Lära med integritet

Ny modell för ekumeniskt arbete betonar lyssnandet

– Grundprincipen är att fråga inte vad andra kan ta emot från oss utan vad vi behöver lära och ta emot av andra, säger Sara Gehlin.

Hennes forskning har de senaste åren lett henne och många andra in i den receptiva ekumeniken.

– Min doktorsavhandling skrev jag om rättvis fred, säger Sara Gehlin. Jag kom in lite grann på receptiv ekumenik i den, men det var ett sidospår då. Sedan har det blivit mycket!

Den som vill sätta sig in i vad receptiv ekumenik är och vad som har hänt i ekumeniska sammanhang i Sverige de senaste åren kommer att se namnet Sara Gehlin dyka upp gång på gång. Hon är lektor i kyrkohistoria med missionsvetenskap och ekumenik vid Enskilda

Högskolan Stockholm och har skrivit en rad akademiska artiklar i ämnet – men det var också genom henne som modellen började tilllämpas praktiskt i Sveriges kristna råd, och det var så det kom sig att en svensk delegation reste till Australien för att vara med på konferens och sedan bjöd in resten av världen till Sigtuna, en konferens som Lunds Missionssällskap var med och finansierade.

Hur började allt detta?

På stiftsgården i Rättvik.

– Jag var väldigt engagerad i stiftsgårdens arbete, och det ekumeniska perspektivet är ju starkt där, berättar Sara Gehlin. Det kom många besökare hela tiden. Vi fick den globala utblicken genom dem.

Så blev hon tillfrågad om att delta i ett utbyte tillsammans med andra som arbetade på fredscenter. Tre center, deltagare från tolv länder.

– Jag fick åka som en av stiftsgårdens representanter till Corrymeela Community i

Nordirland, berättar hon, och jag blev gripen av hur de arbetade där. Det är ett freds­ och försoningscenter norr om Belfast där de sammanför katoliker och protestanter och försöker bygga förtroende mellan de två grupperna genom att skapa tillit och dialog och vänskap. Det bygger ju upp samhället på lång sikt, särskilt genom de unga.

Besöket ledde till beslutet att studera teologi i Irland i ett år och till volontärinsatser på centret, bland annat när det bjöds in till ungdomsläger.

Som doktorand hamnade hon 2013 på Kyrkornas världsråds kurs för unga teologer, Global Ecumenical Theological Institute, GETI, i Korea.

– En australiensisk kurskamrat berättade att hon doktorerade i receptiv ekumenik och frågade om jag inte skulle komma på en konferens i USA. Det var mitt första möte med den receptiva ekumeniken, och det var den tredje konferensen de hade.

Sara Gehlin beskriver den receptiva ekumeniken som något som är nytt och som fortfarande utvecklas mycket. Men utgångspunkten har varit tydlig från början:

– Man kan jämföra den med Kyrkornas världsråds konsensusmetod och säga att den inte alls bygger på några kompromisser. Grundprincipen är att fråga inte vad andra ska ta emot från oss utan vad vi behöver lära oss och ta emot av andra. Och att vi ska lära med integritet – inte tumma på det som är heligt och viktigt och centralt för oss själva. Inte kompromissa, bara bli berikade.

Ett centralt begrepp i sammanhanget är ”de sårade händernas ekumenik”, och Sara Gehlin använder också liknelsen att inte alltid duka med det finaste porslinet i det ekumeniska mötet – man kan visa bristerna i de egna sammanhangen och be andra om råd för att kunna laga och reparera.

L S Om Receptiv Ekumenik

n Paul D. Murray, Gregory A. Ryan och Paul Lakeland (red): Receptive Ecumenism as Transformative Ecclesial Learning: Walking the Way to a Church Re-formed (Oxford University Press 2022) n Antonia Pizzey: Receptive Ecumenism and the Renewal of the Ecumenical Movement – The Path of Ecclesial Conversion (Brill 2019) n Paul D. Murray (red): Receptive Ecumenism and the Call to Catholic Learning – Exploring the Way for Contemporary Ecumenism (Oxford University Press 2010) n Gabrielle Thomas: For the Good of the Church – Unity, Theology and Women (SCM Press 2021)

Sara Gehlin kom till konferensen i Fairfield i USA som doktorand och med en presentation.

