wagen Vor Mir”.

Inga direkta nyheter, men ett rejält stycke tysk metalhistoria.

Det är helg, det är eftermiddag och mulet ute. Stereon är givetvis igång och på tallriken i CD-spelaren snurrar Hope Conspiracys nya alster.

Laptopen ligger i knät och fötterna på soffbordet framför mig. Ljuvligt.

Efter den inledande släpiga och melodiskt Neurosis/Intronautdoftande ”They Know It” sätter den välbekanta punkturbon igång. Ösiga trummor, slamriga hardcoregitarrer och en frustrerad sångare gör mig sällskap på en resa involverande ämnen som djurens rättigheter, krig, droger och annat som bekymrar bandet. Business as usual med andra ord. Inte desto mindre sprider det sig små men välbekanta rytmiska spasmer ut i högerfoten. Hantverket bakom både komponerande och framförande är helt klart dugligt.

Produktionen, signerad Kurt Ballou (Converge, Modern Life Is War), är dock inte världshistoriens fetaste. Det går att dra volymen på stereon en bra bit upp på rött innan grannarna i lägenheterna intill börjar spika upp tavlor. Kanske är det också mest därför som jag efter den sköna avslutande ”Stolen Days” fortfarande sitter lojt tillbakalutad.

Och konstaterar att åkkomforten på den här resan var lite för hög för att det skulle kännas riktigt spännande.

Det är inte ofta – men det händer.

Att man stannar upp och tänker i banor som ”jag förstår inte vad de här ungdomarna vill!” Ålderstecken? Eller är det helt enkelt så att den postmoderna punk-/hardcorescenen, inte minst i USA, är väääldigt intern?

I Farm hör till en kategori band som verkar se en mission i att utmana gränserna för vad vi ”vanliga dödliga” skulle associera till som musik. Med andra ord ganska långt ifrån trallvänliga topplisteband i stil med Green Day, som bidragit till att göra punkscenen tillgänglig ”für alle”. Egentligen gör I Farm & co. kanske helt rätt. Grundtanken med punken i begynnelsen var aldrig att skapa musik för de stora massorna.

Resultatet kan man ändå, trots goda ambitioner, ha invändningar emot. Tänk dig att Mastodon, i sina mest drogade stunder, skulle få för sig att spela Lo-Fi punk. Det skulle förmodligen bli ganska svårlyssnat. Och ungefär där hittar vi ”IV”.

Musiken är nästan genomgående smärtsamt ostrukturerad, bortsett undantag som ”Land OF The Lost”, vilken påminner starkt om Faith No More’s ”Digging The Grave”. Inledningsfrågan kvarstår dock, är det för internt eller är det jag som börjar bli för gammal för sånt här trams?

Det hann inte ens gå ett halvår från det att Slayer släppte sitt kritikerrosade album ”Christ Illusion”, innan Norrlands (o)heliga allians kontrade med en i vanlig ordning helt obekymrad rip-off. Det bejublade (o)kristna återföreningsalbumet fick därmed ganska snart en lillebror.

Och ”Flesh Storm” fick en svensk text och tolkning. ”Under Kemiska Änglars Vingar” består, förutom den nyskrivna titellåten av ännu ett nytt spår – samt låten ”Grogga Med Gastar” från fullängdaren ”Sieg Hallelujah”.

Dessutom bjuds vi på lite bonusmaterial i form av ett par outgivna demospår, skärmsläckare, wallpaper samt ett brev från Pastor Fahlberg som jag inte orkat läsa. Godbitar för bandets inbitna fans, skulle man kunna uttrycka det som.

Eller så kan man se på EP: n med en cynism som hade fått Robert Aschberg och Leif GW Persson att rodna av avund. Ett lyckat återföreningsalbum bör naturligtvis följas upp ganska snart, för att hålla lågan brinnande och generera lite merförsäljning. ”Under Kemiska Änglars Vingar” luktar bondfångeri och giriga försäljningsknep lång väg. Dessutom räcker det gott och väl med en flams-och-tramsplatta om året – och den kvoten var redan fylld.

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Christer Roos

20 | Agonyzone - at your service since 1996

Matts Halmerius Matts Halmerius

RECENSIONER

Legion Of The Damned

Ludicra

Machinery

Mors Principium Est

Norma Jean

Onslaught

“Sons Of The Jackal” Massacre (Sound Pollution)

“Fex Urbis Lex Orbis” Alternative Tentacles (Sound Pollution)

“Degeneration” Last Entertainment

“Liberation = Termination” Listenable (Sound Pollution)

“Redeemer” Century Media (EMI)

“Killing Peace” Candlelight (Sound Pollution)

Holländska Legion Of The Damned höll världen utanför i princip ovetande om sin existens rätt länge.

Fram tills för ett knappt år sedan, för att vara exakt. Då debutalbumet ”Malevolent Rapture” släpptes med buller och bång.

Nästan på dagen ett år senare kommer uppföljaren. Stilen är minst lika kompromisslös som förra gången, med totalt fokus på stenhård men ösig thrash. Känns konceptet igen? Jodå, här har det hämtats stora lastbilslass med inspiration från mer rutinerade tyska kollegor. Främst Destruction. Och sämre förebilder kan man onekligen ha…

Frågan är då; vad ska vi ha för nytta av ett band som hämtat sin stil från tyska kollegor i övre medelåldern? Är inte Legion Of The Damned hopplöst efter sin tid och dömda att dränkas i ett sammelsurium av band som trendriktigt nog låtit sig inspireras av Haunted, In Flames och Meshuggah?

Absolut inte. Det finns alltid plats för ett old schoolband, så länge de förvaltar arvet på ett bra sätt. Och det gör den holländska combon. När de tyska förebilderna tröttnat och lagt ner verksamheten kan Legion Of The Damned ta över.

Det kommer alltid att finnas publik för den här typen av musik.

I Oakland i soliga Kalifornien bildades 1999 black metalbandet Ludicra. Bandets tredje skiva släpps, liksom den förra ”Another Great Love Song”, utav det gamla punkbolaget Alternative Tentacles som drivs utav legenden Jello Biafra.

När det sen även visade sig att en av de två tjejerna sköter sången så ska jag väl erkänna att jag hade mina fördomar så när skivan snurrade igång i cd-spelaren var jag mer än redo med motorsågen.

När väl första låten ”Dead City” startar är det bara att lägga tillbaks motorsågen i förrådet och att villigt erkänna sitt misstag. Vad Ludicra levererar är black metal med en konstig känsla. Ludicra blandar friskt, eller kanske snarare sjukt, sin black metal med influenser från såväl punk som rock. ”Fex Urbis Lex Orbis” är något så ovanligt som en black metalskiva med nytänkade som inte kraschar hårt i betongen. Mitt i de stundtals ganska trallvänliga melodierna så hittar jag en dysterhet och uppgivenhet som tilltalar mig och som annars kan vara svår att finna. Laurie Shanamans sång är riktigt bra, inte bra för att vara tjej utan bra på riktigt.

Med ett gäng demos i bagaget är det så dags för albumdebut för dessa Stockholmare. Inte en dag för sent faktiskt. Här levereras nämligen en mycket kompetent mix av thrash and heavy metal. Här bjuds på bitvis meliodiösa partier och i nästa vända får man thrashiga partier med snabba, råa, hårda riff sig tillgodo. Öppningsspåret “Salvation For Sale” är för mig starten på en varierad resa där de låtarna som sticker ut extra mycket är riffstarka “Rectifier”, “Unholy Demon” med bra growl och ruskigt starka avslutaren “Satanic Hippie Cannibal” som har det mesta i form av sköna basgångar, gitarrpartier och varierad sång. Sångare Michel Isberg klarar de melodiösa inslagen något bättre än de aggressiva ska sägas, men helheten känns bra.

Kontentan är hursomhelst att det här är en mycket lyckad debut.

Köpflaggan är hissad för er som gillar musik i Nevermores anda.

