Agonyzone Magazine no 6

A L LT F R Å N K L A S S I S K P U N K O C H H Å R D R O C K T I L L D A G E N S T U N G A M E TA L

Magazine no6

Höst 07

SIDAN 4

Scorpions

Innan bandets spelning på Sweden Rock Festival pratade vi med bandets gitarrist Matthias Jabs.

SIDAN 5

Danzig

“The Lost Tracks Of Danzig” - Glen Danzig berättar om nya skivan som består av tidigare outgivna låtar och vad man kan förvänta sig av den.

SIDAN 6

King Diamond

Vi besökte King Diamonds gitarrist Andy La Rocque i hans nya studio Sonic Train.

NIGHTWISH Tillbaka med albumet “Dark Passion Play” och svenska Anette på sång

sid

12-13

SIDAN 10

Exodus

Studioreport - Gitarristen Gary Holt förklarar lite runt skivans inspelning.

SIDAN 11

Bonafide

Sin c 199 e 6 Vi snackade med Mikael Fässberg, gitarrist i det hyllade bluesiga rock’n roll-bandet från Malmö.

SIDAN 13

Ministry

SUCCÉ ELLER..

RECENSIONER

Vi synar albumen från Upplands Väsbys stoltheter tillika en av Sveriges genom tiderna största musikexporter. Dessutom blickar vi tillbaka till bandets spelning i Halmstad 86’

...bortglömd? Hur slår man igenom i rockbranschen? Det är precis vad krönikan i detta nummer handlar om.

Vi recenserar de senaste albumen med bl a Boys Night Out, Dekapitator, Darkthrone, Nightwish, Fueled By Fire, Magnus Rosén, Lillian Axe, Chthonic, Entombed.

s8-9

s21

s15-19

VA RS ÅG OD !

EUROPE

Det sista kapitlet i bandets historia sägs vara skrivet i och med kommande albumet The Last Sucker. Bandets gitarrist Tommy Victor ger oss sina tankar om detta.

Agonyzone Magazine är gratis. Ta med ditt fria exemplar - sprid den gärna till dina vänner!

MER I AGONYZONE MAGAZINE NUMMER 6: Plan Three • Kamchatka • Pink Cream 69 • Randy Pipers Animal Chillihounds • Black Bonzo • Bonafide • Arise • Blandband höst 07 • Krönika: Succé eller bortglömd?

Agonycheck • Callisto • M.A.N • AZ Communityband: Art Like Destruction • ..och mycket mer!

INTRO

LEDAREN

CHRISTER ROOS, Chefredaktör rossi@agonyzone.com

INNEHÅLL # no 6 - hösten 07

SOMMAREN SOM FÖRSVANN!!!

Men man får ju se positivt på det hela, man fick ju mer tid för att lyssna på nya skivor.

Och just denna sommaren så släpptes det ovanligt mycket album. Några av dem kan du läsa om på våra recensionssidor.

Längtar du redan efter nästa sommar och semester? Gör inte det, utan njut istället av hösten som även den alltid innehåller en massa intressanta skivsläpp.

Tycker även att du skall unna dig att gå på lite konserter i höst. Musikklimatet blir allt tuffare och tuffare så det kan behöva just ditt stöd. /Christer Roos

REDAKTIONEN Agonyzones Crew

CHRISTER ROOS - Chefredaktör, layout rossi@agonyzone.com TED BENGTSSON - Annonsansvarig, layout ted@agonyzone.com MATTS HALMERIUS - Skribent, fotograf ROGER UDDIN - Skribent, nyhetsredaktör HELENA LARSSON - Skribent, fotograf THOMAS OLSSON - Skribent MAGNUS EK - Skribent, fotograf ANDERS BRORSSON - Skribent JOHAN DAHNBERG - Skribent

SCORPIONS

sid 4

M.A.N.

02 LEDAREN 04 SCORPIONS, M.A.N. 05 DANZIG 06 KING DIAMOND 07 RANDY PIPER, PINK CREAM 69 08 SYNING - EUROPE BLICK 09 KLASSISK ÅTERBLICK 1 0 EXODUS

Här finner du ditt ex. av Agonyzone Magazine: Eskilstuna: July Records - Rådhustorget, Falkenberg: Audio Video (Ljudcenter), Liljedahls Musik, Factory Outlet Gävle: Rocks (Nian/Valbo), Petter & Lottas, Fallen Angel Tattoo, Göteborg: Belsepub (Henriksberg), Bengans, Grothica, CD-Centralen, Jam, CD-Specialisten, Andra Långgatans Skivhandel, Shock, Halmstad: Caffé & Company, Backlist, Jönköping: Megahertz Records, Stockholm: Musikbörsen (St Eriksgatan), Fryshuset, Hard Rock Café (Sveavägen), Pub Anchor, (Sveavägen 90), Sound Pollution (Stora Nygatan 18 - Gamla Stan) Jam (Roslagsgatan 14), Repulsive Records (St:Eriksgatan 84) Rocks Solna, Deluxe Music (Flemminggatan 71), Ant Bodyart (Gamla stan), Gitarraffärn (Kocksgatan 19 - Söder), Record Hunter (St:Eriksgatan 70), Bengans Skivbutik (Drottninggatan 20), Rockzone (Drottninggatan 10), Megastore - PUB (Drottninggatan), Sergels Torg.

Bluefox (Gamla Brogatan 27), KGB (Malmskillnadsgatan), Hard Rock Café, Skivcentrum Sundbyberg, Varberg: Sonic Train Studios, Västerås: Hagström Musik (Stora gatan 78), Söderhamn: Sisters På följande orter samt orterna ovan finns Agonyzone Magazine dessutom på caféer, bibliotek, tattoostudios klubbar mm: Falkenberg, Kalmar, Norrköping, Ängelholm, Ljungby, Växjö, Oslo, Linköping, Uppsala, Jönköping mfl.

Saknar du Agonyzone Magazine hos dig, hör av dig till ted@agonyzone.com, så ser vi om vi kan lösa distribution till er.

Alla intresseanmälningar besvaras!

AGONYZONE MAGAZINE - Måsalyckevägen 4, 311 34 Falkenberg, E-mail: az@agonyzone.com Ansvarig utgivare: Christer Roos

MISSA INTE OSS PÅ NÄTET! Vi finns på: www.agonyzone.com

02 | Agonyzone - at your service since 1996

sid 4

KING DIAMOND

sid 6

CALLISTO

sid 21

11 BONAFIDE, BLACK BONZO MM 12 NIGHTWISH 13 MINISTRY 14 AZ CHECK 15 RECENSIONER 19 ARISE, ART LIKE DESTRUCTION 21 KRÖNIKA, CALLISTO 22 PLAN THREE, KAMCHATKA

Agonyzone - at your service since 1996 | 03

SCORPIONS/M.A.N.

SCORPIONS

“Vi har ju släppt så många plattor och provat olika grepp genom årens lopp så vi började fundera över vad det var vi inte hade gjort.”

Matthias Jabs om att bandets senste album är ett konceptalbum.

Scorpions släppte sin första platta år 1972. Sedan kom några klassiska album i snabb följd som ”In Trance” ”Virgin Killer” och ”Tokyo Tapes”. apes”. Men det var inte förrän med ”Lovedrive” år 1979 som de placerade sig bland dee riktiga giganterna. Där ligger de ännu kvar. ”Lovedrive” var också den första plattan ttan med me gitarristen Matthias Jabs.

Scorpions har haft otroliga framgångar med några ballader men de är nu tillbaka med a en tung hårdrocksplatta ”Humanity Hour 1”. Agonyzone Magazine träffade Matthias Jabs strax innan deras spelning på Sweden Rock Festival.

TEXT & FOTO HELENA LARSSON Scorpions har ett nytt sting på ”Humanity Hour 1”. Plattan är tung, hård och melodisk. Beror det nya tunga soundet på samarbetet med Desmond Child?

- Ja, Desmond har med det att göra. Vi funderade en hel del på vad vi skulle göra den här gången.

Vi har ju släppt så många plattor och provat olika grepp genom årens lopp så vi började fundera över vad det var vi inte hade gjort. Vi kom fram till att vi inte gjort något konceptalbum och så arbetade vi fram konceptet för Humanity Hour 1. Vi visste inte vilken producent vi ville ha från början så vi träffade några stycken. Vi var faktiskt här i Sverige och kollade en sväng. Men så fastnade vi för Desmond Child. Det har varit ett fantastiskt samarbete mellan oss, honom och James Michael som är co-producer.

Hur gick den kreativa processen till?

Vi har alla bidragit men vi har också haft hjälp av text och låtskrivare som Erik Bazilian och Marti Fredriksen. Även en svensk kille som heter Andreas Carlsson. Erik Bazilian är ju förresten halvsvensk nuförtiden. Hans fru är svenska och de har ett hus någonstans i mitten av Sverige (AZ anm: huset ligger i Hälsingland).

Vad handlar ”Humanity Hour 1” om?

- Den handlar om det som händer i världen idag både i stort och smått. Till exempel låten ”Love Is War” som handlar om det som kanske pågår i en familj, fast bakom dörren så ingen ser det.

Ni provade flera studios i Los Angeles området

innan ni blev nöjda. Varför det?

- Vi ville att allt skulle bli så perfekt som möjligt och då krävdes det att vi bytte studios för olika ljudupptagningar. Det sista vi lade på var trummorna och vi är väldigt nöjda med soundet på plattan.

Ni hade med er en personlig tränare under era månader i USA. Förklara.

- Vi är först och främst ett liveband och det krävs god fysik för att klara det turné program vi har.

Man måste vara noga med att hålla sig i trim även under de perioder man har studio tid.

utomhuskonsert vid Erimitaget, Vinterpalatset.

Det är helt otroligt och svårt att fatta. 250.000 människor på en konsert. Det ser väldigt konstigt ut från scenen. Man tittar och tittar men folkmassan tar aldrig slut. Det blir också konstigt eftersom säkerhetsanordningen är så rigorös. Det blir väldigt långt mellan scenen och kravallstaketet så det blir ett stort hål mellan oss och publiken.

I det hålet kryllar det av säkerhetsvakter. Det känns lite konstigt.

Men kul. Det ska givetvis bli kul att spela här på Sweden Rock Festival ikväll också. Vi har fått information om att det är 30.000 personer här ikväll. Det är också mycket, men framförallt mer hanterligt. Vi älskar Sverige och vi kommer att ha väldigt kul ikväll. Hoppas att publiken också har det.

“ - Vi älskar Sverige...”

Publiken Igår spelade ni i St Petersburg. Stämmer det att det var en kvarts miljon människor i publiken?

- Ja (skratt), det stämmer faktiskt. Det var en

Gitarrer Du har varit en stor förebild för många gitarrister under dina 29 år med Scorpions, så jag måste fråga – hur många gitarrer har du?

- (skratt) - Det var tur att du frågade nu, för jag har nästan ett svar på det. Jag har precis fått hjälp att starta upp en egen hemsida, matthiasjabs.de. En fotograf kom hem till mig och tog bilder på mina gitarrer så därför är jag ganska säker på att det är 119 stycken. Men jag köper och säljer gitarrer lite då och då så jag vet inte riktigt hur länge den siffran kan stämma.

Har du någon gång träffat en gitarr du gärna ville ha men inte kunde skaffa?

- Ja, alla gitarrister har nog det. Jag har träffat sju stycken som jag aldrig fick. Kanske fler. En gång i min ungdom så fick jag hålla i en original Eric Clapton gitarr. Det var stort. Och dyrt. Jag ville så

“Swastika Sweetheart” Mycket har hänt sedan jag intervjuade M.A.N.s frontman Tony JJ i första numret av Agonyzone Magazine, så det kändes som att det var läge att bli lite uppdaterad om vad som händer.

M.A.N. 04 | Agonyzone - at your service since 1996

gärna ha den men hade inte råd.

Du är ju känd för att spela på Explorer. Har du kvar din första?

- Ja, min första Explorer är fortfarande med mig.

Några andra gitarrer som verkligen betytt mycket för mig var jag tvungen att sälja under de tidiga åren. Jag har alltid signerat mina gitarrer genom att rista in mina initialer. Så någonstans därute finns mina kära gamla gitarrer med mitt märke på. Även om vi skiljts åt så känns i alla fall det bra (skratt).

Sen jag intervjuade dig sist så har du ett helt nytt band bakom dig, hur kommer detta sig?

- Jag har haft en del avhopp pga att folk velat göra annat i livet än att spela och så har vi sparkat folk pga ointresse av att lira. Tröttsamt! Men som alltid, jag kan bara säga att allt blivit till det bättre, grym klyscha, men det är sant. Tajtare och bättre sammanhållning än någonsin, jag har aldrig varit med om maken till engagemang av mina nya medlemmar, och det känns ju helt kalas.

Har detta förändrat ert sound?

Tajtare, Råare, Mjukare... ja, bara till det bättre.

De som har fastnat mycket för låtar som “Last Injection” och “Fold And Disqusted” kommer de att känna igen sig?

- Ja, det tror jag, min sång kommer att vara den röda tråden inget snack, och svänget kan man inte mista sig för nåt annat band heller. Rob och Robguz har en stor del i låtskrivandet för kommande platta, vilket är grymt kul och inspirerande.

Skulle du kunna ge en kort presentation av de nya medlemmarna?

- Först så har vi ju Rob, en grymt stadig basist och en grym låtsnickrare. Helt enkelt en klippa. Rob har tidigare lirat med band som Gooseflesh och Engel. Vår gitarrist Robguz går även under namnet “Rob-Guts eller “Rob-Ots”, ruskigt duktig gitarrist och multiinstrumentalist, plus bra riffmakare.

Sist men inte minst så har vi ju Engberg på trummor, jag har aldrig någonsin lirat med en stadigare trummis och då har jag ändå lirat med en hel del genom åren. Sen har han även ett ruggigt sväng i sitt spel.

I oktober går ni in i studion för att spela in uppföljare till debutalbumet “Obey, Consume, Reject”, vad kan du berätta om detta?

- Japp, vi skall in i Grand Recordings (igen!), vi känner oss säkra in den studion. Det blir alltid jävligt bra sound, precis så som vi vill ha det. Bra feeling och Svein Jensen är kanon att jobba med, ett proffs. Vi skall sätta 16 låtar, 11-12 kommer på plattan.

Finns det något namn eller någon arbetstitel på det nya albumet?

- Skivan kommer att heta “Swastika Sweetheart”.

Och när kommer den att släppas?

- Den släpps i februari, parallellt med Within-Ys nya platta, så vi skall samköra lite releasepartyn och gigs, det skall bli kul.

Vad bör annars tilläggas om M.A.N.s framtid?

- “The Future is yet to Come”! Fler gigs i höst, kolla in siterna för updates: www.manmusic.nu och www.myspace.com/manmusic

TEXT CHRISTER ROOS FOTO FREDRIK LINDGREN

DANZIG

”The Lost Tracks...” of DANZIG Danzig släppte nya skivan ”The Lost Tracks of Danzig” den 22 Juni. Albumet består av tidigare outgivna låtar från 1987 fram till senaste studioalstret ”Circle Of Snakes”. För att få reda på lite mer om skivan så tog vi ett snack med Glen Danzig.

TEXT CHRISTER ROOS Oftast när band ger ut skivor med outgivning låtar så brukar det bero på att de inte är mer än okej, men i detta fallet så tycker jag att låtarna överlag håller en hög standard. Hur ser du själv på det hela?

- Tack skall du ha. Och jag får säga att jag är rätt så glad över hur bra skivan har blivit. Vilket beror på att anledningen till att dessa låtarna inte kommit med på de olika plattorna inte beror på att det inte har hållt måttet utan mer för att de inte har passat in i aktuellt albumkoncept.

Men om du ser på låtarna idag, tycker du att de då nu skulle passa in?

- Kanske några av dem, och planen från början var ju att de skulle vara med, dock blev de inte klara i tid.

Vad får du för känsla när du tänker på albumet?

- Jag blir glad! Har lagt ner en massa jobb på det, så det känns bra att resultatet blev så bra som det blev.

Och hur vill du att dina fans skall se på albumet?

- Jag hoppas verkligen att de gillar det. Under många år har ju mina fans frågat efter dessa låtar, så jag hoppas att de är nöjda nu (skratt!).

För mig känns det nästan som om det är ett helt nytt album från dig, mycket pågrund av att man får se en massa sidor av dig.

- Tack, kul att höra. Och kan folk känna så, så är det ju perfekt, då tar det ju plattan till ytterligare en nivå. Om folk ser det som nåt nytt och inte bara en skiva med en massa gamla låtar.

En av mina favoriter är låten “Angel Of The Seventh Dawn”, speciellt med tanke på hur du sjunger till gitarren.

- Ja! Innan basen kommer in där, det är det jag gillar med, kul att du nämner just det. Det är annars en låt som skulle varit med på “Lucifuge” men den blev inte klar i tid.

Covers Albumet innehåller ju en hel del covers, är det låtar som du brukar spela när ni repar?

- Ja, det stämmer. När vi ibland skall repa ihop bandet så brukar jag boka in oss för en vecka, men efter fyra dagar så brukar vi känna oss klara och då brukar det bli att vi spelar en del covers.

Har du hört några bra covers på Danzig låtar i det senaste?

- Ja, jag hör dem hela tiden. Men den senaste som jag gillade var nog en från My Chemical Romance...

Omslag Skivan har ju getts ut med två olika omslag av misstag i USA, hur kommer detta sig?

- Vi testade lite med olika logotyper, bland annat en med outlines, men vi gillade inte den så vi valde att inte använda den. Sen en dag så ringde vår webmaster och sa att det fanns två olika oms-

laget ute till försäljning. Vad som hade hänt var att det hade blivit något strul på tryckeriet så de hade först tryck upp det omslaget som vi inte ville ha.

Okej, men det är ju en rolig grej för fansen.

- Ja för dem ja, men inte för oss, vi har ju inget eget ex av den (skratt!). Är annars resultatet av bookleten så som du ville ha den från början?

- Nä, inte riktigt, det är speciellt färgerna som inte stämmer helt och hållet. Var faktiskt en svår booklet att få ihop som den var tänkt. Hörde att ni som fått promon inte hade fått med hela bookleten?

Jo, det stämmer att vi inte har fått den, men jag har sett den ändå.

- Aha, kul! Då har du ju sett att det finns kommentarer till varje låt.

Japp, och sånt gillar jag, en kul grej för fansen att kunna läsa om hur låtarna har kommit till och lite andra tankar runt dem.

Andra projekt Du har ju även arbetat med Doyles soloprojekt, vad kan du berätta om det?

- Skivan och allt är klart och släpps den 2 oktober. Jag tror att folk kommer att bli lite överraskade övet det hela, det ä rju en ganska så tunga historia.

Du har ju själv gjort solosaker, spelat i band och producerat, har du själv några mål kvar som du skulle vilja uppnå?

- Det skulle kanske vara att skriva åt lite andra artister då.

Plus att jag skulle vilja göra ett nytt Danzig album, har faktiskt börjat att skriva lite, tror att jag har tre låtar nu. Dessa låtar är ganska så tunga, med en vibe från det tidiga. Jag har en bild i huvudet som jag jobbar efter sen får vi se hur det blir i studion.

Hur kommer bandet att se ut då?

- Jag hoppas på att det blir Johhny Kelly - trummor, Kenny Hickey - gitarr (Type O Negative) och Steve Zing på bas.

Aha, bandet som du hade med dig på turnén “Blackest Of The Black”. Förresten hur gick den turnén?

- Det stämmer att det var de som var med då, och jag får säga att vi hade mycket kul. Vi är alla från Öst, så vi har mycket att snacka om (skratt!).

Och jag måste bara säga att Johnny är en grymt rolig kille så när han har med så blir det många skratt.

Så finns det några planer för en turné med kanske?

- Jag vet faktiskt inte, gillar inte att vara på turné, eller vad jag inte gillar är att flyga. Men vi kommer nog över till Europa för några spelningar framöver och eventuellt några festivalspelningar.

Låter ju bra det, nåt annat du vill tillägga?

- Mest att jag vill hälsa mina svenska fans och att jag hoppas att det blir av att vi kommer över och spelar i Sverige framöver.

Agonyzone - at your service since 1996 | 05

KING DIAMOND

KING DIAMOND

“Give Me Your Soul... Please” Hade en avtalad tid för en intervju via telefon med gitarristen Andy La Rocque, men då vi bara bort 20 minuter ifrån varann så bestämde vi att jag skulle komma till hans nya Studio “Sonic Train” som han för tillfället håller på och bygger upp i Varberg. Väl där visar han mig runt och det märks tydligt att han är en erfaren musiker, då han även har tänkt på att bygga ett litet sovrum med kök och dusch för att banden skall kunna dra ner på sina inspelningskostnader. Ett studioreportage kommer i nästa nummer av Agonyzone Magazine som släpps den 1 december 2007. Denna gången var jag dock här i syfte att snacka om King Diamonds nya skiva “Give Me Your Soul... Please”.

När jag hör nya skivan så känns det som om att hela bandet verkligen är inspirerat att göra sitt yttersta, stämmer detta?

- Absolut, jag känner att både låtarna och produktionsmässigt så är det hela snäppet bättre än vår förra platta “The Puppet Master”. Jag började att skriva mina låtar med “Puppet Master” friskt i minnet i slutet av 2004 och början av 2005. Den skivan fick ju bra kritik och allt, så vi kände att där hade vi hittat något och ville spinna vidare på det. Alla var som sagt väldigt inspirerade och ville verkligen göra en ny platta.

Du och King har ju producerat ihop, har ni några egna egenskaper som kompletterar varandras?

- King har ett jäkligt bra öron alltså, han kan inte tekniken lika bra som jag men han vet precis vad han vill ha när han hör det. T.ex. kan han säga att det är något med virveltrumman som inte låter som det skall och då kan det vara något man inte tänkt på. Kanske bara en liten detalj i frekvensen, och sådant hör han. Och på det sättet så kompletterar vi ju varann jäkligt bra.

Hur är låtskrivandet fördelat denna gången?

- Jag har nog skrivit ungefär 40% av musiken, King skriver ju alla texterna och sen har ju han skrivit resten av musiken då med. Fem låtar som det blev denna gången är ganska så mycket för mig, i vanliga fall brukar det ju bli tre till fyra stycken.

Första gången som jag hörde skivan och då första låten, så fick jag samma vibbar som när jag satte

på Judas Priest “Painkiller”. Du skall alltså ta det hela som en komplimang, att jag kände att det hela var så bestämt.

- Det var faktiskt någon annan som sa det med, tror det stod i någon recension att det var ett Painkiller-riff, och då tänkte jag jävlar med och fick sådan ångest. Så jag var tvungen att sätta på den, och visst är det i det stuket men jag hade absolut inte den i tankarna när jag skrev det, har ju inte lyssnat på den på mycket länge. Så det är ju helt enkelt en tillfällighet.

Jo, det förstår jag, och även om den påminner lite om det så var det att låten i sig har ett bra driv i sig och det skall du ju ta som något positivt.

- Det var ju bra det, för sen när sången och allt det andra kommer på så tycker jag inte alls att den låter som den.

Gitarrspelet är bland det bättre jag hört på en platta från er, både riff och solo, hur känner du själv?

- Tack! Tycker själv att det flöt på väldigt bra både med solona och riffen denna gången, på något sätt har det känts mer fritt. Fråga mig inte varför, men det som man hör är mer mig.

Skivans produktion känns även den mer fri, att ni lyckats fånga livekänslan lite på den.

- Jo, det kan nog stämma. Inte för att vi spelar in live i studion eller så men vi har gett både basisten och trummisen mer frihet till att göra lite egna prylar, vilket kanske kan vara en del av att det fått en mer livekänsla.

Färdiga resultatet När ni själva satte er ner och lyssnade på det helt färdiga resultatet, var det då något som överraskade er själva?

- Inte direkt, då vi har lyssnat så mycket på den under tiden, men det som överraskade oss var sista dagen. Jag hade precis packat ner mixerbordet och alla saker och var på väg hem från Dallas.

Hade varit en lång dag och man hade precis bränt ner den sista mixen och var helt yr i skallen och satte sig ner med en kopp kaffe och lyssnade på den. Då kom den positiva överraskningen, att det är såhär det kommer att låta och att vi kändes oss nöjda med det. Innan hade man ju mer lyssnat på den i teknisk synvinkel, nu hade vi det som köparen skulle få i sin hand. Det var lite annorlunda och en positiv sak för oss.

Texterna är ju Kings grej men kan du ge en kort

sammanfattning av konceptet för den som inte helst, så det hade känts bra att först släppa det för att sen gå vidare med en nyare DVD. alls har någon koll på vad det handlar om?

