”Livskraften blir större”

Vad kan vi lära av varandra ? Har du på senaste tiden lärt dig något som har förändrat ditt sätt att se på tron eller tillvaron? vad har det betytt för dig och ditt arbete?

Teologer i Sverige och en rad andra länder svarar.

DANIEL JARA JHAYYA

BOR I: ETIOPIEN FÖR MIN FORSKNINGS SKULL, ANNARS DÜSSELDORF I TYSKLAND

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR DOKTORAND OCH UNDERVISAR PÅ RUB BOCHUM n n n Mitt forskningsfält och det jag undervisar i är interkulturell teologi och global kristendom (Intercultural Theology and Global Christianity), så mitt svar blir enkelt: det är bara när vi lär av varandra som Kyrkan verkligen kan vara Kyrka. Det är bara när vi respektfullt, ekumeniskt och självreflekterande relaterar till den magnifika mångfalden av doktriner, liturgier, traditioner och sätt att tjäna andra Kristi kropp, så som den tar sig form i varje land, kultur och samhällsbygge, som vi verkligen kan förstå vilka vi är som kristna. Det är då vi kan förstå vad vi har våra rötter och vart Kyrkan ska röra sig framtiden. Vad kan vi lära oss? Att vi, Kyrkan, är både lokala och globala, institution och rörelse, unga och urgamla, en enhet och en stor mångfald. Den som inte vill ta den risk som det innebär att närma sig andra sviker sin egen kallelse och sin egen tro.

RENATE JAPENGA

BOR I: SCHOONHOVEN NEDERLÄNDERNA

ÄGNAR MIG ÅT: STUDERAR JUST

NU PÅ HELTID FÖR ATT TA EXAMEN

JUNI OCH BLI PRÄSTVIGD n n n Under de senaste åren har jag varit med en del ekumeniska sammanhang. Det första jag lärde mig hade att göra med min plats i världen som vit, västeuropeisk kvinna. Vi holländare får en väldigt positiv bild av vårt hemland och vår historia i skolans undervisning, och det har visat sig att den bilden inte är sanningsenlig. Jag har lärt mig hur viktigt det är att jag ser mig som en del av en global kyrka och inte som individ, för jag kan inte reda ut allt på egen hand. I den internationella, ekumeniska världen har jag lärt mig att teologin berikas och blir mer meningsfull om man är öppen för att lära sig mer om tron och traditionerna genom de perspektiv som människor från olika delar av världen har. Mina fördomar har blivit utmanade. Min tro har blivit ärligare. Men jag är också mer orolig för världen och över hur mycket mänskligt lidande det finns, hur orättvisa systemen är. Det är en uppmaning till mig att arbeta varje dag för en rättvis värld – för vi är ju kallade att söka Guds rike på jorden. Jag vill göra det tillsammans med hela Guds gemenskap. Jag har inte svaren. Men om vi arbetar tillsammans, uppmärksammar orättvisor tillsammans, lär oss saker tillsammans, sörjer tillsammans och firar tillsammans, då kan vi hålla hoppet, tron och kärleken vid liv.

ERIK RINGHEIM

BOR I: UPPLANDS VÄSBY, STRAX

NORR OM STOCKHOLM

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST

SOLLENTUNA FÖRSAMLING, OCH

NÄR JAG INTE ÄR DÄR STUDERAR JAG SYSTEMATISK TEOLOGI, ÄR NATIONSKAPLAN VID SÖDERMANLANDS-NERIKES NATION I UPPSALA, ÄR LEDAMOT I STIFTSSTYRELSEN I STOCKHOLMS STIFT – OCH MAN KAN NOG OCKSÅ KALLA MIG VARDAGSMOTIONÄR n n n En av mina ekumeniska principer är ”läs på och glöm bort”. Det handlar om att söka information om det sammanhang man ska till – ett nytt land, en grannförsamling eller en organisation. Det är gott att ha något slags förförståelse, men sedan kan man med fördel lägga undan det man har läst, glömma bort det, för att i stället vara mot- taglig för verkligheten så som den är. Det man har läst sig till blir nycklar till att förstå det man erfar, men ska inte stå vägen för detsamma. Det senaste året har jag studerat systematisk teologi, och det har också öppnat nya dimensioner i mitt trosliv och fördjupat en del relationer.

