Uppdrag Mission 1 2025: Nära vänskaper

Nära vänskaper

JERUSALEM ”VI TÄNDER LJUSEN” 12

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION

www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE

Samuel Rubenson

REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15 c 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD

Frida Falk

Agneta Garefelt Uggla

Per Kristiansson

Johannes Zeiler

GRAFISK FORM

Maria Mannberg

PRENUMERATION pren@uppdragmission.se

ANNONSER annons@uppdragmission.se

TRYCK

Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

OMSLAG

Ängel tillverkad på Dar Annadwa kulturcenter i Betlehem av återbrukat glas.

Bild: Albin Hillert, Kyrkornas världsråd.

Hopp och motstånd

vad är vänskap? Jonas Jonson ger ett svar i sin krönika i detta nummer: ”Vänskap är något annat och mer än att bygga, undervisa, predika, vårda och bedriva bistånd. Den är en relation, en gåva som ingen kan ge utan att själv ta emot.”

Vänskap uppstår ofta när vi minst anar det, i sammanhang där vi kanske känner oss ovana, till och med främmande, i ”oförställda möten mellan levande, sårbara människor”.

Det är det oväntade gränsöverskridande draget som är vänskapens superkraft, och i polariserade tider bereder vänskapsrelationer hopp och motstånd. I en politisk dramaturgi som endast medger två motsatta positioner – för eller emot – är vänskaper destabiliserande. De som har vitt skilda åsikter finner varandra som människor och vänner. Till vänskapens karaktär hör också uthålligheten. Detta blir tydligt i reportaget om glasänglarna från Dar Annadwa-centret i Betlehem. Trots pandemi och krig finner de sin väg ut i världen och till Sverige.

”Ett språkligt mirakel inleder den kristna missionshistorien”, skriver Johanna Larsson i sin debutdiktsvit Bokstavstro, som i detta nummer recenseras av Maria Küchen. Johanna Larsson startar i pingsten, där språken ”rämnar / och det står mig fritt att tilltala dig”. Plötsligt kunde människor kommunicera gränslöst, både med Gud och med varandra. Men sedan hände något. ”Vi behövde börja översätta. Och översättningar innebär tolkningsluckor och missförstånd.” Vänskaper är dessa missförstånds och konflikters viktiga bryggor. Därför är det hoppfullt att läsa om hur unga stipendiater i projektet Ung i den världsvida kyrkan varje år sänds ut till olika delar av världen för att bygga nya broar, för att lära sig om andra människor och för att därmed också få syn på sig själva.

johanna gustafsson lundberg docent i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Lunds universitet och ledamot i Lunds Missionssällskaps styrelse

Alltid

4 krönikan

8 enkäten

28 recensionen

29 betraktelsen

32 stipendierapporten

38 stipendiaten

39 om LMS

20 ”vi kände att vi ville göra något tillsammans”

Nasir Ahmad Arif, försteimam i Masjid Aysha-moskén i Stockholm, är en av fyra i en grupp nya vänner som visar Vasastan att tro och vänskap finns just där.

24 ”jag kanske misslyckas, men jag är ett levande exempel”

Den brasilianske teologen André Musskopf är med i Svenska kyrkan internationella referensgrupp och har samarbetat med Act Svenska kyrkan i drygt tio år.

16 ”de har mycket att ge oss”

Ett nytt vänförsamlingsavtal mellan Örkelljunga i Lunds stift och Kireti i North Eastern Diocese i Tanzania har blivit mer konkret genom en resa.

12 ”vi tänder ljusen”

Sabeel är en av de organisationer som Act Svenska kyrkan samarbetar med i Det heliga landet, och Omar Haramy berättar om försök till nya kontakter. I Betlehem fortsätter tillverkningen av glasänglar.

det säger sig självt men behöver nog samtidigt sägas om och om igen den här hösten: vänskaper är viktiga, och vänskaper med människor som vi inte själva nödvändigtvis skulle ha tittat ut som vänner kan förändra världen och göra den till en verkligare, varmare, större, närmare plats för var och en av oss.

André Musskopfs och Omar Haramys besök i Uppsala – de är två i en ganska stor grupp som kom för att vara med på Svenska kyrkans internationella referensgrupps samling tidigare i år – blev inspirationen till ett nummer fullt av den sortens verklighet och värme. Vi kunde lika gärna ha hittat den i Jonas Jonsons skrivande, i Joakim Arenius körprojekt, i Västerås stifts mångåriga vänskap med Lebombo stift i Moçambique, bland Ung i den världsvida kyrkan-stipendiaterna vid Siljans strand, i den nya vänskapen mellan Örkelljunga och Kireti eller i en låda med glasänglar från Betlehem.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

BILD: MAGNUS ARONSON

BILD: SHANE ROUNCE, UNSPLASH

Vänskapens sakrament

ibland deltar jag vid gamla missionärers begravningar. En glesnande skara som delat framgång och misslyckanden, hängivenhet och tvivel brukar samlas. Jag blir alltid berörd av deras obrutna vänskap. När jag 1963 kom till Indien och Malaysia som volontär i Svenska Kyrkans Mission blev jag inkluderad i denna vänskap.

Det året bestämde mitt livs inriktning och min bild av kyrkan och världen. På Arulpuram – ett centrum för jordbruk och byindustri – arbetade jag dagligen tillsammans med vår ”driver” Sundaraj, född som madhari och därför dömd att förbli en av de nedersta i kastsamhället. Vi var jämngamla och blev goda vänner. Men när jag försökte få honom att bara kalla mig Jonas svarade han ”Yes sir, yes mister” och fortsatte som förr. Han visste sin plats och förmådde inte bryta med den koloniala konventionen.