- Det är en berättelse i modern tid där en pappa Vi skall ju göra ett längre reportage om din stufår ett bryt och dödar sina två barn, en son och dio i nästa nummer, men du kanske redan nu vill en dotter. Och de tretton männen som sedan nämna lite om vad som kommer att hända här bestämmer om de skall komma till himlen eller under hösten? helvete, dömer sonen till helvete, han blir liksom - Ja det hade varit kul. I september kommer oskyldigt dömd dit. Och för att rädda honom Imagika från San Francisco för att mixa sin platta måste han syster hitta en ny själ till honom så här. Jäkligt coola killar, jag mixade även deras hon vänder tillbaka till de levande för att leta förra platta. Sen kommer ett band från Colombia reda på en själ åt honom. Och det är väl det som (Tears Of Glory) som även de skall mixa sin platta själva storyn handlar om, men sen finns det ju en här. Vad har vi sen på gång, jo Sothis från Los Anmassa olika vinklingar på det hela. Och det som geles. Vilka är svinduktiga och låter som Dimmu jag tycker är coolt med det hela, är hur King har Borgir, har inte sett deras image än men kan tänlyckats få ihop texterna med musiken som trots ka mig att det är något liknande. Sen i december allt skrevs ett bra tag innan texterna. Vilket jobb och januari kommer Falconer hit för att spela in att anpassa texterna efter musiken och ändå få sin nya platta. Och mellan dess så kommer vi att mixa halva X-World plattan här och andra halvan en sådan bra story. mixar vi i Los Angeles.

Skivan har ju en bra balans melVerkar som om du har rätt lan aggressivitet och melodi, är så fullbokat schema i höst? det något som ni har stävat efter?

- Jo det är ju ganska så fullt - Nä, inte direkt, det är mer så vi upp, dock finns det ju lite luckskriver. Själv så gillar jag coola or här och där. Vad som hade riff och sen mer flytande refränvarit kul nu när man är här är ger, det är liksom det som är min ju att öppna upp det hela för grej. Sen spelar det ingen roll de lokala banden som finns åt vilket band jag skriver. Vet ej här. Så hade jag ju det i min om du har hört X-World vilket är gamla studio “Los Angered” i ett band som jag har ihop med Göteborg, och det hade varit sångaren (Nils K. Rue) från Pajäkligt kul om folk här får upp gan’s Mind, Magnus Rosén (exögonen för att det har kommit Hammerfall), en kille som heter en ny metallstudio till stan.

Stefan på trummor som bor i “...snäppet bättre än vår Det finns ju redan ett par här Los Angeles och sen Reeves Gaoch jag känner ju Bullen väl, brels från David Bowie. Och det förra platta...” och jag har ju träffat Fredrik hela är både stenhårt och tungt, på Recordia och lånat lite framför allt tungt och där vi även har melodiösa refränger. Vi är signade till AFM saker av honom. Jag hoppas verkligen inte att Records och kommer att ha en stor pressrelease de ser det som att jag klampar in på deras omhär i studion i september. Sen blir det även en råde, utan mer att vi tillsammans kan bygga upp videoinspelning till något låt och så hoppas vi på något riktigt starkt ihop. Vi har ju redan lite olika att kunna åka ut på turné som supportband åt kundkretsar och istället för att konkurrera med något större band. I och med att vi fick flytta fram varann så hoppas jag på att vi istället kommer turnén med King Diamond så har jag ju lite tid att kompletterar varann. Och jag tycker redan att det känns som om att det är en bra stämning. över för detta.

När vi kom in i studion här så satt din son (ToKings rygg bias) och spelade på en gitarr, hur länge har han spelat?

Hur är det egentligen med Kings rygg nu?

- Jag har faktiskt inte pratat med honom sen jag - Han har ju börjat att bli intresserad sen något år kom hem från semestern, men skickade ett mail tillbaka, och han fick en egen gitarr i julklapp så igår för att kolla hur han mår och så. Vet i alla nu kommer han ju ganska så ofta och frågar efter fall att han inte ens gör några intervjuer just nu. lite coola riff. Han är ju tretton år nu och det är ju Vilket beror på att han har svårt att sitta och så, då det skall börjas. diskbråk är ju hemskt när nerver och allt kommer Vad tycker han om King Diamond då? i kläm. Det hela började ju när vi mixade plattan, - Jo han tycker att det är schysst. Och när jag ibdå satt vi ju så otroligt mycket. Sen har det bara land spelar något riff så säger han att det känner han igen, så han har nog allt lyssnat lite på platblivit värre och värre. torna fastän han framför allt är ett Slipknot-fan, Så Europaturnén är nu framflyttade ett år...?

- Ja om det nu går att göra så som vi har tänkt. plus att han gillar Nightrage för att han känner Men USA-turnén försöker vi att genomföra i april/ sångaren där. Det är helt klart kul när arvet går maj om allt går som det skall med King. Det är ju vidare.

40 spelningar som är bokad där så den vill vi ju Något du vill tillägga till denna intervju?

- Mest att vi tycker att det var jäkligt synd att det helst genomföra. inte blev någon Europaturné, förra var ju grymt Några planer på att släppa någon DVD? - Vi har ju snackat om det där fram och tillbaka, kul. Så jag hoppas verkligen att det inte är något men nu ser det ut som att vi i första hand kommer allvarligt med King så att vi snart kan komma att släppa en DVD med en massa gamla klipp. Vi tillbaka. har ju hur mycket gammalt material inspelat som TEXT CHRISTER ROOS

SWEDISH METAL AWARDS

MINGEL 2008 & MANGEL ★

★

www.swedishmetalawards.com 06 | Agonyzone - at your service since 1996

69

PINK CREAM 69 / RANDY PIPERS ANIMAL

PINK CREAM

“..om till exempel Led Zeppelin skulle släppa en ny platta nu så skulle jag vilja att det låter just Led Zeppelin och inte rap, pop eller något annat”

Det är 20 år sedan Pink Cream 69 bildades. De första åren höll Andi Deris i mikrofonen men han gick till Helloween år 1994 och sedan dess är det David Readman som sköter sjungandet i Pink Cream 69. I år släpper han faktiskt två plattor, en med Pink Cream 69 och ett soloalbum.

TEXT HELENA LARSSON

Pink Cream 69 är aktuella med plattan ”In10sity”. Vad har du att säga om den?

– Det är den sjunde plattan jag sjunger på med Pink Cream 69. De första åren jag var med så försökte vi utveckla vårt sound, så vi experimenterade lite där i mitten på 90-talet. Vi har ändå alltid hållit oss till hårdrock av den gamla skolan.

Vi vill givetvis utvecklas musikaliskt men utan att lämna våra rötter. Om till exempel Led Zeppelin skulle släppa en ny platta nu så skulle jag vilja att det låter just Led Zeppelin och inte rap, pop eller något annat. Likadant är det med Pink Cream 69.

Vår publik vet vad de får. Vi spelar hård och melodisk rock. ”In10sity” är kanske något hårdare än föregångaren men det är fortfarande klassisk hårdrock. Gitarristen som under några år varit inhyrd av oss, Uwe Reitenauer, har nu blivit fast medlem

i bandet. ”In10sity” är den första plattan han är med på och han har tagit del i den kreativa processen. Vi har skrivit en del låtar ihop. Han har alltså bidragit till soundet den här gången.

Vid sidan av Pink Cream 69 så har du under några år varit medlem i det franska metal-bandet Adagio. Du är nu även aktuell med din första soloplatta som är mer åt AOR-hållet. I vilken genre har du ditt musikaliska hjärta?

– Jag gillar många olika typer av hårdrock även om jag kanske brinner mest för 80-tals hårdrock och klassisk rock från 70-talet som Deep Purple, Led Zeppelin och Whitesnake. Adagio spelar ju riktigt hårt och progressivt. Det var kul att sjunga med dem, men jag slutade år 2005. Jag kunde då på allvar ta tag i att arbeta på min dröm, att

Gitarristen Randy Piper är en gammal bekant till Blackie Lawless och de spelade ihop i bandet Circus Circus när de istället valde att starta W.A.S.P. Randy Piper spelade på de två första W.A.S.P plattorna men hoppade sedan av och startade sitt eget band Animal. Randy Piper´s Animal har varit i Sverige för att spela in ett nytt album och Animal spelade på Sweden Rock Festival den 6 juni. Animal har även andra anknytningar till Sverige. Animal´s line-up idag är två delar amerikansk och tre delar svensk, Randy Piper (gitarr) Rich Lewis (sång) Chris Laney (gitarr) Nalle ”Grizzly” Påhlsson (bas) och Johan Koleberg (trummor). AZ mötte bandet i Polar Studios, Stockholm.

göra ett eget solo-album. Jag ville göra ett rock album som kunde nå folk som normalt sett inte lyssnar på hårdrock. Solo plattan är ett melodic rock album men det är inte lika hårt som Pink Cream 69.

Din bandkollega, gitarristen Uwe Reitenauer, är med på din solo-platta, men även en svensk gitarrist, Tommy Denander.

– Ja, han är med på plattan. Jag har tyvärr aldrig träffat Tommy Denander personligen. Jag hörde talas om honom och fick kontakt med honom via internet. Jag mejlade över ”Love In Vain” i mp3format till honom och undrade om han kunde lägga på gitarr. Det gjorde han. Det blev jättebra. Jag skickade över en till låt, ”Long Way To Heaven” och så gjorde vi likadant med den. Så går det ofta till i musikbranschen idag. Man skickar mp3 till varandra och så blir det musik via cyberspace istället för att man fysiskt träffas i en replokal.

Jag gillar det gamla sättet med replokal bättre.

Men internet är givetvis en stor hjälp sådana här gånger.

Det arbetas på en Pink Cream 69-DVD, vad kommer den innehålla?

– Hittills har vi spelat in två utomhuskonserter, en i Tjeckien med 30.000 i publiken och en i Tyskland med 40.000 i publiken. Med så mycket folk i publiken blir det tryck och vi hoppas att det syns på filmen. Vi kommer att spela in fler konserter framöver men även lite backstage och studiomaterial ska med på DVDn. Det är tänkt att det ska klippas och redigeras i vinter så någon gång i början av 2008 ska den nog kunna vara färdig för släpp.

Pink Cream 69 är just nu ute på turné. Vad planeras framöver och kommer du även att göra en solo-turné?

– Det finns funderingar på en solo-turné men det är osäkert än så länge. Några konserter blir det förstås, då kommer jag att ha olika gästartister eftersom jag inte har något eget band. När det gäller Pink Cream 69 så fortsätter vi med vår Europa-turné under hösten och sedan verkar det bli Sydamerika.

Kommer ni tillbaka till Sverige snart?

– Vi spelade på Sweden Rock Festival för något år sedan och det var fantastiskt. Vi vill väldigt gärna komma tillbaka och spela i Sverige men det finns dessvärre inga datum planerade för det i nuläget.

RANDY PIPERS ANIMAL

TEXT & FOTO HELENA LARSSON

Hur gick det till när Animal startades?

Randy Piper: – Det startade runt år 1988. Jag hade spelat med W.A.S.P och Alice Cooper men kände att jag ville ha ett eget band. Jag sökte efter rätt musiker och lyssnade nog igenom sådär 300 demotejper de första två veckorna. Jag hörde Rich Lewis sjunga på en av dem och tänkte direkt ”this is the man”. Han hade precis flyttat från Los Angeles till Cincinnati men nu fick han flytta tillbaka till L.A igen. Men så hittade vi en bassist som också fanns i Cincinnati och vi åkte tillbaka dit. Så ett tag åkte vi emellan Los Angeles och Cincinnati. Det var bassisten som kom på namnet Animal. Den här första versionen av Animal föll sönder mycket beroende på dåvarande management. Vi hade massiva shower och spelade en hel del och efter ett tag så tyckte vi att vi skulle försöka igen. Men, det föll sönder igen. Jag fick kontakt med Chris Holmes som också spelat i W.A.S.P och han blev medlem i Animal ett tag. Vi turnerade i New York, Detroit, Chicago, Milwaukee men det funkade inte så bra och vi lade ner samarbetet. En dag fick jag ett telefonsamtal från en svensk skivproducent som heter Chris Laney och han sade att han gillade våra låtar men att produktionen var kass. Han hade rätt. Han sade att han tyckte den var så dålig så han erbjöd sig att remixa hela plattan gratis (skratt).

Chris Laney: – Jag är W.A.S.P-fan och spelade på den här tiden i ett W.A.S.P-tribute band och ringde egentligen för att få Randy Piper´s godkännande för det. Men det ena ledde till det andra och nu spelar jag i Animal (skratt).

Randy Piper: – Ja, vi skickade hem Chris Holmes till Los Angeles och så ringde vi den här killen

i Sverige och sände över några låtar till honom. Ett tu tre så hade vi cirka ¾ av materialet till nya plattan färdigt. En dag så föreslog Chris Laney att vi skulle träffas på riktigt och en vecka senare var han på plats i Cincinnati och vi spelade in albumet ”A Violent New Breed” i januari-februari 2005.

Chris Laney: – När jag kom hem till Sverige så ringde jag till den bästa trummis jag vet, Johan Koleberg.

Han har varit medlem i Animal sedan dess. I studion och på turné så vill man ha folk man trivs med och vet att man kan lita på.

Personer som tänker musik på samma sätt som en själv, därför blev det självklart Nalle ”Grizzly” Påhlsson som fick hantera basen. Det är jag som producerar nya plattan och den spelas in i Platform Studios och Polar Studios i Stockholm.

Randy Piper: – Vi har faktiskt skött all kontakt via Internet och I-chat så man skulle kunna kalla oss ett cyber-band. Vi använde oss av webkameror så vi kunde se varandra och vi till och med repade på det sättet.

“..det känns so m vi är bröder i en familj”

Hur länge kommer inspelningen av nya plattan att pågå?

Randy Piper: – Vi har varit här i tre veckor och vi kommer att stanna i tre veckor till. Det är trevligt att faktiskt kunna vara i samma rum som de andra bandmedlemmarna istället för att umgås via Internet och både jag och Rich Lewis bor faktiskt hemma hos bassisten Nalle Påhlsson. Det känns som vi är bröder i en familj. Vi gör några spelningar i Stockholm, Östersund, Västerås och så Sweden Rock Festival förstås.

När är det tänkt att plattan skall finnas i butik?

Randy Piper: – Vi har spelat in 11 låtar och vi har

tänkt oss att allt ska vara mixat och klart så att det kan släppas i februari 2008. Den kommer att släppas lite tidigare i Asien. Det här blir ett slags debutalbum eftersom vi har nya medlemmar och vi hoppas på en Europa-turné under våren eller hösten 2008. Vi har ännu inget namn på plattan.

Vad kan vi vänta oss av era livespelningar?

Randy Piper: – Vår publik förväntar sig att få höra W.A.S.P-låtar så det blir det förstås men även Animal-låtar. Röstmässigt så är Rich väldigt lik Blackie och det är fortfarande kul att spela de gamla låtarna.

Agonyzone - at your service since 1996 | 07

EUROPE

Hur har Europe klarat sig genom åren?

AZ:s Magnus Ek synar bandets studioplattor Europe är ett band som har ändrat Sveriges musikaliska anseende i världen. Visst har band som Cardigans, Roxette och Abba kanske nått ut till den stora publiken, men ur ett hårdrocksperspektiv bröt Joey, John L, Ian, Mic och John N ny mark och satt verkligen Sverige på världskartan. Även om John Norum hoppade av när de var på väg att slå igenom med dunder och brak i och med ”The Final Countdown” så var han självklart med och grundlade vad som komma skulle.

De flesta känner till historien om bandet från Upplands Väsby som vann Rock-SM, fick ge ut en skiva och sen rullade det på med turnéer, skivor och så kom ”The Final Countdown”. Skivan som fick en enorm genomslagskraft, på både gott och ont.

John Norum hoppade av och Kee Marcello kom in som ersättare. Några år och två plattor senare var sagan slut, trodde vi… Europe splittrades, Joey Tempest gjorde solokarriär och de andra fortsatte spela i olika band och diverse projekt. Där skulle sagan om Europe kunnat sluta.

Men ödet ville något annat. Ett nytt millennium var på gång och vad kunde vara mer ultimat än att spela ”The Final Countdown” på nyårsafton till ett nytt millennium?

Hela bandet inklusive både Kee och John N på gitarr stod för första gången någonsin samtidigt på scen. Nu reagerar kanske någon som kan de-

taljerna i historien, det brukar självklart vara så. Och visst är det så. Originaltrummisen, Tony Reno, som Ian Haugland ersatte i mitten på åttiotalet är inte med. Men annars är det hela bandet och de gjorde ett bejublat framträdande.

Men efter det hände ingenting, i alla fall på ett officiellt plan.

Det är totalt tyst.

år senare, att John Norum hade hoppat av. Sen är jag kanske några av dom få som håller sista platt-an innan uppbrottet (”Prisoners In Paradise”) väldigt högt rankad. Jag har även fått äran att träffa killarna några gånger, och jag måste säga att de är verkligen jordnära, charmiga och trevliga, var och en på sitt lilla unika vis. Första gången jag träffade dom var under ”Final Countdown” turnén, sen på ”Out Of This World” och på ”Start From The Dark” vid sidan av signeringstillfället av DVDn ”Rock The Night”. Jag fick även träffa John Norum och hans band på hans första soloturné (”Total Control”). Ett av mina favoritminnen om Europe är från förra året. Då fick jag för Agonyzones räkning en pratstund med Ian Haugland, vilket skulle visa sig vara en otroligt rolig, avslappnad och öppenhjärtig person.

Fram till år 2004.

Då annonserades det att Europe ska vara Europe i Halmstad 86. headline på Sweden Rock Festival ihop med Scorpions och nyligen återförenade Judas Priest.

Europe fick dock äran att avsluta hela festivalen under ett sällan skådat jubel och mottagande från en svensk publik, någonsin.

Det var en magisk junikväll. På hösten samma år kom ”Start From The

Dark”, återföreningsplattan som visade ett mörkare och förändrat band. Det var inte ett band som försökte glida på gamla meriter utan ville visa alla att de var ett band att räkna med och gick sin egen väg.

Vad är det då som gör Europe till det band de är idag? Ja, mycket beror självklart på Joey Tempest, det är givetvis oundvikligt. Han är motorn, låtskrivaren och den givna frontmannen. Men som jag ser det, de är ett band, utan bandkompisarna hade resan inte startat och Europe hade inte fått sina välförtjänta framgångar. Låt oss göra en djupdykning i historien, konserterna, låtarna och albumen.

Jag har stolt följt bandet sedan starten och första plattan, och jag såg dem för första gången live 1985, på ”On The Loose Tour”. Jag kommer även ihåg när jag förvånat läste i tidningen några

-tal. t tidigt 80

Press/vykor

Europe (1983) Omdöme: Debuten spelades in på mycket kort tid. Plattan har det där hungriga, råa soundet som ett ”nytt” band oftast har. Redan här visar Joey vilken duktig låtskrivare han är. John Norum får visa vilken duktig gitarrist han är i instrumentala ”Boyazont”, som han har skrivit ihop med Eddie Meduza. Här finns numer klassiska låtar som ”Memories”, ”Children Of This Time” och livefavoriten ”Seven Doors Hotel”.

Omslag: Det finns två olika omslag, ett med en bandbild och en med statyer och en byggnad i bakgrunden. Det är kanske inte något av de snyggaste omslagen jag har sett måste jag erkänna, men vad ska man begära på ett snabbt ihopknåpat debutalbum?

6

10

Betydelse för Europe: Det har stor betydelse då det var här allting allt började. De fick en del uppmärksamhet i media och gav sig ut på turné direkt. Men det stora genombrottet fick vänta något.

10

Wings Of Tomorrow (1984)

The Final Countdown (1986)

Omdöme: Det märks tydligt att bandet fått mer erfarenhet och det visar sig positivt i studion.

Det lyser lite extra om Joey som har utvecklats mycket som låtskrivare. John Norum får åter visa upp sina glänsande talanger i instrumentala ”Aphasia”. Här finns även radiohits som ”Open Your Heart” och ”Dreamer” vid sidan av ”Stormwind” och ”Dance The Night Away”.

Omdöme: Jag antar att det inte finns någon svensk som inte kan nynna till titelspåret. Det är det stora internationella genombrottet och produktionen är väl genomarbetad. Men jag håller personligen med John Norum att det borde vara betydligt mer (läs: högre) gitarr på plattan. Här finns givetvis bandets största hit ”The Final Countdown” men även stora singlar som ”Rock The Night”, ”Carrie” och ”Cherokee”.

Omslag: Utan konkurrens det snyggaste Europe-omslaget. En målad järnförsedd fågel med en planet i bakgrunden och den klassiska loggan i blå/metall.

Betydelse för Europe: Det var genom denna platta som många i Sverige började få upp ögonen för de långhåriga killarna från Upplands Väsby, speciellt han som sjunger.

Omslag: Återigen ett målat omslag med jorden/himlen i bakgrunden och bilder på medlemmarna (i form av kort eller vad det nu ska vara för något).

Kanske inte det snyggaste men det är i alla fall klassiskt. Baksidan är dock helt ok med stjärnhimmel och en triangel med en sol över en öken.

Betydelse för Europe: Om första plattan startade allt så var det denna platta som gjorde att det startade en lavin. Allting rullade på i en otrolig fart. John N hoppade av innan deras första världsturné startade. Det är utan konkurrens albumet med stort A för Europe.

08 | Agonyzone - at your service since 1996

Out Of This World (1988)

8

Omdöme: Första albumet med Kee på gitarr är en bättre produktion och har ett mer kommersiellt sound än förra plattan. Den har många bra låtar men är lite ojämn med några rejäla bottennapp. Men det finns några låtar som fortfarande håller måttet; ”More Than Meets The Eye”, ”Sign Of The Times”, ”Just The Beginning” och förstasingeln ”Superstitious”.

Omslag: En jättesnygg, stilren och blåtonad gruppbild där grabbarna visar sig från sin bästa sida. Ihop med ”Wings Of Tomorrow” snyggaste omslaget.

Betydelse för Europe: Även detta album blev en listframgång vilket gav möjligheten att bege sig ut på världsturné. Hemma i Sverige var dock förväntningarna att dom skulle återupprepa förra försäljningssuccén, vilket de inte kunde motsvara.

Det blev (trots media) en stor publiksuccé på efterföljande turnén.

10

7

Prisoners In Paradise (1991)

Start From The Dark (2004)

Omdöme: Sista plattan innan uppbrottet visar upp ett mer gitarrbaserat och moget Europe som tuffat till sig avsevärt.

Det märks i tunga ”Girl From Lebanon”. Men melodierna står som vanligt i fokus i låtar som ”All Or Nothing”, ”Halfway To Heaven”, ”I’ll Cry For You” och ”Prisoners In Paradise”.

Omdöme: En helt ok återföreningsplatta. Europe visar klart och tydligt att de inte vill gå i gamla fotspår. Det är en helt annan tyngd och ett uppdaterat sound som låter mycket nutida John Norum, som fått betydligt mer spelrum än tidigare. Personligen saknar jag lite melodier. Här finns pärlor som ”Got To Have Faith”, ”Wake Up Call” och titelspåret ”Start From The Dark”.

Omslag: Orientaliskt ökentema med kvinnogestalt i förgrunden.

Betydelse för Europe: Ett album som enligt mig är underskattat. Det kom i en tid då åttiotalshårdrocken var på väg ut och grungen på väg in. Publiken svek denna typ av hårdrock och det visade sig i både skivförsäljning och i antal konsertbesökare. Det var synd tycker jag, för det kom ut många bra plattor i början på nittiotalet och detta är en av dom.

Omslag: Snygg och stilren guldlogga på en mörk bakgrund.

Betydelse för Europe: Ett återföreningsalbum är alltid speciellt med tanke på hur det kommer att mottagas. Jag vet inte vad grabbarna hade väntat sig men jag tycker att de fick ett relativt positivt gensvar från sina fans och (delvis) media.

Ett nytt kapitel i historien om Europe.

Origin a band lomslaget bild. , klas sisk

Secret Society (2006)

8

Omdöme: Tyngden finns där men det är en betydligt ljusare och starkare platta än förra och nu har melodierna börjar komma på plats. De mörka moln som fanns på ”Start From The Dark” börjar ljusna och det här bådar gott inför framtiden. Här finns sköna guldklimpar som ”The Getaway Plan”, ”Let The Children Play” och ”Always The Pretender”.

Omslag: Udda omslag som visar ett hörn i ett rum där en massa händer sträcker sig mot en kostymprydd kille. Fyndigt men kanske inte speciellt vackert.

