Mod att möta medmänniskan

På vilka områden behövs det mod eller djärvhet i de sammanhang där du är med? Mod för att göra mer av vad? Svaren på de frågorna kommer från tre världsdelar.

TOBIAS STARK

BOR I: SLÄTTHÖG NÄRA ALVESTA

ÄGNAR MIG ÅT: ATT VARA FÖRÄLDRALEDIG MED MIRJAM OCH PRÄST I LAMMHULTS FÖRSAMLING n n n Mod är en bristvara i mitt liv. Det är det första jag tänker – mod brukar gestaltas medelst någon som vågar gå vidare, framåt, bana väg.

Men mod är också att våga stanna kvar, våga vara där det till och med kan vara smärtsamt. Likt Maria vid korsets fot. Hon står där och ser upp mot sin son. Vad finns att göra? Intet. Men modet har hon. Modet att dela Jesu smärta och lidande.

Det modet önskar jag för egen del. Det modet ber jag om för både mig själv och min kyrka. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra”, skriver Paulus i Första Korinthierbrevet 12:26. Hur blir vi bättre på att våga dela varandras lidande, inte bara människor emellan utan också församlingar och kyrkor emellan? Det enkla men ack så svåra svaret stavas själavård.

Lusindo Tobing

BOR I: I JAKARTA, INDONESIEN

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST I FÖRSAMLINGEN GKJ NEHEMIA

SOM LIGGER I PONDOK PINANG SUB-DISTRICT I SÖDRA JAKARTA n n n I vår församling har vi kommit överens om att vi behöver fokus och mod – alltså mod, beslutsamhet, föresatser och styrka – för att kunna vara Guds medarbetare i världen och för att kunna möta Gud och världen.

Församlingarna här påverkades mycket av pandemin. Det behövs bön, hembesök och praktisk hjälp, särskilt i familjer som har förlorat familjemedlemmar. Nu samarbetar vi i en diakonikommission i regionen för att mobilisera det gemensamma, och vi har börjat med att notera de behov som olika församlingar försöker fylla och att be för dem tillsammans. Att vi arbetar med diakoni har också gjort oss mer uppmärksamma på miljön runt kyrkan – Carrefour, brandstation, en galleria och ett ganska nytt resecentrum. Vi håller kyrkportarna öppna om människor behöver tak över huvudet, om de behöver vatten att dricka eller att tvätta händerna med, om de vill be eller om de har enklare hälsoproblem som vår lilla klinik kan hjälpa dem med.

ELEANOR WESSELS

BOR I: KUILS RIVER SOM HÖR TILL

KAPSTADEN I SYDAFRIKA

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR EKONOM OCH

LÄGGER MYCKET TID I MIN FÖRSAM-

LING ST. GEORGE THE MARTYR OCH

PÅ MIN FAMILJ MED TRE BARN, SYSKON OCH MIN 89-ÅRIGA MAMMA n n n Kuils River har många utmaningar att arbeta med, och jag tänker ofta på vår församlings vision: ”Att vara Guds ljus genom att göra Guds vilja, växa i tro och tjäna människor runtomkring oss.” Jag behöver mod att tro att jag kan göra något. Det finns många problem i hemmen och utanför dem, och vi arbetar mot drogmissbruk, fattigdom, arbetslöshet och gängkriminalitet. Mycket beror på vårt lands ekonomiska struktur och på att barnen slutar skolan tidigt eller inte går i skolan alls. Vårt folk har inget hopp, och vi som kyrka måste dela med oss av Guds kärlek där vi är. Det är en utmaning. Covid-19 gjorde det värre. Vi kämpar med att hantera sorgen – en del håller på att återhämta sig, andra har det fortfarande mycket svårt.

Vi arbetar mycket med ungdomar och unga vuxna i vår församling, och om vi satsar på informella kvällar där de kan berätta om sina erfarenheter och uppmuntra varandra att inte ge upp.

