Agonyzone Magazine no 5

A L LT F R Å N K L A S S I S K P U N K O C H H Å R D R O C K T I L L D A G E N S T U N G A M E TA L

Magazine no5

Sommar 07

SIDAN 5

Dimmu Borgir

Med nysläppta konceptalbumet “In Sorte Diaboli” i bagaget mötte bandets grundare Silenoz upp oss i Oslo.

SIDAN 8

Takida

Gitarristen Tomas berättar om målen med nya plattan “Bury The Lies” och pressen att följa upp tidigare framgångar.

SIDAN 10

Candlemass

Aktuella med nya sångaren Robert Lowe och nytt album vid namn “King Of The Grey Islands”.

SONIC SYNDICATE Hårdsatsande Falkenbergsbandet aktuella med nya albumet “Only Inhuman”

sidan

Alice Cooper

Denne man har många strängar på sin lyra, vi passade bl a på att dryfta hans radioshow.

SIDAN 17

Pain

Sin c 199 e 6

14-15

SIDAN 15

Musikern och producenten Peter Tägtgren är med sitt band Pain nu aktuell med nya albumet “Psalms Of Extinction”.

SIDAN 25

Sonata Arctica

PÅ TURNÉ

RECENSIONER

Vi synar albumen från “The Bad Boys Of Rock n’ Roll” - från debuten “Too Fast For Love” till bandets senaste studioalbum “New Tattoo”.

I mars agerade Mnemic uppvärmare till Deftones i England och Skottland. Agonyzone var med på turnébussen.

Vi recenserar de senaste albumen med bl a Lion’s Share, Marduk, Flagellation, Clutch, Behemoth, Deadlock, Alabama Thunderpussy, Candlemass, Abramis Brama.

s12

s16

s19-22

VA RS ÅG OD !

MÖTLEY CRÜE

Bandet är på promotionturné för nya albumet “Unia” när vi pratar med keyboardisten Henrik.

Agonyzone Magazine är gratis. Ta med ditt fria exemplar - sprid den gärna till dina vänner!

MER I AGONYZONE MAGAZINE NUMMER 5: Black Debbath • Private Line • Lions Share • El Caco • A.F.I. Inferno Metal Festival • U.D.O. • April Divine • W.A.S.P. • Clutch • Zan Clan • Klassisk återblick - Dio Agonycheck • Tävlingar • Krönika: Ett dolt samhällsproblem • Blandband sommar 07

INTRO

INNEHÅLL # no 5 - sommar 07

LEDAREN

CHRISTER ROOS, Chefredaktör rossi@agonyzone.com

SOMMAR, SOMMAR, SOMMAR!!!

Vad kan vara bättre än en svensk sommar, kan i och för sig komma på en hel del, men stundtals är den ju helt underbar.

Något annat som är bra med Sverige är all den musik som kommer härifrån, därför har vi i detta nummer lagt tyngdpunkten på att visa upp några blandade akter från vårt land.

Att det är sommar betyder också att det är ett år sedan första numret av Agonyzone Magazine kom ut. Och jag får säga att responsen på den har varit långt, långt över förväntan. Vill här ta tillfället i akt och tacka alla i AZ Crew, plus alla andra som har hjälpt oss på något sätt.

Gott folk, njut nu av sommaren och allt gott som den för med sig.

Hälsningar! /Christer Roos

REDAKTIONEN Agonyzones Crew

CHRISTER ROOS - Chefredaktör, layout rossi@agonyzone.com TED BENGTSSON - Annonsansvarig, layout ted@agonyzone.com MATTS HALMERIUS - Skribent, fotograf ROGER UDDIN - Skribent, fotograf HELENA LARSSON - Skribent, fotograf THOMAS OLSSON - Skribent MATTIAS HÖGBERG - Skribent, fotograf MAGNUS EK - Skribent, fotograf CONNY JARLESTÅL - Skribent, fotograf KRISTIAN FORSELL - Skribent, fotograf CHRISTOFER HJORTHEIMER - Skribent, fotograf ANDERS BRORSSON - Skribent JOHAN DAHNBERG - Skribent NIKLAS SIBELIUS - Skribent

sid 5

U.D.O.

ABRAMIS BRAMA

sid 7

A.F.I.

sid 16

SHAKRA

sid 24

02 LEDAREN 13 KLASSISK ÅTERBLICK TE 04 W.A.S.P. 14 SONIC SYNDICATE 05 U.D.O, DIMMU BORGIR 15 ALICE COOPER 16 ON TOUR, A.F.I. 06 MUSTASCH 07 ABRAMIS BRAMA 17 PAIN, BLACK DEBBATH, PRIVATE L. 08 TAKIDA, LION’S SHARE 18 AZ CHECK ÄLLSPROBLEM 09 ETT DOLT SAMHÄLLSPROBLEM 19 RECENSIONER 1 0 CANDLEMASS 24 SHAKRA, MIDNIGHT SCRAPER P D. 1 1 RÅG I RYGGEN, INFERNO, APRIL 25 SONATA ARTICA, EL CACO 1 2 MÖTLEY CRÜE 26 ZAN CLAN, CLUTCH REDAKTION, INNEHÅLL

DIO

BLACKIE OM NYA ALBUMET DOMINATOR”

ONLY INHUMAN

BERÄTTAR OM SIN KARRIÄR

THE MAN BEHIND THE MASK

LATEST VERSION OF THE TRUTH

WITH MNEMIC & DEFTONES

SLUTET NÄRA

MUSIK ATT DIGGA TILL

BURY THE LIES

AGONYZONE BEDÖMMER AKTUELLA SKIVSLÄPP

KRÖNIKA

RECENSIONER AV DE TRE SENASTE MÅNADERNAS SKIVRELEASER

NEGATIVA KÄNSLOR I ETT MODERNT SAMHÄLLE AMHÄLL

80-TALS HÅRDROCK, SOULROCK

EN SVENSK KLASSIKER, EN NORSK KLASSIKER, USA I SIKTE

UNIA

SYNING AV BANDETS ALBUM

HISTORIA

Här finner du ditt ex. av Agonyzone Magazine: Eskilstuna: July Records - Rådhustorget, Falkenberg: Audio Video (Ljudcenter), Liljedahls Musik, Gävle: Rocks (Nian/Valbo), Petter & Lottas, Fallen Angel Tattoo, Göteborg: Belsepub (Henriksberg), Bengans, Grothica, Jam, CD-Specialisten, Andra Långgatans Skivhandel, Shock, Halmstad: Caffé & Company, Backlist, Jönköping: Megahertz Records, Stockholm: Musikbörsen (St Eriksgatan), Fryshuset, Hard Rock Café (Sveavägen), Pub Anchor, (Sveavägen 90), Sound Pollution (Stora Nygatan 18 - Gamla Stan) Jam (Roslagsgatan 14), Repulsive Records (St:Eriksgatan 84) Rocks Solna, Deluxe Music (Flemminggatan 71), Keetch (Gamla Stan), Ant Bodyart (Gamla stan), Gitarraffärn (Kocksgatan 19 - Söder), Record Hunter (St:Eriksgatan 70), Bengans Skivbutik (Drottninggatan 20), Rockzone (Drottninggatan 10), Megastore - PUB (Drottninggatan), Sergels Torg. Bluefox (Gamla Brogatan 27), KGB (Malmskillnadsgatan), Hard Rock Café, Skivcentrum Sundbyberg, Västerås: Hagström Musik (Stora gatan 78), Söderhamn: Sisters På följande orter samt orterna ovan finns Agonyzone Magazine dessutom på caféer, bibliotek, tattoostudios klubbar mm: Falkenberg, Kalmar, Norrköping, Ängelholm, Ljungby, Växjö, Oslo, Linköping, Uppsala, Jönköping mfl.

Saknar du Agonyzone Magazine hos dig, hör av dig till ted@agonyzone.com, så ser vi om vi kan lösa distribution till er. Alla intresseanmälningar besvaras!

AGONYZONE MAGAZINE - Måsalyckevägen 4, 311 34 Falkenberg, E-mail: az@agonyzone.com, Ansvarig utgivare: Christer Roos

MISSA INTE OSS PÅ NÄTET! Vi finns på: www.agonyzone.com

02 | Agonyzone - at your service since 1996

/LK²DL G;@

GRRQ GK:GMJF= 5MC6 CGJF 5MK6

E9F<G <A9G 5K6 LMJ:GF=?JG 5F6

N=DN=L J=NGDN=J 5MK6

=N9F=K;=F;= 5MK6 OGD>EGL@=J 59MK6 @AE9AJ9 5MK6

E9FA; KLJ==L HJ=9;@=JK 5MC6 :ADDQ L9D=FL 5;9F6

`G??AF? EGDDQ 5AJD MK6 K9@9J9 @GLFA?@LK 5K6

,GCQ JA;CKGF .@= PHDGKAN=K 5MK6 A<=F 5MK6

"9L=:J==< 5MK6 -MA;A<9D .=F<=F;A=K 5MK6

.@= 0A=O 5MC6 ,9RGJDA?@L 5MC6 &9E: )> !G< 5MK6

(=N=JKLGJ= 5K6 D9;C &9:=D -G;A=LQ 5MK6

3GM -9Q *9JLQ 1= -9Q A= 5;9F6 -9:9LGF 5K6

K # &9Q QAF?5MK6 -LJAC= FQO@=J= 5MK6 !GGK= 5:=6

.@= $9A 9D9A -9N9FL 5MK6 .@MF<=J PHJ=KK 5K6

E=< J=K=JN9LAGF >¿J °F<JAF?9J

Â¥FUTURELAB

! 2 2 ! . ' « 2 2 / # +0! 24 9

+ =F E9KK9 HGH @AH@GH <9FK G;@ 9FF9L

#F>G G;@ :ADB=LL=J

OOO JG;CH9JLQ K= OOO LA;F=L K= 4¾,4#!-0) .' ). '¿2

«, /#( 6).2¾44) '(%4%2

-!4 &2¿. (%,! 6¾2,$%.

#! !24)34%2 0¿ 3*5 3#%.%2

Agonyzone - at your service since 1996 | 03

W.A.S.P.

David Lee Roth

Kurt Cobain

“

“

“Money can’t buy you happiness. But it can buy you a yacht big enough to pull up right alongside it.”

W.A.S.P.

Ibland har man inte riktigt tid att förbereda sig i tid för en intervju. Denna dagen var det speciellt ett pressat schema för mig, så jag hade bara hunnit lyssna igenom W.A.S.P. nya album “Dominator” två gånger under tiden jag körde runt i bilen på olika uppdrag. Som tur är så dyker det alltid upp frågor undertiden man lyssnar, för min avtalade tid för en intervju med bandets grundare Blackie Lawless var 22.30 men han ringde 20.30 precis när jag satt mig ner för att göra mina frågor.

Hallå!?

- Hej, det här var Blackie!

Oj, ringer du redan, trodde att du skulle ringa lite senare.

- Ajdå, men går det bra ändå eller skall jag ringa upp senare.

Självklart går det bra, sitter just och lyssnar på nya skivan.

- Aha, men då är det ju ett perfekt tillfälle.

Ja, helt klart. När jag för första gången hörde den så slogs jag av: ett; gitarrljudet, två; din sångröst vilka båda är mycket kraftfulla. Är detta någon som du har jobbat extra mycket med?

- Vad det gäller gitarrljudet har vi använt gamla Vintage Marshall-stärkare, plus att vi har spelat in analogt. Vi ville få till ett riktigt rått gitarrljud denna gången. Under åren har vi använt en massa olika förstärkare men inte riktigt fått det råa gitarrljudet som vi hade i början. Att spela in analogt är ju både krångligare och dyrare, mycket dyrare, men vi tycker helt klart att det har varit värt det.

För mig låter skivan som en mix mellan “Crimson Idol” och “The Last Command”, hur känner du själv?

- Det kan faktiskt stämma riktigt bra, plus att i en låt som “Long, Long Way To Go” finner man det råa som vi hade i början. Och om vi sen ser på texterna så är det mer som på “The Headless Children”, det var där som vi började att skriva om det politiska.

Tänka för mycket Hur lång tid har det tagit att skriva låtarna till skivan?

- Det tog faktiskt bara en månad, jag tänkte att denna gången så skall jag inte krångla till det utan bara skriva och få ut det som finns i mig just nu. Ibland gör man saker för svåra i och med att man tänker för mycket.

Ja det är ju även så i verkliga livet, ju mer man tänker ju mer krånglar man oftast till det.

- Exakt, så denna gången tänkte jag inte utan

“I’d rather be hated for who I am, than loved for who I am not.”

“. “...jag älskar lsk mitt land men jjag gilla gillar inte USA ntee hurr US behandlar hand mindre dre länder.” bara skrev och det har känts bra och ärligt hela tiden.

När jag hörde låten “Heaven’s Blessed” första gången så tänkte jag att det var min favoritlåt, men när jag sen hörde “Teacher” så blev det min favorit osv.

Vad jag menar är att varje låt på skivan är mycket stark.

- Det var ju mycket kul att höra, och skall jag vara helt ärlig så när jag själv hörde plattans slutmix så reste sig håret på armarna på mig, och det har det nog inte gjort sedan “Crimson-plattan”. Jag är supernöjd med plattan och som du säger så kan varje låt stå för sig självt och kan vara ens favorit.

Texterna Jag läste någonstans att du hoppades att folk skulle uppfatta texterna på albumet på rätt sätt, vad menar du med detta?

- Jo de är ju ett politiskt budskap i det hela, jag älskar mitt land men jag gillar inte hur USA behandlar mindre länder. Man kan ju även tolka dem som att det är en man som talar till en kvinna, men det är inte så det är.

Det är ju lite intressant, du är ju faktiskt det stora landet och jag det lilla landet.

- Ja, exakt och detta kanske förvånar dig men jag kan en hel del om svensk politik. En gång i tiden

149kr OZZY OSBOURNE Black Rain

UTE NU!

04 | Agonyzone - at your service since 1996

så var Sverige ett mycket starkt land, men sen så hände det som kan liknas med det som hände oss med JFK. Och efter det så har ju allt bara blivit sämre hos er. Du kanske undrar hur det kommer sig att jag har koll på vad som händer hos er, men det är så enkelt som så att jag på den tiden hade en svensk flickvän, plus att jag alltid har varit intresserad av vad som händer runt om i världen.

Du har ju upplevt en hel del med bandet, finns det något som du känner att du skulle vilja uppleva framöver?

- Man tror ju alltid att man sett och varit med om allt, men det dyker alltid upp saker. Jag kan inte sätta fingret på något direkt, men jag ser alltid framemot att få uppleva nya saker med bandet.

Så finns det någon höjdpunkt såhär långt då?

- Allt, faktiskt. Jag är enormt glad över att bandet har kunnat hålla på såhär länge, så jag ser hela denna resan som en stor höjdpunkt.

Och till de svenska fansen vill du som avslutning säga?

- Jag vill tacka dem alla, vi har alltid haft en stark publik i ert land. Jag hoppas även att det gillar den nya skivan.

TEXT CHRISTER ER ROOS FOTO HELENA LARSSON

UDO, DIMMU BORGIR

Den karismatiske sångaren Udo Dirkschneider - är aktuell med ett nytt U.D.O. album ”Mastercutor” och de spelar även på Sweden Rock Festival nu i sommar. Herr Dirkschneider gjorde ett kort Stockholmsbesök i april och Agonyzone fick en pratstund med honom.

Du är en av hårdrockens mest legendariska sångare och du släppte några av hårdrockens absolut mest klassiska album under din tid i Accept.

Genom åren har man ju läst om er, men det vore kul att få höra din och Accepts historia direkt från dig.

- Jag startade Accept år 1971 men vårt första album kom inte ut förrän flera år senare 1978. Det var inte förrän vi släppte plattan ”Breaker” som vi slog igen.

Den kom 1981 och det året åkte vi som support till Judas Priest och det började röra på sig både i Amerika och Japan. Det legendariska albumet ”Restless & Wild” kom i slutet av 1982 och då började det verkligen hända grejor. Ungefär ett år senare släppte vi ”Balls To The Wall” och vi spelade på en massa festivaler runt om i Europa och vi åkte till Amerika. Mer än 280 radiostationer i USA spelade våra plattor och vi hade massor att göra. Vi åkte på turné med Kiss, Ozzy, Iron Maiden och del andra riktigt stora band och de klubb-gigs vi var vana att göra blev bara större och större. Efter att ha turnerat 13 månader i sträck i USA så kom vi tillbaka till samma städer som vi började turnera i.

Vi började som support men kom tillbaka som headline.

Vi sålde över 2 miljoner ex av ”Balls To The Wall” bara i USA. Vi fortsatte från USA direkt till Japan och där gick det också bra. Vi stannade till hemma i Europa 1985 och spelade in en ny platta ”Metal Heart” men gjorde inget egentligt uppehåll i turnerandet. Vi gav oss ut på turné 1983 och kom inte hem igen förrän 1986. Däremellan hann vi alltså även spela in ”Metal Heart”.

Fick sparken - När man har blivit en stor stjärna på riktigt så krävs det en stor organisation runt bandet, det är business på hög nivå. Det gör att personer som satsar pengar i musikprojekt vill ha saker och ting på sitt sätt, inte på musikernas sätt. De vill styra hur deras pengar används. Personer som satsat pengar i Accept ville att Accept skulle låta mer kommersiellt och jag hade inte rätt röst enligt dem. De ville ha någon som sjöng bättre, så jag fick sparken från Accept, men på ett sätt som gjorde det lätt för mig att starta U.D.O. Jag hittade snabbt rätt folk till bandet och så satte vi igång. Jag var nog lite i chock och fattade inte riktigt vad som hade hänt. Många tror att jag slutade frivilligt i Accept, men så var det alltså inte. Det kändes

UDO DIRKSCHNEIDER ...jag fick sparken från Accept konstigt att tvingas lämna någonting man varit med att starta upp När jag jobbade på min andra platta med U.D.O så höll Accept fortfarande på med den första efter att jag fått sparken och när de väl kom ut på turné så höll det bara 4-5 veckor, sedan lades Accept ner. Det var verkligen tråkigt att se vad som hände med Accept. Vi försökte oss på en återförening runt 1992 men det blev inte så lyckat och det höll bara några år. Vi drog åt olika håll musikaliskt. Wolf ville inte ha två gitarrister, Peter ville att vi skulle bli mer moderna. Jag tyckte att Accept hade skapat en egen stil och att vi borde fortsätta med den. Men rockscenen förändras och under 90-talet var hårdrock inte längre populärt. Vi komponerade musik som gick i olika riktningar och vi kändes inte längre som ett band. Accept-känslan hade försvunnit. Trummisen i Accept, Stefan Kaufmann hade producerat några U.D.O plattor och han följde med mig in i U.D.O som vår nya gitarrist. Så Kaufmann sitter alltså inte bakom trummorna i U.D.O, utan är mannen med gitarren.

- U.D.O. har aldrig varit ett soloprojekt, vi har alltid varit ett band. Efter plattan ”Mean Machine” så började det växa för U.D.O. och sedan har det bara fortsatt växa.

Den 18 maj släpper vi nya albumet ”Mastercutor”. Vi har ändrat lite i ljudbilden till den här plattan men vi är fortfarande samma gamla U.D.O.

DIMMU BORGIR

Jag blev lätt överraskad över att höra två ballader på nya plattan.

- Nja, det är en ballad och en fin sång (skratt).

Ok, vilken är den fina sången?

- ”One Lone Voice” handlar om hur vi människor missbrukar Jorden och att vi måste samarbeta för att det ska bli en bättre värld. Det verkar som att många vill detta ändå känns det som ”en ensam röst”. ”The Tears Of A Clown” är en ballad som handlar om det där klassiska med att en clown måste visa upp sig på circus för att roa andra oavsett hur han mår själv. Det är lite samma sak som att vara musiker. Vi måste alltid ge 100 % till publiken oavsett hur vi mår. Tanken bakom låten är gånger som den då min mamma var döende i cancer. Jag var på turné och kunde inte besöka henne. En kväll innan jag gick upp på scenen fick jag meddelande att hon kommer att dö ikväll, det var fruktansvärda nyheter. Ändå var jag tvungen att kliva upp på scenen och sjunga, och det gjorde jag och jag gav allt jag hade. Men inombords mådde jag verkligen inte bra.

Berätta hur ni skapar era låtar.

- Vi börjar med att skriva texterna så vi har berättelserna klara. När vi har sådär 20 berättelser så börjar vi tillsätta musik. ”Tears Of A Clown” är ju en tragisk historia så vi behövde lite ledsam musik, någonting som skapar den stämning som finns i texten.

Vad handlar ”Mastercutor” om?

- Egentligen skulle den heta Master Executor men vi har ju inte engelska som modersmål och vi tyckte det lät bättre med Mastercutor (skratt). Ibland är det så att vissa ord inte passar in i en melodi och då har vi konstnärlig frihet att ändra så det passar. Kanske är det så att man har lättare att använda orden mer fritt när det är ett annat språk än ens eget modersmål. Vi har i vart fall en kille som kontrollerar allt vi skriver så det är hans uppgift att kolla att vår engelska funkar. ”Mastercutor” handlar om en show där the Mastercutor är Showmaster, lite som en doku-såpa. Alla texter är spel eller verkligheter.

Rösten som inleder ”Mastercutor” är som den röst på TV som introducerar en viss show och the Mastercutor eller the Showmaster äntrar scenen. Från början är allt vad det verkar vara, men under showen ändrar the Mastercutor ansikte och man kan börja se vad som finns under hans mask. Hans skrämmande förändring pågår mitt framför ögonen på publiken som iakttar hans galenskap utan att gå därifrån. Mitt framför dem blir hans illusioner verklighet. Man ska vara försiktig med vilken låda man öppnar, för innehållet man släpper ut ur lådan kan visa sig vara mycket dåligt. I videon till låten ”Mastercutor” har vi använt en speciell inspelningsteknik och det kommer att bli intressant att se vilket mottagande den får. Vi letade efter en bild som kunde identifiera the Mastercutor och det var rätt svårt, men så en dag gick jag in i min 14-årige sons rum och på hans dator fanns en bild. Det var The Mastercutor.

Vad kan du säga om soundet på Mastercutor?

Alla i bandet har deltagit under utvecklingen av ”Mastercutor”. Vi bjöd till och med in vår ljudtekniker under skrivande processen så han har också aktivt deltagit med idéer. Över huvud taget är det en mycket hårdare ljudbild än tidigare, men ändå melodiös. Jag tycker jag sjunger bättre nu när jag blivit äldre. Fördelen med att vara ett hårdrocksband och inte ett pojkband är att man kan spela den musik man älskar så länge man vill. Pojkband måste ju sluta när de blir vuxna. Det behöver inte jag. Mina stämband är som ett fint rött vin, de blir bara bättre med åren.

U.D.O. spelar på sommarens Sweden Rock Festival. Vad kan du säga om det?

Jag ser verkligen fram emot att spela där. Vi börjar vår turné i Mexico men kommer till Sverige och Europa för några festivaler i sommar. Sedan fortsätter vi till länder som hittills inte är så vanliga för hårdrockare, nämligen Kina, Mongoliet och Vietnam. Därefter blir det USA och turnén är planerad att pågå ett år. Jag kan avslöja en sak beträffande vårt gig på Sweden Rock Festival. Det kommer att bli den första konserten i världen där vi spelar ”Mastercutor”. Vi syns väl där?

TEXT & FOTO HELENA LARSSON

www.rockzone.se Drottninggatan 10 Stockholm

Norska Dimmu Borgir, ett band som idag kanske inte behöver någon närmare presentation, är aktuella med nya “In Sorte Diaboli”, ett konceptalbum i medeltidsmiljö som befäster sexmannaorkesterns position som det största extrema metalbandet genom tiderna. Bandets grundare och tillika gitarrist Silenoz möter upp mig på Scandic Hoteli Oslo för en pratstund.

Det har nu gått fyra år sedan “Death Cult Armageddon” släpptes, vad har utvecklats till “In Sorte Diaboli”och vad tycker Ni skiljer nya albumet från sina föregångare?

- Överlag så skulle jag säga att den är mindre orkestral och mycket mer gitarrbaserad, säger Silenoz.Dock är de partier som är orkestrala riktigt pampiga och mäktiga och samtidigt så har låtarna en mycket enklar uppbyggnad, det är mers vers / refräng / vers och det är något som vi gjort med vilje för att få ett bättre sammanhang och en bättre struktur i det hela.

Hur kom ni på tanken att göra ett konceptalbum och vad har det betydit i tillvägagångssättet för att göra skivan?

- Vi har länge tyckt att det hade varit jättekul att göra ett konceptalbum. Texterna och handligen var klara långt innan musiken men det är inte så att vi gjort musiken enbart så att den skulle passa texten utan vi har gjort nästan som vi alltid har gjort innan på den fronten. Vi har ju haft i princip koncept på plattorna innan ocksåmen nu är det mer som en riktig berättelse och det är väl det som skiljer denna plattan från de förra på den punkten.

Kan du berätta lite om vad berättelsen handlar om?

- Handlingen i berättelsen har väldigt mycket symbolik med mig från det att jag var väldigt ung till det att jag blev en vuxen man,ganska personligt alltså. Det handlar om en man som blir indoktrinerad i den katolska kyrkan och sedan får han visioneroch uppenbarelser att han är i direkt blodslinje med Lucifer själv och han fortsätter att jobba för den katolska kyrkan samtidigt som han lever ett dubbelliv och upptäcker nya spirituella egenskaper.

Motsvarar det färdiga resultatet din vision om hur skivan skulle bli?

- Ja det gör den faktiskt men jag var lite skeptiskt i studion då det var några sångpartier som inte var arrangerade innan vi gick in och påbörjade inspelningen men jag är jättenöjd med slutresultatet.

Någon månad innan “In Sorte Diaboli” fanns i skivdiskarna så valde en numera bannlyst italiensk journalist att lägga upp skivan på nätet trots att varje låt som skickades till journalister världen runt var vattenmärkta och gick att spåra på bara några sekunder, vad tror du att man kan göra åt detta problem?

- Jag tror faktiskt tyvärr inte att det går att göra så mycket åt det men självklart tycker jag att det är väldigt frustrerande och tråkigt att det på några sekunder går att lägga upp något som man jobbat med i kanske ett år och ibland ännu längre. Jag tror inte heller att Dimmu Borgir skadas så jättemycket av det då de som gillar plattan förmodligen kommer att köpa den så den skada som det ger Dimmu Borgir är nog ganska liten tror jag.

Omslaget till “In Sorte Diaboli” blev förbjudet i vissa länder, varför vet Silenoz inte exakt men han ger oss sina synpunkter på det: - Jag kan inte riktigt säga att jag vet att det är så här men jag tror att det är att omslagen som gestaltas av en get har bröst och det var tydligen inte okej men däremot går det att visa på CNN och liknande när folk och dör osv. men inplants på ett omslag det går inte, säger han och skrattar. Jag tror nästan att man kan vända det till det positiva för om några unga hårdrockare får reda på att något blivit förbjudet på grund av något så blir dom kanske nyfikna och kollar upp det. Förbjuden frukt smakar ju alltid bäst!

Många unga i dagens metalvärld har Dimmu Borgir som förebilder, vad har Ni för råd att ge till dem?

- Lita inte på någon, svarar han snabbt. Vill du att något skall hända så se till att få det gjort själv för ingen komTEXT KRISTIAN FORSELL mer att göra det åt Er!

SVERIGES FETASTE MERCH-UTBUD: The Killers, My Chemical Romance, Pearl Jam, The Used, Bullet For My Valentine, Cradle Of Filth, HIM, Iron Maiden Killswitch Engage, Lamb Of God, Mastodon, Metallica, Misfits, Ramones Slipknot, Stone Sour, The 69 Eyes, The Libertines, Evanescence, Trivium In Flames, Arch Enemy, Down, Alexisonfire OCH MYCKET MYCKET MER!!!

Agonyzone - at your service since 1996 | 05

MUSTASCH

“LATEST VERSION OF THE TRUTH” Nytt album från Mustasch

Mustasch frontman Ralf Gyllenhammar ringde upp mig mitt i IFK Göteborgs möte med Örebro och jag ursäktar mig med att han fått gått ifrån matchen, men han säger att det är lugnt och undrar istället vad jag vill ha reda på om bandet.

Jag svarar med att det vore lämpligt med att prata lite om bandets nya album “Latest Version Of The Truth”.

Nya skivan är både massiv och drivande, mer live känns den som. Var detta något som ni sökte efter när ni började att skriva de nya låtarna?

- Hur vi skrev den nya skivan är rätt så unikt, vi gjorde den i studion, det är som en lyx-demo. I vanliga fall så spelar man ju in en demo och går igenom den innan man spelar in själva albumet.

Att vi inte gjorde detta denna gången beror på att vi helt enkelt inte hade tid. Jag älskar ju att repa, så det var verkligen ofrivilligt att vi hoppade över det denna gången, men allt jippo runt bandet, alla gig och att det finns barn med i bilden gjorde att jag sa till de andra att jag skriver låtarna sen spelar vi in dem mer eller mindre direkt.

Hade de inga invändningar om detta?

- Inte direkt, de sa att de litade på mig efter alla dessa år men självklart så undrade de ju säkert hur detta skulle gå.

Och det var ju likadant för mig, klart man var orolig för hur det skulle bli. Skivan var inte svår att spela in, men jobbig har den varit. Det är faktiskt många av låtarnas första-tagningar som har kommit med. Fast vi körde ju ett par inspelningar av varje låt, men vår producent Tobbe sa oftast; ledsen att behöva säg det men den första tagningen var bästa och det är den vi tar. Va?! Tänkte man, är han inte klok, inte skall vi väl ta den första tagningen? Men han var bestämd och så blev det i en hel del av fallen. Det var faktiskt han som kom till oss och sa att han ville göra vår nya plattan för han visste hur den skulle låta. T.ex. en dag när jag kom till studion för att spela in “Double Nature” så var den full av folk. Vilka är dessa? Det är stråkorkestern. Va!? Är du inte klok, varför och vad kommer detta att kosta? Ta det bara lugnt, sa han, det är inga problem, vi löser detta skall du se. En annan sak är att han sa att vi skulle ha med en episk lång låt som sista låt, det hade de alltid på 70-talet sa han. Så sista låten “The End” är hans förslag.

06 | Agonyzone - at your service since 1996

Hörde en intervju på radion där du sa att “Double Nature” handlar om hur de andra i bandet ser dig?