Betydelse för Europe: Ja, det får framtiden utvisa men jag tycker att det känns som om grabbarna har en ljus framtid.

De visar att de vill, kan och är vitala nog att fortfarande göra bra rocklåtar som håller.

* Europe har även gjort tre samlingsalbum med diverse B-sidor från singlar + liveversioner blandat med originalversioner av hits, men jag har valt att inte ta med dessa.

EUROPE

Klassiska återblickar Vi har kommit en bit på vägen i vår populära serie om klassiska återblickar. Denna gång ska vi först gå tillbaka ca 20 år, till året 1986. Vi ska besöka ett band som var på väg att slå igenom på den internationella arenan; Europe. En kul not är att ”The Final Countdown” inte hade kommit ut ännu när jag såg dom i Halmstad den 18 maj 1986, den kom veckan efter spelningen. Efter spelningen fick jag även möjlighet att träffa bandet. Det var jättestort ögonblick för en kille på då snart 16 somrar. Jag var givetvis helt överlycklig och det var självklart det stora samtalsämnet i plugget dagen efter.

Final Countdown” vid och avslutar där konserten började. Lyckliga ska vi alla i den fullsatta sporthallen snart gå hem och somna men själv skulle jag inte åka hem än på en stund.

Jag skulle få träffa killarna i Europe och få ett minne för livet.

”The Final Countdown” turnén var en otroligt välproducerad och välregisserad produktion.

För det var vad det var, allt var planerat in i minsta detalj. Varje pose, varje steg och varje ton kändes intränad. Visst, det är väl kanske de flesta shower i dagens musikindustri, men då kändes det lite annorlunda. Senare under hösten 1986 visade även Sveriges television den numer klassiska Solnahallsspelningen som även nyligen finns utgiven på DVD.

Inget från debutplattan Denna turné var endast baserad på ”Wings Of Tomorrow” och ”The Final Countdown” albumen, inte en enda låt från första plattan. Inte på Sverigespelningarna i alla fall. Det tycker jag var lite tråkigt då det finns en hel del låtar att plocka från debuten. Men på den föregående turnén – ”On The Loose Tour”, (1985) fanns endast två låtar från debutplattan, ”Seven Doors Hotel” och ”Memories”. Redan då, ett år innan ”The Final Countdown”, fanns låtar som ”Ninja”, ”Love Chaser” och ”Rock The Night” med i repertoaren. Personligen tycker jag väldigt mycket om den råa och mer gitarrbaserade versionen av ”Ninja” som framfördes 1985.

och kicken från bandet. Det har jag alltid gjort och det kommer jag alltid att älska.

Europe intar Halmstad

Helvild publik

Men nu till dagens första återblick. Det är söndag, den 18 maj 1986, närmare bestämt i västkustens Halmstad. Europe är i stan. Den fina och välstrukturerade kön till sporthallen ringlar runt kvarteret. Det är förväntansfulla ungdomar som väntar på att få komma in i hallen.

Ikväll är det inget förband, bara huvudattraktionen, det är ovanligt, det brukar vara alltid vara någon support.

Ljuset släcks som vanligt ner och jag står längst fram vid kravallstaketet och bara myser. Jag älskar att stå långt fram och känna energin, värmen

Tonerna till ”The Final Countdown” strömmar ut genom högtalarna och publikens jubel ökar ikapp med att medlemmarna kommer ut på scen. Sist kommer Joey och publiken blir helvild. Singeln och titelspåret har redan blivit en stor hit och alla sjunger med. ”Wings Of Tomorrow”, ”Danger On The Track” och ”Heart Of Stone” följer i en rasande fart. Bandet är verkligen på hugget och deras spelglädje får igång publiken.

Snart är det dags för ensamsolo med John Norum. John har fritt spelrum och visar vilken känsla och fingerfärdighet han har och avslutar sitt soloparti med ”Apha-

EUROPE 2004

sia” från ”Wings Of Tomorrow”. I nästa låt ”On The Loose” får Ian Haugland visa sina trumkunskaper. Hans solo har inslag av bland annat klassisk musik ihop med Mic Michaeli och han står längst fram på scen med endast en virveltrumma. Publiken är helt och hållet med på minsta lilla vink från Ian.

Starkast minnesbild Det är den sekvensen som jag bäst kommer ihåg nu, några år efter, den där bilden på näthinnan med en ensam Ian och sin klassiska virveltrumma.

Något senare i konserten kommer balladerna ”Dreamer” och ”Open Your Heart” som det är en otrolig allsång på. Allsången är uppladdningen till en hejdundrande avslutning. Stämningen piskas upp i ”Rock The Night” för att övergå till en grym version av ”Stormwind” och min personliga favorit, avslutande ”Dance The Night Away”. I slutet av ”Dance…” tar ”The

Det var då, 1986. Mycket har hänt sedan dess. Europe har splittrats och återförenats. Men innan jag avslutar kommer här ytterligare en återblick. Vi tar oss ytteligare nästan 20 år framåt i tiden, till 2004...

Jag går tillbaka till den där junidagen för tre år sen, när Europe var headline på Sweden Rock Festival, 2004. Det skiljer sig nästan 20 år mellan spelningarna. Nu skulle förutsättningarna vara helt annorlunda. Det var deras första riktiga spelning på svensk mark på många år. Dom gjorde ett uppvärmningsgig i Norge innan SRF men annars var det inget gig efter splittringen i början på nittiotalet. Men nu hade dom mycket att bevisa både för sig själva, media men främst sina fans, publiken.

öronbedövande gensvar som Europe fick. Sen kom kvällens första ”överaskning” – ”Superstitious” som framfördes i en blytung kostym. John Norum satt även sin prägel på ”Ready Or Not” från plattan ”Out Of This World”. Efter “Heart Of Stone” kom ännu en överaskning; “The King Will Return” från debutplattan. Responsen från publiken fick grabbarna att verkligen ge järnet och det visar sig tydligt på scen. Det blir en magisk kväll som vi alla sent ska glömma.

Blandade känslor

Sista låten innan extranumren blir otippade ”Yesterdays News”. Efter publikfrieri med ”Cherokee” och ”Rock The Night” går de av scenen för att återvända med en ny låt – ”Start From The Dark”.

Det skulle visa sig vara en tung och mörk låt som bryter mot det vi är vana att höra från grabbarna från Upplands Väsby. Avslutningsvis är det väl ingen som väntat sig något annat är ”The Final Countdown”? Och där kommer den, som alla har väntat på och som alla kan texten till. Det är en eufori som sällan skådats med ett svenskt hårdrocksband tidigare eller senare i historien. Det är en mäktig och värdig avslutning på en lysande konsert och festival som kommer att sitta kvar mycket länge i mitt hjärta.

Sällan skådad eufori

Det var med mycket blandade känslor jag stod i det enorma publikhavet framför stora scenen på 2004 års Sweden Rock Festival. Hur skulle det låta? Vilka låtar skulle dom välja? Och hur skulle dom mottagas av publiken? Jag fick snabbt svar på mina frågor. Det lät helt suveränt, dom hade en grym setlist och vilket enormt mottagande dom fick. Hell-yeah!!!

Öronbedövande gensvar Backdropen var en snygg självlysande Europelogga på svart bakgrund, enkel och stilren. Ian drog igång en mäktig version av ”Seven Doors Hotel” som följdes tätt av ”Wings Of Tomorrow”.

Publiken var inte sen att visa sin uppskattning och det var ett

Setlist Halmstad 1986-05-18 1. The Final Countdown 2. Wings Of Tomorrow 3. Danger On The Track 4. Heart Of Stone 5. Ninja 6. Carrie 7. John Norum solo 8. Aphasia 9. On The Loose 10. Ian Haugland solo 11. Cherookee 12. Time Has Come 13. Dreamer 14. Love Chaser 15. Open Your Heart 16. Rock The Night 17. Stormwind 18. Dance The Night Away 19. The Final Countdown outro

Europe anno 2004, Göteborg 22 oktober.

Stor kontrast Kontrasten mellan de två spelningarna är ganska stor. Den första är ett band på väg uppåt och den andra ett band som kommer tillbaka. Det är en mäktig känsla att ha varit med från början och följt bandets hela resa fram tills nu. Båda skulle få en femma i betyg fast men med olika innebörd.

Jag tycker att dom har bevisat att dom VAR ett bra band innan men även att dom ÄR ett bra band som har framtiden framför sig trots/på grund av sina tidigare framgångar.

Setlist Sweden Rock Festival 2004-06-12 1. Seven Doors Hotel 2. Wings Of Tomorrow 3. Superstitious 4. Time Has Come 5. Ready Or Not 6. Heart Of Stone 7. The King Will Return 8. Scream Of Anger 9. Sign Of The Times 10. John Norum solo 11. Stormwind 12. Carrie 13. Open Your Heart 14. Ian Haugland solo 15. Let The Good Times Rock 16. Yesterdays News 17. Cherokee 18. Rock The Night 19. Start From The Dark 20. The Final Countdown

Artikelförfattaren tillsammans med Joey Tempest efter spelningen i Göteborg 2004.

Agonyzone - at your service since 1996 | 09

EXODUS

EXODUS - The Atrocity Exhibition – Exhibit A Studioreport - Gitarristen Gary Holt förklarar lite runt skivans inspelning.

TEXT CHRISTER ROOS

Ni började ju att spela in plattan den 10 juni, hur lång tid har det sen tagit att få klart den?

- Det hela har faktiskt gått mycket fort. Vi flög in Andy Sneap (Megadeth, Machine Head, Nevermore, Arch Enemy m.m.) från England och körde sen igång samma da dag. Sammanlagt tror jag att det ha har tagit 20 dagar att färdigställa gställa hela plattan, vissa dagar så körde vi på i 14 timmar och ch då hinner man ju med en hel del. Och det roliga är att vi faktiskt redan har börjat att spela in vårt nästa album med. Vi har redan an tre färdiginspelade låtar till det, eeller egentligen är det fyra. Den låten skulle bli en b-sida för en singel men vi kommer nog attt ha med den på plattan istället. Vi hade så mycket material denna gån-

gen så det var bara att köra på.

Och de låtarna som inte kom med, är inte de sämre av dem, nästan tvärtom. Vi kände helt enkelt att det skulle passa in bättre på nästa plattan. Vi kommer att vara ledig lite innan vi kommer att ge oss ut på turné, så vi kommer att spela in ett helt ny nytt album inom kort.

Funderade ni inte på att ge ut Funde dubbelalbum istället? ett d - JJo, vi snackade om det men det skulle bli lite väl mycket d metal då (skratt!). Plattan är me redan lång som den är, plus att vill ju hålla kvar intensman vi iteten nid det hela.

Så har ni haft några problem under själva inspelningen?

- Nä, faktiskt inte alls. Det enda var att Andy var tvungen att åka tillbaka till England för att göra

lite med Sabbat, vilket var inbokat redan innan. Så vii hade två alternativ, att spela in aallt snabbt på en gång, eller ta ett break och fortsätta senare.. Så vi körde på och hann med nästan allt förutom det sista på Lees gitarr, där en kompis mpis till oss fick hjälpa till att ratta atta in det rätt.

Att ha Andy som producent cent var ett självklart val eller?

- Ja det var det, han har ju varit med och arbetat på våra fyra a senaste album så han känns som en sjätte medlem. Vi vill få fram samma sak, så det blir aldrig några bråk. Tvärtom om, det blir många glad skratt istället.

Studio Om du jämför med att spela in förr i tiden och i dagsläget,

vilket är den största skillnaden tycker du?

- Den största skillnaden är nog n, p tekniken, plus att det låter bät mycket bättre nu. Förr var man a hyra in sig i en stor tvungen att studio för att få ett bra ljud, d blev det mycket kostoch då samt. Vi har själva spelat in allt trumm utom trummorna här i vår reploTrummor spelade vi in i kal. Trummorna Sharkbite Studios i Oakland, sen riggade vi upp sakerna i replokalen och tillsammans med datorer och Pro Tools så gjorde vi allt annat här.

Låtarna Vilket mål hade ni med låtarna när ni började att skriva dem?

- Att det skulle krossa, bättre än den förra och att den inte skulle vara en upprepning på

den. Låtarna har ju blivit lite långa och episka, vilket inte var meningen utan det blev så naturligt, man känner ju liksom på sig när en låt känns klar.

Och texterna vad vill ni få fram med dem?

- Svårt att säga. Det handlar ju en hel del om religion, t.ex.

“Children Of A Worthless God” som Rob skrivit är om hur man ser på Islam utifrån. Folk får snacka skit om kristendomen, men är rädda att göra det om Islam. Själv så tycker jag att det är skit alltihop. Men jag vill helst att folk skall bilda sig en egen uppfattning om texterna.

Om skivan endast kan bestå av en låt, vilket skulle det då vara?

- Oj, det är nog omöjligt att säga. Jag har olika favoritlåtar för varje dag som går. Ena dagen

är det “Children Of A Worthless God”, sen kan jag nästa dag digga “Riot Act” för att den är så aggressiv.

Sound När du tänker på nya skivan vad gör dig då mest stolt?

- Att jag tror att den kommer att knocka folk. Och givetvis att Tom är tillbaka bakom trummorna, inget ont om Paul som är en grym trummis men Toms trumspel är den del av vårt sound.

Till sist vad vill du säga till den som väntar på att få höra skivan?

- Jag vill tacka dem för deras tålamod, Exodus vill aldrig låta sina fans vänta för länge så vi hoppas verkligen att ni kommer att vara nöjda med nya skivan, plus att ytterligare ett album är påväg inom en snar framtid.

THE LONG AWAITED NEW STUDIO ALBUM! OUT SEPTEMBER 10 !

TH

LIVE 21.10. Malmö Kulturbolaget 23.10. Gothenburg Tradgarn 25.10. Stockholm Tirol www.icedearth.com

REAL

BAN DS.

REAL

MUSIC.

REAL

LI FE.

SOON AVAILABLE: ENGEL

Absolute Design ENGEL LIVE:

08.09. ARMAGEDDON OPEN AIR Kristianstad 21.09. CLUB ASKA AT SATIN Örebro 03.09. VÄXJÖ METAL NIGHT Växjö

“VENOM & TEARS” Out Now! www.trustkill.com

10 | Agonyzone - at your service since 1996

MONSTERMAGNET 4-Way Diablo

BONAFIDE/BLACK BONZO/CHILLIHOUNDS

Ett nytt svenskt band har sett dagens ljus. Malmöbaserade Bonafide spelar bluesig rock´n´roll med tryck och känsla. Tankarna går direkt till gamla AC/DC såsom de lät på 70-talet när Bon Scott höll i micken.

AZ ringde upp gitarristen Mikael Fässberg och ställde några frågor.

TEXT HELENA LARSSON

Vilka är Bonafide?

– Vi har Pontus Nibb på sång.

På plattan är det även han som sköter trummor och en gitarr. Den andra gitarren sköter jag (Mikael Fässberg). Basen hanteras av Micke Nilsson. Vi har fått hjälp på några gigs av trummisen Johan Helgesson (Paul DiAnno) eftersom trumstolen för tillfället är vakant.

Ni är välrenommerade musiker.

Berätta om er bakgrund.

– Pontus Nibb kommer från blues och country världen. Han har spelat med bland andra Peps Persson, Mikael Wiehe,

Mats Ronander och Charlie Musselwhite. Han har även släppt egna plattor. Han kände att han ville göra något annat, utvecka sig inom rock´n´roll.

Det var han som var starten till Bonafide. Han gjorde trumkomp och lade på lite gitarr och sedan pratade han med mig och Micke så vi kom in i studion och lade på mer gitarr och bas och plötsligt så hade vi blivit Bonafide.

Vi är gamla polare från Malmö och det var kul att göra något tillsammans. Jag har tidigare spelat i From Behind och de

“..det är inte särskilt utvecklande att stå och spela någon annans låtar.”

senaste tre åren har jag spelat med Paul DiAnno (fd Iron Maiden sångaren). Visst, det har varit kul att vara på världsturné i tre år men det är inte särskilt utvecklande att stå och spela någon annans låtar. Det känns härligt att få göra sin egen grej i Bonafide.

Pontus Nibb sjunger väldigt likt Bon Scott. Man kan nästan få för sig att Bon Scott har återuppstått. Tillsammans med ert sound låter det väldigt mycket tidiga AC/DC. Vad har du att säga om det?

– AC/DC är ett av tidernas bästa band. Det tycker vi alla.

Så det är inte så konstigt att vi låter som ett band vi alla influerats av. Men vi är inte någon AC/DC klon. Trots att Pontus

låter mycket som Bon Scott. Vi har även influerats av Humble Pie och Faces och den typen av rock. Vi gillar det råa, nakna soundet och blueskänslan.

Ni släpper er debutplatta den 1 oktober. Hur ser er närmsta framtid ut?

– Vi har precis kommit hem från England där det diskuterats om vinterns turné. Vi kommer att göra ett antal spelningar i Sverige men vi hoppas givetvis på att det blir mer än det. De Sverige spelningar som är klara finns redan inlagda i Agonyzone´s turnéguide. De som vill se oss live bör titta in där lite då och då för vi meddelar givetvis Agonyzone när vi har nya speldatum klara.

pengar. Idéer om vinylomslag har vi många men än så länge får vi bara drömma. Men man vet ju inte i framtiden…

– Det var ett åtta mannaband vi bildade 1999, förklarar trummisen Mike Israel. Musikaliskt var det väl någon form av psykrock vi spelade. Det höll inte så länge men jag minns att vi en gång i Skellefteå spelade förband till Soundtrack Of Our Lives. Det var kul.

BLACK BONZO Proggresivrock från Skellefteå Ny platta. Festivalansvariga och ständigt på resande fot.

Livet för Black Bonzo snurrar bara fortare och fortare.

Progressiv rock från slutet av - 60 början på 70-talet. Finns det något mer intressant?

Exakt, det är detta Skellefteås starkaste stjärna på progghimlen, Black Bonzo, tagit fasta på. Ända sedan bandets bedårande debutplatta, ”Lady Of The Light” (som den numera heter även om den egentligen är självbetitlad), kom ut 2004 har jag önskat dom till Västkusten och Göteborg. Men icke. Spelningar i Norrland. Norrland, norrland och en och annan avstickare till Stockholm.

Men så, i början av 2007 dök de äntligen upp. Att det knappast var någon av de mer välkända rockklubbarna i Göteborg som stod för bokningen var inte direkt väntat. Nej, det var de pigga och nyfikna tjejerna på rockklubben Truckstop Alaska som hade den goda smaken att bjuda hit bandet.

Uppföljaren till debuten Debuten kom 2004 och är redan en klassiker. I år är det dags för uppföljaren ”Sound Of The Apocalypse”. När jag träffar bandet timmarna innan kvällens spelning, är det fortfarande någon månad kvar till releasen.

Vad kan vi vänta oss av uppföljaren?

– Ännu mer storslaget, fokuserad och lite vemodigare proggresiv rock, säger sångaren Magnus Lindgren. Och norrländsk, tillägger han med ett stort skratt.

Kombinationen

Queen

och

framförallt Uriah Heep och lite Jethro Tull har i de flesta recensioner utmålats som Black Bonzos största influenser.

Däremot har ingen kommenterat bandets höga ambition att även satsa hårt på de välljudande körararrangemangen, något som var ganska typiskt för många band under 70eran.

Hur betydelsefulla är körerna för er?

– Mycket. Det är en väldigt viktig del av helheten i musiken att de låter bra. Att köra är verkligen inte så lätt som många kan tro.

Sålda på 70-talet Att Black Bonzo verkligen är helt sålda på 70-talet är svårt att undgå. Ta bara omslaget som ett visuellt exempel: en kvinnlig bläckfisk håller en spåkula i handen där man kan se medlemmarnas ansikten.

Bilden är handmålad med lugna blågröna färger. Som klippt och skuren för ett vinylsläpp med andra ord. Det är nästan så jag kan få en vision bara av att betrakta omslaget.

Tänk tidigt 70-tal och skivbolaget Philips underbolag Vertigo med band som klassiska Black Sabbath, Uriah Heep eller Beggars Opera i sitt stall.

Dröm att man står där och bläddrar i en sliten skivback och plötsligt fiskar upp denna klenod. Givetvis är det utvik och kanske även någon affisch eller något annat kul som följer med i första pressningen.

Skulle det kännas helt främmande?

– Absolut inte, säger gitarristen Joachim Karlsson ivrigt.

Vi hade gärna tryckt upp vinylplattor om vi bara hade haft

Den som studerar texterna på bandet första platta kan mellan raderna komma fram till relationsproblem och flykt från något eller någon.

Kommer texterna på nya plattan att gå i samma spår?

– Nej, när förra var mer personliga är de nya mer objektiva. Den här gången har jag riktat blicken mot oordningen i världen. Klimatförändringar och undergång, berättar Magnus Lindgren.

Medlemsbyten Historiskt sett har bandet funnits sedan 2003 med i stort sett samma medlemmar, förutom att basisten är utbytt. Ny på den posten är Anton Johansson – som tidigare spelat med gruppen Moon Safari (tillsammans med trummisen Mike Israel). Fast redan i slutet av 90-talet såddes fröet till det som numera är Black Bonzo.

Om jag säger Gypsy Sons Of Magic, vad kan ni berätta om det?

Egen festival Att Black Bonzo är kreativa och numera ständigt på resan fot (se bandets turnéschema) kommer inte som någon överraskning. Därför känns inte steget alltför långt till att anordna en egen festival.

Den 11 augusti är det så dags, arrangemanget heter Svarta Månar Festival och utspelar sig på en stor åker utanför Skellefteå. Åtta band är bokade, inklusive Black Bonzo själva då förståss.

- Skall bli jättekul och grymt spännande, förklarar Hammondvirtuosen, Nicklas Åhlund. Studiefrämjande är medarrangör och bidrar med några osignade band. Det kommer att bli en härlig musikafton i proggens tecken, precis som vi vill ha det.

CHILLIHOUNDS

För arvet vidare

TEXT THOMAS OLSSON

Spela för livet. Ge allt hela tiden och ge aldrig upp.

Detta har rockbandet Chillihounds från Göteborg tagit fasta på och bjuder på rock´n roll som träffar direkt i skrevet.

Upptäckte bandet för många år sedan och blev grymt imponerad. I år var det så äntligen dags för debuten. Plattan släpptes i april och responsen har inte låtit vänta på sig, detta är verkligen kvalitet säger en enad kritikerkår.

I pressreleasen till bandets debutplatta poängteras det hela tiden att Chillihounds för arvet vidare. Medlemmarna uttalar sig självsäkert och lite nonchalant att de på ett markant sätt skiljer sig från alla andra rockband – de är äkta.

Vad menar ni med att ni för arvet vidare?

– Många band säger att de spelar rock´n roll men oftast är det någon form av punk, garage eller actionrock när det kommer till kritan. Vi spelar klassisk hårdrock som det lät i slutet av 60 och under hela 70-talet. Förutom alla bluesartister som finns, så var det faktiskt Chuck Berry som drog de första rock´n roll ackorden. Därefter tog AC/DC över och nu tar vi vid, säger trummisen Stefan Johansson.

Basisten Carl Linnaeus fyller i.

– Det finns inte många grupper som tagit upp denna tråd i dag, möjligtvis om det skulle vara Wolfmother eller Clutch.

Vi vill låta som om 80, 90 och 2 000-talet aldrig hade existerat.

Vi tar vid där Zeppelin, Status, Deep Purple, Kiss, Thin Lizzy och Faces lämnade in.

För att publiken under våra livespelningar verkligen skall förstå var vi kommer ifrån har vi alltid några klassiska coverlåtar i bagaget, typ ”Suffragette City” (Bowie), ”Great Balls Of Fire” (Jerry Lee Lewis) eller ”Tie Your Mother Down”(Queen).

Att just själva arvet verkar gå som en röd tråd hos Chillihounds är svårt att undvika. Speciellt när Carl berättar om varför titeln på bandets debutalbum blev ”The Album”.

– Först tänkte vi bara kalla den ”Chillihounds” eftersom många gamla band oftast gjorde sin debut självbetitlad. Därefter kom vi på att ”The Album” är en roligare variant, plus att ”singelbanden” från 60-talet brukade kalla sina 33-varvare så när de kom. Dessutom är det även en nickning till ZZ Tops ”First Album”, Neil Youngs ”Harvest” och Aerosmiths ”Live Bootleg”, tittar man på baksidan av vår platta kan man även tänka på gamla Stones.

Precis när ett band har släppt en platta finns det, enligt dem själva, absolut ingenting att klanka på. Allt blev perfekt. Efter ett tag kan vissa erkänna att allt inte riktigt blev så bra som de hade hoppats på.

