En konkret revolution
”vad har du där ?”
”Vad då?”
”Ja, vad står du där och fumlar med?”
Min kamrat Tomas var just hemkommen från kursen. Föreläsningarna hade handlat om ledarskap på alla ledder, något som passade bra eftersom samtliga kurskamrater hade någon form av chefsuppdrag. En av dem var jag, nybakad förlagschef på Verbum.
Nyfrälst förlagschef på Verbum.
Ja, inte nyfrälst i bemärkelsen ”ny i tron” eller ens ”förnyad i tron”, utan nyfrälst i mitt böneliv. Jag hade funnit Frälsarkransen, och den hade funnit mig. Tack vare Martin Lönnebos sällsporda förmåga att förena ungdomlig upptäckaranda, entusiasm och pedagogisk finess med djup och ärlig fromhet hade jag upptäckt ett nytt sätt att be, och det hade i grunden förändrat mitt andaktsliv. Gjort det mer ”här-och-nu-igt”.
Uppfylld av missionerande iver hade jag fått kursledningens tillåtelse att under ett pass introducera Frälsarkransen. Budskapet gick hem, efterfrågan var större än utbudet, och kransarna tog snart slut.
Därav den påse med pärlor som kurskamraten Tomas hade plockat ihop i en smyckesaffär på Söder på hemvägen och nu stod och höll i sin hand.
Flickvännen var undrande.
”Får jag se?”
Hon fiskade upp en pärla ur påsen.
”Vad är det här?”
”Äsch, inget särskilt.”
”Jo, men det är det väl visst. Vad är det här?”
”Det är rätt komplicerat …”
”Berätta!”
Tomas suckade.
”… om jag säger så här … just nu håller du i Gud.”
exakt vad som hände med den där gyllene pärlan när den väl träddes på tråden som blev till en krans med 18 pärlor vet jag inte. Vad flickvännen gjorde av insikten om att den lilla kula av blank gulmetall hon just då höll i sin hand representerade skapelsens Herre vet jag inte heller. Men jag vet att just den scenen, den aha-upplevelsen, är hundraprocentigt representativ för väldigt många människors möte med Martin Lönnebos lilla böneverktyg.
Kransen är ett föremål som inte gör anspråk på att vara något mer än just en liten bönehjälp, men den får representera det ogripbara, onåbara, ouppnåeliga. I det taktila, påtagliga, konkreta mötet med den grips människor av vördnad.
i en värld där tron på levande Gud har beskrivits som ett särintresse eller apart hobby, och där frågan ”tror du på Gud?” förväntas få svar utifrån naturvetenskapliga försanthållanden och metafysiska teorier, gör pärlkransens konkretion revolution. Den är inte dopets eller nattvardens sakrament, men i likhet med dem förenar den det himmelska med det jordiska. Eller rättare sagt: den påminner mig om hur Gud är i sin skapelse och om hur människor i alla tider och med varierande framgång har försökt konkretisera detta.
Det där begrep Martin Lönnebo, och det var en insikt han delade med oss.
5 nr 3 2024 uppdrag mission krönika
uppdrag mission nr 3 2024 6 BILD: MAGNUS ARONSON krönika En konkret revolution
inte sällan när jag talar om Frälsarkransen börjar jag i en negation – jag slår fast vad kransen minsann inte är. Att den inte är magisk, att den saknar egen kraft och att den inget annat är än radbandens motsvarighet till kylskåpets lappar – de som påminner mig om att köpa mjölk, gå till skomakaren och byta däck på bilen.
Tillmäter man kransen större pretentioner än så, då riskerar man att begränsa den. Kristaller i hörnen och magiska tänger hör andra trossystem till.
Samtidigt finns det en risk att jag inte gör kransen rättvisa – för är det något den har bevisat sig kunna göra så är det ju att förmedla gudomlig närvaro. Just det jag nyss sa att den inte kan.
Att den gör det har såklart mindre med själva kransen att göra än med oss. I all sin barnsliga enkelhet gör den trons jordnära vardaglighet gripbar.
Det finns ingen kristen sorg, bara sorg. Inget kristet sätt att känna frihet, bara frihet. Och, om man ska vara riktigt ärlig, inget kristet sätt att visa och uppleva kärlek. Vägarna dit ser olika ut, innehållet skiljer sig åt, men känslan – den djupast kända mänskliga erfarenheten – den är densamma.
Därav Frälsarkransens outtalade fråga: ”Visst känner du väl igen dig? Men i så fall, då är du redan många steg närmare det vi känner som kristen tro.”
Inkarnationen innefattar också dina känslor. Det är det som gör påskdagens jublande budskap så hoppfullt, ljust, befriande – så jordat.
en gång hörde jag en skicklig deckarförfattare berätta om hur böckerna kom till. Det började aldrig i början – då blev slutet garanterat alldeles för vimsigt med tusen och en lös tråd som liksom aldrig knöts ihop. Att vända
på steken och börja bakifrån fungerade inte heller. Ett elegant slut måste ha en minst lika elegant början, och det visade sig vara svårt. De för finalen så viktiga pusselbitarna tenderar att sticka ut alldeles för tidigt, avslöja slutet innan boken ens börjat.
”Nej”, sa författaren. ”En riktigt god deckare utgår från en synnerligen tydlig person som i ett av de allra sista kapitlen plötsligt avslöjar sig. I ljuset av det avslöjandet faller allt det som föregår och det som kommer efter sig helt naturligt. Denne någon gör allt det dolda uppenbart.”
Så läser jag Frälsarkransen, och så brukar jag den: som en pedagogiskt lättillgänglig samling påminnelsepärlor, och det är först på djupet de blir begripliga, i ljuset av Herren Jesus Kristus. Utan honom har kransen mycket att ge på ett terapeutiskt plan. Med honom och genom hans liv, död och uppståndelse blir varje pärla ett vittnesbörd om något så oändligt mycket större.
Men att det är så det är, det skvallrar de 18 pärlorna inte om i förstone.
Att det faktum att du håller Gud i din hand också innebär att han håller dig i sin hand smyger sig diskret på dig när du använder kransen.
Fast tänk – det visste ditt hjärta sedan länge. n
johan dalman är biskop i Strängnäs stift och har tidigare varit förlagschef på Verbum. Hans bok Pärlor för livet kom ut 2015 och finns också på norska och engelska.
krönika En konkret revolution
”Den betyder att Gud är här ”
intervju
– Den elfte september 2001 hade jag arbetat här i en och en halv månad, berättar Gerd Lantz.
Linköpings domkyrka fylls fortfarande med tända ljus varje dag.
n n n Det är mycket som händer i sakristian i Linköpings domkyrka när Gerd Lantz bär in en stol för att berätta om sin del av det pedagogiska arbetet här: domkyrkolektorn Johannes Zeiler plockar undan efter en gudstjänst, musikpedagogen Jenni Skogsfors byter om efter en medeltidsvandring med skolbarn, vaktmästaren Kira Engholm förbereder för resten av dagen. – Jag var domkyrkopedagog och diakon här i tio år, och innan dess arbetade jag på stiftskansliet, säger Gerd Lantz. Men från början är jag lärare, och jag arbetade som lärare i 20 år. Det var en bra förberedelse.
Det finns en rad berättelser om hur Frälsarkransen kom till – en av dem handlar om en storm i den grekiska övärlden. En annan handlar om Karin Carlsson, pedagog och diakon, och om en barngrupp som hittade ett gemensamt lugn på ett osannolikt sätt. Martin Lönnebo har återgett den bland annat i boken 101 idéer för arbete med Frälsarkransen.
Karin Carlson och Gerd Lantz är goda vänner sedan många år, och båda hör till den stiftsmedarbetarskara som inspirerade Martin Lönnebo, provade hans idéer i grupper och gudstjänster på olika sätt, gav honom respons och hjälpte honom att utveckla dem.
– Jag arbetade tillsammans med Martin Lönnebo på stiftskansliet hans sista sju år som biskop, berättar Gerd Lantz. Sedan hann jag arbeta med Martin Lind i ett par månader innan jag blev domkyrkopedagog istället. Den
elfte september 2001 hade jag arbetat här i en och en halv månad.
Hon har funderat mycket över vad möjligheten att komma in i en kyrka och tända ett ljus kan betyda för människor – under veckorna efter terroristernas attack blev det så tydligt att det var ett starkt behov hos många.
– Jag är ju inte uppväxt med att tända ljus, och det har ju med reformationen att göra – om man ville göra det fick man åka utomlands, säger hon. Men den strida strömmen av människor var det första jag upplevde här.
Utmed domkyrkans södra vägg finns ett slags hylla som har blivit en böneplats för många ortodoxa familjer i Linköping. Gerd Lantz visar den och ser att någon bland lyktor, blommor, ikoner och familjeporträtt har ställt dit en ny bild, en av Aleksej Navalnyj.
Ungefär tusen gånger har hon visat domkyrkan för olika grupper sedan 2001, och sedan 2008 utbildar hon också nya guider – alla som är intresserade kan gå guidekursen.
– Jag berättar alltid med egna ord när jag visar kyrkan, berättar hon, men jag måste skärpa mig för att inte stanna vid Livets träd och berätta hela historien. Carl Gustav Jahnsson gjorde skissen, men så dog han, och det var vänner till honom som gjorde klart trädet.
Det är en av domkyrkans ljusbärare.