Efter 56 år möttes vi på nytt. Vi omfamnade varandra. Indien hade förändrats. Vi hade båda blivit gamla och kunde uttrycka den vänskap vi burit med oss genom åren. Han var stolt där han stod med barnbarnen omkring sig.

Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. ”Vänner kallar jag er”, viskade Jesus.

i december 2008 deltog jag vid biskop Julius Pauls begravning. Han hade förolyckats

i Guatemala i samband med ett möte med Lutherska världsförbundet.

När vi första gången möttes – på dagen 45 år före begravningen – var han 18 och en självskriven ledare i ungdomsarbetet i Zion Church i Kuala Lumpur.

Vi höll tät kontakt genom åren. Sorgen drabbade, minnen vaknade: samtal och bön, hans tillrättavisningar, besöket på seminariet i Singapore när han bestämde sig för att bli präst.

Han valdes till biskop strax före mig och assisterade vid min vigning 1989.

Kyrkan var fylld till bristningsgränsen. Alla var samlade kring den öppna kistan, hustrun Santha och de tre vuxna barnen, ungdomarna som nu närmade sig 70, åldrade förtroendevalda, ledare för andra samfund med den katolska ärkebiskopen i spetsen. Medan regnet strömmade och mörkret föll läste prästen David Devapirian:

Gå vidare, biskop, på din pilgrimsvandring.

Må du dela helgonens gemenskap i ljuset, må du glädja dig med hela den himmelska härskaran, må din lott vara fred och din boning det himmelska Jerusalem.

Må Gud allsmäktig, Fader, Son och Helig Ande, ge dig evig vila och frid.

Vänskap är ett återkommande tema i missionen. Vänskap mellan missionärer, afrikaner och asiater, vänskap mellan kyrkor och vänskapen med Jesus som förenar oss alla.

Jesus talade till lärjungarna som vänner och visade själv att ”ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. Den verkliga ”missionsbefallningen” är den vi läser i Johannesevangeliet:

Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner därför att jag har låtit er veta vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra. (johannesevangeliet 15:14–17 )

missionärerna ville möta människor som vänner, oavsett vilken hudfärg eller religion de hade och vilket språk de talade, och betrakta dem med respekt oavsett om de var rika eller fattiga. Varje människa är skapad till Guds avbild och ämnad att växa till i Kristi likhet. Alla har samma rätt att höra Guds ord och dela evangeliets frihet. Rasism, främlingsfientlighet och diskriminering är oförenliga med kristen etik. Vänskap är något annat och mer än att bygga, undervisa, predika, vårda och bedriva bistånd. Den är en relation, en gåva som ingen kan ge utan att själv ta emot. Vänskap uppstår i oförställda möten mellan levande, sårbara

människor, inte genom policydokument, fasteinsamlingar eller aldrig så professionella insatser.

kvinnor, som arbetade på kliniker, skolor och internat, kom närmare människor än manliga missionärer som var upptagna med att organisera, bygga och sammanträda. Kvinnorna levde inte sällan ensamma, ofta inbegripna i plågsamma förhandlingar med både Gud och sig själva om sin kallelse och sin otillräcklighet.

Så var det, för att ta tre exempel, med Ida Jonatansson på Oscarsberg i Sydafrika. Hon reste dit när hon var 25, och hon avled där 90 år gammal.

Så var det med den spröda, innerligt fromma Ester Peterson – systerdotter till Lina Sandell – som antogs som missionär när hon var 24 och arbetade i Indien mest hela sitt liv. Och med den allvarsamma, intellektuella lärarinnan Elfie Källberg som tillbringade över 20 år som outtröttlig evangelist i Kina innan revolutionen tvingade henne därifrån.

Ogifta kvinnor utgjorde en tredjedel av alla utsända missionärer. Utan vänskapen med varandra och sina lokala medarbetare hade de inte klarat påfrestningarna. Vänskap är ömsesidig, förtrolig och obunden, men också ömtålig. Många missionärer uträttade inget storslaget i världens ögon, och de lämnade sällan minnesmärken efter sig, men deras varsamhet i umgänget med andra människor lever kvar i kyrkornas minne.

en ung jesuit, Egid van Broeckhoven, skrev i mitten av 1960-talet en liten bok som hette

Vänskapens sakrament. Han var ”arbetarpräst” i utkanten av Bryssel och delade kroppsarbetarnas villkor i den tunga industrin. När han 1967 omkom i en arbetsplatsolycka lämnade han efter sig kortfattade anteckningar om vänskapen med arbetskamrater som var främmande för kristen tro men som hade lett honom in i Treenighetens mysterium. I vänskapen med dem som tänkte och trodde på ett annat sätt än han mognade hans gudsrelation. När han delade deras andliga och materiella armod kunde han skymta Guds hemlighet.

Jag tog intryck. Många år senare skrev jag boken Vänner kallar jag er (2004) om min livsresa bland vänner.

Vi känner igen Egid van Broeckhovens tankar om en avklädd, religionslös tro hos Dag Hammarskjöld och Dietrich Bonhoeffer. Vi känner igen hans liv hos många missionärer.

när jag erinrar mig dem som delat kamp och liv och nåd med andra, och som förenats i vänskap, vill jag gärna tänka mig missionen som ett vänskapens sakrament, en gåva av nåd som människor räckte varandra. All mission börjar med Jesu vänskap och människor som älskar varandra och andra. Där måste också vår missionsteologi ta sin början.

missionärerna reste över haven för att dela liv med de andra. Vi kan ta bussen till det svenska samhällets ytterområden för att dela vänskapens sakrament. n

jonas jonson är biskop emeritus i Strängnäs stift. Han var en av Svenska kyrkans första ungdomsstipendiater när han 1963 sändes till Indien och Malaysia. Två av de böcker som han har skrivit om internationella vänskaper är Vänner kallar jag er och Missionärerna.

”Jag anar Guds storhet ”

Vad betyder vänskaper med människor i andra länder och världsdelar för dig?