MISHA JAKSIC

BOR I: LINKÖPING ÄGNAR MIG ÅT: MIN FAMILJ OCH EKUMENISK ORTODOX SAMORDNING SVERIGES KRISTNA RÅD n n n I höstas kom jag genom mitt arbete i kontakt med Västerås stifts särskilda hänvändelse till unga HBTQI-personer. För mig blev den ytterligare ett verkligt exempel på Jesu egen identifiering med ”sina minsta” Matteusevangeliet 25:40. Detta initiativ är kärlek och evangelium: att erbjuda ett mänskligt och andligt härbärge åt unga människor som ständigt riskerar att utsättas för hot, våld och kränkningar, så att de får en trygg växtplats där ingen ifrågasätter deras identitet eller deras relation till Gud eller till sin nästa. Var ska det kunna ske, om inte i kyrkan? Hos vem, om inte hos Kristus? n n n Att vi får leva tillsammans är en av de största gåvorna vi får, och genom den lär vi oss av varandra.

Något som har hjälpt mig att förändra mitt perspektiv på naturen är att läsa skapelseberättelsen Första

Moseboken, särskilt kapitel 1, vers 28 med de hebreiska orden radah, som brukar översättas med att ha herravälde, och kaabash som översätts som att kuva eller betvinga. Som Lynn White skriver har feltolkningar av de båda begreppen på ett sätt bidragit till ekologisk ödeläggelse. Det har också banat vägen för ett antropocentriskt sätt att se på skapelsen. Men när jag har läst om det som kallas the West Asian Kingship model, och som innebär att kungen tjänar sitt folk som herde och styr landet med fred, rätt och rättvisa, har jag fått hjälp att tolka orden ur ett ekologiskt perspektiv. Uppmaningen att styra innebär inte att vi ska sätta oss över naturen utan att vi ska vara som herdekungen och ta vårt ansvar som förvaltare. Människor är inte överlägsna resten av skapelsen – vi är en del av skapelsen. Det betyder att människor och andra varelser ska stötta varandra ömsesidigt och förstå att varje varelse har ett inneboende värde.

BRITTA ABOTSI

BOR I: TECKOMATORP

ÄGNAT MIG ÅT: ÄR DIAKON ESLÖV n n n Ju fler människor jag träffar och får prata med på riktigt – i samtal där vi delar livet, delar det som verkligen berör oss – desto tydligare blir det för mig att jag har så mycket att lära av varje människa jag möter.

Jag är utbildad socionom och har arbetat en hel del med barn, bland annat som skolkurator. Jag är mamma till tre barn. Nyligen träffade jag en kvinna som har haft ett väldigt och tufft och destruktivt liv och inte arbetat eller studerat. Av henne fick jag det bästa tipset gällande en oro som mitt eget barn har. Det fick jag tack vare att jag delade mitt liv med henne, tack vare att jag vågade visa mig som en sårbar och orolig mamma.

Fem bröd räckte till fem tusen personer vid Tiberiassjön för 2 000 år sedan. Delar vi liv här och nu blir livskraften större, kunskapen fördjupas och inte minst blir livet lättare att leva.