- Jo. så är det på ett sätt. Jag kan vara lite jobbigt att ha att göra med. Ena dagen kan jag säga att Gibson är den bästa gitarren, och när de sen dagen efter kommer till replokalen med en ny Gibson kan jag säga att det är en kass gitarr och att det är Ibanez som gäller (skratt!). Så man är nog inte alltid så lätt att ha att göra med, men jag jobbar på det. Mina texter handlar för det mesta om

sluta. Med Regain har det varit tvärtom, man har ju alltid velat mixa skivan i USA men EMI sa att det var alldeles för dyrt. Regain sa; självklart skall ni göra det, och det visade sig att det bara kostade hälften av vad de hade sagt. Att få mixa den i USA var kanon, de är så mycket mer framåt där.

Om de har en ny effekt så testar de den direkt, i sverige hade de sagt att man skulle vänta och se hur det blir med den. Vi svenskar är allt lite fega, jänkarna vill däremot vara främst och först på saker och ting så de kör på. Vilket har varit en skön grej med mixen av skivan.

Eller som vår producent sa; man skall inte stå i studion och spela gitarr i tre månader, tvärtom man skall spela in låtarna på tre dagar och sen lägga tiden på att mixa ljudet.

Vi har även skaffat oss en manager, eller rättare sagt så var det han som sökte upp oss. Innan har

- Hur vi skrev den nya skivan är rätt så unikt... sånt som är självupplevt. Har du förresten sett videon till låten?

Nej, tyvärr inte än.

- Ok, men kolla efter den på nätet. Det är ett konstycke som är filmad mot en “greenscreen” där vi sen är inklippta i en japansk krigsfilm. Den är riktigt cool.

Påverkan Ni har ju bytt bolag från EMI till Regain Records, vad har det betytt för er?

- Framför allt, att det inte har varit någon som lagt sig i vad vi har gjort. T.ex. innan så kunde det vara så att de kom till oss och sa att vi skulle göra en låt som “Guilty Of Love” för att den är så bra.

Plus att alla våra låtar skulle vara “upptempo”, inga ballader för vår del. EMI hade från början en bra vision för oss, men sen försvann en efter en från bolaget och nu är det ju bara slipsnissarna som är kvar där, jag undrar hur det kommer att

vi ju bara spelar i Sverige och i Grekland, men nu ser det ljust ut för oss att få komma ut och spela runt om i världen. Vår manager säger att alla hans kontakter känner till oss och vill att vi skall komma dit och spela. Innan var det så att om man nämnde ett land som Spanien, så fick man till svars; lyssnar de på hårdrock där, fick vi då till svar.

Tycker du att ert turnerande har påverkat hur du nu skriver era låtar?

- Jo, det kan jag nog tycka att det har gjort. Vissa låtar är ju jobbiga att spela live för oss. T.ex. så är “Dogwash” en jobbig låt för Dojan att spela live.

Sen finns det en del låtar som jag själv inte klarar av att sjunga perfekt om jag inte är på topp, är man bakfull eller något blir det inte riktigt bra.

Så det har ju blandannat påverkat mig så att man inte hela tiden tar i så att man är gul och blå, utan har lagt så att sången är lite mer dämpad.

När vi körde in “Double Nature” första gången så

hade Dojan en trumtakt som hade ett grymt driv i sig, men efter ett tag sa han; nä, jag gör om det till något lättare så att man orkar att spela det live sen. Så det är på sådana sätt som det har påverkat oss.

Omslag och titel Hur skall vi se kopplingen mellan skivans omslag och titel?

- Hmm, det är ju Hannes som gjort omslaget så egentligen borde du fråga honom. Innan vi gjorde plattan så gjorde vi något så vuxet som att ha ett möte innan, där jag sa; Jag skriver låtarna, Hannes du gör skivomslaget, Dojan du mixar och Stam du fixar låtordningen. Jag tror att det är viktigt att var och en har sitt område i bandet som man bestämmer över. Visst får alla säga vad de tycker och tänker om saker och ting, men i slutändan så är det den som ansvarar för det som tar beslutet. Vad ser du själv i omslaget?

Ja du, det var svårt, men jag ser nog framtid i det.

- Ja, det var en bra sak och det tycker jag stämmer, plus att det är en hel del styrka i det. Vi har som band blivit mycket starkare den senaste tiden. Vi har ju som alla band bråkat om både det ena och det andra, men nu känner jag att vi har mer överseende med varann.

Nya skivan är som en nystart för oss alla i bandet, vi har växt både som band och som personer.

Vad händer annars för bandet i sommar?

- Vi skall försöka komma ut och spela så mycket som möjligt. Tyvärr har vi inte blivit bokade på varken Sweden Rock eller Hultsfred, vilket vi tycker är tråkigt. gt. Inte för att vi är sveriges största hårdrocksband, band, men för att göra en elar vi ju i Allsve jämförelse så spelar Allsvenskan där vi ligger som ett mitten lag, om du är med på vad jag menar. Så man blir ju aallt lite trött... *Fotnot: ot: Örebro - IFK Göteborg 0-4

TEXT CHRISTER R ROOS FOTO FREDRIK CARLSSON

ABRAMIS BRAMA

ABRAMIS BRAMA “Skam den som ger sig”

Efter drygt 10 år har Abramis Brama blivit något av en institution i den svenska rockhistorien. Nu släpper bandet liveplattan ”Live” som nästan blev det bittra slutet… Äntligen! Abramis Brama till Göteborg, det hade jag sett fram emot länge. Månaden är mars och ställ-et Sticky Fingers, timmen innan bandet skall gå på scen.

En stressad Dennis Berg, basisten i bandet, kastar i sig lite mat, pratar i telefon och försöker samtidigt berätta hur bandets 10 åriga lyckosaga höll på att gå i graven.

- Det var för cirka ett år sedan det hände, plötsligt säger vår trummis Fredrik Jansson, en av bandets grundare, att han tänkte sluta. Nyheten slog ner som en bomb och min enda tanke var ”nu är det slut”.

Men Abramis Brama kom igen och reste sig precis innan gonggongen ljöd. Audition efter en ny trummis började, mängder av personer testades men att fylla hålet efter en sådan speciell trummis som (Fredrik) Jansson var inte lätt.

Läget såg dystert ut men plötsligt stod han där, Trisse (Fredrik Liefvendahl).

- En kompis från förr kan man säga. När nyheten slog ner att Trisse hade hoppat av Grand Magus såg vi vår chans.

Första gången jag intervjuade Abramis Brama var efter bandets första platta. Då liksom nu kom vi in på Dennis tidiga vanor att ge sig ut och fiska i gryningen. Det var då han hittade inspirationen till nya texter. Fast det var många år sedan hur är det nu för tiden, fiskar du fortfarande lika mycket?

- Nej tyvärr inte. För några år sedan fick jag fast sällskap och sedan dess blir det alltmer sällan. De senaste åren har vi varit tre i bandet som skrivit texter och jag har alltmer fått klara mig utan mina fisketurer när det gäller att söka inspiration.

När Abramis Brama startade sin karriär för 10 år sedan var intresset för svensk progg och hård rock på svenska väldigt litet Nu för tiden är det omåttligt stort. Ta bara ett band som pionjärerna i November.

- Någon gång under mitten av 90-talet tog jag fram telefonkatalogen, letade upp numret till gitarristen Richard Rolf och hoppades på tur. Jodå han svarade och blev nästan generad av att jag var intresserad och uppskattade bandets musik.

På den tiden hade November inte riktigt fatta vad de hade gjort. Det har dom nu, att försöka göra samma grej idag är helt omöjligt.

Att November skall spela på årets upplaga av Sweden Rock Festival gjorde mig själaglad. Eller vad säger du Dennis?

- Det blir säkert coolt. Vi har pratat lite löst med bandet att försöka sätta ihop en gemensam spelning någon gång framöver. Men inget är klart

Vad kan du berätta om liveplattan?

- Den är inspelad på tre olika ställen, Stockholm, Luleå och Oslo. Förutom en sammanfattning av det bästa av de gamla låtarna finns det också en helt ny låt (”I Evighetens Nav”) med Trisse på trummor. Vi tycket det var en bra grej att visa att vi går vidare utan Jansson. Liveplattan kan väl ses som ett sorts bokslut över tiden med honom men samtidigt också så visa upp att vi fortsätter vår musikaliska resa.

Sommarplaner?

- Som vanligt, att spela så mycket so som möjligt.

Göra en vinylsingel el med våra norska nors vänner i Black Debbath, ath, kanske turnera lit lite i Norge och jobba med nya låtar.

gar som rådde just när vi spelade in plattan kan man väl säga att det bara blev så. Från början

“Nyheten Nyh slog ner som en bomb och min eenda tanke var - nu är det slut” ännu, men vi jobbar på det.

Många band släpper en liveplatta för att bli av med ett skivkontrakt eller så är det ett sista desperat försök av skivbolaget att mjölka pengar ur bandet. Är ni inte rädda för att folk skall tro att ni är slut nu?

- Nej det hoppas jag inte. Under de förutsättnin-

hade vi tänkt släppa en EP. Allt var klart så även plattans namn. Precis i samma veva släppte göteborgaren Håkan Hellström en ny platta med exakt samma namn som vi hade i åtanke.

Då tappade vi sugen. När sedan beskedet om Janssons avhopp kom kändes det som droppen.

TEXT TTHOMAS OLSSON FOTO LINDA HELSING

PRE-LISTENING, MERCHANDISE AND MORE:

W W W. N U C L E A R B L A S T. D E Agonyzone - at your service since 1996 | 07

TAKIDA/LIONS SHARE

TAKIDA

Gitarristen Tomas om nya albumet, radiohits och kryssningar Med tanke på att 2006 var ett mycket framgångsrikt år för er, kände ni då extra press på er när ni skrev materialet till nya plattan?

– Vi har alltid jobbat bäst under press! Denna gång var alla i bandet mer delaktiga i låtskrivandet och vi skrev 15 låtar på ganska kort tid.

Sedan hjälptes vi åt att välja ut dom 11 som vi kände passade bäst för denna skiva. Vi är nöjda som fan och jag törs lova att dom som gillade ...make you breathe kommer att älska “Bury the lies”!

Efter att man fått ett par “radiohits”, påverkas då ens låtskrivande så att man tänker i banor om låten kommer att slå eller inte?

– Inte medvetet, nej. För oss är det inte “hit-känslan” som är viktigast. Vi försöker skriva låtar som vi kan stå för och som vi känner oss nöjda med.

Sen väljer vi tillsammans med våran producent vilka låtar vi vill ska representera oss och vårt sound.

Vilka erfarenheter tog ni med er in i studion efter förra årets turnerande och från förra gången ni var inne i studion?

– Man utvecklas ju ständigt som musiker och låtskrivare och förra årets turnérande tog oss ett stort steg framåt. Vi kände att studioarbetet från förra skivan funkade bra så vi har valt att jobba på samma sätt även på denna.

Det hela har ju resulterat i ett nytt album “Bury The Lies”. Vad är annorlunda med det om ni jämför med ert förra album “...Make You Breathe”?

– Eftersom alla i bandet varit mer delaktiga i låtskrivandet har det har medfört att vi haft fler

idéer till varje låt. Vi försöker ju alltid ha en stor variation av låtar på våra skivor för att så många som möjligt ska hitta något dom gillar. Det hade vi på förra skivan och kanske ännu mer nu. Sen har vi jobbat med ny musikutrustning och det har ju också bidragit till ett fetare tryck på denna platta.

Jag är säker på att alla Takidafans kommer att känna igen stuket.

Hur skall vi tolka ert nya albums titel “Bury The Lies”?

– Ärlighet varar längst!?

Har ni inom bandet snackat om något mål med den nya plattan, såsom sälja guld, få turnera mer etc.?

– Att erövra världen är väl ett rimligt mål? Nä seriöst, vi har inte satt upp något speciellt mål med skivan men vi hoppas väl att den säljer så pass bra att vi kan leva på det och att vi kan fortsätta med det vi älskar. Vi kände på våran förra turné att vi spelade i varenda litet skrymsle i Sverige och vi tänkte passa oss för det i år. Vi väljer att genomföra färre spelningar och på så sätt skapa lite större tryck på dom vi gör.

Ni var nyligen över i Finland på en promotionturné, hur gick detta?

– Det gick bra. “...Make you breathe” släpptes i Finland den 28:de Mars nu och vi lirade på en klubb där samma dag. Det var väl inte lika mycket folk som det brukar vara på spelningarna

här hemma i Sverige direkt men det var helt ok.

Vi gjorde en hel del Radio och TV framträdanden och allt rullade på. Elements Music där borta passade verkligen upp på oss och gjorde ett toppenjobb!

Några roliga historier från “Bandit Boat-kryssningen” som ni just har spelat på?

– Det var fullt ös från början till slut. Vi hade asmycket folk och hela båten gungade när vi körde igång. Kul att så många redan har lyssnat in sig på våran första singel “halo” från nya skivan. Vi åt och drack gott samt minglade med massor av hängivna fans. Kul att radio bandit genomför den här grejen och jag hoppas dom fortsätter med det.

TEXT CHRISTER ROOS

jag trodde inte det var möjligt för en sån som mig. Det är jag som äger bandnamnet och jag blev tvungen att lägga ner bandet. Efter ungefär ett år började det krypa i fingrarna och jag satte igång att spela igen fast jag var fortfarande rätt under isen och gjorde bara lite plojgrejor som Rockklassikers band 1067 under nästan 2 år.

Jag gjorde lite med bandet Spridda Skurar där Per Holmgren är kapellmästare och Sampo Axelsson var bassist och vips så blev Sampo medlem i Lion´s Share. Vi blev tre personer år 2004 då Patrik Johansson kom in i bandet. Vi hade en plan och vi visste vad vi ville så vi skrev låtar och kontaktade Richard Evensand. Det här var ett helt nytt Lion´s Share men vi behöll logotypen. Vi visste att vi ville ha AFM som skivbolag och vi hoppades att de ville ha oss. Vi skickade aldrig ens en låt till något annat bolag. AFM svarade ja och det känns grymt. Vi trivs kanon med varandra och med AFM. En rolig detalj som kanske påverkar att vi trivs så bra ihop i bandet är att vi alla tre är födda samma år och inom loppet av tre månader.

Lion´s Share är aktuella med nytt album ”Emotional Coma” som släpps 5 juni. Den 7 juni spelar de på Sweden Rock Festival. AZ mötte bandet och ställde lite frågor om deras bakgrund och deras nya sound.

Ni har ett nytt sound som är mycket aggressivare och hårdare än förut. Beror det på den nya sångaren?

– Ja, det beror väl delvis på Patrik Johansson men vi har ju även tagit bort keyboard och de stora körerna. På plattan är det Richard Evensand som spelar trummor så han har tillfört en del. Tyvärr är han inte ordinarie medlem i Lion´s Share eftersom han står i begrepp att flytta till Australien men än så länge så är det han som trummar åt oss. Kanske han till och med fortfarande är med på nästa platta.

När det gäller soundet så vilar vi på klassisk heavy metal även om vi imponeras över vad andra musiker gör och påverkas av deras musik, till exempel Rammstein, Arch Enemy, In Flames, Soilwork och andra. Vi tycker att det finns för mycket polerad metal idag. Heavy metal skall vara tungt och aggressivt. Vi är arga, skitförbannade helt enkelt (skratt).

Berätta om Lion´s Shares bakgrund.

– Jag (Lars Chriss) startade bandet år 1995. Då fanns inte så mycket av den musik jag ville höra, det var mest hip-hop och liknande. Så jag satte ihop ett band och skrev den musik jag saknade. Det resulterade i det självbetitlade albumet som släpptes år 1995. Året därpå medverkade vi på en Judas Priest Tribute platta där även Saxon, U.D.O och andra deltog. Vi var snart ute på turné med Saxon och gjorde en andra platta som heter ”Two”, den släpptes år 1997. Sedan blev det ny turné med Saxon och även med U.D.O . År 1999 spelade vi på Sweden Rock Festival. Samma år åkte vi på turné med Dio, Manowar och Motorhead och släppte en platta som heter ”Fall From Grace”. År 2001 var vi tillbaka på Sweden Rock Festival. Det var en riktigt hektisk tid och jag är en 100% kille som inte hade någon förståelse för att man kanske inte kan ge max hela tiden. Det slutade med att jag gick in i väggen. Det blev en chock,

Hur ser annars sommaren ut för er?

– Vi har väl runt 12 festivalspelningar nu i sommar. I övrigt är det lite promotiongig och lite sånt som står på tur. Till hösten åker vi ut på en Sverigeturné och förhoppningsvis blir det några gig utanför landets gränser också.

Avslutningsvis, något annat vi bör veta om er i skrivande stund?

– Våran basist, Fredrik, skall bli pappa! Vi ska inom kort spela in en video till vår nästa singel från “Bury the lies” och den kommer att bli grym!

Vi är jävligt sugen på att komma ut o lira dom nya låtarna för det är helt klart det bästa vi har gjort! Vi syns!

siker u m a r d n a över vad s a r e n o p usik ..” m i m s a r “..vi e d v a er kas gör och påv

Du säger att Lion´s Share startade år 1995, men jag har sett material betitlat Lion´s Share som är daterat år 1988. Vad har du att säga om det?

– (skratt) oj då, visste du det. Faktiskt så började det i Sundsvall på 80-talet då jag var med och vann två rockbandstävlingar. Då hette vi Lion´s Share. Vi lade ner verksamheten år 1991. Jag och trummisen flyttade till Stockholm och år 1992 blev jag uppringd av en journalist från Belgien som ville sätta ihop något med Lion´s Share och det resulterade i en inspelning av låten ”Nothing´s Free” som vi gjort någon gång 1989-1990.

Sättningen bestod då av mig (Lars Chriss), Marcel Jacob, Johan Koleberg, Mark Tornberg, PA Danielsson och Conny Lind. ”Nothing´s Free” kom med på första Lion´s Share plattan som släpptes år 1995. Faktiskt så är många låtar på den plattan från Sundsvallstiden.

I år är ni tillbaka på Sweden Rock Festival.

Kommentar?

– Vi ser verkligen fram emot det!!!

TEXT HELENA LARSSON

08 | Agonyzone - at your service since 1996

KRÖNIKA

Ett dolt samhällsproblem Dagens unga behöver hjälp!

Många ungdomar är ganska ovetande om rockhistorien och i synnerhet då den mer alternativa. Detta gäller givetvis inte alla ungdomar… men i alla fall många av de jag har stött på i arbetslivet. Eftersom jag jobbar som lärare och verkligen brinner för musik har jag försökt smyga in lite musikhistoria i min undervisning.

TEXT THOMAS OLSSON Låt mig ta ett exempel.

Skall jag undervisa i engelska eller svenska brukar jag avsluta lektionen med lite ”abbreviations” – förkortningar. Jag brukar skriva upp B.W.O. och A.B.B.A på tavlan. Därefter får eleverna gissa vad bokstäverna står för. T.S.O.O.L. (The Soundtrack Of Our Lives) brukar vara lite svårare, trots att jag säger att bandet är från Göteborg. Funkar inte det är det ingen idé att gå in på U.C.P. (Union Carbide Productions)Därefter höjer jag ribban. W.A.S.P. klarar någon enstaka av likaså K.I.S.S. Försökte med S.O.D. (Stormtroopers Of Death) en gång men det gick inte alls. S.O.A.D. (System Of A Down) funkar däremot, ibland även R.A.T.M. (Rage Against The Machine).

Punk Ser det ut att finnas några punkare i klassen letar jag efter en ingång till att prata om punk. Jag kommer speciellt ihåg en klass – tror det var en nia. På en av de främre bänkraderna satt det en tjej med en Ebba Grön t-shirt och spretigt grönt hår.

Okej en punkare var min första tanke.

- Finns det några punkare här, frågade jag klassen.

Dödstyst. Tjejen med punktröjan reagerade inte.

Okej då frågar jag så här istället.

- Är det någon som känner igen ett väldigt kontroversiellt engelskt rockband från slutet av 70-talet som gjorde plattan ”Never Mind The Bollocks”?

Fortfarande tyst.

- Om jag säger Sex Pistols. Är det någon som har hört dom?

Drygt 25 elever skakar på huvudet.

- Sångaren i bandet hette Johnny Lydon även kallad Johnny Rotten. Någon som känner igen honom?

Då insåg jag att det var kört. Frågan blev nu ”ska jag köra vidare eller stanna där”? Äh, jag kör på.

Sagt och gjort, där stod jag alltså och berättade om hur Johnny Rotten gick vidare efter att Sex Pistols hade splittrats och bildade P.I.L. (Public Image Limited).

Svartrock Fungerar inte punk testar jag elevernas kunskaper om industri,svartrock, 80-tals rock och synth. Undervisar jag i till exempel SO är det lätt att komma in på hur viktig industrin är för många länder och därifrån är inte steget långt… Är det en musikintresserad klass inleder jag med enklare namn som D.M. (Depeche Mode) och N.I.N. (Nine Inch Nails). Hänger klassen på blir det lite svårare. D.A.F (Deutsche Amerikansiche Freundschaft), T.G Throbbing Gristle och givetvis M.M (Marilyn Manson). Att M.M. även kan stå för kungarna i Monster Magnet nämner jag ibland. Vad det gäller svartrock är det svårt att undvika gamla hjältar som S.O.M Sisters of Mercy och N.M.A (New Model Army) – om de nu kan klassas som svartrock. Har även provat S.D.C (Southern Death Cult), D.C (Death Cult) och P.D. (Play Dead) med det har hitills ingen klarat av.

Historien om varför danskarna i D.A.D (Disneyland After Dark) aldrig slog igenom i USA brukar åtminstone locka fram några skratt. Har snuddat vid grunge någon gång också med band som A.I.C (Alice In Chains), S.T.P (Stone Tempel Pilots) eller S.T. (Screaming Trees), vissa elever har sagt att de hört vissa av namnen men aldrig musiken. Livsviktiga 70-tals band som B.S (Black Sabbath), D.P (Deep Purple), G.F.R (Grand Funk Railroad), U.H. (Uriah Heep) eller P.F (Pink Floyd) är oftast okända.

Symboler För att lätta upp stämningen ritar jag ibland upp symboler på tavlan också. Har faktiskt blivit ganska hyfsad på Stonesloggan. Hade en sjundeklass för ett tag sedan där ingen ens hade sett loggan än mindre hört bandet. Jag börjar alltid med Stonesloggan och tyska E.N (Einsturzende Neubautens) urmänniska. En gång var det en litet tjej i en sjua som räckte upp handen och berättade att hon gil-

lade de sistnämnda tyskarna och kände igen loggan. Då blev jag varm om hjärtat. Handlar det däremot om alternativ hårdrock typ Q.O.T.S.A. (Queens Of The Stone Age), C.O.C. (Corrosion Of Conformity) eller B.L.S (Black Label Society) är det tyvärr svårare. Men då och då händer det. Körde hänga gubben en gång i en nia på enbart blackmetalband, det var kul. Hade även en musikklass där en elev till och med hade hört C.O.C. Och andra sidan blir jag ibland rejält ängslig. I slutet av förra året var jag med och satte ihop ett korsord till några högstadieklasser på temat jul. Tänker jag själv på jul dyker alltid Lemmy upp (eftersom han fyller år på julafton). Därför satte jag ihop följande fråga.

- Vem är den nya Messiahs? Personen spelar bas i ett engelskt mycket känt hårdrocksband, trummisen kommer från Göteborg?

Av cirka 30 högstadeielever kunde ingen svaret.

Skandal är ordet!

Musikaliska genier Ibland blir jag tyvärr lite väl ivrig och tar mig vatten över huvudet. Undervisade en trea i ämnet musik en gång, lektionen var ett 80-minuters pass och jag skulle fokusera mig på musikaliska genier.

- Då har jag några utmärkta förslag här, föreslog en äldre lärare. Vad sägs om Mozart, Beethoven eller varför inte Wagner. Eller… du kanske har någon egen idé?

Jo du, tänkte jag tyst för mig själv. Första personen som dök upp i mitt huvud var Michael Jackson, eleverna var ju trots allt bara i 10: års åldern. Men så funderade jag en gång till. Michael Jackson… en vidrig pedofil. Nej aldrig!

Det får bli Ozzy istället. Det är på tiden att ungarna får lyssna på lite hederlig Black Sabbath. Givetvis hade jag plockat med mig några plattor också.

För att göra det hela lite mer översiktligt ritade jag upp två tankekarton. En för Sabbath och en för Ozzys solokarriär. Jag ritade pilar. Berättade om musiken, Ozzys säregna röst och hans solokarriär. Precis när jag var som mest inne i historien räckte en kille upp handen.

- Du magistern, vad pratar du om egentligen?

Dödsmetal Och andra sidan hade jag samma klass någon vecka senare då jag berättade om olika muskikgenrer. Vi gick igenom alltifrån 60-talets soulmusik, reggae, 80-talets thrashvåg, svensk dödsmetal, stoner och landade slutligen någonstans mellan neometal och drone. I slutet av lektionen delade jag upp klassen i olika lag. Därefter lyssnade vi på smakprov från de olika genrerna. Efteråt rättade vi svaren tillsammans. Svårast var thrash, stoner, doom och drone.

Reggae, country och, tro det eller ej, dödsmetal var lättast. Flera stycken i klassen hade både hört och till och med gillade In Flames och Dark Tranquillity.

En annan gång hade jag en högstadieklass i SO. Klassen höll på att göra grupparbeten om våra nordiska länder. En grupp hade skrivit upp några viktiga städer i Danmark och frågade mig om de hade missat någonting.

- Javisst har ni det, ni måste ju ha med Roskilde, svarade jag. Skriv att festivalen äger rum 1gång/ år och har så gjort sedan 70-talet. Även fristaden Christiana måste ni berätta om. En fristad som vi svenskar hela tiden försöker att stänga… Några veckor senare undervisade jag i svenska i en högstadieklass. Längst ner i klassrummet fann jag en bok som hette ”Kärlek & Uppror” och då kom frågan helt naturligt.

- Vilken svensk grupp gjorde en platta som hette likadant?

Och så kan jag hålla på. Lektion efter lektion, dag efter dag. Faran är bara att kommer man in i detta tankesätt kan det vara svårt att hålla koncentrationen upp i en klass. Därför räcker det gott och väl att då och då smyga in lite musikhistoria.

- Magistern vad heter ”upplevelse” på engelska?

- Tänk på Jimi Hendrix, vad hette hans kompband?

Agonyzone - at your service since 1996 | 09

CANDLEMASS

“Negativa känslor i ett modernt samhälle” Messiah lämnar bandet för andra gången, vilket mer eller mindre kom som en chock för de flesta och Candlemass framtid var mycket oviss. Nu är bandet dock tillbaka med nya albumet “King Of The Grey Islands” och nya sångaren Robert Lowe. Jag mötte upp bandet basist och grundare Leif Edling på Bröderna Olssons Restaurang i Stockholm en skön vårdag, där vi tog oss en pratstund om bandets nya album “King Of The Grey Islands” och allt runt det.

Om vi går tillbaka ganska så långt i tiden, vad tror du att ett gammalt radioprogram som “Rockbox” har betytt för er?

- Jag tror att det har betytt en hel del faktiskt, vi fick ju en stor grej på programmet 1986 och sen även 1987 så jag måste säga att Rockbox har gjort och betytt mycket för Candlemass.

Tror att det var en inkörsport för många till bandet. Sen var det ju många som upptäckte thrashen genom detta program, bland annat då band som Testament. Så jag skulle vilja säga att Rockbox har en viktig plats i svenska metalhistoria.

Om vi går till ert nya album så i låtar som “Of Stars And Smoke” och “Man Of Shadows” känner jag en viss utveckling i bandets skrivande, då främst i låtarnas melodier, något du håller med om?

- På ett sätt ja och på ett sätt nej. Och hur fan skall jag nu förklara detta (skratt!), nä men “Of Stars And Smoke” är ju byggd på ett traditionellt Candlemass-riff men sen har vi ju refrängen som lyfter sig lite där och kanske blir ett litet nytt grep för Candlemass. Är ju inte lika “doomigt” där och det är väl ett sätt för oss att utvecklas samtidigt som vi ändå håller kvar i vår grund. Och som du säger så är ju även “Man Of Shadows” lite annorlunda, den börjar som en rätt typisk metallåt, sen blir den svintung och i slutet kommer det ett parti som jag själv nästan tycker är plattans bästa stund. En tretaksparti som vi kallar för “House Of The Rising Sun-riffet” fast i en “doomigare” version då, och där tycker jag att Lars Johansson spelar ett sådant fantastiskt gitarrsolo. Det är definitvit en av mina favorit punkter på plattan.

Och du har ju rätt i att vi kanske inte har gjort dessa saker innan, fast grunden i “Man Of Shadows” är också den i ganska så traditionell Candlemass-anda.

Men vi har även fått in lite nytt i och med att låten har en hel del olika faser i sig och som sen avslutas med ett coolt Lynard Skynard solo á la 73 (skratt!).

Kan tänka att det är rätt svårt att utveckla något som ändå är så starkt, jag menar era fans vill ju höra er “Doom”?

- Jo, det är sant man kan ju inte vara hur spretig som helst och andra sidan så kan man ju inte skriva samma låt gång på gång, så visst är det svårt att utveckla det hela. Man får försöka hitta olika energier här och där, och lite olika tempon. Men visst är det ett jävla pysslande att få ihop låtarna, man vill ju att det skall hända saker i dem annars blir de ju tråkiga i längden. Och åter till “Man Of Shadows”, slutet i den är ju jävligt coolt och jag hoppas verkligen att Lasse får mycket “cred” för sitt solo där och även som gitarrist. Han är så jäkla duktig men han får aldrig göra någon intervju för nån musiktidningen eller något i den stilen.

Har ju varit med om scenariot att Messiah har lämnat bandet innan och då trodde man att det var slutet för bandet, men likt då som nu kommer ni med ett riktigt starkt album som för er ytterligare ett steg framåt som band. Hur går dina egna tankar om det hela?

- Jag tycker inte att man skall sakna Messiah Marcolin på denna plattan. De som är skeptiker innan de har hört skivan skall inte vara det efter att de har hört den. Du får gärna citera mig nu: “Den som saknar Messiah på denna plattan är dum i huvudet!”, där har vi kriteriet (skratt!). Då är man bara en motsträvare och typ bara vill ha en ny “Nightfall”.

Robert Lowe Detta leder ju oss in på bandets nya sångare Robert.