Tio nordbor med stora kontaktnät berättar.

JOAKIM ARENIUS

BOR: I ÖREBRO

ÄGNAR MIG ÅT : ÄR KANTOR I

SVENSKA KYRKAN SEDAN PANDE ­

MIN, INNAN DESS FRILANSANDE

GOSPELKÖRLEDARE OCH KOM ­

POSITÖR MED STORA DELAR AV EUROPA, RYSSLAND, KENYA OCH

USA SOM ARBETSFÄLT

n n n Som barn frågade jag en gång min pappa varför inte alla världens kristna har förstått att vi i Örebro har rätt. Min förvåning var stor när han svarade att det inte är säkert att det är så.

När jag som vuxen fick egna vänner från andra delar av världen blev det tydligare för mig vad han menade. Vår tro formas av vårt sammanhang även om vi vill tro att den enbart formas av helig Ande och undervisning. Flera av mina nära kristna vänner i till exempel USA och Ryssland har en kristen tro som jag inte alls förstår. Följer vi verkligen samme Jesus?

Men tack vare denna typ av komplicerade vänskaper har jag lärt mig se människan bakom åsikterna. Mitt liv har berikats av oliktänkande vänner, och jag anar Guds storhet i alla de olika typer av kristna gemenskaper som finns. Jag tror att jag också blivit av med lite av den självbelåtna inställning som kristna kan förknippas med när det ska pratas om livsåskådning.

Vänskapen med människor i andra länder och kulturer har hjälpt mig se bortom de begränsningar som våra olikheter ofta innebär och istället se möjligheter till nya spännande relationer och upplevelser.

MIKA VÄHÄKANGAS

BOR: I HELSINGFORS I FINLAND

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR FORSKNINGS­

CHEF PÅ POLIN ­ INSTITUTET FÖR

TEOLOGISK FORSKNING VID ÅBO AKADEMI

n n n Vänner är mycket viktiga för mig. Många av mina närmaste vänner bor eller har bott långt bort från sina hemländer såsom också jag har ofta har gjort. Jag upplever att det är lätt att förstå varandra när man delar sådana upplevelser. Också min familj har spridit sig på tre kontinenter. När man sällan kan träffa vänner och familj uppskattar man den gemensamma tiden på riktigt. Samtidigt lär man sig massor av varandra eftersom man har så pass olika synpunkter på saker när man kommer från olika kulturella, sociala och religiösa bakgrunder. Mitt liv är rikare tack vare min globala vänskapskrets.

n n n Sedan jag var barn har jag varit nyfiken på världen, mycket tack vare min barndomsgranne Mahmoud som hade flytt från Palestina och som lagade de godaste falaflar jag någonsin har ätit. Jag fick mer och mer upp ögonen för världens orättvisor, blev Fairtrade-ambassadör när jag var 14 år och ville bestämt ”rädda världen”. Det insåg jag ganska snabbt att man inte kan göra ensam, och jag började engagera mig mer organiserat. Det har lett till att jag har lärt känna Roma från Indien, Ya-Chi från Taiwan, Thomas från Brasilien, Anne från USA, Christopher från Jamaica, Emily från Australien och många fler. De hjälper mig att utmana mina tankar och föreställningar om vad det är att vara kyrka, hur orättvisor kan bemötas, vad som är viktigt i livet och vad en riktigt god middag bör bestå av.

bort än några knapptryck i mobilen även om geografiska avstånd och tidszoner skiljer oss åt.

NILS ÅBERG

BOR: I VÄSTERÅS

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR STIFTSADJUNKT

FÖR INTERNATIONELLA RELATIONER PÅ FÖRSAMLINGSAVDELNINGEN I VÄSTERÅS STIFT

ENKÄT ANNA BRAW

BILDER PRIVATA OM INTE

ANNAT ANGES

CELINA FALK

BOR: I LULEÅ

ÄGNAR MIG ÅT: LÄSER JUST NU EN

MAGISTER I GENUSVETENSKAP, HAR KYRKOPOLITISKA UPPDRAG I MIN FÖRSAMLING OCH I KYRKO ­

MÖTET, ÄR MED I KYRKORNAS

VÄRLDSRÅDS CENTRALKOMMITTÉ

FÖR SVENSKA KYRKAN, OCH NÄR

JAG FÅR EN STUND ÖVER TAR JAG

FRAM MIN STICKNING

Jag har aldrig lärt mig så mycket om Svenska kyrkan som när jag är i ekumeniska sammanhang och inser vad som är lika och vad som skiljer oss åt.

Världen kommer närmare där, men det innebär också en större oro för världens konflikter och katastrofer. Nu är det inte en anonym grupp människor som drabbas av en tyfon i Filippinerna, nu kan det vara min vän Jec som blir av med sitt hus.

Jag är glad över att få kalla dem mina vänner, och de är aldrig längre

n n n Här i Västerås stift är det många som har vänner i Moçambique. Det började för många år sedan med att en kvinna som hade varit där berättade om enorma behov, och vi samlade in saker som behövdes, packade containrar och skickade dem dit. Len Howard körde omkring i sin bil och lastade tvålar som samlades in på olika håll. Svenska Kyrkans Unga bjöd under flera år in till en stor festival som hette Rock For Moc för att samla in pengar. Sedan har det fortsatt med utbyten på olika sätt, och några av oss, som Pelle Söderbäck, har tjänstgjort i vårt vänstift, Lebombo stift. Vi har två vänstift till, Gloucester stift i England och Karagwe stift i Tanzania, och det senaste är att vi har ett vänskapsavtal med Evangelische Kirche in Hessen und Nassau i Tyskland. Vi har tagit emot många gäster i församlingarna och på Rättviks stiftsgård. De internationella vänskaperna betyder mycket för många av oss och för Västerås stift.

