”Jag tänker inte vara rädd”

Sally Azar prästvigd i Jerusalem

n n n en magnifik fest äger rum i Jerusalems kristna kvarter söndagen den 22 januari när Sally Azar som första palestinska kvinna vigs till präst. För den lilla Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land med drygt 3 000 medlemmar är det en stor och betydelsefull dag.

Gudstjänsten inleds med procession genom Gamla staden i Jerusalem ledd av musiker med säckpipor, trumpeter och trummor. Efter dem kommer församlingsmedlemmarna, och sist går över 50 präster och ett 30­tal biskopar. På gatan utanför kyrkan dansar folksamlingen.

De utländska prästerna och biskoparna representerar många av de vänkyrkor som är så betydelsefulla för de kristna i Det heliga landet. Flertalet av representanterna är kvinnor, och det blir en stark markering för de kristna i Jerusalem, men också för andra som ser och hör.

Några kvinnor på gatan kommer fram till processionen när den är på väg in i kyrkan och säger: en ny dörr

– Vi är inte kristna, men detta är stort för oss, det är stort för vårt land. En palestinsk kvinna som tillåts att vara präst. Nu är allt möjligt.

– Att Sally prästvigs är resultatet av att vår kyrka har arbetat hårt med genusperspektivet sedan millennieskiftet, säger han.

Trots sin ungdom har Sally Azar, enligt honom, den integritet och styrka som kommer att behövas.

– Hon kommer att behöva vårt stöd och förböner, säger han, för inte alla i vårt samhälle och i vår kyrka accepterar kvinnor som präster.

– Jag tror inte att det kommer att bli lätt, och jag tänker inte vara rädd, säger Sally Azar. Jag är glad att få vara en del av historien och jämställdheten i min kyrka. Jag vill försöka respektera alla, det är OK att tycka olika. Jag hoppas att jag klarar av att bemöta all kritik med lugn och respekt.

Biskop Ibrahim Azar lyfter i sin predikan fram vikten av att ord blir handling och säger: genusperspektiv sedan millennieskiftet Sally Azar är född och uppvuxen i Jerusalem där hon sedan barnsben har varit aktiv i ELCJHL, bland annat som söndagsskollärare och diakon. Hon har studerat teologi på Near East School of Theology i Beirut och vid GeorgAugust­Universität i Göttingen i Tyskland, och hon har flera internationella uppdrag, bland annat som ledamot i Lutherska världsförbundets generalförsamling och styrelsen för ACT Alliance.

Biskop Munib Yunan poängterar att det i år är sjutton år sedan ELCJHL tog beslut om att göra det möjligt för kvinnor att bli präster.

– Vi är samlade här idag framför allt för att tacka Gud. Genom att ordinera dig, Sally, till pastor i denna församling har Gud öppnat en ny dörr för kyrkans tjänst i Det heliga landet på både kyrklig och social nivå. Vi predikar alltid om rättvisa, och detta är ett konkret steg mot att översätta det vi predikar i konkret handling. Dörren är nu öppen för andra unga kvinnor att tjäna Herren i vår kyrka.

Många välutbildade palestinier, kvinnor som män, inte minst kristna, lämnar landet för att arbeta utomlands eftersom de inte ser någon framtid i Palestina. Unga flyttar för att studera i andra länder.

Lutherska världsförbundets generalsekreterare Anne Burghardt pekar på att Sally Azar kan fungera som förebild för andra unga: att det fungerar”

– Hon är ung och har valt att stanna i landet. Hon är en god förebild för unga, för deras hopp inför framtiden, för kyrkan och för sitt folk.

Vigningsbiskop vid den historiska gudstjänsten är Sallys far Ibrahim Azar, som i vigningsbönen med handpåläggning bland annat assisteras av den tidigare lutherske biskopen i Jerusalem Munib Younan och av Svenska kyrkans ärkebiskop emerita Antje Jackelén.

Efter gudstjänsten säger Ibrahim Azar:

– Det är en stor dag för kyrkan att vi viger en kvinna, och det är en stor dag för vår familj att min dotter blir präst och att hon stannar i landet.

– Sedan jag blev präst för fyrtio år sedan har jag mött många som inte trodde att det var möjligt, säger Antje Jackelén. Men i dag ser många att en kvinna kan tjäna som pastor, som biskop, som ärkebiskop. Vi vet att det fungerar och att det rimmar med Bibelns budskap.