Hur tycker då Chillihounds resultatet blev på debuten?

– Denna gång satte vi ribban. Nästa gång hoppar vi över. Inför nästa platta kommer vi att förbättra vårt sound och släppa 10 – 12 träffsäkra rock-hits, förklarar sångaren Gabriel Aadland.

Trummisen Stefan Johansson fortsätter.

– Plattan spelade in analogt med ett fåtal pålägg och givetvis är man kanske inte helnöjd med precis allt men det är också det som är charmen med ”The Album”. De nya låtar som är klara inför nästa platta har en återkommande tråd. Vi går mer och mer åt gubbrocken, även om vi knappast låter som Kim Larsen. Jag tror uppföljaren kommer att innehålla mer 70-tal, mer rock´n roll och ännu mer ös fast med ett mognare sound.

Och kanske en lite skitigare mix också.

Att dagens musikindustri går på knäna kan väl ingen ha undgått. Bolagen gnäller över nerladdningar, men vägrar sänka priserna och många unga är idag helt ointresserade av omslag, baksidor eller texter. Endast musiken är det viktiga, låttitlarna kan man alltid hitta på nätet.

Hur har det kunnat bli så här?

– Mycket av det som släpps idag bestäms av människor som inte förstår sig på musik som görs med passion. En stor del av dagens musik känns helt tom och könlös. Numera är det affärsmän som bestämmer vad som skall säljas, inte personer med hjärtat i musiken, konstaterar Gabriel Aadland krasst.

När jag lyssnar på Chillihounds kommer jag att tänka på, de numera återförenade, The Cult. Speciellt i gitarrspelet, signerat Daniel Hessel, men även i sången. Hur inspirerade är ni egentligen av The Cult?

– Det är lustigt, själv ägde jag ingen platta med dom förrän jag kom med i Chillihounds, men eftersom så många brukar namndroppa just The Cult köpte jag en samlingsplatta. Möjligt att Gabriels röst påminner om Ian Astbury, men eftersom både Jim Morrison och Danzig brukar användas som liknelser så… Men visst, The Cult gillade väl AC/DC precis som vi, säger Carl.

Gabriel kommenterar.

– Jag gillar The Cult starkt, men så stort inflytande skulle jag nog inte säga att de har på oss. Jag tror snarare att deras influenser influerat oss.

Agonyzone - at your service since 1996 | 11

NIGHTWISH

NIGHTWISH Efter att Nightwish sångerska Tarja Turunen fick lämna bandet i oktober 2005 så trodde nog många med mig att bandet inte skulle lyckas att ta sig tillbaka igen. Men ack så fel vi verkat ha. Med nya sångerskan Anette Olzon från Sverige i spetsen och med nya skivan “Dark Passion Play” i bagaget känns det som att bandet är starkare än på mycket länge.

Frågan är hur bandets ledare Tuomas Holopainen själv ser på det hela. För att få svar på detta så begav Agonyzone Magazine till Stockholm för att möta upp honom, och då även Anette Olzon på TEXT CHRISTER ROOS Nordic Sea Hotel.

Tuomas, ärlig talat hur har dina tankar varit sedan Tarja fick lämna bandet, många har ju trott att det skulle innebära slutet för bandet. Har du själv tänkt i dessa banor?

– Klart man tänkt på det och det värsta som skulle kunna hända var ju att ingen bryr sig om bandet längre bara för att vi har en ny sångerska, men det har varit helt tvärtom.

Så responsen från fans och media har varit positiv?

– Ja mycket lovande faktiskt! Men folk vill vänta med att säga för mycket innan de har hört hela nya skivan, så får de då se om det är bra eller dåligt. Men intresset har varit mycket stort, vilket känns mycket kul.

Vad ser du själv i nya skivan när du lyssnar på den?

– Just för tillfället kan jag inte lyssna på den. Jag försökte för ett par veckor sen, och den kändes helt okej då. Men jag har ju levt med den så länge nu, låtskrivandet, förinspelningar till slutmixen, så det är lite svårt att analysera den själv just nu.

Och du då Anette?

– Jag har ju lyssnat på den en hel del i det sista och jag tycker att det är ett mycket varierat album. Du finner allt från aggressivitet till sorg, men även en hel del glädje.

– (Tuomas) Ja, det är nog albumets styrka, att den har sådant stort omfång utan att för den delen gå utanför gränserna.

låtskrivandet har gått bättre, inte en enda “blockad” under hela tiden. Skrev femton låtar på fyra månader, vilket är mycket snabbt när det gäller mig.

Men hur ligger det till där egentligen, skrevs låtar till dig Anette, eller skrevs de innan du kom med?

– Allt skrevs innan Anette kom med. Lite skumt faktiskt när man tänker på det. Jag föreställde mig en kvinnlig röst i huvudet när jag skrev, men just då hade jag ingen aning om vem det var.

Var inte det svårt?

– Inte direkt, det var nästan så att det var enklare.

Anette, du nämnde ju nyss att skivan innehåller en massa element och rör vid en massa känsloämnen.

Hur ser du på ert första singelsläpp till albumet, låten “Eva” är det en typisk låt för skivan?

– För mig är det den mjukaste låten på skivan, ja kanske till och med en av de lugnare låtarna bandet har gjort. Så jag måste säga att det inte är en låt som kan stå för hela skivan, de andra låtarna är hårdare och mer instrumentbaserade. “Eva” är en enkel och mycket finare låt.

– (Tuomas) Den representerar inte skivan alls, eller egentligen så finns det ingen speciell låt som gör det då skivan har en sådan bredd.

Möjligtvis albumets första låt “The Poet And The Pendulum” då som är en sådan lång låt som innehåller lite av varje.

LÅTSKRIVANDET

TEXTERNA

Själva låtskrivandet då, har det varit en utmaning att få ihop låtarna eller har det hela varit en naturlig process för dig?

–(Tuomas) Den har varit helt naturlig för mig, oss. Tror aldrig att

Och vad vill du ha sagt med texterna denna gången?

– Att skriva texter är för mig som att skriva dagbok, så de handlar helt enkelt till stor del om saker som jag har upplevt under 2005-06.

Och hur känns det för dig Anette som skall sjunga dem?

– Jag känner igen mig i många av dem även om de inte är skrivna till mig, självklart inte i alla men i en hel del. Och jag tror även att många andra kommer att känna igen sig i dem. Jag har försökt att sätt mig in i dem riktigt noga för att kunna framföra dem som de var menade att bli framförda.

Har det varit svårt att göra det, att förmedla någon annans känslor?

– Nä, det har inte varit några problem direkt. Jag är van vi det, det är så jag har jobbat Anette tidigare med.

Så till nästa album kanske du skriver några texter, eller det är ett heligt kapitel för Tuomas?

– (skratt!) Kommer säkert att vara med och skriva lite musik, men texterna är helt enkelt något som Tuomas kommer att göra ensam även

i framtiden.

– (Tuomas) Jag vill inte låta som någon diktator nu men texterna är något som jag väldigt gärna vill hålla för mig själv. Vem som helst får skriva musik, men just texterna är så personliga för mig att jag vill hålla kvar vid att skriva dem ensam.

Jo, det kan jag ju förstå och du gör ju det bra med så varför ändra på ett vinnande tema.

– Tack, texterna är viktiga för mig så det är alltid kul och höra sånt.

Hur känns det nu i väntans tider, på att albumet skall släppas?

– (Anette) För mig är det mycket spännande.

Man vill ju får reda på hur folk reagerar över hur

“Väntar spänt på all kritik, bra som dålig.”

12 | Agonyzone - at your service since 1996

bandet låter med mig. Väntar spänt på all kritik, bra som dålig. Men jag tror nog att folk kommer att gilla skivan, den har så många starka låtar.

– (Tuomas) Själv så vill jag att folk skall få hela skivan i sin hand, inte bara en singel, eller något smakprov på nätet. Utan hela paketet, med musiken, bilder och texterna.

Vad tycker du att Anette har tillfört bandet?

– Sättet hon sjunger på är mycket historieberättande och hon får fram känslor mycket bra. Sen har hon ju öven tillfört ett nytt hopp för bandet, hon inspirerar oss alla. Vi hade mycket kul ihop med vår förra sångerska, men de sista åren var inga höjdare, nu känns det som att vi är tillbaka där vi var innan. Anette tillför oss glädjen och hoppet som vi har saknat.

TURNÉ Nu i höst kommer ni ju att göra en väldigt stor turné, vilka förväntningar har ni på den?

MINISTRY – Det är klart att det är tråkigt att vara hemifrån så mycket. Men jag tror faktiskt att detta kommer att göra mig starkare och till en bättre mamma. Nu gör jag det jag alltid har drömt om, istället för att jobba med något jag inte gillar och må dåligt av det. Och vad det gäller själva turnerandet så är det också en dröm som jag har haft sedan jag var liten - att få se hela världen. Så jag kommer verkligen försöka att njuta och se så mycket jag kan av det. Men jag förstår ju även att det kommer bli mycket tid i bussen och på hotellrum och sånt. Men man vet aldrig hur länge saker och ting varar så jag skall verkligen tar vara på denna tiden som jag har framför mig.

– (Tuomas) Så sant, och en annan sak som jag även ser framemot är utmaningen. De första spelningar kommer jag att vara så rädd och nervös att du inte ens kan föreställa dig hur illa det kommer att vara. Men om vi lyckas att få ihop allt och responsen blir bra, då kommer jag att vara världens lyckligaste.

Om vi bortser från er första spelning i Israel i oktober, så startar er turné i USA i mitten av oktober. Vilken storlek är det på arenorna som ni kommer att spela på över där?

– (Tuomas) Mellan 500-2000 personer tar de.

Ja, det är ju perfekt. När jag själv kollar på spelningar så brukar jag tycka att de bästa spelningarna sker på just sådana ställen.

– (Tuomas) Ja, exakt! När jag själv går och kollar på spelningar som ett fan så tycker jag likadant. Såg ju Metallica i Finland nu i somras och det var alldeles för mycket folk så det kändes som man stod 200 mil från scenen. Hade mycket hellre sett dem på en mindre klubb, om det hade varit möjligt.

“...just texterna är så personliga för mig...” Toumas

– (Tuomas) Det kanske låter lite enkelt men vi hoppas att alla skall ha kul. Det kommer säkert att bli mycket blod, svett och tårar, men i slutändan är det att ha kul som gäller.

– (Anette) För mig känns det viktigt att vi hjälper varann i alla lägen, även om vi får motgångar.

Inte att man skyller på en person om något går fel, att man håller lagandan uppe. Vilket jag tror vi kommer att göra och därför kommer turnén att bli mycket rolig för oss alla.

– (Tuomas) Jag ser även fram emot att få leva som en vagabond (skratt!). Då jag inte har några familjeband hemma så älskar jag att vakna upp mitt i natten i bussen och inte veta vart jag är.

Kanske mitt i den amerikanska öknen, för att sen gå och äta nånstans, och därefter invänta kvällens spelning. Jag har en speciell förkärlek till detta. Att få spela långt hemifrån och se världen.

Och hur känns det för dig då Anette som ändå har en familj här hemma att tänka på?

Om vi går till vilka låtar ni kommer att framföra live, kommer setlisten att vara baserad på nya skivan eller hur har ni lagt upp det hela?

– (Tuomas) Jag har funderar och lekt runt med setlisten många gånger, men som den ser ut nu så innehåller den sjutton låtar, där sju är nya och tio är från våra tidigare album. Mycket nytt men vi älskar ju våra gamla låtar med så man får inte glömma bort dem.

Hur känns det för dig Anette att sjunga bandets tidigare låtar, är du nervös för att sjunga dem live?

– Nä, det känns inte på det viset. Nu vill jag börja repa in dem så att jag kan framföra dem så att de passar mig och så att det känns bra för bandet. Vi har redan repat in ett par låtar och det känns helt okej.

– (Tuomas) I vissa fall tror jag att det kommer att bli en liten chock för fansen hur låtarna kommer att framföras. T.ex. “She Is My Sin” som låter mycket annorlunda, men vi älskar hur den låter nu och det är det som är det viktiga för tillfället. Inte för att låta själviska men det är så vi får tänka just nu.

– (Anette) Det kommer att bli en hel del ändringar, så att låtarna passar till hur jag sjunger.

Framförande kommer helt enkelt att bli mer rockigare.

Hur kommer ni annars att förbereda er för turné, kommer ni att bygga upp fulla scenen och köra på den eller hur kommer ni att gå tillväga?

– (Tuomas) Först kommer vi att öva i replokalen, sen blir det att vi bygger upp scenen och kör hela showen. Men den kommer att skilja sig mycket ifrån USA där vi kör mycket enkelt, till Europa där vi kommer att använda en massa speciellaeffekter och sånt.

Så hur många spelningar kommer ni att göra i Sverige?

– (Anette) Tre, Stockholm, Göteborg och Umeå.

Vi startar Skandinavien-svängen i Köpenhamn den 28 november, sen blir det Göteborg den 30 nov. Oslo 1-2 december och Stockholm den 4 december, den 5:e i Umeå och sen kör vi vidare i Finland.

Och till sist vad vill ni säga till Agonyzones läsare, Tuomas du kan väl börja.

– Tack Sverige för att vi har fått äran att få en sådan bra sångerska från ert bedårande land.

– (Anette) Åhhh! Det där var så snällt och gulligt sagt! Vad skall jag säga nu... Vill tacka fansen för att de fortfarande verkar vara kvar fast än bandet nu är i en ny skepnad. Och så ses vi snart på turné i Sverige.

MINISTRY

Det sista kapitlet i Ministrys historia är skrivet...

Nya albumet “The Last Sucker” sägs vara sista skivan från Ministry. Bandets gitarrist Tommy Victor (Prong, ex-Danzig) ger här sina tankar om albumet och TEXT & FOTO CHRISTER ROOS allt som händer kring bandets medlemmar.

Vad vill du att folk skall känna efter att de har hört ert nya album “The Last Sucker”?

– Det är ju egentligen nåt som Al borde svara på, då det är han som står för en hel del av materialet. Men jag vill att de skall känna att det haft en rolig stund. Inte ta det hela för allvarligt, det som Al skriver om är inte så att han försöker få folk till tänka på ett visst sätt, utan han gör det mer för sig själv. Det är ju inte meningen att han vill framstå som en profet eller nåt. Vi vill inte skrämmas, men kan vi får folk till att tänka efter lite så är det ju bra. Även om Al är bandets “mainman” så har ju du varit med och skrivit en del av låtarna, har det varit en svår process för er att samarbeta?

– Nä, inte alls faktiskt. Har ju haft en hel del idéer som jag har spelat in på en dålig mp3spelare, sen har jag inte varit säkert på om de kommer att användas till Prong eller Ministry.

Har sen arbetat lite med dem i Pro Tools, sen skickat över dem till Al som sen valt ut vad han gillat. Och Al har skickat över sina låtar till mig, så vi har suttit på olika håll och skrivit, men självklart har vi träffats ibland och gått igenom det hela.

Så detta kommer att bli sista albumet från Ministry?

– Ja, det kommer att bli det sista studioalbumet från bandet, dock kommer vi även att ge ut ett coveralbum framöver.

Påtal om covers, så blev jag lite fundersam när jag hörde att ni skulle ha med en cover av The Doors “Roadhouse Blues”, men jag måste säga att ni fått till en riktigt bra version av den.

– Aha, kul att höra. Jag var faktiskt inte själv övertygad om den låten, hade mycket blandade känslor för den. Men vi har fått mycket bra respons på den och det känns mycket bra, då vi jobbat mycket med den. Mina ögon har rullat mycket över gitarrdelen, den var lite svår att få till så att den kändes bra.

“Die In A Crash” är ju även en låt som skiljer sig, den är ju mer punkig.

– Ja, den låten gillar jag verkligen. Al ringde mig en dag och sa att han hade en punklåt som han ville ha hjälp med så jag åkte över till hans studio. Och där var även Burton C. Bell från Fear Factory vilket är en mycket god vän till oss. Så vi satte och skrev denna låten tillsammans.

Skivans uppbyggnad är ju sådan att den till stor del är industriell för att i slutet bli både lite tyngre och då även punkigare. Är detta något som du har funderat över själv, finns det någon tanke bakom det hela kanske?

– Det hela är Als koncept, han ville ha en mer mixad platta denna gången. Och jag får säga att jag gillar albumets uppbyggnad.

Vad tycker du att den starkaste punkten i plattan är?

– Då får jag säga texterna, de går på attack.

Ja, de kan ju uppfattas som lite starka ibland.

Vilken kunskap tror du att folk utanför USA egentligen har om er regering?

– Mer än många här i USA, folk i Europa brukar ha bra koll på saker och ting.

TRUMMIS På albumet har ni ju använt er av programmerade trummor, kommer det att vara något trummis som kommer att klara av att spela detta live?

– (skratt!), det där var en mycket bra fråga, journalister i allmänhet brukar inte ha koll på sånt. Men klart att du har en poäng där, men Al sa att Jimmy DeGrasso som spelat med bland annat Megadeth och Suicidal Tendencies kommer att klara av det så då får jag lita på det. Joey Jordison från Slipknot har ju spelat med oss innan, men han kunde inte nu annars hade han säkert klarat av det. Men som sagt Jimmy är en grym trummis med så det skall säkert inte bli några problem.

Hur känner du själv när du spelar live med bandet, du ser ju ganska så arg ut på scen?

– (skratt) Om man jämför med Prong så är jag ju nästan hela tiden bunden vid micken där, här känner jag mig mer fri och kan då mer bete mig som en idiot (skratt!).

Så innan du gick med i Ministry, vad hade de då för betydelse för dig?

– Jag var ett stort fan av dem. Så när jag fick erbjudandet så var det inget att tveka på. Jag var ju innan med i Danzig, men detta passar mig bättre.

13TH PLANETS RECORDS Nu när detta är bandets sista album, kommer Al sen att lägga all sin tid på sitt skivbolag?

– Han lägger faktiskt all sin fokus där redan nu. Det kommer att komma en hel del releaser därifrån. Vi släpper ju Prongs nya album “Power Of The Damager” där i oktober.

Du borde få en promo på den inom kort. Sen kommer ju även Burton från Fear Factory att släpps sitt projekt Ascension Of The Watchers där i februari 2008. Sen blir det även ett par andra releaser, så han kommer att ha fullt upp. Är du själv något involverad i bolaget?

– Nä, det är Als bolag, det enda jag har med det att göra är de skivorna som jag är med och spelar på som släpps där.

Något du vill tillägga till denna intervju?

– Jag kan ju passa på att säga att folk skall kolla in lite olika hemsidor. Gå in på Myspace, där kan ni kolla in: myspace.com/ministrymusic, myspace.com/prong, eller så kolla in myspace.com/13thplanetrecords. Vi har ju även en del kul ute på Youtube så kolla in banden där med. Sen så hoppas jag att vi ses när vi kommer till Sverige nästa gång, vilket kan bli i mars, och eventuellt så kommer vi även att göra en mindre festivalsväng i Europa i maj/juni eller något sånt. Men håll koll på någon av våra siter så kommer säkert infon att finnas där inom kort. Tack för intervjun och så kanske vi kan göra en för Prong framöver med.

Agonyzone - at your service since 1996 | 13

AGONYCHECK

VI SYNAR OCH BETYGSÄTTER AKTUELLA ALBUM FRÅN 1 till 10 Amorphis “Silent Waters” (Nuclear Blast)

Arch Enemy “Rise Of The Tyrant” (Century Media)

Throwdown “Venom & Tears” (Trustkill Records)

The Absence “Riders Of The Plague” (Metal Blade)

Korn “Untitled” (EMI)

Gorefest “Rise To Ruin” (Nuclear Blast)

A Perfect Murder “War Of Aggression” (Victory Records)

The Black Argument “Decisions” (Lifeforce Records)

Eden’s Curse “Eden’s Curse” (AFM Records)

Iced Earth “Framing Armageddon (Something Wicked Part 1)” (SPV/Steamhammer)

Christer Roos Metal

Roger Uddin Modern metal

Matts Halmerius Death/thrash

Ted Bengtsson Punk/Metal

Magnus Ek Hårdrock

Atmosfärisk goth som har en stor bredd i sig, och som varken saknar tyngd eller melodi. (6)

Vemod har alltid varit en viktig ingrediens för Amorphis.

Så är fallet även denna gång, vare sig kompositionerna är av goth- eller death-karaktär.

(6)

Finska kollektivet överraskar åtminstone mig, med ett riktigt starkt album. Rekommenderas för den Paradise Lost-svultne. (7)

Melodiös och tung goth som växer med antalet lyssningar.

Stämningen som byggs upp under de första spåren håller hela vägen. (9)

Det rycker starkt i nackmusklerna mellan lysande melodier och brutala avgrundsvrål. (8)

Trixande gitarrspel som även kan finna harmonier, vilket vässas till med en hel del brutalitet. (7)

Ännu ett bevis på varför svensk metal är världsledande! (6)

Det är som vanligt tätt mellan gitarrexcesserna på Arch Enemys nya platta.

Men nog tusan var bandets tidigare plattor både hårdare och roligare. (6)

Gitarrintensivt och brutalt är det på Arch Enemys nya platta. Helt i paritet med tidigare alster och därmed också en högpoängare. (7)

Att något så brutalt kan komma ur en sån liten kropp som Angelas är beundransvärt. För övrigt är det otroligt välspelat, varierat och mäktigt. (7)

Blanda Panteras alster “Cowboys From Hell” och “Far Beyond Driven”, plus några riff från thrashen så landar man rätt så nära hur Throwdown låter. Riktigt bra! (8)

Gör en husrannsakan hos detta OC-gäng och du finner mängder av Panteraoch Testament-plattor i skivsamlingen.

Svettigt bra! (8)

Panterafans kommer kanske att älska Throwdown, då förebilden är minst sagt tydlig. Eller så kommer bandet att bli hatat av samma fans och anledning. (6)

En kraftigt Panteradoftande historia. Så likt att jag till en början lyssnar med en viss skepsis. När den väl lagt sig växer albumet till sig något. (5)

Giftig ilska kompenserar inte tårarna för avsaknaden av något tilltalande. (5)

Mycket välspelade melodisk döds, som känns genomarbetad och variationsrik. (6)

Melodiös death med betoning på death, tänk dig ett melodiösare The Black Dahlia Murder. (5)

The Absence spelar melodisk döds, som låter mer likt Merciless än In Flames. Passar en gammal räv som yours truly. (7)

Väl framförd arg melodisk döds som växer per varv i CD-spelaren. (7)

Arg, blytung och välspelad metal som sitter som ett slag mitt i nyllet. (6)

Borta är den nerstämda ljudbilden som under alla år varit Korns trademark, nu flörtas det med mer med olika ljudbilder. Vågat och skivan växer. (7)

Med ett något mer softat, spacat och industriellt sound ger sig Korn ut på nya äventyr. Hade nog väntat mig mer av bandet, långt ifrån bandets starkaste album. (5)

Lagom är det ord som bäst beskriver Korns nya.

Lagom tungt, lagom rockigt, lagom industriellt. Och lagom intressant. (5)

Det bjuds mer variation än tidigare på Korns nya då man vågat sig på att experimentera en del med soundet. Ett lyft att släppa lite på sedan länge inkörda rutiner. (6)

Med stor dynamik får Korn till ett lågmält och vemodigt album med gömda brutaliteter. (7)

Musikaliskt sett så klagar jag inte på bandets dödsmetall, men det är den entoninga sången som drar ned det hela i det långa loppet. (5)

Min tidigare tveksamhet till bandet måste ifrågasättas, det är inte alls så tokigt som jag har fått för mig. För fans av Entombed och Sepultura. (6)

Holländska dödsmonstret tar ett steg tillbaka sen sist. Och presterar en mer traditionell dödsplatta. En relativt hyfsad sådan. (6)

Dödsmetall som inte riktigt lämnar startblocket.

Lite för lite variation och riv i bröstkorgen för att det skall tilltala mig. (4)

Det är mörkt och brutalt.

Blir faktiskt en smula partypooper och långdraget.

(4)

Thrash med inslag av hardcore, som stundtals har sina höjdpunkter. Problem är dock att den naturliga aggressiviteten saknas. (5)

Thrash/metal bestående av en kryddblandning på Phil Anselmo-komplex och Slayer. (6)

Gamla återanvända Pantera- och Slayerriff imponerar föga. Thrash med tveksamma ambitioner. (3)

Thrashplatta innehållande lika delar Pantera och Slayer toppat med ett uns Metallica. Solid produktion men utan det där lilla extra som fångar upp mitt intresse. (5)

Tempo och driv, skitigt och fult, brutalt och argt men ingen mördare som behövs vid ett perfekt mord. (5)

En light-produkt av hardcore, där sötningsmedlet består av Emo - vilket resulterar i att det hela smakar lite tunt. (5)

Post-hardcore/rock med undergroundkänsla och en lätt arom av Refused, tyvärr når det inte ända fram. (4)

Radiomässigt och pubertalt så det står härliga till.