– Jag kan klara det på fem minuter när det är mycket folk, men jag skulle gärna stanna där i en halvtimme. Den har de nio frukterna, men den har också 153 blad, som fiskarna vid Petrus fiskafänge – 153 är en symbol för hela världen. Sockeln är tredelad – för treenigheten. När jag måste välja en symbol brukar jag berätta om duvan. Det är många som inte känner till den heliga Anden, så jag brukar säga att den betyder att Gud är här och att den är en symbol för hoppet. n
INTERVJU ANNA BRAW 9 nr 3 2024 uppdrag mission intervju ”Den betyder att Gud är här”
ENKÄT ANNA BRAW
PRIVATA DÄR INGET
”Mitt i alla livets nyanser ”
Vad betyder Martin Lönnebos ord och uppfinningar för människor på olika håll i Sverige?
enkät
ANNAT ANGES BILD: PETTER FRISELL
BILDER
n n n Sommaren 2011 fick jag en idé. Det var som om någon knackade på min dörr och levererade en hälsning. Den sommaren målade jag, de tragiska händelserna i Norge påverkade min målning, och under ”levande ateljé” med mina vänner fick jag många samtal – jag målade tillsammans med andra som använder olika slags bönekransar. Genom målandet fick jag många insikter, både om mig själv och vem Gud är, och jag hoppas också att tavlorna ska ge betraktaren något. Det blev 17 tavlor med Frälsarkransens pärlor.
Frälsarkransen har betytt oerhört mycket för min bön, och som pedagog har jag fått tillgång till ett språk och ett verktyg. Jag är också glad över att det finns så många kreativa sätt att gestalta Frälsarkransen i olika församlingar. Det är så roligt och fint – en bönerörelse runtomkring. n
SUSANNE LINDSTRÖM, FÖR -
SAMLINGSPEDAGOG I LERUMS
FÖRSAMLING
Adam Frisell tänder ljus i ljusbäraren vid sin konfirmation i Vallbo kapell nära Vålådalen 2009. Ljusbäraren är gjord av den samiske slöjdaren Folke Fjellström i Vålådalen, och ett av de material han har använt är renhorn.
n n n Vi har Frälsarkransen på många sätt hos oss i Kiladalens församling.
Vi har vandringen i Lunda kyrka med glaspärlor som en församlingsbo har skapat. Konfirmanderna i församlingen har i många år använt sig av Frälsarkransen, och vid flera redovisningar har vi haft en krans av ballonger fyllda med helium. Vi har en krans i tyg, sydd av församlingens textilgrupp – den används i barnverksamheten, och pärlorna har olika textur: Ökenpärlan är sträv, Kärlekspärlorna är mjuka och Bekymmerslöshetspärlan blank som havet. Vi har haft andakter där vi har format Frälsarkransen av ljus och där deltagarna får gå fram och tända sitt ljus på den ljus-pärla som är deras bön just nu. På dagläger för församlingens barn har vi samlat stenar i lagom storlek, målat dem i Frälsarkransens färger och ”tävlat” i att på tid lägga kransen rätt. Vi har tillsammans med barnen funderat över vilken pärla som känns viktigast just nu och vilken vi skulle vilja lägga till. Familjepärlan var ett förslag. Vi pratade om dem som livets pärlor. Jag minns särskilt en pojke som la alla pärlor i en hög och sa ”såhär känns livet ibland”. Jag såg på den färgglada högen av stenar och höll med honom. n
KARIN TALLBERG, KYRKOHERDE I KILADALENS FÖRSAMLING
n n n Min första kontakt med Frälsarkransen var via boken Själen av Martin Lönnebo och med illustrationer av Eva Norén. Den kom ut 1999, och då köpte jag också radbandet Frälsarkransen, som var av trä.
Frälsarkransen talade till mig direkt, och sedan stötte jag på fler böcker om den. Jag gjorde också mina egna ”bönekort”, ett kort för varje pärla, för att påminna mig om deras betydelse.
Numera ber jag nästan dagligen med hjälp av kransen, och jag bär den som ett armband. Det är så roligt när man ser andra som också bär den, och jag har fått många positiva kommentarer vid de mest skilda tillfällen – en gång på flygplatsen på Samos i Grekland. Det är härligt!
När vi skulle gå vår första pilgrimsvandring i Ekenässjön valde vi att göra den med utgångspunkt i Frälsarkransen. Det var innan Anna Alebos bok Vandra med Frälsarkransen kom, så det känns som om vi var lite pionjärer. Eva Stenkula och jag varvade korta texter om varje pärla med psalmverser som vi sjöng och med korta bibelverser och böner. Det blev totalt tio stationer – vi hade med någon tystnadspärla också, men vi hoppade över Hemlighetspärlorna.
Senare har vi vandrat med Frälsarkransen vid fler tillfällen och i olika tappningar. Numera finns det ju flera färdiga förslag på vandringar,
bland annat i boken Ord för vandrare som har getts ut på Verbum. n MARGARETA HAGSTEN, FÖRSAMLINGSVENIAT, FÖRTROENDEVALD OCH VANDRINGSLEDARE I EKENÄSSJÖN
n n n Under mina år som musiker och pedagog i Barnens Katedral i Karlstad blev jag ständigt inspirerad att skriva sånger. Det kunde hända mitt i stunden, tillsammans med barn. Dagarna fylldes med möten där musiken var förtecknet – jag var bland de allra yngsta med föräldrar, musiklek med förskolebarn, barnkör, föräldrakör, gudstjänster, aftonsång, temakvällar och dramatiseringar. Ofta frågade jag barnen vad man kunde sjunga om. Gissa om jag fick många tankar!
”Jag tänder ett ljus” kom till inför en gudstjänst. Vi skulle fira Kyndelsmässodagen, och de barn och föräldrar som var med i babyrytmiken skulle medverka.
Vi övade på sången några veckor innan. Ett stort ljus stod mitt i koret, och föräldrarna med sina barn i famnen framförde sången.
Sången används ofta vid dop men också vid andra tillfällen, och jag lägger märke till att melodin och texten tar fram ett lugn i oss. Den hamnade senare i Nya Barnpsalmboken och Hela familjens psalmbok n
KERSTIN ANDEBY, MUSIKER, PEDAGOG OCH SÅNGFÖRFATTARE
11 nr 3 2024 uppdrag mission
enkät Mitt i alla livets nyanser
BRAW
BILD: ANNA
BILD: ANNA BRAW
Karin Tallberg
Susanne Lindström Margareta Hagsten Kerstin Andeby
n n n Martin Lönnebo var en enastående predikant – han hade en existentiell förankring som gav budskapet både enkelhet och bråddjup. Den predikan han höll på Gärstads återvinningscentral i Linköping 1993 glömmer jag aldrig. Den blev början på en kristen miljörörelse, och nyckelordet i den var Jesus som den store Återvinnaren.
Under flera år när han arbetade i Uppsala var han en omtyckt lärare i homiletik, och 1977 gav han ut en egen lärobok, Homiletik – en introduktion i kyrkans förkunnelse Utgångspunkten för den var kyrkofadern Augustinus retorik som ”helig vishet”. Boken blev så populär att den sålde slut på några månader, så andra upplagan kom samma år.
Två år tidigare, ungefär samtidigt som Martin Lönnebo hade gett ut boken Religionens fem språk, hade hans homiletikkollega i Lund, KG Hammar, kommit ut med boken Dialog i kyrkan. De tre böckerna markerar idag ett epokskifte för predikokonsten i Sverige. I KG Hammars bok finns de här raderna som Martin Lönnebo ofta citerade och som beskriver de nya ideal och strategier som han själv praktiserade:
”Herren Jesus själv är en kommunikationens mästare, även efter modern måttstock. Hans predikan är en inkluderande dialog. Han tog alltid utgångspunkt i något som tillhörde
åhörarnas erfarenhetsvärld. Ofta var upptakten en direkt fråga eller något problem som han visste att människor bar på. Han bemödade sig om att använda ett språk och symboler som var fullt begripliga för hans lyssnare.” n SUNE FAHLGREN, DOCENT I KYRKOVETENSKAP
n n n I mitt arbete som konfirmandkonsulent hade jag i sju år huvudansvaret för de nationella samiska konfirmandlägren som Härnösands och Luleå stift ordnade tillsammans. För ungefär 15 år sedan fick vi Martin Lönnebos och Verbums tillåtelse att utveckla en samisk version av Frälsarkransen. Pärlornas material hade en stark koppling till den samiska traditionen och kulturen, och de gjordes för hand av samer och enbart till samer.
I den samiska Frälsarkransen är den stora Gudspärlan gjord i äkta silver, och den mindre, fasettera-
n n n Jag var blott 20 år när jag efter en längre vistelse i USA kom tillbaka till Uppsala. Några veckor tidigare hade Kyrkornas världsråds generalförsamling ägt rum där.
Jag sökte mig till domkyrkan. Och där fanns den vid ingången, Martin Lönnebos inbjudande ljusglob, som redan hade blivit en så betydelsefull gåva till den ekumeniska världen.
de Jagpärlan, som är en spegling av Gudspärlan, är gjord i samma material. Tystnadspärlorna är i renhorn, Ökenpärlan i renskinn, Doppärlan av glas i samiska färger och Nattens pärla i svart sten. Kärlekspärlorna är av alspånsfärgat björkträ, och de övriga pärlorna är av ull.
Tillsammans med de samiska konfirmanderna kunde vi koppla ihop tre identiteter: att vara ung, att vara kristen och att vara same. Pärlorna gav en tredimensionell koppling till livet, till tron och till ursprunget på ett jordnära sätt och med himmelskt perspektiv. Den samiska Frälsarkransen är en gåva, och den har verkligen berikat och stärkt det samiska konfirmandarbetet i Svenska kyrkan. n BRITT-MARIE FRISELL, TIDIGARE BLAND ANNAT KONFIRMANDKONSULENT I HÄRNÖSANDS STIFT, NUMERA HR-SPECIALIST I KROKOMS KOMMUN
G I LERUMS FÖRSAMLING
Jag tände där och då mitt första ljus, ett litet böneritual som jag därefter upprepat varje gång jag träder in i domkyrkan.