ERIKA JERNBERG

BOR: I HEDEMORA I DALARNA

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR VERKSAM ­

HETSCHEF I FALU PASTORAT, FÖRSAMLINGSPEDAGOG, OCH PÅ

FRITIDEN GILLAR JAG ATT ODLA I TRÄDGÅRDEN, MEN KANSKE MEST

LÄNGTAR JAG TILL VÅR STUGA I MOCAMBIQUE

n n n Ja, så är det, en stuga blev det efter alla år av vänskap med människor i Mocambique, det land som har lämnat och lämnar spår i mitt hjärta. Jag längtar alltid dit där mitt hjärta blir berört på ett annat sätt än hemma. Där livet levs. Jag upplever att det är på riktigt eller kanske som vi borde leva som människor, i en gemenskap där man hjälps åt och finns för varandra i medgång och motgång, där kyrkan är en naturlig del av livet och glädjen är påtaglig i det vardagliga, där jag upplever mer meningsfullhet på djupet än någon annanstans.

Trots fattigdom och elände finns hoppet och glädjen alltid med, viljan att kämpa för livet och det goda.

Frågan jag ställer mig när jag är där är: Hur kan vi svenskar vara så missnöjda? Hur kan vi må så dåligt på gruppnivå när vi har så mycket?

Vänskapen i Mocambique betyder liv och mening för mig. Den har format mig till en bättre människa. Och mitt privilegium är

att jag kan vända åter till vår stuga och möta dessa människor för att få tanka livet tillsammans med dem, påminnas om vad Jesus vill med mig och allas våra liv, gemenskap, hopp och tro.

ANN ALDÉN

BOR: I JÖNKÖPING

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR KYRKOHERDE I JÖNKÖPING

n n n De har gjort mig till den jag är, gett mig ett grundmönster och en kompass att navigera utifrån avseende världsbild, människosyn och Gudsbild, format min teologi.

PAUL PERSSON

BOR: I GÖTEBORG

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST OCH FORSKARE

n n n Till Etiopien och Mekane Yesus-kyrkan, EECMY, har jag fått ha en relation sedan barndomen eftersom jag var missionärsbarn där. De relationer som jag fortfarande uppehåller är främst de som växte fram med kolleger och elever under åren när jag själv fick arbeta i EECMY senare. Det är fantastiskt att nu med modern kommunikationsteknik kunna ha så tät och regelbunden kontakt. På så vis kan jag fortsätta finnas i mina båda kyrkor, EECMY och Svenska kyrkan med EFS

Den person som jag flera gånger i veckan har kontakt med är prästen Teressa Fufa. På 1990-talet var han min elev, och nu är han president, alltså biskop, för en av Mekane Yesus-kyrkans synoder, alltså stift. Han valdes först till att leda arbetet för de då 130 församlingarna väster om Addis Abeba, och de arbetade för att få sin egen mer lokala synodledning. För sex år sedan bildades den nya synoden, och han valdes som dess förste president. Jag har fått följa honom i den processen och nu i hans kamp för att leda och betjäna församlingarna, som har vuxit i antal till 188.

JAN OLOV FORS

BOR: I HELSINGFORS

ÄGNAR MIG ÅT: KYRKOHERDE I RIKSSVENSKA OLAUS PETRIFÖRSAMLINGEN

n n n Genom åren har jag haft förmånen att få stipendier för vistelser i Hongkong, Jerusalem, Myanmar och Pakistan från Svenska kyrkan och Lunds Missionssällskap. Vänskapen med människor i andra länder och världsdelar skapar en unik möjlighet till fördjupad förståelse för hur kristna har det i andra länder, men också för människor med annan tro.

Det är lätt att bli deprimerad och pessimistisk när man följer nyhetsrapporteringen från krig och konflikter ute i världen. När man väl är på plats ser man oftast vilket engagemang det finns för fredsarbete och religionsdialog. Mitt i allt elände finns det ljus och hopp. Detta bär jag med mig, och jag är mycket tacksam för de vänskaper som jag fått möjlighet att odla världen över.

Erica Jernberg (till höger) med väninnan Luisa.

MARCUS OLSSON

BOR: I ÖSTRA JERUSALEM

ÄGNAR MIG ÅT: ARBETAR SOM

EDUCATION OFFICER FÖR UNICEF I PALESTINA

n n n Vänskaper över landsgränser har format både mig som person och mitt yrkesliv. I mitt arbete för UNICEF och tidigare UNHCR har jag haft lyckan att jobba med människor från hela världen. Det är den vackraste delen av mitt arbete, men också den mest utmanande. Att möta så många olika kulturer, religioner och bakgrunder har inte bara gett mig nya perspektiv på världen utan också en djupare förståelse för mig själv. Genom mina erfarenheter i Sudan, Zimbabwe, Palestina och flera konstprojekt i Sierra Leone, som Lunds Missionssällskap stöttade, har jag sett hur internationell vänskap kan skapa varaktiga förändringar för både individer och samhällen. Min fascination för andra länder väcktes tidigt. Min morfar, som hade varit sjöman, berättade om

ELSA FOISACK

BOR: I LUND

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PENSIONÄR

SEDAN MÅNGA ÅR NU, VOLONTÄR

I DET INTERNATIONELLA ARBETET, ACT SVENSKA KYRKAN I MIN FÖRSAMLING, SANKT PETERS KLOSTER I LUND OCH I KVINNOR I SVENSKA KYRKAN I LUNDS STIFT

sina resor till platser som Kina och Venezuela. Men det var först när jag började resa, studera och arbeta utomlands som jag fann mig själv. Vänner från olika delar av världen har varit viktiga på den resan. Idag har jag flera nära vänner i Sverige, men de flesta av mina vänner är från andra länder, och de relationerna har berikat mitt liv på djupet. Genom en av dessa vänskaper träffade jag också min fru, som är från Zimbabwe.

n n n Mitt intresse för internationella kontakter började inom scoutrörelsen. Jag fick tidigt vänner från andra länder på scoutläger och genom Home Hospitality och brevväxling. Min nyfikenhet på hur det är att leva i andra länder och andra kulturer väcktes.