- Ja! Han är chef på detta album, han krossar på den här skivan. Den metallsången som han levererar på denna skivan har en otrolig känsla. Han uttrycker så mycket med sin röst, något som vi kanske inte riktigt har haft i Candlemass tidigare.

Nu har vi fått en ny sångare som levererar med känsla och övertyglese och vad kan jag säga; vi kunde inte ha hittat någon bättre sångare. Och vi har verkligen letat med ljus och lykta efter en ny sångare, så att vi fann honom är ju en skänk och ren tur.

Hur fann ni honom då?

- Hans flickvän fann oss, så det är Heather som vi skall tacka för det här. Hon såg att vi sökte sångare och hörde av sig och undrade varför vi inte testade Robert, vilket var efter att vi testat så jävla många sångare och nästan gått över deadlinen i februari. Men då var det så att jag kände att jag inte ville sno Solitude Aeturnus sångare, jag tycker att det är ett svinbra band och vill ju inte att de skall spräckas och sen får skit för det. När man sen kommer ut och lirar så hoppar alla på en och säger; du din jävel (skratt!).

Men nu har vi ju inte gjort detta för han lirar ju fortfarande med dem och jag ser ingen konkurrens banden emellan heller utan det är mer så att både banden vinner på det.

Du sa att ni nästan hade gått över deadlinen, vad hade hänt om ni inte funnit någon i tid?

- Då hade vi ju fått vänta med att släppa plattan till hösten, vilket hade varit jobbigt. När man väl skrivit ett nytt album så vill man ju få ut det, man vill ju inte gå omkring som Def Leppard och vänta i åratal innan man släpper något nytt.

Hur reagerade han när han fick förfrågan?

- Han blev ju verkligen glad, men tyckte ändå att inte skulle väl han bli bandets nya sångare, han var ju mer som ett fan till bandet. Han var alltså lite blyg i början, men efterhand som han kände att vi verkligen ville ha honom så kände han att detta var världens grej för honom. Så

10 | Agonyzone - at your service since 1996

han är mycket positiv över det hela. och det känns mycket skönt att få in positiv energi i bandet istället för som det var innan att man fick negativ. Nu känns allt som natt och dag, helt plötsligt går allt jättelätt att göra och är kul. Så nu känns det bara som att; fan vad kul musik är!

Ni hade ju nyligen 20-års fest där ni hade med en massa gästsångare på scen, där bland annat Tony Martin (ex-Black Sabbath) var ju med. Kan du ge oss lite mer detaljer om detta?

- Ja, fan det var en jävla pryl det där. Och det var en hel del planerande bakom det hela, men vi var ju tvunga att ha en 20-års fest och då vi inte hade någon sångare just då så tyckte vi att det var en perfekt grej att ha lite gästsångare med. Så vi snackade med vår tidigare sångare Tomas Vikström och då kände vi att vi även borde kolla med Johan Längquist som sjöng på första plattan “Epicus, Doomicus, Metallicus”. Och han var på direkt, han har ju nu i efterhand insett att han varit med på en kultplatta. När vi sen offentliggjorde detta så blev det en riktigt stor grej av det hela och fans flög från hela världen till Kolingsborg för att få vara med om denna stund. Vilket är helt fantastiskt! Det var fullt med folk denna kväll och stämningen var verkligen på topp.

Jag kunde tyvärr själv inte vara där men jag har sett en del klipp på Youtube, vet ej om du sett dem själv?

- Jo, absolut! Bilden var väl inte så bra men tack och lov så var ju ljudet helt okej.

Tycker att man fick en bra känsla över hur det hela var i alla fall.

- Absolut!

När vi ändå snackar om bandets tidigare sångare, det fanns inga tankar om att någon av dem skulle gå med i bandet igen?

- Nä, det känns som att där har vi redan varit och gjort så det känns lite fel att gå tillbaka till det igen. Denna gången ville vi ha något nytt och vi är så glad att vi har funnit det i Robert, han är helt enkelt klockren för oss.

Det är bara att hålla med, det jag tycker han tillför mest är hur hans röst ändrar och formar sig till låtarna under resans gång.

- Ja, exakt! Han har en enorm feeling att leverera de olika låtarnas energi och det är en stark egenskap hos en sångare.

Jag är helt enkelt löjligt nöjd med Robert Lowes insats.

Om jag inte har helt fel info så spelade ni nya låten “Demonia 6” live senast, hur gick det?

- Det gick kanon! Det var bland annat den som Robert provsjöng med oss, plus att det är en av de enklare låtarna för oss att spela.

Vi körde ju ett set på två timmar och körde låtar från “Chapter VI” som vi inte kört på femton år, och vi har ju inte heller spelat “Bullfest” på femton år (skratt!), så vi valde just “De-

CANDLEMASS

monia 6” för att göra det enkelt för oss.

Spelade ni in ert firande på Kolingsborg?

- Ja, med fem kameror och genom mixerbordet, så vi kommer att släppa det som bonusmaterial på något, Vi har ju en massa i arkivet, bland annat hela spelningen från Sweden Rock 2005, Bang Your Head och Wacken.

Så man hoppas ju på att kunna ge ut någon form av trippel-DVD eller någon sånt runt jul.

Grå öarna Om vi går in på nya albumets texter så går det ju hand i hand, kan man kalla det för ett konceptalbum?

- Inte direkt kanske, men lite löst sådär för de handlar om negatvia känslor i ett modernt samhälle. All den negativa energi som man kan bära på, allt från att man öppnar en tidning, ser på nyheterna eller hör en politiker snacka så är det mest en massa hopplösthet.

Man känner ju att man lever i en jävla pissvärld där det mest handlar om stålar, utseende, yta och ungdom. Och råkar man inte finna sig inom dessa ramar så kan man mer eller mindre dra åt helvete. Jag tror att många männsikor känner sig som en kung över de grå öarna i ett jävligt inhumant samhälle. Allt blir ju hårdare och hårdare och inte hjälper det till att vi har en regering som inte bryr sig om de som har det sämst. Så det finns en hel svarta känslor på plattan. Dock vill jag inte att man enbart skall se dessa utan även kunna lyssna på den som en ren metal-platta där man inte behöver ta åt sig de tunga bitarna av den. Musiken måste komma i första hand, det tycker jag är en självklarhet.

Vad sökte du efter att få fram i albumets omslag denna gången?

- Efter som vi hade titeln “King Of The Grey Islands” och att hela temat är en dödstripp så var det ju naturligt att ha kvar skallen och då som en kung.

Men med en enkel krona, som reflekterar i att det är en vanlig person. En enkelt människa som helt enkelt har haft det för djävligt (skratt!) rent ut sagt.

Alla är vi ju kungar över de grå öarna, alla har ju mer eller mindre gått igenom skit här i livet.

En del gör det sorligt nog hela tiden. Men samtidigt så är det ju det samhället som vi lever i, jag ser ingen ljusning i detta.

Inte ens om sossarna tar över framöver så tror jag inte att de kommer att kunna hjälpa upp folk så mycket som det skulle

behövas. Jag har svårt att se att någon skulle klara av att för in humanist igen, vi lever i en skitvärld och det kommer att vara skit tills vi dör. Sorry, men det är så det är. Man får helt enkelt försöka göra det bästa av det hela.

Metaltown Ni har ju just blivit klara för Metaltown i Göteborg, några förväntningar på detta?

- Har hört att det varit bra de andra åren så jag ser framemot att få spela där. Tror att vi halkade in på ett bananskal där detta året, det var fullbokat men att något band lämnat återbud så vi fick deras plats. Ser framemot att få se Mastodon, jag tycker att det är ett svinbra band och det skall även bli kul att se Machine Head. Slayer har man ju sett tusen gånger innan, men det skall bli kul att se dem med, man vet ju vad man får, Slayer är ju alltid Slayer. Det skall även bli kul att presentera Robert för metalfolket, vi har altid haft mycket fans i Göteborg och gjort bra spelningar där. Synd att inte Stockholm har någon liknande festival, ni får ta och starta Agonyzone Metal Festival.

(Skratt!) Ja vi får ta och jobba på det.

- Ja för fan, nästa sommar kör ni Agonyfest!

Headline Candlemass!

- Jajamensan! (skratt!).

ett tag nu, hur har förutsättningar förändrats för bandet genom åren?

- Jag tycker nog att de har blivit bättre för oss, speciellt nu när vi ligger på Nuclear Blast, ett större bolag som satsar på oss. Och om man jämför med på åttiotalet så är det ju en stor skillnad då man fick lira under knappa förutsättningar och inte hade någon större budget för att spela in skivorna. Så jag får säga att det mesta är bättre nu.

Förr var man ju naiv och bara åkte igenom Europa i något jävla alkoholdis och spelade för en massa människor då man var ett band som var på gång, vilket också hade sin charm. Men får jag välja så känns det mycket bättre nu, de senaste åren har varit en stor “Candlemania” runt om, och nya skivan verkar ju få bra recensioner så jag hoppas att den håller i sig.

Vad vill du som avslutning säga till era fans?

- Att de inte kommer att bli besvikna på nya plattan. Om du älskar “Nightfall” kommer du att digga nya plattan, om du är inne på “Epicus...” kommer du att finna saker på nya som tilltalar dig. Och om man saknar Messiah efter att man har köpt den här plattan, så finns det inget hopp för dig (skratt!), jag kan faktiskt inte uttrycka det på något annat sätt. Sorry men då är man en jävla idiot, de nya

“Skriker du fortfarande efter Messiah så får man väl sitta där och lyssna på sin gamla “Nightfall” eller “Ancient Dreams”.

Leif Edlings tankar om man saknar Messiah efter att ha hört nya skivan Finns det något slutmål som ni skulle vilja uppnå?

- Hmm, vet faktiskt inte, vi har ju gjort det mesta med bandet.

Men åka till Japan vore i alla fall en stor grej att får göra. Eller att få åka till Australien med bandet och få uppleva detta landet, och det är faktiskt snack om att det är en promotor där som älskar Candlemass som försöker få oss till en festival där, så vi får se vad som händer. En annan häftig sak är ju att det snackas om ett det skall vara en festival i Egypten där de skall slå upp en scen framför pyramiderna, det kunde ju vara ett mål att få spela där. Inte just så mycket musikaliska mål, utan mer att få komma till udda ställen där vi inte har spelat innan.

Du som har varit med i branschen

låtarna är bra, Robert gör en grym insats och vi kör ju fortfarande efter de gamla vanlig Candlemass konceptet.

Skriker du fortfarande efter Messiah så får man väl sitta där och lyssna på sin gamla “Nightfall” eller “Ancient Dreams”.

TEXT CHRISTER ROOS

RÅG I RYGGEN, INFERNO, APRIL DIVINE

Wasabröd kom med namnet. Hårt riffande och smygproggiga Råg I Ryggen finns återigen i en skivbutik nära dig. En av bandets två gitarrister Jan Aggemyr berättar TEXT THOMAS OLSSON om bandets svunna storhetstid.

Säger man svensk hårdrock från 70-talet tänker de flesta på November (spelar på årets S.R.F).

Men visst fanns det väl fler? Klart det gjorde. Det gäller bara att gräva fram dom. En av dessa gömda godbitar gick under benämningen ”Sveriges fattigmans Deep Purple” fast egentligen hette dom Råg I Ryggen.

Tyvärr hann bandet bara spela in en platta innan de splittrades. Lyckligtvis finns deras kultbetingade debutplatta numera även utgiven på CD. En av gitarristerna i bandet, Jan Aggemyr tänker tillbaka på svunna tider.

Plattan släpptes 1975. Tycker du den står sig idag?

- Naturligtvis låter det mycket 70-tal om allt men trots det tycker jag nog att det mesta av låtmate-

helt försvann in i dimman. I staterna hade Grand Funks stjärna dalat och Mountain slutat rocka.

Hade ni några sådana tankar inför inspelningen?

- Nej det hade vi inte en tanke på vi var bara glada över att få göra en platta. Det var inte så många svenska rockband som fick göra det på den tiden.

Vilka gav ut den och vad hade de släppt tidigare?

- Bolaget hette Rondo och fanns i Bollnäs. Vår skiva var den första rockplattan de hade givit ut, innan hade det mest blivit halvreligiösa skivor typ Anna Öst och liknande.

På er platta förekommer det även en del flöjtspel, vilket inte var alltför ovanligt under denna tid. Var kom de influenserna ifrån?

RÅG I RYGGEN - EN SVENSK KLASSIKER rialet fortfarande håller.

En liten lustig sak är att er sångare, Jonas Warnerbring, (ja just det Östen Warnerbrings son) växlade mellan att sjunga på både svenska och engelska.

Varför gjorde han det?

- Tänk på att vi var mellan 16 och 21 år gamla och i ärlighetens namn inge vidare textförfattare någon av oss. Det blev som det blev, vi lade ner all vår energi på musiken. Innan vi spelade in plattan och körde live hade många av texterna varit halvt improviserade. Timmarna innan vi gick in i studion blev det till att skriva texter i ren panik. 20 timmar senare var allting klart.

Debuten kom alltså inte förrän 1975 vilket jag personligen tycker är ganska sent. Ser man det internationellt set hade både Deep Purple, Led Zeppelin och Uriah Heep redan haft sina storhetsperioder. Samma år släppte Black Sabbath ”Sabotage” som nog ändå får räknas som Ozzys sista riktiga storverk innan han

- Det var nog främst Jethro Tull skulle jag tro. De andra du nämnde Lucifer Was och Quintenssens kände vi inte ens till. Även en del orgel finns det också med på Råg I Ryggens debutplatta, vilket troligtvis förklarar smeknamnet ”fattigmans Deep Purple”.

Varför tror du att just Hammondsoundet blev så populärt hos många band på 70-talet?

- För vår del ville vi ha ett fett sound och vad passade då bättre än en maffig Hammond. Dessutom hade vi den största modellen C-3 som vägde över 200 kg vilket bara det kändes mäktigt.

På den tiden var det inte så snabb omsättning på olika sound som idag. Då kändes ljudet fortfarande fräscht och gick att få väldigt mäktigt även om det redan då var väl återanvänt.

Om vi pratar om era influenser. Vad lyssnade ni på?

- Pratar vi om svenska band var det framförallt Pugh Rogerfeldt, Kebnekajse och November. Internationellt sett var det Uriah Heep, Deep Pur-

Inferno Metal Festival Infernofestivalen i Oslo, som är fjärde gången gillt för Er utsände, är ett alldeles utmärkt tillfälle att insupa de allra finaste parktiklarna av den Norska blackmetal scenen. Det bjuds på extrem metal i olika former i dagarna tre och i övrigt så bjuds det även tillfälle att delta i tävlingar, köpa all tänkbar merchandise, ockulta tillbehör och få sina skivor signerade av sina favoritband.

Watain - (5) Svenska Watain har minst sagt tagit den extrema metalvärlden med storm. Nya “Sworn To The Dark” som föregås av suceen “Casus Luciferi” har gjort att bandet idag finns på allas läppar.

Det är smockfullt på John Dee, som utgör nedervåningen av Rockefeller, strax innan tolvslaget och det går nästan att ta på stämningen. Allt verkar gå Watain`s väg just nu, ljudet är näst intill perfekt, publiken är med på noterna till hundra procent och man märker att bandet (där en av sessionmedlemmarna utgörs av ex-Dissection`s Set Teitan) prickat in toppformen. Absoluta höjdpunkten utgörs av “Storm Of The Antichrist”, en låt som även på platta bör ses som den kanske absoluta Watainlåten men det är överflöd av energi, glöd och intensitet hela vägen. Utan tvekan festivalens bästa spelning.

Immortal - (4) Kungarna av tre-ackords-black-metal har återvänt och den stora hallen i Rockefeller är fylld till den totala bristningsgränsen. Immortal är lite som black metallens Motörhead, det är fullt ös utan några

ple, Yes, King Crimson, Johnny Winter, Queen, Grand Funk och så vidare och så vidare. Herregud, det över 30 år sedan. Jag kommer inte ihåg flera just nu.

Att spela med ett band kan jämföras med att ha ett förhållande. Slitningarna är många och meningsskiljaktigheterna avlöser varandra.

Precis samma sak hände med Råg i Ryggen.

- Musikaliskt spretade vi åt olika håll och några ville satsa mer på sin yrkeskarriär.

Egentligen hade vi kontrakt på flera låtar men bandet splittrades innan vi hann spela in något mer. Hade vi spelat in en andra skiva hade den troligtvis varit mer komplicerad än debuten.

De sista låtarna vi gjorde var väldigt komplexa utan att tappa vare sig tyngd eller rockkänsla Kan det finnas något outgivet material kvar som kan komma ut i framtiden eller är allt redan ute?

- Jag vet att det finns ett antal komponerade låtar klara men som vi tyvärr inte hann spela in innan

vi splittrades.

Hur många exemplar sålde plattan?

- Vad jag kan minnas var det väl cirka 8 – 9000 ex vilket räknades som väldigt bra.

Och så var det där med namnet. Hur kan man döpa sig till Råg i Ryggen?

- Från början kallade vi oss Goda Vänner Och Musik (G.V.O. M ) men efter ett tag kändes det namnet lite töntigt. En dag hittade vi en tom Wasabrödskartong i entrén till vår replokal. På kartongen stod företagets slogan ”Wasabröd Ger Råg I Ryggen” och vi kände direkt – där har vi namnet.

Vi försökte till och med få med dom som våra sponsorer, men det ville dom inte.

Har det varit något snack om en eventuell återförening av bandet?

- Det har väl pratats lite grand om det men än så länge verkar inte alla riktigt lika pigga på det.

Men… sista ordet är väl inte sagt ännu…

betänkenheter från början till slut och man vet alltid vad man får - kvalitet!

Oturligt nog har jag placerat mig på en punkt där ljudet låter som Tingstadstunneln i rusningstrafik och med en sådan här frisk fläkt framför sig så är det svårt att uppfatta i princip någonting som helst av vad som sker uppe på scen ljudmässigt. Efter ett litet tag åtgärdas dock detta och sedan är det bara att njuta i fulla drag när vi bjuds på en enastående hitkavalkad från bandets samtliga alster blandat med eldsprutning och Abbath`s ruskigt elaka mellansnack, bara att tacka och ta emot.

Dark Funeral - (3) När jag började lyssna på black metal för nästan tio år sedan så var “Vobiscum Satanas” med Dark Funeral en av de första skivor jag kom över, en skiva som jag än idag värderar högt inom den “nya” vågen av black metalband ochunder dessa tio år så har jag inte lyckats komma över chansen att se bandet live en enda gång så det är med stora förväntningar och förhoppningar jag anländer på Rockefeller denna kväll. Bandet har kvällen till ära dukat upp stora dukar med pentagram och uppochnervända kors, än så länge allt bra. Väl framme vid första ton så slår det mig att det har aldrig hänt på Inferno Festival under mina år att så många band haft så här dåligt ljud, det låter helt katastrofalt på Dark Funeral denna kväll. Ingen kan dock stoppa denna femhövdade legion och bandet öser på i tvåhundratalets BPM men det känns som om någonting fattas, den genuina kärlek att spela musik saknas någonstans och ibland blir det lite väl påtagligt. Matte Modin, som när denna artikel skrivs har fått sparken ifrån bandet, gör mig väldigt besviken.

Jag som trodde att jag skulle få se en blackmetal trummis i världsklass får istället en snäll skolpojke som knappt vågar röra sina trummor - en stor besvikelse! Min personliga uppfattning är dock att jag tror att bandet kan mycket bättre än så här, förmodligen var detta bara en halvdålig dag på jobbet.

Godkänt men inte mer.

TEXT KRISTIAN FORSELL

APRIL DIVINE

Med siktet inställt på den amerikanska marknaden...

Agonyzone tog sig en pratstund med bandets trummis Per Karlsson. En längre intervju med honom finner du på Agonyzone Magazines hemsida - www.agonyzone.com.

Ni bildades under namnet Starf*ck men byttes sen till Bloody April och nu heter ni April Divine, hur kommer detta sig?

- När vi började att lira så hade vi en gitarrist som var helt insnöad på Star Wars. Av ngn anledning så blev det Starf*ck, vi brydde oss inte så mkt om namnet tills vissa folk i industrin började gilla vad vi höll på med, då började vi fundera på ett namn som man faktiskt kan säga i radion, haha. Det var lugnt med ett namnbyte eftersom rymd-gitarristen var skickad sedan länge tillbaka. Nya namnet blev Bloody April men pga påtryckningar från USA-management etc så bytte vi igen till April Divine. Bloody April är namnet på tjejen i vår logga men även ett krigslag från 1:a världskrigen år 1917, vi ville ju köra våra egna “krig” så det blev motsatsen, April Divine.

Vad influerar och färgar av sig i er musik?

- Det är vår sångare Jocke som skriver låtarna, jag

kan inte riktigt svara för honom. Men de artister och band som vi är influerade av är tex. A Perfect Circle, Tool, Staind och kanske lite Foo Fighters.

Nämn tre punkter som vi bör veta om er för att få lite mer grepp om bandet?

Ett: Vi gillar och spelar fet amerikansk influerad rock. Två: Vi har spelat tillsammans i snart 10 år.

Tre: Vi är väldigt petiga, sjävkritiska och jobbar ständigt på att vara snortajt live.

I slutet av 2006 släppte ni er första singel “Almost Famous”, varför föll valet på denna låt?

- Det kändes som en given hitlåt, drivig rakt igenom med en fet refräng. Vi hade fått väldigt positiv respons när vi spelade den live osv.

Så om man bara har chans att höra en låt med er är det då denna låt man skall välja för att få en rättvis bild över hur er stil är?

- Nej, då skulle jag nog hellre köra “Lullaby” för att försöka täcka hela spannet på vår stil.

Agonyzone - at your service since 1996 | 11

MÖTLEY CRÜE

“Bad Boys Of Rock ‘n’ Roll - Entertainment Or Death” Inget band har väl skapat mer rubriker genom åren än Mötley Crüe, men så går det när man skapar ett band utifrån en levnadstil. Skulle kunna dra upp scenario på scenario men inte ens tidningens alla sidor skulle räcka till för att täcka detta. Jag rekommenderar istället att ni läser bandets biografi “The Dirt”, en bok som inte utelämnar några detaljer från bandets helt makalösa karriär. Tidigt åttiotal så var jag ett megastort Kiss-fan och följde allt de gjorde och det fanns helt enkelt inget annat för mig. Kommer så väl ihåg när jag en dag slog upp tidningen Okej, där det var en stort bild på Mötley med texten: Är de häftigare än Kiss? Vilken förolämpning, tänkte jag och cyklade in till skivaffären för att reda ut detta misstag. Med förväntingen om att få höra något riktigt dåligt så satte jag ner pick-upen på vinylskivan och det knastrade till, sen möttes jag av ett ettrigt gitarriff och dubbla baskaggar i första spåret “Live Wire”. Jag var såld, jag hade fått ett nytt favoritband!

TEXT CHRISTER ROOS

Too Fast For Love (1982)

9

Omdöme: Ett ungt, hungrigt och oborstat band som skapade något av sin levnadsstil. Inledande “Live Wire” med sitt vassa och raka gitarriff och de dubbla baskaggarnas rytm var på den tiden ett mycket hårt och tufft sound. Skivan som helhelt är faktiskt nästa lika spretande som Nikki Sixxs hår, du får allt från lugnare “On With the Show”, till uppkäftiga och punkigare “Take Me To The Top” och “Piece Of Your Action”.

Omslag: Vince Neils skrev som är en form av ett mer tuffare omslag än Rollings Stones “Sticky Fingers”.

En rolig grej är att Vince var orolig för att hans hår inte skulle synas så det fylldes i så att det ser ut som han har en toupé. Även Mick var missnöjd som tyckte att han såg ut som Joan Jett.

Betydelse för Mötley Crüe: Albumet finns i två olika versioner, första utgåvan bekostade de själva. Vilken sen pressades upp i flera omgångar då den sålde så bra, bandet fortsatte även att sälja ut spelningar på Troubadour, the Whisky och the Country Club gång på gång vilket ledde till att Elektra Records signade dem och gav ut albumet i en remixad version. Detta album var alltså startskottet för bandet!

Shout At The Devil (1983)

10

Omdöme: Redan då man hör intro “In the Beginning” känner man att det är något stort och magiskt pågång. Bandet har vässat sitt sound ytterligare som nu handlar om heavy metal. Enkla men råa gitarriff och med en stor uppkäftighet i låtarnas utförande. På albumet finner man bland annat “Shout At The Devil”, “Looks That Kill”, “Red Hot” och “Too Young To Fall In Love” för att nämna några av dessa klassika låtar.

Omslag: Finns i två olika omslag, LP-verison är mattsvart med ett stort blankt pentagram över hela omslaget. Slår man sen upp albumets konvolut möts man av fyra hårt sminkade killar iklädda mycket läder och nitar i bästa Warriors-stil.

Dessa fyra bilder på medlemmarna får sedan pryda CDomslaget.

Betydelse för Mötley Crüe: Ett album som ger bandet ett erkännande även utanför Kalifornien.

Säljer över 200,000 ex i USA under de två första veckorna. Men redan innan albumets släpptes så fick en hel del upp ögonen för dem då det spelade på US Festival (San Bernardino) för en publik på 300,000 personer. Bandet spelar även i Sverige och Stockholm för första gången tillsammans med Van Halen och AC/DC på Monsters Of Rock.

Theatre Of Pain (1985)

7

Omdöme: Skivan sounds är mycket mjukare och rundare om man jämför med bandets två tidigare album och där bluesen har fått stå för en större inspiration än heavy metal.

Arbetstitlen för album var “Entertainment Or Death” och bandet gick in i studion med endast fem låtar skrivna då de hellre lade ner mer tid på sin vilda levnadsstil.

Vince föreslår att de skall spela in Brownsville Stations “Smokin’ In The Boys Room” som de alltid brukar jamma annars, och de väljer denna låten istället för Mountains “Mississippi Queen” som de först hade tänkt. Vilket visar sig vara en lyckat drag då det blev bandets första riktiga singel “hit” med en 16:e plats på USA Top 40-lista.

Omslag: Den skrattande och den gråtande teatermaskerna i ett färgstarkt omslag som visar att det hela denna gången går i teaterns tecken med mycket glitter och glaumor.

Betydelse för Mötley Crüe: Efter att Hanoi Rocks trummis Nicholas “Razzle” Dingley dog i en trafikolycka med Vince Neil bakom ratten var bandets framtid mycket osäker.

Att albumet blev en succé och klättrade ända upp på USA-listans sjätteplats har nog stor betydelse för att bandet finns än idag. Andra singelsläppet “Home Sweet Home” blev ingen större succé som många tror utan kom bara upp på 89:e plats på singellistan och vara bara kvar på den i sex veckor. Dock lite senare blev den erkänd.

Generation Swine (1997)

Girls, Girls, Girls (1987)

7

Omdöme: Bandets sound går in i ytterligare en fas och nu är det rock ‘n’ roll som fått stå som ledmotiv.

Ett ganska så ojämt album men som ändå betraktas som ett av det bättre albumen från bandet, vilket till stor del kan bero på att det innehåller för bandet de klassiska låtarna “Wild Side”, “Girls, Girls, Girls” och “You’re All I Need”. I början grymtade hårdrockarna åt albumets titel, men att skriva låten “Girls, Girls, Girls” visade sig att vara en stor hit. Undra om bandet ens själva tänkte på hur genialiskt drag det var, dröjde ju inte länge innan landets alla strippklubbar spelade denna låt.

Omslag: Från att på bandets förra album mer vara inne på glamutstyrsel, har den nu övergått till en mer välpolerad sleazy/biker-stil.

Där bandets medlemmar poserar i en mörk gränd, där foto är svart vitt men där en öppen dörr till en strippklubb släpper ut ett blått ljussken.

Betydelse för Mötley Crüe: Bandets största succé hittills, där skivan gick direkt in på USA-listans femte plats, vilket var det högsta ett hårdrocksband placerat sig på sedan Led Zeppelins “The Song Remains The Same” gick in på tredje platsen 1976. Girls, Girls, Girls klättade sen upp till andra platsen endast slagna av Whitney Houstons album “Whitney”.

Dr. Feelgood (1989)

8

Omdöme: Bandets leverne blir bara värre och värre, så illa att Nikki Sixx är död i några minuter av en överdos. För att kunna fortsätta måste de bli nyktra, vilket märks tydligt på detta album. Albumet har ett groove vilket inte har funnits i bandets låtar tidigare, vilket till stor del beror på Tommy Lee har lagt ner mycket mer fokus på sitt trumspel.

En annan stor anledning till bandet massivare sound är producenten Bob Rock har pressat dem till det ytterst.

På skivan finner men ett antal av bandets mest omtyckta låtar; “Dr Feelgood”, Kick Start My Heart”, Same Ol’ Situation (S.O.S.) och “Don’t Go Away Mad (Just Go Away)”.

Omslag: Är gjort av Kevin Brady en tatuerare från Sunset Strip Tattoo, det är även hans som gjort bandets nya logo och för den som inte vet det så ändrar Mötley Crüe alltid sin logo till varje omslag. Från början var det meningen att omslaget skulle bestå av en tecknad “Allister Fiend” som en arg doktor.

Betydelse för Mötley Crüe: Att de blivit nyktra och samarbete med producenten Bob Rock resulterar i bandets första USA listetta! Detta album ger även inspiration åt andra band, exempelvis Metallica som anlitar Bob Rock efter att ha hört Tommy Less massiva trumljud.

Mötley Crüe (1994)

8

Omdöme: Vince Neil har fått kicken och bandet ger sig in på en helt ny musikalisk resa, med ett i tiden mer modernt sound och med nya sångaren John Corabi. Skivan kostade över 2 miljoner dollar att spela in och det märks för en större ljudbild än den som är på detta album har man knappt tidigare upplevt inom hårdrocken.

Omslag: Består av bandets logo designad av Steve Gerdes, finns i två versioner - gul och en röd. Egentligen var omslaget ett annat, men då Nikki hade en (nasist) uniform på sig där så drog skivbolaget tillbaka 500,000 ex. och brände dessa.

Betydelse för Mötley Crüe: Ett album som var lite svårt att acceptera för fansen i och med att Vince var borta och det moderna soundet.

Skivan gick dock in på USA-listans sjunde plats och ganska så snabbt så sålde skivan en halv miljon exemplar. Efter det tog det dock lite stopp och bandet fick banta ner storleken på sin turné. Dock visar detta album att bandet verkligen kan spela, vilket många har ifrågasatt i många år. Trummorna på låten “Hooligan’s Holiday” sätter Tommy Lee och producneten Bob Rock säger att det är det bästa trumspel han någonsin sett och hört.