Nja, Blackout Argument behöver bli lite torrt bakom öronen innan jag imponeras. (4)

För lite tyngd och finess för att ens lite sticka ut i genren som närmast skulle kunna beskrivas som en lightversion av hardcore.

(3)

Ett hiskeligt drag och jävlaranamma. Påminner lite om Papa Roach bästa dagar. (8)

Inte dåligt, men lite väl finslipad hårdrock som saknar det där riktiga bettet för att jag skall fastna för det. (4)

Catchig 80-tals hårdrock.

Något för dig som gillar Europe, Whitesnake och Pretty Maids. Godkänt men inte riktigt min “bag”. (4)

80-talsnostalgisk hårdrock kan vara väldigt bra. Eller bara tafatt och dålig.

Edens Curse hör till den senare kategorin. (2)

Tidsmaskinen är inställd på 80-tal och soundmässigt handlar det om hårdrock i Europes anda. Skulle ju kunna vara bra men det här hade gärna fått stanna på vinyltiden. (3)

Kanske inget nytt och unikt men klassisk melodisk hårdrock när den absolut är som bäst. Grym debut. (9)

Lite väl överarbetat där det konstnärliga tar över för mycket från det som stundtals är bra heavy metal. (4)

Metal som med sångaren Tim “Ripper” Owens i spetsen onekligen osar heavy metal. Du som följde Ripper efter tiden som sångare i Judas Priest, kommer gilla detta. (5)

Det lilla jag lyckas urskilja från den vedervärdiga voiceover-promon avslöjar en högst pretentiös konceptplatta. Navelskådarvarning utfärdas! (1)

Okej heavy metal men väl spejsat emellanåt. Sångare Tim Owens med förflutet i Judas Priest sjunger bra och fans av Judas lär känna sig hemmastadda. (5)

Varierande feta gitarriff, maffiga körer och ljudvurpor i en kall värld i sig. (6)

Senaste nyheterna inom allt från klassisk punk till dagens tunga metal!

www.agonyzone.com Dagliga uppdateringar, community, recensioner, turneguide, tävlingar och mycket mer.

14 | Agonyzone - at your service since 1996

SNITT BETYG

AGONYCHECK 7,2 6,6 6,4 6,2 6,0 5,0 4,8 4,8 4,4 4,2

RECENSIONER I korthet 3 Inches Of Blood (3) - “Fire Up The Blades” [Roadrunner, Bonnier Amigo] Kanadensiska heavy metalbandet har fått ett oförtjänt rykte om sig att vara en parodiakt. Så är alltså inte fallet. Bandets Acceptdoftande och thrashanstrukna heavy metal förtjänar helt klart att tas på allvar.

[Matts Halmerius]

The Absence

Agonizer

Amoral

Asteroid

Bloodbound

“Riders Of The Plague” Metal Blade (Border)

“Birth / The End” Spinefarm Records

“Reptile Ride” Spikefarm (Spinefarm/Sound Pollution)

“s/t” Fuzzorama Records (Sound Pollution)

“Book Of The Dead” Metal Heaven (Border)

Nog för att begreppet melodisk dödsmetall fått en något sur klang de senaste åren. Med en utveckling där alla band har så lika sound att det nästan inte längre går att skilja agnarna från vetet. Än mindre avgöra vilket band som kopieras eller kopierar.

Då är det trevligt att stundtals få höra band som gör melodisk döds på det ”gamla” sättet. Som låter mer som Merciless, än In Flames.

Om jag får göra en ack så förenklad, men ändå förhoppningsvis klargörande liknelse. Hursomhelst, Floridabaserade The Absence är alltså ett sådant band som hämtar mer inspiration från det tidiga 90talets svenska ostkust, än dagens västkust. Det insinuerade skandinaviska soundet kan för övrigt låta sig förklaras av att den svenske producenten Jonas Kjellgren suttit vid rattarna. Han är för övrigt en av många gäster på plattan, i sällskap med en annan svensk, Jonas Granvik (Edge Of Sanity, Without Grief). ”Riders Of The Plauge” är blott bandets andra platta, men soundet ter sig grundmurat och kompositionerna rullar på utan några större obehagligheter. För den som är väl bevandrad i genren lär inte plattan innebära några revolutionerande nyheter. Men som hyllvärmare fungerar den bra.

Wow! Finska Agonizer har gjort ett fullständigt lysande debut album.

De spelar blytung metal med experimentella inslag utan att spreta iväg musikaliskt. Deras sångare har en säregen stil och överhuvudtaget har det här bandet tagit ut svängarna.

Stommen i deras musik har en fet och tung ljudbild med ett enormt driv och explosiv energi.

Det kan vara svårt att katalogisera musik. Agonizers skivbolag har etiketterat dem under power metal, men det kan å andra sidan beskrivas som heavy metal. Agonizer påminner i stil om Sonic Syndicate som etiketterats som death metal. Det spelar väl egentligen inte så stor roll vad det står på etiketten. Det här är lysande metal helt enkelt.

En kuriosadetalj med Agonizer är att när de gjorde sin release spelning så gjorde de det med besked. De kontaktade Guiness Book Of Record och meddelade att de tänkte ta världsrekord i djup-spelning. Alltså spela på det djupaste stället. De gjorde det i helgen men har ännu inte fått officiell bekräftelse av Guiness, så det återstår att se vad svaret blir. Var de spelade? Längst ner i Europas djupaste gruva på ca 1.400 meters djup. Slutligen, jag tror att de kommer att gå väldigt långt med sin tungt explosiva melodiösa metal.

Helena Larsson

Det är något med introt till “Few And Far Between” på Amorals nya alster som får mig att tänka på Mötley Crüe. I de allra första trumtakterna kommer jag på mig själv med att sitta och vänta på att få höra det inledande gitarriffet till ”Too Young To Fall In Love” (”Shout At The Devil”). Lustigt egentligen, för även om likheterna finns där så är det inte någon exakt kopia. Men känslan i trummorna är ungefär densamma.

Och sådär är det med flera delar av ”Reptile Ride”. Även om Amoral egentligen spelar death/thrash, så finns det gott om sköna heavy metalvibbar. Inte sällan från ovan nämnda amerikanska glamstorhet.

Vibbar som liksom ligger och lurar någonstans under ytan. Och som gör att Amoral sticker ut lite från den närmast ändlösa skara av band som lirar melodisk death och thrash i Haunteds fotspår.

Att Amoral i begynnelsen var ett coverband skulle kunna vara en del av förklaringen. Om man känner för att spekulera i varifrån de här små egenheterna hämtas.

Fast egentligen är det kanske inte så intressant. Vi kan förstås även nöja oss med konstaterandet att ”Reptile Ride” bör kollas upp av den som är intresserad av melodisk death/thrash.

Efter svenska Asteriods utmärkta splitplatta med kollegorna i Blowback är det nu dags att stå på egna ben. Efter otaliga varv i spelaren kan jag krasst konstatera, visst det duger, även om det mesta är standardstoner dirket ur regelboken.

Precis som hos de flesta stonerband fastnar vissa av Asteroids låtar i riffdjungeln. Däremot är bandets intuition att väva in lite svensk proggkänsla i musiken klart spännande och lyckad, mer sånt i framtiden.

Att bandet redan nu har idéer att utvidga soundet märks tydligt.

Ta bara låten ”Silver Leaf” som exempel. Låten börjar med en resa i Sverige, en promenad i skogen en varm högsommardag (inte alls långt ifrån Abramis Bramas sound). Därefter en sejour in på plattan ”Dirt” från 1992 med Alice In Chains, för att slutligen landa i Palm Springs på Rancho De La Luna. Vilken resa!

En annan av Asteriods ledstjärnor verkar vara Queens Of The Stone Age, och sämre hjältar kan man ju ha. Det som gör det hela ännu roligare är att Asteriods lyckas göra något bra av det. Utmärkta ”Speaking To The Sea” eller ”Strange Trip” tillhör skivans begivenheter.

Törs bandet slipa på formen ytterligare och bryta fler barrikader kan uppföljaren bli riktigt angenäm.

Tidigt 2006 kom Bloodbounds debut (“Nosferatu”) och dom fick åka på turné med bland andra Evergrey och Pretty Maids. Det här är inget för dig som vill ha något unikt.

Unikt på det sättet att det är en ny stil eller nydanande. Det här är klassisk metal när den är som absolut bäst. Bra refränger, feta riff och melodislingor på gitarrerna med hjärtat på rätt ställe.

Sången sitter klockren, Michael Bormann gör verkligen ett utmärkt jobb. Vid sidan av honom finns Tomas och Henrik Olsson som gör gitarrerna till en fröjd att lyssna på. ”Sign Of The Devil” sitter fast som en seg kola i värmen en varm sommardag. Galopperande ”Flames Of Purgatory” får mig att skaka mitt huvud inom loppet av några sekunder. ”Black Heart” är en powerballad som jag får gåshud redan vid första lyssningen. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga än, köp…

Matts Halmerius

Thomas Olsson

Bonafide

Boys Night Out

Circus Maximus

Clawfinger

Consortium Project IV

“Bonafide” Sweden Rock

“Boys Night Out” Ferret (Border)

“Isolate” Frontiers records

“Life Will Kill You” Nuclear Blast (Sound Pollution)

“Children Of Tomorrow” Metal Heaven (Border Music)

Bon Scott har återuppstått!! Faktiskt så har hela gamla AC/DC återuppstått!! Årets platta är här och det står Bonafide på skivomslaget!!

Tillhör du kategorin som spelat luftgitarr till Highway To Hell, skrikit dig hes till T.N.T och Whole Lotta Rosie, dansat som en galning till Let There Be Rock och Live Wire?

Då är det här definitivt en platta för dig. Plattan bör tilltala alla som gillar AC/DC oavsett om man föredrar Bon Scott eller Brian Johnson.

Mikrofonen i Bonafide hanteras av skönt hesa Pontus Nibb, en man som vet hur sjunger med intensitet och känsla. På gitarr återfinns Mikael Fässberg som de senaste tre åren skött gitarren åt Paul DiAnno (Iron Maiden). Han har ett otroligt skönt häng i strängarna och ett rakbladsvasst sound. Basen hanteras på liknande sätt av Mikael Nilsson. Tillsammans utgör dessa tre Bonafide då trumpallen för tillfället är vakant. På plattan är det Johan Helgesson (Paul DiAnno) som trummar. Herrarna i Bonafide levererar den råaste, grymmaste och mest nakna Rock´n´Roll jag hört på mycket länge.

Vill du höra det bästa från Boys Night Out:s senaste alster får du ha tålamod. Eller möjligen fuska – och spela avslutande ”It Won’t Be Long” först. Ungefär som när min syster efter att ha läst en halv bok eller tredjedel av en bok läste de sista sidorna. Dåligt tålamod. Hursomhelst, poängen är den att bästa låten på plattan är den avslutande och nästan Candlemassmelankoliska pianoanstrukna balladen.

Inte för att plattan i övrigt är dålig. Tvärtom, det finns en hel del trevliga låtar på ”Boys Night Out”.

Men det finns också en andel låtar, som liksom inledande ”Get Your Head Straight” känns lite väl radiovänligt emo-hardcorepunkiga för att det ska bli riktigt spännande.

Lite mesiga emo-accenter.

Jag gillar Boys Night Out när bandet tar steget ut från sin hardcoregrund och börjar lira melankolisk rock’n’roll. Vilket alltså händer lite nu och då på detta närmast dagsfärska album. ”Swift And Unforgiving” är lite kul. ”Let Me Be Your Swear Word” och ”Hey, Thanks” lovar mer. ”Fall For The Drinker” med sköna dryckesvisekörer är närmast lysande. Och avslutande ”It Won’t Be Long” visar att Boys Night Out är något stort på spåren.

Norrmännen i Circus Maximus är tillbaka med en ny fantastisk platta i genren Progressive Metal. Dessa kompetenta musiker visar upp sin yrkesskicklighet på ett strålande sätt. Det är tungt, melodiöst och fyllt av överraskningsmoment. Den här typen av musik brukar tilltala mer kräsna lyssnare, för det här är långt från mainstream. Tänk dig en blandning av Queensrÿche, Dream Theater, Symphony X och Rush och du har fått ett hum om vad det rör sig om.

Den här plattan bjuder in dig till en hejdundrande musikalisk show med nästintill halsbrytande sång och glimrande gitarrer. Trummor, bas och keyboard hanteras mästerligt. Melodierna gnistrar med vassa refränger och soundet är knivskarpt.

Det är en sprakande ljudshow med Circus Maximus i manegen.

Då var det dags för trotjänarna i Clawfinger att spotta ur sig sitt 7:e album. Bandet har alltid varit pålitliga när det gäller att vaska fram massiva och bastanta riff. Detta alster är inget undantag. Och visst märker man vilket avtryck studion “Fear And Loathing” (som bandet äger tillsammans med Meshuggah) har gjort. Det låter hårdare och ruffigare.

Att bandet var före sin tid med debuten “Deaf Dumb Blind” (1993) är det många som fortfarande påstår. Vissa tycker att timingen var perfekt. Men hur står sig då bandets klistriga metal/industri/rap i dagens klimat? På vissa ställen funkar det, medan det emellanåt mest känns som om nostalgispöket hänger i taket. “The Price You Pay” och “Prisoners” är titlar att lägga på minnet.

Sångaren Ian Parry är tillbaka med en fjärde del i Consortium serien.

Den första delen, Consortium I kom år 1999 och sedan har det följts upp med Consortium II och III och här kommer alltså ytterligare en spännade del i projektet. Det genomgående temat är ett framtidsscenario där människan söker i det förflutna för att undvika global uppvärmning.

Det är således en episk musikalisk resa i tid och rum. Den berättas i form av melodisk metal med progressiva inslag. Ian Parry och hans manskap lyckas förmedla bildidéer med sin musik i stil med Within Tempation.

Line-up: Ian Parry (sång), Joshua Dutrieux (keyboard), Henk Van Der Laars (gitarr), Ivar De Graaf (trummor), den sistnämnde är f.d medlem i just Within Tempation.

Helena Larsson

Roger Uddin

Helena Larsson

Matts Halmerius

Helena Larsson

Matts Halmerius

Magnus Ek

Abandoned (3) - “Thrash You” [Dockyards] Abandoned spelar 80-tals thrash metal med fräscht sound. Det här är deras andra platta och bör kollas upp av dig som gillar de första Metallica plattorna. Råkar du även gilla Testament, Forbidden och Exodus, ja då gillar du nog “Thrash You” med Abandoned. [Helena Larsson] Aktiv Dödshjälp (3) - “4:48” [Halvfabrikat Records] Aktiv Dödshjälp bjuder lyssnaren på starkt metalinfluerad kängpunk i ett högt tempo. Klockslaget 04:48 är tydligen den tid på dygnet då flest mäniskor tar livet av sig och med det sagt vet ni var bandet befinner sig textmässigt. En riktigt schysst platta även om jag nog allt anser att metalinfluenserna är lite väl starka.

[Anders Brorsson] Bad Religion (4) - “New Maps Of Hell” [Epitaph] Mästarna av melodislingor är tillbaka och återigen imponeras man över hur de kan skapa alla dessa nyanser i sin musik. Fastän konceptet är det samma som tidigare - skatepunk med träffsäkra refränger, så har man ändå svårt att tröttna på detta band. [Christer Roos] Before The Dawn (2) - “Deadlight” [Cyclone Empire] Inget nytt under solen här inte. Finsk melodiös dödsmetall med keyboards, melodier och rensång i refrängerna.

Jag antar att ni vet vad detta handlar om och även hur det låter och detta är ett av de tråkigaste alternativen stilen har att erbjuda. På infon står det att de spelar dark metal vilket jag inte kan se som annat än falsk marknadsföring. [Anders Brorsson] Black Majesty (2) - “Tomorrowland” [Limb, Border] Med 6 år på nacken och med support åt bl.a. Edguy och Hammerfall på meritlistan är australiensarna aktuella med sitt tredje album. Det handlar om sedvanlig power metal med rullande baskaggar och skarpa gitarrer, men som tyvärr inte lämnar något större avtryck. Förutom att man har hört det här tusen gånger så känns det opersonligt. Ett personligare uttryck skulle göra susen. Men är man ett stort fan av power metal så är det säkert något att hänga i granen.

[Roger Uddin] Caliban (3) - “The Awakening” [Roadrunner Records] Tyskarnas metalcore får på denna resa stå i skymundan för maskingevärssmattrande deathmetal, modernt sound men samtidigt står bandet med ena foten inom den traditionella deathmetalskolan. [Roger Uddin] Chthonic (3) - “Relentless Recurrence” [Deathlight, Playground] För ett tag sedan fick vi bekanta oss med den fjärde plattan från detta taiwanesiska black metalband. Nu släpps, i en något omvänd kronologisk ordning, den tredje plattan här i skandinavien. Och den är faktiskt bättre än efterföljaren. [Matts Halmerius] Collarbone (2) - “The Back Of Beyond” [Ranch Records, Spinefarm Records] Lagom slamrig finsk rock med influenser från punk och metal lite då och då. Ungefär som om Hoobastank, Funeral For A Friend tog en brottningsmatch med Matchbook Romance som domare. [Roger Uddin] Danzig (3) -”The Lost Tracks Of Danzig” [Soul Food] Danzig ger här ut en dubbelsamling med låtar som utav någon anledning inte har kommit med på hans skivor. Och en hel del av dem håller en riktigt bra klass.

[Christer Roos] Daughtry (3) - s/t [Ranch Records, Spinefarm Records] Daughtry med sångaren Chris Daughtry som kom på en fjärde plats av den femte säsongen av American Idol har fått mycket stora framgångar med sin lättsmälta melodiska rock. Lättlyssnat för den stora massan. [Christer Roos] ..fortsättning på sid 16.

Agonyzone - at your service since 1996 | 15

RECENSIONER I korthet Elusive (3) - “Locked Doors, Drinks And Funerals - Songs From The Desert” [Pandaimonium Records] Goth som mixar influenser från band som The Mission och The Doors, där även inspiration från western och lite 80-tals synth dyker upp då och då.

[Christer Roos] Entombed (4) - “Serpent Saints” [Candlelight, Threeman/Sound Pollution] Känner svenska dödsinstitutionen månne en dödlig andedräkt flåsa i nacken? Bandet är nämligen mer old school än på länge! Ett måste för dig som dyrkar ”Clandestine” och ”Left Hand Path”. [Matts Halmerius] Ephel Duath (2) - “Pain Remixes The Known” [Earache, Sound Pollution] Detta är egentligen en elektronisk omarbetning av 2005 års album ”Pain Necessary To Known”.

Industriellt, på gränsen till noise.

Men inte överdrivet upphetsande.

[Matts Halmerius] Fredriksen Denander (4) - “Baptism

By Fire” [Frontiers, Border] Dennis “Fergie” Fredriksen (TOTO, Trillion, LeRoux) är en brilliant sångare.

Tommy Denander (Radioactive) är en lika brilliant gitarrist och låtskrivare.

Tillsammans har de skapat ett album som tog tre år att göra men som redan känns som en klassiker i genren Melodic Rock. Bör kollas upp av dig som gillar Toto, Journey, Joe Lynn Turner, Talisman och Europe. [Helena Larsson] Full Blown Chaos (2) - “Heavy Lies The Crown” [Ferret, Border] Låt dig inte luras av ett storslaget yttre. New Yorkbandets hardcore/thrash är precis lika tråkigt stereotyp som det sjuttiofjortontusen andra band gör. [Matts Halmerius] The Generators (3) - “Welcome To The End” [People Like You, Sound Pollution] The Generators debutplatta släpps igen, exakt tio år efter jungfrufärden. Soundet hämtas från 70-talets England, inte minst The Clash. Men skivan känns fortfarande ganska stark. [Matts Halmerius]

Darkest Hour

Darkthrone

David Readman

Dekapitator

The Devil Wears Prada

“Deliver Us” Victory (Border)

“N.W.O.B.H.M (MCD)” Peaceville Tyrant Syndicate

“David Readman” Frontiers Records

“The Storm Before The Calm” Relapse (Border)

“Plagues” Rise/Ferret (Border)

Äntligen. Jag har väntat länge på en platta med metalcore som förmår vara sticka ut lite från mängden.

Och när den kom var det från ett för mig oväntat håll. Den amerikanska metalcore- och hardcorescenen har inte direkt översvämmats av kreativa band de senaste åren. Tvärtom har det varit ganska mycket skoluniform över båda dessa genrer.

Därför är det kul att höra Darkest Hour på sin femte platta. Soundet må vara bekant. Men melodier och riff varieras på ett sätt som jag tycker mig se alltför sällan i dessa dagar.

Bandets ”Hall of fame” förtjänar också att nämnas, ty här finns samarbetspartners som utan tvekan bidragit med viktiga delar till det positiva intrycket. Framförallt bör det uppmärksammas att den erkänt kreative Devin Townsend återigen fått förtroendet att producera (han gjorde också 2005 års platta ”Undoing Ruin”). Och konvolutet signeras John Dyer Baisley (Baroness, Pig Destroyer, Municipal Waste).

Med spår som “Doomsayer”, “Demon(s)” och “A Paradox With Flies” och några till, har alltså Darkest Hour presterat årets hittills intressantaste metalcorealster. Jag höjer mitt glas.

Enligt den medföljande information är det menat att man ska se ”New Wave Of Black Heavy Metal” som en försmak av Darkthrones kommande album ”Fuck Off And Die”. Trots att man oftast vet vad som väntar är det alltid med en viss spänning man ser fram emot ett nytt släpp med ett av världens mest respekterade black metalband. Respekt som de har förtjänat genom att under sina 20 år som band gång på gång visat att de minsann inte viker ner sig eller kompromissar på något sätt.

På ”N.W.O.B.H.M” ryms det fyra stycken låtar som alla är exklusiva på ett eller annat sätt. Skivan börjar med ”Wisdom Of The Dead” som är en black metaldänga i sann Darkthroneanda. Tvåa ut på skivan är en old schoolhyllning till gamla kanadensiska band där det droppas låttitlar från band som Obliveon, Sacrifice, Razor, Piledriver och Slaughter. Det är en skönt punkig låt med det självklara(?) namnet ”Canadian Metal”. Sist ut är en coverversion på punkbandet Testors gamla ”Bad Attitude”.

Om detta är en försmak av vad som komma skall kan jag bara konstatera att jag troligtvis kommer att bli ytterst nöjd med ”F.O.A.D” när den släpps.

David Readman hanterar normalt sett mikrofonen i Pink Cream 69.

Det har han gjort sedan år 1994.

Han har vid sidan av Pink Cream 69 sjungit i det franska metal bandet Adagio. Nu gör han premiär som soloartist. Producent är den välrenommerade kollegan från Pink Cream 69, Dennis Ward.

David Readman är en lysande sångare och låtskrivare. Han påminner om David Coverdale i sångstil och Readmans soloalbum påminner lite om Coverdale´s soloplattor.

Men Readman har mer tryck och riv i sina låtar. Readmans soloplatta är mer AOR än vad Pink Cream 69 spelar, så det här är lite snällare hårdrock än vad vi är vana att höra David Readman framföra. Hela plattan håller mycket hög kvalitet.

Favoritlåtarna är ”Without You”, ”Long Way To Heaven” “Don´t Let It Slip Away” och ”Love In Vain”.

Thrashens återkomst har det talats om i många år. Frågan är vad det handlar om egentligen. Det framstår mest som ett stort luftslott, som när Erik Satie på sin tid skröt vitt och brett om hur han snart skulle skriva sina Gymnopedier. Och om vilket magnifikt verk det skulle bli.

I praktiken har ”thrashens återkomst” kommit att bli en tämligen intern historia. En samling unga band har dykt upp, med hela sin stil stulen från band som Exodus, gamla Megadeth, Slayer och så vidare. Och en och annan gammal akt har fått gnistan tillbaka eller återförenats.

Dekapitator är ett av de yngre banden som gjort sin läxa väl. Soundet på denna bandets andra platta låter som Bay Area i mitten av 80talet. Riffen är skarpa och tempobytena sitter där de ska. Framsidan ser ut som en gammal Sodomplatta. Till och med bandlogotypen andas old school thrash, komplett med stavfel i bandnamnet.