ANDERS LENNARTSSON

BOR I: ÖREBRO

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR KYRKOHERDE I ÖREBRO PASTORAT, SKRIVER PSALMER OCH TEXTER, ÄR INTRESSERAD AV NÄTVERKANDE, SPORT, RESOR, MATLAGNING, TRÄNING, UM GÅS MED VÄNNER OCH FAMILJ n n n Svenska kyrkan behöver mod att utmana samtiden i frågor om människosyn och klimatomställning. Vi måste bli en mer relevant samtalspartner och våga släppa sargen när det gäller vår självförståelse som den självklara trosinriktningen. Vi måste våga anpassa oss till en verklighet där vi inte längre är rikstäckande utan är kyrka på ett nytt sätt där människor bor och verkar. Det handlar både om stad och landsbygd.

Vi behöver mod att i en ny tid hitta ett begripligt språk för den tro som finns mitt i vardagen och medvetandegöra oss om Guds närvaro i hela skapelsen och hos alla människor. Utmaningen ligger i att föra dialog och samverka med dem som tycker, tänker och gör på ett annat sätt än vi. Att stå i relation till andra religioner och livsåskådningar i ömsesidig respekt är något vi behöver utveckla. Vi måste se sekulariseringen som en gåva och utmana oss att höras och synas i livets mitt.

KERSTIN ODERHEM

BOR I: RYDAHOLM

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR MISSIONSFÖRESTÅNDARE I EFS, OCH MIN

STORA AVKOPPLING SÅHÄR ÅRS ÄR TRÄDGÅRDEN MED BLOMMOR OCH GRÖNSAKER I MÄNGD n n n EFS är en missionsrörelse i Svenska kyrkan, och vi behöver mod att vara just det. Vi behöver se att det finns många människor som längtar efter att höra evangeliet och dela det. Vi behöver mod att sträcka oss ut mot nya områden, utanförskapsområden, och tro på att evangeliet har kraft att förvandla människor och samhällen.

Precious Call Khamasi

BOR I: KENYAS HUVUDSTAD

NAIROBI

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PASTOR I

CHRIST IS THE ANSWER MINISTRIES, CITAM, PÅ VALLEY ROAD n n n I vårt land har ett oroväckande fenomen vuxit fram: kulter och individer som exploaterar människors äkta tro har blivit ett genomträngande problem. Tragiskt nog har konsekvenserna blivit mycket tunga – många liv har gått förlorade på grund av de extrema metoder människor har blivit övertalade att använda sig av när de vill söka en djupare kontakt med Jesus.

Det är oerhört viktigt att vi tar itu med det här direkt, håller ledarna ansvariga och betonar vikten av att ha starka rötter i sunda läror och hålla fast vid dem. Vi måste också undvika att bli indragna i organisationer med sekttendenser. Att betona vikten av att fortsätta hålla fast vid den sunda kristna läran är avgörande. Den fungerar som ett ankare, ger oss ledning och gör oss klarsynta mitt i det stormiga hav som religiösa influenser kan vara. Kyrkan behöver mer mod för att kunna ta itu med det här.

HELENA STREVENS

BOR I: LUND

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR FÖRLOSSNINGSLÄKARE I LUND SEDAN

SNART 30 ÅR OCH HAR UPPDRAGET

SOM MÖDRAHÄLSOVÅRDSÖVER -

LÄKARE FÖR REGION SKÅNE SEDAN

APRIL I ÅR n n n Vi behöver mod att våga stå upp för optimala omhändertagandet av varje enskild patient eller vårdtagare, med patientinflytande i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen, och att våga sträva efter det istället för att välja det rutinmässiga. Vård med bästa möjliga kvalitet är faktiskt i slutändan det som tar minst tid och är minst kostnadskrävande, och det är det mest tillfredsställande för personal och vårdgivare också. Det är det enda sättet att få hållbarhet i sjukvården.

* * *

För två år sedan tilldelades Helena Strevens Sjukhusläkarnas pris Årets Visslare för sitt engagemang och mod i kampen mot missförhållanden på kvinnokliniken vid Skånes Universitetssjukhus i Lund.