New Tattoo (2000)

7

Omdöme: They’re back! Vince är åter tillbaka vid micken. Dock har bandet bytt ut Bob Rock som producent emot ... Ett litet underskattat album, kanske för att det kom lite för tidigt då det mer är Mötley på 2000-talet. Här finns de riktigt bra låtarna som titelspåret “Generation Swine”, singellåten “Afraid” och remixen av “Shout At The Devil 97”. Dock har Nikki med låten “Rocketship” (till sin fru Donna) och Tommy med “Brandon” (sin son) blivit lite för personliga.

6

Omdöme: Tommy Lee lämnar bandet och Randy Castillo (R.I.P.) tar han plats. Även om Randy var en mycket duktig trummis så saknar man självklart Tommy Lee. Skivan har en liten punkig attityd och det finns ett par klart godkända låtar dock är de inga som kommer att gå till bandets historia.

Omslag: Bandet uppklädda i kostymer men med grismaskar över ansiktet med den amerikanska flaggan i bakgrunden. Duke Woolsoncroft står för design.

Omslag: Klart ett passande omslag för dessa taturerade bad boys. Vince Neil återanvänder även omslagets drake som slingrar sig runt en tatueringsmaskin som logo för sina tatuerings studio Vince Neil Ink som han har på The Strip i Las Vegas.

Betydelse för Mötley Crüe: Klart stor betydelse för bandet då det är ett återföreningsalbum, dock uteblir den där riktigt stora succén som de säkert hade hoppats på.

Betydelse för Mötley Crüe: Med tanke på alla omständigheter som hänt runt detta album så känst det mest som att detta album för negativa vibbar med sig.

10

The Dirt Whiskey and porn stars, hot reds and car crashes, black leather and high heels, overdoses and death. This is the life of Mötley Crüe, the heaviest drinking, hardest fighting, most oversexed and arrogant band in the world. Their unbelievable exploits are the stuff of rock ‘n’ roll legend. They nailed the hottest chicks, started the bloodiest fights, partied with the biggest drug dealers, and got to know the inside of every jail cell from California to Japan. They have dedicated an entire career to living life to its extreme, from the greatest fantasies to the darkest tragedies. Tommy married two international sex symbols; Vince killed a man and lost a daughter to cancer; Nikki overdosed, rose from the dead, and then OD’d again the next day; and Wick shot a woman and tried to hang his own brother. But that’s just the beginning. Fueled by every drug they could get their hands on and obscene amounts of alcohol, driven by fury and headed straight for hell, Mötley Crüe raged through two decades, leaving behind a trail of debauched women, trashed hotel rooms, crashed cars, psychotic managers, and broken bones that has left the music industry cringing to this day. All these unspeakable acts, not to mention their dire consequences, are laid bare in The Dirt.

Here -- directly from Nikki, Vince, Tommy, and Mick -- is the unexpurgated version of the whole glorious, gut-wrenching story. In these pages, for the first time anywhere, are Tommy Lee’s letters to Pamela Anderson from prison: Mick’s confession to having an incurable disease that killing him; Vince’s experience burying his own daughter -- and the train wreck that his life became afterward; and Nikki’s anguished gle to deal with an entire life fueled by anger over his childhood abandonment, his discovery of the family he never knew he had - and his subsequent loss of them. And all of it accompanied by scores of rare, never-before-published photographs, mug shots, and handwritten lyrics. No one is spared. Not David Lee Roth, Ozzy Osbourne, Vanity, Aerosmith, Heather Locklear, AC/DC, Lita Ford, Iron Maiden, Pamela Anderson, Guns N’ Roses, Donna D’Errico, RATT, or those two girls from Dallas, Texas.

Make no mistake about it: these guys are geniuses. They invented glam metal and then left it in the dust; sold more than forty million albums from Shout at the Devil to Dr. Feelgood; toured the world dozen times and have the scars to prove it it; and maintained a rabid following in an era of throwaway pop stars. Mötley Crüe has done nothing less than tattoo the psyche of the entire MTV generation. They are the ultimate rock ‘n’ roll band. And if you don’t believe it, read The Dirt. You don’t know what decadence is...

12 | Agonyzone - at your service since 1996

published is slowly strug-

KLASSISK ÅTERBLICK/BLANDBAND

Klassiska återblickar

Kommer du ihåg vad du gjorde för 20 år sedan? Eller var det möjligtvis så att du inte ens var född eller för den delen kanske inte ens påtänkt? Hur som helst, åren går ibland fort. Vissa händelser förfaller i glömska, andra inte. Några ögonblick är magiska och blir förevigade. Det kan vara vändpunkter som ändrade en hel generation eller specifik händelse som förknippas med starten på en ny era. Åsikterna och minnena är långt ifrån samma

och kan skifta oerhört beroende på var man var eller på vad man gjorde. Oavsett vilket så har historien varit, hur vi väljer att komma ihåg den skiljer sig från person till person. Detta är i alla fall ett fenomen som fascinerat oss på Agonyzone. Denna gång hamnar vi ungefär 23 år tillbaka i tiden. Det var år 1984 och hårdrocken var otroligt stor i Sverige. Mötley Crüe, Van Halen och Ac/ Dc hade intagit ett fullsatt Råsunda fotbollsstadion och

Året var som sagt, 1984, och den var fredagen den 12 oktober i Göteborg. Det var kvällen då Ronnie James Dio var i stan. Som support för denna turné hade han valt Queensryche, som hade kommit ut med sin första fullängdare, ”The Warning”. Seattlerockarna gjorde bra ifrån sig och värmde publiken med låtar som ”The Warning”, ”Take Hold Of The Flame” och publikfavoriten ”Queen Of The Reich”. Geoff Tate visade sig vara en suverän frontman och Queensryche hade framtiden för sig. Men nu till Dio, som inte hade varit i Göteborg sedan 1977 med bandet där Richie Blackmore styrde och ställde; Rainbow. 1984 hade Ronnie med sig Vinnie Appice på trummor, Jimmy Bain på bas och Vivian Campebell på gitarr. Någonstans i kulissen fanns även Claude Schnell på keyboard. ”The Last In Line Tour” hette turnén från albumet med samma namn. Det var ett hungrigt band på uppgång som hade mycket att ge. Temat för den påkostade scenshowen var Egypten. Något som oturligt nog sammanföll med Iron Maidens turnétema, på ”Powerslave World Tour”. Iron Maiden tog Göteborg och Sverige i besittning tre veckor efter Dios besök, men det är en annan historia.

gjort Sverige till ett hårdrocksmecka. Men det var inte slut med det. Innan året var slut kom Mötley tillbaka som förband till Iron Maiden. Bon Jovi var ute på sin första turné som support till Kiss. Och Dio gjorde sin första arenaturné under eget namn med Queensryche som förband. Och det är där vi ska göra en djupdykning denna gång, hos Ronnie James Dio, när han besökte Göteborg.

glatt gäng, nästan på gränsen till oskuldsfullt och naket utan effekter. Men visst, det var en storslagen show med eld och rök. Musikaliskt var det dock erfarna musiker som Ronnie, Vinnie och Jimmy. Medan Vivian var på väg att bli en gitarrhjälte av stora mått trots att han själv inte önskade det. Han fick göra (som brukligt var på den här tiden) ett ensamsolo under ”Heaven And Hell”. Bandet gjorde en något darrig inledning på ”The Last In Line” men osäkerheten försvann när låten kraftfullt kom igång och framkallade sköna rysningar längs ryggraden. ”Rainbow In The Dark” är enligt mig en av Dios bästa låtar och den satt som en smäck denna magiska kväll. Dom gjorde en otroligt mäktig version av ”Man On The Silver Mountain” med ett mellanspel som får den mest garvade rockare att bli rörd. Första extranumret ”We Rock” kommer jag speciellt ihåg med anledning av livevideon från ”Metalljournalen”, det svenska hårdrocksprogrammet som gick på tv. Videon var visserligen inte inspelad i Göteborg men bilden fastnade på näthinnan.

BLANDBAND SOMMAR 07’ TEXT ROGER UDDIN Vår hyllning till den gamla trotjänaren, blandbandet, fortsätter. När sommarens värmande sol strilar fram bakom molnen så vet att det är festivalerna som hägrar. Och lika viktigt som ölen är under en festival, lika viktig är blandbandet! Vissa vägrar att lyssna på artisterna som gästar festivalen via en stereo, medan andra anser det som en dödssynd att inte ladda upp med musik från dessa artister i god tid innan de kliver upp scen. Hur som helst, här följer en blandning som innefattar akter som gästar våra svenska festivaler i sommar. Så under denna festivalsommar, är detta den enda blandning som du behöver. Håll till godo och mycket nöje!

01.

02.

03.

04.

05.

06.

07.

08.

09.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

Heaven & Hell – Neon Knights Aerosmith – Let The Music Do The Talking Motörhead – Bomber Thin Lizzy – Cold Sweat Ozzy Osbourne – Crazy Train Turbonegro – City Of Satan Wolfmother – Dimension Korn – Liar Suicidal Tendencies – Don’t Give A Fuck Mustasch – I’m Alright In Flames – Only For The Week Dark Tranquillity – The Wonders At Your Feet Machine Head – Davidian Slayer – Angel Of Death Meshuggah – Future Breed Machine

Helkväll

Gedigen uppvärmning Queensryche hade gjort ett gediget arbete med att värma upp publiken och den väntade förväntansfullt på huvudattraktionen. På den här tiden var parkettsektionen indelad i rader av numrerade stolar.

Men strax innan ljuset släcktes ner började publiken springa mot scenen och stolarna flög i luften och hamnade till slut i en hög vid mixerbordet. Det var hög stämning i Scandinavium och publiken jubel var öronbedövande när ljuset så äntligen släcktes ner.

Dio öppnade med ett mystiskt avgrundstema med basröster som eskalerade i slutet med ett kvinnotjut som skar genom lokalen. Vivian Campbell drog igång riffet till ”Stand Up And Shout” och publiken var helt med på noterna. Låten gick direkt över till ”One Night In The City” utan avbrott. Efter ”One night…” så gick

TEXT & FOTO MAGNUS EK

Ronnie ut längst fram på scenen och log ikapp med publiken. Han bad ljuskillen att tända ljuset i hela lokalen så att han kunde se sina vänner i publiken. Han fick stående ovationer och Vivian fick börja med det lugna och stämningsfulla introt till ”Don’t Talk To Strangers”.

Scendekoren gjorde ett mäktigt intryck med sina två sfinxer på var sin sida av scenen. Jag var bara 14 år vid det här tillfället men det är en syn som jag aldrig glömmer.

Storslagen show Det som jag fortfarande idag känner och kommer ihåg från denna konsert är en känsla av mystisk och ett spel-

Det var en fantastisk kväll i Scandinavium, där Ronnie James Dio var kapellmästare och visade prov på hur en helkväll ska upplevas. Det var stor show och jag måste också nämna hans röst, som alltid varit utöver det vanliga. Något som också fortfarande än i dag är kul att se, det är hur Ronnie uppskattar publiken gensvar. Han mår verkligen bra av att stå på scen, bredbent och med sitt djävulstecken i högsta hugg.

Setlist Dio: Stand Up And Shout • One Night In The City • Don’t Talk To Strangers • Mystery • Egypt • Holy Diver • Vinnie Appice solo • Heaven And Hell • Vivian Campbell solo • The Last In Line • Heaven And Hell • Rainbow In The Dark • Man On The Silver Mountain • Long Live Rock n Roll • Man On The Silver Mountain • We Rock • Mob Rules

Sweden Rock Festival 2007 i bokform Årets upplaga av Sweden Rock Festival kommer dokumenteras av fotograf Helena Larsson för att i höst utmynna i en fotobok. Arbetsnamnet i skrivande stund är “SRF 2007 i bilder”. Mer info och intresseanmälan finns på www.zootbooks.com.

Agonyzone - at your service since 1996 | 13

SONIC SYNDICATE

Med massor av radiotid och enorm satsning från sitt skivbolag bryter Falkenbergsbandet ny mark.

Basisten Karin slog sig ner med oss dagarna efter releasen av bandets andra platta “Only Inhuman”.

TEXT CHRISTER ROOS Efter en lång väntan är ert nya album äntligen släppt, beskriv känslan?

Det känns riktigt bra, vi har väntat länge med att få ut det vi gjort och ett “Äntligen” är väl på sin plats. Just nu är man mest nervös för vad den stora massan tycker, inte bara journalister utan våra fans såklart.

Hur har responsen varit såhär långt?

Den har faktiskt varit jättebra, riktigt riktigt bra respons har vi fått.

I Kerrang som ju är en hyfsat stor tidning fick vi fyra K av fem, vilket är otroligt bra och många andra tidningar har talat väl om skivan, så detta känns bara bra hittills.

Satningen från skivbolaget på er är ju enorm, hur tacklar ni det hela som personer för att klara av pressen?

Hm...jag tror att vi egentligen inte hinner tänka så mycket just nu hur vi ska tackla grejjor, det är väldigt mycket hela tiden och det är bara att hänga med. Mycket intervjuer, mycket spelningar och mycket allting.

Vilket är fantastiskt kul! Men självklart känner vi alla en enorm press på oss från alla håll - vi vet att vi måste göra bra ifrån oss och vi tänker inte svika någon.

Ni har ju inte någon keyboardist med i bandet längre, vem är det som spelar dessa slingor på nya skivan?

Det är en programmerad keyboard vi har på skivan, alltså gjord i datorn. Live har vi ju gubben i lådan - backtrack.

Finns det något med plattan som ni ångrar?

Covern kanske? Haha, nä personligen är jag helt nöjd med skivan och jag tror killarna är det också.

OM SKIVOMSLAG OCH VIDEOINSPELNINGAR Vad ligger bakom albumets omslag, hur skall vi tolka det?

Jag vet inte exakt vem det är som har designat omslaget - lite dåligt av mig jag vet hehe.

Men jag tror att både Richard och Robin har fingrar med i spelet vad gäller iden bakom det hela. Att ha en vit bakgrund är kul därför att det sticker ut en del jämfört med de flesta andra metal-omslag som finns. Vi ville helt enkelt ha något som passar med soundet och titeln på skivan, något fräscht, nytt och inhuman vilket leder oss till flugan. Jag tror att det var Robin som kom på det från början och tyckte det skulle va coolt att ha en insekt eller något liknande och så en dag fanns den här bilden på flugan. Vi tyckte den var cool och den ser hyfsat Inhuman ut själv vilket passar bra.

Ni har ju nyligen spelat in två videos med Patric Ullaeus på Revolver Film Company (In Flames, Dimmu Borgir, M.A.N., Children Of Bodom, Transport League, Kamelot), vad kan du berätta om dessa videos?

Båda är inspelade i Göteborg. Denied, som är den första videon vi släpper är något av en presentations video av bandet. Vi har många singelklipp av varje person och sedan en del där vi alla spelar tillsammans. Den är mot en heltvit bakgrund och ganska enkel.

Enclave är filmad på ett skitit ställe i Göteborg, inne i ett stort ruckel med graffiti på väggarna och skit upp till knäna. I den händer lite mer, det är lite mer klipp från olika ställen – vi var även utomhus och filmade och i bakgrunden åkte skatare som bara råkade vara på samma ställe som vi och det ser ganska coolt ut.

Vi är nöjda som fasen med dom och arbeta med Patrick var skitkul! En riktigt grym och rolig snubbe!

De senaste månaderna så har Bandit Rock spelat låten “Enclave” mycket, vilket är en lugnare låt från er. När ni sedan spelade på deras

14 | Agonyzone - at your service since 1996

båtkryssning, möttes ni då av några förvånade ansikten över att er musik är såpass hård som den är?

Det tror jag inte att jag direkt tänkte så mycket på, har för mig att dom hade börjat spela även ”Denied” då men kommer inte ihåg. Sedan kanske det är så att folk har som var på båten har kollat upp lite mer hur vi låter innan dem såg oss, så som man gör med alla band man ska titta på. Om några dock blev förvånade hoppas jag att det var på ett positivt sett hehe.

Hur gick annars er spelning på denna kryssning?

Jag tycker den gick jättebra och med tanke på att det var den andra dagen, då alla egentligen kanske var bakis om de inte fortfarande var packade så tycker jag vi fick en stor och väldigt bra publik.

Bandit båten är något vi definitivt vill tillbaka till!

LIVE Vilka låtar har ni som favoriter att framföra live?

Det är utan tvekan Flashback som är allas favorit i bandet, vad gäller live. Den är skön att spela, har ett skönt ”gung” eller vad man ska kalla det och publiken kommer i en bra stämning också. Det är till och med så att när vi soundcheckar vill vi köra hela låten för vi tycker så mycket om den! Efter den skulle jag nog säga Blue-eyed eftersom det är ett bra drag i den.

På de spelningar som jag har varit på med er har publiken varit mycket blandad. Senast var det en äldre man som sa till mig att detta var fan i mig det bästa han upplevt på över 30 år.

Vad tror du att det är som gör att ni tilltalar en sådan mixad grupp av folk?

Jag är själv ganska förvånad över att vi numera tycks locka en äldre publik, och det känns väldigt bra faktiskt. Fram tills nu har vi mest haft en ung publik där åldern kanske ligger mellan 13-18 år. Och jag tror att detta kanske har ändrat sig därför att vi har kommit ut och spelar otroligt mycket de senaste åren och då på arrangemang där dom har haft lite högre åldersgräns. Sedan kan de ju även vara så att de nya låtarna är en aning mer lättlyssnade och därför lättare att tilltala en bredare publik.

Sommaren består ju av en hel del festivaler för er del, vilka förväntningar har ni själva på dem?

Hm… Vi förväntar oss att ha jävligt roligt helt enkelt! Det är första året i år som vi spelar på så många stora festivaler, flera av dom som vi själva inte ens har varit på innan. Det ska bli mycket spännande att se hur responsen kommer bli på t ex Wacken och With Full Force där vi spelar på riktigt stora scener. En sak är säker, nervösa kommer vi i alla fall att vara!

FRAMTIDEN Era tankar på en uppföljare till “Only Inhuman” i dagsläget, hur ser de ut spontant?

Det var en väldigt svår fråga. Den kan nog se ut lite hursomhelt hehe. Nä men jag tror att vi självklart kommer ha fortfarande vårat “sound” om man kan säga så, men samtidigt vill vi ju inte upprepa oss heller. Det ska bli spännande att se hur nästa platta kommer arta sig faktiskt!

Vad gör Sonic Syndicate till hösten?

En Europaturné antagligen om allt går enligt planerna. Just nu är det mycket i görningen och vi planerar att vara ute och spela så mycket som möjligt.

Har du några avlslutande ord?

Tack för en bra tidning och för supporten av Sonic Syndicate, jag hoppas vi ses många gånger ute i sommar!

Lyssningssession Sonic Syndicate “Only Inhuman“ KGB, Stockholm 3 mars Inte bara gräddan av svenska rockjournalistkåren utan även andra europeiska journalister har lockats hit utav Nuclear Blast. Redan där hintas det om att detta handlar om en riktig hårdsatsning på Falkenbergsbandet från skivbolaget Nuclear Blasts sida.

Sångare Rickard Sjunneson inleder med ett välkommnande till alla som har mött upp för detta första smakprov av bandets alster. “Hope you like what you hear” avslutar han kort innan plattan rivs av på ett bräde på KGB:s nedre plan.

Vi slås av ett maffigt sound och det uppskattas.

Plattan i sin helhet är stark med en liten svacka efter femte låten Enclave, som för övrigt markeras upp som “trolig radiohit” i mina anteckningar.

Noterar att bandet lyckats behålla de unika detaljer, i form av sina catchiga refränger och framför allt kanske keybordslingorna som gör att de fortfarande sticker ut från floden av melodiska death metal-band.

TEXT TED BENGTSSON FOTO HELENA LARSSON

ALICE COOPER

ALICE COOPER The Man Behind The Mask Vad skall man egentligen börja när det gäller Alice Cooper? Denne man har en massa strängar på sin lyra. Och trots att musiken tar en mycket stor del av hans liv, hinner han även med att spela golf, ha en egen radioshow och även en restaurang.

Dessa ämne ville jag ta upp med honom när han ringde upp mig.

Starkaste låtarna är - andra spåret “Blue Eyed Fiend” som är en av de mer mer varierade låtarna med bra drag och några softare partier, sköna riff.

- avslutande spåret “Flashback” som ligger inne med ett härligt sväng. En given vinnare live.

Så hur är läget med Alice Cooper denna dag?

– Mycket bra, idag är sista dagen vi repar innan vår turné drar igång. Så det är en mycket speciell dag för oss, vi kommer att köra med hela scenshowen och spela igenom hela vår setlist ikväll på repet. Skall bli riktigt kul!

Stämmer det att du har tagit ledigt från arbetet med ditt nya album?

– Japp, det stämmer fint. Kollade i min kalender och insåg att när vi hade skrivit klart allt material så hade vi bara tre veckor på oss att spela in, för att få ihop det hela innan turnéen. Så jag valde att ta en paus med albumet och för att först göra denna turné, för att sen kunna göra hela inspelningen på en gång. Vi kommer att börja med det efter jul, och det känns mycket bra nu när allt material är klart. Funderar på att ge ut ett dubbelalbum, det har jag ju aldrig gjort, vi har så mycket låtar så det är inte helt omöjligt att det blir så.

Läste någonstans att skivan skall heta “Along Came A Spider” stämmer det?

– Ja det gör det. Efter att jag hade skrivit ett par låtar så märkte jag att de passade in på det temat, och sen fortsatte jag på den vägen. Om det blir att vi ger ut ett dubbelalbum så kommer den ena skivan att vara ett konceptalbum och det andra ett vanligt utan något tema.

Kan vi förvänta oss en release under 2008?

– Ja, tanken är att det skall komma ut till våren och efter det så kör vi en ny turné. Just nu tycker jag att det är riktigt kul att vara ute på turné, vilket kanske märks då jag har gjort sex världsturnéer de sju senaste åren (skratt!).

Du gör ju bara ett stopp i Sverige denna gången blir det fler inom kort?

– Det kommer det helt klart att bli. Har alltid gillat Sverige och vi har spelat på många ställen där. Lund, Göteborg, Stockholm.

Förresten Ryan Roxie bor ju där nu med fru och barn.

Har du fortfarande kontakt med honom?

– Självklart! Det är honom jag frågar när jag behöver en ny gitarrist (skratt!). Han har bra koll på dem, så nuförtiden behöver jag inte testa en massa gitarrister, utan han säger vem jag skall ta. Efter alla dessa år så känner ju de flesta varann i denna branschen. Det var som på 70-talet, då hoppade mina gitarrister runt, antingen så var de med mig, David Bowie eller Elton John. Jag gillar gitarrister som är så proffsiga att det klara av att göra sådana saker.

Kommer Ryan kanske att komma tillbaka till bandet?

– Ja, det tror jag helt klart! Vi trivs grymt bra ihop och framöver när han får mer tid så tror jag säkert att han kommer att komma tillbaka. Just nu håller han visst på med något projekt med några svenskar. Jag vet inte riktigt hur det ligger till, om han är med i bandet eller om han bara hjälper dem. Det skall i alla fall bli intressant att se vad det blir av det hela.

Som ny gitarrist i bandet har du ju nu Jason Hook, hur fungerar detta?

– Super! Han är ju helt ny, men det känns som han varit med i fem år. Första dagen då jag kom till studion för att spela med honom var jag allt inställd på att det hela inte kommer att låta exakt så som jag vill ha det till en början, men där hade jag fel. Det var klockrent från första stund!

Efter alla dessa år hur motiverar du dig att fortsätta?

– Jag är en sucker för great rock ‘n’ roll! (skratt). Det finns lite nya band som jag gillar. T.ex. White Stripes som har ett unikt sound. Finns även lite andra band som gör sin grej Jet, Panic At The Disco, ja till och med Lordi.

Du har ju även din egna radioshow “Nights With Alice Cooper”, vad innebär detta egentligen?

– Jag kör fem gånger i veckan där varje show är fem timmar, och det sänds mellan 19-24. Idéen med det hela är att spela klassisk rock som i vanliga fall inte spelas på radion. Jag går tillbaka ganska så långt i tiden och spelar The Who, Yeardbirds och även ett band som Led Zeppelin, fast då deras udda låtar.

Spelar du något eget material då?

– Skojar du!? Jag spelar allt med mig själv (skratt!). Jag försöker dock spela de mest obskyra låtarna med mig själv, sådana som jag inte ens kunde spela live förr. Jag vill att mina fans skall tänka; oh... wow! spelas den låten verkligen på radio.

Hur hinner du med allt, har du fortfarande kvar din restaurang “Coopertown”?

– Yeah! (skratt!) det har jag, dock så har jag folk som sköter den åt mig, så jag är inte där så ofta. Jag åker bara dit för att äta (skratt)!

Och vad har Alice som favoriträtt då?

- Jag är inte direkt vegetarian, jag är ju från väster så jag är en Barbeque-kille. Allt kött i form av BBQ är en favorit, och det finns ingen stans på våra menyer som det står att maten är hälsosam (skratt!). Annars var det gäller min restaurang så ligger den mitt emot stadens spelställe, dit alla band kommer och spelar. Och som en fin gest så skickar jag över mat till dem. Vet ju själv hur det kan vara med maten när man är ute på turné, så självklart skall de ju få god mat när de kommer till stan. Så min personal springer över med den med en hälsningar från Alice Cooper (skratt!).

Titeln på din nya bok är “Golf Monster”, hur skall vi tolka den?

– Den är ju inte direkt om golf som man kanske tror av dess titel, den handlar helt enkelt om mig. Hur jag blev Alice, mina problem med alkoholen och en massa andra saker som har hänt mig.

“Jag är en sucker för great rock n’ roll!”

Men du håller fortfarande igång med golfen va?

– Självklart! Jag har ju spelat en hel del genom åren. I början var det ju mer en snobbsport, men nu spelar alla rockers golf. Själv så spelar jag sex gånger i veckan.

Så några hole-in-ones?

– Ja, tre stycken!

Ojojo, mycket imponerande. Okej Alice, jag vet att din tid är dyrbar så vi får nog runda av här.

– Ja, jag har ju fler intervjuer att göra här och man vill ju hålla tiderna.

Men vi ses väl nu när vi kommer till Sverige, då får vi prata lite mer. Säg hej till min fans däröver!

TEXT CHRISTER ROOS FOTO AZ CREW

Agonyzone - at your service since 1996 | 15

ON TOUR, A.F.I.

ON TOUR U with M Mnemic & Deftones

Hur är det att vara på turné med Mnemic?

Mellan den 11 – 20 Mars var Mnemic nemic i England och Skottland för att värma uppp pub publiken innan alternativmetal giganten Deft Deftones klev på scenen, och Agonyzone var självklart med på ä resan…

Har man, som jag, lyssnat på Deftones i tio år blir man såklart inte ledsen när de dimper ner ett mail från Mnemic med texten ”the tour is on, and your ass is coming with us!”. Sagt och gjort. Bara att packa väskan och spendera 13 dagar i turnébussen!

Lämnar ett iskallt Göteborg för att, via Köpenhamn, flyga till ett varmt och skönt Manchester.

Väl där åker jag och vårat crew till Liverpool för att hämta Mnemic.

Efter några minuters kramkalas åker vi till Liverpool University. Turnén kan starta!

På plats där, och är såklart svinhungrig, men det behövde man inte va så länge till. Deftones gillar att äta gott, och de delar gärna med sig. Varje dag möttes sällskapet av en buffé som var sprängfylld med godsaker. Ska passa på att be om ursäkt till samtliga på turnén. Sorry att jag åt alla donuts, hehe…

Sedan var det dags för mig att börja mitt arbete med att sälja merch. Börjar kolla runt efter tänkbara platser att sätta upp sakerna, letar även efter Deftones försäljare, och självklart så går han och letar efter mig också, så vi går väl om varandra några gånger innan vi slutligen träffas och börjar snacka jobb. Tyvärr så måste vi matcha priser med Deftones, men som tur är så säljer dom inte några skivor, så här är ju ett guldläge för oss. Dystert då att våra skivor såklart inte

har kommit. Eftersom merchen var placerad två trappor ner (precis vid entrén) så såg jag varken Mnemic eller Deftones första kvällen. Och för att göra situationen extra jävlig så var det såklart svinkallt där nere och jag hade såklart shorts på mig. Just de, jag hade varit vaken i 36 timmar i sträck också! Gissa om jag sov gott sen när jobbet var klart…

Några dagar senare var det dags för Skottland.

Hade sett fram emot Glasgow och det blev ju inte sämre när jag fick reda på att stället hade eget folk som skötte försäljningen. Varje gång det var spelning på Carling Academy så fick jag ledigt.

Passade såklart på att gå omkring inne i Glasgow då, men efter några besök i stadens skivaffärer så blev suget efter en öl alldeles för stort. Tillbaka till the Academy för att dricka öl och se på när dom andra jobbade. Till slut blev klockan åtta och Mnemic intog scenen, och de fick igång publiken riktigt bra.

Med låtar som Liquid, Door 2.12 och Meaningless kan de inte bli fel.

”the t e tour tou is on, and yourr as asss is coming with us!”

Vi hoppar fram i handlingen några dagar och hamnar i Norwich. Spelningen var vid stadens universitet, vilket betydde att när man vaknade så var det såklart en del kids som väntade utanför Deftones bussar. Tur för dom att gitarristen Stephen var röksugen, så det blev lite samtalande med en av deras hjältar. Det finns inte så mycket att säga om själva spelningen. Kommer nämligen inte ihåg så mycket. Det jag däremot har alltför starka minnen av är efterfesten, om man nu kan kalla det så. Några av Mnemics fans drog med oss till en – vad de hävdade – metalklubb, men det var allt annat än metal den kvällen. Bizarrclub är nog ett bättre ord. Vuxna män i nätstrumpor och latextröjor är bara ett exempel! Jag och Dag (vår trumtekniker) bestämde oss rätt snabbt för att lämna stället. Problemet var bara att vi inte hade en aning om hur man hittade tillbaka till bussen.

Jag sprang på tre killar från USA och frågade om dom visste vägen. Självklart så var vi långt ifrån bussen, men dom va schysta och körde oss.