Allt är därmed upplagt för att imponera på gamla thrashare. Men det funkar inte särskilt bra. Vill jag höra gammal Bay Area-thrash så duger det inte med en nyinspelad platta med ambitionen att låta som på 80-talet. Den saknar nämligen såväl historia som nostalgi.

För ett litet tag sedan fick vi bekanta oss med debutplattan från Ohiobandet The Devil Wears Prada, vilken släpptes i Sverige under våren. Jag protesterade högljutt och gav bandet en etta. Vilket var ett i mina ögon lättförtjänt betyg för att prångla ut rent trams (som konstigt nog sålt bra ändå, tydligen har inte amerikanerna läst min recension).

Under inledande ”Goats On A Boat” funderar jag dock över om jag varit lite väl hård mot nykomlingarna. För det spåret är ändå åtminstone lite hyfsat. Men det intrycket lyckas The Devil Wears Prada att vända ganska snabbt.

Jag bryr mig inte om att bandet visar framfötterna i hemlandet och säljer plattor och turnerar så det står härliga till. Eller att det kan stoltsera med löjligt många polare på Myspace (det säger faktiskt ingenting om kvaliteten på musiken).

Eller att någon annan lättledd recensent tycker att bandet är nyskapande och duktiga. ”Plagues” är ett precis lika stort luftslott som föregångaren. Ostrukturerat, onyanserat i låtmaterialet och bitvis fullkomligt outhärdligt dåligt. Dessutom rippar bandet den här gången Cradle Of Filth. Och det är ingen lyckad kombination till bandets hardcore/post metal.

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Glorior Belli (4) - “Manifesting The Raging Beast” [Southern Lord] Southern Lord är ett bolag som har en tendens att alltid lyckas hitta intressanta artister oavsett vilken musikstil de ger sig på. Franska Glorior Belli spelar black metal och är definitivt inget undantag. Detta är mörkt, rått, smutsigt, välspelat och riktigt bra. [Anders Brorsson] Glow (4) - “Dive Into The Sun” [Alone Records, import] Stopp, stanna! Spanska saktmodiga Glow signalerar stolt sin sensationellt sargade solodebut. Satans suverän samling smaragder som sugit saften ur St Vitus, Obsessed, Pentagram och Goatsnake. Soundet, sången, sammanhanget skvallrar samtliga om stenåldersdoom som Wino sprider som sakkunnig schaman. Sällsamt smakfullt! [Thomas Olsson] Guitar Wolf (3) - “Dead Rock” [GanShin, Sound Pollution] I Guitar Wolfs J-rock möts Sex Pistols, Ramones och Elvis Presley. Bandet har för övrigt stått model för Quentin Tarantinos japanska tjejgrupp i Kill Bill. Musikaliskt finns råheten från lo-fi och öset från punken. [Matts Halmerius] Hanoi Rocks (3) - “Street Poetry” [Demolition Records] Finska Hanoi Rocks har under det senaste åren fått in lite svensk blod via gitarristen Conny och basisten Andy. Om det är det som gett bandet mer harmoni kan jag inte svära på, men skivans innehåll utstrålar en hel del sådan i form av svängig rock ´n´ roll. [Christer Roos] Heaven Shall Burn (4) - “Whatever It May Take” [Lifeforce, Sound Pollution] Detta är mitt favoritband under Lifeforce-etiketten! Den tyska konstellationen förvaltar arvet från At The Gates bättre än bröderna Björler själva, med The Haunted! [Matts Halmerius] Hellfueled (4) - “Memories In Black” [Black Lodge/Sound Pollution] Debutalbumet “Volume One” var starkt, sen kom lite svagare “Born II Rock”. Nu är bandet tillbaka med “Memories In Black” som till dagens datum är det vassaste bandet har gett ut. Tung svensk hårdrock när den är som bäst.

[Christer Roos]

Helena Larsson

Anders Brorsson

Diablo Swing Orchestra

Dragontears

El Gordo

Fueled By Fire

Gorefest

“The Butchers Ballroom” Candlelight/Plastic Head (Sound Pollution)

“2 000 Micrograms From Home” Bad Afro Records (Border)

“The Man Behind The Machine” Glen Ghost Records (Sound P)

“Spread The Fire” Metal Blade (Border)

“Rise To Ruin” Nuclear Blast (Sound Pollution)

Okej, det här kommer förmodligen att låta helstolligt. Men när Diablo Swing Orchestra drar igång på min stereo – då spritter det liksom i hela kroppen. Det är som att ha en liten björnen Baloo ryckande någonstans i svanskotan: ”kom igen nu katten, det svänger ju!” ”The Butchers Ballroom” vänder fullkomligt upp och ner på alla förväntningar jag har om en metalplatta. Normalt sett gäller att allting nytt som kommer, är något som låter bekant. Inspirerat av något annat. Men Diablo Swing Orchestras musik liknar ingenting annat. Jo, i ”Rag Doll Physics” märks en tydlig inspiration av folkvisan ”Uti Vår Hage”. Och i övrigt går det förstås att dra paralleller till filmmusiken i Baz Luhrmanns film ”Moulin Rouge”. Det rör sig om kabarétmetal, med andra ord. Sedär, vi måste alltså uppfinna nya begrepp för att lyckas med en rättvis beskrivning.

För ett litet tag sedan skrev jag om Gogol Bordellos nya platta att det var den ditintills mest originella plattan i år. Det gäller inte längre. ”The Butchers Ballroom” är originellare, mer genomtänkt och fan så mycket bättre. Det var mycket länge sedan jag kände mig så fullkomligt överrumplad av ett album. Stående ovationer, bravo!

Hawkwiiiiiiiiiiiiind. Tidiga Monster Magneeet. Primaaal Scream!!!

Space och psykrock från Danmark hur vanlig är det?

Det enda band jag kan komma på så här direkt är möjligtvis Gas Giant. Annars är det ganska tunnsått med den varan. Därför blir jag så grymt exalterad när det väl dyker upp ett gäng som Dragontears – även om namnet är klart missvisande.

Inom spacerocken handlar det inte om att få till ett fett ljud, skoningslösa riff eller fräcka gitarrsolon.

Nej, flummiga ljudmattor, mycket tremolo (åtminstone här), ovanliga ljudlandskap och att finna den rätta stämningen är det viktigaste.

Dragontears drygt 17 minuter långa flytande Primal Screaminfluerade “The Doors Of Prescription” förflyttar mig snabbt till en helt annan dimension. Glöm allt vad avslappningskassetter, yoga och diverse djurläten heter– det här är de rätta grejerna.

Slut ögonen och häng med på ”trippen”.

Float On!

- Skit också, vi har inte råd att åka till en öken och ta foton till omslaget. Vad gör vi då?

Vänta ett slag… vi åker vi till det gamla grustaget utanför stan.

Att det handlar om stonerrock har de flesta redan räknat ut.

Nykomlingarna i svenska El Gordo bryter inga nya marker direkt men klarar sig okej, även om låtarna inte sätter sig. Fuzzen går direkt till hjärtat men borrar sig aldrig in.

Hade gärna önskat en och annan sånglektion också och musikaliskt lite mer vidgade vyer.

Man kan även ställa sig frågan, behöver genren verkligen utvecklas?

För egen del gillar jag musiken bäst när psykedelian och flummet får fria tyglar, även om det oftast då går över i spacerock.

Något det tyvärr än är alldeles för lite av hos debuterande El Gordo, jag säger ”än”– förhoppningarna inför uppföljaren finns där ännu.

Det är mitt i den inledande “Ernest Goes To Hell” och jag undrar vad ända in i det glödheta gitarristen håller på med. De Iron Maideninspirerade solona går i en helt annan tonart än resten av gänget spelar i. Är karln tondöv? Kommer resten av plattan att innehålla ett helt katastrofalt försök till att få ihop låtar, av ett kollektiv som inte kan spela? Och hur lyckades Fueled By Fire i så fall få ett skivkontrakt.

Nå, mina farhågor stillas snart. ”Spread The Fire” visar sig vara en exkursion i riktigt, riktigt old school thrash. Det vill säga heavy metalbaserad thrash. Det doftar tidiga Iron Maiden, Judas Priest och lite Helstar om det kaliforniska thrashsamfundets debutplatta. Och när ”Massive Execution” inleds av en akustisk tolkning av Bach som tonas in i ett skönt riff, då är allt inledande tvivel som bortblåst.

Fueled By Fire är uppenbarligen ett band som på ett kreativt sätt återvänder till thrashens allra första levnadsögonblick.

Låt vara att jag tidigare grymtat över att ”thrashens återkomst” så ofta kommit att innebära simpla kopior av Exodus, Megadeth’s eller Testaments gamla bedrifter. Det finns som bekant ingen regel utan undantag.

När holländska Gorefest släppte albumet ”La Muerte” år 2005 var det efter sju år i splittring. Att verksamheten sålunda återupptogs var naturligtvis ett glädjebesked.

Och återföreningsplattan skulle visa sig vara något utöver det vanliga. En musikalisk styrkedemonstration, där Gorefest presterade ett originellt och svängigt album.

En fullkomligt lysande exkursion i extrem metal.

Förväntningarna var därmed tämligen uppskruvade inför ”Rise To Ruin”. Bandet verkar dock ha insett att det inte skulle innebära någon större framgång att försöka göra ett ”La Muerte II”. Bättre att söka sig nya vägar. Förmodligen ett i grunden klokt beslut. ”Rise To Ruin” är mer traditionell dödsmetall. Den är inte lika svängig som ”La Muerte”. Men vinner mot många branschsyskon på den ringa användningen blast beats.

I stället satsar Gorefest på en mer långsam och doominfluerad death.

Inte helt olik vad svenska Expulsion höll på med för drygt tio år sedan.

Resultatet är kraftfullt, malande.

Som en stridsvagn, obönhörligt vältrande sig fram i terrängen. Vilket i sammanhanget ska tas som ett positivt omdöme. Ändå måste jag med kniven på strupen tillstå att 2005 års album är bättre.

..fortsättning på sid 17.

Matts Halmerius

Thomas Olsson

Thomas Olsson

Matts Halmerius Matts Halmerius

16 | Agonyzone - at your service since 1996

RECENSIONER I korthet Kamelot (4) - “Ghost Opera” [SPV/Steamhammer] Att bandet funnits i femton år märks tydligt, både i låtarnas arrangemang och framförande. Progressiv metal där musikerna inte bara tänker på hur skickliga de är, utan sätter låtarna i centrum. [Christer Roos]

Halford

Hurtlocker

Instil

Iron Fire

Korpiklaani

“Metal God Essentials Vol. 1” Frontiers Records

“Embrace The Fall” Napalm (Sound Pollution)

“Stalking Death” (MCD) Garden Of Exile/Dead Vibrations

“Blade Of Triumph” Napalm Records

“Tervaskanto” Napalm Records

Att kallas för ”Metal God” är en ära som få är förunnat. Rob Halford bär den med stolthet och förtjänar den. Han karakteristiska röst har präglat Judas Priests klassiska musik i årtionden.

När han slutade i Priest 1992 undrade man vad som skulle hända.

Priest fick som ersättare för Halford Tim ”Ripper” Owens och Rob gick vidare med band som Fight, Two och Halford. Men nu är Halford är tillbaka där han bör vara; i Judas Priest. ”Metal God Essentials Vol. 1” är en samling från Halfords olika projekt under frånvaron från Priest.

Den innehåller det bästa från den rosade ”Resurrection” (2000) i form av titelspåret, ”Made In Hell” och ”Slow Down”. Här finns bland annat en grym demoversion av ”Silent Screams” (1999). För dig som gillar Halfords äldre låtar hittar du klassiker från Fight tiden som ”Into The Pit” och ”War Of Words”. Han har även spelat in en ”european mix” på nya ”Redemption”. Men jag måste erkänna att jag inte gillar produktionen på den låten även om låten i sig är bra.

Tillhörande bonus-DVD:n har kul ”Behind the Scenes” dokumentärer även om jag tycker att dom kunde vara betydligt längre. DVD:n innehåller även några utvalda videos inklusive en liveversion av ”Never Satisfied” från JP:s första album.

Magnus Ek

Det här med musik och olika plattor är väldigt humörberoende. Det vill säga, vad som låter bra en specifik dag. Åtminstone är det så för mig.

Och då ska alltså musiken rent atmosfär- och stämningsmässigt passa med dagsform, humör och tro mig – väder.

I skrivande stund är det grått och regnigt ute. Precis som det sett ut under större delen av den här ynkliga versionen av en så kallad sommar. Dylika dagar brukar det vara som upplagt för och låta bra med hård musik. Exempelvis thrash. Sålunda borde Hurtlockers ”Embrace The Fall” vara helt perfekt i stereon. Sitta som en fläskläpp. Göra mig glad.

Men det gör den inte. Och man kan ju fråga sig varför. Svaret är ganska enkelt. ”Embrace The Fall” är en thrashplatta producerad enligt för genren formulär 1a. Det händer ingenting av vikt på de dryga 36 minuternas speltid. Visst sitter produktionen tight och framförandet orsakar inte några gråa hår i tinningarna. Men det hjälper inte.

Jag hittar ingenting spännande med Hurtlocker. Musiken är lika givande som en taggad föreläsare som inte har något vettigt att säga. Goda ambitioner hjälper föga, då innehållet är så tunnt.

“När Fantomen rör sig står blixten stilla” lyder ett av Lee Falk’s så kallade gamla djungelordspråk. Och osökt kommer jag att tänka på detta när jag hör Instils inledningsspår ”Come Off Triumphant”, från nya EP:n ”Stalking Death”. För där går det undan, det vill jag lova.

Det bör kanske tilläggas att tempot för övrigt hålls högt genom hela plattan. Inga pretentiösa ballader här, inte. Instil kör melodisk death/thrash med ett synnerligen välbekant sound (läs: Haunted-influerat). Men drar på för fullt genom samtliga sex låtar. Den faktorn gör ”Stalking Death” värd att höra.

Tillsammans med diverse hardcoreinslag som stoppas in här och där och höjer aggressiviteten en smula.

För ingen är ju argare än en uppretad hardcore-vegan, det vet varenda nisse.

Det holländska kollektivet bidrar till genren med ett ös, som faktiskt gör att bandet smäller flera av kollegorna på fingrarna. Sen kan man förstås tycka vad man vill om soundet som sådant. Hade Instil tagit ut svängarna lite mer och experimenterat mer i låtskrivandet, så hade åtminstone jag blivit gladare.

Danska Iron Fire är tillbaka med en ny power metal platta och delvis ny line-up. Det är fortfarande sångaren Martin Steene som håller i micken.

Kirk Backarach och Jobbe J sköter gitarrer. Martin Lund återfinns på bas och Jens Berglid på trummor.

Iron Fire har inget problem med att hålla sig till klichéerna inom power metal och de gör det bra. Är du redan Iron Fire fan så lär du inte bli besviken på den här plattan. Det är tungt och det går undan när de danska vikingarna ger sig ut för att rädda världen.

Helena Larsson

King Diamond (4) - “Give Me Your Soul... Please” [Massacre Records] Ett mycket starkt album från gamle gode King Diamond, där man känner att inspirationen har flödat både på det musikaliska och textmässigaplanet. [Christer Roos]

Korpiklaani spelar tämligen osannolik hårdrock som kallas Humppa Folk Metal. De använder både flöjt och dragspel. Låtarna byggs upp kring finsk folkmusik och tung metal. Det spelar ingen roll att jag inte förstår vare sig finska eller samiska, det här är charmigt.

Korpiklaani har energi och tyngd och de verkar ha bråttom när de spelar. De låter dessutom som att de har kul och det smittar av sig.

Sällan har jag dragit så mycket på smilbanden när jag lyssnar på en platta som när jag hör detta. Det är helt enkelt osannolikt. Hårt tungt, med driv och energi. Den här plattan rekommenderas till dig med humor och till dig som redan har allt men trodde att du aldrig skulle hitta nåt nytt.

Helena Larsson

Matts Halmerius

Mekong Delta (3) - “Lurking Fear” [Afm Records] Redan på åttiotalet imponerade detta band med sin tekniska thrash på mig, och än idag känner jag att bandet håller måttet.

Proggressiv metal där taktbytna haglar. [Christer Roos]

Ministry (3) - “The Last Sucker” [Thirteenth Planet] Sista albumet från industriella Ministry och i vanlig ordning så maler maskineriet på, dock lite mer nyanserat denna gången. [Christer Roos] Motörhead (2) - “Better Motörhead Than Dead – Live At Hammersmith” [Steamhammer, Playground] Motörheads liveproduktion är i vanlig ordning välgjord. Och äger du inte redan ett konsertalbum med rockgiganterna, så kan det vara dags att köpa detta. Innehar du däremot någon av de tidigare liveplattorna, så lär du inte hitta mycket nytt att glädjas över. [Matts Halmerius]

Lillian Axe

Magnus Rosén

Municipal Waste

Neaera

Nightwish

“Waters Rising” Locomotive Records (Sound Pollution)

“Set Me Free” Sound Pollution

“The Art Of Partying” Earache (Sound Pollution)

“Armamentarium” Metal Blade (Border)

“Dark Passion Play” Nuclear Blast

Det har gått 15 år sedan Lillian Axe släppte sitt förra album. Det första kom år 1988 och producerades av ingen annan än Robin Crosby från RATT. Under 80- och 90-talet var de förband åt band som RATT, Krokus, Poison, Stryper och Lita Ford. Sedan tog de alltså en lång time-out.

Nu när de är tillbaka så är det med en ny line-up. Den enda som är kvar från orginalsättningen är gitarristen Steve Blaze. Övriga deltagare är Derrick Lefevre sång, Sam Poitevent gitarr, Eric Morris bas och Ken Koudelka på trummor.

Hur låter då det här ”nya” Lillian Axe? Tja, de framställer sig som hårda killar som lirar heavy metal. Möjligen är sista spåret den instrumentala låten ”5” att betrakta som hård, i alla fall i inledningen. Men annars är det inte så väldans ”heavy”. Inte så glammigt heller. En hel del av låtarna går långsamt utan att vara tunga.

Min bästa beskrivning av det här är: tråkigt men godkänt.

Magnus Rosén är för de flesta mest känd för sin tid som basist i Hammerfall. Men han har fler strängar på sin lyra. Hans femte soloplatta “Set Me Free” som är en smältdegel av funk/jazz/fusion/rock, bevisar vilken kompentens denna herre besitter.

Med basen i centrum tilllåts du sväva iväg på skalor som övergår i flippade och abstrakta turer. Med diverse gästartister från musikscenens alla kanter och hörn blir albumet given för dig som vill förkovra dig i musikalisk och teknisk kvalitet.

Lika given är den för dig som skolar dig till basist. Men om ingendera stämmer in på dig, så tror jag att plattan uppskattas av dig som råkar digga Les Claypool, Jaco Pastorius, Joe Satriani och Mattias “Ia” Eklund.

Vid en första anblick, eller kanske snarare första avlyssning, kan Municipal Waste te sig presterande ganska trevlig thrash. Den är ösig och energisk och bitvis riktigt punkig. Men vi som känner till bandet sen tidigare faller inte så lätt i fällan. Bakom hörnet lurar nämligen en tämligen pubertal konstellation.

Sångtemana på bandets tredje fullängdsplatta rör i vanlig ordning superi, matkrig i skolmatsalen och liknande aktiviteter. Inte alldeles olikt svenska Gehennah, alltså. Fast om Gehennah:s image föreställer arbetslösa rockers i 25-årsåldern, är Municipal Waste snarare kvar på högstadiet. Och det är också det som är den stora anledningen till min skepsis.

Musikaliskt sett är ”The Art Of Partying” i och för sig en helt okej underhållning för en regnig kväll. Och den som uppskattar high schoolkomik i stil med ”American Pie” eller ”Dude Where’s My Car?” kan säkert uppskatta bandets så kallade humoristiska ådra. För min del får jag dock lätt allergiska utslag av dylik komik och blir inte ens lite road. Pubertal thrash var roligt för tio år sedan, men nu krävs det mer finess än så här för att imponera på åtminstone mig.

Att Neaera framstår som ett av de bättre exemplen i en genre som blivit klonad in absurdum, det har vi tidigare konstaterat. Förra plattan, ”Let The Tempest Come” var som ett ljus i mörkret för en bitter recensent. Även om grunden i soundet på den plattan var stereotypt så visade ändå Neaera upp en del egenheter.

När vi nu noterar den tredje fullängdaren på familjeträdet, kan vi sluta oss till att historien så att säga upprepar sig. Bandet kombinerar en välkänd stil och struktur med black metal av det aggressivare slaget.

Kombinationen är densamma som på förra plattan, men ”Armamentarium” är faktiskt tyngre och mörkare än föregångaren. Och det är utan tvekan till fördel för bandet och för plattan.

Visserligen går det att hävda att kombinationen death/black knappast är något nytt påfund. Men de flesta band i min samling som kör receptet bygger det på en mer old school form av melodisk death. Neaera följer närmast slaviskt temat för sin tid, vilket är på gott och ont.

Bandets variation av receptet hör dock till en liten kategori som är värd att uppmärksammas.

Ja den stora frågan här är väl hur Nightwish klarar sig utan Tarja som var en stark nämnare i vad man tänkte på när man hörde namnet Nightwish. Och jag måste säga att bandets nya svenska sångerska Anette Olzon klarar uppgiften med bravur. Hennes röst känns både uttrycksfull och med ett stort omfång för att klar av bandets varierade låtar. Inget ont om Tarjas röst men då man såg bandet live så tyckte jag att de förr var två olika delar, Tarja med sin operaröst och ett band som var mer metalliskt. Med Anette så känns det som om det hela kommer att bli mer sammansvetsat live.

Musikaliskt är det som tidigare - alltså som ett äventyr att lyssna på Nightwish. Det känns som man reser runt i arrangemang och får uppleva allt från mäktiga ballader, symfoniska partier till mer tyngre metal.

Många trodde säkert att sagan om Nightwish skulle ta slut då Tarja fick lämna bandet i slutet av 2005.

Mer fel kunde de inte ha, med nya skivan “Dark Passion Play” och med Anette i spetsen är detta bara början på en nystart för bandet.

Helena Larsson

Manitou (3) - “No Signs Of Wisdom” [Metal Heaven / Border Music] Manitou handlar om renodlad och klassisk heavy metal med driv och energi. De uppger själva att de influerats av Queensryche, Iron Maiden, Annihilator, Ozzy, Dio, Judas Priest med flera. Det är tungt och skönt och Manitou har hittat greppet. Och de lär inte släppa taget. Ett tips till dig som vill lyssna på det här: Håll dig nära volymkontrollen. Du kommer säkert att vilja vrida upp den på max rätt snart. [Helena Larsson]

Michael Thompson (3) - “How Long” [Frontiers Records] “How Long” (1988) är en återutgivning som har fått en ansiktslyftning och tre nya låtar. Musiken är FM rock.

Michael Thompson är en av de mest anlitade gitarristerna och har spelat med bland annat Jennifer Lopez, Céline Dion och Madonna. [Magnus Ek]

Matts Halmerius

Roger Uddin

Malefice (4) - “Entities” [Anticulture/Plastic Head, Sound Pollution] Debutplattan från detta metalcore/ thrash-band är faktiskt överraskande varierad och kreativ. Lovar gott inför framtiden. [Matts Halmerius]

Christer Roos

Paragon (3) - “Forgotten Prophecies” [Remedy, Sound Pollution] Paragons thrashinfluerade heavy/power metal är allt annat än nyskapande.

Men tempot är högt, riffen är sköna och albumet rockar. En enkel platta utan krusiduller. [Matts Halmerius] Path Of No Return (2) - “The Absinthe Dreams” [Burning Heart, Bonnier Amigo] Path Of No Return levererar vad som kan förväntas av ett hardcoreband idag. Varken mer eller mindre. Tämligen ointressant.

[Matts Halmerius] Pig Destroyer (3) - “Phantom Limb” [Relapse, Border] ”Phantom Limb” är tredje plattan från Relapse’s nya påläggskalv. Snabb och drivig grindcore, med dragning åt crust. Kan bli stora inom sin genre, med tiden.

[Matts Halmerius] Revolution Mother (3) - “Glory Bound” [AFM, Sound Pollution] Revolution Mother, med skateboardlegenden Mike Vallely på sång, lirar skön och lagom tung punkrock med betoning på rock. Tyngre än Turbonegro, snabbare än Breed.

[Matts Halmerius] SID (4) - “Hoshi No Miyako” [GanShin, Sound Pollution] Edith Piaf möter schlagervärlden och en hel bunt med TV-serieteman från det glada 80talet. Inser du humorn i det hela, så är du i hamn. Det handlar om underhållningsvärde.

[Matts Halmerius]

Matts Halmerius Matts Halmerius ..fortsättning på sid 18.