– Jag tyckte att modellen var så intressant och att den stämde mycket med det fredsbyggande arbete som jag studerade. Inom fredsbyggande arbetar man ju mycket med förhållningssätt och självkritiskt lärande: Vad kan vi förbättra? På vilka sätt bidrar vi till splittring?

I Sveriges kristna råds missionsteologiska grupp, där hon var med, fick hon sedan tillfälle att berätta om vad hon hade hört och upplevt.

– Jag tänkte att ”det blir väl det”, men det blev väldigt positiva reaktioner, och vi använde den receptiva ekumenikens modell och startade det som vi kallade för pilgrimsprocessen. Varje kyrkofamilj bjöd in gruppen till en plats. Vi åkte dit för att lära och lyssna. Sedan åkte vi nästan alla tillsammans till den fjärde konferensen, den i Australien. Ibland händer oväntade saker!

Att studera ekumenik som akademiker behöver inte bli någon krock med de ekumeniska rörelserna, enligt Sara Gehlin – hon beskriver det istället som ett sätt att fördjupa sig i tankegångarna bakom det som händer. Efter doktorsavhandlingen har hon gång på gång återvänt till den receptiva ekumeniken och sett på den ur olika vinklar i sin forskning.

– Man kan ju fundera: är inte kompromissen en del av den ekumeniska processen? säger hon.

Hon berättar om tillfällen när det har blivit uppenbart att rörelsen domineras av de anglosaxiska kulturerna med anglikaner och katoliker och att de lutherska kyrkorna är i minoritet.

– Men rörelsen och modellen har fått ett så starkt gehör och vuxit så snabbt, säger hon. Den har spridits och blivit stor i många kyrkor på kort tid. Någonstans måste den ju börja.

Ett av de fenomen som hon har lagt märke till är det som kallas maktasymmetrier i samtalsrummet.

– Det är ju en konstruktiv tanke att man ska undvika överlägsenhet genom att ta emot och lära av andra, säger hon, och det är väldigt fint

– men man får fundera på olika former av asymmetrier. Det finns resursstarka och resursfattiga kyrkor. Det koloniala arvet finns kvar. Jag har lyssnat till en sydafrikansk, vit, manlig teolog som talade om sitt ansvar och påminde oss om perspektiv som vi måste ha med oss. Och jag läser feministteologer, för det finns mycket visdom där – vad kan hjälpa oss att belysa frågor som inte har diskuterats tillräckligt?

De drygt hundra deltagarna i konferensen på Sigtunastiftelsen kom från en rad olika länder.

– Vi var glada och uppfyllda! säger Sara Gehlin. Det var den femte konferensen, och det hade aldrig varit så bred representation tidigare. Det var roligt med den stora uppslutningen och roligt att alla traditionerna fick dela med sig av sina perspektiv. Jag tror att alla som kom fick med sig något. Så uppfattade vi det i alla fall. Och morgonbönerna som Sven­Erik Fjellström höll, det blev starkt för många.

Sveriges kristna råd arbetar vidare, berättar Sara Gehlin, och hon har talat på ett rådsmöte.

– Det händer en del på nationell nivå men också i till exempel Lund och Jönköping. Jag har sett att modellen kan vara användbar i lokala sammanhang.

Själv arbetar hon vidare med ett par nya artiklar och med att utveckla en internationell och ekumenisk inriktning på grundutbildningen i teologi vid Enskilda Högskolan.

– Man kan möta inställningen att ekumeniken har gjort sitt, säger hon. Och frågan: ”Har vi inte redan gjort det?” Men det är många som inte har en så bred bild av ämnet. Det finns en hel värld att upptäcka. n

Sofia Svarfvar

D R Tr Den V Xer Lava F Rlag

kompassjustering

De allra flesta författare har ett specifikt ärende med sitt författarskap, så också Sofia Svarfvar med Där träden växer I romanens litterära form väcker hon angelägna frågor om lokala och globala jämställdhetsperspektiv, om biståndsverksamhet i Afrika och nutida neokoloniala utmaningar.

