Tvenne unga zeloter

Tidigt missionärsöde

Med blodet rinnande i ansiktet lyckades

Anders Elgqvist ta sig upp på land. Josef

Fasts kropp hittades aldrig. Nu blir Lunds

Missionssällskaps första och sista missionärer synliga på Historiska museet i Lund.

”Ett år blott skulle dock den svenska kyrkan deltaga i omvändelsearbetet på Kinas hedningar, vilket avslutades med det ena trosvittnets martyrdöd.”

Så skriver August Strindberg i boken Kulturhistoriska studier. Den gavs ut 1881, och i en fotnot tillfogar han: ”Anders Elgqvist lever ännu och är kyrkoherde i Tranemo, Älvsborgs län.” ätpinnar. Den kinesiska dräkten har alltid haft en egen monter, för den är så stor.

Josef Fast dog i Kina 1850, året efter att han och Anders Elgqvist kom dit. Anders Elgqvist höll ut i över ett år till, och sedan kom han tillbaka hem till Lund där han hade studerat och där han och Josef Fast hade varit medlemmar i Lunds Missionssällskap. Historiska museet, som var inrymt i Kungshuset där han hade gått på många föreläsningar under sin studietid, fick hans kinesiska dräkt.

Andreas Manhag har arbetat med samlingen inför att utställningen ska öppnas på nytt –det blir i september i år – och skrivit kortfattade texter till skyltar och längre till en publikation. Det var medan han höll på med det som han upptäckte vem Anders Elgqvist var.

”[1849] utskickades av Lunds stifts missionssällskap tvenne unga zeloter till Kina: Anders Elgqvist, född i Drengsered 1821, och Josef Fast, född på Lilla Edet 1822”, skriver August Strindberg i sin uppsats. ”[Fast avreste] i förväg till London, där han några månader studerade medicin, varefter Elgqvist sammanstötte med honom och de båda i sällskap begåvo sig till Hongkong, varest de inträffade den 18 oktober samma år. Sedan de studerat språket och gjort förberedande utflykter i grannskapet av Hongkong reste de norrut till den stora och vackra staden Fuh-Cheu, där de slogo sig ner.”

Ett Ny Ppnat Land

Egen Monter

Andreas Manhag är antikvarie vid Historiska museet i Lund och har ansvaret för Domkyrkomuseum och kyrkoarkivet. Hans specialområde är egentligen senmedeltida och eftermedeltida kyrklig arkitektur och konst, men de senaste åren har det visat sig att en annan samling på Historiska museet också innehåller ett dramatiskt stycke kyrkohistoria.

Den här samlingen består av etnografiska och kulturhistoriska föremål, och de har presenterats som kuriositeter tidigare, berättar han. Upptäcktsresande och handelsresande gjorde donationer när de kom hem från sina resor. Det är många små saker, som kinesiska

Kuststaden Fuh-Cheu – August Strindberg och Anders Elgqvist skriver så, och engelsmännen som hade slagit sig ner i staden kallade den Foochow – skrivs numera oftast Fuzhou och är huvudstad i Fujian-provinsen. Det fanns några européer där, bland andra Charles Sinclair som tolkade och fungerade som konsul, men de båda svenskarna hörde till en liten minoritet.

– Kina hade just öppnat vid den här tiden, berättar Andreas Manhag. Tidigare hade det inte varit möjligt att ge sig in i landet på det viset. Jag vet inte om det var mod de hade – men ett visst mått av optimism måste det ha varit.

Innan de båda unga männen reste till Kina var Anders Elgqvist i Hamburg, och där passade han på att gå till en fotograf.

Det porträttet finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm, berättar Andreas Manhag. Det roliga är att vi ofta har föremål som män-

Lunds Missionss Llskaps Mission Rer

Josef Fast (1822–1850) och Anders Elgqvist (1821–1895) blev de första missionärerna som Lunds Missionssällskap skickade ut, och också de sista. Efter Anders Elgqvists hemkomst ändrade sällskapet sin arbetsinriktning och började istället stötta andras missionsarbete.

Tidskriftsutgivning var redan från början en viktig del av arbetet, och snart tillkom också idén att se till att Lunds universitet skulle få en professur i missionsvetenskap så att missionärer kunde förberedas akademiskt för sitt arbete.

niskor har skänkt när de har kommit hem från resor som unga, och om det finns porträttbilder är de av samma människor som gamla. Men av Andreas Elgqvist har vi en bild som är tagen när han är ung och på väg ut på sin resa.

Till bilden, som alltså togs 1849, användes en tidig fotograferings- och framkallningsteknik som kallas dagerrotypi och som hade uppfunnits i Frankrike på 1830-talet. Porträttet av den svenske missionären är ett av de äldsta bevarade fotografierna av en svensk. En kopia av det kommer att ingå i Historiska museets utställning tillsammans med dräkten.