ROSS M. ALLEN

BOR I: LEOMINSTER NÄRA BOSTON I MASSACHUSETTS USA

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PASTOR I SOUTH

ACTON CONGREGATIONAL CHURCH

SOM TILLHÖR UNITED CHURCH OF CHRIST, OCH ÄR SÅ KALLAD RESEAR -

CH FELLOW PÅ CHRISTIAN CENTURY, EN PROTESTANTISK TIDSKRIF T n n n Jag är pastor en liten landsbygdsförsamling nära Boston. Våra

50 medlemmar har vuxit upp olika kyrkor: den katolska, den som kallas Congregationalist, den presbyterianska, olika lutherska och baptistiska, den grekisk-ortodoxa och andra. Missionen och uppdraget är det som har fört oss samman – att söka Guds rätt och rättvisa. Vi bjuder in till bönevakor mot skjutvapenvåld varje vecka, har ett matförråd för människor som lever ekonomisk utsatthet, arbetar med bostäder för samma målgrupp, stöttar en flyktingfamilj och har varit med och grundat en lokal samarbetsgrupp för miljöfrågor. Jag är tacksam för att det finns ett troget engagemang i församlingen, men covid visade att vårt svåraste andliga arbete kommer när vi är tvungna att ställa våra vanliga aktiviteter åt sidan. Den kristna traditionen kräver balans mellan handling och kontemplation – det är något som vi tänker på nu när vi samlas för att be på morgnarna. Genom att i stillhet och tystnad försöka se vad Gud vill göra i och genom våra liv lär vi oss att leva i en ny andlig gemenskap i Kristus.

ANNA KARIN HAMMAR

BOR I: UPPSALA, SVERIGE ÄGNAR MIG ÅT: FRIVILLIGARBETE FÖR KLIMAT, MILJÖ OCH EN RÄTTVIS FRED PALESTINA/ISRAEL OCH UKRAINA FÖRUTOM FAMILJ, SLÄKT, VÄNNER OCH MYCKET ANNAT, OCH JAG SKRIVER EN HEL DEL n n n Det som ligger mig närmast nu är att en person jag kände lite grann tog livet av sig häromdagen. Trots att vi inte var nära vänner kom frågan omedelbart: kunde jag ha gjort mer? Jag tror att vi känner det som ett personligt misslyckande när någon i vår gemenskap inte vill leva längre. Jag tröstas av påven Franciskus ord om att vi ska försöka uppleva världens lidande som om det var vårt eget lidande. Att det är den inställningen vi behöver ha till den vitryggiga hackspetten som är akut hotad och till alla människor som drabbas av krig och konflikt. Sam-vete är just att veta samman och höra samman.

INATOLI AYE

BOR I: DIMAPUR, DEN STÖRSTA STADEN DELSTADEN NAGALAND

I INDIEN

ÄGNAR MIG ÅT: DOKTORERAR n n n Jag tror att urfolksgrupper kan lära sig saker av varandra och också ge något till varandra. Vi kan sätta oss in i varandras traditionella ekologiska kunskaper – urfolkens kunskaper om ekologi stöttar stabilitet miljön, till exempel genom att vi bevarar heliga platser. De upprätthåller också den biologiska mångfal- den och ger säker tillgång till mat och medicinska hälsofördelar.

Jag har lärt mig att det mandat som Gud ger oss att ta hand om jorden också innebär att vi bevarar och skyddar urfolkens kunskaper från att utplånas och från att bli patent hos storföretag. Nu när jag har förstått det arbetar jag med att samla redskap i mina trossammanhang för att föra fram våra förfäders naturskyddsetik.

RITA YAACOUB GHOUSSAIN

BOR I: BEIRUT, BSABA, BAABDA, MOUNT LEBANON

ÄGNAR MIG ÅT: DELTOG I KYRKORNAS VÄRLDSRÅDS GLOBAL ECUMENICAL THEOLOGICAL INSTITUTE (GETI) I HÖSTAS, ÄR ADMINISTRATÖR PÅ ABADAN