Agonyzone - at your service since 1996 | 17

RECENSIONER I korthet SSS (3) - “SSS” [Earache, Sound Pollution] SSS står för ShortSharpShock.

Debutplattan från ett gäng våldsfixerade thrash-punkare från England.

Med influenser från old school Bay Area. Funkar ganska hyfsat.

[Matts Halmerius] Social Distortion (3) - “Greatest Hits” [Epitaph, BonnierAmigo] Klassiska punkrockarna i Social Distortion från Orange County i södra Kalifornien släpper här ett “Greatest Hits”-album. Skivan innehåller endast tolv låtar, vilket känns lite klent då bandet varit aktiva sedan slutet av 70-talet. Nya låten “Far Behind” får en i alla fall att se ljust på bandets framtid. [Christer Roos] Spetälsk (3) - “Spetälsk” [Unexploded Records] Norrköpingstrion Spetälsk spelar på sin debutplatta black metal som den spelades i mitten på nittiotalet. Det här är bra producerad black metal med tydliga influenser från den nordiska svartmetallens stormaktstid. Spetälsk gör inget som inte gjorts tidigare, men de gör det bra. [Anders Brorsson] Still Remains (3) - “The Serpent” [Roadrunner] Metal/hardcore/emo/ rock med stark känsla för melodier.

Klistriga refränger, riff uppbyggd på granit och keyboardslingor som skänker rymd åt ljudbilden. Tänk dig en grogg bestående av Bullet For My Valentine, H.I.M och As I Lay Dying. [Roger Uddin] Stone Lake (2) - “World Entry” [Metal Heaven / Border Music] Stone Lake är ännu ett svenskt melodiöst metalband. Det låter lite TNT blandat med Stratovarious, stundvis med ett stänk Halford. [Helena Larsson] The Studs (2) - “Studs” [GanShin, Sound Pollution] J-rock finns som bekant ett samlingsnamn för många musikaliska former och varianter. The Studs version hämtar inspiration från The Hives, PJ Harvey och diverse hardcoreakter.

Resultatet är dock en smula tamt.

[Matts Halmerius]

Nile

Obituary

On Trial

Raging Speedhorn

Ride The Sky

“Ithyphallic” Osmose Productions

“Xecutioners Return” Candlelight/Plastic Head (Sound Pollution)

“Forever” Bad Afro Records

“Before The Sea Was Built” SPV (Playground)

“New Protection” Nuclear Blast

Amerikanska dödsmetallvidundret Nile har förmodligen lyckats knåpa ihop årets längsta låttitel. Eller vad sägs om ”Papyrus Containing The Spell To Preserve Its Possessor Against Attacks From He Who Is In The Water”. Säg det snabbt tio gånger i sträck, om du kan. ”Ithyphallic” är ett storslaget album, sett till kompositionerna. Fast frågan är väl om någon hade väntat sig något annat. Nile har knappast gjort sig känt som något minimalistiskt kollektiv. Tvärtom, här fläskas det på rejält, med tunga riff inspirerade av mellanöstern och dubbla baskaggar. Och så läggs det mycket fokus på att det ska vara tekniskt, förstås. Jag dristar mig faktiskt till konstaterandet att Nile går i täten för en samling dödsmetallgrupper, vilka i sin musikaliska ambition motsvarar 1800-talets pianovirtuoser.

Men jag kan inte förlika mig med produktionen. Neil Kernon har i och för sig ett väldigt gott rykte som producent. Och kanske är det helt enkelt så att jag inte håller med honom om vad som låter bra.

Men soundet är alldeles för dovt och mörkt för att ”Ithyphallic” ska komma till sin rätt. Låtmaterialet är i grunden bra, men produktionen gör det svårt att urskilja nyanserna.

Floridapionjären Obituary var en av de allra första bekantskaperna jag gjorde med dödsmetall, överhuvudtaget. Bandets old school och kompromisslösa musik var stentuff i det halmeriuska pojkrummet. Skivor som ”Slowly We Rot” och ”Cause Of Death” hörde till den tidiga tonårsdieten, som så småningom skulle kompletteras med fler och fler inslag.

Men oavsett hur många band jag än hör, så är det alltid intressant att se vad pionjärbanden presterar. Vissa av dem utvecklas i takt med att genren växer åt olika håll. Andra står kvar, med små förändringar, ungefär där de en gång började. Obituary hör till den senare kategorin. ”Xecutioners Return” är lika solid som bandets musik var när det en gång föddes (för snart 25 år sedan) och då faktiskt hette just Xecutioner.

Det ska i och för sig erkännas att den tiden är förbi, då Obituary satte agendan för hur dödsmetall skulle låta. Ett påstående i stil med att bandet är tillbaka för att visa var skåpet ska stå vore därmed en överdrift. Ty den här skutan visar inte upp några direkta nymodigheter.

Däremot seglar den på lika tryggt och stabilt som i sina glansdagar för 15-20 år sedan.

“Du, de är precis som Tiamat; de är ett gift”, sade min sambo när jag spelade upp mitt senaste fynd ur recensionshögen. Jämförelsen med Tiamat stämmer inte ett dugg musikaliskt, men jag håller med henne.

On Trial smyger sig på en, och man vill ha mer. Mörkt primitivt ljud, dunkla basgångar och gitarrslingor framdrivna av sådana här små vibrerande fingertutor som får den surrande tonen att stanna i samma intensitet hela nedslaget.

Ett gammalt sound, definitivt. Som ett grungeigt REM (tja, REM ÄR ju en smula grungeiga från början, ja) men som just tagit sig ur de värsta Black Sabbath-influenserna (men behållit tyngden), som ett The Cream korsat med Blue Öyster Cult, som ett woodstock landat i Norje.

“Forever” hör till dem skivor som fortsatte att snurra i spelaren långt efter att recensionen var färdig att skrivas, vilket kanske säger det allra viktigaste till er som skall överväga att skaffa den. Jag gillar den. Eller så är det bara att giftet redan slagit klorna i mig.

Det vilar en klaustrofobisk atmosfär över Raging Speedhorns musik.

Nye sångaren Bloody Kev utbrister i primalvrål som ekar av mörker och helvete. Och resten av bandet spelar tillika mörkt, atmosfäriskt och ljuvligt. ”Before The Sea Was Built” är således en styrkedemonstration.

Det engelska hardcorekollektivet visar upp en kapacitet att konkurrera med genrenära kollegor som Neurosis. Men de mörka och atmosfäriska elementen ligger även i linje med vad många doomakter lyckas prestera. Raging Speedhorn har med andra ord komponerat en musikalisk mara. Känslosamt och tungt. Bitvis nästan som en sorgemarsch av Chopin.

Detta det fjärde albumet från Raging Speedhorn visar upp en mognad som jag saknar hos många andra hardcoreband. Här görs gränsöverskridandet för stämningens skull, inte för att bombardera publiken med extrema utfall. Det handlar alltså inte om något effektsökeri på det sätt som exempelvis Botch, I Farm eller Drop Dead, Gorgeous sysslar med. Tvärtom, intrycket av ”Before The Sea Was Built” är att den här plattan har förlösts i blod, desperation och ångest. Och det håller långt.

Den tungt välrenommerade trummisen Uli Kusch (Masterplan, Helloween, Gamma Ray) träffade sångaren Björn Jansson (Tears Of Anger) i början av år 2006. De utbytte musikaliska idéer och det mynnade ut i att de startade ett nytt band. De rekryterade den lysande gitarristen Benny Jansson samt bassisten Mathias Garnås och keyboardisten Kaspar Dahlqvist.

Bandet Ride The Sky var nu ett faktum. Medlemmarna i Ride The Sky har varit med i musiksvängen ett tag. Tillsammans har de medverkat på över 70 plattor.

Ride The Sky som band gör debut med ”New Protection”. De spelar tung och progressiv power metal. Sången, soundet, låtarna, allt är bra på den här plattan. Det är energifyllt och komplext. Explosivt och medryckande. Intelligent och välspelat.

Johan Dahnberg

Helena Larsson

Matts Halmerius Matts Halmerius

Symphony X (4) - “Paradise Lost” [SPV/Steamhammer] Progressiv metal med markerande takter och inslag av både thrash och power metal, där utförandet är klanderfritt.

Rekommenderas om man är inne på denna typ av musik. [Christer Roos]

Matts Halmerius

Tankard (3) - “Best Case Scenario – 25 Years In Beers” [AFM, Sound Pollution] Destruction satte ribban och nu följer Tankard efter. När karriären sammanfattas är det med nyinspelningar av de gamla låtarna.

Uppfräschat och snyggt, för den intresserade. [Matts Halmerius] Three (3) - ”The End Is Begun” [Metal Blade] Alternativ, proggressiv modern rock/pop med inslag av hårdrock gör att den amerikanska kvintettens sound lockar fram en dimridå bestående av Coheed And Cambria, Anyone och The Fire Theft som som ingredienser. Varierat och inte alls dumt, en platta som växer med tiden! [Roger Uddin] Turbonegro (3) - “Retox” [Edel/Playground] Trots att jag inte gillar Turbonegros image, så måste jag ändå berömma dem för att de på platta kan få fram attityd, och ett riktigt bra sväng. Enkel rock som utstrålar energi. [Christer Roos] The Unseen (3) “Internal Salvation” [Hellcat, Bonnier Amigo] Rak, enkel och helt igenom rå streetpunk från pålitliga The Unseen. Sjätte plattan från kvintetten som spelat tillsammans med bland andra Tiger Army och Rancid. [Matts Halmerius] Visions Of Atlantis (3) - “Trinity” [Napalm Records] Stundtals är det här riktigt bra. Å andra sidan blir jag ibland bara så spyfärdig och trött på operahårdrock. Visserligen är det symfoniskt, pompöst, välspelat och hyfsat producerat, men ibland blir det för mycket av det goda. [Magnus Ek]

The Sorrow

Tomahawk

The Vision Bleak

Voices Of Rock

War From A Harlots Mouth

“Blessings From A Blackened Sky” Drakkar

“Anonymous” Ipecac (Border)

“The Wolves Go Hunt Their Prey” Prophecy (Sound Pollution)

“MMVII” AOR Heaven (Border)

“Transmetropolitan” Lifeforce (Sound Pollution)

Kraftfull melodiös metal/death med en hel del inspiration av Killswitch Engage och In Flames. Österrikarnas tredje album sitter som en fullkomliga smocka, en hård och välriktad sådan! Taktfasta riff bjuder in till synkroniserade headbangs, melodier vävda med omsorg och refränger som sätter sig utan större ansträngning. Bandets bombastiska sound kommer helt till sin rätt, ljudbilden passar bandet ypperligt!

På denna tripp gör bandet verkligen skäl för sitt namn - Tomahawk. Plattan är nämligen mer eller mindre ett konceptalbum som berör Indianerna och dess musik. Duane Denison fick idén efter att ha spelat på olika indianreservat. Efter flitigt botaniserande i diverse böcker hittade han låtmaterial som på detta alster omvandlats till tolkningar med det speciella Tomahawk-stuket.

Till den folkmusik som genom åren letat sig fram över de amerikanska slätterna har bandet adderat sin egen krydda av rock. Och resultatet är grymt! Med en väldetaljerad ljudbild faller stämningen genast på sin plats och vi kan följa regndansen och bufflarnas flykt på nära håll. “Mescal Rite”, “Song Of Victory” och “Totem” är låtar som härstammar så långt tillbaka som till början av 1900-talet.

Plattan som även består av egna kompositioner bjuder på många upplevelser och Mike Patton gör som vanligt en gedigen insats. För dig som inte gillar annorlunda utflykter och som väntar dig en platta i stil med tidigare utgåvor kan jag hissa en varningsflagga men i annat fall så är det bara inskaffa sig ett exemplar av “Anonymous” som är en av årets coolaste plattor.

Det har gått två år sedan The Vision Bleak släppte sitt konceptalbum ”Carpathia – A Dramatic Poem”.

Den gången visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Den tyska skräckduon excellerade i konsten att göra ett dåligt album. Ambitionen var skräckromantik, men resultatet liknade mest en annan duo. Anders Lundin och Lars in De Betou, med sina spökvisor för barn.

När herrarna Schwadorf och Konstanz nu är tillbaka med ett nytt album är jag därmed inledningsvis ganska skeptisk. Men ”The Wolves Go Hunt Their Prey” är faktiskt en positiv överraskning. Det är förvisso ett album där skräckromantiken liksom tidigare står i förgrunden. HP Lovecrafts och Edgar Allan Poes andar svävar över bandets musik. Men utförandet är denna gången många gånger bättre.

Nu har The Vision Bleak gått tillbaka till sina goth metalrötter och kombinerat det med doom á la My Dying Bride. ”The Wolves Go Hunt Their Prey” är därmed en skapelse som bygger mer på tunga gitarrer och riff än föregångaren. Och det vinner den på. Jag kan förstås inte påstå att duon imponerar den här gången heller. Men nya albumet går åtminstone att ta på allvar, vilket är mer än jag kunde säga om ”Carpathia”.

Voices Of Rock är ett spännande och ovanligt projekt. Två producenter, Chris Lausmann (Bonfire, Jaded Heart) och Michael Voss (Mad Max, Casanova) har samlat ihop några av världens mest erkända AOR sångare. Istället för att sätta ihop ett band och välja en av dem, så använde de samma band men olika sångare. Gitarrist på albumet är svenske Tommy Denander (Radioactive). Alla låtar på albumet är skrivna och producerade av Chris Lausmann och Michael Voss.

Medverkande sångare: Göran Edman (Yngwie Malmsteen), Dan Reed (Dan Reed Network), Harry Hess (Harem Scarem), Steve Overland (FM, Shadowman), James Christian (House Of Lords), Jean Beauvoir (Plasmatics, Crown Of Thorns), Gary Barden (MSG), Terry Brock (Strangeways) Johnny Gioeli (Hardline, Axel Rudi Pell) och Robin Beck.

Det här är en platta för dig som gillar AOR. Låtarna liksom hela produktionen håller mycket hög kvalitet. Med sångare och musiker av så här hög klass så kan det inte bli annat än ett lysande resultat.

Skomakare, bli vid din läst. Det är ett gammalt fint uttryck, tycker jag.

Och ett uttryck som gör sig bra i de mest skilda situationer. Till exempel när unga akter i ett försök att vara nyskapande blandar och ger så friskt att resultatet blir lidande.

Tyska War From A Harlots Mouth har som ambition att genom en mix av mathcore, grindcore, hardcore och jazz nå nya nivåer inom var och en av skilda genrer. Och faktum är att i sina mest renodlade jazzögonblick gillar jag bandet skarpt. Men inte som metalband, utan som ett electric jazzband. Och i sina mest renodlade grindcore- eller hardcoreögonblick är War From A Harlots Mouth helt okej också. Inte lysande, men helt okej.

Problemet är mixen av stilarna.

Och ambitionen att göra mathcore, vilket är och förblir en musikalisk styggelse (jag väntar fortfarande på att bli motbevisad på den punkten). Resultatet blir en skiva som i flera stycken saknar vettig disposition och struktur i låtarna. Jag har väldigt svårt att ta till mig ”Transmetropolitan”. Det spelar ingen roll hur många fans bandet har på Myspace. Det går visserligen utmärkt att slölyssna på musiken, men ett försök till djupare analys gör mig bara trött.

Visst, denna genre börjar gå ur leda. Men bandet lyckas ändå fånga lyssnarens intresse. Ta bara och lyssna på “The Dagger Thrust”, “Knights Of Doom” och “From This Life”. En platta som kanske inte är direkt nyskapande men som förvaltar arvet på bästa sätt. På gränsen till en fyra!

The Whiskey Rebels (2) - “Create Or Die” [People Like You, Sound Pollution] Det är ganska energiskt när Whiskey Rebels är igång. Det får jag erkänna. Men mixen av hardcore, Oi! och streetpunk blir lite entonig i längden. [Matts Halmerius]

Roger Uddin

Roger Uddin

Helena Larsson

Matts Halmerius Matts Halmerius

18 | Agonyzone - at your service since 1996

ARISE / AZ-BANDET / BLANDBAND

“Snabbt, tungt och melodiöst”

Agonyzones Community-band

Döds/thrashkungarna i Arise är tillbaka. Ny platta.

Nya medlemmar. Nu kan ingenting stoppa dom.

TEXT THOMAS OLSSON FOTO ARISEONLINE.COM

Jobbade för många år sedan i Alingsås utanför Göteborg och gjorde då ett reportage om Alingsås tyngsta metalband Arise. Deras extremt talangfulla blandning av Bay Area Thrash och dödsmetal direkt från The Gothenburg Sound firade då stora triumfer. Bandet släppte tre fullängdare och röda mattan låg ute.

Spelningar och festivaler med såväl Vader som Morbid Angel var under denna tid vardagsmat.

Men så hände något som var totalt avgörande för Arise framtid.

– Det började med att killen som skötte alla bokningar och turnéer för oss på vårt skivbolag Spinefarm, bytte jobb. Tyvärr var personen som tog över helt ointresserad och gillade inte ens vår musik.

Ingenting hände och bolaget tappade intresset. Därefter började vi bråka i bandet .Det hela slutade med att jag och gitarristen L-G Jonasson sparkade sångaren och gitarristen Erik Ljungqvist och basisten Patrik Skoglöw, säger trummisen, och en av Arise grundare, Daniel Bugno.

Vi befinner oss på rockklubben Sticky Fingers i början av året. Ikväll är det tung metal

för hela slanten. Aftonens begivenheter går under namnet Gothenburg Midwinter Metal Blast och presenterar fyra band, däribland Arise.

Logen är full med folk så jag träffar bandet i trappuppgången utanför någon timme innan spelningen. Samtliga är närvarande men det är Daniel Bugno som för talan.

Senast jag hörde och såg er var på Decibel 2000 för tre år sedan. Vad har hänt sedan dess?

– Oj, det är en lång och jobbigt historia, säger Daniel.

Både jag och gitarristen L-G Jonasson tyckte inte att våra två dåvarande medlemmar, basisten Patrik Skoglöw och sångaren och gitarristen Erik Ljungqvist, engagerade sig tillräckligt i bandet. Vi bråkade mycket och tillslut fungerade det inte. Nu blev det istället först till Patent och Registreringsverket (PRV) som gällde för att slåss om vem av oss som skulle få rättigheten till namnet. Daniel och L-G vann och nu började pajkastningen på allvar. Båda lägren publicerade sin version över vad som hade hänt på nätet. Och uppfattningarna gick givetvis isär. Tärda av denna dispyt vägrade dock både Daniel och L-G att ge upp, det var ju spe-

la dom ville. Nu gällde det att hitta nytt folk och gå vidare.

– Premiärgiget med den nya sättningen hade vi i Falkenberg för cirka ett år sedan. Det var grymt. Nu jobbar vi stenhårt med att skriva nytt material, ragga spelningar och att hitta ett skivbolag.

Dagens Arise består av tre nya medlemmar. Patrik ”Patzy” Johansson på sång, gitarristen Mattias Sternberg ( båda från Obduracy), och så basisten Kaj Leissner. I slutet av året är det dags att spela in nya plattan i studio Mega. Producenten Christian Silver (från början trummis i Cemetary och SunDown) står som vanligt bakom spakarna (har producerat Arise samtliga plattor). 14 låtar är nu helt klara för inspelning.

Intressenterna är många men än är ingen bestämd.

– Många bolag vill ha en färdiginspelad platta i handen innan dom bestämmer sig.

Dessutom känns det som nerladdningen har gjort många extremt försiktiga för att signa något nytt.

Men är det inte ganska lätt att gå på gamla meriter. Ni hann ju ändå släppa tre plattor med den gamla sättningen. Det borde väl vara en dörröppnare om något.

– Jo vi hade ju hoppats det men det är det inte. Då var då och nu är nu. Dagens klimat är mycket tuffare än då och konkurrensen är stenhård.

Att vi nobbade en turné med dödsmetalbandet Nile. för att inte vår gamla sångare Erik Ljungqvist ville turnera, gör inte saken bättre direkt.

– För att få upp adrenalinet ordentligt tog bandet med sig all sin utrustning och drog till basistens sommarstuga utanför Karlshamn. I stugan riggades allting upp, bandet öste på för fullt och repade in samtliga låtar som skall vara med på nya platta. Därefter flyttade man ut allting och fortsatte att spela under bar himmel. Eftersom stugan ligger i närheten av Järnavikscamping lockade ”spelningen” många nyfikna åskådare.

– Det var coolt. Överhuvudtaget känns allting väldigt bra just nu. Hela bandet är lika motiverade och brinner lika starkt för Arise. Kan vi bara fixa ett skivkontrakt så jävlar blir det grejer.

– Vi kommer inte att ge upp våra principer, ”snabbt, tungt och melodiöst”. Vi kommer inte att sjunga rent eller blanda in keyboards i vår musik.

Arise är och kommer alltid att vara ett rent metalband!

www.rockzone.se Drottninggatan 10

Stockholm

Namn: Art Like Destruction AZ-namn: Ghostindaylight Medlemmar: Gitarr: Tobias André & Fredrik Jensen.

Sång: Marcus Högberg. Trummor: Laszlo Juhos Bildades: Augusti 2006 Stad: Halmstad Stil: Melodisk dödsmetall/metalcore Antal demos: 1 officiell och 1 oavslutad Hemsida: www.myspace. com/artlikedestruction Hur vill du beskriva er musik?

– Snabbt och melodiskt med tunga partier. Skiftande stil.

Varför bör man kolla in er?

– Det är varierande musik som inte följer några riktlinjer. Vi kör vårat eget race och det vi tycker om.

Hur går det med skivkontrakt?

– Vi har inte börjat skicka ut vår demo, men visst hoppas man.

Bandets största ögonblick hittills?

– Spelningen på Diezel i Halmstad. Önskescenario för bandet under 2008?

– Skivkontrakt och större spelningar.

Varför går du in på Agonyzones hemsida?

– För att hålla sig uppdaterad i inom musikvärlden!

BLANDBAND hösten 07’

AV ROGER UDDIN

I år har vi all rätt att ifrågasätta den svenska sommaren. Några solglimtar och ett par värmeböljor här och där, visst för all del.

Men vi har rätt att kräva mer utav den svenska sommaren!

Men men, det gäller att konservera solen, värmen och sommarkänslan på bästa sätt. Det gör vi med ett blandband som passar bäst i bilen då den åter väcker sommaren till liv, samtidigt som den tränger bort höstmörkret. Mycket nöje!

01.

02.

03.

04.

05.

06.

07.

08.

09.

11.

12.

13.

14.

15.

The Bones - I Wanna Be Sedated Fontkick - Dead ‘Uns Led Zeppelin - Rock And Roll Hellacopters - Toys And Flavors The Offspring - The Kids Aren’t Alright Kula Shaker - Hush Mötley Crüe - Kickstart My Heart Monster Magnet - Powertrip Beautiful Creatures - Kick Out Rocket From The Crypt - On A Rope Social Distortion - Reach For The Sky Rainbow - Long Live Rock N Roll Gluecifer - A Call From The Other Side Pantera - Cowboys From Hell

SVERIGES

FETASTE

MERCH-UTBUD! AC/DC, A Perfect Cirlce, AFI, Agnostic Front, Alexisonfire, Alice In Chains, Arch Enemy, Behemoth, Beyond Fear, Billy Talent, Black Label Society, Blink 182, Corrosion Of Conformity, Converge, Cannibal Corpse, Chimaira, Danko Jones, Danzig, Dimmu Borgir, Hellacopters, In Flames, Joy Division, Korn, Lamb Of God, Rammstein, Slipknot, Sonic Syndicate, Tool, Wolfmother, The Haunted ...OCH MYCKET MER!

Agonyzone - at your service since 1996 | 19

+ + + D O W N L O A D E X C L U S I V E P R E - R E L E A S E D T R A C K S A T W W W. N U C L E A R B L A S T - M U S I C S H O P. D E + + +

CHECK OUT!

PRE-LISTENING, MERCHANDISE AND MORE:

W W W. N U C L E A R B L A S T. D E

Agonyzone - at your service since 1996 | 20

SUCCÈ ELLER BORTGLÖMD/CALLISTO

SUCCÉ ELLER BORTGLÖMD Hur slår man igenom i rockbranschen?

Givetvis finns det många sätt. Men jag pratar inte om att skriva bra låtar, ha en cool image eller göra en massa skandaler.

Nej! Dit jag vill komma är – man spelar förband.

TEXT THOMAS OLSSON

Tänk efter. Hur många förband har du sett genom åren som du kan räkna upp och till exempel säga.

- Corrosion Of Conformity, dom såg jag första gången när de turnerade som förband till Soundgarden tidigt 90-tal.