Sedan dess har ljusbärare införskaffats till en stor majoritet av Sveriges kyrkor, och ljuständning har blivit en naturlig handling i svensk kristenhet. Jag skrev med tiden en sång som ett sjunget, upprepat inslag i samband med kyrkans förbön där alla inbjöds att vid ljusbäraren tända ljus i bön:
Ett ljus i mörkret, en stilla låga mot mörkrets makter, världens plåga. Ett ljus för livet, ett ljus för hoppet, en bön i omsorg och i tro.
Ett rop ur djupen från sorgens hjärta mot våldets meningslösa smärta. Ett rop om helhet, ett rop om kärlek, en bön i omsorg och i tro.
n PER HARLING, PRÄST OCH PSALMFÖRFATTARE
uppdrag mission nr 3 2024 12 enkät Mitt i livets alla nyanser
Britt-Marie Frisell med konfirmander
BILD: SUSANNE FALK
Per Harling
BILD: PETTER FRISELL
Sune Fahlgren
n n n Frälsarkransen har betytt mycket för mig under åren, och jag har använt den i en mängd olika sammanhang: vi har firat Frälsarkransenmässa och gjort vandringar, jag har använt den i konfirmandundervisningen.
Ibland bär jag den själv som en påminnelse i vardagen. Den gör det lättare att med några få ord åter fokusera på det viktigaste i livet.
Några av förra årets konfirmander ville göra en presentation av den vid konfirmationen. Vi funderade på hur pärlorna skulle kunna synas bra i den stora kyrkan och kom fram till att ballonger fyllda med helium skulle få bilda en stor krans i luften. Det gick att få tag på extra stora, pärlemorskimrande ballonger, och resultatet blev fantastiskt! Tyvärr är ett suddigt foto det enda vi har som minne. Det klurigaste var att göra lagom långa snören, knyta fast vikter och sätta varje ballong på precis rätt plats på golvet.
Konfirmanderna förklarade kort varje pärlas innebörd och bad en bön till varje pärla. Det blev ett mycket vackert och effektfullt inslag i konfirmationen. n
ULRIKA ZWAARD, KOMMINISTER I VÄRNAMO FÖRSAMLING
n n n När Sveriges Television skulle spela in sin första serie gudstjänster i studio, ”En plats för dig” med Martin Lönnebo, fick UllaCarin Börjesdotter och jag uppdraget att stå för musiken. Sedan gjorde jag också sånger till ”Hjärtats nycklar” med honom – det blev åtta Helgmålsringning.
Vid ett tillfälle gjorde vi ett ”Hjärtats nycklar”-program med kören i Ekensbergskyrkan där jag arbetade då. Den gången körde jag honom i bil från Linköping till Solna, och det blev en extra lång färd med extra mycket samtal eftersom E4 var delvis avspärrad. Jag minns speciellt en sak som han sa: ”När man ser på nyheterna och läser tidningarna kan man tro att världen är i huvudsak ond. Men det är det ovanliga som blir nyheter. Om världen hade varit i huvudsak ond hade det varit mest goda nyheter.” n STEFAN JÄMTBÄCK, MUSIKER, SÅNGFÖRFATTARE OCH
KOMMUNIKATÖR I BRÄNNKYRKA
FÖRSAMLING
n n n Livet är ett mysterium. Livet är fantastiskt och underbart, sårbart och skörstarkt. Livet är också smärtsamt och svårt. När vi gestaltar livet och talar om livet, så som det kan vara – med både de fantastiska livsperioderna och de svåra, knappt förståeliga eller uthärdliga – är Frälsarkransen ett hjälpmedel.
Konfirmander har fått göra sin krans, och vid varje undervisningstillfälle har vi stannat upp vid en av pärlorna, symbolerna för livet, livet i Gud. De har gett oss utrymme att tala om och hantera det ljusa såväl som det mörka i livet, och vi har kunnat vara med varandra inför Guds ansikte och tillsammans försöka klä livet i ord.
För konfirmanderna har Frälsarkransen varit ett redskap både i nuet och in mot framtiden. Minnet av att tala sant om livet har gett orden och livet trovärdighet och en djup innebörd. Vi har talat sant vad gäller både tårar och glädje, och vi har talat om vetskapen om att Gud är med oss i allt som blir och som formar livet.
På kyrkogården har vi en stor krans. Varje allhelgonadag gör vi en kyrkogårdsvandring där vi visar att vi lever mitt i alla livets nyanser som Frälsarkransen ger: sorgen har sin plats, kärleken sin, dopets tydning av våra komplexa liv finns där.
Ibland ställer jag mig mitt i den stora kransen och tar in det heliga livet. Jag vet att även om jag är i Nattpärlan idag, så kommer det dagar av andra färger, nyanser, pärlor – och i varje natt och i varje dag är Gud med mig och andas i mig. n
MAGGIE SIGNÄS, PRÄST I NÄSETS FÖRSAMLING
”För konfirmanderna har Frälsarkransen varit ett redskap både i nuet och in mot framtiden.”
13 nr 3 2024 uppdrag mission
BILD: JIANG MILLINGTON
enkät Mitt i livets alla nyanser
BILD: ÅSA ÖSTERLING
Ulrika Zward
Stefan Jämtbäck
Maggie Signäs
n n n Frälsarkransen har följt mig under mitt vuxna liv. Och jag har följt den. Pärlor har lagts till, flera gånger. Frälsarkransen är inte statisk och inte lagisk. Därför har den fungerat för mig. Och jag har genom åren känt mig bekväm med att tala väl om Frälsarkransen just för att den rymmer frihet och kan användas på många olika sätt, alltid personligt.
Det går inte att överskatta den gåva som biskop Martin Lönnebo har gett svensk kristenhet med Frälsarkransen – och ljusbärarna. Att en av de första ljusbärarna kom till Uppsala domkyrka, på hans initiativ, var avgörande för spridningen till Svenska kyrkans församlingar.
Spridningen och bruket av Frälsarkransen beror i första hand på engagemanget bland konfirmandledare och andra som leder barn och ungdomar. Vuxna i olika åldrar har sedan tagit efter de ungas bruk.
När jag har möjlighet att genom uppmärksamhet ge andra som använder Frälsarkransen uppmuntran, då gör jag det. Jag är aktiv på Facebook i en av de grupper där människor samlas kring Frälsarkransen, och jag gillar och delar när Frälsarkransen syns på Instagram. Den finns alltid med i min axelväska, ett par, tre stycken, så att jag kan ge bort en i mötet med en annan människa på resa. n
MARTIN GARLÖV, KOMMUNIKATIONSKONSULT
n n n Den blå boken Frälsarkransen – Övning i livsmod, livslust, självbesinning och i att leva nära Gud dök upp som en present för många år sedan, och jag hade inte hört talas om dess författare eller pärlorna då.
När jag bläddrar i den nu fastnar jag i de många understrykningarna, klottret i marginalerna, Post-it-lapparna här och där. Jag återupptäcker de samtal som jag en gång förde med texten. Vem var hon, kvinnan som fick boken? Vad var det i den som så talade till henne?
Understrykningarna talar ett språk. Här fanns någon som förstod. Frälsarkransen är en utsträckt hand som säger: Fatta mig! Det var som om den läste mig, speglade, tog på allvar. Stundtals uppfattade jag den möjligtvis som lite uppfordrande, men den bejakade längtan efter ett äkta, sant liv, livet som Guds avbild.
För att kunna börja ta steg i den riktningen behöver vi mod, men också människor, ord, platser och vanor som bekräftar för oss att det är möjligt.
Martin Lönnebo uppmanar oss att ägna kransen 30 minuter om dagen och att härda ut i 30 dagar. Det viktiga i livet måste erövras långsamt. All varaktig förändring tar tid, för den måste få rota sig.
Pärlorna är konkreta, lätta att fatta och rulla med fingrarna. De kan bäras runt handleden eller ligga i fickan eller handväskan som en påminnelse om den ständigt pågående bönen som vi alltid är inbjudna att träda in i. De visar på ett förhållningssätt, en livsstil. De är aldrig tvingande, alltid vidgande. De puffar mjukt, manar, viskar: Det är värt det, gå nu. Kasta loss. Du är redan utvald.
Tack, biskop Martin Lönnebo. n CAROLINA JOHANSSON, JOURNALIST OCH EN AV FÖRFATTARNA TILL BOKEN LIVETS PÄRLOR (SOM OCKSÅ GAVS UT PÅ ENGELSKA OCH TYSKA)
n n n Efter trettioett års obruten kontakt är mappen med brev, kort, urklipp och inte minst konstnärligt utsmyckade kuvert från Martin Lönnebo omfattande. Jag vårdar den som man vårdar kärleksbrev ungefär. 2004 brevväxlade Martin och jag under sju månader i vetskap om att dessa brev skulle komma i bokform. På något sätt påverkade det säkert breven. Jag vet i så fall inte hur. Boken fick titeln Väder, vind och livets allvar
Martins sista brev i boken är undertecknat ”Martin Lekbroder”. Titeln, som i klostren betecknade de munkar som främst skötte de praktiska sysslorna, säger också
något om Martin själv. Trots, eller kanske tack vare, hans djupa allvar har jag alltid älskat det lekfulla hos honom. Experimenterandet med ord, lättheten i hans hanterande av det gravallvarliga och så det lyckliga skratt som var hans, det om vilket han i ett av breven skriver att det ger eko i himlen.
Att få brevväxla så pass intensivt en tid med en av vårt lands andliga förgrundsgestalter är naturligtvis en ynnest, men det var också väldigt roligt. Det småpojksaktiga som han vägrade överge lockade också, under de tyngsta perioderna i vårt liv, fram en lätthet som jag burit med mig sedan dess.