Efter min yrkesutbildning till dövlärare fick jag möjlighet att arbeta ett år som stipendiat i USA, och då fick jag vänner i andra världsdelar.

Under åren därefter gjorde jag många resor och besökte mina vänner i deras hemländer, och idag har jag fortfarande nära kontakt med mina vänner i Guatemala. En av mina närmaste vänner har ett barnbarn som bor i Lund nu.

Efter pensioneringen sökte jag nya möjligheter att träffa människor som kunde berika mitt liv. 2017 deltog jag i ett ettårigt program med tre månader i Tanzania genom Luleå stift. Min yrkeserfarenhet som dövlärare och lektor i specialpedagogik togs väl tillvara – jag fick

förstärka och stödja lärarkåren vid det universitet som hade North East Diocese som huvudman. Under ytterligare två år fortsatte jag att undervisa och handleda där. Jag fick träffa många entusiastiska studenter som var ivriga att lära och ta del av mina erfarenheter. Själv fick jag perspektiv på mitt liv och på mitt långa yrkesliv.

Jag deltog också i församlingslivet i den evangelisk-lutherska kyrkan och fick många nya vänner, speciellt bland kvinnorna. Nu har Lunds stift ett 10-årigt partneravtal med det stift där jag arbetade, och jag ser fram emot nya möjligheter att dela med mig av mina erfarenheter och känna glädje i samhörigheten i den världsvida kyrkan.

Det är så fantastiskt att få uppleva detta att fast vi är så olika är vi ändå så lika på många sätt. Genom att få känna tillit till människor i nära relationer kan vi utveckla hopp för framtiden – det tror jag.

BILD: TRISH MUKOMBACHOTO

”Vi tänder ljusen”

I Det heliga landet fortsätter arbetet för fred

I Sverige blir glasänglarna dopänglar, på Västbanken försörjer de hela familjer.

REPORTAGE ANNA BRAW

DAR AL­KALIMAS VÄNFÖRENING

Den svenska vänföreningen för universitetet Dar alKalima har funnits i tio år och arbetar för att stötta universitetets studenter. För mer information, skriv till Inger Jonasson på adressen i.jonasson46@ gmail.com.

n n n Det var inte riktigt jul året runt i Betlehem förr, men nästan. Stora delar av den kristna befolkningen på Västbanken har levt på turistnäringen och sådant som är kopplat till den, som mat och saker som besökarna vill köpa med sig hem. Julkrubbor i olivträ har funnits länge och i många storlekar och utföranden.

När fönsterrutor i Betlehem krossades i israeliska attacker 2002 uppstod ett nytt slags konsthantverk på Dar Annadwa-centret:

– Det var då Mitri Raheb kom med idén att skapa något vackert av det som människan skadar och förstör, berättar Inger Jonasson.

Hon har varit utsänd av Svenska kyrkan för att arbeta på Västbanken, och Mitri Raheb var hennes chef och arbetskamrat – han är präst i den lutherska kyrkan där, och det är han som har grundat centret, som har haft många svenska besökare.

Sedan den 7 oktober 2023 har nästan alla gruppresor från församlingar och kyrkor till Det heliga landet upphört. Nu säljs glasänglarna i stort sett enbart på postorder.

”det finns stöd och skydd”

Den lutherska kyrkan i Det heliga landet och i Jordanien är en av Svenska kyrkans systerkyrkor. Omar Haramy leder en av de andra kristna rörelser som Act Svenska kyrkan samarbetar med, den ekumeniska fredsorganisationen Sabeel.

– Vi är en palestinsk organisation som arbetar med befrielseteologi, berättar han. Det är stora internationella intressen som påverkar oss, och vi lever alltid med spänningar. Men vi är

naiva och ärliga, det är något vackert, och detta är vårt hem och vårt arv och vårt sammanhang. Han talar om det som händer nu men också om de kristna kyrkornas förutsättningar: – Vi lever som på en arkeologisk soptipp. Det finns massor av ruiner efter imperier här. Och så finns vi, vi som bor här, vi som går i kyrkorna. Men vi har aldrig varit helt ensamma, vi känner att det finns stöd och skydd. Och Anden är med oss – människor vittnar alltid om det. Vi är närvarande, vi talar med varandra, vi tänder ljusen.

julängel blev dopängel

Inga-Lill Rubenson och hennes familj har också arbetat i Det heliga landet, och när hon kom hem började hon importera hantverk därifrån.

– Först var det Lunds domkyrkoförsamling som tog hem änglar att sälja på julbasaren, berättar hon. För sju år sedan fick jag den första beställningen från en församling där de skulle använda änglarna som dopgåva.

Sedan dess har många barn som döps i Svenska kyrkan fått en glasängel i present. Det vanligaste är att ängeln hängs upp i kyrkan i samband med dopet, till exempel i ett ”dopträd”, och vid en dopfest lite senare får familjerna komma och hämta sina barns änglar för att hänga upp dem hemma. Många församlingsmedarbetare har skickat bilder till IngaLill Rubenson för att visa hur de gör.

– Det finns några olika modeller, säger hon, en del av planglas och en del av glas från flaskor, rakt framifrån och i profil, och i olika färger, både färgat och målat glas.

”Mitri Raheb kom med idén att skapa något

vackert av det som människan skadar och förstör.” Inga-Lill Rubenson

”like fika people”

– Vi har lidit, vi blöder, vi har problem, men vi finns kvar, säger Omar Haramy.