Kristina Lindström som är präst i Lund och som, liksom en rad andra svenska präster, har rest till Jerusalem för att vara med, säger:

– Sally är en förebild och föredöme för många kvinnor i det palestinska samhället på samma sätt som våra tre första kvinnliga präs­ ter, som prästvigdes på palmsöndagen 1960, var för oss i Svenska kyrkan. medsystrar

– Det var så fint att kunna vara här och dela den här dagen med Sally, att få fira att hon är präst nu och att få be för henne, säger Veronica Pålsson som är präst i Svenska kyrkan i Norge. Det var stort, framför allt som vän men också som ung syster i ämbetet.

Sally Azars vigning äger rum under den vecka när kristna ber för enhet och fred i världen och i Mellanöstern. Resten av veckan kommer sedan att präglas av konflikten mellan Israel och Palestina, och sammantaget blir denna vecka den blodigaste på många år. Under januari krävs över 40 dödsoffer, de flesta på den palestinska sidan. Det är en stegring av våldet och antalet döda jämfört med föregående år, som sammantaget var det mest dödliga och våldsamma hittills under 2000­talet.

Det är denna verklighet som är de kristnas vardag och som präster och pastorer måste hantera i samtal, i bön, i tro, förtvivlan och hopp tillsammans med sina församlingsbor. Detta delar den nyvigda Sally Azar med sitt folk.

– Och på ett särskilt sätt med mina medsystrar, säger hon.

Som en grundton genom hela gudstjänsten klingar ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta och lita inte endast till ditt eget förstånd” (Ordspråksboken 3:5), ett bibelord som Sally Azar återkommer till flera gånger under vigningshelgens mottagningar och mingel.

Från biskopar och äldre kolleger har hon under vigningsgudstjänsten fått ta emot många goda råd och bibelord.

– Jag vill försöka leva upp till dem och tänka på dem som tröst och uppmuntran, säger hon.

Pr Stvigda Kvinnor I Mellan Stern

SALLY AZAR är en av fem kvinnor som har vigts till präst eller pastor i Mellanöstern. Palestinska kvinnor har tidigare flyttat till Amerika eller Europa för att studera teologi. En del av dem har blivit präster, men de är inte vigda i Palestina och har inte heller flyttat tillbaka dit.

Den första kvinna som prästvigdes Mellanöstern och arabvärlden var ROLA ADEL SLEIMAN. Hon är född i Libanon av en libanesisk mor och en syrisk far. Efter tiotalet år som teologisk lärare på olika nivåer vigdes hon i februari 2017 och arbetar nu som församlingspastor i Tripoli Evangelical Church inom National Evangelical Synod of Syria and Lebanon (NESSL).

En månad senare vigdes NAJLA

ABOU SAWAN KASSAB för tjänst i samma kyrka. Sedan 1993 har hon som första kvinna haft tillstånd att predika.

RIMA NASRALLAH är docent i praktisk teologi vid Near East School of Theology i Beirut, disputerad i Amsterdam. Hon blev den tredje som vigdes.

MATHILDE MICHAEL SABBAGH är den enda kvinna som har prästvigts i Syrien. Hon vigdes i april 2022 för tjänst Al-Hassakeh National Evangelical Presbyterian Church. Dessutom finns det några västerländska kvinnor som tjänstgör i lutherska, reformerta eller anglikanska församlingar – en del av dem har tidsbegränsade uppdrag, andra har flyttat till Mellanöstern.

En snäll handledare, en europeisk judinna och en pensionerad skolkurator övertygar syriska Ola Saleh om att alla människor kan förändras.

TEXT OLA SALEH ÖVERSÄTTNING MAGDALENA WERNEFELDT, A WORLD OF NEIGHBOURS

Bilder Privata

n n n Jag sökte asyl i Sverige i juli 2013. Under några första skakiga månader när min värdighet, mina krafter och min förmåga att hitta marken under mina fötter sattes på prov fick jag bo hos en svensk­palestinsk kvinna i min egen ålder. Vi kände inte varandra, vi möttes av en tillfällighet, och hon kunde inte acceptera att jag skulle bo någon annanstans än i hennes hem.