St. Patrick’s Day

Klockan nio kom ändå det som publiken väntat på. Jag var lite tveksam till att se Deftones live.

Har sett dom på Hultsfred två gånger och blivit besviken båda gångerna, men nog kan det vara kul att ha fel. Killarna är på bästa humör. Ljudet är sånär som perfekt. Chinos röst är fantastisk.

Låtarna? Bland annat fick vi avnjuta 7 Words, Bored, My Own Summer (Shove It), Passenger, Digital Bath och Hole In The Earth. 110 minuter speltid för Deftones är inte illa. Hade räknat med runt dryga timmen, men fick nästan två! Tack för de killar. Och de bästa av allt? Dagen efter var de nytt ”Academy gig” vilket betydde att jag hade ledigt och kunde se dom igen! Livet är fint ibland.

Dagen efter var vi lediga, och inte nog med det.

Det var St.Patrick’s Day! Pub på kvällen var lika självklart som att Khoma gjorde årets album 2006 (så, nu vet alla det).

Vi letade runt ett bra tag, och naturligtvis så var det fullt överallt.

Till slut hittade vi The Hatchet In, en gammal inrökt pub full med punkare som alla var 35+!

Dropkick Murphys, Flogging Molly och Ramones i högtalarna och en massa öl! Aaaah! Det va underbart.

Deftones ställer in Lagom bakfull och råpeppad på att slutföra turnén börjar vi lasta in våra saker på the Bristol Academy. Deftones börjar soundchecka och när Chino börjar sjunga låter det… inte så bra. Det visar sig att han har fått en infektion i öron och hals. Deftones ställer in dagens och morgondagens gig. Ok, tänker vi. Better safe than sorry, typ. Bara att lasta in sakerna i bussen igen och planera inför kvällen, The Hatchet In, såklart! Vi får även med oss Deftones-trummisen Abe och delar av deras crew ut. Jag får dessutom på allvar känna på hur de är att festa med deras crew.

Eftersom jag glömt att gömma mitt tourpass så blir jag tvungen att bjuda deras crew på en runda! ”Sorry, buddy. That’s the rule.” säger en av dom. Lika bra att lyda, så jag går till baren och beställer det dom vill ha. Börjar ångra att jag hängde med ut, men efter en stund bjuder dom tillbaka, och mer därtill.

Lyckas på nåt konstigt sätt hitta tillbaka till bussen, och somnar rätt snabbt. Undra varför, hehe..

Utsålt Brixton Academy Följande dag får vi beskedet vi alla väntade på, men inte ville höra. London, och ett utsålt Brixton Academy, är inställt! Det var nästan så jag fällde en tår. Spelningen jag sett fram emot mest kommer inte bli av. Stämningen i bussen var rätt låg, men vad ska man göra, liksom… Bara att hoppas att man får en ny chans.

Ska avslutningsvis säga att jag är grymt imponerad av hur smidigt allt gick till. Jag har gjort några turnéer nu, och denna var helt klart den bästa. Utan tvekan. En annan sak som är helt otrolig är att vi var i Storbritannien i 13 dagar, och 12 av dagarna var regnfria. Hoppla!

TEXT CHRISTOFER HJORTHEIMER

radion kunde jag inte tro att det var sant, det tog faktiskt många år innan ens blev bekväm med att Ni har nu varit ute på turné i över ett år och er spelning här i Stockholm är den sista innan ni åker hem. höras oss själva på radion. Och skall jag vara helt ärlig så när “Miss Murder” spelades som mest så Antar att det måste kännas konstigt att komma hem efter så lång tid? måste jag erkänna att jag stängde av radion (skratt!).

- De första dagarna är det alltid skönt att vara hemma och bara slappa. Men sen eftOm vi går tillbaka i tiden, var hade ni då mest fans, runt San Francisco eller ner i Orange County (söder om LA)? er ett par dagar så börjar det bli konstigt då man måste fundera på vad man skall göra.

- Det är faktiskt konstigt, för vi kommer ju från norr Dock blir det inte så svårt denna gången för vi skall ju spela in men har alltid haft mest fans i söder, speciellt i Long ett nytt album.

Beach. Fast i början hade vi inga fans alls (skratt).

Vart bor ni nuförtiden?

Er musik har ju ändrats genom åren, hur ser du själv på denna - Jag bor i San Francisco och de andra i Los Angeles. resa?

Så var skall ni repa någonstans?

- Varje skiva har ju varit annorlunda, som vi ser det så har det - Jag vet inte, en bra fråga det där (skratt!). Vi får nog dela upp hela tiden utvecklats. Hur vår nästa skiva kommer att låta vet det lite, ett par veckor i LA och ett par veckor i San Francisco. jag inte än. Men vi är verkligen lyckligt lottade för våra fans acVi har aldrig gjort på detta sättet innan, men vi skall nog lösa cepterar att vi påverkas av nya saker vilket gör att vår musik ger det på något sätt. sig ut på nya vägar.

Hur har annars turnén varit?

Men ni är ju som störst nu, är ni inte lite rädda för att ändra på ett - Den har vart kanon! Fast lång och intensiv, vi har ju varit runt vinnande tema? hela världen.

- Inte rädda, och jag tror faktiskt inte att våra fans vill höra ett Hur känns det egentligen att resa jorden runt utan att hinna med att exakt likadant album igen. Men visst det är alltid ett spel, och se sig runt om?

- Det var en bra fråga. Vi försöker ju se så mycket vi kan, men mel- AFI från Ukiah i Kalifornien gästade Stockholm i maj, så vi det finns ju alltid folk som vill att man skall låta som man gjort tidigare. lan soundcheck, intervjuer tills att vi står på scen blir oftast inte så passade på att ta oss en pratstund med bandets trummis Vad är det viktigaste i er musik? lång. Dock har vi en hel del lediga dagar då vi hittar på en massa.

Adam Carson.

- Jag vet faktiskt inte. Men jag tror att folk gilVilket låt har varit viktigast för bandet såhär långt? lar Daveys texter, plus att tråden i våra låtar är att vi är ärliga och gillar det vi gör.

- Svårt att säga, jag ser ju inte bandet som ett singel-orienterat band. Visst har vi singlar, och de Om du ser till dig själv, har du något önskmål om hur du vill att bandet skall utvecklas? betyder ju mycket för bandet. Men de är ju skivbolaget som väljer ut dem, så att de är våra singlar - Inte nödvändigtvis, men jag gillar vad vi har utvecklats till nu - mycket melodier och atmosfärer. behöver inte betyda att det är mina favoriter. Men jag är stolt över alla låtar som vi gör, så jag bryr Men vi får se hur det blir framöver, svårt att säga just nu. mig inte om vilken låt som blir en singel. Men många säger ju att “Miss Murder” är den viktigaste Kan du något som svensk musik? låten för oss, då det är vår största “hit” men personligen är det nog “The Interview” för mig.

- Inte så mycket, men jag känner till At The Gates och jag älskar Refused. Jag såg dem 1996, och Så om du hör en låt med er på radion, blir du trött på den? kommer ihåg att det slog knock på mig!

- Varje gång jag hör något med oss på radion blir jag uppspelt. Första gången jag hörde oss på

16 | Agonyzone - at your service since 1996

PAIN/BLACK DEBBATH/PRIVATE LINE

PAIN

TEXT CHRISTER ROOS

Förra gången jag intervjuade dig så sa du att Pain skapades för att du skulle kunna exprimentera med olika ljudbilder, hur ser du på bandet idag?

– Jo det kan stämma att jag sa så, och det var till en stor del därför, plus att jag kände att jag på så sätt kunde utveckla mig som producent. Inte bara prodcera metallplattor, jag ville bredda mig så att man behärskar att spela in allt från metall till mer disco om man säger så.

Om man går till själva bandet idag så tycker jag att det är mer band.

Det är nu mer rock ‘n’ roll än industri, jag tycker även att låtarna har blivit bättre och jämnare.

Skapar du hela tiden låtar i syfte till Pain eller gör du dem när det väl är dags för en ny skiva?

– Jag skriver ju hela tiden, och vad jag skriver svänger ju som vädret, ena dagen vill jag skriva det hårdaste låtarna som finns och andra så vill jag mer upptäcka nya ljud. Jag gör helt enkelt det som faller mig in, men det är klart att man koncentrerar sig mer på själva plattan då man vet att det är dags att spela in nåt nytt.

Mikkey Dee lirar ju trummor på låten “Zombie Slam” hur kommer detta sig?

– Vi träffades på Sticky och efter några bira så kände vi att den låten var Mikkey Dee (skratt!). Det var jäkligt kul att

“Pain handlar om att digga med!” se honom spela, jäklar vad han laddar hårt! Man har ju sett hon spela live och så men inte riktigt tänkt på det då, men väl i inne i studion så fattar man vilken kraft det är i hans slag.

Mikkey är helt enkelt en grym trummis!

Videon till låten spelades ju in LA, ett skivbolag måste ju tro mycket på ett band om man får åka dit och spela in, eller hur ligger det till. Skulle du kunna förklara det för oss som inte är i den branschen?

- I mitt fall var det ju faktiskt så att det var billigare att flyga över mig dit än att rodda upp ett helt filmcrew i Sverige eller någon annanstans.

Vad kan du annars säga om själva videon?

– Den är mycket stilren, inte så mycket rock ‘n’ roll över den kanske, men jag gillar den.

Som artist kan man påverka mycket i en videoinspelning?

– Klart man kan ha sina åsikter och så, och det blir ju att man frågar en del runt om det hela. Sånt är ju dock alltid lite svårt, i alla fall för mig, då jag mest tycker att jag ser löjlig ut (skratt!).

Albumet har ju även några andra gästartister, vilka är dessa?

– Vi har ju Peter Iwers från In Flames, och då han fick reda på att Mikkey skulle lira så ville han också vara med och spela på plattan (skratt!). Sen spelar

ju även Alexi Laiho från Children Of Bodom på “Just Think Again”. Och där var jag verkligen i behov av att göra något extra i den låten, då jag inte riktigt fick i hop den. Och jag hade inte själv lust att spela något trasigt bluessolo (skratt!). Så att få med Alexi i den var guld.

Har du aldrig funderat på att göra ett soloalbum tillsammans med en massa vänner, typ Peter & Friends?

– Nej inte direkt. Hade ju med tre personer nu, men det var inte för att pusha för själva skivan utan det var mest för att det var en rolig grej.

När du producerar ett album som du själv har gjort, hur ställer du då in dina tankar. Se du på den som musiker eller er en mix av som producent eller dessa? nske, jag förs – En mix kanske, försöker n att se helheten g i det hela. Jag tar mig tid attt skapa och testa, men sätter även upp ett mål som producent.

Stämmer det denna gången?

– Ja, det kan man väl säga, jag ville ha mer luft i plattan denna gången och det tycker jag att den har fått om man jämför med tidigare.

Vad har varit den svåraste ut-

maningen med detta album?

– Mycket, allt från skillsmässa till att få tiden att räcka till.

Tror du att skivan ligger rätt i tiden?

– Vet ej, jag skriver för mig själv. Men klart att man vill att andra skall gilla det hela med, men jag är mycket nöjd och det är det som är det viktigaste när jag gör något.

När du släppte första plattan med Pain trodde du då att bandet skulle hålla på än idag?

– Nä absolut inte, grejen var den att jag hade ett par låtar och Nuclear Blast gillade dem som fan och undrade om jag kunde ha en hel platta klar inom en månad. Vilket inte var helt lätt, fan jag visst ju knappt hur en dator fungerade i studion, så samtidigt som man skulle skriva låtar så var det bara att lära sig de nya programmen med (skratt!).

En av mina favorit låtar är “Bottle´s Nest”, vad har du att säga om texten till den låten?

– Så du gillar den, det var ju kul. Man kan säga att det är en text om mig.

En supa-historia, att ha kul med flaskan, och vilket fördärv den sen kan föra med sig.

Några sista ord till läsarna?

– Jag hoppas att de diggar ny plattan!

PRIVATE LINE

Reagera, skapa debatt.

Hos norrmännen i Black Debbath är engagemanget viktigt.

I vad spelar inte så stor roll. Det som betyder något är att du regerar.

För den som inte har hört er innan, hur vill du beskriva ert sound?

– Lite svårt det där, men vi har influenscer från åttiotalet, samtidigt som vi vill att det skall låta nytt. Vi spelar någon form av power rock med mycket känslor i.

Nya skivan är ju inte er första, vad kan du säga om era tidigare verk?

– Då var det mer vanlig rock, det är ju bra låtar och det gav oss en grundsten att stå på, dock har vi utvecklats lite mer nu och nya skivan är mer som vi vill låta.

Men jag kan tänka att ni låter lite annorlunda live om man jämför med er nya skiva, kan det stämma?

– Jo det är sant, vi är lite tyngre och ruffigare live. Det har du faktiskt rätt i, det kan jag faktiskt sakna lite på vårt nya album. Blir nog en sak som vi jobbar mer på till nästa skiva.

Låtarna utvecklas ju även efter att man har spelat dem ett antal gånger live. Helst av allt skulle jag nog vilja vända på inspelningsprocessen och turnéeran-

det till nästa album. Först göra turnéen, för att sen gå in i sutdion och spela i dem (skratt!) men det blir nog inte möjligt.

När Mötley besökte Finland senaste så var ni förband åt dem, hur var detta och hur kommer det sig?

– Det hela började med att Nikki var här och lirade med Brides Of Destruction 2004, och han gillade oss.

Så sen när det kom hit med Mötley så fick vi förfrågan om vi ville spela som förband. Och vad säger man?! Jag såg dem när jag var 12 år och det var då jag visst att jag ville bli en rockstjärna (skratt!). Allt var helt grymt, en dröm som gicki uppfyllelse helt enkelt.

Du tackar Nikki Sixx på senaste skivan, beror det på detta?

– Både för vad han gjort inom musiken och för hur han behandlade mig. Han är grymt

Blytung stonerblues till samhällspolitiska texter. Kan det vara något?

Det norska rockbandet Black Debbath är någonting utöver det vanliga. Med femte plattan snart på väg, släpps i oktober, har bandet i snart 10 år både förbryllat och förhäxat lyssnare världen över.

För Black Debbath är att ta ställning enormt betydelsefullt. Vad det handlar om är mindre viktigt. Att engagera sig är huvudordet. Det kommer väl inte direkt som en överraskning att samtliga medlemmar en gång har varit punkare och fortfarande brinner för många av de gamla idealen.

Istället för att skriva typiska hårdrockstexter brukar Black Debbath ta upp vardagsproblem i det norska samhället, inte sällan med politisk anknytning.

– Vi vill skapa debatt, säger bandets sångare Lars Lonning. Vi har skrivit om allt ifrån byggandet av en ny flygplats i Oslo (Gardemoen), var man skall undvika och gå i Oslo, vår stora rallystjärna Martin Schanche och nu senast om Henrik Ibsen.

Logen på Sticky Fingers är minst sagt trång. Kvällens band Abramis Brama och Black Debbath, har spelat färdigt och efterfesten är i full gång. För egen del var det första gången jag hörde talas om och såg Black Debbath, men absolut inte sista... Både sångaren Lars Lonning och gitarristen Aslag Guttormsgaard ser nöjda ut med aftonens spelning (se konsertrec). Bandet började 1998 och består förutom av Lars och Aslag även av basisten Egil Hegerberg och trummisen Ole Peter Andreassen.

Att humorn är viktig i Black Debbaths texter är inte att ta fel på.

När höjdarna i Oslo pratade om att bygga ett IT-palats föreslog bandet att de skulle sätta upp soppkök till de fattiga istället.

I nästa andetag kommer de med en idé att turisterna som besöker Oslo borde ha blöjor på sig. Senaste plattan, ”Naar Vi Döde Rocker” från 2006 är egentligen en hyllning till Norges nationalhelgon, dramatikern Henrik Ibsen.

Men vad tycker publiken om era texter?

– Hos oss finns det lite för alla, säger Lars. Vissa gillar den typ av humor vi har. Andra gillar musiken. 2004 släppte vi en platta som heter ”Den Femte Stadsmakten” där de fem stadsmakterna symboliserar, pressen, riksdagen, regeringen, domstolarna och så Black Debbath. Det är vi som för ”folkets” talan i alla viktiga frågor, vi vågar ta ställning.

Låter det pretentiöst? Ja kanske men uppskattade och uppmärksammade blir dom. ”Den Femte Stadsmakten” sålde i drygt 5 000 exemplar, vilket inte är dåligt av ett undergroundband från lilla Norge med cirka 5 miljoner invånare.

Förutom att texterna markant skiljer sig från andra rockbands är även det visuella minst lika viktigt för Black Debbath.

– Absolut, säger Aslag. Vi brukar ha en ny uppsättning scenkläder för varje platta. Den norska nationaldräkten med dödskallar och eldsflammor vållade viss uppmärksamhet. Även domarrockarna och de peruker som vi bar till ”Den Femte Stadsmakten” fungerade bra.

Till senaste plattan har vi användt dubbla patronbälten, i sann revolutionär anda, höga hattar och svarta rockar. Vad det blir till nästa platta vet vi inte ännu.

Finska Private Line är redan etablerat i sitt hemland där deras album har klättrat på försäljningslistorna. Bandets sångare Sammy ringde upp Agonyzone för att prata lite om senaste TEXT CHRISTER ROOS BILD VILLE JUURIKKALA albumet “Evel Knievel Factor”.

x är x i S ikki man” N . . “ ntle e g en

TEXT THOMAS OLSSON BILD LINDA HELSING

Musikern och producenten Peter Tägtgren är med sitt band Pain nu aktuella med det nya albumet “Psalms Of Extinction”.

“..Mikkey är helt enkelt en grym trummis.”

Er senaste skiva har ju varit ute i Finland ett tag där den har gått bra, vad förväntar ni er nu av Sverige?

– Jag vet inte, inget alls egentligen, vi vill mest att även ni skall lära och känna oss. Vi kan ju inte förvänta oss några större försäljningssiffror till att börja med i alla fall. Ett mål är att få komma över till er och spela mycket och komma nära våra fans.

Skivan släpps ju med flera månaders mellanrum runt om, hur påverkas ni av detta?

- Det är faktiskt lite positivt, vi hinner ju spela låtarna mer live och det blir då lättare att promota dem.

Så vad i skivan får dig att känna dig stolt?

– Mycket, allt ifrån låtarna till hur det hela är producerat.

BLACK DEBBATH

cool och en riktigt gentleman, och man kan verkligen inte tror att han har gått igenom all skit som han har gjort här i livet.

Du tackar ju även Devin Townsend, samma sak där eller?

– Där är det inget personligt, utan mest det att jag har lyssnat en hel del på hans musik.

Till sist, vad mer bör vi veta om Private Line?

– Inte så mycket egentligen, gå och se oss live så fattar ni vad det handlar om. Vi gör detta för att vi gillar det och ger alltid mer än 100 %.

I sommar kommer Black Debbath dels spela in en splittsingel med sina svenska kollegor i Abramis Brama och spela på årets upplaga av Sweden Rock Festival. Förutom en liten miniturné tillsammans med Abramis Brama kommer detta bli Black Debbaths chans till det stora genombrottet.

Hur skall ni göra för att folk verkligen skall få upp ögonen för er?

– Inte ens Ulf Lundells legendariska konsert i Uddevalla 1979 kan mäta sig med det vi kommer att leverera till Sweden Rock publiken. Nej inte sedan Ernst Rolf stod på sin höjdpunkt har Sverige sett maken till show, säger Lars stolt. Detta blir vår femte spelning i Sverige och vi skall verkligen ge allt.

Att döpa sig till Black Debbath är väl knappast någon tillfällighet eller?

– Nej. Eftersom våra största förebilder heter Black Sabbath och att vi älskar att debattera och ta ställning tillolika saker var det ganska självklart.

Agonyzone - at your service since 1996 | 17

AGONYCHECK

VI SYNAR OCH BETYGSÄTTER AKTUELLA ALBUM FRÅN 1 till 10 Frontkick

Christer Roos Metal

Roger Uddin Modern metal

Matts Halmerius Death/thrash

Ted Bengtsson Punk/Metal

Magnus Ek Hårdrock

Oj, det här svänger ju. Lek-

Jag hör redan allsången runga från närmaste pub.

Punk/rock som genast får dig på rätt humör, given för dig som gillar The Clash, Social Distortion och Rancid! (7)

Avslappnad och medryckande punkrock på lagom intellektuell nivå. Serveras bäst med en kall öl en varm försommarkväll. (6)

Jävligt nice lättsmält rockig punk, inte radioanpassad, kudos för det! Perfekt i bilen på väg till beachen eller på grillskivan. (8)

Bra rebellisk melodiös opretentiös punkrock med influenser av Bad Religion och Clash utan att förlora sig i kommersialismens våld. (8)

Debutalbumet från en supergrupp med medlemmar från Pantera, Mudvayne och Nothingface, bitvis mycket bra men jag hade hoppats på ett jämnare album. (6)

Jag har alltid gillat Vinne Pauls trumspel och detta är inget undantag. Riffig, adrenalinfylld och bredbent Dallas-metal. Titelspåret är en riktig smocka!

(8)

Så kallade supergrupper tenderar nästan alltid att vara en smula överskattade. Men det svänger tillräckligt bra för att gamla Pantera- och Mudvaynefans borde gilla det. (6)

Till en början precis så bra som i teorin. Efter de första tre spåren är det tyvärr inte riktigt lika kul längre. I en bra värld skulle dock titelspåret bli årets sommarlåt.

Hell Yeah! (7)

Hi ho, cowboys. Det är lite skumpigt och ojämnt under resans gång men man kommer ändå till solnedgången efter en lång dag med kraftfullt cobojsar-arbete.

Hellyeah! (7)

Candlemass har utvecklats lite i sitt sound, till stor del tack vare nya sångare Robert Lowe och inte saknar man Messiah inte! (7)

Candlemass får den mörkaste och fuktigaste grotta att framstå som en ljuvlig bröllopssvit. Högklassigare doom får man leta efter!

(7)

Nya albumet från svenska doomkungarna var efterlängtat från min sida. Men visst saknar man Messiah Marcolin på sång! (7)

Mustig doom från klassiska Candlemass. Nu med nye sångaren Robert Lowe som axlar manteln med bravur. (6)

Doom-kungarna har fortfarande mörkret som ledstjärna. Men här och där kommer dock en ljusglimt igenom den svarta fasaden.

(5)

Egentligen så är sången rätt så bedrövlig, men på något sätt passar den ihop med bandets atmosfäriska metal. Klart godkänt. (6)

Gotisk metal och death som härstammar från de djupaste avgrunder. Vanligtvis inte min favorit men det här var överraskande bra. (5)

”Reign Of Light” och omprofileringen till symfonisk och industrydoftande dark metal var bandets bästa beslut någonsin. Nya plattan följer den positiva trenden. (8)

Gotisk metal toppad med en emellanåt riktigt skön keyboard som hjälper till att bygga en mörk stämning som bibehålls plattan igenom. Inte min hemmaplan men riktigt hyggligt.(5)

Bra kombination av brutalitet, keyboardslingor vilket ger en mörk kraftfull själ åt musiken.

(7)

Hade stora förväntingar på detta band, kanske för stora, för detta är inget jag höjer till skyarna. Lite för mycket basic döds för min smak. (5)

Less is more, heter det och i Death Breaths fall stämmer det till fullo. Oldschool death metal så det står härliga till! (6)

Nyhetsvärdet är i och för sig borta, men Death Breath utgör fortfarande ett skönt old schoolinslag på den svenska dödsscenen. (8)

Skön klassisk döds precis som på debuten förra året.

Inga krusiduller, hårt och mycket bra - känns i hela bröstkorgen. (6)

Skitigt, stökigt och smutsigt.

Pluspoäng för originalitet och charm. Låt liket ligga och låt det stinka. (5)

Känns som att det är något som saknas i bandets sound som ligger någonstans mellan modern metal och thrash. (6)

Allt från Norge behöver inte handla om black metal.

Bandet lyckas fånga min uppmärksamhet med sin melodiösa metal/thrash/ death utan att vara direkt nyskapande. (6)

Norska Susperia har lämnat black metallen bakom sig och levererar ett ganska tungt och svängigt album. Men soundet blir lite stereotypt – jag tycker att bandet sålt ut sig. (5)

Det där lilla extra saknas på norrmännen Susperias platta som annars bjuder thrashig metal med duktigt driv. (6)

Gediget drivet gitarrmangel gör tyvärr ibland att sången får stå tillbaka något. Trumspelet är också fett trots att baskaggarna är tunna i ett annars gott metallsound. (7)

Rappa riff från Jeff Waters gura, men med en titel som “Metal” och med en hel del kända gästartister från hårdrocksvärlden så kräver jag mer. (6)

Det råder ingen tvekan om att det är klassisk heavy metal och thrash som gäller, men det finns även något modernt som ligger och pyr i ljudbilden. (5)

Inledande ”Clown Parade” är rätt skön. Och så länge bandet håller sig till old school heavy metal/thrash är jag med på noterna. Men försöken att modernisera köper jag inte. (5)

Med vassa riff och klapprande baskaggar som hörnstenar är detta en kompetent modern heavy/ thrash-platta som inte är alls så tokig. (6)

Annihilator är tillbaka och spelar 2000 talets thrash i varierat tryck och finess.

Tugget fastnar på näthinnan likt en irriterande fluga. (7)

Finner en hel del influenser från Testament, Entombed och The Haunted i Carnal Forges nya alster, inte alls så illa om man är på rätt humör. (7)

Bandet som firar 10 år vet hur man levererar en hästspark i fejset! Extrem metal och definitivt något för dig som gillar Meshuggah, At The Gates och The Haunted. (7)

Jag är så till leda trött på detta stereotypa death/ thrash-sound att det inte längre spelar någon roll om utförandet är bra. Musiken är lik förbaskat tråkig. (4)

Aggressiv och hård extremmetal som i sina ljusa stunder sitter som en smäck. Finner tyvärr helheten lätt tröttande i längden. (5)

Hoppsan, vad arg man kan vara då. Pulsen stiger, det är kraftfullt, aggressivt och stressigt. (6)

Kanske inte riktigt min musik detta, men bandets framförande av sin power metal är såpass bra att jag måste ge dem ett bra betyg. (6)

Svensk melodiös och progressiv metal. En plats som förband åt Dream Theater borde vara inom räckhåll. (6)

Jag blundar och hoppas att denna musikaliska styggelse då ska försvinna – men icke! Gah! Finns det verkligen människor som gillar dylik substanslös power metal? (1)

Skruvar på mig men kommer ändå fram till att detta ändå är väl framförd power metal... För mig dock mest en påminnelse om svunna tider, och då främst kvalfyllda sådana. (4)

Den åttonde synden är produktionen. Den gör att musiken inte får det ljus den behöver för att lysa.

Låtmaterialet är starkt melodiöst. Missa dom ej på nationaldagen på SRF. (9)

Emellanåt rätt så pigg stonerrock, men sångaren verkar ha haft något i halsen den “dagen” då detta album spelades in. (4)

Britternas stoner är alltid välkommen men på denna resa är det något som saknas, vågar man ifrågasätta bandets engagemang? (4)

Londonbandets svängiga och Scissorfightanstrukna doom lämnar ingen oberörd. Det går inte att tycka något annat än att det är bra. (7)

Hyfsat alert stonerplatta som aldrig lyfter till några högre höjder även om det svänger bra bitvis. (5)

Trollet är smutsigt orange och jag vet inte om det blir rent även om det går igenom eld. Det känns lite för mycket demo över det här för min smak. (4)

“The Cause Of The Rebel” full “old school” punk med rock ´n´ roll-inslag. (7)

Hellyeah “Hellyeah”

Candlemass “King Of The Grey Islands”

Samael “Solar Soul”

Death Breath “Let It Stink”

Susperia “Cut From Stone”

Annihilator “Metal”

Carnal Forge “Testify For My Victims”

Nocturnal Rite “The 8th Sin”

Orange Goblin “Healing Through Fire”

Senaste nyheterna inom allt från klassisk punk till dagens tunga metal!

www.agonyzone.com Dagliga uppdateringar, community, recensioner, turneguide, tävlingar och mycket mer.

18 | Agonyzone - at your service since 1996

SNITT BETYG

AGONYCHECK 7,2 6,8 6,4 6,2 6,0 6,0 5,8 5,8 5,2 4,8

RECENSIONER

Abramis Brama

Ador Dorath

Alabama Thunderpussy

Angel Corpse

Antigama

At Vance

“Live” Transsubstans, Record Heaven (Border)

“Symbols” Shindy (Import)

“Open Fire” Relapse (Border)

“Of Lucifer And Lightning” Osmose (Sound Pollution)

“Resonance” Relapse (Border)

“VII” AFM Records

Har troget följt dessa sköna gubbar sedan debuten och aldrig blivit alltför besviken, även om ”Rubicon” tappade låtfokus en aning och blev lite väl mycket riff. Med 10 år på nacken har Abramis Bramas för alltid skrivit in sig i den svenska musikhistorien med plattor som ”Dansa Tokjävelns Vals, demon ”Sömnlös i Sollefteå” och fullängdaren ”När Tystnaden Lagt Sig”.

Bandets vinnande recept lyder: texter på svenska, ett hårt varierat 70-tals groove starkt präglat av svensk musikhistoria och den svenska naturen.

Låtvalet på ”Live”är hämtat från bandets samtliga plattor och känns väl överväg och speciellt levande i högsta grad. All heder åt studioplattor men ett band som Abramis... bara måste upplevas live. Vi serveras också ett helt nytt spår, sköna ”I Evighetens Nav”, där nya trummisen Trisse (Grand Magus) presenterar sig, lovar gott.

Jubilarernas debutplatta är tyvärr endast representerad med en låt, genombrottet ”Mamma Talar” – hade gärna hört mer från debuten typ ”Guld & Gröna Skogar” eller varför inte bulldozern ”Sömnlös”.

Men detta är endast små petitesser i marginalen, ”Live” är självklart ett måste i den musikintresserades cd-samling – tänk om den även släpptes på vinyl också…

Thomas Olsson

Symfonisk black metal är något som det finns goda anledningar att vara skeptisk till. Jag tror faktiskt att vi har varit inne på detta förut. Men det tål att upprepas. Barn, man ska inte försöka sig på att blanda opera, goth och black metal. Resultatet blir nämligen ganska krystat för det mesta. Och ganska tramsigt.

Och nej, man behöver inte komma från Dals Långed och äta Bathory till frukost och se ut som en idiot för att kunna konstatera något sådant. Det är fakta. Konkreta och grundläggande fakta.