Han berättar att arbetet i det kristna nätverket innebär ständiga diskussioner och beskriver relationerna som ”inte perfekta, men äkta”.

DEN LUTHERSKA KYRKAN

I DET HELIGA LANDET

Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land har drygt 3 000 medlemmar i Jordanien, på Västbanken och i Jerusalem. Den leddes länge av biskop Munib Younan som också var president i Lutherska världsförbundet under en period, och nu är Ibrahim Azar biskop. En av prästerna är hans dotter Sally Azar, som prästvigdes 2022. Svenska kyrkan och ELCJHL är medlemmar i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet men har också ett eget nära samarbete.

”människorna måste mötas”

Tidigare, förklarar Omar Haramy, har de kristna i Det heliga landet haft mycket kontakt med kristna i Europa och USA men inte med dem som finns i den egna regionen.

– Ekumeniken har mest pågått på kyrkoledarnivå, säger han. Men människorna måste ju också mötas. Vi vill fortsätta att leva i Mellanöstern, men vi måste laga bordet och sängen för att kunna göra det.

Nu arbetar Sabeel tillsammans med Svenska kyrkan för att bygga och upprätthålla ett nätverk i hela Mellanösternregionen.

– Det finns olika problem i de olika länderna här, men vi har också en hel del gemensamt. Många utmaningar är desamma för alla kristna i Mellanöstern. Nu måste vi arbeta med tillit och våga lära känna varandra. Vi är oss själva, och vi är en levande gemenskap, så vi måste fråga varandra om saker, berätta saker, vara ärliga – ungefär som i en familj. Man måste ju ta riskerna, man måste prova!

– Tron är inte någon ideologi, säger han. Det finns frestelser, som den att följa ett imperium, och det är lätt att förlora hoppet om sig själv och kyrkan. En del säger att det ”bara” är gamla i våra kyrkor, eller ”bara” kvinnor. Men kyrkan och dess mångfald har funnits i 2 000 år, Jesus är vår förebild, och nu sitter vi tillsammans och talar med varandra och är beredda att göra bort oss. Vi har miljoner problem, men vi har också en relation med Gud! Han skrattar lite när han försöker förklara vad en levande gemenskap är – ”vi dricker kaffe, we are like fika people” – och berättar om möten på Zoom och om att samtala mitt i den situation som råder, ”ingen kan riktigt koppla av”, ”man måste få vara lite slarvig ibland, göra misstag”.

– Men kyrkan är inte underhållning, säger han sedan. Den ska hjälpa oss att ta reda på vad Gud vill att vi ska göra.

rivna hus

Inger Jonasson håller kontakten med Dar al-Kalima, universitetet som har tagit över verksamheten vid Dar Annadwa. Sedan 2014 har universitetet en svensk vänförening där hon är ordförande, och den arbetar bland annat med stipendier för unga palestinska konststuderande.

SABEEL kallar sig ”en ekumenisk gräsrotsrörelse för befrielseteologi” och driver ett teologiskt

center i Jerusalem. Omar Haramy ingår i Svenska kyrkans internationella referensgrupp och har bland annat medverkat på Göra skillnad-dagarna i Uppsala (2022). I Sverige finns föreningen Sabeels vänner som stöttar det ekumeniska arbetet för fred, rättvisa och försoning i Palestina och Israel.

Den 29 september deltog hon i en bönevaka på Mariatorget i Stockholm.

– Vi bad för familjen Kisiya, berättar hon. Deras hus och deras restaurang låg på Makhrourkullen väster om Betlehem. Till den kullen tog jag alla mina studenter för att måla. I Betlehem är den nästan det enda grönområdet som finns kvar för palestinier att njuta av. Där växer orkidéer, cyklamen och anemoner, och familjerna som äger kullen har odlat grödor och planterat träd i generationer: mandel, fikon, citrusfrukter och oliver. Nu har familjen Kisiyas hem och deras restaurang rivits av israeliska bosättare.

”Vi har lidit, vi blöder, vi har problem, men vi finns kvar.”

Omar Haramy

exportera dem till andra länder. Arbetet utförs av kvinnor och försörjer många familjer.

– Men materialet har blivit dyrare de senaste åren, säger Inga-Lill Rubenson. Nu när det nästan inte kommer några turister alls blir det nästan inga flaskor att återanvända heller. Det som är bra med glas är att man kan använda det hur många gånger som helst. Jag har sett hur varenda liten smula på arbetsborden borstas upp för att inget ska gå till spillo.

”hur kan vi bli fredsbyggare?”

Omar Haramy säger att Sabeel skulle behöva ha en svensk vid sin sida hela tiden, både fysiskt och på andra sätt.

– Inget är så starkt som att komma och se, säger han. Vi i Sabeel tror mycket på det. Den heliga Anden ger oss så mycket material, så många olika berättelser. Vi vill bjuda in kristna berättare för att bygga en medvetenhet, men vi måste nog knuffa lite på er, ni är så privilegierade. Vi lever i en trasig värld, och vi måste vara en surdeg i den världen.

Så nyanserar han ”vi”:

allt material används Glasänglarna började som ett kvinnoprojekt med utbildning och möjlighet till arbete. Nu finns mindre och större ateljéer på flera platser i Betlehemsområdet, och eftersom änglarna inte är så skrymmande fungerar det bra att

– Det finns de som lämnar landet, de som backar, de som tar vara på situationen, en del som gör motstånd på olika sätt. De som gör fredligt motstånd, det är dem jag arbetar med. Man kan ju byta grupp ibland. Maria och Josef flydde. Men om Jesus står vid dörren kan vi ju gå in tillsammans med honom, sitta där med honom och gå ut tillsammans med honom. Vi får fråga: Är vi i linje med Jesus? Hur kan vi bli fredsbyggare? n

”De har mycket att ge oss”

Ny vänförsamlings kontakt mellan Örkelljunga och Kireti

INTERVJU ANNA BRAW

NORTH EASTERN DIOCESE

ELCT-North Eastern Diocese är ett av de 28 stiften i Evangelical Lutheran Church in Tanzania, har Lushoto som stiftsstad och utgör en del av Tangaregionen i nordöstra Tanzania. Stiftet driver ett naturreservat, ett teknologiskt center, några restauranger och gästhem på platser som tidigare var missionsstationer, några skolor, ett barnhem, en blindskola, ett sjukhus, ett psykiatrisjukhus och en teologisk utbildning. Under en period hade stiftet ett eget universitet, SEKOMU

n n n Efter mer än ett dygns resa landade delegationen från Örkelljunga församling på Kilimanjaro Airport.