Under introt och inledande ”The Oppressed Will Rise” förhåller jag mig skeptisk. Göteborgsinfluenserna finns där, lite för tydliga för att kunna förbises. Men sedan följer ”The Animal Within” och plötsligt står allting klart framför ögonen.

Finska bandet Mors Principium Est hade kunnat vara vilket nutida death/thrashband i mängden som helst. Om det inte vore för några små detaljer. Som de maskinellt exakta smattrande trummorna.

Eller analogsyntharna. Eller de små gitarrexplosionerna här och där, som bara precis balanserar på gränsen till att bli outhärdlig onani. Men bara precis.

Avdelning halt, helt om, marsch!

Vid närmare eftertanke är bandets tredje album inte så himla dumt som jag först trodde. Visst kunde man kanske önskat att de industriella inslagen kunde få tagit över lite mer. Och nog för att Dark Tranquillitys trallvänliga spöke i mångt och mycket svävar över karaktären. Men framförandet och idéerna är lite för bra för att avfärdas som nonsens.

Skepticism och old schoolkonservatism är en sak. Men äras den som äras bör. Och det finska bidraget till modern death/thrash är både bättre och mer säreget än många av våra svenska representanter i genren.

Atlantabaserade Norma Jean måste ha gjort en av de vildaste, modigaste eller kanske bara dumdristiga satsningar jag hört talas om på länge. Fast då tänker jag förstås på debutalbumet ”Bless The Martyr, Kiss The Child” från 2002, som helt och hållet ska ha spelats in live. Nya albumet ”Redeemer” är en mognare skapelse. Och produktionen mer konventionellt inspelad, rattad av Ross Robinson (känd för produktioner med bland andra Sepultura). Framtiden ser i USA relativt ljus ut för bandet, som har en inbokning på året Ozzfest att skryta med.

Soundet är i grunden hardcore, men spänner även över mer psykedeliska, ibland närmast stonerinfluerade, tongångar. Låtmaterialet river och raspar som en gammal rostig brödkniv, men det oslipade intrycket låter ändå som ett medvetet drag. Och i sina bästa stunder, exempelvis inledande ”A Grand Scene For A Color Film” eller ”A Small Spark vs. A Great Forest” blir resultatet lysande bra.

Dessemellan och understundom blir soundet emellertid så ostrukturerat att jag mest blir kissnödig av att sitta och lyssna på det. Vilket ger ett något ambivalent helhetsintryck av plattan. Det hamnar nånstans mittemellan, som Cornelis skulle sagt…

Matts Halmerius

Joy to the world, Onslaught is reborn! Det har gått ungefär ett år sedan det gamla brittiska thrash metalbandet återförenades. Senast bandet spelade tillsammans var innan dess någonstans runt etthundratrettionio år sedan. Nästan.

Känns det som, åtminstone. Ett och ett halvt decennium gör ganska stor skillnad. Åtminstone för det mesta och de flesta.

Sett ur det perspektivet är det egentligen förvånansvärt lite som har förändrats när det gäller Onslaught. Bortsett cyberintrot till inledande ”Burn” förstås. Fast det kan givetvis bero på ren konservatism. För den som vill se det på det viset. Hursomhelst är det ett ganska garvat gäng vi har att göra med.

Tempot är mestadels midpace, men såväl riff som rytmer är blytunga.

Och över alltihop svävar den gamle sångarens Sy Keeler minst sagt raspiga röst, som ligger fullt i klass med en av mina favoritsångare inom genren – Tom Angelripper.

En återförening som denna ger alltid anledning till skepticism. Är det girighet eller konstnärlig ambition som ligger bakom beslutet? I det här fallet tror jag dock på en övervikt av det senare. Femton års tystnad borde innebära att bandet får börja om från ruta ett…

Ted Bengtsson

Anders Brorsson

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Pain of Salvation

Paul Dianno

Psyopus

Quiet Riot

Rotting Christ

The Showdown

“Scarsick” Inside Out

“The Classics: The Maiden Years” Cargo Records

“Our Puzzling Encounters Considered” Metalblade Records (Border)

“Rehab” Demolition Records

“Theogonia” Season Of Mist (Sound Pollution)

“A Chorus of Obliteration” Mono Vs Stereo (Century Media)

Minns att jag gav bandets “Remedy Lane” högsta betyg när den kom.

En skiva som förövrigt var fullständigt perfekt avvägd på alla punkter, melodiskt, tungt, sorgest och glatt på samma gång. Det är annat än vad man kan säga om ”Scarsick”, bandets nya alster som förvisso ger oss lite av det Pain Of Salvation vi är vana vid men som alltför mycket tenderar att bli allt för schizofrent.

Ta t.ex. femte låten ”Disco Queen” som vid första anblick totalt framstod som ett dåligt skämt men som senare visade sig vara något helt annat – ett tappert försök att visa att en av proggmetallens starkaste stjärnor minsann också kan skriva klämkäcka låtar men ack nej vad fel de hade.

Det är ständigt svårt att hitta den röda tråden, att förstå vad ”Scarsick” innebär, något som ju också identifierar bandets övriga plattor men i dessa fall lossnar efter ett tag. Så är tyvärr inte fallet med Scarsick, det svänger inte lika mycket som förut, melodierna är inte alls lika finurliga och sköna som vi är vana vid och på det hela sett så känns det ganska ointressant och ostrukturerat. Bättre lycka nästa gång!

Herrejistanes vilken söt historia finska bandet Noumena utgör! Samtliga medlemmar är födda 1979 och uppvuxna i det lilla samhället Ähtäri. Deras musikaliska CV:n är också likartade, det börjar med blockflöjt i skolan och fortsätter med gitarr – and so on...

Intresset hos grabbarna fanns dock i hårdrock och metal, vilket små småningom ledde fram till att bandet Noumena närmast oundvikligen bildades 1998. Sedan starten har dess inriktning varit mer eller mindre kompromisslöst inriktad på melodiös death metal.

Med en tydlig dragning mot doom (och i vissa stycken goth metal i stil med Crematory) skulle jag vilja påstå. Melodier och harmonik liknar nämligen i många stycken det doominspirerade svenska dödsmetallbandet Expulsion, som härjade vilt för tiotalet år sedan. Nåja, sämre inspirationskällor står att finna.

Produktion och låtmaterial känns hyfsat genomförda på denna bandets tredje fullängdare. Men några djupare intryck lämnar den tyvärr inte. Stilen känns något otidsenlig och dessutom inte särskilt originell. Hörde vi inte detta albumet redan för tio år sedan, fast framfört med något större bravur, av mer prominenta akter – undrar jag.

Jag säger bara att om Psyopus fixar att spela detta live så är det bara att gratulera.

Deras metal är stöpt i en psykedelisk jazz-form som inte verkar ha några gränser. Du finner en “grindande” trummis, ursinnig sångare, skalmarodör till gitarrist och en lika engagerad basist.

Visst tröttnar man efter en stund men man kan ändå inte låta bli att imponeras av deras enorma skicklighet.

Detta är amerikanarnas (Rochester, NY) andra album och som band har de heller inte funnits i så många år, vilket gör det hela ännu mer imponerande. Men som sagt det kan bli lite för mycket av det goda och en hel skiva klarar i alla fall inte jag av att lyssna på.

Quiet Riot slog igenom stort i början på åttiotalet med ”Metal Health” och fick i Sverige genombrott med sin medverkan i liveupptagningen av konserten ”Heavy Metal Nonstop” från Dortmund 1983. Dom var ett av många band som spelade på festivalen bland storheter som till exempel Iron Maiden, Judas Priest och Def Leppard. I en tidig upplaga var gitarrgeniet Randy Rhoads (1956-1982, R.I.P.) med och Rudy Sarzo (Whitesnake, Dio) inledde sin framgångsrika karriär i bandet.