Varför skaffade Anders Elgqvist sig en kinesisk dräkt, och varför ser den ut som den gör?

Andreas Manhag vet inte men har tagit reda på mer om själva dräkttypen:

– Det här är inte den enda kinesiska dräkten vi har i våra samlingar, vi har en till, men det är bara den här som har en personlig historia.

Anders Elgqvist skriver att han har använt den själv. Hatten är en sådan som kinesiska ämbetsmän bar. Vi vet inte om han räknades som ämbetsman eller om han skaffade den ändå.

Att svenskarna rörde sig mycket i staden berodde inte bara på att de var ivriga att börja missionera – först av allt behövde de ju en fastighet som kunde bli deras missionsstation. August Strindberg citerar hans egna anteckningar:

”Broder Fast och jag fortsatte vårt började vistande i Buddha-klostret Sä-Sing-Sä samt sysselsatte oss dels med att studera kinesiska språket och dels gjorde vi utvandringar i trakten omkring staden, för att se på hus, vilka mandarinerna erbjödo oss till blivande boningsställe.” kontrakt med hyresvärd

Det blev just försöken att få tag på ett hus och de svårigheter de försöken ledde till som försatte ”bröderna” i fara.

– Jag har läst och använt hans egna brev hem till Lunds Missionssällskap, vi vill inte bara återge det som någon annan har berättat, säger Andreas Manhag. I utställningen är fokus Elgqvist och hans extraordinära liv. Vi vill lyfta fram donatorerna.

Det som hände var att de båda efter en rad besvikelser – ”men alltjämt fingo vi göra den obehagliga erfarenheten att de icke egentligen åsyftade att lämna oss något hus, utan sökte

L S Om Anders Elgqvist

Journalisten Torkel Ivarsson fick i början av 2000-talet

Tranemo hembygsfören­ ings uppdrag att skriva en biografi över Anders Elgqvist. Den fick titeln Solen blodröd och kom ut 2008.

August Strindbergs bok

Kulturhistoriska studier finns bland annat på webbplatsen Projekt Runeberg. att genom hycklande löften uttrötta oss, för att slutligen bliva av med oss” – till slut lyckades skriva kontrakt med en hyresvärd. Det skulle inte ha gått utan Charles Sinclairs hjälp. Ett helt års hyra skulle betalas direkt, och så mycket pengar hade de inte.

”fyrtio fyra tusen cash”

”Våra penningar voro slut”, skriver Anders Elgqvist om ett tidigare tillfälle, ”och vi måste använda den enda utväg, som här i Fuh-Cheu är tillgänglig, för att erhålla våra penningar, nämligen att på kinesiska båtar gå ned till utloppet av Minfloden, varest tvenne engelska handelsskepp äro stationerade, för att sålunda erhålla spanska dollars mot växlar, som sändas för vår räkning från ett handelshus i Hongkong.”

Morgonen den 12 oktober gav de sig av, och vid midnatt var de hemma igen. Men när de var tvungna att göra om manövern den 12 november, för att få fram ”fyrtio fyra tusen cash” eller ”ett hundra tre spanska dollars” till hyran, drog proceduren ut på tiden. En fråga från en båtskarl gjorde dem medvetna om att ryktet om orsaken till deras besök på de engelska skeppen hade spridits, men de förstod inte allvaret.

När pengarna väl var hämtade och de var på hemväg såg de hur båtar närmade sig, och snart krokade en pirat fast deras båt. Deras egna båtkarlar hade varit med och planerat överfallet. Spjut och stenar användes, och Josef Fast blev allvarligt skadad direkt och föll i vattnet, liksom den hund som var en gåva från engelska sjökaptener.

”I samma ögonblick rusade jag ut undan bambutaket och undantryckte tvenne mot mitt bröst riktade lansar och sökte försvara mig (…) men nu fick jag liksom ett regn av stenar i ansiktet från rövarehopen, så att blodet flöt ur ansiktet. Motstånd var förgäves”, skriver Anders Elgqvist.

Han fortsätter med att berätta hur han hoppade i vattnet, drogs med av strömmen, simmade till land, letade efter sin kollega, gav upp, gömde sig och till slut funderade på att börja söka sig mot bebyggda trakter.

”Av matthet nödgades jag att avlägga mina stövlar och rocken, för att kunna gå, med ansiktet flytande av blod samt utan hatt och för övrigt med genomvåta och rivna kläder”, berättar han. Han var rädd att bli överfallen igen, och när han gick ner till vattnet och ropade till andra båtar för att be om hjälp gav det inget resultat. Sex timmar efter att han och Josef Fast hade lämnat de engelska skeppen var han tillbaka på stranden vid flodmynningen, så nära att han kunde få kontakt och bli hämtad.

