MOT DEN MODERNA FOTBOLLEN –EN FOTBOLLSSUPPORTERS UTOPI?

Inom professionell idrott målas det ofta upp ett motsatsförhållande mellan tradition, det sportsliga och själva egenvärdet i idrott på den ena sidan, samt vinstintressen, förnyelse och marknadsföringsmöjligheter på den andra. Detta fenomen blir kanske mest påtagligt inom den professionella fotbollen, som är en av de mest hyperkommersialiserade idrottsgrenarna som finns.

Dock förekommer liknande debatter även inom andra idrotter, till exempel om amatörstatusen hos collageidrottare i USA och exkluderingen av vissa grenar i stora friidrottstävlingar.

Men vad handlar alltså allt detta om? Man kan se det som en fråga om vem idrotten finns till för. Ägarna, sponsorerna, rättighetsinnehavarna, agenterna, förbunden, takorganisationer, utövarna, supportrarna eller den lokala befolkningen är alla olika grupperingar som kan hävda sin “rätt” till idrotten eller laget i fråga.

I sin artikel “Idrottens professionalisering och kommersialisering” skiljer Tomas Peterson på idrottens bruksvärde och dess bytesvärde. Bruksvärdet, är det värde eller den glädje som utövarna får genom att utöva själva idrotten, samt det intresse som publiken har av att se på idrottsprestationen. Bytesvärde, eller ett ekonomiskt värde, får idrotten då den kan köpas och säljas på en marknad, till exempel i form av tv-sändningar, reklamutrymmen eller på något annat sätt generera intäkter. Själva utövandet är alltså inte mera det primära för spelarna och åskådarna, utan dess främsta mål är att skapa ett ekonomiskt värde. Men bara för att idrotten professionaliserats har den inte tappat sitt bruksvärde. Utövarna och åskådarna får fortfarande glädje av idrotten, men dess utveckling sker främst på ekonomiska villkor.

Inom fotbollssupportervärlden finns det en gräsrotsrörelse som går under namnet “Mot den moderna fotbollen”. Vad man avser med modern fotboll kan variera rätt mycket, och rörelsen i sig är inte på något sätt enhetlig. De utmaningar som fotbollssupportrar ställs inför varierar stort mellan olika länder och i viss mån även inom länderna. I de länder där fotbollsklubbar av tradition varit medlemsägda, (Sverige, Tyskland, till viss del Spanien) alltså kontrollerad av en förening bestående av lagets supportrar, har motståndet främst handlat om slopandet eller olika kringgående av kravet på att klubbarna måste vara medlemsägda. I länder där klubbarna länge haft en enskild resursstark ägare, till exempel England och Italien, har motståndet i stället handlat om utländska ägare. Även spelartruppens sammansättningar, matchtider, biljettpriser och klubbens värderingar är frågor där supportrarna ofta har motsatt sig utvecklingen i sina respektive klubbar. Vill man i en mening beskriva vad det är supportrarna motsätter sig så är det den kombination av globalisering och kommersialisering som präglat fotbollen under de senaste 20–30 åren. Man anser att ekonomiska intressen allt för långt fått styra idrotten.

Rörelsen åsikt om vad ett alltför stort fokus på ekonomin lett till kan vara svårt att sammanfatta, men den vanligaste kritiken brukar handla om ett antal frågor. Förr kostade matchbiljetterna en struntsumma, idag kan priset uppgå till hundratals euro. Förr var spelarna i laget var födda och uppvuxna i den egna staden, idag kan ett lag helt sakna spelare från det land där de är baserade. Förr var ägaren en god mecenat som var beredd att offra sin egen förmögenhet för att klubben skulle nå framgång, idag ägs klubbarna av skurkstater eller hedgefonder som antingen vill använda klubbarna för att tvätta sitt rykte, eller för att suga ut dem på pengar.

Förr var samtliga personer i publiken var från den egna staden och sjöng för fulla halsar matchen igenom, medan läktarna idag fylls av kostymklädda fotbollsturister som knappt har en aning om vad som händer nere på spelplanen. Detta är såklart högst karikerat, fotbollen har aldrig varit perfekt som man vill få det att låta. Huliganism, korruption och all möjlig djävulskap har präglat fotbollen så länge den existerat i organiserad form. Problemet är kanske främst att supportrarna, i och med de stora förändringar som skett, inte längre kan identifiera sig med det lag de hejade på då de växte upp.

Den utopi som de flesta supportrar föreställer sig är någon form av återgång till svunna tider, men vad detta innebär kan variera stort. Gemensamt mellan de olika länderna och grupperingarna är, att samtliga supportergrupper förespråkar ett ökat inflytande för just supportrarna. I takt med att kommersiella intressen alltmer tagit över fotbollen har supportrarnas möjligheter att påverka minskat. Det är de ekonomiska intressena som får styra. Samtidigt vill supportrar se sina respektive lag nå framgång, något som idag är helt beroende av vilka resurser ett lag har. Det kanske är det stora problemet med rörelsen i sig, något som även namnet avslöjar. De vet vad de är mot, men inte vad de är för.

Samtidigt som jag skriver denna text har en av Englands största klubbar, Newcastle United, nyligen genomgått ett ägarbyte. Från att tidigare har varit ägda av Mike Ashley, en brittisk företagare och ägare av ett stort företag som säljer idrottsartiklar, har de övergått till att ägas av en saudisk fond, direkt kontrollerad av det saudiska kungahuset. Baserat på allt jag berättat så här långt skulle man kunna anta att detta övertagande bör avskys av supportrarna. Men detta har tvärtom firats stort på gatorna i staden. Newcastle har över en natt gått från att vara en klubb bland de fattigare i den engelska högstaligan, till att nu ha så gott som oändliga resurser till sitt förfogande.

Min poäng är inte att framställa supportrar som skenheliga kappvändare, utan snarare att visa på att hur mycket de än suktar efter svunna tider så finns det fortfarande något som är än viktigare inom idrott. Den ultimata supporterutopin, att vara vinnare.

AXEL NORRBACK