Kvar i bandet är sångaren Kevin DuBrow och fantomtrummisen Frankie Banali (W.A.S.P.). Dom har fått hjälp av Tony Franklin (The Firm, Blue Murder) på bas samt studiogitarristen Neil Citron. På covern ”Evil Woman” har Kevin hjälp av Glenn Hughes (Deep Purple, Phenomena, Black Sabbath). Är Quiet Riot årgång 2006 intressant? Na, kanske inte samma glöd men Kevins karakteristiska röst håller än och Frankies trumspel blixtrar till här och där.

Inledande ”Free” är tungt skön och groovig medan ”Old Habits Die Hard” har känsla som går åt blueshållet. ”Rehab” har lite sjuttiotalsdoftande inspiration men tyvärr saknar jag melodier som fångar mitt intresse. Den låt som dock får mig att dra på smilbanden och ger ett bestående intryck är rockiga ”It Sucks To Be You”.

Magnus Ek

Grekiska Rotting Christ är ett riktigt rutinerat black metalgäng. Bandet bildades i Aten 1987 och de har sedan starten hunnit släppa tio stycken fullängdare, ”Theogonia” inräknad. Debutskivan ”Thy Mighty Contract” från 1993 är en av undertecknads gamla favoritskivor men jag ska erkänna att jag inte hört mycket av det de gjort de senaste tio åren. Det är alltså inte utan en viss oro jag stoppar in cd-skivan i stereon.

Visst känner jag direkt igen det tyiska ljudet, det är ett speciellt ljud som förr kunde finnas hos inte bara de grekiska banden utan även på de gamla släppen från Samael.

På ”Thegonia” handlar det om black metal med vissa musikaliska influenser från hemlandet Grekland och med en hel del ”goth metal”.

Det är välspelat, atmosfäriskt och ibland känns det som att det är en riktigt bra skiva man lyssnar på.

Efter en liten stund har jag tröttnat och känner att det mesta på skivan är tråkigt och förutsägbart.

Rotting Christ kan sin sak och gör väl inga större misstag på skivan. Men det är ingen skiva jag kommer lyssan på igen, vill jag lyssna på Rotting Christ så lyssnar jag på ”Thy Mighty Contract”.

Metal, thrash, death, hardcore, hårdrock och emo. Faktum är att det mesta ryms på den här plattan vilket i sig kanske inte alltid är fel men här får man tyvärr en splittrad helhetskänsla.

Det rullar på i god fart med rullande kaggar och tjutande gitarrer som härförare. Men det här biter inte på mig. Vissa låtar känns ofärdiga och man får nästan känslan att bandet tvingats stressa ihop låtmaterial. Jag har svårt att hitta någon röd tråd och bandet har ett alltför splittrat sound.

Förmodligen kommer bandets musik mer till sin rätt live jämfört med på skiva. Jag tror även att om amerikanerna kan lägga mer fokus på att hitta sin egen nisch så kan det här bli intressant, men i dagsläget så är det tyvärr mindre spännande.

Kristian Forsell

Magnus Ek

Christer Roos

Roger Uddin

Anders Brorsson

Agonyzone - at your service since 1996 | 21

RECENSIONER

Skinny Puppy

Solitude Aeturnus

Sparzanza

Tenacious D

Testament

This Ending

“Mythmaker” Synthetic Symphony/SPV (Playground)

“Alone” Massacre Records

“Banisher Of The Light” Black Cult Records (Sound Pollution)

“The Pick Of Destiny” Columbia

“The Spitfire Collection” Spitfire (Playground)

“Inside The Machine” Metal Blade (Border)

I år är det faktiskt tjugofem år sedan cEvin Key och Nivek Ogre beslutade sig för att göra gemensam sak och sprida sina musikaliska mardrömmar över världen.

Det stora publikgenombrottet kom med plattorna ”Mind: Perpetual Intercourse” (1986) och ”Cleanse, Fold And Manipulate” (1987). Sedan dess har industrialbandet från Vancouver varit tongivande för en hel genre.

Eller förresten, fel av mig. Bandet har kommit att bli en institution inom sin genre, skulle det stå. Visserligen är Skinny Puppy numera snarare ett sidoprojekt än huvudfokus för ovan nämnda grundare.

Men det betyder inte att bandet förlorat sin vigör – snarare tvärtom. ”Mythmaker” är ett i vanlig ordning mörkt och skruvat album, märkt av ett kvartssekel av experimenterande. Sammansatt och genomkomponerat är intrycket.

Visserligen finns det några tempoförluster på plattan, exempelvis ”Haze”. Och nog för att jag uppskattar Skinny Puppy som bäst i de stunder då soundet närmar sig body – avslutande ”Ugli” är ett bra exempel. Men helheten, kära vänner. Det är en drömresa vi bjuds på, inte bara ett hopplock av låtar. Visst har den beniga valpen vuxit till sig lite, men det är en bra bit kvar till ättestupan.

Matts Halmerius

Det var åtta år sen Doom metallarna Solitude Aeturnus kom ut med förra plattan ”Adagio”. Sedan starten 1987 har dom producerat sex mörka album, ”Alone” inkluderat. Första utgivningen kom 1991 i form av ”Into The Depths Of Sorrow” och i november 1992 åkte dom på turné som support till Iron Maidens gamla sångare Paul Dianno. Efter förra plattan tog dom lite uppehåll och medlemmarna sysslade med några sidoprojekt och annat. Nu är dom fullt tillbaka med sin mörka doom metal.

Att det är mörkt och tungt behöver jag nog inte förklara vidare antar jag. Jag måste erkänna att det här inte riktigt känns som min ”cup of tea”. Jag tycker att ”Alone” saknar melodierna som återfinns hos band som t ex Candlemass. Visst är det tungt och ödesmättat men det blir liksom inte något som fastnar. ”Waiting For The Light” är dock en skönt tung midtempolåt som jag fastnar för. Gitarrslingorna i solona i ”Burning” gör att låten enligt mig höjer sig över mängden.

Sparzanza är tillbaka, står det i deras utskicksblad, dock har jag själv så dålig koll på detta band att jag inte ens har hört dem innan. Vilket mest känns som min egna förlust för det här var ju överraskande bra.

Det står även att skivan gästas av Peter Dolving (The Haunted) och av Ralf Gyllenhammar (Mustasch) vilket jag tycker är överflödig information för bandet klarar sig bra på egna ben.

Men för att utnyttja lite av upplysningarna så kan jag dra vissa paralleller till sistnämnda bandets kompositioner - riviga gitarrer och stonerinfluerade hårdrock där melodierna står i centrum. Speciellt är det lätt att fastna för deras starka refränger, som verkligen svänger och är “catchy”.

Bandet faller dock precis på mållinjen för en fyra i betyg, vad det är som gör detta är jag faktiskt inte helt säker på, men det är i alla fall bara med en hårsmån som de gör det.

I början av 2000-talet så släppet Jack Black och Kyle Gass med hjälp av Dave Grohl (Foo Fighter), Steve McDonald (Redd Kross) och Page McConnell (Phish) ett album som fick en hel del uppmärksamhet trots att deras sånginsatser inte höll någon vidare klass. Vad som istället fick folk att uppskatta dem var deras form av satir-rock. Svängiga mestadels akustiskt gitarr-baserade låtar med lustiga texter.

Nya albumet “The Pick Of Destiny” fortsätter i samma anda, dock vet jag inte om det är så kul längre.

Visst någon låt då och då kan man väl uppskatta men för mig kan det bli lite väl mycket i bland. En rolig sak är i alla fall att på förra platta fanns det en låt om Ronnie James Dio där de sjöng om att de var dags för dem att ta över efter honom, och på nya plattan har de fått med Dio på låten “Kickapoo” där han visar hur det hela skall gå till.

Skivan har ju alltså sina höjdpunkter, och efter att ha sett herr Blacks senaste film “Nacho Libre” är det nästan så att jag rekommenderar honom att satsa på den musikaliska karriären, fast det går nog på ett ut där, båda blir för mycket i det långa loppet.