PENNY SJÖGREN

BOR I: KALMAR

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR FÖRSAMLINGSASSISTENT I FÖRLÖSA- KLÄCKEBERGA FÖRSAMLING (ÄR UTBILDAD FRITIDSLEDARE) OCH FRILANSAR MED TEATER OCH MUSIK n n n Vi behöver mod och kraft till att ännu mer gå utanför kyrkans väggar och möta våra medmänniskor, se och möta människan som hon är. Människor bär på mycket, och jag tror att fler skulle må bra av att möta sitt själsliga liv mer. I ett samhälle med stor labilitet behöver kyrkan finnas för att hjälpa människor att omfamna livets större frågor. Diakonin är också ett område som vi måste satsa på – kyrkan kan ta en betydande roll i att möta människor på botten.

Det viktigaste är att vi inte får glömma våra unga, vår framtid. Många barn bär på oerhört tunga tankar. Barn behöver stabila vuxna, medmänniskor och förebilder som kan visa på bra vägar.

Vi behöver mod att fortsätta stå på vår grund, i Kristus, att möta människor med kärlek, att se varandras behov, som Jesus, och inte backa när det blir jobbigt. Det är också viktigt att vi anställda och ideella som arbetar med människor får stöd i de team där vi ingår.

YUSUF SUHARYONO

BOR I: JATIWARINGIN I ÖSTRA

DELEN AV INDONESIENS HUVUDSTAD JAKARTA

ÄGNAR MIG: ÄR PERSONALCHEF

MED ANSVAR FÖR UTVECKLING OCH

ARBETAR OCKSÅ, SOM VOLONTÄR, MED TAIZÉKOMMUNITETENS UNGDOMSMÖTE TOGETHER 2023 – THE JOURNEY OF GOD’S PEOPLE DÄR JAG

HAR ANSVARET FÖR BÖNER I ASIEN OCH MELLANÖSTERN n n n Vårt land förbereder sig för valet i februari 2024. Eftersom det inte finns någon sittande ledning tävlar de flesta partier om att nominera sin bästa kader. De arbetar inte med sina kampanjer på något hälsosamt eller ärligt sätt. Ännu tråkigare är att vårt land har blivit splittrat och polariserat.

I sådana här tider blir de kristna kyrkorna, samfunden och församlingarna utmanade eftersom majoriteten av Indonesiens befolkning är muslimer. Våra kyrkoledare är långsamma i sin respons, och långsamma med förebyggande åtgärder. Även om kyrkorna och samfunden inte går in i politiken rent praktiskt skulle det vara möjligt att göra något konkret och relevant. Bön skulle kunna vara svaret, men kan kyrkoledarna arbeta för mer religionsdialog, göra tydligare ut- talanden och reagera mer påtagligt när radikala och intoleranta åsikter leder till handling på olika sätt?

Jag önskar att kyrkan skulle visa mer självsäkerhet när det behövs, som Jesus när han tog itu med försäljarna i templet.

BENJAMIN ULBRICHT

BOR I: ETT TINY HOUSE PÅ SÖDRA

GOTLAND MED FRU OCH TVÅ BARN

ÄGNAR MIG ÅT: ARBETAR MED

FRED OCH HÅLLBARHET PÅ SVE -

RIGES KRISTNA RÅD SAMT SOM

PRÄST OCH STIFTSADJUNKT PÅ

GOTLAND, LEDER RETREATER

IBLAND, ÄLSKAR ATT SITTA I HÄNG -

MATTAN I VÄXTHUSET OCH TITTA

PÅ HÖNSEN, ATT GÖRA MUSIK OCH

ATT SPELA FOTBOLL MED BARNEN n n n Vi behöver modet att leva som kristna utanför våra bekvämlighetszoner: ”Gud, från ditt hus, vår tillflykt, du oss kallar ...” Jag önskar oss också mod att skala av och skalas av. Och mod att försvara utsatta, inte minst människor på flykt. Inför krigets fasa behöver vi modet att i varje dilemma bejaka så mycket av allas mänsklighet som bara är möjligt, bortom konfliktlinjer och skiljelinjer. Det gör det inte mindre smärtsamt, men det är viktigt att försöka.

Som samhälle behöver vi mod att justera tillväxtidealet och införa ekocidlagstiftning, bland annat. Det har EU möjlighet att göra just nu. Här behövs djärvhet att rösta ja!