LOUBNAN ASSOCIATION OCH LEDER ARBETET PÅ L’AMOUR DIVIN ÉCOLE DE MUSIQUE VID SAGESSE

BRASILIA SCHOOL I BAABDA

SEDAN 2018, HAR STUDERAT TEOLOGI OCH ARBETAR EKUMENISKT OLIKA SAMMANHANG, HAR BIKUPOR OCH DRIVER EN LITEN FIRMA DÄR JAG TILLVERKAR OCH SÄLJER RADBAND, ÄR MED I FÖRSAMLINGSRÅDET I OUR LADY IN HADAT n n n Det som får mina kunskaper och min kultur att växa och berikas är det som jag lär mig genom mina relationer med andra människor, och det är att vi lär känna en ny smak och ett nytt sätt att leva kärleken i Jesus Kristus. Var och en av oss är kallad till helighet, kallad till att leva Jesu Kristi kärlek på ett nytt sätt, på ett annat sätt, på ett unikt sätt, för var och en av oss är skapad av Gud och särskild från alla andra människor. Därför är jag kallad att upptäcka kärleken, vägen, i varje människa jag möter eller lär känna, och det får mig att upptäcka och känna min egen brist på kärlek.

När jag upptäckte detta genom att läsa en av våra kyrkofäder lärde jag mig också att lägga märke till att den jag möter har upplevt Jesus sitt hjärta och i sitt liv. Den jag möter är en bild av en annorlunda, distinkt, unik Jesus som jag är kallad att älska. Jag är kallad att älska min medmänniska med alla hennes brister och svagheter, för i Bibeln uppmanar Jesus mig att gå till min medmänniska, till den som är svag, marginaliserad, ledsen, hungrig, trött … Kyrkofadern skrev att han lärde sig mer om Jesu närvaro genom att möta sin medmänniska.

BOR I: WIEN I ÖSTERRIKE

– KOMMER FRÅN DELSTATEN

KERALA I INDIEN

ÄGNAR MIG ÅT: DOKTORERAR I

KATOLSK TEOLOGI PÅ INSTITU -

TIONEN FÖR LITURGISKA STUDIER

OCH SAKRAMENTAL TEOLOGI VID

UNIVERSITÄT WIEN – MITT OMRÅ -

DE ÄR ORIENTALISK LITURGI MED

SÄRSKILT FOKUS PÅ ST. JAMES-LI -

TURGIN, OCH DET JAG STUDERAR

ÄR DEN LITURGISKA FÖRNYELSE

SOM UTVECKLADES UR 1800-TA -

LETS REFORMATIONSRÖRELSE

MIN EGEN KYRKA, MALANKARAKYRKAN n n n Jag har en fast tro på att ekumeniken spelar en livsviktig roll i arbetet med att förverkliga vår Herres önskan att samla människor i synlig enhet. Jag var varit med flera ekumeniska satsningar under min studietid, och de har hjälpt mig att förstå hur viktigt det är med ekumenik vår tid. Min tid på ekumeniska institutioner har också hjälpt mig att uppleva ekumeniken i vardagslivet, i de erfarenheter som jag själv gör som kristen – det kristna sättet att samlas, att mötas och att följas åt med varandra. Särskilt min studietid på Bossey Ecumenical Institute har fotmat mig genom kurserna jag gick där och genom mina möten med studenter och lärare från olika delar av världen, olika kyrkor och olika livssituationer. Vi var förenade vårt engagemang för kristen enhet. Jag tror att jag delade med mig av min egen tro och mina erfarenheter där – jag är en av de syrisk-ortodoxa kristna från den mycket gamla kyrka som grundades när aposteln Tomas hade kommit för att evangelisera, och jag är historiker och väl bekant med min egen traditions triumfer och tragedier, men jag hoppas fortfarande på försoning och kristen enhet.

Genom mötena har jag lärt mig att acceptera att det finns många olika bakgrunder och djupt rotade traditioner. Jag tror att ekumeniken kommer att hjälpa oss att respektera och älska varandra och att leva i den kristna harmoni som Kristus kom med. Vi behöver vänliga hjärtan för att kunna respektera varandra och värna människans värdighet. världen möter vi många olikheter, och det jag har lärt mig är att visa respekt och kärlek även om jag inte kan acceptera allt. Oavsett vem du är, vilket kön du har, vad du har för bakgrund – det vi kan göra är att älska varandra.