Många band har ändock försökt och försöker än att kombinera åtminstone två av tre ovannämnda element. Och konstigt nog verkar det finnas folk som köper plattor med band som Moonspell eller Bal Sagoth. Fast det är klart, det finns folk som kan tänka sig att tränga in sig i en Opel Agila också. Det kanske är samma personer som de som köper den här typen av musik, vad vet jag…

Hur som helst finns det säkert också de som ser något speciellt i Ador Doraths musik. Och stundtals, måste jag tillstå, finns det en lite småskön obskyr känsla i det tjeckiska symfokollektivets black metal. Men det är små ögonblick.

Som räddar plattan från total förödmjukelse och en etta i betyg.

Med ett namn taget från en porrfilm har bandets oljiga rock’n roll och sydstadsboggie fulkomligt knockat mig genom åren. Möjligtvis har jag inte alltid varit så förtjust i valet av icke-sångare där både Johnny Throckmorton och John Weills stil och utseende verkar ha haft större betydelse än rösten.

Nu är det dags platta, nummer sex i ordningen, och återigen är det omgrupperingar inom bandet.

Nya sångaren Kyle Thomas har inte riktigt rökt två paket cigg om dagen och halsat enWhisky till frukost utan har klart mycket starkare stämma än sina föregångare – röstvariationen kan väl diskuteras..

Påverkan från Kyles bakgrund, thrashbandet Exhorder och sydstadsmetaliska Floodgate,har olyckligtvis förvandlat Albama Thunderpussy till ett rent metalband – tänk dagens sönderriffade Spiritual Beggars. Nya Alabama… är betydligt mer uppskruvade än förut och sydstadsådran är så gott som avklippt och ersatt av traditionell metal.

Riffmästaren Ryan Lake spelar upp hela sin skivsamling och djupdyker i 80-tals backarna vilket åtminstone inte gör mig glad. Vill bandet ha kvar sin coola sydstadsboggie stämpel bör Kyle försvinna illa kvickt annars är risken stor att Alabama Thunderpussy förvandlas till ett vanligt dussinband som spelar metal..

Thomas Olsson

Frågan är om man överhuvudtaget har rätt att uttala sig om hård musik, eller åtminstone brutal dödsmetall, utan att äga någon skiva med Angel Corpse. Bandet har, trots sin egentligen ganska korta historia, hunnit göra ett ordentligt avtryck i genren.

Angel Corpse saga varade första gången mellan åren 1996-1999.

Tre skivor och några sjuor hanns med, sedan splittrades kollektivet.

Men nu står vi alltså inför en återförening. Återstår att se hur länge det varar den här gången, för att vara lite cynisk.

Soundet är ungefär detsamma.

Snabb och brutal dödsmetall, i stil med Morbid Angels tidiga plattor.

Fast med en skillnad, Angel Corpse anno 2007 är faktiskt tyngre än förr. Instrumenten har stämts ner och jag tycker att soundet i sig blivit kraftfullare.

Angel Corpse nya platta känns som ett kärt återseende. Som en gammal polare man inte sett på ett tag. Någon musikalisk förnyelse eller utveckling går det förstås inte att tala om. Men bandet har ändå kvar sin kapacitet att röra runt lite i mainstreamgrytan.

Polska grind corebandet Antigama spar minsann inte på krutet, när det i och med denna fjärde fullängdare är dags för debuten på kultiga Relapse. Fullt ös från början till slut är snarare vad som gäller. I ett tempo som motsvarar betydligt mer etablerade akter som exempelvis Napalm Death. Och i en för genren vanlig ordning serveras det ganska många låtar på en till synes liten meny. Sjutton låtar avverkas på dryga halvtimmen.

Mycket av materialet håller hög klass. Antigama tillför en lite egen karaktär till genren, där det som jag personligen mest fastnar för är lite djungelinspirerade virvlar här och där på högt stämda och snärtiga pukor. Lite humor törst det polska kollektivet också bjuda på, inte minst i smått galna jazzleken ”Barbapapex”.

De starka sidorna på ”Resonance” utgörs därmed av ett jävla ös och lite humoristiska inslag. Men som på de flesta mynt finns även en baksida. Och dryga två tredjedelar in på plattan börjar jag fundera på varför delar av låtmaterialet känns som utfyllnadsmaterial. Även om Antigama bitvis ligger i nivå med Napalm Death, så klarar inte det polska kollektivet att hålla samma finess och kvalitet på låtmaterialet i längden.

Den fasta kuggen i tyska At Vance är grundaren och gitarristen Olaf Lenk, annars har bandets medlemmar skiftat friskt. Senast bakom micken var Mats Levén (Krux, exTherion, ex-Swedish Erotica), som inte är lätt att ersätta, dock har bandet hittat en grym ersättare i den karismatiska Falkenbergaren Rick Altzi (Treasure Land).

Hela skivan är välgenomarbetad och både arrangemangen och framförandet är mycket precist. Men det är just bandets nytillskott Rick som ger det hela den där lilla extra touchen, han har både ett djup och det där lilla sköna skrovliga i sin röst, vilket passar perfekt till både ballader och de lite tyngre låtarna och även de snabbare låtarna.

Det är just denna mix man möts av på denna skiva, som i mitt tyckte är ren och bra tyngre hårdrock med mycket melodier i sig, där vissa kompositioner drar åt det progressivare hållet. Klart ett köpvärt album för er som tycker att det görs alldeles för lite vanlig hårdrock idag.

Behemoth

Candlemass

Carnal Forge

Carpathian

Clutch

Deadlock

“Apostasy” Regain Records

“King Of The Grey Islands” Nuclear Blast (Sound Pollution)

“Testify For My Victims” Candlelight (Sound Pollution)

“Nothing To Lose” Golf Records (Sound Pollution)

“From Beale Street To Oblivion” SPD (Sound Pollution)

“Wolves” Lifeforce (Sound Pollution)

Polska Behemoth har på senare år befäst en riktigt stark position i hårdrocksvärlden och landsmännen i Vader hänger inte alls med längre.

Var release från denna trio får en att höja ögonbrynen ännu högre än vad man tidigare trodde möjligt. Nya “Apostasy” är verkligen inget undertag. Likaväl som man förbluffas av bandets tekniska genialitet och fingerfärdighet kan man också slå ett hårt slag för låtmaterialet.

Udda arrangemang binds samman med teknisk brutalitet och snygga melodier och få band lyckas lika bra med att samtidigt behålla den röda tråden i det hela som Behemoth. Nergal mässar fram sina budskap med en ruskig presicion och den tunga ljudbilden blåser nästan ut bakrutan på bilen, klockrent!

“Christgrinding Avenue” och “Kriegsphilisophie” får ses som plattans absoluta höjdpunkter och troligtvis framtida livefavoriter. Det är inte mycket som kan stoppa polackerna nu!

”Det här var förbaske mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades…”, ungefär så kan jag sammanfatta Candlemass senaste alster. Messiah Marcolin är borta och som ny överstepräst återfinns numera Robert Lowe från Solitude Aeturnus. Omgiven av riffmaestron Lars Johansson, basisten Leif Edling, gitarristen Mats Björkman och trummisen Jan Lindh – slår det bitvis gnistor om detta nya samarbete.

Musiken hamras in i åhörarnas hjärnor slag för slag. Doomiga ”Devil Seed” och ”Demonia 6” är redan klara favoriter, håller även på att hamras blodig av ”Clearsight”.

Tycker nog att nya skivan kommer flera steg längre än föregångaren. Det kan bero på låtarnas melodiska ådra och de tydliga refrängerna – lyssna bara på den powermetaliska refrängen i ”Of Stars & Smoke” – dessutom slipper vi operavibratot på sången. Lars mörkerriff gräver som vanligt djupa katakomber i själen. Sången tar oss till 80-talet och musiken tangerar Dios 90-tals Sabbath och hans soloplatta ”Angry Machines”, även om Candelmass drar ner på tempot.

Kanske tog jag i för mycket i inledande frasen, men någonting säger mig att ”King Of The Grey Islands” kommer att hålla längre än många av Candlemass senaste plattor.

Doom To The People!

Thomas Olsson

Allvarligt talat, jag orkar inte. Jag är trött på allt vad neothrash och modern melodisk dömetall heter.

Jag har en hel samling full av skivor som låter ungefär likadant – trots att jag aldrig någonsin köpt en platta med Haunted. Eller In Flames eller Meshuggah. Eller Carnal Forge heller för den delen. Det är bara så att hela metalvärlden är fullkomligt översvämmad av dessa stereotypa akter. Och jag får säkert 50 nya plattor om året! Som låter ungefär likadant. Inte ens eurodisco på det glada nittiotalet var lika tjatigt.

Visst händer det att det dyker upp en och annan platta i genren/ genrerna som faktiskt står ut lite från mängden och är riktigt bra.

Carnal Forges ”Testify For My Victims” är dock inte en sådan platta.

Visst, utförandet är bra och låtmaterialet har en början, ett slut och nåt halvvettigt däremellan. Men på de två punkterna brukar det se ganska hyfsat ut i den här ligan av band.

De flesta av dessa band består av en skara unga män som samtliga kan hantera sina instrument och dessutom spela i takt med varandra. Och låtmaterialet hade kunnat vara riktigt bra. Om det inte vore för att det är så förbannat tråkigt med denna oändliga konformitet.

Detta unga 5-manna grabbgäng från Australien kommer nog, oddsen till trots, att charma dig som gillar enkel och kompromisslös hardcore/metal/thrash.

Visst denna genre börjar bli riktigt uttjatad men då är det skönt med ett band som Carpathian, som hellre gör det enkelt för sig och går rakt på sak. Nackdelen med plattan är att variationen på låtarna inte skiljer sig allt för mycket, det känns som en del upprepningar.

Men jag kan ändå inte låta bli att gilla albumet, det finns något som är svårt att sätta fingret på, men vad det än är så gör det så att jag vill höra mer av Carpathian.

Något för dig som diggar Every Time I Die, Shadows Fall och All That Remains.

Jag är såld!

Har hållit ögonen på dessa amerikaner sedan plattan ”Elephant Riders” från slutet av 90-talet och bara blivit mer och mer imponerad för varje platta. Bandets smältdeg av olika musikstilar verkar aldrig sluta fascinera mig.

På senaste alstret ”From Beale Street To Oblivion” är det framförallt sydstadsrötterna, blues och sjabbig rock’n roll som är stöttestenarna.

Musiken är amerikansk från topp till tå och förstärkningen med keyboardisten Mick Schauer har breddat bandets sound än mer, lyssna bara på mannens fingertoppskänsla i Hammnodinslagen. När sångaren Neil Fallon dessutom troget fortsätter med sin Whiskydiet och samtidigt lyckas behålla känslan kan man inte annat än kapitulera.

Den som kan motstå treklövern ”White’s Ferry”, ”Child Of The City” och sommarens partyhit – ”Electric Worry”, kan inte vara normal.

Jag förstår mig inte på tyska bandet Deadlock! Det har kapaciteten att ta sig riktigt långt, med duktiga musiker, kreativa infall och stundtals ett sjuhelsickes ös. Ändå blir varje album till slut en besvikelse.

Föregående album har pendlat mellan att vara lysande eller bara mjäkiga. Framförallt drog den kvinnliga gästsångaren Sabine Weniger ner de låtar hon medverkade i, tack vare en ganska platt prestation. Nu är det alltså dags igen.

Den här gången har nyss nämnde Sabine fått bli permanent medlem i bandet. Och därmed har hon också fått en mer framskjuten position i låtmaterialet. Vilket är på både gott och ont. Visserligen gör hon en betydligt starkare insats än förut på ”Wolves”, men det här med kvinnlig skönsång och dödsmetallambitioner… Jag kan faktiskt inte riktigt med det.

Precis som föregående plattor finns det lysande ögonblick på ”Wolves”. När bandet tar i från tårna, med symfoniska black/deathinspirerade spår som ”Losers’ Ballet” och ”Crown Of Creation”. Men sen finns det riktiga bottennapp. Som ”Praeludium II”, vilken låter som soundtracket till årets mest överskattade film, Eragon. Dessemellan är det mest bara platt. Tråkigt. Radiovänligt

Kristian Forsell

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Christer Roos

Matts Halmerius

Roger Uddin

Thomas Olsson

Matts Halmerius

Agonyzone - at your service since 1996 | 19

RECENSIONER

Death Breath

Dimmu Borgir

Excalion

Flagellation

Good Charlotte

Immolation

“Let It Stink” Black Lodge (Sound Pollution)

“In Sorte Diaboli” Nuclear Blast (Sound Pollution)

“Waterlines” Border Music

“Incinerate Disintegrate ” Last Entertainment

“Good Morning Revival” SonyBmg

“Shadows In The Light” Listenable (Sound Pollution)

Snacka om att tiden går fort! Det känns nästan som det var igår jag första gången hörde talas om Death Breath. Men bandet fick ganska snabbt uppmärksamhet kring sig – och mestadels kritikerros också, om jag förstått saken rätt. Höstens debutalbum ”Stinking Up The Night” var ett slag i magen mot alla som förespråkar ständig förnyelse.

Dödsmetall var bäst under andra halvan av åttiotalet, sa attityden och resultatet blev därefter. Själv var jag lyrisk när jag hörde bandet.

Ett drygt halvår senare är förstås det omedelbara nyhetsvärdet förbi.

Nu gäller det i stället för bandet att bevisa sitt allvar. Och Death Breath visar sig ha ambitionen att bli ett bestående fenomen, vilket bevisas med detta relativt snabba släppet av en uppföljande mini-CD. För min del har jag ganska goda förhoppningar. ”Let It Stink” är ännu en uppvisning i hur dödsmetall faktiskt borde låta. Obekymrat kompromisslös och med fokus på aggressiviteten i musiken, snarare än tekniska utsvävningar.

Min gissning är att bandet tystar alla eventuella kritiker och fortsätter att göra det som det gjorde i höstas. Nämligen att charma alla som kommer i kontakt med dess musikaliska prestationer.

Den stora “svartmetalljätten” är tillbaka. Jag pratar givetvis om norska Dimmu Borgir och deras nya konceptalbum “In Sorte Diaboli”.

Då förra albumet “Death Cult Armaggeddon” var pampig utan dess like är “In Sorte Diaboli” en simplare och betydligt enklare historia.

Inledande “The Serpentine Offering” är en gemytlig start på en historia som tar oss tillbaka till 1600-talet där vi får följa med en präst som i sinom tid skall komma till insikt om att vara Satans utsände på jorden.

Utan att sänka kvaliteten har man givit mindre utrymme för keyboards och istället lagt tyngdpunkten på gitarr men det unika soundet är givetvis intakt.

“In Sorte Diaboli” känns som en naturlig fortsättning på sin föregångare och styrkan ligger som vanligt i låtarna och deras arrangemang. Sedan “Spiritual Black Dimensions” kan detta vara det i särklass bästa bandet skapat. Allt är perfekt, Shagrath sjunger vassare än någonsin, riffen är blytunga och Dimmu Borgir-debuterande Hellhammer är den perfekta ersättaren för Nick Barker.

Ett återbesök i numera Hyssnabaserade Studio Fredman har givit en klockren produktion och allt är nu bäddat för succee. Bara att knäböja och ta emot.

Excalion för stolt den finska fanan vidare när det gäller tung, hård melodisk heavy metal. Debuten kom 2005 (Primal Exhale) och sedan dess har det varit några medlemsbyten. Dom började med att spela covers på Stratovarius och Nightwish men enligt mig har dom utvecklat sig betydligt mer och jag anser att dom är bättre än båda ovan nämnda band. ”The Wingman” är en stark inledning som får mig att nyfiket längta efter uppföljaren. Detta är det bästa jag hört på mycket länge.

Produktionen är grymt fet och det finns inte en dålig låt. Sången sitter perfekt, ja – det finns inget att klaga på. ”Life On Fire” är en låt som för tankarna till Robban Ernlunds fyndiga melodier i Treat. (not: svensk 80-talsnostalgi) Som kollegorna på en annan tidning brukar säga; Heavy Metal Jävlar!!! ’Nuff said…KÖP!

”Incinerate Disintegrate”, det låter som ett ordvitsrim á la Defleshed.

Fast där, redan på starten och innan första kurvan, upphör likheterna med det numera avsomnade svenska übersturmführer-thrashbandet.

Inte för att det saknas thrashelement eller ös i Flagellations musik. Eller för att bandets prestationer skulle vara dåliga. Tvärtom, jag tycker att den symfoniska black metalanstrukna och bitvis thrashdoftande dödsmetall som dundrar ut genom mina högtalare och värmer hjärtat hos mina grannar är ganska trevlig. Dessutom är det väldigt trevligt att två medlemmar från det i mina öron tråkigt stereotypa Loch Vostok har bättre saker för sig ibland. Nämligen att traktera gitarr, mikrofon och keyboards i Flagellation. Bra där!

Flagellation låter ungefär som om Cradle Of Filth och Dark Funeral skulle slagit sina påsar ihop och börja spela dödsmetall.

Men missförstå mig rätt nu, vi får förstås tänka oss att COF:s och DF:s hypotetiska samarbete skulle mynna ut i något spännande. Med mörka symfoniska avsnitt, heavy metalklingande kampsångskörer och atmosfäriska slingor. Kanske inte det mest lysande album som någonsin gjorts. Men med en hög intressefaktor.

Matts Halmerius

Good Charlotte med tvillingarna Madden i spetsen släpper här sitt fjärde studioalbum “Good Morning Revival”. En skiva som är producerad av Don Gilmore som tidigare har jobbat med Linkin Park, Avril Lavigne och Pearl Jam och då förstår ni säkert att det i vanlig ordning handlar om radiovänlig rock.

Jag är väl inte direkt något fan av vad bandet tidigare har gjort och man skulle kunna skriva ner dem en massa bara för att de spelar en form av musik som man själv inte helt gillar. Men man får se till vad bandet gör och när de har sålt över nio miljoner album världen över sedan bandet startade för lite över tio år sen, så kanske det är en annan som är fel på det.

Men skall jag vara helt ärlig så tycker jag att bandet på nya skivan har mognat och utvecklat sitt sound från att spela “tonårs-pop-punk” till mer modern rock, med bra melodier. Dock saknas en identitet för att bandet skall bli intressanta mer än för tillfället då man hör dem.

En skiva för fans att gilla och för recensenter och andra att hata.

Immolation är ett bra exempel på genren brutal grind core. Det är så brutalt så att det nästan slår över och blir soft eller till och med sövande i stället. Musikaliskt erbjuds inga större överraskningar, den som brukat lyssna på bandets tidigare skivor vet ungefär vad det handlar om. Och det är inte utan att jag blir lite nostalgisk när jag hör ”Shadows In The Light”. Det känns som tidigt nittiotal och högstadie- eller gymnasietiden, med fjortonhålskängor och axellångt hår.

Fmetal.

Bortsett nostalgitrippen känns ändå stilen förvånansvärt fräsch fortfarande. Även om åtminstone jag egentligen föredrar band med lite mer musikalisk finess numera.

Men charmen finns kvar.

Sen var det detta med låttexterna. Vid det här laget borde de flesta ha sett skämtvideon till Insision; ”Fler Ismaskiner”, som legat ute på YouTube ett bra tag. Jag skulle vilja se vilka texter på svenska som du kan få ut från Immolations texter och utlyser härmed en tävling.

Välj en valfri låt från ”Shadows In The Light”, skriv vad du tror att de sjunger på svenska och maila till mig. Bästa bidraget vinner en unik tshirt. Maila till matts@agonyzone. com, senast 30 juni.

(Sound Pollution)

Magnus Ek

Matts Halmerius Kristian Forsell

Christer Roos

Matts Halmerius

Intense

Kotipelto

Lion´s Share

Lord Belial

Lovehatehero

Marduk

“As Our Army Grows” Napalm Records

“Serenity” AFM Records

“Emotional Coma” AFM (Sound Pollution)

“Revelation – The 7th Seal” Regain (Sound Pollution)

“White Lies” Ferret Music (Border)

“Rom 5:12” Regain (Sound Pollution)

Brittiska Intense släppte sin första fullängdare ”Second Sight” 2004.

Samma år fick dom äran att spela på ”Metal Bash” utanför Hamburg.

För att få en bild av hur Intense låter kan man säga att det är power metal med influenser av band som Iced Earth och Nevermore.

Jag kanske är lite för kritisk men jag tycker inte att ”As Out Army Grows” sticker ut ur mängden. Visst, det är välproducerat och välspelat. Men det är något som saknas i mina öron. Genren är något överbefolkad och det ska vara mycket för att jag ska reagera utöver det vanliga. Det finns dock några ljuspunkter som t ex mäktiga ”Our Last Hope” som har en känsla som tilltalar. ”You Die Today” öppnar med ett gött midtempodriv och sköna gitarrstämmor. Men som helhet håller det tyvärr inte hela vägen.

Efter några år med Stratovarius är nu Timo Kotipelto tillbaka med ett nytt soloalbum. Denna gång är texterna mer skrivna hur en finsk man ser på livet än påhittade, som tidigare. Timo sjunger suveränt (som vanligt) och det ska bli intressant att se hur låtarna tar sig live under hans kommande turné.

Inledande ”Once Upon A Time” är en snabb, melodiös stänkare som visar var skåpet ska stå. ”Sleep Well”s midtempobeat passar perfekt som första singel och är redan en videohit i Finland. Avslutande ”Last Defender” är dynamisk, mystisk och en mäktig avslutning på ”Serenity”. Plattan är en jämn, välspelad och bra producerad samling låtar som kanske inte sticker ut men är helt klart över medel.

Oj, vad det här är bra!!! En musikalisk drink bestående av explosiva ämnen och Red Bull. Sångaren Patrik Johansson har rejält klipp i rösten, gitarrisen Lars Chriss har snabba fingrar av stål och bassisten Sampo Axelsson matar på tungt och brutalt. Lion´s Share består i nuläget av denna trio då trumpallen än så länge är vakant. På ”Emotional Coma” piskar Richard Evensand trumskinnen och det gör han lika bra som han brukar.

Det är ett nytt, tyngre och vassare Lion´s Share som visar tänderna denna gång. Med en ny sångare (Patrik Johansson) i kombination med att keyboarden slängts ut så har soundet och drivet blivit betydligt tyngre. Sångaren påminner många gånger om Ronnie James Dio och överhuvudtaget låter ”Emotional Coma” som en blandning av Black Sabbath och Rammstein, på sina ställen med ett stänk Judas Priest.

Det är svårt att välja favoritlåtar eftersom allt är bra, men det är ändå ”Hatred´s My Fuel”, ”Bloodstained Soil” och titelspåret ”Emotional Coma” som biter sig fast mest av alla.

Oavsett vad man tycka må om Lord Belial så är det i alla fall en sak vi kan vara överens om. Och det är att bandet håller en tämligen ojämn kvalitet på sin låtproduktion. Ena plattan är riktigt bra. Nästa platta kan vara mycket sämre. Och så kommer det en bra igen. Och sådär håller det på.

Quod erat demonstrandum.

Förra albumet, ”Nocturnal Beast” var riktigt bra. Vilket innebär att det är dags för en snäppet sämre platta. Jodå. Trenden håller i sig. ”Revelation – The 7th Seal” känns inte lika inspirerad, även om stilen och soundet är i princip detsamma som sist. Eller kanske just därför.

Men det som stör mest är de försök till nydaning som Lord Belial håller på med den här gången. Nämligen sång! Och då menar jag inte black metalsång, utan ”hej hudelidu”-vikingasång. Ungefär som när rövarna i Mattisborgen stämmer upp för en liten trudelutt innan Lovis serverar bovetegröten.

Det är naturligtvis inte hela plattan som är nersölad med dylikt trams – och tur är väl det. Man kan ju fråga sig hur bandet kom på en så lysande idé. Hursomhelst, plattan som helhet är inte dålig. Det är bara det att Lord Belial kan mycket bättre än så här. Nu ser vi istället fram emot nästa platta.

Att Lovehatehero skulle vara banbrytande är inte bara en vit lögn utan en ganska rejäl lögn. Visst, bandets post-hardcore håller hyfsad klass och de tekniska kvalitéerna som bandets medlemmar sitter inne på är bra. Men det känns som om jag har hört det här på tok för många gånger.

Om du inte diggar denna genre till fullo så går du inte miste om något om du skulle råka missa detta album. Men om du däremot gillar band som Alexisonfire, Atreyu och Underoath så lär den vara given i samlingen.

Jag blir inte förvånad om bandet exponeras flitigt i media, men de får ge sig på ett nytt försök om de ska charma mig.

För några år sedan hade Marduk fastnat i sina egna klichéer. Låtmaterialet kändes stelt och förutsägbart. Album som ”La Grande Danse Macabre” kändes ganska oinspirerade.

Men Morgan och hans kompanjoner har uppenbarligen tagit sig i kragen. Redan förra albumet, ”Plague Angel”, visade att bandet var på väg mot en delvis ny riktning.

Med för stunden aktuella ”Rom 5:12” är utvecklingen ett faktum.

Marduk är tillbaka på banan igen.

För första gången på flera år känns låtmaterialet livfullt. Som på de tidiga plattorna. Vi som varit med ett tag tänker nostalgiskt tillbaka på låtar som ”Burn My Coffin”, ”Wolves” eller ”Materialized In Stone”.

Dessutom gör Mortuus en sanslöst bra sånginsats. Nu sjunger han nämligen ut mer än på förra albumet och visar hur många nyanser hans röst har. Karln låter fullkomligt demonisk! Han slår samtliga sina företrädare och de flesta av sina kollegor i genren med hästlängder. Och även om det är kul att se Joakim ”Af Gravf” Göthberg gästa i en duett med Mortuus på ”Cold Mouth Prayer”, så visar den senare klart att han förtjänar sin position.

Och att han är en viktig del i att Marduk numera låter ondare än någonsin förut.

Matts Halmerius

Magnus Ek

Magnus Ek

Helena Larsson

Matts Halmerius

20 | Agonyzone - at your service since 1996

Roger Uddin

RECENSIONER

Manticora

The Mission

Morian

Mustasch

Neurosis

Nine Inch Nails

““The Black Circus Part 2 - Disclosure” Locomotive Records

“God Is A Bullet” Oblivion (SPV, Playground)

“Sentinels Of The Sun” Border

“Latest Version Of The Truth” Regain Records (Sound Pollution)

“Given To The Rising” Neurot (Border)

“Year Zero” Interscope (Universal)

I år firar Manticora 10 års jubileum och om du var på Sweden Rock för 5 år sedan så såg du kanske bandet live, och tur var väl det i så fall. För jag tror bestämt att Manticora gör sig bäst på scen med dess power metal/thrash för det kommer inte riktigt till sin rätt i cd-spelaren.

De spralliga power metal partierna avlöses av mörka thrashiga tongångar och kanske är det jag som är otålig för plattan tar tid att ta till sig.

Men en sak är jag i alla fall klar över, snälla skippa power metaltrampet och kör thrash istället för det låter bättre då!

Kära Wayne Hussey!

För det första måste jag be om ursäkt att jag önskade livet ur dig i en recension jag skrev för några år sedan – fast att lägga en discotakt på alla gamla hits var i det närmaste hädiskt. Senaste plattan “Aura” från 2001 var däremot en klar uppryckning och tillbakagång till tiden då dit band blomstrade, mitten och slutet av 80-talet.

Nu står det 2007 i almanackan och du serverar oss den här… förlåt mig, sentimentala rödvinsindränkta sötslisket. Visst flangersoundet finns där, likaså den obligatoriska chorusen på basen och nog låter det The Mission alltid – men var är låtarna? Att anlita kompisar från förr som gamla original gitarrist Simon Hinkler och Julianne Regan och Tim Brincheno från All About Eve, hjälper föga. Låtmaterialet är alldeles för svagt och urvattnat.

Sorry Wayne men detta var fruktansvärt tråkigt och segt.

Låt nummer två heter ”Keep It In The Family”, tänk på det nästa gång Wayne.

Jodå, vi har hört det förut. Finsk melodisk rock/metal finns det gott om och vad är det då som gör att Morian skulle sticka ut ur mängden?

Taktfasta riff utgör stommen i bandets sound tillsammans med keyboardslingor som seglar runt och fyller ut ljudbilden, i centrum har vi en sångare vars röst ibland får mig att tänka på en blandning av Gary Moore och Simon LeBon (Duran Duran).

“Away From The Sun” har hitpotential och kommer säkert att snurra på diverse musik TV-kanaler.

Det som skiljer Morian från sina landsbröder är dess framtoning som är utav en något mer (modern) rockig karaktär. Faktum är att de har skapligt material nog för att fånga mediernas uppmärksamhet, frågan är bara för hur länge. Kolla in Morian om du gillar Sentenced, 69 Eyes och Poisonblack.

Här har vi en platta som kan skaka om i bandets fan-skara. För även om det fortfarande låter Mustasch så har bandets sound utvecklats.

Bandets vibrerande stoner är inte lika självklar, vilket säkert gör många besvikna. För man kan säga att bandet flörtar mer med metal än med hårdrock, något som på tidigare alstren var en självklarhet var just att luta sig mer mot en hårdrocksgrund. Därmed inte sagt att det skulle vara något negativt.

Materialet är enkelt, lättillgängligt, robust och fylligt. Och kommer sannerligen att göra sig bra live när bandet varvar upp det med sitt “traditionella” sound. Det är alltid lätt (och bekvämt) för band att upprepa sin senaste bedrift, på denna resa han Mustasch valt att hitta på något nytt.

Till dig som fortfarande är tveksam till bandets sound efter en lyssning, du kan alltid trösta dig med att inget är för evigt. Men när man blickar tillbaka i bandets backkatalog om ett par år så kommer “Latest Version Of The Truth” att sticka ut ur mängden. Tack Mustasch för att ni vågar!

Neurosis är numera en institution.

Och inte nog med det. Neurosis har kommit att bli en referenspunkt för band som befinner sig utanför den för metal så vedertagna låtstrukturen, bestående av intro-riffbridge-refräng-fill och så vidare.

Post Metal pratas det om ibland.

Och sextetten från Oakland var tidiga med att på detta sätt så att säga gav sig ut på havet utan kompass.

Efterföljarna har varit många – och av varierande kvalitet. ”Given To The Rising” är ett i vanlig ordning tämligen psykedeliskt verk. Bestående av musik som skapar drömvärldar och mentala tripper till någonstans utanför den vakna verklighetens logiska visioner. Ungefär som när man hamnar utanför spelkartan i det något kalkonartade gamla dataspelet ”Big Rigs”. Det är gråmulet ljust och du flyter omkring. Utan riktning.