Men vi behöver inte bara mod att göra mer, utan också mod att göra mindre. Mod att vila. Mod att låta saker ta tid. Mod att inte konsumera. Mod att inte skryta. Mod att förbli tysta så andra kan höras.

Jag personligen behöver mod att skala av prestationsmönster och ta emot mer av andras generositet.

MARIEFE I. REVOLLIDO

BOR I: URDANETA CITY I

PANGASINAN I FILIPPINERNA

ÄGNAR MIG ÅT: UNDERVISAR I FEMINISTTEOLOGI, MISSION OCH EVANGELISATION, RELIGIONSKUNSKAP OCH NYA TESTAMENTET PÅ

AGLIPAY CENTRAL THEOLOGICAL SEMINARY (ACTS), IGLESIA FILIPINA

INDEPENDIENTES, DEN OBEROENDE FILIPPINSKA KYRKANS (IFI:S)

PRÄSTSEMINARIUM, SAMORDNAR SEMINARIETS KVINNLIGA STUDEN-

TER, ARBETAR FÖR FEMINISTTEOLOGI OCH KVINNORS RÄTTIGHETER n n n Iglesia Filipina Independiente är känd som de fattigas och de marginaliserades kyrka, en revolutionär kyrka som är det enda ännu levande, påtagliga resultatet av den revolution som ägde rum i Filippinerna 1896. Många av våra tidiga ledare, både kvinnor och män, blev martyrer efter att ha kämpat modigt och med stort engagemang. IFI:s historia är en trosresa men också en berättelse om hopp, kärlek och mod. Vi har haft många som biskop Alberto Ramento och fader William Tadena, människor som har arbetat för rättvisa och jämlikhet. Vår kyrka minns dem och ser dem som förebilder i deras djupa kärlek till kyrkan och till landet. Nu, som 119-åring, arbetar vår kyrka fortfarande med revolution och frihetskamp. Vi arbetar för mänskliga rättigheter, andlig integritet och resiliens, trots att våra präster och missionärer ständigt lever under hot. ”Pro Deo et Patria”, för Gud och landet, är vårt motto, och vi måste leva ut det i allt vi gör, mitt i vardagens kamp och vår tids utmaningar.

Vår kyrka måste göra mer för att ge kvinnor fler och större ledarskapsuppgifter – i den teologiska utbildningen, bland präster och som lekmän. Jag vill uppmana vår kyrkas ledning att titta noggrant på vad kvinnor bidrar med. Många kvinnor pressas av de krav som vår tradition ställer på dem – vi ska anpassa oss, vara passiva, offra oss. Vi hamnar i konflikt därför att vi får motstridiga signaler om vårt värde. Styrka och mod räknas som manliga egenskaper. Vi är alla skapade till Guds avbild och vi är alla lika mycket värda.

Må rättvisans och kärlekens Gud inspirera oss till shalom och jämlikhet.

Går det att hoppas på fred i Sydsudan och

Sudan? Moses Monday John som leder onad berättar om hälsosam rädsla och om samarbete som ger ny energi.

n n n En fredag i maj förbereder Moses Monday John sig för att resa till Tyskland. Där ska han vara med på en konferens som en fredsorganisation ordnar och dessutom träffa tyska riksdagsmän.

En del av hans förberedelse har varit att ta kontakt med civilsamhällesorganisationer i Sudan och fråga vad de vill att européerna ska veta om de konflikter som har blossat upp under våren.

– Jag vill inte bara vara Moses från Juba när jag kommer till Tyskland, säger han. Jag har möjligheten att resa nu när våra vänner i Sudan inte kan göra det, så jag samlar information från dem.

mycket, och jag är också på departementen, på möten med andra civilsamhällesorganisationer, på regionala möten, på lokala möten. Vi håller kontakt med sydsudanesiska flyktingar i Sudan, rca , Etiopien, Uganda, Kenya … vi koordinerar och sprider information för att stödja dem.