BERNARD MUSHI

BOR I: MOSHI I TANZANIA

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST I EN LANDSBYGDSFÖRSAMLING SOM

TILLHÖR DEN LUTHERSKA KYRKAN n n n Stora förändringar pågår i det tanzaniska samhället just nu. Tidigare har det vanliga varit att människor som bor en och samma by har samma tro. På senare tid har människor istället interagerat utan begränsningar, och olika religiösa sekter, också kristna, har spridit sig. I de olika kristna traditionernas sammanhang har vi mycket att lära av andra – det kan vara hur vi ser på kyrkan, sakramenten, liturgin, relationen mellan evangeliet och kulturer, och kyrkans arbete och tjänst för medmänniskan i ordens vidaste innebörd. Nyligen har jag lärt mig att kulturen spelar en mycket viktig roll när vi ser hur människor tar emot evangeliets budskap.

Evangeliets inkarnation i den kultur som romerska katoliker har levt i har haft inflytande på andra traditioner i Tanzania. Rent praktiskt har den metod som lutheraner använder för att kontextualisera evangeliets budskap inslag av den evangelieinkarnation som katolikerna använder, och omvänt, eftersom vi rör oss närmare varandra. Nu utmanas de metoderna och attityderna av globaliseringen, och därför kan ingen av dem fungera effektivt på egen hand.

ANN ALDÉN

BOR I: JÖNKÖPING

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR KYRKOHERDE

JÖNKÖPING OCH REPRESENTERAR

DEN LUTHERSKA KYRKOFAMILJEN I SVERIGES KRISTNA RÅDS MISSIONSTEOLOGISKA ARBETSGRUPP n n n När Svenska kyrkan vänjer sig vid att vara en kyrka bland kyrkor kliver andra kyrkor fram och tar på ledartröjan. Det är glädje. Detta ser jag i Jönköping.

Att få delta i samtal i den missionsteologiska arbetsgruppen är en nåd. I vår grupp anar jag lite mer av de ortodoxa kyrkornas liv och arbete i allmänhet och konsekvenserna av kriget i Ukraina i synnerhet, de processer som påven Franciskus initierat och som andas förnyelse, gräsrot och hopp, hur till exempel pingströrelsen balanserar självständiga församlingar och behov av gemensamma strukturer, Svenska missionsrådets brottning med relationen mellan mission och diakoni, vad akademi och kyrkor arbetar med just nu och förutsättningarna för Sveriges kristna råd anno 2023.

SVEN-ERIK FJELLSTRÖM

BOR I: UPPSALA

ÄGNAT MIG ÅT: ÄR MORFAR, FARFAR OCH PENSIONERAD PRÄST

OCH MISSIONÄR (ZIMBABWE

1984–1990), LEDER IBLAND GUDSTJÄNSTER, DELTAR I BIBELSAMTALSGRUPPER, GÖR IBLAND LÄRARINSATSER PÅ SVENSKA KYRKANS

UTBILDNINGSINSTITUT n n n För något år sedan skaffade jag mig en bibel med extra breda marginaler, där jag skriver in någon tanke jag fått efter att ha läst och samtalat med andra.

Pandemin gav oss mitt i all tragik bättre tekniska förutsättningar för att samtala över långa avstånd. Jag har nu förmånen att samtala regelbundet om Bibeln med ett par vänner från södra halvklotet. Under pandemin slogs jag av hur olika vi läser Bibeln beroende på hur stark sjukvården är ett land. Hos oss valde vi ofta bibelord om tryggheten hos Gud ensamheten. Zimbabwe blev corona den onde jätten Goljat som skulle besegras. Och aldrig hade jag tänkt att en vän i Sydafrika skulle kommentera julevangeliet med orden: ”På den tiden utfärdade WHO ett påbud om att hela världen skulle vaccineras. Då färdades alla … men de rika länderna trängde sig före och lade beslag på det mesta av vaccinet.”