Afrika, kontrasternas och motsägelsernas kontinent, ett terra incognita för omvärlden men en guldgruva att råna för vissa. Afrika, där skyskraporna petar hål i himlen samtidigt som folket i gräshyddorna med tomma magar dagligen vandrar barfota flera mil för att hämta vatten i lerkrukor.

Med hjälp av berättelsens huvudpersoner – den svenska investeraren Sara, affärskvinnan Grace från Kampala, den fattiga bykvinnan Mary med sin hiv-sjuke man och den nyexaminerade ekonomen Lindiwe från Kapstaden – skildrar Sofia Svarfvar en global och komplicerad värld av girighet, skövling av urskog, utländska investeringar i markområden och bistånd som hamnar på avvägar. Jag anar en önskan hos henne att ruska nytt liv biståndsdebatten, att undersöka var gränsområdet mellan bistånd och investeringar ligger men också ambivalensen när det gäller hållbarhet maktutövning och ekonomisk vinst.

Ja, kanske ligger hennes ärende just här: att få beskriva neokolonialismen med dess plundring av kontinentens skatter och bördiga markområden, dess parnass av korrupta chefer och avsaknad av moraliska källor.

Hon låter huvudpersonernas inledande nomenklatur successivt glida iväg i allt svajigare formuleringar, och lögnerna formas till sist till en subtil dans som böljar fram och tillbaka och där profiten utgör det slutgiltiga målet, överordnat allt annat.

Där träden växer är en roman som engagerar och väcker frågor om Sveriges, men också andra länders, investeringar i fattiga länder. Den pekar på omvärldens, investerarnas och biståndsvärldens komplexa diasporor av vinstmaximering, kvinnornas kamp mot maktstrukturer och investerarnas illusioner om ständig tillväxt. Detta samtidigt som det afrikanska folket fortsätter att sjunga, dansa och ropa med en sprucken röst från kämpande människor i alla tider.

Sofia Svarfvar excellerar periodvis genrens tonläge – men det är först en bit in romanen som jag på allvar kan orientera mig i den ideologiska eller teologiska terräng som jag tror utgör hennes egentliga budskap. detta litterära och explosiva landskap navigerar hon med skärpa och trovärdighet. Det märks att hon har personliga erfarenheter av kontinenten, och det skapar en genuin ram till berättelsen. Beskrivningen av miljöer, platser och bokens huvudpersoner känns på samma vis välformulerade, lyhörda och trovärdiga. Berättelsen spänner över gedigna kunskapsfält men vittnar också om ett trotsigt engagemang där ryggar rätas upp och blickar blir klarare. För att inte bli den ovärdighet man själv begråter måste man göra motstånd och tro med den tro som gång på gång justerar vår kompass i riktning mot barmhärtighet, frihet, rättvisa och gemenskap. Jag ser redan fram emot nästa bok! n MATS EGFORS

MÖRNERUD

”När vi ställs inför flera kriser på alla håll, varför gör vi inte mer? Och när vi gör något, varför åstadkommer vi så lite?”

Det är högsäsong för flyttfågelskådning i Skanör och Falsterbo1, och Peter Harris, som har varit här flera gånger tidigare, har den här gången bjudit med sig flera vänner, bland andra Jyoti Banerjee och Charles Hunter­Smart.

Peter Harris är anglikansk präst, vigd för missionsarbete, och grundade för 40 år sedan den kristna naturskyddsorganisationen A Rocha tillsammans med sin fru Miranda.

Jyoti Banerjee började sitt yrkesliv som fotograf men utbildade sig senare till ekonom och hamnade i Londons finansvärld.

Charles Hunter­Smart leder arbetet på ett lantbruk i Wales och tog fram det ekonomiska underlag som ledde till att ägaren fattade beslutet att gå över till ekologisk odling i början av 2000­talet.

Sedan ett par år arbetar de tillsammans i organisationen North Star Transition – det är därifrån de båda frågorna kommer.

1 Denna intervju gjordes i mitten av september 2022, en av de veckor när fågelskådare från flera världsdelar samlas i Skanör och Falsterbo.