spänd situation inför val

Situationen i Sydsudan har inte väckt så mycket uppmärksamhet i europeiska medier de senaste åren, men egentligen har det aldrig varit helt lugnt. Människor som har flytt berättar om inbördeskrig, och många av dem har bott i flyktingläger i andra länder i flera år nu. Moses Monday John har stannat i Juba och berättar om vad han ser som orostecken: kontakt med flyktingar onad , Organization for Nonviolence and Development, har sitt kontor i södra delen av Sydsudans huvudstad Juba. Här arbetar Moses Monday John, som är organisationens verkställande direktör, tillsammans med drygt tio anställda och volontärer. Att han ska bli intervjuad i videosamtal visar sig vara för mycket för kontorets uppkoppling, och problemen fortsätter när bara ljudet är påslaget, men det är härifrån onad håller kontakten med Juba, Sydsudan, regionen och omvärlden.

– Jag är bara Moses, säger han och skrattar. Men det är nog många som tror att mitt arbete främst är att sitta på kontoret, och det är en mer komplex roll än så. Jag brukar beskriva mig som administratör, ickevåldsaktivist och fredsbyggare. Här på kontoret arbetar jag

– Förra året förlängdes fredsavtalet med 24 månader, så nu gäller det fram till februari 2025. Det är mycket som ska hända i år. Vi förbereder oss för val. För oss är det här en avgörande tid och ett spänt läge. Vi gör vårt bästa för att påverka alla så att fredsavtalet ska kunna fortsätta gälla.

När Sydsudan bildades av de tio sydligaste staterna i Sudan 2011 fanns det stora förhoppningar om att det skulle leda till fred i området, men så har det inte blivit. Var onadmedlemmarna förberedda på det som har hänt sedan dess?

– Om jag ska vara helt ärlig måste jag säga såhär: vi hoppades alla så mycket. Vi i civilsamhället använde ickevåldsmetoder och arbetade för en gemensam framtid. Vi trodde att vi skulle kunna arbeta bra tillsammans. Så snart vi började be om resurser märkte vi att det inte fungerade. Det vi har lärt oss är att självstyre bara är en politisk etikett. Det betyder inte att ekonomin utvecklas. Livet kommer alltid att vara en kamp. Men det är också därför som vi fortsätter att arbeta.

Fr N Fem Till Hundra

I juni 2020 hamnade Moses Monday John i häkte i tio dagar. Den nationella säkerhetsstyrkan fängslade honom på grund av hans arbete som ledare för kampanjen ”Gurush Wen?” (arabiska för ”Var är pengarna?”). En koalition av civilsamhällesorganisationer hade börjat kräva finansiell transparens och ansvarsskyldighet i Sydsudan och använde ickevåldsmetoder för att föra fram sitt budskap.

Den situationen refererar Moses Monday John till när han får frågor om djärvhet och mod. – Kampanjen ledde till att resursfördelningen förändrades, vår skattemyndighet började rapportera om hur mycket pengar Sydsudan tjänat på olja, det blev ett resultat, säger han. Och jag är inte ensam! När vi började samarbeta med andra civilsamhällesorganisationer var vi fem, och alla fanns i Juba. Nu är vi över hundra, och på många platser i landet. Det finns en stor styrka i att arbeta tillsammans. Vi ser en del positiva förändringar.

Han berättar att många andra organisationer har lärt sig mycket genom att delta i de gemensamma kampanjerna.

– Vi är alla rädda, och det är inte bara negativt, säger han. Du ser en orm i trädgården – du springer din väg. Om du inte blir rädd kan du inte rädda dig själv. Du måste se faran, och du kan göra något för att möta den eller till och med för att konfrontera den, men du måste vara helt medveten om att situationen är farlig.

Han talar om mod som förmågan att gå emot rädsla, ibland till och med att gå emot sina egna förhoppningar, planer och intressen.

– Det enda sättet att sätta stopp för orättvisor och våld är att konfrontera dem. Vi måste ju gå emot dem, vad som än händer. Men vi kan inte bara älska oss själva – vi måste älska andra människor. Blir du ett offer får andra ta hand om skörden av ditt arbete.

personligt beslut unga engagerar sig Sydsudans unga och Sydsudans kvinnor är två grupper som onad satsar mycket på att nå. Länge har vuxna män har haft mest inflytande, men Moses Monday John säger att unga blir mer och mer aktiva, inte minst genom att de använder sociala medier för att ge uttryck för sina åsikter.

