Överflöd och brist

Mathjälp ämne för avhandling

– Jag trodde inte att människor idag är hungriga. Det är upprörande och djupt berörande.

Elinn Leo Sandberg och Axel Carlberg har kommit till Västerkyrkan i Lund och möter medlemmar från församlingen och från Förbundet Kristen Humanism. Karin Boberg, som har planerat mycket av helgen och som hälsar välkommen, hade egentligen tänkt sig ett samtal med ytterligare en röst, gymnasieprästen Johannes Witkowsky från Malmö, men han har fått förhinder, och istället blir det ett slags intervju. ”Bröd för dagen” är temat för helgen, men ämnet för den här timmen är ”(Knappt) bröd för dagen – samtal om bröd, rättvisa och fattigdom”.

främlingskap social matbutik

Elinn Leo Sandberg är inte så förvånad över hungern längre – när hon hade mött den under en period i sitt arbete som diakon började hon arbeta mer med den, och nu är hon doktorand i socialt arbete och skriver sin avhandling om matfattigdom.

Axel Carlberg inleder intervjun med att citera Alexander Schmemanns ord om att bryta bröd: ”För att kunna leva måste vi varje dag bryta skapelsens bröd och utgjuta skapelsens blod …” Han talar om ätandets teologi och om vårt främlingskap inför källorna till den näring vi behöver både för att överleva och för att leva.

– Du intervjuar människor som står och väntar på att få komma in, säger han. Vad säger de, vilka är de, hur upplever du det?

Den här lördagen har Elinn Leo Sandberg nämligen varit i Matmissionens butik på Mobilia i Malmö under förmiddagen. Det är en så kallad social matbutik där överblivna varor från olika grossister och butikskedjor säljs till reducerat pris till människor som har låg inkomst, och många av dem som arbetar i butiken har kommit dit i någon form av arbetsmarknadsåtgärd eftersom de tidigare har haft svårt att hitta arbete.

Det är den sociala matbutiken, och det som i många sammanhang kallas matkassar, som är ämnet för Elinn Leo Sandbergs avhandling.

– De som handlar på Matmissionen har problem med sin ekonomi på grund av till exempel sjukdom, skilsmässa, dödsfall i familjen eller arbetslöshet, berättar hon. En del är fattigpensionärer, en del är ensamstående mammor med flera barn. Missbruk förekommer, men inte så mycket. En del går på dagersättning eller har ekonomiskt bistånd. En del unga som har blivit sjuka tidigt har inte något socialt nätverk som kan stötta dem.

BRÖD FÖR DAGEN-HELGEN

Västerkyrkan i Lund och Förbundet Kristen

Humanism arrangerade tillsammans Bröd för dagen den 18–19 mars. Bland de medverkande fanns, utöver

Elinn Leo Sandberg och Axel Carlberg, Åsa Ram, Bo Forsberg, Blaženka Scheuer, Elisabeth Gerle, Yvonne Carlström och Thomas Carlström.

Beroende Av Matsvinnet

Axel Carlberg har talat om hur vi har blivit som främlingar för de sammanhang som vår mat kommer ifrån, och Elinn Leo Sandberg berättar att hon har blivit tvungen att sätta sig in i hur mat produceras. Hon betonar att de sociala matbutikerna inte är oproblematiska.

– Det finns ett stort överflöd av mat och en stor brist på mat. Många av oss är så långt bort från matproduktionen. De sociala matbutikerna vill bekämpa matsvinn men är också beroende av det. Jag tittar på funktioner, betydelser och motiv – vilken funktion fyller matkassarna i ett välfärdssamhälle? Hur kommer det sig att organisationerna arbetar med det här?

Axel Carlberg har bett henne att tänka på ett starkt matminne, och hon berättar om hur hon och hennes familj kom hem efter en utlandsvistelse och hur hon njöt av att gå med en kundvagn genom en stormarknad och fylla den med allt hon hade längtat efter: äpplen, knäckebröd, smakrik ost. En positiv upplevelse, men också en upplevelse av ett nästan overkligt överflöd.

– En del som står i kön på Matmissionen pratar om vad de längtar efter. Paprika – äntligen!

att själv välja

Vilka varor som finns i en Matmissionen-butik beror på vad som har blivit över hos de leverantörer som butiken har avtal med. Axel Carlberg berättar om sina åtta månader i ett dominikankloster i Tyskland där bröderna levde helt på skänkt mat.

– Att inte kunna äga sitt ätande … men jag visste ju att jag inte skulle stanna där, säger han. Och en sommar var jag i Frankrike hos karmeliter som åt väldigt spartanskt. Den sommaren räddades av ett fikonträd. Jag bara åt fikonen, rakt av, jag kunde inte vänta.

Elinn Leo Sandberg jämför Matmissionen med de färdigpackade matsvinnskassar eller matkassar som bland annat församlingar arbetar med och konstaterar att möjligheten att själv välja varor i butiken är viktig för många.

– Butiken är mycket omtyckt, säger hon. En del kan lyxa till det lite tack vare varorna som finns där. Men några har berättat för mig att de först inte ville bli medlemmar, de skämdes. Man kan jämföra det med brödköerna i början av 1900-talet. Det finns de som är oroliga för att bli av med sitt medlemskap. Och en del som inte kan laga mat hemma skulle hellre ha velat komma och äta varm, lagad mat.

Ett konkret förslag från Elinn Leo Sandberg till Svenska kyrkans församlingar hör ihop med det sista: att göra soppluncher och andra måltider tillgängliga för fler genom att inte ta betalt för dem.

”var finns hävstången?”

Elinn Leo Sandberg säger att hon tvivlar mer och mer på välfärdssamhället eftersom hon genom sin forskning ser glappen så tydligt.