En av sina värdar från Kireti hade de träffat i Lund och på Åkersberg när en delegation från North Eastern Diocese i Tanzania var på besök. Annars var allt nytt.

– Men när vi hade satt oss i bilen för att åka till Kireti började de med att be för vår resa, berättar Ola Johansson. Det är en resa på sex timmar, och de bad för den, det var självklart, som att äta mat. Vi hade talat om att vi skulle mötas som kristna syskon, och det blev så tydligt: de har mycket att ge oss.

landsbygdsförsamlinga

Ola Johansson som är kyrkoherde, Jonatan Janerheim som är komminister och Charlotta Nordström som är diakoniassistent utgör hälften av den grupp som reste från Örkelljunga i nordvästra Skåne, en kommun med ungefär 10 000 invånare, till Kireti, en by med grundskola, kyrka och motorcykelverkstad men utan butiker, elektricitet och brunn, i nordöstra Tanzania. Det lutherska pastoratet med samma namn som byn har 1 079 medlemmar.

– Det är ett nytt pastorat, och det beror på att ett som hade funnits länge har delats, berättar Jonatan Janerheim. Vi har fått höra att vi fick Kireti som vänförsamling därför att vi båda är landsbygdsförsamlingar. Men landsbygden ser ju lite olika ut!

det en historia av missionsvänner – det är Svenska kyrkan men också Evangelisk-luthersk mission och EFS – och kyrkorådet sa ja, vi ville ta stafettpinnen.

– För oss var tanken att det är en vänskap, en jämlik relation, säger Charlotta Nordström. Vi kommer inte för att lösa några problem.

– Men vi visste inte riktigt vad det skulle innebära, säger Jonatan Janerheim.

skulptur i resväska

Ola Johansson går till sitt arbetsrum och kommer tillbaka med ett slags träskulptur och tre tavlor som inte riktigt har funnit sina rätta platser i Örkelljunga församlingshem än. Skulpturen är prydd med Svenska kyrkans och ELCT:s emblem, stiftens och församlingarnas namn, ett handslag och ordet ”partnership”.

– Ola åkte till Lund i december 2022 för att träffa en delegation som var på besök i stiftet, berättar Jonatan Janerheim. När han nämnde att vi hade hört att vi skulle få en vänförsamling i Kireti gick en av gästerna och hämtade den här. Han hade haft med sig den i sin resväska! De tog i hand, och det togs en bild. När jag var med på Åkersbergs stiftsgård några dagar senare hade vi ordnat en bild av Örkelljunga kyrka, och ganska snart efter att de hade kommit hem fick vi en bild när de lyfte upp den tavlan i sin gudstjänst.

– Nu när vi kom dit såg vi att den är den enda tavlan i deras församlingshem, säger Charlotta Nordström.

”ta stafettpinnen”

Vänstiftsavtalet skrevs 2019, och efter pandemipausen kom Lunds stifts arbete med utbyten igång igen.

– Vi tänkte att det kunde vara fint att vara med, säger Ola Johansson. Här i bygden finns

Förutom träskulpturen har Örkelljunga församling fått en inramad bild av handslaget i Lund och en av kyrkan i Kireti, och besöket har resulterat i en gruppbild med församlingsmedlemmar och svenska gäster, monterad på trä.

– De är så otroligt rappa med att få fram gestaltande föremål! säger Jonatan Janerheim.

VÄNSTIFTSAVTALET

North Eastern Diocese i Evangelical Lutheran Church in Tanzania är Lunds stifts nyaste vänstift – avtalet undertecknades i februari 2019 av Lunds stifts biskop Johan Tyrberg och North Eastern Dioceses dåvarande biskop Stephen Munga. Det gäller till att börja med i tio år. I avtalet poängteras förbönen för varandra, möjligheten att delta i och berätta för varandra om viktiga händelser i de respektive stiftens liv, ledarskapsfrågor och arbetet med att bygga vänskaper på församlingsnivå.

Halv elva var klockan den kväll när de fram till Kireti.

– Resan tog 33 timmar dörr till dörr, säger Charlotta Nordström.

Morgonen efter var det avresa vid halv åtta till en konfirmationsgudstjänst.

– Och den gudstjänsten tog fem timmar, säger Jonatan Janerheim. Vi var så trötta! Men de hade flyttat den för att vi skulle komma. Biskopen var där, biskopens kaplan, en stor delegation – de slog verkligen på största trumman.

En blåsorkester spelade ”O store Gud” när de svenska gästerna kom till kyrkan.

– Fast det var kanske mest för biskopen, säger Jonatan Janerheim och skrattar.

Tio dagar var avsatta för besöket, och det innebar ungefär sex dagar på plats. Värdarna hade lagt upp ett schema med många besök och möten och med många mil i bilar.

– Den som var med i Sverige för ett par år sedan var Areld Sawe som är ett slags församlingssekreterare, fast han arbetar ideellt, berättar Ola Johansson. Han är egentligen skolchef, och han är väldigt driftig, det var han som hade gjort hela programmet. Det är nog Guds gåva till bygden att han finns.

