Kvinnor lever extra farligt

Hösten 2022 träffades kvinnor från n n n i kulturer där kvinnor mest rör sig i den privata sfären är en kvinnas kamp för mänskliga rättigheter en motståndshandling och ett risktagande. Mer än tjugo år har gått sedan FN:s säkerhetsråd i sin resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet fastställde att kvinnors inkludering är oumbärlig för att befästa varaktig fred. Ändå fortsätter kvinnors engagemang att utgöra en fara för deras liv och hälsa.

23 latinamerikanska människorättsorganisationer i Bogotá för att samtala om sina erfarenheter. En gemensam sådan är att deras engagemang i sig utlöser könsrelaterat våld.

Att vara kvinna och människorättsförsvarare innebär att möta dubbelt motstånd och överhängande livsfara. Det påverkar kvinnornas fysiska och psykosociala hälsa. Det kvinnliga ledarskapet undergrävs, och kvinnornas familjerelationer och möjligheter att agera påverkas också negativt. Våld inom familjen och hot om våld från väpnade aktörer är ytter­ ligare exempel på sådant som hämmar deras chanser att bidra till samhällsutvecklingen. Det behövs med andra ord ett helhetsperspektiv på kvinnliga människorättsförsvarare och deras livssituation.

Rekommendationer

Samtalen Bogotá resulterade i en rad rekommendationer till det internationella samfundet: n Kvinnliga MR-försvarares arbete och de risker det medför bör få ett allmänt och offentligt erkännande. Det ska finnas tillgänglig och tydlig information om stödprogram och fonder. och jämställdhetsfrågor på den här nivån är stort – det finns stora möjligheter att skapa lokala skyddsnätverk.

– Att vara människorättsförsvarare är att kräva att våra kunskaper tas i beaktande och att kräva inflytande. Vi kräver ett erkännande av vår rätt att som kvinnor ha tillgång till vatten, och rätt till vår mark.

Vi i Kristna Fredsrörelsen har under flera år kartlagt vårt eget arbete med internationell medföljning i Mexiko, Guatemala och Colombia. Kartläggningen är gjord just utifrån genusaspekterna.

Hösten 2022 samlade vi, tillsammans med Act Svenska kyrkan och Norska fonden för mänskliga rättigheter, kvinnor från 23 människorättsorganisationer i Colombias huvudstad Bogotá. Syftet var att de skulle få berätta för varandra om sina erfarenheter av arbetet för mänskliga rättigheter och hur det påverkar deras liv. Samtalen kom att kretsa kring hur deras engagemang i sig utlöser det könsrelaterade våldet.

Det könsrelaterade våldet präglar vardagen för de kvinnor som deltog i mötet. De berättade att det kan ta sig olika uttryck: deras insatser osynliggörs, och de stigmatiseras därför att de bryter mot könsnormer.

Ana Maria Top, som arbetar i Guatemala, var en av de deltagare som berättade om detta. Men hon sa också: n Kvinnliga MR-försvarare ska garanteras deltagande fredsprocesser och i utformningen av säkerhetspolitik. Säkerhetsfrågor måste hanteras utifrån en samhällelig och psykosocial dimension som också har ett intersektionellt perspektiv. n Finansieringen av internationell närvaro i konfliktområden måste bibehållas, och medföljning vid representation måste erbjudas. Åtgärderna bör förstärkas med hjälp av kampanjer på sociala nätverk och stöd i press och media. n Ekonomiskt, politiskt och tekniskt stöd till befintliga program för tillfälliga skyddsboenden måste finnas. Varje skyddsbehövande bör bedömas enskilt, och skydd till närstående bör övervägas. n Förebyggande åtgärder måste främjas. Här är det viktigt att betona betydelsen av det arbete som utförs av lokala skyddsnätverk och att främja möten och utrymmen för utbyte av erfarenheter. frågan om kvinnors markägande är alltid infekterad. Än värre blir det för en kvinna som tillhör ett urfolk – i Colombia gäller detta också kvinnor som tillhör grupper med afrikanskt ursprung. Storskalig gruvdrift brukar omges av våld och har en starkt negativ inverkan på civilsamhällen och på människorättsförsvarares säkerhet. kristna fredsrörelsen och de organisationer som vi samverkar med arbetar för att skapa säkerhetsstrategier som fungerar för människorättsarbetarna. På det sättet skapar vi förutsättningar för att utsatta grupper ska kunna inkluderas. Att ta hänsyn till etnicitet, social bakgrund och genus är nycklar i arbetet.

Anna Maria Niño, som tillhör den colombianska organisationen Confluencia de mujeres, talade om de komplexa och samtidigt självklara sambanden mellan kvinnors arbete för miljö, liv och mänskliga rättigheter och sa: – I ett område som exploateras är vår roll att försvara naturen och vår rätt att leva på vår mark. Kort och gott: vår rätt till liv.

Genom att vi tillsammans väger in de perspektiven kan lokala aktörer utvidga det demokratiska deltagandet i organisationer. De kan bidra till politiska beslut som skyddar människorättsförsvarare.

Något som vi också arbetar för är att civilsamhällenas egna skyddsmekanismer ska erkännas och förstärkas. De kan bli en komplettering av olika statliga insatser. Behovet av dialog och erfarenhetsutbyte i rättvisefrågor

Dödshot, svartmålning av sociala ledare och hot om tvångsförflyttning skadar både enskilda kvinnor och kollektiv. Det politiska syftet med sådana strategier är att skapa rädsla, misstro och splittring. Därför är kvinnornas förmåga till egenvård och kollektivets resiliens viktiga. Vi arbetar för att de själva ska kunna skapa skydd, och det är ett arbete som tar sin början i en ökad medvetenhet om vad som händer och vad som går att göra. Karen Varón, som arbetar i CDH Fray Matías i Mexiko, säger:

– Att vara kvinna och kämpa för de mänskliga rättigheterna är ett åtagande för alla människors rätt till värdiga liv. Det är vår uppgift att synliggöra sakernas tillstånd och förändra den situation som vi befinner oss i. n