Naturligtvis är nya albumet värt att höra. Den inbitne Neurosislyssnaren kommer att känna soundet som lite tyngre och hårdare än mycket av vad bandet gjort innan.

Lite i stil med tidigare plattor som ”Times Of Grace”. Fast mer utvecklat förstås, i den psykedeliska riktningen.

Trent Reznor är tillbaka med sitt femte NIN album och det låter nästan otäckt bekant. Inledande trummorna i “Hyperpower” sätter standarden och de fem första låtarna bjuder på en uppvisning i en underbart sprakande industrianda. Bättre än såhär blir det inte från mannen som själv definierat genren.

På skivans första singel “Survivalism” bjuder Reznor med oss in i sin krackelerade värld och skriker: ”I got my propaganda, I got revisionism. I got my violence, in high def ultra-realism.

All a part of this great nation.

I got my fist, I got my plan. I got survivalism.”

Trots den inbjudande inledningen och att “The Good Soldier” och “The Beginning Of The End” är två av hans bästa låtar någonsin, överlever tyvärr inte skivan alla de sexton spåren. Year Zero är dock en mycket bra skiva och kan utan att skämmas läggas till bandets tidigare alster.

Roger Uddin

Roger Uddin

Thomas Olsson

Roger Uddin

Niklas Sibelius

Matts Halmerius

Obliteration

Pain

Riefenstahl

Salem

Samael

Serenity

“Perpetual Decay” Tyrant Syndicate/Peaceville Sound Pollution

“Psalms Of Extinction” Roadrunner (Bonnier Amigo)

“Instinkt” Rude/Remedy (Sound Pollution)

“Necessary Evil” Season Of Mist (Sound Pollution)

“Solar Soul” Nuclear Blast (Sound Pollution)

“Words Untold & Dreams Unlived” Napalm Records

För tio, femton år sedan hade jag skrattat högt om någon började snacka om en livaktig dödsmetallscen i Norge. Black metal, visst. Norge har varit något av black metallens örnnäste och vid den perioden var dessutom svarta cirkeln som mest potent. Men dödsmetall… njae, det fanns det inte många exempel på.

Numera ser utbudet annorlunda ut. Antalet dödsmetallband i Norge har onekligen ökat, åtminstone på skiva. Eller så har de helt enkelt klivit upp från underjorden. Hursomhelst verkar den ultimata metallen fått ett betydligt starkare fäste i grannlandet i väster. Oslobandet Obliteration är ett alldeles utmärkt exempel på detta.

Soundet är snabbt och brutalt.

Minns du Necrosanct? Lite åt det hållet. Men det märks även inspiration från akter som Deicide eller Suffocation. Det norska kollektivet mer eller mindre vältrar sig i ett för genren ganska välbekant sound.

För min del måste jag säga att det är ganska charmigt. Samtidigt måste det konstateras att Obliteration har en tuff uppgift framför sig.

Att övertyga gamla sura rävar som undertecknad att bandet kan tävla med akter som exempelvis Sadistik Exekution. Vilket inte lär bli en helt lätt uppgift…

Den som nyligen har stiftat bekantskap med bandet Pain och Peter Tägtgren kanske inte har koll på att han genom åren även gjort sig känd genom att vara frontman i Hypocrisy plus att han även är producent och äger den välkända studion “The Abyss”. Med andra ord är han en mångsysslare och just bandet Pain skapades till stor del för att han ville utforska nya tekniker och ljud i studion.

I mitt tycke är nya skivan “Psalms Of Extinction” bandets hårdaste hittills, vilket är på gott och ont får jag säga. Visst gillar jag att det både är tyngre, mörkare och rakare, men kan sakna det där riktigt “hittiga” i låtarna, lite av själva idéen med Pain. Missförstå mig inte nu för visst innehåller en hel del av låtarna slagkraftiga melodier och bra refränger men ibland skulle jag vilja att han låter ännu mer som hårdrockens svar på E-type.

Starka favoriter på albumet är “Clouds Of Ecstasy”, covern av Björks “Play Dead”, “Does It Really Matter” och framför allt låten “Bottle’s Nest” som helt klart tillhör en av Pains bästa låtar. En klart godkänd platta men det där lilla extra saknas ibland för att den skall bli helt klockren. Skall dock tillägga att skivan hela tiden växer ju mer man lyssnar på den.

Jag får ibland höra antydningar om att jag kan vara oresonlig som recensent. Eller kanske till och med elak. Det är nu inte helt sant. Jag är bara väldigt ärlig. Och som ett bevis på denna ärlighet tänker jag börja med att konstatera följande; inledande ”Es Ist Vorbei” på detta Riefenstahls andra album är faktiskt ganska bra. Tung och emotionell, men ändå rockig.

Fortsättningen är det emellertid värre med. Jag är ledsen, men bandets emotionella så kallade rock är närmast outhärdlig i längden. För första gången någonsin känns Scorpions nästan lite rockigt i jämförelse. Och för första gången någonsin tänker jag att de där lugna balladerna som Rammstein envisas med att trycka in på varteviga album kanske inte är så dåliga ändå.

Trots att jag alltid brukar trycka förbi just de spåren på Rammsteins skivor.

Du förstår säkert vart jag vill komma. Det hjälper inte att Jens Esch har en skönt raspig röst som ibland nästan låter som Onkel Tom Angelripper. Och det hjälper inte att riffen i och för sig är ganska tunga bitvis heller. ”Instinkt” är ändå en uppvisning i tysk romantisk melankoli när den är som allra värst och smörigast.

Salem anses officiellt vara det första israeliska metalbandet. Snacka om kultstatus! Det heliga landet är verkligen inte något som vi normalt förknippar med hårdrock eller metal. Men så är det. Från klagomurens och guldkupolens land kommer detta band. Som för övrigt har tjugotvå år på nacken vid det här laget. Bandets historia får därmed anses vara ganska intressant, som ett troligen ganska kontroversiellt inslag i det israeliska samhället.

Vilket förstås höjer kultstatusen ytterligare ett snäpp.

Då handlade det om doom/ death metal. Det gör det emellertid inte idag. Numera, på bandets femte fullängdare genom tiderna, spelar Salem thrash. Old school sådan. Med lite inslag av death.

Nåväl, låt oss inte hänga upp oss på det exotiska i bandets israeliska kultstatus. Även om biografin är ganska spännande, så är det till syvende och sidst musiken som ska avhandlas. Och jag måste säga att på den punkten är inte Salem riktigt lika spännande. Visst är produktion och framförande välputsade. Men bortsett lite orientaliska sångslingor på exempelvis ”Hypatia” händer det faktiskt inte så mycket på ”Necessary Evil”. Det är en ganska torr platta, sett till helheten.

Jag har egentligen aldrig varit något större fan av Samael. Det vill säga så länge bandet spelade black metal (som i och för sig var uppskattad av många) eller experimenterade vilt på 90-talet. Sådär var min inställning ända fram tills 2004, när albumet ”Reign Of Light” släpptes efter fem års tystnad. Plötsligt fungerade allt som det skulle. Soundet satt som en smäck. Industriell, symfonisk crossover och samtidigt mörkt och originellt. Industriell dark metal, skulle det kunna kallas.

Men sagan har bara börjat. ”Solar Soul” är nämligen ännu bättre.

Ta de bästa spåren – exempelvis ”Heliopolis” – från ”Reign Of Light” och tänk dig en hel platta som går i den stilen. Då har du hamnat ganska nära. Det är med andra ord hitpotential rätt igenom hela plattan den här gången. Då tyckte jag lite sämre om de långsammare spåren.

Nu tycker jag att hela plattan är helgjuten. Helrätt. Det går inte att tycka illa om Samaels anno 2007.

Det går bara inte.

Produktionen är precis som sist tät och soundet blir sådär alldeles lite extra fylligt, med Vorphs mörkt kraxande sång. Vilket naturligtvis också stärker hela låtmaterialet och intrycket av plattan. En fullträff, helt enkelt.

Serenity bildades i början av 2001 men hade problem med ändrad lineup under 2003. Musiken blev mer metal fast fortfarande med melodi och inslag av progressivitet och klassisk musik. Ett avgörande ögonblick i deras historia var när dom fick vara förband åt Ronnie James Dio i augusti 2004. Det resulterade i många intresserade bolag. Till slut blev det Napalm Records som fick äran att ge ut ”Words Untold & Dreams Unlived”.

Det är välproducerat, välspelat och sången sitter klockren. ”Circle Of My 2nd Life” och ”Engraved Within’” är bevis för att dynamiken mellan alla instrument är välbalanserad och nyanserad. Vackra instrumentala ”Dreams Unlived” är och snuddar på känslan i en känsloladdad film. ”Words Untold & Dreams Unlived” är som sagt bra, men är samtidigt är det svårt att vara unik i en genre som är alldeles överetablerad.

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Christer Roos

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Magnus Ek

Agonyzone - at your service since 1996 | 21

RECENSIONER I korthet Avril Lavigne (3) - “The Best Damn Thing” [Sony/Bmg] College-punk med medryckande melodier och cathy refränger. [Christer Roos] Deep Purple (3) - “Live At Montrex 2006” [Eagle Records] Nog för att gubbarna i Purple är gamla men lira kan de fortfarande.

Kanske dock ett album för deras riktiga fans, eller för de som inte tröttnat på “Smoke On The Water” än. [Christer Roos] Devildriver (4) - “The Last Kind Worth” [Roadrunner, Bonnier Amigo] Devildriver går från klarhet till klarhet. Ett hårt smattrande album för dig som tycker att den melodiösa dödsmetallen har blivit för melodiös men ändå vill ha kvar lite melodi.

[Christer Roos] Hell Within (3) - “Shadows Of Vanity” [Lifeforce, Sound Pollution] Hell Withins sound är lika välkänt som stilmässigt uttjatat; modern death/thrash, med hardcoreinslag.

Massachusettsbandet presterar inte desto mindre ett av de trevligare albumen inom genren hittills i år.

Värt att kolla upp, för den som inte tröttnat helt. [Matts Halmerius] Maryslim (3) - “A Perfect Mess” [Wild Kingdom] Svängig rock ‘n’ roll med lättillgängliga refränger. Singellåten “This Corrosion” tillsammans med The 69 Eyes sångare Jyrki69 är redan en hit på bland annat Bandit Rock.

[Christer Roos] Ozzy Osbourne (3) - “Black Rain” [Sony/Bmg] Ozzy är tillbaka med ett tungt och lite modernare sound. Finns ett par bra låtar däribland singellåten “I Don´t Wanna Stop” och Ozzy känns piggare än på länge, dock långt ifrån något av hans bättre album.

[Christer Roos] Pantheon I (3) - ”The wanderer and his shadow” [Candlelight Records] Pantheon I mixar snabb black metal med lugnare och mer stämningfulla partier. Stundtals funkar det utmärkt och det låter riktigt bra men emellanåt blir det tyvärr ganska tråkigt. Jag är dock beredd på att kolla in deras nästa skiva för Pantheon I har definitivt förutsättningarna för att kunna skapa någonting riktigt bra. [Anders Brorsson]

Shakra

Shining

Sonic Syndicate

Sparta

Subcyde

“Infected” AFM (Sound Pollution)

“V Halmstad (Niklas angående Niklas)” Osmose Productions

“Only Inhuman” Nuclear Blast (Sound Pollution)

“Threes” Hollywood Records/Epitaph (Skiva)

“” Last Entertainment

Det här är bra, ruskigt bra. Det här är 80-tal, ruskigt mycket 80-tal.

Jag får associationer till Mötley Crüe, Poison och annat från mitten och slutet av 80-talet och jag förvånas över att den här plattan släpps år 2007. Soundet är aningen tyngre ändå, men tänk ”Girls Girls Girls” (Mötley Crüe) och ”Metal Heart” (Accept) och ni har fått en rätt så klar bild om vad detta handlar om.

Shakra är 2007 års upplaga av det bästa från det gyllene 80-talet. Det är ett enormt driv på plattan och en energi som man blir glad av. Låtar som ”Vertigo” ”Playing with fire” ”Make your day” och ”The One” sätter sig i minnet redan vid första genomlyssningen och man bara måste trycka på repeat knappen. Det här är definitivt en platta för alla som gillar klassisk heavy metal. Många kommer att spela luftgitarr när de lyssnar på det här för hujedamej vilket finlir och vilka sköna riff. ”Infected” är Shakra’s tredje platta med Mark Fox på sång, men den sjätte totalt. Mark Fox har en speciell hes röst som tyvärr inte fått den plats i produktionen man önskar. Hans röst dränks ibland av de i och för sig lysande gitarrerna och körerna, men jag hoppas att ljudteknikerna krämar på ordentligt på sång-micken när det är dags för live. Snälla någon, boka Shakra så vi får se dem i Sverige! Snarast!

Helena Larsson

Shining lyckades med att bli hett nyhetsstoff i hela Sverige efter releasespelningen för skivan V-Halmstad i just Halmstad i februari. Det var en spelning utöver det vanliga och jag är nog inte den enda som ser fram emot DVDn som spelades in under kvällen. Tyvärr så hann skivan inte bli klar att släppas denna kväll utan det tog ytterligare två månader innan den var klar för release.

På sin femte skiva V-Halmstad fortsätter Shining att utveckla sin musik och sin originalitet. Skivan rymmer dystra pianostycken, aukustiska gitarrer och mörk black metal en i perfekt symbios. Bandet fortsätter alltså på ett naturligt sätt där IV-The Eerie Cold lämnade oss.

Sången är på många ställen renare än vad den varit tidigare, det gör att det låter ärligare och ännu mörkare än på tidigare skivor. Som vanligt omger sig Niklas Kvarforth av duktiga musiker vilket hörs tydligt på skivan som har ett tydligt och riktigt bra ljud. Skivan består, som vanligt när det gäller Shining, utav sex låtar och när skivans bästa låt Neka Morgondagen har avslutat skivan känns det som en värdig avslutning.

När Shining går ännu lite längre bort från de vanliga black metalramarna så släpper de årets troligen bästa black metalskiva. Jag säger det trots att året har långt kvar, för vem ska lyckas slå detta?

Anders Brorsson

Det var längesen jag såg ett skivbolag satsa så mycket på ett band som Nuclear Blast har gjort på Sonic Syndicate från Falkenberg.

Först och främst kan jag ju säga att jag varit trött på melodiös dödsmetall sedan länge, men ingen idé att vara bitter utan jag ser till vad bandet gör, vilket de gör jävligt bra.

Till sin nackdel kan bandet dock ha att de flesta av låtarna har har samma uppbyggnadsstruktur - en mix av skönsång och growl och på detta en catchy refräng. Tror bandet i det långa loppet skulle må bra av att våga ta ut svängarna lite mer, vilket de till en viss del gör i låten “Enclave” som är en lugnare historia. Och även i covern på Tatus “All About Us” finner man en låt som bryter av.

Till sin fördel har bandet att det är fenomenala på att hitta olika melodier i form av sången, gitarrerna och framförallt keyboarden, dessa melodislingor trodde jag skulle försvinna i och med att bandets keyboardist lämnade bandet för ett tag sen. Men icke, vilket glädjer mig för de färgar låtarna och ger dem den där extra fylligheten. Bandet skall även ha en eloge för att låtarna är så genomarbetade och proffsigt utförda.

Men visst ligger bandets musik i gränslandet till att bli för kommersiell, men “what a fuck - this is good shit!”.

Christer Roos

Då At The Drive-In splittrades i början av 2000-talet så bildades The Mars Volta av bandets medlemmar Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodriguez-Lopez. Resten av bandets medlemmar med bland annat Jim Ward i fronten gick även de sin egna väg och bildade bandet Sparta.

“Threes” är Spartas tredje fullängdare och kanske ingen platta för att liva upp ett party, men när man lyssnar så infinner sig en känsla av välbefinnande.

Bandets musik lägger sig i gränslandet mellan emo och rock, där låtarna har en känslosam atmosfär som både utstrålar lidelse och hopp.

Kan sakna att bandet inte vågar ta ut svängarna, där låtarnas struktur skiftar lite mer och där man ibland tappar sin sans för lite tokiga utspel. Men visst är detta bra och skivan håller en jämn nivå där topparna når riktigt högt.

Subcyde startades av gitarristen Ola Englund och trummisen Johan Wikforss redan 1997, då de tröttnat på att spela i punkband och istället ville krossa på allvar. Och att bandet debutskiva kommer först tio år efter detta behöver inte vara något negativt. Tvärtom, då man får ta del av ett mycket välspelat album.

Delar av skivan får mina tankar att gå åt Testament så som de lät runt skivan “The Gathering” då det var lite kraftfullare thrash med vibbar från death som gällde.

Bandet säger att band som Pantera, Testament, Slayer, Nevermore och Machine Head har gett dem inspiration till sin musik, och dessa influenser hör man ju helt klart då och då - massiva riff, rytmiska trummor och en aggressiv framåtsträvande sång. Jag gillar att bandet inte riktigt sätter några gränser i sin musik utan blandar i de stilar som de själva verkar att gilla.

En lovande debut som säkert kommer att föra bandet ytterligare framåt i sin karriär, så kom ihåg namnet Subcyde.

Trouble

U.D.O

Uprise

Vomitory

W.A.S.P.

“Simple Mind Condition” Epicmusic (Sound Pollution)

“Mastercutor” AFM (Sound Pollution)

“Uprise ” Shindy, import

“Terrorize Brutalize Sodomize” Metal Blade Records (Border)

“Dominator” Demolition (Sound Pollution)

Så är den då äntligen här, retro och doombandet Troubles comebackplatta efter 12 års frånvaro.

Med förra årets livecd, från Sthlm, färsk i minnet känns ”Simpel Mind Condition” som ett kärt återhörande (och återseende nu i sommar). Hela originalsättningen är återigen samlad och soundet känns igen.

Den som kan sin Trouble lär inte blir besviken på nya plattan. Soundet har sitt ursprung i 80-talet men känns varken dammigt eller förlegat, även 70-talet ligger där och lurar, lyssna bara på Zeppelinaren ”Ride In The Sky”. Trouble lockar med melodiös, tung metalrock, även den gamle riffmästaren Bruce Franklin känns hetare än någonsin – varför nämner aldrig någon honom när det handlar om förebilder?

Okej tillbaka till comebacken.

När låtarna överlag är ganska raka, även om de är blytungt, är det Bruces gitarrspel som sätter färg på hela plattan. Övertoner. Bluestolvor. Heavy metal riff, lite sydstadsgung allt framfört med medfödd melodikänsla. Men låt oss inte glömma bort andre gitarristen Rick Wartell som också är utomordentlig och serverar sprakande solon. Eller trummisen Jeff Olsen som också hittat tillbaka. Att därtill lägga Eric Wagners säregna röst får bandet att låta minst lika bra som när det en gång begav sig.

Thomas Olsson

Udo Dirkschneider behöver väl ingen närmare presentation. När han slutade i Accept år 1987 startade han bandet U.D.O som släppte sin första platta ”Animal House” 1988. Sedan dess har de släppt en del plattor men soundet är i stort sett detsamma.

Udo Dirkschneider går att lita på.

Den nya plattan ”Mastercutor” är inget undantag och är ett måste för alla Accept och U.D.O fans.

Trycket och drivet på plattan håller rakt igenom även om två ballader återfinns på plattan. Vill ni höra Udo i en ballad med klaviatur och fiol som ändå lyckas vara lite Accept, ja då ska ni lyssna på ”Tears Of A Clown”. Texterna på ”Mastercutor” har ett genomgående tema om en person som är showmaster på en cirkus eller liknande.

Han är tämligen rutten på insidan men visar upp ett fint yttre. Allteftersom showen pågår ser publiken honom förvandlas till den skrämmande figur han är. Men publiken sitter kvar. Ingen gör något åt de hemskheter de får bevittna. Paralleller skulle kunna dras till hur det ser ut i världen idag. Folk förfasas men gör inget åt saken.

Musikaliskt så är ”Mastercutor” det man förväntar av U.D.O. Det är hårt, det går undan, det är melodiskt med starka refränger, den har snygga gitarrarrangemang och man har kul när man lyssnar på den.

Helena Larsson

Det finns de av oss, så kallade hårdrockare, som egentligen inte gillar särskilt hård musik. Iron Maiden och Therion går bra. Kanske till och med In Flames. Men egentligen skulle det kännas helt okej att byta vilken metalplatta som helst mot Gessles senaste. Urk! Sen finns det de av oss som inte kan få nog av blast beats, nerstämda gitarrer och guttural sång.

Som har letat sig igenom Relapse Records hela backkatalog och nu behöver något nytt att sätta tänderna i. Det är här som tjeckiska Uprise kommer in i bilden. För här existerar inte några melodier, trallvänliga riff eller annat trams. Här är det stenhård grind core som gäller, från början till slut. Och undan går det också, i traditionell grindstil. Åtta låtar avverkas på knappa kvarten. Jag har polare som spenderar längre tid än så på skithuset!

Det finns trender som kommer och går, men vissa band och stilar kommer det alltid att finnas plats för. Uprise tillhör dessa. Och skulle du inte uppskatta soundet helt och hållet går det alltid an att spela plattan i rent nyttosyfte. Exempelvis för att få flickvännen att lämna lägenheten fortare än kvickt så att du kan få se American Choppers på Discovery i lugn och ro.

Det hörs att Vomitory inte direkt är några gröngölingar. Vomitory är ett av sveriges absolut äldsta, fortfarande aktiva, death metalband. Det är nu 18 år sedan bandet bildades i värmländska Forshaga 1989. Terrorize Brutalize Sodomize är bandets sjätte album sen debuten Raped In Their Own Blood, som släpptes 1996, och de kör som väntat vidare med sin USA-influerade dödsmetall utan att kompromissa.

Det handlar som sagt om dödsmetall med huvudsakliga influenser från andra sidan Atlanten.

Redan från första låten Eternal Trail Of Corpses låter de lyssnaren förstå vart hän det bär. Det öppnas snabbt, hårt och tungt och så fortsätter det igenom hela plattan.

Stundtals går det riktigt snabbt och Tobias Gustafsson, som även sitter på pallen i God Amongst Insects, får jobba på ordentligt med pinnarna och baskaggarna. Men bäst gör det sig nog trots allt när tempot drar ner och gunget infinner sig, för då gungar det ordentligt.

Vomitory vet alltså vad de sysslar med och gör således inget fan av rejäl dödsmetall besviken. Detta är definitivt en platta som kommer att få göra mig sällskap på vägarna flertalet gånger i sommar.

Hatade och älskade av många är bandet W.A.S.P. som inte behöver någon närmre presentation. Med 12 plattor i bagaget och 23 år i branschen släpper bandet skivan ”Dominator”. Efter mastodontverken “The Neon God 1” och “2” gör Blackie en 180-gradig sväng och går tillbaka till den stil som de flesta förknippar med W.A.S.P. d.v.s. rak och melodiös hårdrock med slagkraftiga refränger.

Plattan inleds med låten ”Mercy” som sitter som handen i handsken och mina tankar far iväg till 1985 och skivan ”The Last Command”. Blackie lägger i en växel på andra spåret ”Long, Long Way To Go” och växlar ner i blytunga ”Take Me Up”. När ”The Burning Man” river igång får jag rysningar av välbehag och njuter av varje sekund.

Lugna ”Heaven’s Hung In Black” berör och Blackies sång går rakt in i hjärtat. Tempot ökar då ”Heaven’s Blessed” och ”Teacher” kör över mig likt en skenande ångvält. ”Heaven’s Hung In Black” kommer i repris och till slut avslutar rock n’roll stänkaren “Deal With The Devil” plattan med besked.

W.A.S.P. verkar vara i toppform och låter otroligt taggade. Ljudbilden är klar och detaljerad. Något som sticker ut ur mängden är gitarrljudet (hör Mercy) som är fläskigare än någonsin.

Mattias Högberg

Christer Roos

Christer Roos

Private Line (3) - “Evel Knievel Factors” [Bad Habits Records] Finska Private Line som redan är ett känt band i sitt hemland släpper här sitt andra fullängdsalbum.

Vilket handlar om modernt polerade rock ‘n’ roll som innehåller många sköna melodislingor. [Christer Roos] Pro-Pain (5) “Age Of Tyranny The Tenth Crusade” [Continental (Sound Pollution)] Pro-Pain knockar, och knockar hårt!

Ett mycket starkt album där varje låt nästan är en fullträff. De klassiska hardcorebandet från New York är återigen herren på täppan tillsammans med Hatebreed. [Christer Roos] Static-X (3) - “Cannibal” [Warner] Static-X har blivit mer statiska än på mycket länge, kul till en början men inte i det långa loppet då det blir lite enformigt. Kan sakna de uteblivna melodierna som bandet annars har en sådan bra känsla för.

[Christer Roos] Susperia (3)- “Cut From Stone” [Tabu, Sound Pollution] Norska Susperia är numera ett säkert kort för den som vill ha melodiös metal med inslag av thrash (och på sina ställen death) och samtidigt veta att det är kvalitet som gäller istället för kvantitet. Bandets fjärde alster innehåller genomarbetade låtar som säkert faller dig på läppen om du gillar Prong, Soilwork och Testament. [Roger Uddin] The Cursed (3) - “Room Full Of Sinners” [Locomotive (Sound Pollution)] Overkills sångare Bobby “Blitz” Elisworth i spetsen kan det ju nästan bara låta på ett sätt då hans röst är av ett sjusärdeles slag. Jämfört med hur den är i Overkill så är den aningen raspigare här med ett mer betonande uttal av texternas ord. Även musik skiljer sig den och är mer riffig rockmetall från södern som ibland för en att tänka på ett band som Corrosion Of Conformity.

[Christer Roos]

22 | Agonyzone - at your service since 1996

Anders Brorsson Matts Halmerius

Agonyzone - at your service since 1996 | 23

SHAKRA, MIDNIGHT SCRAPER

SHAKRA

“ Vii älskar den hårdrockk ssom

Det schweiziska bandet Shakra bildades 1998 och är aktuella med sitt sjätte album ”Infected”. De låter otroligt mycket 80-tal och AZ tog sig en pratstund med sångaren Mark Fox för att ta reda på mer om Shakra.

TEXT HELENA LARSSON Ni har verkligen lyckats fånga det sound som var så typiskt för 80-talet och utgivningsåret på er nya platta ”Infected” skulle lika gärna kunnat vara 1987 som 2007. Vad har du att säga om det?

- Vi älskar den hårdrock som gjordes på 80-talet och vi gör helt enkelt den musik vi älskar. Våra stora förebilder är Guns ‘n’ Roses, Mötley Crüe och AC/DC. Många band idag blandar 80-tals hårdrock med dagens metal men vi håller oss till 80-talet. Båda våra gitarrister gillar metal och älskar Accept så vi kör med hårt distade gitarrer så möjligen är det så att vi mixat in lite hårdare ljudbild i 80-tals profilen. Shakra är äkta 80-tal fast år 2007.

Du har en väldigt speciell hes röst. Gör du något tricks för att låta som du gör, sånt man hörde att Janis Joplin gjorde? (skratt) - Nej, efter målbrottet någon gång när jag var sådär 16 år så blev rösten så här. Min röst är

hes och sprucken, men det är naturen som gjort mig sådan. Inga tricks. Möjligen cigaretter. Jag röker tyvärr massor. ”Infected” är sjätte albumet med Shakra, men det tredje med dig på sång. Hur kom du med i Shakra?

- Den första sångaren var tvungen att lämna bandet av hälsoskäl och när Shakra letade ny sångare så sjöng jag med ett AC/DC coverband. Trots att många tycker att min röst påminner om Bon Scott, och jag gillar verkligen bluesen hos Bon Scott, så är det ändå Brian Johnsons skitiga röst jag gillar mest. På den tiden jobbade jag även med ett solo projekt och min manager kände Shakras bokningsbolag. Eftersom vi hade gemensamma kontakter i musikbranschen presenterade de oss för varandra och jag gjorde audition för Shakra. Mitt under rehearsal så tittade plötsligt alla i Shakra på mig och sade ”du är den nya

The Solutions stjärna dalade tyvärr snabbt. Vilka skall nu ta över och åter igen föra fram soulrocken i ljuset? Just nu verkar Midnight Scraper från huvudstaden vara hetast på den platsen.

Svängigt, medryckande och med alldeles utmärkta små soulrocks pärlor förgyllde dessa killar min kväll för ett tag sedan. Det var Hammond, blås, snygga kör arrangemang och ett lekfullt pianospel. Hade egentligen tänkt snacka med huvudbandet Diamond Dogs men blev mer eller mindre indragen i logen av Midnight Scrapers sångare Tom Goren.

- Äh, snacka med oss istället. Vi är jätteintressant och har just släppt en superbra platta, säger Tom Goren och drar fram en stol åt mig.

Ja. Varför inte. Midnight Scraper är just hemkomna från en liten Tysklandsturné på 10 dagar. Men ärligt sagt, hur många visste vilka ni var i Tyskland?

- En hel del faktiskt, svarar Tom och dra handen genom håret. Det visade sig att många hade varit inne på vår hemsida på My Space och både läst och lyssnat på oss. Ofta fanns det folk i publiken som sjöng med i våra texter.

Musikaliskt består bandets sound av rock ‘n’ roll, soul och en stor portion boggierock. Arrangemangen är känslosamma och det lysande

klaviaturspelet står gästmusikern The Duke of Honk (Diamond Dogs) för. Producerar gör en annan gammal räv – Stevie Klasson (Johnny Thunders, Diamond Dogs, Hanoi Rocks).

Hur mötte ni honom?

- Eftersom Stevie Klasson jobbar i en musikaffär där vi ofta handlade lärde vi känna honom på det sättet. När vår demo var klar gav vi honom ett exemplar mest på skoj faktiskt. Han tände direkt.

Vad tyckte ni var en av de viktigaste sakerna att tänka på när ni spela in plattan?

- Livekänslan. Det sa Stevie redan från början ”vi skall försöka spela in platta så mycket som möjligt live”. Och det tycker jag vi lyckades med, skrattar Goran och tar en klunk öl.

Om vi nu tänker oss fem år tillbaka i tiden hamnar vi där bandets karriär en gång startade. I början blev det mest pop med influenser från The Beatles och Oasis, därefter drogs tempot upp och soundet blev råare. Actionrocken lockade och Midnight Scraper hoppade då och då in som förband på Hellacopters spelningar.

