PÅSKÖN: EN TIDIGARE UTOPI ELLER EN ”HOBBESISK” DYSTOPI?

I sydöstra området av Stilla havet, väster om Sydamerika, finns en ö nästan lika stor som Liechtenstein och nio gånger mindre till sin yta än Åland. Ön upptäcktes av en nederländsk sjöfarare, Jacob Roggeveen, när han var på upptäcktsfärd efter Terra Australis, ”det södra landet”. På påskdagen den 5 april 1722 hissade Roggeveens fartyg flaggan efter att de fick syn på en liten ö. Paasch Eyland, Påskö på svenska, skulle de nederländska sjöfararna döpa ön efter tillfälligheten.

Ett mysterium för sjöfararna var att ön vid upptäckten redan var bebodd av ett par tusentals invånare. De undrade hur dessa människor hade tagit sig till ön när det inte fanns ett ordentligt fartyg i närheten – och det som var ännu mer förvirrande var de enorma stenstatyerna, moai, som befolkade ön. Nu undrar ni säkert vad den här ön har med utopi att göra? Låt mig berätta.

Arkeologer, antropologer, äventyrare och författare har länge grubblat angående Påsköns förflutna. När upptäcktsresanden och forskare av olika slag först anlände till ön upptäckte de bevis på att ön tidigare hade frodats av vidsträckt skog, bördig jord och en estimerad befolkning på flera tusen. Då de själva anlände till ön hade allt detta ändrats. Träden var nerhuggna, jorden var bortnött, rent av sönderskrapad på en del områden, och befolkningen var märkbart mindre än det som hade uppskattats. Varför?

Forskare har länge försökt hitta svaren till hur detta har hänt. En stor nackdel för dem som letar svaren är att ön har blivit väldigt mytomspunnen. Uttrycket ”ju fler kockar, desto sämre soppa” skulle lämpa sig forskningen av denna ö mycket väl och det finns en hel del teorier gällande vad som hände.

En myt om avtagandet av befolkningen är blodsfejder. Berättelser som har rapporterats redogör för att det har funnits två stammar tidigare på ön. Ena stammen var människor med ”långa öron” och andra stammen var människor med ”korta öron”. Stammarnas hövdingar kunde inte få nog av stenblocken. Varje efterföljande stenblock skulle vara större än den tidigare. De svartsjuka hövdingarnas behov och krav blev bara större och större, mat behövdes i större mängder för att bespisa arbetskraften och träden fälldes i allt snabbare takt. En begränsad och finit ö kunde inte upprätthålla en oändlig tillväxt. När allt gick åt skogen, utbröt ett krig mellan ”långa öronen” och ”korta öronen”. De som överlevde kriget blev kvar i en destruktiv fas och värst av allt började människorna tillfredsställa deras hunger på varandra. Denna slutsats har dragits p.g.a. att öborna ännu återger berättelser av deras förfäder som kannibaler. Bevisen om krig grundar sig i fynd av tungstens pilspetsar.

En annan version om tragedin på Påskön finns i boken Collapse utkommen år 2005 och författad av Jared Diamond. Enligt Diamond gick det till så här:

Påskön befolkades av polynesier runt år 900 och arkeologiska fynd pekar på att populationen vid ett skede var runt 15 000. Moai ökade i storlek, vilket i sin tur ökade kravet på arbetskraft, mat och virke. Så småningom fanns det inte mycket träd kvar på ön, vilket ledde till att jorden eroderades, jordbruket stannade upp och hungersnöd utbröt bland invånarna. Runt år 1680 utbröt sedan ett inbördeskrig. Sensmoralen i de ovannämnda förklaringarna på hur Påskön har mött sitt öde tyder på allt annat än en utopi; rättare sagt verkar Påsköns förflutna vara en enda dystopi.

Men Politicus tema för i år är inte dystopi, det är ju raka motsatsen, utopi. Hur skall då Påskön framstå som en utopi? På senare tid har det funnits forskare som har försökt falsifiera eller motbevisa de slutsatser som dragits tidigare. Med hjälp av berättelser från urinvånarna och bevis på dåligt översatta rapporter från upptäcktsresanden har forskare lyckats falsifiera antaganden gjorda av t.ex. Jared Diamond.

I boken Humankind av Rutger Bregman, även inspirationen för denna artikel, presenterar författaren motargument för den dystopiska bilden av Påskön. Det har uppskattats, genom ekologisk forskning, att trädens antal på ön var någonstans kring miljontals. Träden höggs friskt för transporten av moai men ändå inte lika mycket som tidigare estimerat. Det fanns runt 1000 moai på Påskön och hälften av dem transporterades ut ur stenbrottet vid vulkanen Rano Raraku. Jan Boersema, en miljöbiolog, uppskattade att det krävdes runt 15 träd för att transportera en moai, så slutligen höggs det inte mycket träd för stenblocken. Det skall dock klargöras att träden höggs för andra syften. Marken blev inte eroderad efteråt utan i stället odlingsbar. Invånarna på Påskön lyckades förvandla avskogningen till en fördel. Genom den odlingsbara marken och smart jordbruksteknik åstadkom invånarna lätt ett överskott på föda. Den sannolikt största faktorn till att hela skogen har försvunnit är den polynesiska råttan, Rattus exulans, vars föda delvis bestod av trädens frön.

Hur kommer det sig då att populationen minskade betydligt? Var det krig eller var det i verkligheten något annat? Det finns lyckligtvis inget bevis på att ett inbördeskrig hade utbrutits på Påskön. De upptäckta pilspetsarna gjorda av tungsten bevisades av en grupp antropologer inte ha åstadkommit någon skada på invånarna. Antropologerna undersökte 469 skallar från Påskön och kunde därmed härleda att ingen skada hade varit orsakad av de upptäckta pilspetsarna. De sinnessjuka krigshövdingarna och kannibalerna hade inte existerat på Påskön.

Den rådande uppfattningen idag är att de största faktorerna till befolkningsminskningen är medförda sjukdomar från upptäcktsresande och, senare under 1700- och 1800-talet, slaveriet. Det är nämligen så att peruaner och européer färdades till Påskön under 1800-talet och tog med sig urinvånare till Peru som slavar. Största delen av Påsköns invånare omkom i det otroligt tunga arbetet eller i sjukdomar. De som överlevde slavarbetet i Peru och återvände till Påskön hade dragit på sig bland annat smittkoppor och spred sjukdomen obehindrat på Påskön. Påsköns öde blev som resten av övärldarna som koloniserades av västvärlden.

Livet på Påskön var alltså fridfullt, blomstrande och rena rama paradiset ända tills européerna anlände. Föreställ er att leva på en ö med vidsträckt skog, blomstrande och vacker flora samt ett hundratals stenblock. Närmaste bebodda ö är omkring 2000 kilometer långt borta. Den utopi som hade varit försämrades sakta men säkert av upptäcktsresandes ankomst och förvandlades till en dystopi.

AXEL RANTANEN