Ett litet viktigt mod

en av böckerna på mitt nattduksbord, som egentligen är en fönsterkarm, har titeln Jag är du – du är jag. Det är en mycket angelägen bok om motsättningar, våld och skjutningar i våra förorter, men också om kärlek och försök att överbrygga klyftor. Den är skriven av en person som är högst insatt i ämnet genom många års arbete med unga på Fryshuset, min gamla kollega Fatima Åsard.

Självklart ville jag köpa den, och jag började genast läsa. Det blev ett kapitel, och sedan blev den märkligt nog liggande.

När boken ett år senare finns tillgänglig som ljudbok återupptar jag ”läsandet” med hjälp av uppläsare och sugs genast in i berättelsen. Under tiden jag lyssnar och springer min runda en sen kväll längs Mälarstranden vid Vinterviken och runt sjön Trekanten i Stockholms södra förorter tar både rädda vildkaniner och rådjur till flykten i mitt spår – och jag funderar på hur denna välskrivna bok, vars författare jag till och med känner, kunnat bli liggande så länge. Kanske stavas det motståndet i mig trötthet på våldet, på berättelser om ständigt nya dödsskjutningar. Och mina otillräckliga försök, i arbetet på Fryshuskyrkan, att föra samtal om det dödliga våldet med skolbarn och personal.

Hur ska vi kunna börja förstå varandra och förändra om inte ens jag som delvis jobbar nära ämnet orkar ta del av viktiga berättelser från dem som har drabbats?

Skuldkänslor är inte vägen till förändring, och nu når ju berättelsen mig ändå genom ljudboken.

Det jag slås av är att den inte alls fyller mig med mer mörker och hopplöshet inför våldet. Genom att bekräfta och blicka rakt in i mörkret och hopplösheten hjälper den mig att se ljuset i sprickorna, så som i Leonard Cohen-texten: ”That’s where the light gets in.” Det finns ingen genväg till hoppet.

Ett annat välanvänt citat ser jag i Fatimas romangestalt Amina: ”Mod utesluter inte rädsla – mod är att gå vidare med sin rädsla.” Amina har mist sin son, hon är sårbar och rädd, men hon har inget val, hon måste gå vidare med sin sorg. För de utsattas skull, och för sin egen skull.

”Gud, gör oss djärva!” utbrister Fred Kaan i psalmen ”Gud, från ditt hus”.

”Djärv” betyder mod och mod betyder djärv enligt ett vanligt synonymlexikon. Men de två adjektiven har lite olika konnotationer och tolkningar, och för mig är djärvhet något mer tillfälligt än mod. Att vara djärv är att ingripa snabbt och handgripligt, vara lite fräck om det behövs för att bryta konventioner och förtryck.

Historien har gett oss många exempel på särskilt djärva drag, som när Rosa Parks en eftermiddag 1955 på bussen i Montgomery vägrade resa sig och lämna platsen för en vit passagerare så som apartheidlagarna föreskrev i det segregerade USA. Hennes civila olydnad blev början på den bussbojkott som brukar ses som startskottet för hela medborgarrättsrörelsens kamp och avskaffandet av raslagarna.

Världen behöver sannerligen människor som går före och inspirerar med djärva drag. Men jag tror att om alla vi ”vanlisar” bara hade en gnutta mer personligt, långsamt växande mod skulle vi tillsammans kunna åstadkomma förändringar på samma sätt som de stora historiska medborgarrättshjältarna – Rosa Parks, Martin Luther King, Nelson Mandela. Är det inte därför uppmaningen ”Var inte rädda” återkommer ungefär 400 gånger i Bibeln? ett litet viktigt mod som kan vara helt omvälvande för vårt sätt att vara tillsammans i världen är att ta del av en annan människas livsberättelse och att dela med sig av sin egen. Några av de modigaste människor jag mött i den meningen är de som kommer till Anonyma Ensamma, en grupp som jag fått vara med och leda i Sofia församling i Stockholm i några år nu. Ensamhet är ett av vårt samhälles mest stigmatiserande tillstånd och en av dess mest stigmatiserande känslor. I boken Den ensamma staden beskriver Olivia Lang vår beröringsskräck: hur vi undviker människor som vi upplever vara ensamma för att vi tror att ensamheten på något sätt smittar, och hur vi gömmer vår ensamhet av samma anledning – av rädsla för att den ska signalera misslyckande och fara.