Vi skrev till varandra in i det sista, jag pratade med honom en av de sista dagarna han levde. Nu har Martin lagt det sista brevet på brevlådan och kilat vidare till den eviga lekplatsen. n
TOMAS SJÖDIN, PASTOR I SMYRNAKYRKAN I GÖTEBORG OCH FÖRFATTARE
”Trots, eller kanske tack vare, hans djupa allvar har jag alltid älskat det lekfulla hos honom.”
uppdrag mission nr 3 2024 14
Tomas Sjödin
enkät Mitt i livets alla nyanser
BILD: MARIA MANNBERG
Carolina Johansson
BILD: MAGNUS ARONSON
Martin Garlöv
n n n Både ljuset och pärlan bär hoppet. Det återkommer jag till gång på gång när jag tänker på ljusbäraren och Frälsarkransen.
Det är ett mycket skört hopp som många av de intagna som genomgått Försoningsgruppens försoningsprogram i anstalt bär i sina händer när de sätter ljuset i ljusbäraren i Kumlaanstaltens kyrkorum. Hoppet om att jag kanske ändå kan leva, får leva – trots vad jag gjort. Det är ingen självklarhet att kunna leva med de svåraste erfarenheterna en människa kan bära, att vara den som orsakar det värsta i andra människors liv. Vägen tillbaka till livet är lång, svår och kantad av djup sorg, skam, skuld och ett ansvarstagande som kräver allt. Ljuset bär allt detta.
Tillsammans med Jagpärlan i Frälsarkransen lyser ljuset upp nåden för den som fördömer och förkastar sig själv – och som fördöms och förkastas av andra. Jagpärlan är omsluten av de andra pärlorna på ett löftesrikt sätt. Den är inte villkorad, den omfattar alla människor som en ständig påminnelse om Jesu ord i Johannesevangeliet 12:32: ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Inte somliga, utan alla. Tack gode Gud för det! n
ULRICA FRITZSON, STIFTSTEOLOG
OCH BLIVANDE BISKOP I SKARA STIFT, ARBETAR OCKSÅ MED FÖRSONINGSGRUPPEN, TILLSAMMANS MED EBBA ÄLVERBRANDT FÖRFATTARE TILL BOKEN FÖRSONINGENS VÄG
n n n I en åker mellan Lund och pilgrimsorten S:t Olof på Österlen ligger Frälsarkransen gömd. När Rut reste sig efter pausen under pilgrimsvandringen såg hon hur alla pärlorna i hennes älskade bönekrans låg på marken i gräset där hon suttit. Bandet hade brustit! Hon plockade snabbt upp dem alla, men Gudspärlan hittade hon inte. Den måste ha fallit ner i ett sorkhål.
Utan Gudspärlan är Frälsarkransen ingenting, tänkte Rut, och så lät hon alla de andra pärlorna också rulla ner i hålet.
”Så får de små sorkbarnen något att leka med”, skojade hon.
Vi log över den söta bilden men såg hennes saknad.
Händelsen öppnade för en gemensam reflektion över hur Gud själv lät sig föras ner i jorden och graven genom Jesus Kristus. Allt för att förinta dödens mörker och ge oss evigt liv.
Så kom det sig att en förlorad Gudspärla i en brusten krans blev till rik välsignelse i några pilgrimers sökande efter en fördjupad gudsrelation. n
ANNA ALEBO, PRÄST VID KILLANS BÖNEGÅRD OCH FÖRFATTARE
TILL BLAND ANNAT VANDRA MED FRÄLSARKRANSEN
n n n Under en kulen januarimånad 2021 skrev jag sånger för Frälsarkransen. Det var under en prövande tid för mig, personligen, och min tro var som ett senapskorn. Att snickra ihop både texter och musik blev ett bönearbete i sig.
Som musiker i Västerkyrkan i Lund hade jag senare den våren friheten att prova sångerna i våra sändningar på YouTube. Jag frågade Tobias Nilsson, som numera är organist i Sjöbo, om han ville sjunga och spela med mig. Vi spelade in allt och la ut en sång varje söndag under fastan. Efter pandemin började vi åka runt till kyrkor och med programmet ”LIVBOJ – En krans av sånger”. Det gör vi fortfarande.
Martin Lönnebo fick alla sånger skickade till sig, och vi hade en fin korrespondens och kontakt fram till hans död. I ett av sina mail till mig skrev han: ”Dina texter är mycket bra. Jag har lyssnat med min dåliga hörsel, och tycker om det jag hört. Fortsätt du, att likt sångfåglarna prisa Guds härlighet och berätta om vår nöd.”
När jag besökte Martin i Linköping satt han och skrev på en bok, Pärlornas sånger. När han avled bestämde jag mig för att arrangera mina sånger för kör. Hösten 2023 framfördes körmässan i Lund.
Till körprojektet skrev jag ytterligare en sång, ”Du är gränslös”, inspirerad av Martins egen bön: ”Du är gränslös, du är nära, du är ljus och jag är din.”n
EVA KUNDA NEIDEK, MUSIKER I VÄSTERKYRKAN (EQUMENIAKYRKAN) I LUND
”Frälsarkransen är en utsträckt hand som säger: Fatta mig! Det var som om den läste mig, speglade, tog på allvar.”
15 nr 3 2024 uppdrag mission
BILD: JOSEFINE ROOS, SKARA STIFT
enkät Mitt i livets alla nyanser
Anna Alebo
Ulrica Fritzson
BILD: DRAGAN RUZIC
reportage
BILD: MIKAEL STJERNBERG, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD
Korset i jordgloben
Att gå till kyrkans ljusbärare har blivit en självklarhet för många.
”Folkförsoningens träd” hette den när martin
lönnebo introducerade den .
TEXT ANNA BRAW
BILDER KYRKORNAS
VÄRLDSRÅDS ARKIV
n n n 1968 var studentrevolternas och den amerikanska medborgarrättskampens tid. Det var också det år när Kyrkornas världsråds stora ekumeniska möte skulle planeras och genomföras i Sverige.
Det skulle bli tre veckor långt, och det skulle börja i Stockholm och fortsätta i Uppsala. Den avslutande gudstjänsten skulle firas i Uppsala domkyrka och sändas i Eurovisionen. Planen var att Martin Luther King, Jr., skulle komma och tala.
Men den 4:e april, dagen efter en samling där deltagarna fick höra det tal som senare har blivit känt som ”I’ve been to the mountaintop”, blev Martin Luther King skjuten.
– Jag hörde det på nyheterna, berättade Martin Lönnebo inför det ekumeniska mötets 50-årsjubileum 2018.
Han hade blivit domkyrkokaplan i Uppsala 1967, och det var en kommitté i Stockholm som planerade mötet.
– I Stockholm ska man ha sammanträden om allt, sa han i jubileumsintervjun, och det var mycket demokratiskt. Naturligtvis ska det vara ordning. Men jag hade ansvaret för gudstjänsterna.
Det finns minst två berättelser om den, kanske parallella, kanske ihopflätade.
Vad gör man med en gudstjänst när en av dem som ska medverka inte bara lämnar återbud utan blir mördad? Och när mordet är så politiskt färgat?
– Alla greps ju av det där, berättade Martin Lönnebo. Martin Luther King var inte kontroversiell i Svenska kyrkan – att han skulle komma hörde ihop med kyrkans centrala budskap om frihet och barmhärtighet. Det är ytterst sorgligt om man tror att det är något revolutionärt.
För Martin Lönnebo fogades händelsen ihop med något som han hade hört om lite tidigare.
– Jag hade mött en man som hade talat med mig om vikten av böneljus. Han hade skrivit en artikel i Vår Kyrka (föregångare till Kyrkans Tidning, red:s anm) om det, och då hade han blivit överöst med anklagelser: ”Smygkatolik!” Så var det då.
Det var prästen Tore Heldtander som hade berättat om ljusen, och hans förslag var egentligen att man skulle kunna tillhandahålla ljus som kunde fästas på gavlarna i kyrkbänkarna.
I Krokeks kyrka nära Norrköping, där Mauritz Palmgren (som ofta kallades ”Moje”) var präst, ska det vid denna tidpunkt ha funnits en ljusstake för ett stort ljus med många små ljus runtomkring. jordglob och kors
Martin Lönnebo hade alltså hört om kritiken mot Tore Heldtanders förslag.
Körsångare tänder ljus i Folkförsoningens träd i Uppsala domkyrka vid en gudstjänst 2018, 50 år efter Kyrkornas världsråds stora möte i Stockholm och Uppsala.
”alla greps ju av det där”
Att en av Martin Lönnebos idéer inför den avslutande gudstjänsten skulle resultera i något permanent var nog tydligt för honom redan då – men hur idén skulle sprida sig hade han knappast kunnat förutse.
– Men jag upplevde vikten av att sänka trösklarna i kyrkorna, sa han.
Tillsammans med en av kyrkvärdarna i domkyrkoförsamlingen tog han tag i sin idé.
– Vi gick och samlade ihop pengar. En konstnär skissade, och vi tog kontakt med en
17 nr 3 2024 uppdrag mission reportage Korset i jordgloben
uppdrag mission nr 3 2024 18 BILD: KYRKORNAS VÄRLDSRÅDS ARKIV BILD: MIKAEL STJERNBERG, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD BILD: SVENSKA KYRKANS BILDARKIV, IKON
MIKAEL STJERNBERG, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD reportage Korset i jordgloben
BILD:
smed. Det skulle vara ett träd där människor kunde tända böneljus.
När Martin Lönnebo var nöjd med förberedelserna gick han till ärkebiskopen och presenterade trädet.