Under åttiotalet så var Testament helt klart ett utav mina favoritband inom Thrashen, kommer än idag ihåg när jag första gången hörde dem på “Rockbox” som på den tiden var P3:s hårdrocksprogram”, känner även känslan av hur tagen jag blev av deras musik. Vilket driv, vilken energi och vilket engagemang. Jag var helt såld!

Såhär 20 år senare kanske jag inte känner lika starkt för bandet, men självklart håller deras låtar än idag. På denna samling för man ta del utav de fem skivorna som bandet har släppt via Spitfire Records, bland annat albumet “Live In London” (där bandet återförenades med bandets originalsättning) och därifrån hör vi “Trial By Fire”, Practice What Your Preach”, Souls Of Black”, “The New Order” och “Disciples Of The Watch”. Vilka alla innehåller det som kändetecknar en bra Testament låt - tempoväxlande taktfasta trummor, “riffiga” och melodirika gitarrer, och en kraftfull och bestämd sång.

Förutom dessa lite mer klassiska låtar för vi även ta del av bandets lite senare låtar såsom “John Doe”, “Hatreds Rise” och “Down For Life”, vilket bevisar att bandet även på senare år kan skriva låtar med de tidigare nämnda elementen.

Testament är ett klassiskt band som håller än idag!

Christer Roos

Under nittiotalet marknadsfördes stockholmsbandet A Canorous Quintet med buller och bång som ett alltigenom fantastiskt band inom genren melodisk döds/black metal. Huruvida bandet lyckades göra något djupare intryck bland publiken kan dock diskuteras. En sak är i alla fall säker – efter uppbrottet 1999 var det inte särskilt ofta som man hörde någon nämna bandet. Det glömdes ganska snart bort.

Men skam den som ger sig, heter det som bekant. Konstellationen återförenades för ett par år sedan, med det nya namnet This Ending.

Soundet har dock inte genomgått någon större förändring, det känns inte ens värt mödan att gå in på detaljer på den punkten.

Varför inte kombinera namnbytet med en musikalisk make-over kan man fråga sig. Redan under förra vändan omtalades A Canorous Quintet som en kopia på andra band inom genren. Och det bestående intrycket av ”Inside The Machine” är detsamma. Det finns en uppsjö av band inom genren, både bättre och sämre exempel än This Ending. Min gissning är att namnbyte och några ytterligare års musikalisk erfarenhet inte lär göra någon större skillnad.

Nya alstret gör inte större intryck än bandets tidigare strävanden.

Total Chaos

Twisted Sister

Vixen

Whitesnake

Winterborn

Within Temptation

“Freedom Kills” People Like You Records (Sound Pollution)

“A Twisted Christmas” Demolition Records

“Live & Learn” Demolition Records

“Live... In The Shadow Of The Blues” SPV/Steamhammer(Playground)

“Cold Reality” Massacre Records

“The Heart Of Everything” SonyBMG

Total Chaos är inga nybörjare inom punkbranschen, redan 1989 så bildades de i Pomona Valley i Kalifornien.

Då som nu handlar det om ganska så basic punk, kul till en viss del men på nåt sätt känns det som om att de saknar den riktiga gnistan i både sitt spelande och i sitt låtskrivande.

När det gäller sån här musik kräver jag att det känns ärligt, i Total Chaos fall så saknas det emellanåt och det känns som att det mer vill vara punk än att de är det, trots att de har så många år bakom sig.

Dock finns det undantag, låtarna “Punks Coalition” och “One Way System” har punkens orena uppkäftighet i sig, men detta räcker inte för att skapa den där riktiga kaosen som man vill få ut ifrån denna musikstil!

Det vore väl skam om man behöver förklara vilka Twisted ”fuckin’” Sister är? Bandet hade sin storhetsperiod under mitten på åttiotalet och fick en revival under 2000-talet. ”A Twisted Christmas” är bandets absolut sista platta och tanken är att det ska vara en kul avslutning på en över 30 årig karriär. I somras spelade dom för totalt över 600,000 personer i Europa och denna platta är ett tack till alla dom som var där och stöttade Twisted Sister. Är det då en värdig avslutning för ett av världens populäraste hårdrocksband? Nja, skulle jag nog vilja säga. Jag skulle hellre se en fullmatad rockplatta med melodiösa stänkare som gjort Twisted Sister till vad dom är idag. Men visst kan det vara en kul idé att spela in klassiska jullåtar i hårdrockstappning.

Men absolut ingen, enligt mig, värdig avslutning för ett sånt klassiskt band. På ”A Twisted Christmas” finns duetter med Doro (”White Christmas”) och ”I’ll Be Home For Christmas”, som Dee sjunger ihop med Lita Ford. Men min personliga favorit är nog ändå “Oh Come All Ye Faithful”. R.I.P. Twisted ”fuckin’” Sister…jag kommer sakna er…

Jag tycker att Vixen var ett av dom bättre banden i slutet på åttiotalet och början på nittiotalet med plattorna ”Vixen” och ”Rev It Up”. Jag såg dom som förband till Scorpions och Deep Purple och jag älskade verkligen deras musik. Jag var faktiskt personligen med i ett livereportage om tjejerna i svensk tv 1991. Sen blev det tyvärr tyst. Det enda som hördes från bandet var en samlingsplatta och en platta 1998 med endast Janet Gardner (sång) och Roxy Petrucci (trummor).

2005 stod Vixen på Sweden Rock Festival och gjorde en bejublad spelning. Tyvärr var det då endast gitarristen Jan Kuehnemund kvar från originaluppsättningen. På SRF spelade dom även nya låtar som till slut hamnade på plattan ”Live & Learn”. Låter dagens Vixen som förr?

Nej, det gör det inte, och det är lite tråkigt tycker jag. Det finns bra låtar och några gyllene guldkorn här och där, men det är inte i samma klass som tidigare.

Men det värsta är produktionen som är under all kritik. ”Pacifist” hade varit en given guldlåt om den hade fått sin rätta produktion och ”I Try” likaså. ”Angry” är en låt som inte varit fel om den fått lite mer ilsket uttryck. Favoritlåt är lugnt grooviga och känsliga ”I’m sorry”. Nej, samla ihop dina gamla vapendragare Jan och visa oss var skåpet ska stå!!!

Magnus Ek

Whitesnake har genom åren skiftat så många medlemmar att det är lättast att säga att sångaren David Coverdale är Whitesnake. Under de senaste år så har man ju inte sett så mycket från bandet i albumväg, så det var allt lite kul att få en ny skiva med dem i sin hand. Ny och ny, skivan är till största del ett livealbum, men man finner även fyra helt nya låtar. Dessa låtar är kanske inga kommande Whitesnake-klassiker men de visar att banden än idag kan skriva låtar som håller en bra klass.

Resten av skivan är alltså live (dubbel) och innehåller en stor del av bandets hits plus att man även finner ett par låtar från tiden då herr Coverdale var med i Deep Purle. Albumet är inspelat under bandets Europa och USA-turné 2006 och förutom David finner man Doug Aldrich på gitarr, Tommy Aldridge (trummor), Reb Beach (gitarr), Uriah Duffy (bas) och Timothy Drury på keyboards. Dessa musiker vet ju vad de gör och låtarna framförs oftast mycket bra, kan dock ibland saknad låtskaparnas personligheter. Och trots att jag anser att låtarna till stor del låter bättre i studio så väljer jag att ge skivan en fyra i betyg då de är såpass starka låtar, plus att nostalgin väger in lite i min bedömning.

Finska Winterborn såg ljuset som band i december 2004. Debuten ”Cold Reality” är välproducerad och för fram den finska fanan när det gäller hög klass och kraftfull hårdrock. Musiken kan förklaras som en utveckling av den välspelade power metal som började i slutet av åttio och utvecklades mer under nittio/tvåtusentalet. Det är riffbaserat med bra melodier och mäktiga keyboardslingor i bakgrunden. ”Last Train To Hell” är en snabb mäktig och melodiös där gitarristen Pasi Vapola får visa vad han går för.