VETHAKANI VEDHANAYAGAM

BOR I: VISAKHAPATNAM I ANDRA

PRADESH I SÖDRA INDIEN

ÄGNAR MIG ÅT: UNDERVISAR I

NYA TESTAMENTET, GREKISKA, BIBLISK HERMENEUTIK OCH

GENUSSTUDIER, LÄSER GÄRNA DEN TIDIGA KYRKANS HISTORIA, ICKE-KANONISKA EVANGELIER, GENUSSTUDIER OCH EKOLOGI, ÄR

INTRESSERAD AV PREDIKAN, AV

KYRKANS ARBETE MED BARN OCH

UNGDOMAR OCH AV LOKAL OCH

INTERNATIONELL EKUMENIK n n n Eftersom jag är en indisk kvinna och lever i flerspråkiga, multikulturella och mångfaldspräglade sammanhang med samhällsklasser, kaster och genus möter jag ofta livets verklighet. Med det menar jag det som vi lär oss av varandra och ofta påminns om av vänner eller andra medmänniskor som tillhör en annan tro, kultur, klass, språkgrupp eller kast. Bland hinduerna, som lever i kastsystemet, händer det ofta att en kristen eller buddhistisk dalitisk pojke eller flicka påminner om detta och lär dem att det mänskliga är viktigare än kastidentitet och status. I ett samhälle som är stratifierat av kasthierarkin är det upproriskt att undervisa om eller ge uttryck för att det mänskliga är viktigt. Ett samhälle som är religiöst pluralistiskt blir automatiskt hårt och orubbligt med sina olika religiösa doktriner och övertygelser eftersom alla religioner har hamnat i en identitetskris.

Jag har lärt mig två saker på senaste tiden. Den ena är att den tidiga kristna kyrkan var präglad av mångfald. Den andra är att alla religioner är ekonomiska organisationer inom ramen för de respektive samhällen där de hör hemma och att det inte blir religionen sig utan dess gemenskaper som blir viktigast.

För mig har det här betytt att jag måste omvärdera min entusiasm och fortsätta min trosresa i riktning mot en religionslös tro på Jesus.

Tron på Jesus kräver inte någon religiös identitet. Jag måste samarbeta mer med andra troende för att kunna vara en aktiv Jesu lärjunge. Det är en resa – en resa tillsammans med trossyskon för att stärka och bekräfta andra människor i deras liv, och till slut mig själv också.

ANDRÉS ALBA

BOR I: BOGOTÁ SOM ÄR HUVUDSTAD I COLOMBIA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR ACT SVENSKA

KYRKANS REGIONALA PROGRAMAN -

SVARIGE (REGIONAL PROGRAMME OFFICER AND ADVOCACY ADVISER FOR COLOMBIA IN THE LATIN AMERICAN AND CARIBBEAN TEAM), ÄR

FRÅN BÖRJAN TEOLOG OCH STUDERAR NU STATSVETENSKAP n n n Vi kan lära oss att se världen på nya sätt, och vi kan lära oss nya sätt att arbeta. dem och deras församlingar med utbildningar för att öka medvetenheten om och förståelsen för miljöfrågor, mer hållbara sätt att leva och klimatförändringar. Vi arbetar också med eco ­ justice (miljöjuridik och miljörättvisa, red:s anm) och med praktiska opinionsbildningsinsatser.

Jag har lärt mig att trossystemen på de religiösa och politiska arenorna har varit avgörande för våra beteenden, för våra sociala relationer och för våra politiska val. Ändå lever vi en tid när våra trossystem manipuleras på hög nivå, både virtuellt och i de politiska samtalen. Eftersom jag arbetar för Act Svenska kyrkan, som är en ekumenisk och internationell organisation, tror jag att vi måste arbeta mer medvetet med trossystem. Vi måste bli bättre på det, och vi måste bli mer kreativa.