”en historia som går att berätta”

– Det här dramat är det som sätter stopp för missionsföretaget, säger Andreas Manhag. Anders Elgqvist fortsatte som missionär i mer än ett år till, men hans bild av verkligheten hade förändrats, han var desillusionerad. Berättelsen fortsätter i Lunds Missionssällskaps tidskrift: liket efter Josef Fast hittades aldrig, men en gravsten restes, den finns på gamla bilder – jag vet inte om den överlevde kulturrevolutionen. Engelsmännen såg till att spåra upp sjörövarna, och flera av dem blev avrättade.

Så kom Anders Elgqvist tillbaka till Sverige, donerade sin dräkt till Historiska museet och blev bland annat fängelsepräst på Nya Älvsborgs fästning och sjukhuspräst på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg innan han blev kyrkoherde i Tranemo i Västergötland.

Där arbetade han i 35 år, men han hann också konstruera, bygga och prova en tidig u-båt och planera för ett fastighetsbygge i Jönköping.

– Vi har med dräkten och honom i vårt barnpedagogiska arbete, säger Andreas Manhag. Det här är ju en historia som går att berätta. Och bland alla som har skänkt föremål från sina resor till museet är han den ende missionären. n n n n Fred Kaan (1921–2009), författare till psalm 288, ”Gud, från ditt hus”, växte upp i Holland, där han i unga år blev medlem i den holländska reformerta kyrkan och så småningom började läsa teologi. inspiration från tunnelbanan

Vid 23 års ålder flyttade han till England, där han efter fortsatta teologiska studier med tiden blev församlingspräst i kyrkan The Pilgrim Church i Plymouth under 60-talet.

Han blev frustrerad över att helt enkelt inte hitta psalmer att sjunga i söndagarnas gudstjänster, och det var i Pilgrim Church som han på allvar började skriva egna. Församlingen fick så småningom en egen psalmbok.

Tidigt blev hans inriktning att finna ett sätt att brygga över gapet mellan den sakramentala gudstjänsten och dess konsekvenser i det vardagliga livet. Det blev ett arbete som han fortsatte med i hela sitt liv, inte minst under sina år i Genève, där han under tio års tid arbetade i de reformerta och ekumeniska rörelsernas internationella sammanhang.

I förordet till The Only Earth We Know (Hope Publishing Company, USA, 1999) berättar han själv om sin ”mind­the­gap-teologi”, ett begrepp som uppstod i London i samband med en hymnologisk konferens om hans psalmer.

Det var en av våra gemensamma bekanta, den amerikanske hymnologen och kompositören Carlton ”Sam” Young, som kom storfnittrande till konferensen. Han berättade för de övriga deltagarna hur han, när han steg ur tunnelbanan, hade hört rösten ur högtalarna:

”Mind the gap!”

Och han fortsatte att berätta:

”Först hade jag inte en aning om vad som menades eller till vem det var riktat, men sedan slog mig tanken att det var ett offentligt meddelande om en ny teologi! ’Mind the gap’ om vad som händer i kyrkan och vad som behöver göras efter välsignelsen, ’mind the gap’ mellan mottagandet av det brutna brödet vid altaret och brytandet av bröd med de hungriga i världen.”

Fred Kaan utvecklar i boken Sam Youngs mind­the­gap-tankar:

”En mind-the-gap-teologi! Visst behövs den, och parallellt med den också ett mindthe­gap-psalmskrivande! Är inte det huvudsakliga ansvaret för alla oss som försöker skriva psalmer för nutiden och framtiden att påminna om gapet mellan ord och handling, mellan gudstjänst och mission, mellan liturgi och engagemang, mellan bön och att göra vårt yttersta, för att bönen ska bli verklighet mitt ibland oss? Profeten Mika talar i sin vision av gudsriket, av fred/shalom, om hur människor smider om svärd till plogbillar, inte ber dem till plogbillar! Smidesarbete med hammare och hammarslag är ett hårt arbete som kräver energi.” livet före döden

”Mind the gap” är således en kortfattad och bra beskrivning av Fred Kaans psalmteologi.

När jag senare i en tv-intervju frågade

Fred om vad han tyckte kännetecknade en bra psalm svarade han först att det är en näst intill omöjlig fråga att besvara.

Men sedan lade han till:

”Jag kan däremot tala om hur jag själv skapar mina psalmer. Jag vill att de ska vara earthbound, people­focused och Christ­centrered.”

Det är en bra psalmprogramförklaring och ett program som han arbetade med genom alla år.