Som så ofta i denna genre visar dom progressiva stänken sig klart och tydligt, men det gör absolut inget. Winterborn gör det bra och ”Cold Reality” ger mersmak och det ska bli kul att se hur dom kan prestera materialet live på scen under 2007.

Bandets tidigare plattor har beskrivits som melodiös goth rock. Den nya plattan är svår att katalogisera. Det man slås av är att den i hårdrockssammanhang så vanliga gitarren har bytt plats med keyboard. Man har kvar en gitarr som matar på i bakgrunden men det centrala är keyboard, kyrkokörer och ljudeffekter av olika slag. Balladen ”All I Need” har potential att bli en radiohit och kan bli en framtida klassisk ”power ballad”. Titellåten ”The Heart of Everything” är en typisk sing-along låt och kommer nog att orsaka allsång på Within Tempation´s konserter. I ”What Have You Done” gästar Keith Caputo och ger sig på nån form av rock-rap, vilket funkar sådär. Överhuvudtaget är det en svulstig, bombastisk platta med mastodont-keyboard och en del fioler som för associationerna till musikalen Phantom of the Opera. Bandet har sagt att varje låt handlar om en film, och man har lyckats förmedla bildkänslan i musiken. Det är en intressant platta även om den saknar energi. Den får aldrig upp farten eftersom den innehåller så många ballader. Jag gjorde en spontan anteckning under första genomlyssningen ”lättsmält bakgrundsrock, ingenting för partyn” och ja, det är där man hamnar. Plattan är som sagt ändå intressant och hamnar på en svag trea. Starkaste låt är inledningsspåret ”The Howling”.

Helena Larsson

Christer Roos

Christer Roos

Magnus Ek

Christer Roos

Magnus Ek

22 | Agonyzone - at your service since 1996

Christer Roos

Magnus Ek

Matts Halmerius

VANEMÄNNISKOR

VANEMÄNNISKOR ÄR VI ALLIHOPA... Är det någonting som jag har svårt för här i livet så är det vanemänniskor.

Ni vet personer som alltid skall göra allting efter ett eget mönster Eftersom jag jobbar som lärare stöter jag på detta beteende så gott som dagligen. Speciellt bland mitt hatobjekt, 40-talisterna. Det vill säga ”köttberget” som förre finansministern Per Nuder så snyggt uttryckte det.

Eller vad sägs om följande fras.

- Nej, så tycker jag inte vi gör. Så här har vi gjort i 30 år varför ska vi ändra på det?

Ibland funderar jag på om inte många 40talister programmerat sin hjärnor fulla av fraser som denna. Råkade nyligen ut för detta fenomen ännu en gång och önskade hela släktet långt ner i den mörka avgrunden.

Det var då det slog mig… jag är ju likadan själv, fast på ett annat sätt.

Ta bara en sådan livsviktig och hederlig sak som musik som exempel.

musik så fort man måste göra något? Eller är det kanske en vana?

Intressant… vi tar en till. Den här gången skall ni packa inför en festival. Hur går era tankebanor?

- Okej låt mig se. Pengar. Biljett. Sovsäck.

Toalettsaker. Extra kläder, en tjockare tröja och regnkläder.

Nu gäller det bara att välja ut vilka plattor som skall med. Här plockade de flesta med sig musik från de band de planerar att se.

Men många skulle heller inte kunna tänka

bevisa att jag inte är lika insnöad som dom.

Ta bara en grej som att städa badrummet som exempel.

Ingen gillar det. Det tar lång tid, kan vara lite smågrisigt och som sagt roligt är det inte. För att uthärda denna pina har jag byggt upp en egen liten procedur som jag nu, efter drygt 10 år, troget följer.

Först motar jag ut familjen. Därefter tar jag fram en tidig vinylplatta med den lätt demoniska Nick Cave och hans bångstyriga kumpaner i Birthday Party – jag brukar skifta mellan ”Prayers On Fire” eller ”Junkyard”.

rummet som solen.

Som sagt, exakt så här har de nu gått till ganska länge.

Men… jag är inte den som inte kan ändra på mig.

Frågan är bara hur? Jag kanske ska börja med att byta ut musiken? Upprymd av inre tillfredställelse började jag funderar och kom slutligen fram till att senaste plattan med Krux borde passa bra.

- CD? Ja det får väl gå då.

På med handskarna och fram med skrubbkudden.

Från början fungerade det ganska bra. Inledande ”Serpent” fick igång mig direkt.

Men sen… Nej det gick inte.

Plattan i sig är utmärkt men i kombination med badrummet.

Badrummsdoom –– nej tack.

Var fanns vansinnet? De oväntade inslagen? Galenskapen?

Kom nu inte och säg att det handlar om att vänj… Bara för att jag är va… Ooops. Där var det nära.

- Nej, så tycker jag inte vi gör. Så här har vi gjort i 30 år varför ska vi ändra på det?

Låt oss säga att ni står i köket. Ni är ensam hemma och magen kurrar. Vad är det absolut första ni gör?

Just precis, ni sätter på musik.

Efter ett tag måste ni göra något i vardagsrummet. Därinne är det tyst.

Vad gör ni?

Finns det möjlighet tror jag ni sätter på musik även där.

Nu kommer frågan… stängde ni av musiken i köket innan ni gick in i vardagsrummet?

Nej troligtvis inte. Kan man då kalla detta ett tvångsmässigt beteende att alltid ha

sig att åka utan sina ”måste plattor”. Jag pratar alltså om plattor som är lika viktiga som att ha med sig pengar.

En festival utan tidiga Black Sabbath, Monster Magnet och The Cult – aldrig! Ställer man sig sen frågan om även detta beteende kan klassas som en vana är svaret ganska givet…

Ja det är det, något som tar emot att erkänna.

Efter att ha funderat en hel del kring detta beslöt jag mig för att göra ett experiment.

Att 40-talisterna aldrig fattat det här med flexibilitet är en sak men jag skall i alla fall

Volymknappen hälsar på hos de tvåsiffriga talen, mina händer glider ner i ett par plasthandskar och med skrubbkudden i högsta hugg intar jag badrummet.

Kombinationen är perfekt. Musiken är brötig och vildsint – skrubbkudden glöder.

Nick Cave skriker, pustar och vrider sig i plågor – handfatet skiner. Demonerna jagar honom. Ångesten och frustrationen rinner utefter väggarna och… och… nu var det dags att vända sida.

Nick vrålar om svarta kyssar – WC-ankan jobbar. En besynnerlig docka får Caves känslor att svalla – emaljen glänser. När Nick slutligen inser att han är kungen skiner bad-

Funderar man lite grand och rannsakar sig själv på det här viset är nog de flesta av oss vanemänniskor vare sig vi vill eller inte.

Frågan är bara kan man verkligen hålla kvar vid det gamla och ändå vara flexibel?

Jodå. Nick Cave verkar ha fått tillbaka sin härliga gamla ångest igen och börjat på ett sidoprojekt från The Bad Seeds. Man kanske skulle ge Grinderman en chans…

TEXT THOMAS OLSSON

...ALLIHOPA ...

ALLIHOPA

0736-958888

Agonyzone - at your service since 1996 | 23

FATAL SMILE/BLANDBAND

FATAL SMILE Stockholmsbaserade Fatal Smile spelar Heavy Metal av 80-talsmodell, det är party rock´n´roll och tunga riff. De har just kommit hem till Sverige efter USA turné och två Europa turnéer som förband åt Winger och W.A.S.P. Agonyzone fick en exklusiv intervju med Fatal Smile´s gitarrist och kapellmästare som rätt och slätt kallar sig Y.

Berätta lite om Fatal Smile´s bakgrund.