– Vi har fått bra regn i två år nu, säger Francesca de Gasparis.

Hon är i Sverige för att tala på Bokmässan i Göteborg och på Göra skillnad­helgen som Act Svenska kyrkan ordnar i Uppsala, och mellan ett par möten i Stockholm slår hon sig ner på ett av Centralstationens caféer för att berätta om SAFCEI, Southern African Faith Communities’ Environment Institute, den organisation som hon leder sedan 2017.

Är det oartigt att fråga om vad som egentligen hände i Kapstaden under de veckor när europeiska och amerikanska medier rapporterade om att vattnet där höll på att ta slut?

Mycket har väl hänt sedan dess, och visst finns det många fler viktiga saker att tala om än den i stort sett enda som har uppmärksammats utanför den afrikanska kontinenten?

Det visar sig att vattenkrisen i Kapstaden är något som Francesca de Gasparis gärna talar om. Den var en högljudd varningsklocka, och den har också lärt SAFCEI och dess vänner mycket om vad skapelsevård kan innebära.

Själv bor hon i Kapstaden, men SAFCEI har medarbetare och medlemmar i hela södra och östra Afrika.

– Vi har regionala träffar, men det blir oftast mer effektivt om alla som deltar är från samma land, säger hon. Det vi erbjuder är en gemensam lärmiljö där alla kan lära av varandra och stötta varandra.

En vanlig arbetsmodell är ett antal workshops eller seminarier som mynnar ut i att deltagarna planerar kampanjer tillsammans. Det kan vara strategier för att komma till tals med politiker och andra ledare, eller för information till allmänheten, eller inbjudningar till praktiska kurser som ”Do you want to create a food garden?” (”Vill du anlägga ett trädgårdsland?”).

”alla kan lära av varandra” – Vi är en organisation för hela södra Afrika där alla människor från alla trosinriktningar är välkomna, ateister också, eftersom vi ser ateismen som ett trossystem, berättar hon. Vi brukar säga att vi främst riktar sig till dem som själva identifierar sig som trosledare. Vi stöttar

– Vi vill inte arbeta bara med män, och vi vill påverka kyrkans strukturer, så vi arbetar i de informella strukturerna också, säger Francesca de Gasparis. Våra medlemmar representerar sina församlingar och sammanhang, men de är med som individer, och vi talar mycket om hur vi kan stötta varandra. Man kan göra mycket mer om man har stöd.

SAFCEI, Southern African Faith göra det man kan

Communities’ Environment Institute, har sitt huvudkontor i Kapstaden i Sydafrika och är en av Act Svenska kyrkans partnerorganisationer i södra och östra Afrika. Det är en mångreligiös organisation som stöttar trosledare och deras församlingar och motsvarande i deras arbete med att skapa medvetenhet om och förståelse för ecojustice (miljörättvisa och miljöjuridik), en hållbar livsstil och klimatförändringar.

Miljöfrågorna i södra och östra Afrika är delvis andra än de i Europa – så mycket av miljöförstöringen hör ihop med koloniväldena och med deras motsvarigheter i vår tid, de multinationella företagen.

– Kolonialismen är ett väldigt viktigt ämne för oss, säger Francesca de Gasparis. Kolonisationen upphörde aldrig, den är konstant, den pågår än idag.

Som alla med europeiska rötter representerar hon på sätt och vis själv kolonialmakterna – och hon är noga med vad det innebär: uppmärksammar urfolken

– Man ska inte känna sig skyldig, men man måste kännas vid det som har hänt och händer. Man måste inte lyfta upp hela bördan och bära den. Om man försöker lösa andras problem, om man går för djupt in i skuldkänslorna, då handlar det fortfarande bara om en själv. Det är en mänsklig reaktion, den är naturlig. Men vi måste göra det vi kan. Vi har mycket att lära av många av trostraditionerna, inte minst när det gäller hur vi tar oss igenom kriser.