Beteendevetaren och journalisten Ingemar Gens hade länge funderat på det växande pro- blemet och kläckte idén om en samtalsgrupp med namnet Anonyma Ensamma. Anonyma Alkoholister arbetar med att erkänna sina problem och ger varandra ett sammanhang och stöd för att försöka bryta missbruket. Ingemar tänkte att alkoholister har några nyktra perioder eller stunder, och på samma sätt måste den mest ensamma människan ändå ibland träffa någon, uppleva ögonblick av gemenskap, om än bara med en granne i trapphuset eller affärsbiträdet. Kanske kunde deltagarna få stöd i att våga lite mer, kanske kunde initiativ till fler möten skapas gemensamt?

Själv hade jag efter en separation från mina barns mamma tvingats uppleva kontrasten mellan familjeliv och tom lägenhet och på ett helt nytt sätt börjat spegla den ensamheten i människor runt omkring mig. Jag bearbetade det genom att långsamt skriva en bok om mina grannar, Huskroppar, där jag utan att någon egentligen själv hade berättat försökte dikta ihop en bakgrund till de utanförskap jag såg. Ingemar gick till sin lokala församling i Svenska kyrkan, Sofia, för trots att han kallar sig ateist var hans erfarenhet att kyrkan är en plats där goda medmänskliga initiativ tas, och kyrkoherde Johanna Öhman sammanförde honom med mig. Vi fann varandra och satte in en enkel annons i lokaltidningen: ”Anonyma ensamma – en grupp där vi möts för att försöka bryta vårt gemensamma problem, ensamhet.” på utsatt tid slog vi oss ner med en termos kaffe i en av kyrkans små röda stugor i Vitabergsparken och undrade vad som skulle hända.

Rätt som det var dök det upp ett par personer. En av dem sa att han mest var intresserad av att se de gamla kulturmärkta stugorna invändigt, men samtalet var igång.

Under den första terminen växte gruppen till fem–sex personer som med växande mod delade sina liv, ensamheter och sårbarheter. Det kändes stort och viktigt att vara med om varje gång: att människor kom dit, och att de sedan också uttalade sig om sin ensamhet. Det var som att stigmat gick upp i rök i samma stund de satte sin fot i gruppen.

Och vi behövde inte vara anonyma längre, eller väga och mäta om ensamheten var en fas, en existentiell kris, följden av ett dödsfall, ett livsmönster. Vi bara drack en enkel kopp kaffe och gick rundor där vi lånade lite gemensamma regler från bland annat tolvstegsrörelsen: att tala i jag-form, att inte ge varandra råd, att låta alla komma till tals och att det som sägs stannar i rummet.

Eftersom ämnet ensamhet blivit alltmer uppmärksammat i media blev Ingemar och jag inbjudna till olika tidningar, tv och radioprogram. Gruppen växte i sitt nya kändisskap ur den lilla stugan till församlingshemmet och samlade ett tjugotal deltagare varje gång. Vi har ofta konstaterat att det nog inte blev så mycket av en grupp där vi coachar varandra att våga ta mer kontakt med människor i vardagen utan att det är gruppen i sig som är själva grejen, sammanhanget där vi vågar och blir igenkända, efterfrågade. Det är två timmar som spiller mod på dagarna före och efter. Och deltagare stämmer möten och ses på andra tider.

Ibland kommer frågan om namnet ”Anonyma Ensamma” upp. Är det inte ett för negativt namn? Ska vi inte kalla oss något mer bejakande, som gemenskapsgrupp? Men det röstas alltid ner, för utan den trygghet som namnet ger – att vi inte väjer för mörkret och problemet, ensamheten – hade deltagarna aldrig kommit dit, säger de. Det finns inga genvägar till hoppet. Att leda gruppen betyder för mig inte att se på, bara att se till att skapa rum, lokal, brygga kaffe och kanske ibland säga till den som pratar för länge. Ensamheten har vi gemensamt, den tillhör livets förutsättningar. Som Fatimas boktitel säger: Jag är du – du är jag.

Och vi är åtminstone inte ensamma om vår ensamhet. Det sägs ibland att Rosa Parks var för trött för att resa sig för den vite mannen den där dagen, fysiskt trött av orättvisor och förtryck. Trötthet över den livssituation vi känner oss inträngda i är nog ett underskattat incitament för att vara modig. Och till och med djärv ibland. n