Jag gick till Arbetsförmedlingen. De noterade att jag var högutbildad men sa: ”Tyvärr har du ingen erfarenhet från Sverige. Allt vi kan erbjuda dig är städjobb eller köksjobb.” snällaste platsen hummus i ett annat sammanhang Jag sökte ett långsiktigt boende, och jag svarade på ändlöst många inlägg på Blocket. Mitt namn hjälpte mig inte. Mitt förnamn är visserligen detsamma som ett svenskt mansnamn, men mitt efternamn klingar muslimskt. Ola Saleh.

Det var jobb som jag gärna skulle ha tackat ja till – om de hade varit de enda som stod till buds. Jag bad om en chans att hitta arbete på egen hand.

Innan något beslut om min asylansökan ens hade fattats hade jag börjat på Fryshusets avhopparverksamhet Exit. Jag var på sjunde våningen, en våning full av ”före detta”: före detta brottslingar, före detta huliganer, före detta extremister. Där fick jag arbeta med en före detta nynazist som handledare.

För mig, vid den tidpunkten i min flyktingprocess i Sverige, var sjunde våningen den snällaste, varmaste, mest öppna och mest generösa plats man kan tänka sig.

Min handledare, som blev min bästa vän, bjöd in mig till alla viktiga möten, tog vara på min kompetens och behandlade mig jämlikt.

En dag efter fem var det bara han och jag kvar. Medan vi packade ihop sa jag till honom att jag inte kunde föreställa mig att han någonsin hade varit en person som velat slänga ut mig ur landet eller skada mig.

Han tog fram fotoalbumet och visade bilder på sig själv som nynazist med ett militant uttryck i ansiktet.

Allt jag kände i det ögonblicket var ödmjukhet inför hans mod, öppenhet och vänlighet. För första gången i mitt liv insåg jag att förändring är möjlig. Det finns inga förhärdade hjärtan, för förändring är möjlig för alla hjärtan.

Av en annan invandrare fick jag rådet att byta namn:

”Det kommer att göra det lättare. Med din ljusa hy kan du kanske passera som sydeuropeisk.”

Jag vägrade – jag heter Ola Saleh. Vem skulle ge upp förvirringarna, skratten, isen det bryter och rasismen det avslöjar, för att ”passera”?

Så hörde jag genom en vän till en vän om ett kollektiv på en ö i Stockholm, och jag blev erbjuden ett ledigt rum.

A World of Neighbours är ett interreligiöst nätverk för människor som arbetar som praktiker med och för människor på flykt i Europa. Syftet med nätverket är att medlemmarna ska kunna stödja varandra, dela erfarenheter med varandra och samarbeta för fredlig samexistens, mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. Nätverket samlar också en grupp forskare, och det projekt som de arbetar med nu får stöd av Lunds Missionssällskap.

I vårt kollektiv hade vi en svensk. Varje år firade vi midsommar tillsammans som en udda och kärleksfull familj.

Ett år gör jag som vanligt hummus och baba ghanouj, ovetande om alla namn på gästlistan. När jag lägger sista handen vid mina röror ropar en kvinna:

”Åh, hummus! Det får mig att känna mig så mycket som hemma!’’

Jag svarar henne på arabiska. Hon tittar förbryllat på mig, som om hon inte förstår ett ord.

Det gör hon inte heller. Hon är europeisk judinna med familjeband till Israel och har växt upp med hummus på bordet.

”OK, här är vi nu”, säger jag till mig själv.

En miljon frågor rusar genom mitt huvud.

Här står hon framför mig, en människa som jag bara har läst om i historieböckerna i skolan.

Mitt hjärta slår några extra slag.

Som tur är äger detta hummusmöte rum när jag redan har lärt mig att alla hjärtan kan förändras. Jag utmanar mig själv och bestämmer mig för att tala med henne om icke­konfliktfyllda frågor, att låta oss lära känna varandra som två kvinnor i världen, så att vi med respekt också kan komma in på våra olika politiska åsikter. Tack midsommar.

”ta hand om dig, unga damen”

En dag sitter jag på Arlanda flygplats och pratar i telefon med min sambo när en äldre dam kommer emot mig. Jag flyttar på min jacka och ryggsäck för att ge henne plats att sitta.