– Då var jag helt säker på att det skulle gå bra, sa han.
– Det var konstnären Olof Hellström som fick uppdraget att utforma ljusbäraren, berättar Jonas Lindberg som är biträdande kyrkoherde i Uppsala pastorat. Resultatet blev Folkförsoningens träd. Det föreställer en jordglob med ett kors i, och korsets armar går ut i de fyra väderstrecken.
”avgörande för fred”
Martin Lönnebo har berättat om hur unga från olika politiska grupperingar hade kommit till Stockholm och Uppsala för mötets skull
och hur en del av dem hotade att störa gudstjänsten.
– Då fick jag en idé. Vi stängde kyrkan och bjöd in revolutionärerna till samtal. Kyrkornas världsråds folk grupperade sig i de olika koren. Krister Stendahl var med, och det var en välsignelse, för han hade ju varit med om studentupproren på Harvard, så han kunde hantera situationen. Det franska gänget låg med huvudena på knäfallet i högkoret och rökte. Jag gick dit och pratade med dem. Jag frågade om de visste var de var, att det var ett altare, att i kyrkan är det vanligt med rökelse men olämpligt med tobak … Det var en god stämning, och vi försökte alla späda på den.
Framåt morgonen var det bestämt att de unga revolutionärerna skulle gå med i processionen med nygjorda plakat.
– Det fanns ju massor av saker som vi alla var rörande överens om. Vi var ju alla emot svält, till exempel. Vi samlades i Mariakoret när solen gick upp, och där hade vi en agapemåltid med kex och smörgåsar, läste bibeltexter och sjöng. De ställde inte till med något trassel alls. De gjorde bara nya plakat. Och det var bra. Det behövdes! Det här med kontakter, samtal där man försöker nå fram till det mänskliga, det är avgörande för fred.
olika gestaltningar
Invigningen av Folkförsoningens träd ägde alltså rum dagen efter något som kunde ha blivit ytterligare ett tecken på hur svårt det är med enhet. Och den ljuständning som i åtminstone Svenska kyrkan hade varit så kontroversiell var plötsligt nästan självklar.
– Jag tänkte: ”Nu blir det knepigt att stoppa det här!”, sa Martin Lönnebo.
Den smed som hade fått uppdraget att förverkliga konstnären Olof Hellströms skiss var
19 nr 3 2024 uppdrag mission BILD: HUGO VAN GELDEREN, ANEFO, WIKIMEDIA COMMONS
reportage Korset i jordgloben
Martin Luther King, Jr.
FOTNOT: Artikeln bygger på Anna Braws intervju med Martin Lönnebo inför jubileet 2018 (i olika versioner publicerad i Kyrkans Tidning och Uppdrag Mission), Göran Tonströms reportage från Enstaberga i Kyrkans Tidning 2020, uppgifter från Martin Garlöv och en kort skriftlig redogörelse från Martin Lönnebo 2013. Tack Albin Hillert, Gustaf Hellsing, Anne-Emmanuelle Tankam-Tene, Jonas Lindberg och Martin Garlöv för hjälp i olika former!
Lars Larsson, men han förstod att han inte skulle klara det ensam, så han tog kontakt med en kollega, Ingvar Nilsson i Stigtomta. I ett stort reportage i Kyrkans Tidning 2020 berättade Ingvar Nilssons son Magnus Nilsson om hur trädet och några idéer från andra håll ledde fram till en mindre och enklare ljusbärare som sedan dess har tillverkats av familjeföretaget i Enstaberga. Att ljuständningen hade synts i tv och att Västerås domkyrka snart också ville ha en ljusbärare gjorde att de trodde att de kunde få beställningar på upp till 25–30 exemplar, men det blev snabbt många fler. Samarbetet med ljustillverkare blev också nära.
Senare har det blivit vanligt att församlingar ber konstnärer om nya gestaltningar av ljusbäraren, och förutom globerna där ljusen sätts som ett slags ekvatorband finns fler träd, olika båtar (kyrkans skepp, Noas ark) och korsformade ljusbärare. Svart smide och glas är de vanligaste materialen, men ett annorlunda exempel finns i Vetlanda kyrka där Eva Spångberg har gjort ett mer färgrikt träd.
martin luther kings minnesfond Redan när bilderna från Uppsala 1968 sorterades in i Kyrkornas världsråds arkiv noterades det att det fanns ett litet anslag vid Folkförsoningens träd: den slant som man kunde lägga i bössan när man tog ett ljus, två kronor, gick till Martin Luther Kings minnesfond.
Att låta människor betala något för ljusen och sedan skicka de pengarna vidare blev också en del av ljusbärarens koncept – många församlingar har skickat ”ljusbärarkassan” till Svenska Kyrkans Mission. Det har gjort att varje bön också har lett till konkret hjälp för helt andra människor.
– Det sägs att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, men jag tvivlar, sa Mar-
tin Lönnebo i jubileumsintervjun 2018. Kulten och läran – ja. Men erfarenheten och handlingen, de är mycket starka. Kyrkan har ju skapat hinder så att människor inte kan uppfatta kultens språk. Uppgiften måste vara att gestalta något som ligger så nära det mänskliga som möjligt. Ljuset är ett sådant språk. Och vi måste komma dithän att vi på djupet samtalar med varandra, gråter, ber och arbetar tillsammans. När en rad Stockholmsförsamlingar bjöd in unga vuxna till ett ekumeniskt möte tillsammans med Taizékommuniteten i maj 2007 lånades ljusbärare från de olika kyrkorna ut till Katarina kyrka och bildade mötets utsmyckning av koret.
”träffade precis rätt”
Att ordna mer än en sådan här böneplats i kyrkorummet är också en idé som har spridit sig. I Linköpings domkyrka, till exempel, finns fyra fasta platser där man kan tända ljus i olika former, och vid de stora högtiderna hämtas extra ljusbärare upp från källaren. Och Jonas Lindberg berättar att Uppsala domkyrka numera har fyra ljusbärare. En heter Arbor Inversa, det upp- och nervända trädet, och det var Folkförsoningens träds skapare, Olof Hellström, som fick ett uppdrag till när den beställdes. Den invigdes 2004 och står precis innanför huvudingången tillsammans med Folkförsoningens träd.
– Varje år tänds ungefär 125 000 ljus i ljusbärarna här i domkyrkan, säger Jonas Lindberg. Det betyder ungefär 1,5 ton stearin. Det är uppenbart att Martin Lönnebos idé träffade precis rätt i både dåtida och nutida andlig längtan.
”Välsignat var det”, skrev Martin Lönnebo 2013. ”Jag är så lycklig över att det lyckades och att detta enkla har betytt så mycket för så många.” n
uppdrag mission nr 3 2024 20 intervju Korset i jordgloben
BILD: GUSTAF HELLSING betraktelse Korset i jordgloben 21 nr 3 2024 uppdrag mission
intervju
Skapandet fortsätter
Helena Ritzén blev en av Martin Lönnebos sista nya arbetskamrater. När hon skickade en tonsättning till honom fick hon en hel rad sångtexter tillbaka.
n n n
– Det är en fantastisk tonsättning, säger Jenni Skogsfors. Alla som sjunger den älskar den! Hon är en av Helena Ritzéns arbetskamrater i de pedagogiska och musikaliska delarna av Linköpings domkyrka församlingsliv. Den här förmiddagen har de och några andra tagit emot en skolklass som har fått uppleva kyrkans och Linköpings medeltid under en lektion, och Helena Ritzén upptäcker att hon har ett ”rollarmband” kvar runt handleden – en skinnbit med ordet ”novis” och ett gummiband. Det blev över när alla rollerna i spelet var utdelade. Nu är det tystare i det stora kyrkorummet igen, och ett par medelålders män har stannat upp vid en av de upplysta rutorna i golvet och står och talar lågmält med varandra.
nedsänkta i golvet
Frälsarkransen har kommit att prägla Linköpings domkyrka sedan Martin Lönnebo började berätta om sin idé för 30 år sedan. I många kyrkor finns det pärlvandringar med till exempel glasglober i fönsternischer eller på piedestaler, eller med målade stenar utlagda i ring på kyrkogården, men i Linköping blev de i samband med kransens 20-årsjubileum en del av domkyrkans arkitektur – de är nedsänkta i golvet.
– Alla som kommer in här reagerar på dem, säger Jenni Skogsfors. Bebisar som får vara på golvet bara dras till dem direkt. Förskolebarnen kan inte låta bli att försöka leta upp allihop. Det finns inte en barngrupp som inte fastnar för dem. Flickorna i en flickkör från vårt anglikanska vänstift laddade ner appen för att ta den med sig hem.
”Via Sacra – Frälsarkransen” kallas konstverket som sträcker sig runt hela domkyrkan, fast med lite olika avstånd mellan pärlorna eftersom de båda kärlekspärlorna skulle få hamna tillsammans framme i Mariakoret. I broschyren om dem tar en lista med många, många namn en hel sida i anspråk.
fick bokmanus som svar
I listan står Lars Åberg med som upphovsperson till skivan Frälsarkransen i toner. Linköpings domkyrkas kammarkör spelade in den under ledning av Jörgen Ralphsson. Det finns också många andra Frälsarkransen-sånger – både textförfattare och kompositörer har känt sig kallade att gestalta den. Så när Helena Ritzén var nöjd med sin tonsättning av välsignelsebönen ur Martin Lönnebos Via Sacra-andakt skickade hon den till honom.
– Jag ville tonsätta resten av texterna till Via Sacra-också, så jag tog mod till mig, säger hon.
– Vi hade ju sett honom här i kyrkan ibland, säger Jenni Skogsfors, men ingen av oss kände honom, vi har kommit hit efter att han gick i pension.