Omst Llningslaboratorier

– Jag tänker alltid i berättelser eller bilder, säger Jyoti Banerjee. Bilden av Nordstjärnan har vuxit ur tankar på hur vi står inför en hel rad kriser på en gång nu: klimat, jord, vatten, mångfald … Ofta har vi bara fokus på en kris i taget, och varje kris har sina experter som har fokus bara på sitt. Deras svar skulle vara fantastiska om den krisen vore det enda problemet. Finns det något som kan ge oss mer tillförsikt? Vi behöver något som kan visa oss vägen, en ny Nordstjärna att navigera efter. Han grundade North Star Transition tillsammans med bland andra belgaren Olivier Boutellis och med idén att samla företrädare för näringsliv, politik, lokalbefolkning, miljörörelser, kyrkor och andra grupper och organisationer i vad han kallar transition labs, alltså omställningslaboratorier, på olika platser där det finns konkreta problem. Det första blev Wales Transition Lab och floden Wye. – Jag kommer ju från finansvärlden, och jag vet att vi befinner oss i en genomskinlig boll som rullar i en nerförsbacke mot förstörelsen, säger Jyoti Banerjee. Ett exempel är alla storföretag som talar om att de planterar träd – men det de gör är att de köper mark för att plantera träd, och marken säljs av bönder som tvingas lämna sina jordbruk. Det blir monokulturer med snabbväxande träd, mångfalden försvinner, arbetstillfällena i jordbruket

FLODEN WYE, eller Afon

Gwy som den heter på walesiska, är ungefär 25 mil lång, utgör delvis gräns mellan England och Wales och räknas som Storbritanniens fjärde eller femte flod när det gäller längd. Den har sin källa på Plynlimon mitt i Wales och sin mynning Severn. Utmed floden ligger många byar men bara en stad, Hereford.

Den utgör ett omfattande, linjärt ekosystem och skyddas av två så kallade

Sites of Special Scientific Interest, något som innebär att geologi, topografi, däggdjur, ryggradslösa djur, fiskar och fågelliv i området har kartlagts.

Den räknas också som en Special Area of Conservation och som en av Storbritanniens viktigaste floder för naturvård.

Tidigare har den varit berömd för de stora laxar som man kunde fånga där mellan januari och juni. Nu är den mycket påverkad av utsläpp från bland annat kycklingindustrin och mjölkgårdar. försvinner. Om vi fick göra det annorlunda, vad skulle vi göra?

– Eftersom vi kommer utifrån och är amatörer kan vi ställa frågor som ingen annan har ställt, säger Peter Harris.

Floden Wye, en av Storbritanniens längsta, rinner från berget Plynlimon i Wales och mynnar ut i Severn. Den blev alltså det första projekt som North Star Transition tog sig an, både för att arbetsmodellen skulle få provas och för att floden omgavs och bestod av så komplexa miljöproblem och samhällsproblem.

”alla måste göra sin del”

– Peter och jag träffades för första gången i Kuala Lumpur för ungefär 20 år sedan, säger

Jyoti Banerjee. Jag visste att finansvärlden måste förändras. Man kan vara den bästa i världen på sitt område, till exempel kläder –men klädindustrin bygger ju på att alla utnyttjar sydostasiatiska kvinnor. ”Glöm inte att biologisk mångfald också är en kris”, sa Peter. Så mitt fokus har flyttats från ”hur ska vi få det här företaget att bli bättre” till ”hur förändrar vi hela branschen”.

En av jordbrukarna i Wales är Charles Hunter­Smart. Han och Jyoti Banerjee har lärt känna varandra genom Peter Harris, som han har haft tät kontakt med i många år eftersom de ber tillsammans. Prayer companions kallar de sig.

– Frågan är hur vi ger människor en känsla av att det de gör är avgörande, säger Jyoti Banerjee, att alla måste göra sin del och att det är så det fungerar – när alla små saker passar ihop förändras förutsättningarna.

– Ja, hur gör vi det möjligt för små jordbrukare att vara en del av ett större perspektiv? säger Charles Hunter­Smart. Det som bonden måste få se är hur allt hör ihop, vad han eller hon måste göra för att det ska bli en förändring.

Tv Rvetenskapligt

Floden Wye är känd för att den är lång, för att det utmed den finns många vackra platser – och för att den är enormt förorenad. Charles Hunter­Smart berättar om hur stora mängder konstgödsel har spolats ut i den på grund av att det har tillförts odlingsjorden vid fel tillfällen. Och det är bara ett exempel, för den har också fått ta emot stora utsläpp från kycklingindustrin, vattenreningsavfall och utsläpp som har orsakats av byggprojekt i området.