Hon muttrar något på svenska, så jag pausar artigt mitt samtal och säger:

”Ursäkta?”

Hon slår ut mot mig:

’’Ni kommer hit och förstör allt!’’

Chockad över fientligheten avslutar jag samtalet med min sambo och tar hand om min medmänniska.

”Vi?’” frågar jag.

”Ja, ni! Var kommer du ifrån?’’ säger damen.

Jag svarar lugnt att jag är från Syrien.

Hon skriker:

”Ni förstörde ert land, och nu vill ni förstöra mitt! Ni vill tvinga oss att leva på ert sätt.”

Jag säger att jag förstår att hon är arg och frågar:

”Har du upplevt att syrier är så?”

Hon säger:

”Nej, men allt finns på nyheterna.”

Jag tar in hennes rädsla och fördomar. Hon utmanar mig och ställer personliga frågor, och sedan berättar hon sin historia. Hon har arbetat som skolkurator, är pensionär nu och har varit tvungen att ta hand om sin mycket äldre make och psykiskt sjuka syster med för lite stöd från staten.

Jag berättar för henne om vad som händer i Syrien och om vad jag varit med om, och jag ser hennes ansikte förändras.

Med ett varmt leende på läpparna säger hon:

”Jag är väldigt glad att jag träffade dig idag och lärde mig något annat om ditt folk och ditt land. Ta hand om dig, unga damen.” n

För att vi är

unga teologer från hela den afrikanska kontinenten samlas till en konferens i Ugandas huvudstad Kampala 2013. Den ekumeniska organisationen All Africa Conference of Churches, AACC, ska fira 50­årsjubileum. Under två veckor bor och lever jag tillsammans med dem.

Ett av de pass som gör djupast intryck på mig leds av en sydafrikansk teolog. Han föreläser om försoning ur ett ubuntu­perspektiv: ”Jag är för att vi är.”

Vi avslutar passet med en övning. Alla afrikanska kvinnor sitter i en cirkel i mitten av rummet, alla afrikanska män och alla deltagare från andra världsdelar sitter utanför cirkeln. Kvinnorna berättar och lyssnar på varandra, resten av oss får också lyssna.

”Jag är för att vi är” – var och en av oss kan kanske inte försonas med det vi har varit med om, men vi kan gråta tillsammans och bära varandra och varandras berättelser, och genom berättelserna kan vi försonas och upprättas.

När jag åkte till Uganda hade jag ett individualistiskt perspektiv på försoning och förlåtelse: ”JAG tänker, därför finns jag.” denna erfarenhet av att tänka och upp­ leva försoning ur ett gemensamt perspektiv, tanken att vi gemensamt kan bära varandras bördor, smärta, försoning och glädje, har jag burit med mig sedan konferensen och under alla mina tio år som präst. När jag läser Bibeln breddas det ännu mer. Var och en av oss kan kanske inte förlåta andra människor för det de har utsatt oss för, men vi som grupp kan försonas med det.

När jag åker därifrån inser jag hur det perspektivet har begränsat min förståelse för Gud, Jesus, den heliga Anden och teologin, hur mycket i min kristna tro jag tolkar som västerländsk individualist. Vad händer när jag istället ser allt utifrån att vi alla hör samman, utifrån ubuntu?

Den receptiva ekumeniken innebär att jag vågar sträcka fram mina sårade händer, att jag försöker se vad det finns för begränsningar i min tradition och att jag försöker förstå hur jag genom andra kan få en större bild och förståelse av vem Gud är. Vi måste visa våra bördor för varandra om vi ska kunna bära dem gemensamt. När vi gör detta och lär av varandra skapar vi gemenskap enhet och förståelse. Vi måste mötas som bröder och systrar, berätta för varandra och be för varandra.

Jesus säger till oss:

”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.”

(Johannesevangeliet 17:20–21) vi kommer närmare detta möte, denna enhet, när vi vågar sträcka fram våra sårade händer, när vi ger till varandra och tar emot av varandra, när vi bär varandra, när vi ber med och för varandra. I detta kanske vi kan lära oss mer om vem Gud är, och Kristus kanske rentav blir tydligare i världen. frida falk är präst, arbetar för Act Svenska kyrkan på Kyrkokansliet i Uppsala och är med i Uppdrag Missions redaktionsråd.