23 nr 3 2024 uppdrag mission
INTERVJU OCH BILD ANNA BRAW
Det som Helena Ritzén fick tillbaka nästan genast var inte bara ett tack och ett ja – det var ett helt bokmanus.
besök med elpiano
Jenni Skogsfors och Helena Ritzén har olika tjänster men samarbetar om bland annat musik och drama. De leder Mångfaldskören och har också en dramagrupp. Det manus som Martin Lönnebo hade skickat kallade han Pärlornas sånger.
– Det var uppenbart att han också hade funderat på tonsättningar, säger Helena Ritzén. Han frågade om jag ville göra dem.
Via Sacra-texterna, som hon kände väl till eftersom de används i domkyrkan, fick på det viset sällskap av nyskrivna texter omgivna av vad hon beskriver som litterär text och med ett slags tacktal som avslutning.
– Det var så tydligt: det här är det sista han gör, säger hon.
– Och vi såg båda två: det här kan man ju göra teater av, säger Jenni Skogsfors.
– Han signalerade att det var angeläget att det skulle bli klart, berättar Helena Ritzén. Efter påsk åkte jag hem till honom tillsammans med en förläggare från Verbum. Jag hade ett elpiano med mig och spelade och sjöng alla sångerna för honom. Han gick bort två veckor senare.
biskop och forskare
Helena Ritzéns tonsättningar finns med i den bok som alltså blev Martin Lönnebos allra sista och som kommer att ges ut på Verbum, men Linköpingsborna har redan fått höra dem i den föreställning som Mångfaldskören och dramagruppen spelade i juni och september
uppdrag mission nr 3 2024 24 intervju Skapandet fortsätter
PÄRLORNAS SÅNGER
Martin Lönnebos bok Pärlornas sånger, med Helena Ritzéns tonsättningar av sångerna, ges ut av Verbum till Frälsarkransens 30-årsjubileum. Det är också 10-årsjubileum för Via Sacra i Linköpings domkyrka. Föreställningen Pärlornas sånger kommer att framföras under året. Helena Ritzén och Jenni Skogsfors har dessutom utformat en halvtimmeslång musikmeditation som bygger på sångerna, och deras kollega syster Therése har varit med i arbetet med att bearbeta de nio andakter som finns med i den nya boken. ”Martin ville göra en sista insats för att hjälpa kyrkan att ge mer plats för andaktsliv, att hålla kyrkorum öppna med hjälp av ideella som också kan leda andakter”, säger Helena Ritzén.
förra året och som ska sättas upp igen under jubileumsåret.
– Grunden är sångerna om pärlorna, säger Jenni Skogsfors. Vi har en berättare som läser Martins text och en skådespelare som spelar Martin. I bokmanuset hänvisar han till FN:s klimatplanel, och en klimatforskare är också en av rollerna.
De berättar om andakternas och föreställningens innehåll: om vi ska kunna arbeta med miljö, klimat och omställning måste vi ta ansvar för vår inre omställning. Ska vi kunna rädda jorden måste vi också satsa på att rädda själen.
livlina
Att det är just Mångfaldskören som har arbetat med Pärlornas sånger har en särskild betydelse.
– I den kören är det många som är nya i kyrkan, nya i det här sammanhanget, nya i Sverige, säger Helena Ritzén.
Hon och Jenni Skogsfors har sett till att alla som inte redan hade en krans kunde få en som en del av förberedelsearbetet.
– Det är härligt att få uppleva hur vuxna upptäcker den och tar den till sig, säger hon. En sa: ”Det här har verkligen varit min livlina. Jag har kommit närmare min tro.”
– Ja, vi som arbetar här glömmer nog lätt bort hur stort det kan vara att få ett verktyg, något att hålla i och hålla fast vid, och att se att det fungerar, säger Jenni Skogsfors.
Hon berättar att många i kören tog till sig sångerna direkt och att det var lätt att lära ut dem, lätt att sjunga dem tillsammans. Det är korta texter som repeteras.
– Mest sjunger vi unisont, säger Helena Ritzén. Ibland finns det en trallstämma eller en stämma för ett instrument.
”det är värt något, det vi skapar”
– Jag kände ju Martin Lönnebo bara de sista månaderna i hans liv, säger Helena Ritzén. Men han pekar på människans kreativitet och på att den har något med Gud att göra. Han var ju intellektuell, men verktygen är sinnliga. Jag blir kreativ i hans sällskap. Vi får lyssna med det örat och bli påminda om att det är värt något, det vi skapar.
– Han inspirerar till en öppenhet, till att våga prova nya tankar och idéer, till att ge utrymme, säger Jenni Skogsfors. Till att prova den här idén – och när vi väl säger det högt kanske någon annan hakar på.
Några av Martin Lönnebos idéer har ju blivit extra synliga i kyrkorummet där de arbetar eftersom resultaten är installationer, konstverk. Men båda betonar att skapandet inte behöver resultera i något beständigt.
– Man behöver inte ens spela in all musik, säger Helena Ritzén. När man sjunger, målar, skriver, pratar, ber – det kan finnas en djupdimension bara i det. Jag tror att Martin Lönnebos fokus var på människor och på olika sätt att låta dem upptäcka något.
– Det finns en stor stolthet bland många här i Linköping över att han har varit här, över att det han har gjort har berört och påverkat så många, säger Jenni Skogsfors. Allt som finns här påverkar upplevelsen, och trots att byggnaden är så gammal kommer det nya konstverk. Det blir extra tydligt när barn och ungdomar kommer in här – att det finns så mycket spännande att se och uppleva. Vi har ju en villighet att bära verktygen vidare. Och vi själva upptäcker också nya saker! n
25 nr3 2024 uppdrag mission intervju Skapandet fortsätter
Ett mer fysiskt sätt att tro Mattias Lönnebo utforskar pärlor och skapar nya världar
intervju
Som präst använder Mattias Lönnebo
Frälsarkransen i sitt arbete. Som författare
har han skrivit fantasyromaner där dess
pärlor har avgörande roller i handlingen.
n n n Livets pärlor har blivit stulna. Solen lyser svagare än vanligt, och landets drottning vaknar med en tomhet i hjärtat. Efter att rikets tappraste riddare misslyckats med att hitta pärlorna får i stället två barn uppdraget: vävarens son Dag och svärdssmedens dotter Liv. På varsin häst ger de sig iväg genom en tät skog, en uttorkad sjö och en dal med mörka skuggor.
Så börjar fantasyromanen Genom skuggornas dal, som gavs ut av Verbum 2013. Mattias Lönnebo ville skriva en spännande bok för barn i slukaråldern, en ”livgivande saga” där både Frälsarkransen och pilgrimstemat fanns med som underliggande teman.
Mitt i en hopplös situation hittar Dag och Liv en brun tystnadspärla som ger dem tröst och vägledning. Tystnaden skyddar dem också från Störarna, en sorts illvilliga andar som fyller luften med oljud och elakt prat i en ironisk blinkning till vår egen tids skränighet.
I uppföljaren, Innan lyktorna slocknar, är det i stället en hemlighetspärla som avslöjar för barnen hur de ska lyckas lösa sitt nya uppdrag.
”det finns så mycket mörker”
Mattias Lönnebo har länge haft författandet som en bisyssla. Den första boken, fabeln Tagge och Snagge, skrev han tillsammans med sin pappa Martin Lönnebo. Sedan dess har det blivit ett femtontal titlar, de flesta för unga läsare. Han fyller sina berättelser med farofyllda strapatser och strider mot onda makter, men han vill att tonen ska vara hoppfull.
– Ett ”ljus i mörkret”-budskap har jag alltid med. Det finns så mycket mörker som barn och ungdomar måste stångas mot. Jag vill inte att mina böcker ska vara deprimerande utan att de ska lyfta upp läsaren.
Han tar en av sina senaste böcker som exempel, science fiction-berättelsen Oceanus väktare. Där har människan genom sin vårdslöshet skövlat och utrotat stora delar av livet på jorden, men det finns också goda krafter som arbetar för att återställa och bygga upp. Som så ofta i sagorna lönar det sig att kämpa – det är också något Mattias Lönnebo vill förmedla.
en egen tro och identitet
Samtidigt betonar han att han vill undvika övertydliga budskap.
– Om man försöker uppfostra någon – det gillar inte jag. Böcker ska ju kunna ha ett budskap men också vara sig själva nog, som ett konstverk. Folk blir ganska allergiska om de märker att man försöker styra för mycket.
Han tänker likadant om den kristna tron –att den inte kan tvingas på någon. Den heliga Anden måste få verka.
– Man måste skapa sin egen identitet som människa också, konstaterar han. Jag växte ju upp i en kristen familj, och det har gjort att jag har sett möjligheterna med tron och fått ett kristet språk, men sedan måste man själv hitta en tro som håller och en egen kallelse.
huset vid domtrappan
Att han skulle bli präst var inte alls självklart. Livet med en ständigt upptagen och efterfrågad pappa hade snarast en avskräckande inverkan, förklarar han.
Så berättar han livfullt om hur det var att som barn bo i det gamla huset vid domtrappan i Uppsala där präster och forskare var tvungna
27 nr 3 2024 uppdrag mission intervju Skapandet fortsätter
INTERVJU MARIA STORE
BILD MAGNUS ARONSON
att gå genom familjen Lönnebos lägenhet varje morgon för att komma till sina arbetsplatser på planet ovanför.
I dag är Mattias Lönnebo komminister i Gamla Uppsala församling och garnisonspräst i flygvapnet. Som många andra använder han Frälsarkransen i sitt arbete och värdesätter den som ett pedagogiskt redskap för andlig växt och mognad.