Fatal Smile startades för drygt 10 år sedan i Katrineholm. Vi spelade massor och gjorde en del medlemsbyten. År 2000 blev det ännu en ändring i och med en flytt till Stockholm. Markus Johansson (bas) och Hasse HB Andersson (sång) och jag (Y) skrev en väldig massa låtar samtidigt som vi spelade både här och där. Under år 2001 spelade vi in vår första platta ”Beyond Reality” med Jonas Östman som producent (Yngwie Malmsteen, Glory mm). Plattan släpptes år 2002 och vi fick en hel del positiva reaktioner på den.

Vi turnerade stora delar av det året och spelade bland annat på Sweden Rock Festival.

I februari år 2003 spelade vi på festivalen New Jersey Metal Meltdown i USA och det ledde till en USA turné där vi headlinade under hösten samma år. Vi spelade även en hel del i Sverige det året. Så blev det 2004 och det var dags att göra en ny platta och vi passade på att byta skivbolag i samma veva. Producenten var densamma som på första plattan, Jonas Östman, men den som mixade var Stefan Glaumann (Rammstein, Within Temptation, Backyard Babies mm). En singel släpptes i december 2005 ”Learn-Love-Hate”, den kröp faktiskt ända upp till tredje plats på singellistan. I februari 2006 släpptes så vår nya fullängdare ”Neo Natural Freaks” och även den har fått positiva omdömen. Vi turnerade i Sverige under våren och sommaren 2006 och i höstas så åkte vi faktiskt på två Europaturnéer samtidigt som support till både Winger och W.A.S.P. Det var stressigt men det gick. Det gällde verkligen att all transport och logistik fungerade, till exempel spelade vi i Wien, Österrike ena kvällen med W.A.S.P, så fort vi var klara måste vi kasta oss i

FOTO & TEXT HELENA LARSSON

“..jag lyfter särskilt på hatten för Blackie Lawless”

turné bussen och åka till Schweiz för vi spelade med Winger i Zürich kvällen efter, och så där höll det på. Ibland var vi tvungna att flyga mellan gigen för att hinna.

Hur var det att turnera med två så klassiska hårdrocksband?

Det var givetvis verkligen kul att få spela med sina egna idoler. Jag har ju vuxit upp med både Winger och W.A.S.P´s musik. Jag kommer ihåg att jag kunde sitta länge och titta på bilderna av Blackie Lawless under ungdomsåren, han är ju en ovanligt hård rockstjärna. Jag kommer särskilt ihåg vissa detaljer i hans scenkläder, sågklingorna, suspensoaren, ja, han var i en klass för sig.

Det är han fortfarande.

Vad tycker du om de här två banden idag?

Båda banden är svinschyssta, riktiga helyllekillar, personer man gärna umgås med när som helst.

Jag lyfter särskilt på hatten för Blackie Lawless.

Han är 50 år och spelar 5-6 gigs i veckan och han är ”still going strong”. Blackie öser på för fullt under sina shower och han svettas säkert 5-6 liter per gig, ändå levererar han varje gång. Blackie är stenhård när det gäller alkohol och droger och han har fullständig nolltolerans, både vad gäller honom och alla som jobbar med honom, ljus- och ljudtekniker, backline-tekniker, alla måste hålla sig absolut spiknyktra om man ska få jobba med W.A.S.P. Detta beror givetvis på att han tänker på sin publik. Blackie vill ge det absolut bästa vid varje konsert, och det kan man inte göra om man är bakis, så Blackie är stenhård, han torrlägger alla för sina fans skull. Fixar man inte att hålla sig nykter så åker man ut. Det här är en filosofi som Fatal Smile kan skriva under på så det var inga problem för oss.

nat tillfälle. Vi har fullt upp vad gäller vår egen USA-release, plattan ”Neo Natural Freaks” släpps där i slutet av februari, och en liten Japan-turné som också sker i februari. Dessutom så kan jag avslöja att vi håller på för fullt med materialet till nya plattan.

Jag vet att Winger vill att ni åker med dem på USA-turnéen nu under våren, men så kommer det inte att bli. Varför?

Det hade verkligen varit kul att göra det men det fungerar inte för oss tidsmässigt just nu, vi hoppas att vi kan få samma förfrågan fast vid ett an-

Har ni något arbetsnamn på den kommande plattan?

Nej, vi har inget namn på den ännu men soundet och låtarna kommer att vara tyngre, hårdare och ännu bättre. Vi planerar för att kunna släppa den under hösten 2007.

Ny platta? När kommer den?

Vi hoppas kunna påbörja inspelningen så snart som möjligt, det är därför vi inte hinner med USA just nu. Men, det planeras redan för en USA turné under sommaren, vi hoppas även hinna turnera i Europa i år.

BLANDBAND VÅR 07’ TEXT ROGER UDDIN

www.rockzone.se Drottninggatan 10 Stockholm

“..my guitar is the only thing in my life that hasn’t fucked me over.”

Dave Mustaine, Megadeth

SVERIGES FETASTE MERCH-UTBUD: The Killers, My Chemical Romance, Pearl Jam, The Used, Bullet For My Valentine, Cradle Of Filth, HIM, Iron Maiden, Killswitch Engage, Lamb Of God, Mastodon, Motörhead, Misfits, Ramones, Slipknot, Stone Sour, The 69 Eyes, The Libertines, Evanescence Trivium, In Flames, Down, Alexisonfire OCH MYCKET MYCKET MER!!!

24 | Agonyzone - at your service since 1996

Så här fram mot vårkanten kan det vara skönt att väckas upp ur den dvala som man har befunnit sig i den senaste tiden. För det ju så att vi närmar oss ljusare och varmare tider. Så då tänkte jag bjuda på ett blandband med några låtar som sakta får dig att tina upp och som samtidigt tillåter dig att skaka av dig vinterfrosten i skägget.

1. David Bowie – Life On Mars 2. Pantera – Planet Caravan 3. Guns N Roses – Cival War 4. Live – Lightning Crashes 5. Red Hot Chili Peppers – I Could Have Lied 6. Pearl Jam – Yellow Ledbetter 7. Alice Chains - Nutshell 8. Hyde – Season’s Call 9. Faith No More – Woodpeckers From Mars 10. Dream Theater – A Change Of Seasons

MASTERPLAN

Masterplan bildades i slutet av 2001 och på kort tid har bandet skapat sig en stor skara fans.

Den mycket ödmjuke gitarristen Roland Grapow (ex-Helloween) ringde upp oss för att berätta om bandets nya platta.

TEXT CHRISTER ROOS

Ert nya album album heter ”MKII” (Mark 2), ser ni det som en nystart för bandet eller hur skall vi tolka det hela?

- Ja man kan se det lite som så, det var vår keyboardist Axel Mackenrott som kom upp med själva idéen.

Under låtskrivarprocessen till ert nya album så lämnade er sångare Jørn Lande bandet, hur kommer detta sig?

- Han inte hade samma musikaliska ambitioner som resten av oss. Vår nya sångare Mike DiMeo kunde inte fatta att han valde att sluta i bandet, dock är han ju tacksam över det hela så att han nu fått chansen att vara med.

Ja Mike är ju en ny medlem i bandet men ni har ju även ytterligare en ny Mike (Terrana ex- Rage) i bandet, hur har de förändrat ert sound?

- De har ju tillfört oss en hel del både som musiker och som personer. Trummis-Mike är ju en gammal vän till mig och vi har ju spelat ihop förr.

Jag litar på honom och sådant betyder ju mycket.

Jag är mycket glad över att båda Mike är med i bandet.

Så var det svårare eller lättare att göra det nya albumet om du jämför med ert förra?

- Svårt att säga, både och tror jag. Har denna gång försökt att inte tänka i en gitarrist spår, utan göra mer basic låtar där gitarren inte hela tiden står i centrum.