Det som framför allt utmärkte Fred Kaans sätt att skriva var att han envetet höll fast vid de bibliska texterna om Guds inkarnation och dess konsekvenser i sakramenten, i liturgin, i skapelsens fortlevnad, i fredsarbete och rättvisearbete och i människors vardagsliv.

Om 1800-talets väckelsesångfokus i första hand var livet efter döden, där det himmelska landskapets fröjder om och om igen målades upp, så var Fred Kaans sena 1900-talsfokus livet före döden och vad gudsrikets etablering här och nu innebär.

Det jordbundna, människofokuserade och Kristus-centrerade språket syns tydligt i alla de psalmer av honom vi har i vår psalmbok. I 1986 års psalmbok med tillägg är han originalförfattare till nummer 288, 292, 385, 386, 628 och 780.

Själv gjorde Fred Kaan också en stor och inflytelserik insats när han översatte ett stort antal psalmer från olika delar av världen, inte minst från Sverige, till engelska. Det är tack vare honom som till exempel en sådan svensk psalm som ”Guds kärlek är som stranden” har gjort sitt segertåg över världen.

”One of the finest contemporary hymns to have come out of Sweden”, enligt honom.

Eftersom en av hans söner sedan många år bor i Sverige kunde han lägga svenskan till de språk som han behärskade.

Vi V Nder Oss Till Gud

Inkarnationsteologin genomströmmar alla hans texter, inte minst i den ofta sjungna mindthe­gap-psalmen 288, som ju framför allt är en sändningssång efter välsignelsen.

Kanske har vi i vår nuvarande psalmbok ingen annan psalm som så naket, ärligt och uppfordrande påminner oss om varje kristens diakonala uppgift.

som stranden

Fred Kaan har på många sätt med sitt psalmskrivande skapat en modern psalmskola, som har inspirerat ett otal efterföljare, inklusive Nya Zeelands Shirley Murray och Skottlands John Bell. Ofta finns bortåt ett tiotal av hans psalmer med i de senaste decenniernas nyproducerade psalmböcker i den engelsktalande världen, och de finns översatta till drygt femton språk.

Klokt nog är den skriven i bönens form. Vi vänder oss inte till varandra med uppmaningen att bli djärva, fria, kloka och glada – en sådan uppmaning kan lätt bli lite beskäftig och kanske till och med besvärande. Nej, vi vänder oss till Gud, och vi gör det gemensamt. Vi, det kollektiva gudsfolket, tar av oss våra masker och visar oss som de vi faktiskt är: själviska, tröga med ”skal av värdighet och blyghet”. Det är en modig beskrivning, ovanlig i klassiska psalmsammanhang.

”rytmen liksom bär mig”

Britt G. Hallqvist översatte psalmen till svenska. Hon var en av våra flitigaste översättare av psalmer och har själv skrivit om sin förtjusning i översättningsarbetet:

”Det är frågan om att ärligt och noggrant återge originalets innehåll av tankar, känslor och stämningar, med begagnande av liknande stilmedel. Har dikten en fast rytm och därtill rim får man ju mindre formell frihet, något som möjligen kan kompenseras genom att man tar sig vissa friheter när det gäller innehållet – dock inte så att det avviker från originalets linje. Dikter med regelbunden rytm tycks mig lättare att översätta, därför att rytmen liksom bär mig genom dikten och ger mig ett fastare grepp om den. Och rimmen eggar mig att övervinna ett motstånd, samtidigt som de kan skänka mig en nästan sensuell glädje. Förtjusningen över ett välfunnet, välklingande eller lustigt rim kan emellertid föra en på villovägar. Man tycker sig ha ’förbättrat’ originalet.”

Inte vet jag om hon kände så, när hon arbetade med ”Gud, från ditt hus”. Översättningen är orimmad, liksom originalet. När man jämför dem känns det kanske som om det borde ha stått ”Britt G. Hallqvist efter Fred Kaan” vid psalmen. Det är nämligen en mycket fri tolkning av Kaans originaltext. Jag kan bland annat se framför mig hur förtjust Britt G. blev när hon efter andra versens slut, ”Lord, make us cheerful”, bestämde sig för att avsluta alla de fyra verserna på liknande sätt: Gud, gör oss djärva – gör oss fria – gör oss kloka – gör oss glada. Jämför gärna med Fred Kaans originaltext:

Lord, as we rise to leave this shell of worship, called to the risk of unprotected living, willing to be at one with all your people, we ask for courage.

For all the strain with living intervowen, for the demands each day will make upon us and for the love we owe the modern city, Lord, make us cheerful.

Give us an eye for openings to serve you; make us alert when calm is interrupted, ready and wise to use the unexpected: sharpen our insight.

Lift from our life the blanket of convention, give us the nerve to lose our life to others, be with your Church in death and resurrection, Lord of all ages!