– Frälsarkransen är en speciell typ av radband eftersom det inte finns en fix och färdig bön för varje pärla. Det är ganska ostyrt, och det passar många moderna människors sätt att se på andlighet.
taktila uttryck för tro
Mattias Lönnebo ser en tydlig koppling mellan Frälsarkransens pärlor och ljuständningens enkla men kraftfyllda symbolhandling – de är, som
han beskriver det, exempel på en kroppslighet som det behövs mer av i de lutherska kyrkorna.
– Hade vi haft mer av den fysiska kristendomen skulle svenskarna i dag ha varit mer frimodiga i sin tro, säger han.
I de taktila uttrycken finns en dimension av andligheten som han tycker att de lutherska kyrkorna har varit dåliga på att förvalta.
– I Sverige har synen på kristendom blivit väldigt elitistisk, att man måste tro eller tycka eller tänka på ett visst sätt för att kalla sig kristen. Egentligen är det många fler som har någon typ av tro utan att ha lärt sig det religiösa språket. Det är kanske en brist i Svenska kyrkan eller de lutherska kyrkorna – att vi har skalat bort så mycket av det som inte är intellektet. Pappa var inspirerad av de andra kyrkorna i världen och verkade också under tid då det pågick en liturgisk reformation i Svenska kyrkan.
uppdrag mission nr 3 2024 28 intervju Skapandet fortsätter
MATTIAS LÖNNEBO
BOR I : UPPSALA
GÖR: ÄR KOMMINISTER I GAMLA
UPPSALA OCH GARNISONSPRÄST,
SKRIVER, RENOVERAR SOMMAR-
STUGAN OCH BLOGGAR FÖR
LITTERATURMAGAZINET
FAMILJ: HUSTRUN ANNA OCH
TVÅ VUXNA BARN
NÅGRA FÖRFATTARE SOM
HAR BETYTT MYCKET FÖR
MIG: ”URSULA LE GUIN, SOM ÄR
FÖREDÖMLIGT FANTASIFULL,
MENINGSFULL OCH EFFEKTIV I
SITT SKRIVANDE. JRR TOLKIEN SÅ
KLART! MEN OCKSÅ FÖRFATTARE
SOM ERICH MARIA REMARQUE
SOM SKREV PÅ VÄSTFRONTEN
INTET NYTT. MIN FAVORITBOK AV
HONOM ÄR NOG NATT I LISSA-
BON. HAN KÄMPADE OFÖRTRU-
TET MOT NAZISM OCH FASCISM, OCH HANS BÖCKER BRÄNDES PÅ
BOKBÅLEN I TYSKLAND.”
MIN VIKTIGASTE PÄRLA I FRÄL
SARKRANSEN: ”KRANSEN ÄR
EN HELHET. MEN GUDSPÄRLAN
HAR SIN SÄRSKILDA LYSTER.”
”det här behöver vi också”
När de första ljusbärarna skulle ställas upp i kyrkor i Sverige möttes de ofta av skepsis. De förknippades, precis som radbanden, med traditioner som kunde verka främmande. Martin Lönnebos inställning var en annan.
– När han reste utomlands och såg människor sitta med radband tänkte han att ”det här behöver vi också”. Han tyckte inte att främmande saker var konstiga utan frågade sig: ”Vad kan vi ta av det här? Det här har man ju hållit på med i tusen år, varför har inte vi det?”
Idag är det svårt att tänka sig Svenska kyrkan utan ljusbärare, och Frälsarkransen har blivit ett självklart inslag i allt fler sammanhang.
Mattias Lönnebo tror inte att upphovsmannen själv hade kunnat föreställa sig en sådan utveckling, även om han efter sin pensionering arbetade nästan enbart med Frälsarkransen i olika former.
– Han förstod nog att det var en bra grej, men kanske inte riktigt hur bra den var.
Sedan Martin Lönnebo gick bort är det hans barn som ser till att royaltyintäkterna förmedlas vidare till de ändamål han valde och att stipendiet i hans namn delas ut till människor som verkar i Frälsarkransens anda – ett arv att arbeta vidare med.
– Inte ens det största kristna geniet kan ju egentligen fatta tron, säger Mattias Lönnebo. Det går inte. Därför behöver man ha en balans mellan det intellektuella och de fysiska fromhetsriktningarna, hur man visar fromhet. Frälsarkransen är en del i att återställa det. n
29 nr 3 2024 uppdrag mission BILD: ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLSDRÅD intervju Skapandet fortsätter
EN GÄSTFRI GUD,
EN GÄSTFRI KYRKA
BJÖRN VIKSTRÖM
FONTANA MEDIA
som att öppna fönstret på våren
”Var tog gästfriheten vägen?” frågade hon. Hon hade nyss fyllt 87 och mindes hösten 1944, det år när hon började skolan.
”Vi bodde alldeles vid gränsen, och på andra sidan älven fanns Finland. De kom vandrande. De kom till oss. Marja kom till oss. Hon var ett par år äldre än jag. I ena handen höll hon sin lillebror, med den andra ledde hon
en ko. De blev kvar hos oss. De kom fler, men jag minns aldrig att mamma sa något annat än ’Kyllä tänne mahtuu!’ – nog finns det plats. Det var självklart. Vi delade på det vi hade. Och det fanns alltid tillräckligt.”
Jag läser Björn Vikströms bok om gästfrihet. Jag läser den i en tid när det har blivit enklare att knyta handen än att öppna den och att säga ”gå” istället för ”kom in” och när ”jag” skrivs med större bokstäver än ”du”. En tid när det blir kallare, när rösterna höjs och trycket ökar. När snabba och enkla lösningar allt som oftast handlar
om att stänga och hindra istället för att öppna och välkomna.
Gästfrihet är ytterst att möta den andre, att ge plats och utrymme. Den andre är olik. ”Gästfrihet handlar inte bara om att utifrån en trygg position öppna sina dörrar för andra. Gästfrihet bygger på ett ömsesidigt utbyte, där rollerna kan växla.”
Björn Vikström lyfter fram anledningarna till att han väljer att skriva sin bok: hur kyrkan på ett ärligt och relevant sätt kan möta de sekulariserade, dem som inte delar hennes tro, dem som har en annan tro. Han berättar om gästfrihetens centrala roll i kristen tro, lära och liv, om brister i
kristen praktik. Historiskt sett har, enligt Björn Vikström, kyrkornas liv präglats av en stor oförmåga att hantera mångfald och förändring och förhålla sig till dem. Så finns också behovet att diskutera gästfrihetens begränsning.
Hur möter vi gästfriheten i Bibeln? Hur kan vi närma oss den genom religionsfilosofin – att Gud är annorlunda? Kan dogmatik vara gästfri? Gästfrihet och etik? Gästfriheten i en föränderlig tid? Och gästfrihet och eskatologi?
En gästfri Gud, en gästfri kyrka är utmanande bok, en möjligheternas bok att läsa tillsammans, att samtala om. Att läsa den är lite som att öppna fönstret på våren, känna hopp i vind och fågelsång. Jag skriver sällan att ”den här boken kommer att förändra allt” – det ska man vara varsam med –men den här boken skulle kunna förändra mycket.
n TOMAS ÅBERG
uppdrag mission nr 3 2024 30 enkät
BILD: SOFIA TORVALDS
Helhetssyn på mission
Unga får personliga kontakter och berättar vidare
En vecka i Etiopien blev höjdpunkten för ”Ung i mission”, en satsning som EFS och Salt har genomfört med ekonomiskt stöd från Lunds Missionssällskap.
TEXT SOFIA SVENSSON
BEARBETNING ANNA BRAW
BILDER PRIVATA
I gruppen ”Ung i mission” ingick Charlotta Forsström, Matilda Rydén, Sanna SöderströmHäggbom, Emil Palm, Elise Åkesson och Rut Jerlström samt ledarna Sofia Svensson och Erik Johansson.
n n n EFS och Salt – barn och unga i EFS bjuder tillsammans in till ”Ung i mission”, en kurs, en grupp och en mötesplats för unga som vill lära känna våra rörelsers arbete med mission och våra systerkyrkor och samarbetsorganisationer i andra delar av världen.
Vår första grupp, som började 2022, bestod av sex deltagare från olika delar av landet, var och en med lokal förankring inom vår rörelse. Vi hade tre fysiska träffar och tre digitala träffar under 2022 och sedan digitala träffar inför resan förra året. Gruppen var kopplad till EFS internationella avdelning som fick lyssna till deltagarnas röster och dela med sig av kunskap och erfarenheter, och den fungerade också som ett forum för unga i Salt så att de på ett konkret sätt kunde vara delaktiga i kristen mission.
samtal med etiopien, malawi och indien Några teman som vi arbetade med under träffarna var holistisk mission (evangelisation och diakoni), globala rättighetsfrågor, den förfölj-
da kyrkan, klimat och hållbarhet samt hur EFS jobbar med långsiktig mission i relation till dem vi samarbetar med. EFS-missionärer och praktikanter träffade gruppen för att ge den inblickar i konkret arbete, och vi har diskuterat mycket och haft kontakt med fler ”på fältet”, bland annat samtalat via länk med medarbetare i Etiopien, Malawi och Indien. Gruppen deltog i EFS och Salts årskonferens för att knyta kontakt med andra i rörelsen och inspirera fler för mission. Där träffade vi EFS unga utlandspraktikanter och gäster från Tanzania och fick utbyta erfarenheter med dem. Deltagarna säger att träffarna har gett dem en helhetssyn på mission och på hur EFS arbetar med kommunikation och insamling genom långsiktiga relationer, och att de uppskattar den personliga kontakten de fått med syskon i andra länder. Det blev en god förberedelse för vårt gemensamma besök i en systerkyrka.