Beslutet att engagera sig i samhällsfrågor måste vara vars och ens eget personliga beslut, betonar han, för ingen organisation ska tvinga sina medlemmar att utsätta sig för fara.

– När vi talar om kampanjer och ickevåldsaktioner – då är det viktigt att minnas att det inte kan vara en person som talar om för resten vad de ska göra. Det måste vara individer som fattar beslut, gör sin egen riskanalys, identifierar allierade och motståndare, bestämmer om de ska gå till handling ensamma eller tillsammans med andra.

Han berättar om onad :s utbildningar, där ickevåldsaktioner förbereds genom att deltagarna får bedöma risker, spela rollspel, iaktta varandras reaktioner.

– Det är något som vi gör, säger han. Vi måste vara medvetna om riskerna, för det är så många som behöver oss. När du vet vad som kan hända och vill genomföra aktionen ändå, då gör du det med full kunskap.

– De skriver: ”Varför ska vi slåss nu när vårt land är självständigt?” Och en del säger: ”Nu kan vi inte bara titta på. Ingen för vår talan om vi inte är där och gör det själva.” De går från att vara en passiv publik till att vara aktiva aktörer. Ett problem som han säger att onad försöker komma till rätta med är att äldre generationer påverkar de unga med idéer om att en sann hjälte är den som dör för sitt land. Det innebär att unga uppmanas att gå med i beväpnade grupper och ta till våld för att skydda landet från andra beväpnade grupper. gemensamma kampanjer resilienta och hoppfulla Om fredssamtal i Sydsudan och Sudan ska kunna leda till långvarig fred – vad är avgörande? Moses Monday John påminner om kvinnors roll:

– Vi har redan haft så många som har dött! säger han. Det finns ingen poäng med att dö för landet. Vi måste leva för vårt land, odla, arbeta för fred.

Det som gör onad :s och dess vänorganisationers arbete så farligt är att de hela tiden blir tvungna att peka på missförhållanden i samhället.

– Så snart vi rör vid ämnen som har med makt att göra blir det väldigt riskabelt, säger Moses Monday John. Människor ser oss som fienden. Det finns stora problem med transparens och ansvarstagande här.

Det är därför som det är så bra att organisationerna arbetar tillsammans, förklarar han.

– När vi börjar arbeta med en fråga måste vi också förbereda oss på att något kan gå fel. Vem kan fortsätta arbeta med kampanjen om jag blir arresterad? Vilka av oss kan stötta dem som hamnar i häkte, och deras familjer? När vi arbetar i ett gemensamt projekt har var och en av oss också många vänner och allierade som kan ge oss stöd. När du ger dig in i arbetet kommer du att få människor emot dig – men du kommer också att lära känna människor som vill stötta dig.

– Vi i Sydsudan är marginaliserade redan från början, och unga och kvinnor befinner sig i marginalen av marginalen, så att säga. Men i vår kultur står kvinnan för gemenskap medan mannen räknas som individ. Den som stöttar kvinnan stöttar samhället. På landet är kvinnan ofta familjeförsörjare, och om kvinnorna blir en del av förändringen kan det gå fort. Både här och i Sudan måste folket få vara med i samtalen: civilsamhällesorganisationer, akademiker, trosledare. Fredssamtal kan inte bara vara maktfördelningsarrangemang, de kan inte bara vara för partierna. Folket måste få möjlighet att vara med. Och mitt i krisen måste vi också tänka på vad som ger oss energi och hopp. Det finns utmaningar, ja, men när vi talar med varandra kan vi stötta varandra och ge varandra energi och hopp. Vi ska vara resilienta och hoppfulla. Det finns en bättre lösning. n

FOTNOT: ONAD, som bildades på 1990-talet, är sedan länge en av de organisationer som Kristna Fredsrörelsen samarbetar med. Samarbetsprojekten,bland annat utbildningar i påverkansarbete, fredsbyggande och ickevåld, finansieras delvis med medel från Lunds Missionssällskap.