Inte alltid så lätt kan jag tänka, men i många fall så tycker jag att gitarrister som tänker så oftast är duktigare…

- Ja, det ligger en hel del i det. När väl solot kommer så kör man något då, sen låter man låtarna i sig få ligga i centrum. Som sagt jag försöker tänka mer musik nu, inte på hur duktig gitarrist jag skall visa att jag är.

Har detta gjort processen lättare då ni var i studion?

- Kanske, men då hela inspelningen blev försenad från början så känner jag inte av det. Sen var det ju en massa krångel när vår sångare Jørn lämnade bandet och så vidare. Mycket strul har det varit runt detta album. Helt ärligt så trodde jag att detta var slutet för bandet. Fick sen nästan tårar i ögonen när alla i bandet var jäkligt nöjda med den färdiga produkten.

Så om detta skulle vara det sista albumet mer er, skulle då detta album vara ett värdigt avslut?

- Hmm, det är jag dock inte helt säker på. Man tänker ju inte riktigt så, när jag startade Masterplan så hade jag som mål att inte ge ut några dåliga skivor. Alltså de skulle känns bra hela vägen, och det tycker jag att det nya albumet gör.

Så för tillfället så skulle jag nog kunna tänka mig detta som ett värdigt avslut, för att svara på din fråga. Men jag hoppas verkligen inte att det blir så (skratt!).

Vad tror du kommer att överraska era fans mest med det nya albumet?

- Det tror jag är att Jørn inte sjunger med oss längre. Och så tror jag att folk förväntar sig något värre än vad det är, att det kommer att säga att detta var ju mycket bättre än jag hade trott. Jag hoppas i alla fall att de inte skall jämföra med det gamla, för detta är det nya Masterplan och det är såhär vi låter.

Vad har du själv för förväntningar på albumsläppet?

- Att det skall ta oss till en högre nivå, så att vi kan fortsätta med detta och bygga upp större turnéer och shower. Jag skulle gärna vilja att de blir en succé så att jag kan ta dessa pengar och satsa på en rejäl headline-turné för bandet.

Ni skall ju ut på turné med Saxon, men hur ser det ut till sommaren, kommer ni att göra några festivalspelningar?

- Jag hoppas verkligen det, men än vågar de inte boka oss. De vill vänta och se hur plattan blir mottagen. Wacken Open Air och några till har i alla fall redan bokat oss, men vi hoppas på några fler. Gärna någon i Sverige… gillar ju Sweden Rock, sen har jag även spelat på någon festival i Umeå, det var tokigt. Var ju inte direkt någon metalfestival men folket där var mycket på.

Vad vill du som avslutning säga till era svenska fans?

- Sverige tack för all er support genom åren. Jag hoppas verkligen att ni gillar den nya skivan. Och att vi snart ses för ett stort party tillsammans!

Ärligt talat så trodde jag att det var...

...slutet för bandet Roland Grapow om allt strul runt inspelning av bandets nya album “MKII”

MASTERPLAN

149:149:WITHIN WITHINTEMPTATION TEMPTATION The TheHeart Heartof ofEverything Everything UTE UTENU NU Innehåller Innehållersingeln singeln

What WhatHave HaveYou YouDone Done

Agonyzone - at your service since 1996 | 25

KROKUS

Det legendariska hårdrocksbandet Krokus gästade Sverige i januari då de spelade på Arenan, Stockholm tillsammans med Hammerfall och The Poodles. Krokus tillhör hårdrockens större stjärnor med över 10 miljoner sålda album. Agonyzone fick sig en pratstund med sångaren Marc Storace innan det var dags att äntra scenen.

TEXT & BILD HELENA LARSSON

Du och Krokus har en lång karriär, kan du berätta lite om din bakgrund och hur du hamnade i Krokus?

– Jag är född och uppväxt på Malta. Redan när jag var 14 år började jag tjäna pengar på att sjunga. Jag hade ibland 2-3 konserter i veckan samtidigt som jag gick i skolan. Det betydde att jag var i stort sett den enda killen på skolan som hade råd att ta ut tjejer på bio, bjuda dem på middag etc, vilket innebar att jag tidigt lärde mig fördelarna med att tjäna egna pengar. Jag flyttade till London år 1970 och sjöng med olika band där och så flyttade jag till Schweiz år 1971 och blev fjärde medlem i en redan existerande trio som hette TEA. Bandet bestod av Toro, Eggly och Armand, första bokstaven i deras förnamn bildade bandnamnet. De var redan rätt etablerade när jag kom in i bilden och det kändes lite fånigt att lägga till ett M från mitt förnamn, då skulle vi behövt döpa om bandet till TEAM. Dessutom tog vi in ytterligare en kille på keyboard, hans förnamn började på P, så nej, vi fortsatte heta TEA. Vi spelade in 3 plattor med med producenten Dieter Dierks (Scorpions). TEA var ett av Schweiz första rockband som fick internationell framgång. Vi åkte även på turné som förband åt Queen, det var en stor upplevelse och jag lyssnade till och med på varje soundcheck, hela turnén.

Flytt till London – 1976 flyttade jag tillbaka till London och startade bandet Eazy Money, vi var nära att få ett kontrakt med Chrysalis, men det blev aldrig av.

Jag blev inbjuden att göra en audition för Rainbow som då bestod av Ritchie Blackmore, Don Airey, Roger Glover och Cozy Powell. Jag fick instruktioner att flyga till Geneve, där blev jag upphämtad av Cozy Powell. Det visade sig att vi skulle åka bil hela vägen till södra Frankrike. Cozy Powell var racing förare och det visade han under den bilfärden. Jag satt i baksätet och klamrade mig fast i det som gick. Cozy frågade om jag var rädd och jag svarade givetvis ”nej” och hoppades på det bästa. Under audition blev det mest jam för jag kunde inte deras repertoar, den enda låten jag kunde var Mistreated.

Jag fick inte jobbet. Två veckor senare ringde Krokus som varit förband åt TEA på den senaste turnén. De undrade om jag kunde komma på en ”weekend-jam” i Schweiz och det slutade med att jag skrev kontrakt med Krokus om att sjunga ett år med dem. Sedan fortsatte det bara.

1988 var både jag och Krokus utbrända efter många års turnerande. Hur trevligt det än är så sliter det också hårt att vara på turné. Jag be-

KROKUS hövde semester. Min pappa dog när vi spelade in ”Change of address” så han bytte adress kan man säga och jag hade inte haft tid att ta hand om det känslomässigt, men det är också varför den plattan låter så bluesig, jag lät bara känslorna komma ut i studion.

Sångaren Marc Storace vid sverigebesöket tidigare i år

gav sig ut på en turné igen 1994 och året efter kom plattan ”To rock or not to be”. Vi ringde till Tony Castell som spelade på ”Stampede”plattan och han kom också tillbaka till Krokus. År 2002 spelade vi på några festivaler och år 2003 spelade vi på Sweden Rock Festival, det var fantastiskt, vi hade aldrig spelat i Sverige förut.

Förnyelse i vardagen – Repetition är att stå still, nya medlemmar betyder ny input och det betyder ny musik. Jag gjorde ett soloprojekt och den första plattan ”Blue” blev mitt första solo-album och jag älskar fortfarande den plattan. Jag ville inte åka ut på turné, jag ville gifta mig och ta hand om barn, bli en hemma-pappa.

Och så blev det. Jag fortsatte att jobba som musiker, men bara under förutsättning att jag slapp åka på turné. Åren gick och en dag kände jag att jag ville sparka liv i Krokus. Bandet hade i och för sig aldrig varit borta, men existerade på sparlåga och bara i Schweiz. Jag ringde Fernando van Arb och Krokus

“Repetition är att stå still, nya medlemmar betyder ny input och det betyder ny musik.”

Senaste årens plattor och turnerande Berätta lite om de två senaste albumen ”Fire and Gasoline” och ”Hellraiser”.