Hur mycket ska jag göra som kristen, med mitt levnadssätt, hur mycket ska jag försöka påverka samhället? frågar hon. Att priserna ökar har tvingat många av oss att tänka mer. Jag skulle önska att mina barn lär sig att värdesätta mat – men inte att de ska behöva uppleva kristider, förstås. Det finns mat, men alla har inte tillgång till den. Det är något djupt upprörande i att vissa får äta smulorna från andras bord.

– Var finns hävstången – hur kan vi hjälpa flest människor? frågar Axel Carlgren. Ska man arbeta praktiskt eller genom politiken?

– Det är som frågan om att laga båten eller ösa, säger Elinn Leo Sandberg. Jag skulle säga att vi måste göra båda delarna! Men i kyrkan blir det ofta det mest akuta. Därför är jag glad för att så många diakoner har berättat om ekonomisk utsatthet i olika medier den senaste tiden. n

Mats Egfors

Kyrka Och

VÄLFÄRDSSAMHÄLLE – NÅGRA

TEOLOGISKA PERSPEKTIV OCH

Strategier F R Diakonal

VERKSAMHETSUTVECKLING

INOM SOCIAL EKONOMI VISTO sida vid sida med dem som har det svårast

Alliansens marknadsliberala regeringspolitik innebar fritt fram för vinstmaximering i välfärden. Samtidigt förväntades civilsamhället ta över omsorg om samhällets mest ömtåliga. Insatser från det allmänna skulle ersättas av privat entreprenörskap och av frivilligas arbete.

”Grunden för trygghet och gemenskap ligger i ett starkt civilt samhälle”, sa Fredrik Reinfeldt i sin regeringsdeklaration 2006.

Tre år senare konstaterades i en regeringsproposition: ”Trossamfunden inom ramen för det civila samhället utgör en central del av demokratin och bidrar till välfärden.”

När Timbros chefsekonom

Fredrik Kopsch nyligen på Twitter agiterade för att riva kyrkor gick han därmed till attack mot en marknadsliberal politik som räknar kristna samfund till de viktigaste aktörerna i en privatiserad välfärd.

De som idag propagerar för civilsamhällets återkomst kan luta sig tillbaka – vi är redan där. Till och med socialdemokratin har idag ett starkt civilsamhälle inskrivet som mål i sitt handlings- program. Frågan i politiken är inte om civilsamhället ska ersätta offentliga trygghetssystem, utan hur.

Det finns drömmare som tror att vi kan lösa dagens problem genom att vända tillbaka till det förflutna, där mellanmänsklig gemenskap ska ha varit starkare och mer äkta. Själv är jag skeptisk. När min far i pojkåren ställde till med bus skickades han till statskyrkans bypräst som hotade honom med helvetet.

Samtidigt förlorade min mor en älskad lekkamrat i TBC, och hon var befogat livrädd för att själv dö i denna fasansfulla farsot. Tiden de levde i vill jag inte ha tillbaka. Det förflutna är varken idyll eller ideal. Samhälle och gemenskap i vår tid – för att citera prästen Mats Egfors i hans bok Kyrka och välfärdsamhälle – ”handlar ju inte bara om förluster utan också om frimodighet och livsmod, om språk och tilltal som förmår öppna nya himlar och skapa en ny jord”.

Mats Egfors har undervisat i liturgi och homiletik och verkade länge som kyrkoherde i ett utsatt område i Malmö. Det präglar hans perspektiv. Till skillnad från många andra samtida kristna går han inte i fällan att tala om kyrkan med marknadssamhällets språk. Hans avstamp är strikt teologiskt. Utifrån detta belyser han kristen diakoni i relation till en omsorgsindustri där värde mäts i kronor och ören.

I detta är han befriande opolemisk. Socialdemokratins historiskt komplexa förhållande till kyrkan, marknadsliberalismens bejakande idag av civilsamhällets krafter – han genomlyser detta och mycket annat i sak, utan att demonisera någon. Hans bok är packad med fakta.

Samtidigt finns ett tilltal som jag skulle kalla profetiskt. Mats Egfors engagemang för samhällets minsta är äkta, och han är konsekvent tydlig med kyrkans roll i relation till utsatthet: I Jesus efterföljelse är kyrkans uppdrag att stå sida vid sida med dem som har det svårast, att vara hos dem som en av dem.

Hos mig väcker det självrannsakan. Sveriges kristna idag, åtminstone vi som syns och hörs offentligt, tycks i så hög grad tillhöra en välmående medelklass. Andligheten i våra egna liv riskerar bli en skönhetsupplevelse eller en akademisk fråga snarare än ett diakonalt imperativ. Gärna Bach i kyrkan, men utsatthet och andlig hunger är något vi på sin höjd talar om. Och alltför ofta har vi svaret på frågan hur andra bör leva – som vi, förstås, vi har det ju så bra! Jag hårdrar. Det är orättvist av mig. Men vi behöver visa att andlighetens estetik och filosofi vore tom utan diakonin – och även helt sekulära människor är snälla, tar hand om varandra och verkar i civilsamhället för dem som lider. Genom samtal med, inte argumentation mot, kan vi sprida det goda budskapet som står i centrum för tron, materialiserat i gudstjänsten. Med gudstjänsten som nav, som Mats Egfors påpekar, kan kristenheten sedan verka diakonalt i samhället för allas bästa. Så länge inte maktbärare på allvar får för sig att börja riva kyrkor, vill jag tillägga. Utan gudstjänstrum, ingen diakoni.

Att konkret behålla kristen integritet i relation till New Public Management och vinstdrivande aktörer i välfärden och deras beskyddare i politiken är sedan en hård nöt att knäcka. Kyrka och välfärdssamhälle ger orienteringshjälp i ett landskap med många faror och fällor.

n MARIA KÜCHEN