INGET KÖN, INGET PATRIARKAT?

Tänk dig ett samhälle där ingen behöver veta ditt kön. På ditt pass och andra identitetshandlingar finns inte ditt kön. När du söker jobb gör du det som en könsneutral individ. Du går in till en klädbutik och det finns endast en avdelning, istället för herr- och damavdelningarna. Det här är nog mångas utopi men kanske också andras dystopi. Kan kön ändå ha en viktig funktion?

Idag lever vi i ett patriarkat, vilket innebär att vårtsamhällssystem är uppbyggt på ett sätt som gynnar män och åsidosätter kvinnor. Enligt mig och förhoppningsvis de flesta som läser detta, skulle en utopi vara ett fullständigt jämlikt samhälle. Det vill säga att män och kvinnor skulle vara 100% jämlika på exakt alla plan i samhället. Miljonfrågan är dock hur detta skulle uppnås. Enligt den kanadensiska författaren och feministen Shulamith Firestone skulle lösningen vara ett samhälle där genus inte skulle existera. Biologiskt kön, det vill säga den medfödda könstillhörigheten, är såklart oundviklig, men genusets kulturella betydelse är inte det.

Genus eller socialt kön är de icke-biologiska faktorerna av vårt kön. Det vill säga de inlärda och kulturella könsnormer och -roller som existerar i vårt samhälle. Flickor skall ha rosa kläder och pojkar skall ha blåa. Var det blir svårt är dock när de här könsrollerna ger upphov till ojämlikhet. Ojämlikhet mellan män och kvinnor, för att inte ens tala om förtrycket som icke-binära och andra könstillhörigheter upplever.

”Sex is so deep as to be invisible. Or it may appear as a superficial inequality, one that can be solved merely a few reforms, or perhaps by the full integration of women into the labour force” så lyder ett citat ur Firestones verk “The dialectic of sex” från 1974. Firestone menar alltså att ytliga åtgärder inte räcker för att förebygga ojämlikhet. Det är helt enkelt inte tillräckligt effektivt. Jag vill påpeka att jag i texten endast har tagit inspiration av denna specifika del av Firestones teorier. Hon hade ett helt eget idealsamhälle i omtanke.

Om man skulle välja att satsa på löneskillnaderna mellan män och kvinnor ser det inte heller så ljust ut. Enligt World Economic Forums rapport om de globala löneskillnaderna kommer det att ta tills år 2277 innan män och kvinnor har samma löner, om vi fortsätter i samma takt som nu. I skrivande stund är det här om 256 år, inte under någon läsares livstid med andra ord. Enligt den här rapporten skulle det som Firestone beskriver som otillräckliga åtgärder stämma.

För att mer effektivt förebygga ojämlikhet, eller kanske till och med helt bli av med det, kunde alltså genusets kulturella betydelse helt slopas. Hur skulle det egentligen se ut? Byråkratiskt sett kunde kön tas bort från alla register och identitetshandlingar, biologiskt födda män och kvinnor skulle inte på något sätt skiljas åt. I språket skulle pronomen han och hon ersättas av hen och andra könsladdade ord skulle ersättas med könsneutrala motsvarigheter. Kulturellt skulle traditioner centrerade runt kön slopas, fenomen som ”gender revealing” fester skulle vara ett minne blott. Produkter riktade till ett visst kön skulle försvinna, även de tidigare nämnda könade klädavdelningarna. Rent samhälleligt skulle kön och könsskillnader helt enkelt inte längre existera.

I teorin är tanken logisk, men genom dessa exempel blir det tydligt hur svårt det i praktiken skulle vara att genomföra de tidigare nämnda reformerna. Personligen har jag också mycket svårt att tro att människor skulle acceptera denna typ av övergång. Emellertid skulle den här övergången kunna vara så pass långsam att till och med de mest konservativa kunde hänga med. Firestones vision om en snabb och effektiv förändring passar dock inte helt in på idén om en gradvis övergång.

Frågan om sjukvård blir också svår. Ett faktum är att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, därav är det också vikigt att ta i beaktande inom sjukvården. Det kunde få ödesdigra följder om personers biologiska kön inte skulle finnas i något register. Utgående från Firestones vision är biologiskt kön ändå ett faktum, poängen är inte att förneka detta. Det kunde därför finnas ett enskilt register med personers biologiska kön som sjukvården skulle ha tillgång till.

Ett annat direkt problem som uppkommer är att oberoende konsekvenserna, finns det många som trivs med att vara man och kvinna. Det låter inte speciellt etiskt eller demokratiskt, för den delen att tvinga människor till någon slags kulturell icke-binäritet. Ett samhälle som inte lägger vikt vid genus, behöver ändå inte nödvändigtvis innebära något förbud att uttrycka sitt kön. I praktiken skulle dock människor snarare ha en frihet att uttrycka sig precis så som de vill, om så detta skulle överensstämma med den biologiska könstillhörigheten.

Det positiva med detta skulle även vara att icke-binära och transpersoners ställning skulle vara betydligt bättre. Idag är respektive grupper marginaliserade på grund av sin könstillhörighet, men om könsnormer inte skulle existera skulle inte heller förtrycket mot dessa. I allmänhet skulle personer ha en full frihet att uttrycka sitt kön precis så som de själva önskar.

Sexualitet är för många starkt kopplat till kön. Olika sexuella läggningar skulle i pricip försvinna i samband med slopandet av genusets kulturella betydelse. Om man inte vet någons kön är det omöjligt att på grunden av detta avgöra vilket eller vilka kön man attraheras till. Detta skulle på samma gång få ett slut på heteronormen, vilket i sig skulle leda till mer jämlikhet. Sexuell och romantisk attraktion skulle då snarare utgå från person, snarare än kön. Emellertid känns det här konceptet i ett heteronormativt samhälle extremt långt borta. Det är tämligen svårt att tänka sig att alla personer skulle känna sig bekväma med detta.

Har den här kategoriseringen av kön och sexualitet ändå någon annan viktig funktion? Det uttjatade uttrycket ”människor är flockdjur” kunde vara ett argument. Människor har ett behov av att kategorisera och dela upp världen i kategorier. En grupptillhörighet kan för många vara en trygghet. Att känna att man hör hemma någonstans och ha andra i samma ”kategori” att se upp till. Det här konceptet utesluter inte heller icke-binära. De tillhör i princip bara en annan kategori, dock en mer förtryckt sådan. Samma gäller sexuella minoriteter. Gruppsammanhållningen i hbtq-rörelsen är mycket stark och därav skulle det för min del kännas tråkigt att den skulle försvinna. Eller kanske hela det utopiska samhället skulle ha en kollektiv grupptillhörighet istället?

Vad är då min slutsats? – jag vet inte. Ett könlöst samhälle skulle nog vara ett effektivt sätt att få ett slut på patriarkatet. Ett fullt jämlikt och solidariskt samhälle skulle nog vara en utopi, i mina ögon i alla fall. Det kunde dock föra med sig helt nya problem: rotlöshet, svårigheter i sjukvården och byråkratin, allmänt motstånd från konservativa grupper. Frågan återstår, är samhället beredd på den här typen av förändring?

CAROLINE NORDENSWAN