”till nya människor, till hela människan” Vi sökte ett resebidrag från Lunds Missionssällskap för att gruppen skulle få möjlighet att möta vår systerkyrka Mekane Yesus (EECMY) och vår samarbetspartner Hope for Children in Ethiopia (HCE) i Addis Abeba i Etiopien under en vecka i juni. Vi ville att de skulle få uppleva kyrkoliv och missionsverksamhet i en annan del av den världsvida kyrkan och skapa en personlig relation till det. Den 15 juni reste vi från Arlanda, och vi fick börja med att vara med på en examenshögtid för en ettårig ledarutbildning i Mekane Yesuskyrkan. Det blev en stor glädjestund, för vår grupp består också av unga ledare.
På söndagen deltog vi i en gudstjänst i Kotobe tillsammans med många unga vuxna, och
uppdrag mission nr 3 2024 32
stipendierapport
efteråt åt vi tillsammans och talade om församlingsliv och mission i Sverige och Etiopien. Det blev intressanta samtal om sekularisering och om hur man kan arbeta för att stödja familjer i att leva i tron och för att nå ut med evangeliet till nya människor, till hela människan.
fler delaktiga
Kyrkans diakonala verksamhet och humanitära arbete fick vi bekanta oss med genom besök dels hos DASSC, som är Mekane Yesus-kyrkans biståndsorgan, dels på Hope for Children in Ethiopia. Vi fick höra om situationen i Etiopien med krig i de norra delarna och hur kristna församlingar förmår stödja människor – DASSC når snabbt ut med förnödenheter.
HCE arbetar med barn och hela deras familjer samt med unga som blivit utstötta från sina familjer eller som av andra anledningar inte kan bo med dem. De får stöd och utbildning så att de kan vara delaktiga i samhället. Det blev speciella möten med ungdomarna där.
En av deltagarna, Rut Jerlström, skrev: ”Detta år är något jag kommer bära med mig resten av livet! Resan till Etiopien var fantastisk! Dels att få se vad EFS arbetar och har arbetat med, [dels] att få träffa så många människor som inspirerar, ger en nya lärdomar och överöser en med sin glädje och kärlek!”
Efter resan har deltagarna berättat om resan och sina upplevelser i sina hemföreningar och hemförsamlingar och på regionala evenemang. De har kommit med många idéer och tankar om hur vi som EFS och Salt konkret kan engagera fler att bli delaktiga i missionen och om hur vi kan agera lokalt för att påverka globalt. n
33 nr 3 2024 uppdrag mission stipendierapport Helhetssyn på mission
”Nu har jag ett andra hem i Egypten”
ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR
TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER. FÖRRA ÅRET SAMARBETADE SÄLLSKAPET
FÖR FÖRSTA GÅNGEN MED FÖRENINGEN ANAFORAS VÄNNER OM FEM STIPENDIER FÖR VOLONTÄRARBETE PÅ
STIFTSGÅRDEN OCH RETREATCENTRET ANAFORA SOM LIGGER MELLAN KAIRO OCH ALEXANDRIA.
MARIA W PERSSON, DU GJORDE
DIN VOLONTÄRINSATS UNDER NOVEMBER FÖRRA ÅRET
– HUR BLEV DET?
Det var en fantastisk resa på många sätt, en spännande månad, utmanande och lärorik.
Det blev väldigt bra att mitt första möte med Anafora var så långt, så att jag fick chansen att leva i veckans rytm och platsens puls, till vardag och fest, i arbete och vila, och dela livet, matgemenskapen och bönestunderna med människorna som bor där. Jag hade ju hört talas om platsen, hört mig för och tagit kontakt med andra som har varit där, men jag hade inte förstått vad det kunde innebära. Anafora måste
man nog uppleva för att förstå. Det var ett möte med en annan värld.
Jag fick vara gäst och volontär, och nu har jag ett andra hem i Egypten.
VAD FICK DU FÖR UPPGIFTER
SOM VOLONTÄR?
Första veckan hjälpte jag till med att hacka grönsaker och diska i olika kök. Jag städade och bäddade sängar. Sedan fick jag plocka oliver och skörda hibiskus tillsammans med bibelskolan från Helsjöns folkhögskola och Anafora Community College (den folkhögskoleinspirerade vuxenutbildning som finns på Anafora sedan några år, red:s anm). Jag var också med bibelskoleeleverna och städade kyrkan, gick på English
Club på ACC och upptäckte Bibelns värld med Urban Lennartsson. Jag fick prova ikonmålning med mama Heleena. Det som blev min största uppgift var att väva trasmattor, och när jag var varm i kläderna lärde jag andra volontärer att väva.
BERÄTTA MER OM VÄVNINGEN!
Vävstugan är ett kreativt hus med färgglada trikåtrasor sorterade efter färg i hyllor längs väggarna –trasorna kommer från textilindustrin och vävs till fantastiska mattor som används inne och ute på Anafora och säljs i butiken. Vävstolarna är som våra svenska fast med vissa speciallösningar. När vi var flera i vävstugan var det aldrig tyst, det var
INTERVJU ANNA BRAW
BILD PRIVAT
sång, skratt och prat på många olika språk. Medan jag vävde försvann tid och rum, och jag bara var och gjorde. Jag visste inte att det var det jag behövde just nu.
HANN DU SE NÅGOT AV EGYPTEN UTANFÖR ANAFORAS OMRÅDE?
Ja, jag var med gruppen från Helsjön på deras utfärder. Vi besökte de gamla klostren i Wadi el-Natrun och pyramiderna och sfinxen utanför Giza. Vi var också på det gamla egyptiska museet i Kairo och i en av sopstäderna där Mariasystrarna arbetar med skola, sjukvård och bostäder för att ge invånarna ett bättre liv. Biskop Tomas är en vis man som ser och visar stor omsorg. När vi skulle till pyramiderna i Giza bad han oss att vara försiktiga så att vi inte blev lurade eller kom bort, och han välsignade vår färd. Sedan visade han en stor lättnad när vi kom välbehållna tillbaka, och han påminde oss om att Anafora är också vårt hem, att det alltid står öppet för oss.
VAD HAR DIN MÅNAD PÅ ANAFORA BETYTT FÖR DIG?
Jag är väldigt tacksam att jag fick möjlighet att åka. Det jag bär med mig mest är nog alla människor, både de som bor på Anafora och alla de volontärer som jag mötte där under min månad, från hela världen. Det känns som vi kom varandra nära, och vi påverkade varandra till det bättre. Det har berikat och utmanat mig att få möta en annan kultur, systrar och bröder i en annan kyrklig kontext. Bara detta att vara i den fridfulla miljön på Anafora är berikande. n
uppdrag mission nr 3 2024 34 stipendiaten Maria W Persson
Vill du att fler ska få läsa Uppdrag Mission?
Om Uppdrag Mission betyder något för dig vill du kanske dela med dig av innehållet?
En artikel ur Uppdrag Mission kan utgöra samtalsmaterial eller studiematerial för en internationell grupp, en samtalsgrupp, en bibelstudiecirkel, en pilgrimsgrupp, ett gudstjänstplaneringsmöte – läs i förväg eller tillsammans när ni ses, be för de människor och det arbete ni har läst om, och samtala om vad ni i församlingen vill engagera er i och hur ni tillsammans kan ta de steg som behövs!
Uppdrag Mission kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige och kan beställas med ett meddelande till pren@uppdragmission.se. Vi skickar gärna en bunt av det senaste numret om ni vill prova att använda tidskriften när ni ses nästa gång. Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!
GLOBALT NÄTVERK
STÖDER
EKUMENISKT
ARBETE
Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt.
LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.
UNGDOMAR VIKTIGA
I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser
och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.
KUNSKAPSUTBYTEN
Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:
I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.
I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.
I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.
I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo.
I Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.
VILL DU BLI MEDLEM?
Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs. Medlemsavgiften är 50 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap.
Skriv till styrelsen@ lundsmissionssallskap.se!
SÅ SÖKER DU LUNDS
MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER
Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.
Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november. Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram. Svar kan förväntas inom en månad efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.
DOKUMENTATION
När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Skicka text och högupplösta bilder till rapport@ lundsmissionssallskap.se!
35 nr 3 2024 uppdrag mission 35 3 WALES ”DET VIKTIGASTE ÄR TILLITEN” 20 SYDAFRIKA ”MAN KAN GÖRA MYCKET MER OM MAN HAR STÖD” 12 Vad kan vi lära oss av varandra? SYDSUDAN STORA RISKER 12 Gud, gör oss djärva! STORBRITANNIEN/INDIEN”SKJORTORNAÄRENDELAVMINKALLELSE”14 KYRKORNASVÄRLDSRÅDSÖKTEOCHFANNKONSENSUS18 TYSKLAND/SVERIGE”DETÄRVISOMHÅLLERFÖRSAMLINGENSBUDSKAPLEVANDE”22 tidskrift från lunds missionssällskap nr 2023 årgång Handlingochbön må bli ett LUND”VIHARVARITMEDOMNÅGOTSTORT”20 UKRAINAMÅNGATILLSAMMANS14 GUATEMALA”VIHÅLLEROSSNÄRAVARANDRA” tidskrift från lunds missionssällskap nr 2024 årg 178 IdenheligaAndens enhet 178 INDIEN NUVETKYRKOLEDARNA16 MISSIONSHISTORIA 175NEDSLAGATTMEDGLÄDJEFÖRKUNNA18 SVERIGE/TANZANIA/FILIPPINERNAUT VIDAVÄRLDENIGEN38 LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP
nästa n u m mer ute 24 juni
Returadress:
Nätverkstan ekonomitjänst
Box 311 20
400 32 Göteborg
uppdrag mission nr 3 2024 36
B
POSTTIDNING