– Vi ville skapa ett testlaboratorium för vårt arbetssätt, och vi valde Wales eftersom vi kan koppla ihop mat, hälsa och miljö, säger Jyoti Banerjee. Vi bjöd in ledare från Wales och fick stöd av forskare från University College of London för att kunna arbeta tvärvetenskapligt. De människor som vi samlade skulle inte ha träffats annars – en del har till och med varit fiender.

– För oss bönder har det under många år varit så att beslutsfattare bara har slagit oss i huvudet, säger Charles Hunter­Smart. ”Jag vet att vi har ett problem. Charles måste ändra på sig.” Det är lätt att se de andra som fiender. Så vi måste inte bara inse att det finns ett problem, vi måste också ha empati med varandra.

NORTH STAR TRANSITION grundades av bland andra finansmannen laxen höll på att försvinna

Jyoti Banerjee som en omställningsrörelse med samtal och samarbete mellan ett stort antal företag, organisationer och grupper som grundidé. Metoden har fått namnet transition labs alltså omställningslaboratorier, och pilotprojektet är Wales Transition Lab som arbetar med den förorenade floden Wye och med hälsa, natur och mat i Wales.

Jyoti Banerjee använder begreppet disconnected allies, alltså ungefär bundsförvanter som inte har kontakt med varandra.

– Vi måste få alla att samlas och lyssna på varandra, och det är svårt, säger han. Men vi började med att tala om att laxen i floden Wye höll på att försvinna. Först lyckades vi samla tolv organisationer, nu är vi 40. En viktig sak är att inte bara tänka: Hur löser vi det här problemet? Utan också: Vad kännetecknar det här Wales som vi vill bo i?

De 4 500 bönder som har sina jordbruk i anslutning till floden Wye finns med i de detal­ jerade planer som har gjorts för hur vattnet och luften ska bli renare och för hur jorden ska kunna få tillbaka sin hälsa.

– Vi har sammanställt information från många olika instanser och räknat på kostnaderna, och vi kom fram till att det skulle kosta en miljard pund att göra floden Wye frisk igen, säger Jyoti Banerjee. Regeringen sa: ”Omöjligt.” regler som gäller i det här trasiga systemet. Men vi kan inte vänta på att någon akademiker ska hitta någon lösning som sedan ska sippra ut. Vi vill samla människor och se hur vi kan ändra på själva reglerna.

Och vi sa: ”Vi ber er inte om pengarna – vi vill bara att ni ska vara med.” Nu när de hade ett möte om förändring nämnde de oss som första exempel. Att vår trovärdighet är så stark beror helt och hållet på samarbetet.

– De flesta åren sedan vi på min gård gick över till ekologisk odling har vi hamnat på ungefär samma nivåer som för konventionell odling, säger Charles Hunter­Smart. Det kan vara ensamt att vara bonde, så vi har börjat samarbeta med en av våra grannar – vi använder maskinerna, arbetskraften och all vår mark gemensamt och delar lika. Det är ett stort steg. Det är ett samarbete som bygger på tillit, ärlighet och transparens, men det viktigaste är tilliten. Så det viktigaste är människorna.

– Det är underbart när kristna är längst fram i sådana här förändringsprocesser, säger Peter Harris.

– I början såg vår ägare ekologisk odling som riskreducering, säger Charles HunterSmart, men han är så engagerad nu, och han har anställt en ekolog. Vi arbetar med en utrotningshotad fågel eftersom vi har mark som passar den. Nu har vi räknat i 15 år, och vi ser att beståndet ökar. n samarbete med granne

I Skåne har de tre vännerna ett slags halvsemester och ägnar flera timmar varje dag åt att stå med sina kikare nära vattnet, men Jyoti Banerjee passar också på att träffa representanter för Malmö stad, och Peter Harris möter en del av A Rochas svenska medlemmar.

– Ett vanligt svar från de stora företagen när vi tar upp våra frågor med dem är: ”Åh, men det kan vi inte göra, vi har våra aktieägare att tänka på”, säger Jyoti Banerjee. Det är de