Lyssnar sydafrikanska och östafrikanska politiker på SAFCEI?

– Det vi för fram bygger på naturvetenskap, det är jag noga med, säger Francesca de Gasparis. Men vi är inte rädda för att tala om moraliska imperativ. Det finns en respekt för trossamfunden i många länder, men man kan också känna en skepsis i rummet.

Hon berättar att det avgörande är om ett trossamfund har ledare som själva är engagerade i miljöfrågorna och att en av de anglikanska biskoparna har kunnat göra mycket tack vare ett samarbete med en naturvetare.

– Vi arbetar också med att uppmärksamma urfolken och återupptäcka deras tro och deras trospraktiker, säger hon. Många av dem har ett mycket starkt och heligt band till jorden.Det finns många grupper som är små men som gör mycket.

”tog tillgångar för givna” ojämlik fördelning

Det som hände i och runt Kapstaden för några år sedan var att långa, varma somrar i kombination med ojämn översikt över vattenkonsumtionen gjorde att vattenreserverna sjönk drastiskt.

– Nu (i månadsskiftet september­oktober 2022, red:s anm) är vi på väg mot våren, och dammarna är fyllda till 85 procent, berättar Francesca de Gasparis. Vi är lite oroliga, för vi vet ju hur det är att vara utan vatten. Men vi vet också hur man kan anpassa sig. Första gången var så extremt stressande. Jag tror inte att några dödsfall tillskrevs vattenbristen, men det som hände gjorde det skrämmande tydligt för oss vad sårbarhet är. Vi förstår miljölandskapet bättre nu – tidigare tog vi våra tillgångar för givna.

Hon berättar om en källa och en ström som hade byggts över med cement för att inte vara i vägen för stadens liv.

– Vi behandlade vattnet som avfall! Och vi lät dyrbara resurser bara rinna bort.

Något annat som blev tydligt under vattenkrisen var hur ojämlikt livet i en sydafrikansk storstad fortfarande är.

– Nu talar vi om vattnets helighet, om vatten som en grundläggande mänsklig rättighet, men det var smärtsamt att se hur fattiga delar av Kapstaden fick strängare regler. Det var fler poliser där, mindre vattentilldelning. Det är en stor politisk fråga.

Vattenransoneringen var uträknad så att människor fortfarande skulle kunna klara sig vandring till källa

– ”vi var nere på 13 liter per person och dag” –och resultatet blev att den uträknade nolldagen aldrig kom.

– Det var ett exempel på vad man kan åstadkomma när man måste, säger Francesca de Gasparis. De flesta anpassade sig, också de som klagade och de som sa att det bara var politik. Vi, vi i Kapstaden, vi klarade det!

I efterhand har diskussioner fortsatt – var vattenkrisen bara ett politiskt försök att få kontrollen över Kapstadens invånare, så som en del har trott om Covid­19­restriktioner?

Var vattenbristen ”fake news”?

– Det finns en skepsis inför verkligheten, och den fascinerar mig, säger Francesca de Gasparis. Det är klart att regeringen har fel ibland, och demokratin drabbades av ett bakslag under pandemin. Lagförslag som var svaga röstades igenom då. Men vad betyder det för vårt ansvar och våra rättigheter? Konflikterna och orättvisorna accentueras av sådana här händelser. Det finns konspirationsteorier och verklighet, båda finns, det är något mycket mänskligt.

Den dag när vattnet enligt uträkningarna kunde ha tagit slut var faran inte över. Situationen var fortfarande mycket allvarlig. Då bjöd SAFCEI in till en gemensam vandring.

– Vi hade anpassat oss, och den dagen trodde vi kanske också att vi skulle klara oss, säger Francesca de Gasparis. Vi gick till en källa som brukar kallas Camissa eller The Washhouse, och där bad vi tillsammans. n