– ”Fire and Gasoline” kom år 2004 och är en ”best of the best”. Det är en dubbel-platta men hade lika gärna kunnat bli en trippel. På den europeiska utgåvan ingår dessutom en DVD. Vi hade en riktigt stor hit med låten ”Bedside radio” som vi spelade in redan 1975. ”Tokyo Nights” är också en av våra riktigt stora hits, den släpptes 1980, ja, så har vi haft några till. Det är ett bra problem att ha för många hits för att få plats på en dubbel-platta. Vår gitarrist Fernando Von Arb blev tvungen att lämna oss av hälsoskäl och en man som är född för att spela gitarr, Mandy Meyer, kom in i bandet. Inför nya plattan ”Hellraiser” bytte vi trummis, Stefan Scharzmann som tillförde ytterligare energi till bandet. Upplägget inför inspelningen var annorlunda än förut. Tony

Castell spelade upp sina idéer för mig och jag bara ”fired away” och lät inspirationen leda mig.

Mandy Meyer tillförde sina idéer och vi byggde vidare på det vi hade och sedan gick vi allihop in i studion och jammade tills det kändes rätt.

Alla i bandet har deltagit aktivt i låtskrivandet på ”Hellraiser” som släpptes i september 2006.

Ni var tillbaka på Sweden Rock Festival i somras och ni har turnerat en hel del alltsedan dess. Vad gör ni på turnébussen?

– Vi tittar på film och äter grönsaker. Monty Python är favoriter så det ser vi ofta på, eller andra komedier, men Tony (AZ: Castell har precis kommit in i rummet) tittar bara på tecknade barnprogram. (AZ: Tony Castell erkänner skrattande att det är så).

Sade du att ni äter grönsaker?

– Javisst, grönsaker med olika dippsåser är toppen. Vi tycker alla att wellness, fitness och hälsa är mycket viktigt och vi tränar alltid när vi är på turné. Tony är mest för styrketräning med fria vikter, andra föredrar jogging, stretching eller andra träningsformer. Jag sysslar med dynamic tension som är en styrketräningsform där man använder sin egen kropp som motstånd. Målet är inte att få fler muskler utan att behålla hälsan. Sömn är också viktigt så vi sover mycket.

Har du något du vill hälsa till Krokus svenska fans?

– Vi älskar att få brev och vi försöker svara på alla e-mail, vi skulle bli jätteglada om de svenska fansen hör av sig till oss. Om vi är för upptagna för att svara brukar vår manager svara på e-mailen.

På krokusonline.com kan man prenumerera på vårt newsletter och skicka brev till oss.

T-shirts • Backdrops • Merchandise

Börjar det bli hög tid för ert band, bolag eller förening att trycka t-shirts eller andra plagg?

-Vi trycker på högkvalitativa plagg till bra priser! w w w. v o d r e c o r d s . s e 26 | Agonyzone - at your service since 1996

INDEPENDENT MUSIC FOR INDEPENDENT PEOPLE JESU “CONQUEROR” JUSTIN BROADRICK FRÅN GODFLESH ÄR TILLBAKA MED ANDRA PLATTAN FRÅN BANDET JESU. TITELN ÄR KLOCKREN, DET GÅR INTE ATT FÖRSVARA SIG. HYDRA HEAD

BATTLELORE “EVERNIGHT” FJÄRDE ALBUMET FRÅN BATTLELORE TAR OSS MED PÅ ÄNNU ETT HISNANDE METAL-ÄVENTYR. EPISK FANTASY METAL MED MYCKET BOMBASTISKA INSLAG OCH MYSTISKA LJUDLANDSKAP. NAPALM

CHIMAIRA ”RESURRECTION” MODERN METAL MED STARKA REFRÄNGER OCH STRYKTÅLIGA RIFF PÅ CHIMAIRAS SJÄTTE PLATTA. EN FULLKOMLIG PRODUKTION FRÅN IDEL VÄLKÄNDA NAMN. NUCLEAR BLAST

SIRENIA ”NINE DESTINIES AND A DOWNFALL” MORTEN VELAND FRÅN TRISTANIA VISAR NU UPP ETT NYTT ALSTER MED HYLLADE SIRENIA. MÖRK METAL MED SNYGGA GOTISKA INSLAG. ÅRETS ALBUM ALLA KATEGORIER! NUCLEAR BLAST

WARRANT ”BORN AGAIN” KLASSISKA ROCK ’N’ ROLLBANDET WARRANT SLÄPPER NU SIN FÖRSTA OFFICIELLA DVD. INNEHÅLLER ALLT MAN KAN TÄNKA SIG, TURNÉREPORTAGE, STUDIOREPORTAGE OCH MASSOR AV VIDEOS. DESSUTOM BILDGALLERI OCH INTERVJUER. ETT MÅSTE I DVD HYLLAN! CLEOPATRA

RAGE ”FULL MOON IN ST.PETERSBURG” SYMFONISK HEAVY METAL LIVE IN ST.PETERSBURG – I LJUD OCH BILD! RAGE BJUDER PÅ SIG SJÄLVA INFÖR TUSENTALS FANS. MASSOR AV KUL BONUSMATERIAL, BL.A KAN MAN SPELA GITARR MED VICTOR SMOLSKI….!

NUCLEAR BLAST

ONE MAN ARMY ”ERROR IN EVOLUTION” DETTA ALBUM ÄR SÅ HÅRT OCH GRYMT ATT SJÄLVASTE LIEMANNEN KÄNNER SIG JAGAD… THRASH METAL SOM KROSSAR DET MESTA. NUCLEAR BLAST

NOSTRADEAMUS ”PATHWAY” KRAFTFULL SVENSK POWER METAL UTÖVER DET VANLIGA. FINNS SOM VANLIG CD OCH LIMITERAD DIGIPACK MED EN BONUSLÅT. PÅ TURNÉ MED JOH OLIVA´S PAIN. AFM RECORDS

MARYSLIM ”A PERFECT MESS” NU ÄR DE TILLBAKA MED DEN TREDJE PLATTAN ”A PERFECT MESS”. SPECIELL GÄST ÄR JYRKI69 FRÅN 69 EYES!!! PRODUCERAT AV PETER TÄGTGREN. WILD KINGDOM

NIGHTRAGE ”A NEW DISEASE IS BORN” TREDJE PLATTAN. NYTÄNKANDE MELODISK DEATH METAL SOM GARANTERAT INFEKTERAR DIG. PRODUCERAD AV JAKOB HANSEN. LIFEFORCE

V/A ”EARCRUSCHER” ÖVER 140 MINUTERS SPELTID, BÅDE DVD OCH CD. HÄR FINNS ALLT FRÅN MOTÖRHEAD VIA DEATHSTARS, IN FLAMES OCH ANTHRAX TILL BACKYARD BABIES. NUCLEAR BLAST

DIR EN GREY ”MARROW OF A BONE” DET LEDANDE J-ROCK BANDET SOM NYLIGEN VANN PRIS PÅ MTV´S HEADBANGERS BALL-GALA I USA, MED FLER RÖSTER ÄN METALLICA OCH SLAYER… MISSA INTE! GAN SHIN

MASTERPLAN ”MK II” MED NYA MEDLEMMAR FRÅN RIOT OCH RAGE HAR DE EN LINE-UP PÅ ALLSTAR-NIVÅ PÅ TREDJE ALBUMET. MASTERPLAN KOMMER TILL SVERIGE I MAJ TILLSAMMANS MED SAXON OCH HELLFUELED. AFM RECORDS

REBEL MEETS REBEL DIMEBAG DARRELL, VINNIE PAUL OCH REX BROWN FRÅN PANTERA. DET SISTA DIMEBAG GJORDE. LOCOMOTIVE

LADDA NER COOLA RINGSIGNALER! Skicka JOIN SOUND i ett sms till 72246 så får du en gratis lista på ringsignaler med bla Candlemass, Dimmu Borgir, Hammerfall, In Flames, The Kristet Utseende, Nightwish och Sabaton direkt till din mobil.

www.soundpollution.se

Agonyzone - at your service since 1996 | 27