Men att hitta ett eget sound var inte det lättaste. Då märkte Midnight Scraper plötsligt att en gemensam förkärlek de alla hade var 60-talets soulrock.

Men tycker de själva att det är soulrock som de spelar?

- Vi spelar ”höftmusik”, säger Tom, tar en klunk

sångaren i Shakra” och på den vägen är det. Jag kom med i Shakra år 2002 och den första plattan jag sjöng på är ”Rising” som kom år 2003.

Vad hände sedan?

- Vi släppte en live DVD och CD under 2004 där CDn är med den förra sångaren och DVDn med mig. Året efter släppte vi albumet ”Fall” och vi åkte som support med bland annat Iron Maiden, Krokus, Hammerfall och Stratovarius. Vi spelade på Sweden Rock Festival år 2005 och det var en höjdare. Sweden Rock var verkligen perfekt arrangerat, allt stämde och publiken var fantastisk. Jag kommer ihåg att några stod och viftade med den Schweiziska flaggan och vi trodde det var våra landsmän. Sedan fick vi höra att det inte var det utan det var svenskar som viftade med vår flagga för att supporta oss. Sånt värmer.

Hur jobbar ni när ni skriver låtar?

- Våra båda gitarrister kommer till mig med riffs

och vi tre bygger en melodi. Vi använder engelska ord som låter bra men utan att vara ”sångtext” så orden betyder egentligen ingenting från början, det är ljudet av stavelserna som är det viktiga.

När vi känner att vi har något att komma med så hämtar vi de andra i bandet och så jobbar vi fram resten alla tillsammans. Sist av allt skriver jag sångtexten. En av våra gitarrister Thomas, båda heter faktiskt Thomas för enkelhetens skull, kom till mig en dag och sade att han ville skriva en sångtext, men det slutade ändå med att vi samarbetade och det resulterade i låten ”Look At Me”.

När kommer ni till Sverige för att spela?

- Det vet vi inte. Det är inte klart med vilka länder vi ska besöka under den kommande turnén, men vi hoppas givetvis på att vi får komma till Sverige.

Vad vill du säga till era svenska fans?

- Yeah, get ”Infected”!!!

Svensk soulrock på frammarsch

MIDNIGHT SCRAPER

ordes på 80-talet ochh vvi gör helt gjordes enkelt denn m musik vi älskar.”

öl och fortsätter, vi vill att folk skall bli glada av vår musik och vilja dansa. Ta till exempel varje gång man hör en stjärna som Aretha Franklin

eller varför inte Curtis Mayfield. Klart man blir sugen på att röra sig och svänga på höfterna.

Eller hur...

TEXT THOMAS OLSSON FOTO ARVID STRIDH

Lär känna dina kunder och medlemmar!

Kommunicera via e-post – snabbt, smart och kostnadseffektivt IdRelay är ett verktyg med vilket du på ett snabbt och smidigt sätt kan distribuera elektroniska nyhetsbrev, kampanjer, tävlingar, inbjudningar och annan information till kunder och medlemmar.

IdRelay erbjuder dig möjligheten att jobba utskick via e-post – allt du behöver är en dator uppkopplad mot Internet.

Fördelar med IdRelay Snabbt från idé till genomfört utskick Mycket låg kommunikationskostnad Statistik på mottagarnas beteende Utmärkta uppföljningsmöjligheter Användarvänligt system Inga installationer - allt sköts i webbmiljö

Läs mer om hur du kan effektivisera er e-kommunikation på www.idrelay.com eller kontakta oss på 08-50 64 02 02 eller info@interdo.com

idIdRelay

Snabbt att kommunicera Kostnadseffektivt Fullständig statistik Enkelt att använda Ingen installation

• Kommunikation och marknadsföring via mail • www.idrelay.com

24 | Agonyzone - at your service since 1996

SONATA ARCTICA/EL CACO

En solig dag i april ringde finska Sonata Arcticas keyboardist Henrik Klingenberg upp mig från Tyskland under bandets pågående promotionturné för deras nya album “Unia”.

TEXT CHRISTER ROOS BILD TONI HÄRKÖNEN Har ni också soligt och fint väder nere i Tyskland?

– Ja, det är varmt som fan här nere (skratt).

Ni är ju nu ute på en promotionturné och var i förra veckan över i New York, hur gick detta?

– Det var riktigt schysst! Det var enkelt och kul, plus att vi hade lite ledig tid så man hann kolla runt lite med.

Detta kanske är en svårt fråga för dig att svar på som inte varit med i bandet från början, men under bandnamnet Sonata Artica har ni ju funnits i ungefär i tio år nu. Kanske känns det som om att bandet är starkare än någonsin just nu eller hur känns det?

– Jo, men det tycker jag nog att man kan säga. Speciellt när vi spelar live så känner man detta. Det känns som om bandet ständigt är på uppgång och det hoppas jag fortsätter ett bra tag framöver (skratt).

Bandets vision är den, den-samma idag som när bandet grundades eller vad tror du?

– Den har nog ändrats lite, men grundidéen är den samma - att spela för att det är kul. Men sen förändras ju våra mål undertiden som vi uppnår dem.

Så ni har inget slutmål, där ni känner att ni kommer att sluta när vi nåt detta och står på topp?

– Nä, inte direkt. Ett mål som vi alltid har haft är att sälja guld och det har vi ju lyckats med ett par gånger i Finland nu. Nu hoppas vi på att kunna sälja guld i några andra länder med.

Mål för nya plattan Så det är det som är målet med detta album?

– Klart det vore kul, men ett stort mål har vi redan uppnåt och det är att vi kan turnéera både i Eu-

SONATA ARCTICA

ropa och i USA utan att gå minus.

Vi hoppas även på att kunna göra någon form av turné i Australien, där har vi aldrig spelat så det vore mycket kul att få komma dit.

Om vi snackar lite om ert nya album “Unia”, när ni (Tony) började att skriva det nya materialet, fanns det någon plan för hur det skulle låta då?

– Denna gången såg låtskrivar-processen helt annorlunda ut om vi jämför med vårt förra album, då vi bara hade tre låtar klara när vi gick in i studion, vilket gjorde att det mer eller mindre var full kaos under den inspelningen (skratt).

Denna gången har Tony skrivit hela tiden medans vi varit ute på turné och även hemma under våra ledig stunder, och efter att vi nästan varit ute och spelat i två år så satte vi oss ner och lyssnade igenom allt material.

Så låtarna i dessa demo-stadie, skiljer de sig mycket från det färdiga resultatet?

EL CACO

– En del mycket, en del inte alls.

Alla säger sin mening om vad de tycker fungerar och om de har några andra idéer, sen testar vi dem och ser om det blir det till det sämre eller till det bättre.

En del låtskrivare kan ju ha problem med att folk lägger sig i, men Tony har inga problem med detta eller?

– Nä, inte alls, han är bra på att ta sådant. Han inser ju att saker och ting låter annorlunda i datorn om man jämför med när vi spelar det hela i verkligheten. Så vi testar oss fram en hel del.

Kanske en svårt fråga för dig att svara på detta med, men kan det ibland vara svårt för Tony att uttrycka sig i som han vill i texterna då det inte är på hans modersmål?

– Jo, men det kan jag svara på för han klagar ibland över att han tycker att det kan vara lite svårt, ibland till och med för jävligt (skratt), därför väljer han alltid att göra dem sist. Vi kör ju inga teman i våra texter, de handlar ju om vardagliga sa-

Norsk stonermetal med svensk produktion TEXT CHRISTER ROOS

Norsk stonermetal med svensk produktion. Ännu en gång har norrmännen i El Caco besökt Daniel Bergstrand och Dug-Out studion i Uppsala. Tredje gången om jag inte missminner mig.

Vad är det som är så bra just där?

– Danne gillar ju whisky och han har en schysst studio - ingen dålig kombination. Sedan har han byggt om studion sedan vi var där med “The search”, så vi vart nyfikna på hur det såg ut. Vi blev inte besvikna när vi såg att han byggt en bar i källaren! Daniel är grym att jobba med också och har samma visioner som oss.

Vad har Daniel Bergstrand betytt för El Cacos sound?

– Han har ju absolut satt sin prägel på plattan, han ger sig aldrig innan han är 110% nöjd och det är precis så vi gillar att jobba.

Förra plattan ”The Search” från 2005 producerade ni själva men mixade den i studio Dug-Out. Skivan blev uttagen som en av aspiranterna till årets bästa platta och vann. Hur har det påverkat er karriär?

– Den har gjort oss något mer kända i Norge men på TV visas uteslutande pop, jazz och folkmusik. Vi har lagt massor med tid på att bygga upp vårt namn så ett pris i bokhyllan har egentligen inte så stor betydelse. Ända sedan studio Dug-Out kom in i bilden har sången blivit mycket hårdare och brutalare.

Hade den blivit det i vilket fall som helst även om ni valt en annan musikalisk väg?

– Det handlar om att jag har utvecklats som sångare och prövat andra sätt att sjunga på.

Ni har nu släppt fyra plattor och hållit på i 10 år.

Vad är det som driver er?

– Glädjen att göra musik, framföra den live, och dricka öl, vin och sprit!

Nya plattan är tydligen släppt med en live DVD och annat extra material, kan ni ge oss lite mer detaljer kring detta?

– Ja det finns sekvenser från en spelning i Oslo och lite gamla videos samt lite klipp från inspelningen och det dagliga livet i Uppsala. Vi tyckte det kunde vara läge att ta med lite extramaterial eftersom detta ändå är vår fjärde inspelning.

Hur lätt är det att hela tiden skriva nya texter?

– Det är olika, jag skriver mycket noteringar när det dyker upp ideér.

Ibland drar man ihop en text på väldigt kort tid medans det ibland tar längre tid. För mig är texterna väldigt viktiga men kanske något mindre viktiga för övriga i bandet.

Ni har ända sedan starten legat på det lilla skivbolaget Black Balloon. Vad har varit bra och dåligt med det?

– Full konstnärlig frihet är den största fördelen.

Största nackdelen är väl resurserna för promotion som så klart är väldigt mycket mindre än på ett stort bolag.

När kommer ni till Sverige, andra festivalspelningar som är klara?

– Vi kollar på det just nu. Lättast är att uppdatera sig om detta på vår webbsida www.elcaco.com

ker och de relationer vi lever i, dock vill han undvika att skriva om de vanliga metal-klyscherna... metal in the night... yeah! (sjungs det i andra sidan luren).

Resultatet När du för första gången fick höra det färdiga resultatet av skivan, var det då något som överraskade dig?

– Hmm, nä egentligen inte, för jag var med den första veckan under mixningen så jag hade ganska så bra koll på hur det hela skulle låta i slutänden. Men det är klart att det alltid är intressant att höra det färdiga resultatet.

Du är inte trött på skivan vid det här laget?

– Inte än (skratt), skall jag vara helt ärlig så har jag haft en paus från den nu. Fick den färdiga plattan i februari, sen har den fått vila tills nu då man återigen har fått lyssna på den för att lära sig låtarna igen inför kommande turnéer. Nu får jag dessutom lyssna på den på ett

annorlunda sätta, då både jag och Tony spelar keyboard på den får jag nu lista ut vilka partier som är de vesäntliga.

Så ni kör inte med några förinspelade slingor?

– En del, blir lite keyboards ackord plus en del körsång då vi bara är tre stycken som sjunger live. Helst av allt skulle man ju vilja undvika detta men då skulle vi får ha ett par till som körar och spelar keyboard och det skulle ju inte fungerar ekonomiskt att åka runt med det på turné (skratt).

Låtmässigt på plattan känner du att några låtar är starkare än andra?

– Jo, jag kan nog känna det, visst är alla bra på sitt sätt men jag gillar inte ballader så mycket, är mer för de hårdare låtarna.

Val av förstasingel Så att ni valde “Paid In Full” som första singel behöver inte betyda att ni tycker att det är den bästa låten?

– Nä, det beror nog på att vi tycker att det är den låten som är lättast att ta åt sig, vi vill ju inte skrämma iväg någon innan de fått chansen att höra hela skivan (skratt). Plus att vi inte ville välja första spåret “In Black And White”, för då skulle vi ju förstöra själva överrasknings momentet med att sätta på skivan från början.

Ni har ju även spelat in en video till denna låten, vad kan du ge oss för detaljer om den?

– Vi hade lite bråttom med den så vi ringde upp en som hjält oss med en video tidigare och förklarade läget och vilken budget vi hade. Sen föll valet på att vi skulle spela in på isen på en sjö i staden Kemi där alla i bandet bor utom jag. Det var en soliga vinterdag, så vyen är oss på en is med en öppen himmel. Vi tog även med oss vår pyrotekniker som placerade ut sex till sju stycken dynamitgubbar på 1,5 kilo var under isen och jag får säga att det blev en häftig effekt när isen sprängs och flyger upp i luften.

Unikt Om vi går tillbaka till skivan, var känner du själv är unikt med nya plattan om du jämför med era tidigare?

– I första hand är det att vi har sänkt mer tempot på plattan, plus att skivan har en helt annan dynamik i sig både volymmässigt och musikaliskt sett. Skivan innehåller mer enkla partier, men självklart en hel del mer svårare. Förra albumet var mer kompakt, nya skivan är mer öppen.

Allt ert turnerande, har det ändrat hur ni skriver era låtar?

– Ja, en del faktiskt, plus att de har gjort att vi blivit tightare som band vilket också har påverkat. En annan sak är att Tony har skrivit lite åt andra artister, vilket även har fått hans syn på låtskrivande att ändras lite.

I september kör ni en USA-turné, vad har ni för förväntningar på denna?

– Man hoppas ju alltid på att det skall komma mer folk än förra turnén. Plus att man får se lite nya städer, och att det även finns tid över för att uppleva dem lite också.

Jag menar rockklubbar ser ju lika ut världen över, de kan man ju nu.

Kritikerrosad kraftfull gitarrbaserad rock anno 2007

Aktuella med debuten “Some Kind Of Hate” Lyssna & beställ på www.maryscreek.com Gör din musik hörd för nyckelpersoner inom den nordiska musikbranschen!

Registrera dig på Songbox.net och få 3 månaders gratis Pro-medlemskap när du anger bonuskoden AGONYZONE.

Agonyzone - at your service since 1996 | 25

ZAN CLAN/CLUTCH Och du då Zinny, vem är du?

– Enligt svenska journalister är jag den svenska glam- och sleazerockens pappa. Det känns fantastiskt att vara gammal och ha så många barn.

Under min tid i USA med bandet Shotgun Messiah blev jag kallad Glam God och det lät väl lite bättre. Jag tycker inte att jag spelar varken glam eller sleaze, faktiskt så vet jag inte vad jag spelar. Någon slags metal, eller rock, eller ”whatever comes out”. Jag sjöng i Easy Action 1982 till 1985 sedan lirade jag med Shotgun Messiah 1986-1990, då bodde jag i New York och Los Angeles. Vi sålde över en halv miljon plattor i USA allena. Efter det tog jag time-out. År 1994 gjorde jag ett experiment med att sätta ihop ett gäng musiker som aldrig satt sin fot i en inspelningsstudio förut. Jag kallade detta första experiment för Zan Clan. Resultatet blev inget vidare och det är väl morsan och några till som har den plattan. Om det finns några ex kvar av den så avråder jag alla från att köpa den. Som jag ser det började Zan Clan år 2004. Jag hade då vilat från musiken flera år. Jag hade skaffat familj och bodde i ett hus på landet och jag var nöjd med livet. Men så kom jag i kontakt med Chris Laney och några rock-riffs förstörde alltihop. Musiken bara flödade ur mig och jag var tillbaka på banan.

Det var precis som om någon hällt upp droger till en missbrukare. Chris Laney är inte djävulens advokat. Han är rockens advokat.

Sångaren Zinny Zan (Easy Action, Shotgun Messiah) satte ihop bandet Zan Clan och släppte plattan ”We Are Zan Clan, Who The Fxxk Are You?” år 2005. Året efter kom ”Zan Clan Kickz The Living Shit Outta Stockholm” som spelades in på Klubben i Stockholm. Det har blivit lite förändringar i line-upen och bandet är tillbaka i studion. De är även aktuella för sommarens Sweden Rock Festival. AZ träffade Zinny Zan och ställde några frågor.

TEXT HELENA LARSSON Zan Clans nya platta är planerad att komma någon gång i höst. Vad kan vi förvänta av den?

– Det är ett vildare, tyngre och hårdare Zan Clan som står i studion, även om mycket är som förut.

Vi har fått input av de två nya bandmedlemmarna på bas och gitarr. Vi blev ju tvungna att släppa Pontus Egberg och Pontus Norgren till The Poodles. De har nu ersatts av Nalle ”Grizzly” Påhlsson och det nya stjärnskottet på gitarr, 21-åriga Love ”Rob Love” Magnusson. Vi har nu ännu mer attityd än förut. Det är jag (Zinny Zan) och Chris Laney som skrivit nästan allt material till nya

plattan även om alla medlemmar har varit med och utvecklat låtarna. Zan Clan är en enhet och vi vet vilken väg vi vill gå.

Berätta lite om Zan Clans bakgrund och bandmedlemmarna.

– Det började med att jag hade ett solo-projekt och Chris Laney skulle producera. Efter tre låtar så bestämde vi oss för att starta ett band istället.

Vi fick höra talas om Love ”Rob Love” Magnusson och tog in honom i bandet. Han kommer att bli Sveriges nästa stora gitarr-hjälte. Jag har spelat

med Kee Marcello, Harry Cody och Pontus Norgren, så jag har lite att jämföra med. Rob Love är i toppklass. Vår trummis Johan Koleberg är en skitbra stabil kille. När vi skulle göra DVD´n så behövde vi ta olika klipp från samma låt, fast olika gig. Det var helt sjukt, Johan Koleberg spelade i exakt samma takt varje gig, så det var enkelt för klipparen.

På bas har vi legendaren Nalle Påhlsson, fast vi kallar honom ”Grizzly”. Det är svårt för engelsktalande att förstå namnet ”Nalle”. ”Grizzly” låter tyngre och passar honom bättre.

CLUTCH KOPPLAR GREPPET mma a s g i r d l “Vi kör a kvällar i rad” två låtlista

Kultbandet Clutch har nyligen besökt Sverige, till och med Göteborg.

Deras musik innehåller mängder med spridda influenser, själva hävdar de kort och gott, ”vi spelar rock´n roll”.

TEXT THOMAS OHLSSON

Att det skulle strula med intervjun räknade jag nästan med. Men efter många ”men ” och ”kanske” fick jag, någon timme innan konserten, slutligen träffa bandets trummis Jean Paul Gaster – mannen som brukar göra bandets intervjuer.

erat än ur ett rockbands. Givetvis sätter vi alltid Clutch först och främst men så fort vi har avslutat turnén satsar vi på att ge ut en platta med The Bakerton Group. Allt är redan inspelat, klappat och klart. Projektet har funnits sedan 1998 så låtmaterial har vi gott om.

När jag lyssnar på er musik hör jag mycket av den amerikanska musikhistorien. Håller du med om det?

– Absolut. Vi är alla både stolta och intresserade av vårt musikaliska arv. För egen del har jag grävt en hel del i historien för att få större förståelse.

Varför låter jazztrummisar som de gör? Hur tänker en jazzmusiker, och så vidare. Framförallt har jag lärt mig att så gott som all musik hänger ihop oavsettt genre. Även den västafrikanska och latinska musiken är viktiga, inte minst ur en trummis synvinkel.

För några år sedan kom keyboardisten Mick Schauer med i bandet. Hur tycker du det har påverkat erat sound?

– Eftersom Mick både är mångsidig, musikalisk och kan spela mängder av olika instrument, har han varit mycket värdefull för oss. Soundet är mer fylligt sedan han kom med. Vi andra kan helt och hållet ägna oss åt våra egna instrument, resten tar Mick hand om.

Jag har hört att ni använder er av ”The Menue” när ni spelar. Vad innebär det?

– The Menue är själva låtlistan vi skall spela efter just den kvällen. Vi kör aldrig samma låtlista två kvällar i rad. Energin och kraften kommer när man hela tiden utmanar sig själv, ”The Menue” har vi användt oss av i drygt 10 år. Alla i bandet turas om att göra listan, i kväll är det förresten min tur.

Efter två förband så gick äntligen Clutch på scenen. Drygt två timmar senare var konserten slut. Folk började röra sig mot utgången men själv kunde jag inte riktigt landa. Jag befann mig svävande en bra bit över marken och kände mig alldeles upprymd. En enda tanke malde och malde i mitt huvud ”jag bara måste träffa bandet”!

26 | Agonyzone - at your service since 1996

Producenten på er nya platta, Joe Barresi, är mest känd för att ha jobbat med många stonerband. Hur kom det sig att ni valde honom?

– Vi gillar det han har gjort för band som Tool, Melvins och Queens Of The Stone Age, dessutom hade vi hört så mycket gott om honom att vi ville prova. Joe jobbar på ett gammaldagssätt med utplacering av mickar lite överallt så övervägande del av plattan spelade vi in live direkt i studion.

– Vi arbetade väldigt lite digitalt den här gången, resultatet tycker jag känns och uppfattas som mer rock´n roll. Att vi kom direkt från en miniturné rätt in i studion gjorde också sitt till.

Jag läste någonstans att du är med i ett sidoprojekt som heter The Bakerton Group, berätta om det.

– Alla i Clutch är med utom sångaren Neil Fallon. Musikaliskt är det väl någon form av sydstadspsykedelia och jazzrock som vi spelar. Vi försöker tänka och skriva låtar ur ett jazzband synvinkel, något som är mycket mer komplic-

BACKSTAGE Sagt och gjort snart befann jag mig i deras logé.

Sångaren Neil Fallon satt i en fåtölj och såg bitter ut, han verkade inte upplagd för att prata. De andra satt i en soffa.

Keyboardisten Mick Schauer tittade blygt fram under kepsen och blev i det närmaste chockerad när jag frågade om en intervju.

– Va! Vill du prata med mig?

I början gick det lite trögt men snart slappnar han av och bjöd faktiskt på ett och annat leende.

2004 – 2005 blev Mick Schauer medlem i Clutch.

Hur kändes det att hoppa in i ett band som spelat tillsammans i drygt 10 år?

– Ärligt sagt, i början förstod jag inte vad jag skulle tillföra. Nu hjälper jag till med allt möjligt, en extra gitarr, några pålägg, ett powerackord på orgeln osv. När vi spelar live kör jag endast Hammondorgel. De flesta som spelar orgel använder den som ett piano, jag låtsas det är en gitarr!

er

“..

nu m n ä u n r vi ha

”

ut r ö f n ä ttityd

a

Ni är aktuella för Sweden Rock Festival torsdag 7 juni.

– Ja, vi spelar på Gibson scenen. Chris Laney är nyopererad så vi kan inte turnera för tillfället. Det här är alltså en exklusiv chans för våra fans att kolla in oss och den nya line-upen.

Varje gång jag kliver upp på scenen tänker jag ”nu kanske det är sista gången så jag ger allt” och det gör jag. Det är ett och annat mick-stativ jag råkat bryta sönder. Jag är ju en ganska lugn kille privat men på scenen bryter alla känslor ut och jag vet inte ens vad jag gör, men en sak kan jag lova. Vi kommer att köra järnet och vi tänker ”kick the living shit outta Gibson-tältet”.

Bredvid Mick i soffan sitter Clutchs gästmusiker och munspelare, Eric Oblander – från bandet Five Horse Johnson. Mannen som alldeles nyligen förflyttade hela Clutchkonserten till Mississippideltat med sina bluesiga toner.

Hur länge har du spelat munspel?

Inte så länge faktiskt. När jag var 30 år gammal (Eric är runt 40 idag) bröt jag foten, då fick jag ett munspel av farsan och några plattor av Muddy Waters och Howlin Wolf. “Här lyssna och lär dig spela efter dessa”, sa farsan.

Nu börjar Mick bli varm i kläderna, han sträcker sig efter en öl och berättar ganska skämtsamt hur hans föräldrar försökte planera hans framtid när han var i tonåren.

– Pappa var präst och ville att jag skulle lära mig spela kyrkorgel. Jag spelade faktiskt med honom några gånger men gillade det inte.

När du trycker på en tangent på en Hammondorgel kommer ljudet direkt. Men på en piporgel dröjer det några sekunder. Eftersom vi hade en Hammond hemma hos mina föräldrar tränade jag på den men därifrån till en piporgel… Jag höll på att bli vansinnig!

– Och så var det de där förb… fotpedalerna. De var ju hur många som helst.

Både Eric och Mick skålar och skrattar gott.

Musikaliskt har bägge två sina rötter i punk och hardcorescenen. Mick börjar: Jag har lyssnat mycket på band som Minor Treat, Cro-Mags och framförallt Bad Brains som alla i Clutch hyllar som riktiga hjältar. Både Bad Brains och Clutch kommer från samma stad Germantown. Jag lyssnar även mycket på go-go scenen, en musikstil som blandar soul, hiphop, funk och rap – band som typ Rare Essence och Junkyard Band. Eric fortsätter: I grund och botten är jag punkare och såld på Black Flag med Henry Rollins i spetsen och givetvis också Bad Brains. Även Captain Beefheart och Howlin Wolf är stora inspirationskällor för mig. I grund och botten har både Clutch och mitt eget band Five Horse Johnson (namnet kommer från en båtmotor) samma musiksmak. Clutch har jag lärt känna genom att vi turnerat tillsammans, och har samma influenser. Live har jag spelat med dom i fyra eller fem år. När vi spelade in senaste plattan med Five Horse… lånade vi J.P Gasket.

Vad för slags musik vi spelar?

Rock´n roll förstås.

W.A.S.P. we are sound pollution SONATA ARCTICA – UNIA ETT AV DE STARKASTE NAMNEN INOM POWER METAL LEVERERAR TILL 100%.

INGEN LÄR BLI BESVIKEN AV ATT HÖRA BANDETS MER MOGNA OCH VÄLSPELADE METAL. SONATA ARCTICA KOMMER TILL SVERIGE FÖR ATT SPELA TRE DATUM I HÖST - MISSA INTE! NUCLEAR BLAST

DIMMU BORGIR – IN SORTE DIABOLI NORGES ONDASTE ÄR TILLBAKA MED ETT RIKTIGT AMBITIÖST ALBUM. DIMMU BORGIR KOMMER BL.A TILL SOMMARENS SWEDEN ROCK FESTIVAL. ALBUMET KOMMER I TVÅ OLIKA VERSIONER, EN MED BONUS DVD! NUCLEAR BLAST

GOTTHARD – DOMINO EFFECT STORSÄLJANDE GOTTHARD ERÖVRADE SVERIGE 2005 MED PLATTAN ”LIPSERVICE” OCH FÖLJDE UPP SUCCÉN MED FJOLÅRETS LIVE-DVD OCH EN ENASTÅENDE SPELNING PÅ SWEDEN ROCK FESTIVALEN. ALBUMET KOMMER I TVÅ OLIKA VERSIONER, CD OCH LIMITERAD DIGIPACK. NUCLEAR BLAST

SONIC SYNDICATE – ONLY INHUMAN NU KOMMER ALBUMET FRÅN VINNARNA AV NUCLEAR BLAST STORA BANDTÄVLING DÄR ÖVER 1.500 ARTISTER/BAND TÄVLADE OM ETT SKIVKONTRAKT PÅ BOLAGET NUCLEAR BLAST. SJÄLVKLART VAR VINNARNA FRÅN SVERIGE - FRAMTIDENS METAL ÄR HÄR! NUCLEAR BLAST

THE DOGMA – A GOOD DAY TO DIE ABSOLUT EN AV ÅRETS PLATTOR. MELODIÖS METAL FRÅN ITALIEN MED PERFEKTION. UNIKT OCH INNOVATIVT. THE DOGMA FÖLJER UPP SUCCÉN AV DEBUT ALBUMET ”BLACK ROSES”.

BANDET GÄSTAS AV LISA MIDDLEHAUVE FRÅN XANDRIA. DRAKKAR

THE EXPLODING BOY THE EXPLODING BOY MÖRK, MELANKOLISK, KARG OCH STORSLAGEN POSTROCK MED REFERENSER FRÅN BAND SOM JOY DIVISION, THE CURE, ECHO & THE BUNNYMEN OCH INTERPOL. NYSKAPANDE SVENSK MUSIK MED GRYMMA RETRO-TONER SOM HAR FÅTT ETT STORT GENOMSLAG PÅ ROCKOCH POP-KLUBBAR RUNT OM I LANDET. AD INEXPLORATA

MARDUK – ROM 5:12 KANSKE VÄRLDENS MEST MYTOMSPUNNA BAND ÄR TILLBAKA MED ETT NYTT SVART ALSTER. MARDUK TAR TILLBAKA SIN PLATS PÅ TRONEN. BRUTAL OCH MYCKET SNABB BLACK METAL. REGAIN

HELLFUELED – MEMORIES IN BLACK TREDJE DIESELDOFTANDE PLATTAN FRÅN METALMÄSTARNA HELLFUELED. INSPELAD I STUDIO FREDMAN AV FREDRIK NORDSTRÖM. SWEDEN ROCK SPELNING BOKAD! BLACK LODGE

LADDA NER COOLA RINGSIGNALER!

www.soundpollution.se

MUSTASCH LATEST VERSION OF THE TRUTH SVERIGES STOLTHETER ÄR TILLBAKA MED RIKTIGT STARKT, TUNGT OCH HÅRT MATERIAL. FÖRSTA SINGELN FRÅN PLATTAN, ”DOUBLE NATURE” HAR FÅTT ETT LYSANDE MOTTAGANDE. STOR SVERIGE TURNÉ HELA VÅREN OCH SOMMAREN. REGAIN

DIMEBAG DARRELL – DIMEVISION DIMEBAG DARRELL (PANTERA, DAMAGEPLAN, REBEL MEETS REBEL) HAR UNDER SITT LIV PÅ VÄGARNA DOKUMENTERAT SIN VERKLIGHET MED VIDEOKAMERA. GARANTERAT SKÖN STÄMNING! LOCOMOTIVE

Skicka JOIN SOUND i ett sms till 72246 så får du en gratis lista på ringsignaler med bla Candlemass, Dimmu Borgir, Hammerfall, In Flames, The Kristet Utseende, Nightwish och Sabaton direkt till din mobil.

downloads, postorder mm

Agonyzone - at your service since 1996 | 27