I början av augusti i år var Rolling Stones i Göteborg och spelade för utsålda hus. Från början skulle Van ” The Man” Morrison agera förband men något hände så istället blev det reggaebandet Toots & The Maytals. Nästan 60 000 personer såg konserten. Hur många såg förbandet och kan uttala sig om dom efteråt?

Givetvis är detta svårt att säga. Men med tanke på alla picknickar utanför Ullevi och runt om på alla grönområden i stan skulle det vara intressant att veta. Problemet att bara ladda lite ”lagom” inför en konsert känner väl de flesta igen. Men det är klart, här handlade det ju om en mer mogen publik som har varit med ett tag och vet vad det handlar om. Dessutom var biljetten knappast gratis så många ville säkert ha valuta för pengarna och missade inte förbandet.

Vanligt scenario I vanliga fall kan det annars ofta gå till så här.

Plats: Förfest hemma i huset/lägenheten. Skön stämning, bra musik och kalla öl.

Plötsligt säger någon.

- Vad är klockan? Är det någon som vet när vi måste gå?

- Äh, va fan. Sätt dig ner det är lugnt. Nu håller väl något sketet förband på, vi hinner några bärs till innan vi går. Skruva upp ljudet och lyssna på detta gitarrsolot istället.

Eller ännu värre.

Plats: Konsertlokalen någon timme innan huvudbandet skall gå på. Du och dina kompisar har för en gång skull kommit iväg tidigt.

- Åh, går dom inte på förrän om drygt en timme.

Då hade vi ju inte behövt ha så bråttom.

- Men tror du inte att förbandet börjar snart?

- Äh, skit i det. Förband är så gott som alltid dåliga. Nu går vi till baren istället.

På detta plan är jag själv långt ifrån felfri. Men har genom åren blivit allt bättre och vet ungefär var gränsen för att ladda lite”lagom” går. Dock inte jämnt…

Nu för tiden brukar jag alltid fråga personer som exalterat berättar om en häftig konsertupplevelse om de såg förbandet.

- Öh, förbandet. Varför då?

- Tja du kanske missade något. Dom kanske var jättebra.

I dagens läge kan man ju gå in och söka på nätet.

Sidor som myspace eller youtube ger både visuella och hörbara exempel på hur banden låter.

Vilket, som i fallet med Chillihounds (se artikel i tidningen), till och med kan leda till att man blir bokad till en festival.

Det gäller att vara nyfiken - Att anstränga sig en smula.

Ta bara en sådan underbar afton jag upplevde i april månad när jänkarna i Clutch besökte Göteborg. Med sig på resan hade de doombandet The Sword – som var strålande, lägg därtill svenskarna i Kamchatka som hängde med på Sverigespelningarna. Vilken treklöver!

Spelningen med Clutch var sedan länge slutsåld.

Men när Kamchatka gick på var lokalen knappt halvfull. Trist. Tack vare det missade de flesta en enormt skön retrotripp tillbaka till det ljuva 70-talet. Tiden då Hendrix var kung och pannband eller hatt var ett måste…

Eller vad sägs om månaden innan då Novembers arvtagare Abramis Brama besökte Göteborg och jag för första gången blev presenterad för det norska förbandet, Black Debbath. Detta galna gäng som lyckas korsa Black Sabbath och tung bluesrock med satiriska samhällstexter (se artikel i Agonyzone nr 5).

Hade jag sett dom om jag bara ”tagit några öl till”?

Troligtvis inte.

De senaste åren har jag blivit allt mer intresserad av hur, varför och vem som sätter ihop olika konsertpaket. Ni vet när man går på en konsert och det är två, kanske tre förband innan huvudbandet går på.

Handlar det om stora band kan de mindre supportbanden mycket väl vara handplockade.

Kompis, kompis du vet. Eller så handlar det om tycke och smak.

- Vi spelade på samma festival en gång och jag såg dom. Efter den spelningen kändes de som ett perfekt förband till oss.

Det kan även vara skivbolagsfolket som bestämmer.

Vi tar ett påhittat exempel och utgår från att banden ligger på samma skivbolag och har kontrakt med samma bokningsbolag.

Plats: möte på det finska skivbolaget Spinefarm i slutet av 90-talet.

- Okej, nu är det dags för Amorphis Europaturné.

Nya plattan är precis släppt och jag har stämt av och kollat med bokningsbolaget Belltower och samtliga band är signade hos dom. Jag har nu funderat på följande bandpaket.

• Amorphis är givetvis huvudakten.

• Eternal Tears Of Sorrow, känns som ett bra alternativ till support. Senaste plattan sålde bra och bandet känns på gång.

• Även Cryhavoc börjar bygga upp ett gott rykte, så jag tycker dom skall få chansen att visa upp sig lite mera.

- Nå vad tycker ni? Vad säger Juuka?

- Ja inte så dumt. Men jag vet att Cryhavov redan har några inbokade spelningar i slutet av juli. Hur gör vi då?

- Äh, vi slänger in något lokalt förband då. Det får

konsertarrangörerna på stället fixa.

Så här kan det gå till, jag säger absolut inte att det gör det jämnt. Det finns säkerligen tusen olika sätt att lägga upp och boka en turné.

Mängder av folk är involverade och mycket skall planeras. Det händer också att supportband får betala för att följa med.

- Såhär är dealen. Ni följer med på spelningarna i Skandinavien. Skall ni med till Beneluxländerna får ni betala uppehåll och logi själva.

Sopade mattan med huvudakten I recensioner och i musiktidningarna kan man ibland läsa om hur supportbandet/en sopade mattan med huvudakten, åsikter som givetvis skall tas med en nya salt och är synnerligen personliga. Men inte alltid helt tagna ur luften.

Tänker till exempel på när det för några månader sedan kom två band från Stockholm som landade i Göteborg.

Huvudbandet bjöd på en ganska lam spelning och levererade, punkt slut.

Förbandet däremot spann loss rejält och gnistrade dubbelt så mycket som sina rutinerade kollegor.

Och leker man med tanken att jag hade varit med i mitten av 80-talet då The Cult åkte som förband till The Mission, skulle det troligtvis inte vara någon större tveksamhet vilka jag skulle utse till den turnéns kungar. Sådär lagom objektivt.

En av de absolut bästa konserterna jag sett var när förbandet fullkomligt knockade huvudbandet. Året var 93 – 94 någon gång. Platsen var Cirkus i Stockholm. Och publiken var där för Alice In Chains. Bandet hade ganska nyligen släppt plattan ”Dirt” och var grymt heta. Fast anledningen till att jag och min sambo åkte dit var snarare förbandet, Screaming Trees, med sångaren Mark Lanegan i spetsen.

Biljetterna var givetvis slutsålda och våra förhoppningar på Screaming Trees skyhöga. Bandet hade bråkat med varandra precis innan de gick på scenen, vilket enligt intervjuer med Mark Lanegan, är de bästa förutsättningarna för att det skall bli en bra spelning. Och gissa om det blev det?

...ladda lite ”lagom” inför en konsert...

Bröderna Conner, bas och gitarr som vägde cirka 150 kg styck, var totalt sjövilda. Gitarristen Gary kastade sig på golvet och rullade över scenen ett flertal gånger. Ni kan ju tänka er själva när man ser en sådan tung man fullkomligt vild av extas kasta sig ner på scengolvet och börja rulla… Hela golvet gungade. Mark Lanegan sjöng som en gud och bandet hade något år tidigare släppt klassikern ”Sweet Oblivion”.

Spelningen var, åtminstone enligt mig, helt strålande.

Efter denna enorma urladdning var det dags för Alice in Chains.

Publiken var högljudd och väldigt spända.

Men vad händer? Jo, sångaren Layne Staley (R. I. P.) ställer sig framme vid scenkanten, greppar micken, börjar sjunga och där står han.

Och! Säger ni. Är det inte det han skall göra eller? Jo det är klart men var fanns känslan eller glädjen. Kommer inte riktigt ihåg men jag tror han hade solglasögon på sig under hela konserten. Inte heller den underbara gitarristen Jerry Cantrell var särskilt kul att se live. De körde sina låtar rakt upp och i ett segdraget tempo och det kändes som ett typiskt 8 – 5 gigg. Den mest hänförda publiken som i början studsade upp och ner, satte sig snabbt. Snart satt alla, inklusive de vildaste fansen närmast scenen.

Det tar mig emot att erkänna men det var nog en av de mest tråkiga konserter jag har sett. Inte ett leende, eller några extra steg närmare scenkanten. Ingenting. Gud vad tråkigt. Inte ens kanonlåtar som Rooster”, ”Them Bones” eller ”We Die Jung” livade upp stämningen. Nej snacka om vilka som gjorde mest intryck denna afton.

Så tänkt på det Så tänk på det nästa gång ni skall på konsert och förfesten är i full gång.

- Är det inte dags att gå nu?

- Nej, nu spelar säkert förbandet. Häll upp en ny grogg och ta det lugnt.

- Nej du. Jag sticker nu. Förbandet kanske är skitbra. Är det någon som skall med?

Inte. Okej, då sticker jag. Vi ses där.

Vi tog oss en pratstund med gitarristen Johannes Nygård för att se vad som har hänt sedan bandet släppte sitt senaste album “Noir”.

Hur ser du på er senaste platta, när du fått lite distans till den?

- Jag gillar den fortfarande, det är klart att man alltid kommer på saker i efterhand, men jag är i alla fall nöjd med helheten.

Vilken respons har den fått?

- Den har varit bra, dock har det varit lite problem med att få ut den överallt. Så det är vi lite besvikna på, men responsen så som i Tyskland, Holland och Finland har varit mycket bra.

Om man har svårt att få tag på plattan i något land, hur skall man gå tillväga för att få tag på den?

- Man kan beställa den genom vårt skivbolags hemsida.

Någon speciell recension som du kommer ihåg?

- Ingen direkt recension så, men vi fick ett mail från USA och de sa att de hade döpt sin dotter efter Callisto, och sånt värmer ju.

Har ni börjat att skriva nåt för nästa skiva än?

- Jo, en hel del faktiskt. Vi har en hel del nya idéer till låtar, men vår basist blir snart pappa så vi får dra ner lite på tempot.

Hur låter det nya materialet om du jämför med ert senaste album?

- Vi är ju bara i början av det hela just nu, men man kan säga att det hela är mer mångsidigt.

Något namn på skivan än?

- Nä, inte än. Vi har inte gjort några texter än, men musiken är i alla fall klar till två hela låtar.

Vet du när den kan tänkas att släppas?

CALLISTO

- Svårt att säga, det beror ju på vårt skivbolag men jag hoppas att vi kan göra det så fort vi har gjort lite fler hela låtar.

Hur många timmar per dag lägger ni på bandet?

- Ganska så mycket, speciellt på mail. Vi repar en till tre gånger i veckan, och sen när det är en nya skiva på gång kan det bli fem gånger.

Ni har just spelat i er riktiga hemstad Kokkola, vilket var den först spelning för er där på sex år.

TEXT CHRISTER ROOS FOTO JARI AITTOKALLIO Hur gick det och varför var det så längesen?

- Det har nog mest berott på att det inte har funnits något bra spelställe där. Men nu var det en nystartade festival vi spelade på så det var jättekul.

Ni har ju även gjort ett antal andra spelningar under sommaren, hur har dessa gått?

- Det har mest varit små festivalspelningar, men det har varit helt okej.

Hur ser det annars ut på turnéschemat framöver?

- Inget är direkt planerat. Kanske blir det några spelningar i Ryssland, det vore kul. Det vore en riktig upplevelse.

Vad vill du säga som avslutning till de svenska läsarna?

- Att det alltid är kul att spela i Sverige och att vi hoppas på att kunna gör det lite mer framöver.

Agonyzone - at your service since 1996 | 21

PLAN THREE / KAMCHATKA

PLAN THREE

TEXT ROGER UDDIN

Agonyzone högg tag i basisten Peter Kjellin och ställde lite frågor om det nya materialet som just nu spelas in samt bandets liveplaner för hösten.

Winners Corner

Ni håller på att spela in material, hur går det?

Bra! Vi är klara med inspelningen av sex nya låtar.

Vi är ju sex personer i bandet - lika många viljor, vilket gör att processen blir rätt tidskrävande.

Men förhoppningsvis blir slutresultatet lika många gånger bättre! Dessutom har vi redan ytterligare ett gäng nya låtar på gång.

Det har varit några turer kring bandets line-up, kan du berätta om den?

– Förra sommaren bestämde sig dåvarande basisten för att han ville gå en annan väg musikaliskt. Han kände att han föredrog det mer poppiga soundet och inte kunde haka på den hårdare riktning som bandet var på väg mot. Det var absolut inget negativt uppbrott, han har kommit och kollat på ett antal spelningar sedan dess och killarna har ju kännt varandra länge och är ju bra kompisar privat. Dessutom spelar han i ett band som repar i samma lokal, så... Jag har varit med i ett drygt år nu och det känns kanon! Dessutom kom keyboardisten David in i bandet mer på allvar i samma veva, han har alltid funnits med till och från i bakgrunden, vid inspelningar bland annat. Men numera är han en fullvärdig medlem i bandet även när vi spelar live.

Ni har lirat som förband åt Franky Lee, hur var det? Hur blev ni mottagna av publiken?

Det var kul att få chansen att öppna för Franky Lee som fått ur sig en jäkligt bra debutskiva och dessutom har kopplingar till Millencolin &

Randy i sin line-up. Kul också att få spela på Debaser som är ett av Stockholms mest prestigefulla spelställen. Eftersom vi var på hemmaplan i Stockholm hade vi en hel del egna fans och kompisar på plats, men vi kände att vi fick bra respons även från folk som var där för Franky Lee och det andra förbandet, Kid Down.

Om man inte har hört Plan Three, hur skulle du vilja beskriva ert sound?

– Melodiöst, hårt och vackert... Helt klart influerat av den amerikanska så kallade postgrunge-scenen. Band som Breaking Benjamin, Alter Bridge, Submersed, 30 Seconds To Mars inspirerar mycket. Det finns även tendenser till hårdare metal-prylar, vår trummis i synnerhet och även vi andra lyssnar mycket på Bullet For My Valentine och liknande. Sedan gillar vi att experimentera och David som ligger bakom det mesta av produktionen får in en hel del flummiga synth-vibbar i musiken också. Depeche Mode är ett band som ligger honom varmt om hjärtat. Så mycket skumma ljud, stråkar och trumloopar letar sig in vilket gör det mer intressant.

Hur har ert sound utvecklats genom åren?

Det har nog gått från ett snällare sound som influerades mycket av rocken och grungen från 90-talet, till mörkare, tyngre vibbar - samma väg som denna typ av rock gått i allmänhet. De andra killarna säger till mig att jag fört in en hel del tyngd i basspelandet samt att jag tenderar att

lägga till lite mer aggresiv skrik-körsång mellan varven. Det har även öppnat upp för alla andra att sätta en mörkare, men fortfarande melodiös ton i musiken. Davids influenser har också blivit mer påtagliga samt att bandet som helhet utvecklats tillsammans. Det får aldrig bli tråkigt och ospännande, det är grundregeln.

Kan du ge oss lite kort historik om bandet?

Det startades runt millenieskiftet ur två andra band, gitarristen Mathias och trummisen Andreas lockade över sångaren Jacob från ett band som han och gitarristen Tommie spelade i. Senare kom även Tommie med i bandet som blev det “tredje försöket” kan man säga, därav bandnam-

net! Sedan dess har material spelats in kontinuerligt och det har blivit en hel del live-gig, mestadels i Stockholmstrakten. Senaste tiden har det verkligen tagit fart - och nu har vi ju även ett bokningsbolag i ryggen vilket gör att man kommer ut mer runtom i landet och spelar också.

Till sist, vad vill du säga till alla AZ-läsare?

Jäkla bra tidning ni håller i händerna! Alternativt läser på datorskärmen... Kom gärna och se oss live, vi åker med Takida som support och spelar fyra datum med dem i höst - i Karlstad, Göteborg, Stockholm och Lund, då hoppas vi ha någon form av skiva ute också.

Ozzy Osbourne meet n’ greet - Hultsfred 15 juni I samarbete med SonyBMG tävlade Agonyzone under våren ut en exklusiv träff med Ozzy. Lycklig vinnare blev Kalle Sjöstrand från Skövde som tog med sig svågern och polarn Björn Midborg.

elt h n e m t r o k . . “ fantastiskt!”

Kalle själv berättar - Det hela varade ungefär en kvart, först signering och lite snack, jag hade med mig omslaget till nya plattan “Black Rain” och Björn en vit t-shirt. Efter signeringen så var det fotografering tillsammans med idolen. Jag överlämnade även 2 ex av mitt band SLUG:s nya CD samt en SLUG T-shirt som present till Ozzy, som tackade glatt “thanks man – presents!” Sedan var det hela över, kort men helt fantastiskt.

Tack till SonyBMG. Alltid exklusiva tävlingar på www.agonyzone.com där presenteras också sommarens tävlingsvinnare.

KAMCHATKA Musik utan gränser

TEXT THOMAS OHLSSON

Albumaktuella Kamchatka fortsätter fascinera.

Psyk, blues och progressivt är koden. Hendrix är kungen och musiken har fria tyglar.

När svenska Kamchatka turnérade med jänkarna i Clutch och besökte Göteborg för några månader sedan, passade jag på att få mig en pratstund med denna speciella trio från Varberg.

Att lyssna på Kamchatkas musik är som att slänga sig ut i universum. Vad skall hända? Vart är jag på väg? Var kommer jag att landa?

Som lyssnare är det en utmaning att låta sig sugas in av tonerna och sväva iväg.

Kan man säga att det är på ungefär samma sätt ni gör era låtar?

– Ibland kan det nog vara det, säger gitarristen och sångaren Thomas Juneor Andersson. Annars är det antingen jag eller basisten och sångaren Roger Öjersson som kommer med någon idé som vi sedan jammar vidare på.

heten att låta låtarna och musiken ta den väg den vill. Att låta tankarna och musiken bara flöda känns helt grundläggande för samtliga av oss i bandet.

Förutom att inspireras av det sena 60 tidiga 70-talet känns även bandets ådra för svensk musik ganska markant. Att namn som – äntligen återförenade – November, Made In Sweden och Jan Johansson finns djupt bevarade känns i det närmaste självklart.

Vilka kan du nämna mer?

– Oj, det är många det. Mikael Ramel, Jojje Wadenius, Peps, Pugh, Solar Plexus, Samla Mammas Manna och så vidare och så vidare.

MUSIK SOM BERÖR

OMSLAGEN VIKTIGA

Under de senaste åren har neo-proggen blivit allt mer populär. I och med det används numera ordet progressiv i så gott som varje mening så fort det handlar om ett band som inte kör en rak takt.

Vad innebär egentligen ordet progressiv musik för er?

– Musik som hela tiden utvecklas. Det viktiga är att den berör både hjärtat och hjärnan.

Lyssnar man på Kamchatkas musik är det svårt att undgå hur Jimi Hendrix inspirerad den är.

På vilket sätt har han påverkat erat sound?

– Framförallt handlar det om det fria tänket. Fri-

Kamchatka har släppt två plattor där omslagen är noggrant utvalda och väl övervägda. Inga fräcka bilder. Inga tecknade, animerade eller vanställda människor. Hos Kamchatka är det landskapsbilder och havsmotiv som gäller.

Varför då?

– Att ha något annat än det vi har skulle kännas helt fel.

Då skulle det inte vara vi.

22 | Agonyzone - at your service since 1996

Om vi börjar med omslaget till vår första platta, den som föreställer kretsande fåglar runt karga klippor mot en röd bakgrund. Med den bilden vill vi locka fram ängslan som man kan ha när man inte vet vad som lurar bakom nästa hörn. Hur ser det ut bakom klipporna? Varför är himlen så röd? och så vidare.

Omslaget till nya plattan ”Volume II”, föreställer maneter i ett blått hav, och handlar egentligen om att lyssnaren skall få en svävande evighetskänsla när han eller hon sjunker in i vår musik.

Förutom Thomas, basisten och sångaren Roger Öjersson

består Kamchatka även av trummisen Tobias Strandvik.

Att hjärtat hos denna trio finns inom blues, psyk och i den progressiva musiken är ganska tydligt.

Något som absolut inte behöver betyda att de tycker att dagens musik är ointressant Kan du nämna några band som ni gillar nu?

– Det är blandat det, Regina Spektor, Tool, Radiohead, Dillinger Escape Plan, Clutch, Amy Winehouse, Opeth, det är väl dom jag kommer på så här direkt.

INDEPENDENT MUSIC FOR INDEPENDENT PEOPLE

PELICAN - CITY OF ECHOES DET STÖRSTA POST ROCK/ METALBANDET ÅTERVÄNDER MED BLYTUNGA COCK ROCK RIFFS. 6-SIDIG EXKLUSIV DIGIPACK .

HYDRAHEAD

ENTOMBED - SERPENT SAINTS NIONDE PLATTAN FRÅN SVERIGES NR 1 DEATH N’ ROLL BAND FÖLJER UPP FÖRRA ÅRETS EP ”WHEN IN SODOM”. MUSIKALISKT DJUPARE OCH BREDARE. NJUT AV KAOSET! CANDLELIGHT

INSANIA - AGONY, GIFT OF LIFE EN NY MILSTOLPE I 90-TALS POWER! GILLAR NI AVANTASIA, HELLOWEEN OCH STRATOVARIUS KOMMER DEN HÄR GÅ PÅ REPEAT! MIXAD I FINNVOX STUDIOS. BLACK LODGE

XANDRIA – SALOMÉ (THE SEVENTH VEIL) FANTASTISK GOTH METAL MED ÖSTERLÄNDSKA INSLAG. BANDET SOM VÄXER SIG STARKARE FÖR VARJE ALBUM BJUDER PÅ “A MYTH OF ARABIAN NIGHTS”….FÖR FANS AV EVANESCENCE OCH WITHIN TEMPTATION. DRAKKAR

LION’S SHARE – EMOTIONAL COMA ÅRETS COMEBACK INOM SVENSK METAL! SVERIGES BÄSTE SÅNGARE PATRIK JOHANSSON (ASTRAL DOORS), I LINEUPEN. GÄSTAS AV FOLK FRÅN MEGADETH, KISS, SOILWORK, THERION, CHIMAIRA. AFM RECORDS

MUNICIPAL WASTE – THE ART OF PARTYING FÖLJER UPP ”HAZARDOUS MUTATION” MED ETT TILL ÄKTA OLD SCHOOL CROSSOVER THRASH ALBUM. MUNCIPAL WASTE SPELAR PÅ AUGUSTIBULLER DEN 3:E AUGUSTI – MISSA INTE! EARACHE

NILE – ITHYPHALLIC NILE TAR STEGET UPP OCH LEVERERAR SITT BÄSTA ALBUM NÅGONSIN. DETTA ÄR DET MEST SAMMANSATTA OCH UNIKA DEATH METAL BANDET AV IDAG. TEKNISKT OCH EXTREMT. KLAR KANDIDAT TILL ÅRETS ALBUM! NUCLEAR BLAST

CLAWFINGER – LIFE WILL KILL YOU SVERIGES HÅRDASTE - KROSSAR ALLT I SIN VÄG. FULLKOMLIGT UPPDATERADE VISAR DE VAR SKÅPET SKA STÅ EN LÅNG TID FRAM ÖVER. ETT MÅSTE! NUCLEAR BLAST

CANDLEMASS – KING OF THE GREY ISLANDS EFTER ÅTERKOMSTEN 2005 SLÄPPER NU DOOM KUNGARNA UPPFÖLJAREN. ETT ALBUM SOM VISAR BREDD, MUSIKALITET, KVALITET OCH EN SJUHELVETES TYNGD. NUCLEAR BLAST

VISIONS OF ATLANTIS - TRINITY MED SIN TREDJE PLATTA TAR BANDET SYMFONISK METAL TILL EN NY NIVÅ!

SUVERÄNT, TUNGT, KRAFTFULLT! NAPALM

KATATONIA - LIVE CONSTERNATION LIVE FRÅN SUMMER BREEZE DE 2006.

CD+DVDA 5.1 OCH 2.0!!! PRODUCERAT AV JENS BOGREN (OPETH) PEACEVILLE

LADDA NER COOLA RINGSIGNALER!

Skicka JOIN SOUND i ett sms till 72246 så får du en gratis lista på ringsignaler med bla Candlemass, Dimmu Borgir, Hammerfall, In Flames, The Kristet Utseende, Nightwish och Sabaton direkt till din mobil.

www.soundpollution.se

downloads, postorder mm.

Agonyzone - at your service since 1996 | 23