Prästen i Kireti, Justin Mhombo, hade kommit till församlingen nyligen – han vigdes i juni.

– Han är uppväxt i Dar es Salam och har arbetat med tv-produktion och radioproduktion tidigare, bland annat på stiftets radiokanal, säger Jonatan Janerheim. Man bara häpnar över kallelsen och drivet! Han blev en väldigt fin vän, och han är en fantastisk människa.

dela böneämnen

Hur bygger man en ny vänskapsrelation i en värld som så uppenbart är extremt ojämlik?

Av de drygt tusen församlingsmedlemmarna i Kireti är det 25 som har en anställning, till exempel – resten lever på självhushållning och byteshandel. Prästen har börjat bygga sig en enkel bostad på egen bekostnad.

– Jag har varit i Afrika ungefär tio gånger tidigare, men aldrig på landsbygden på det här viset, säger Jonatan Janerheim.

– Församlingen ligger högt uppe i bergen, säger Charlotta Nordström. Det är frodigt och grönt, kuperat, uppodlat överallt, väldigt vackert.

– För två år sedan sa vi att om det här ska kunna bli något konkret måste vi mötas och samtala, säger Jonatan Janerheim. Det får inte bara bli något ekonomiskt stödprogram.

– Vad kan vårt utbyte vara? säger Charlotta Nordström. Vi kan be för varandra, vi kan dela böneämnen.

– Men när man möter någon kan det bli ett hån att säga ”jag ska be men inte ge”, säger Ola Johansson. Den aspekten kan man inte bortse ifrån.

en präst och fyra evangelister En idé har blivit att Örkelljunga församling kan arbeta för att den by där kyrkan ligger ska kunna få en brunn, kanske till och med rinnande vatten.

VOLONTÄRMÖJLIGHETER

Vänstiftsavtalet har hittills bland annat inneburit ett praktikantprogram där unga vuxna från Lunds stift i åldrarna 20–30 år gör en volontärinsats vid institutioner inom det tanzaniska stiftet. Dessutom har seniorvolontärer skickats från Lunds stift till det universitet som det tanzaniska stiftet tidigare drev. De volontärerna handledde mastersstudenter i framför allt specialpedagogik.

STIFTETS HISTORIA

När ELCT grundades av sju olika lutherska kyrkor 1963 blev den förste biskopen i North Eastern Diocese en tysk missionär, Henrik Waltenberg. Den nuvarande biskopen, Msafiri J. Mbilu, vigdes 2021. Många av församlingarna i stiftet är grundade av tyska missionärer – den förste kom 1890 – och har tyska vänförsamlingar. I takt med att medlemsantalet har vuxit har pastorat och församlingar delats så att nya har uppstått.

– Det var ingen dold agenda, men tanken fanns ju, säger Charlotta Nordström.

Jonathan Janerheim håller kontakten med Areld Sawe, som bor i en annan by där det visserligen är grusvägar överallt men där vissa hus har elektricitet.

– Ett nästa steg kan vara att hitta medel för att bjuda hit en grupp från Kireti, säger han. Men då blir det ju så otroligt tydligt: såhär har vi det! Man får jobba med sig själv.

– De har en präst och tre evangelister, så totalt är det fyra anställda i pastoratet, säger Charlotta Nordström. Vi har färre i gudstjänsterna men 35 anställda.

sjunger lina sandell

Den här dagen har Charlotta Nordström lett en morgonbön i församlingen, och hon talade om tacksamhet över det lilla – inspiration från resan. Ola Johansson funderar på hur man ”på något sätt kan bryta igenom det enorma avståndet med moderna kommunikationssätt”.

– Det är många församlingar runt Kireti som har vänförsamlingar i Tyskland, och det är viktigt för dem, säger han. Det har en större

och tydligare innebörd för dem. För oss var det i början mer som ”det vore väl trevligt”, men när vi möttes förstod vi att de hade längtat.

Så vad kommer gästerna från Kireti att få uppleva i Örkelljunga?

Charlotta Nordström är en av dem som arbetar mycket med församlingens konfirmander.

– Många fina ungdomar, säger hon.

– Gudstjänstlivet, säger Jonathan Janerheim.

– Engagerade förtroendevalda, säger Ola Johansson. Och så vill vi ju visa de fina trakterna här!

– Trots att vi är lutherska kyrkor båda två – och de sjunger Lina Sandell! – ser församlingsarbetet så olika ut, säger Charlotta Nordström. Vi berättade om Alpha, och vi kan visa hur vi arbetar med utsatta människor, våra soppluncher …

– Och glädjen i en svensk barnverksamhet, säger Ola Johansson. Det är ofta en militärisk disciplin för ungdomar och barn i Tanzania, men de kom fram till bilen och hälsade och ropade. Justin sa till oss att han hade sett hur vi behandlade barnen som vi mötte och att han hade lärt sig något av det. n

Charlotta Nordström, Ola Johansson, Jonathan Janerheim.

”Vi kände att vi ville göra något tillsammans ”

REPORTAGE

MAGDALENA WERNEFELDT

En pastor och en imam som dricker kaffe?

I Stockholm kan det vara en del av en begynnande satsning på att göra tron synlig i stadsmiljön.

n n n I Vasastan i Stockholm är kyrkorna många. Här finns de svenskkyrkliga församlingarna Gustav Vasa, Matteus och Johannes. Här ligger Norrmalmskyrkan, Betlehemskyrkan, Korskyrkan, S:t Peters kyrka, Immanuelskyrkan, Filadelfia, Kristi förklarings ortodoxa kyrka och Universella kyrkan.

Här finns också de två moskéerna Fatih och Aysha.

Det finns ingen lista över samfund med adress i Vasastan och inget upparbetat nätverk för kontakter mellan dem.

Inte än, men sedan en tid tillbaka är något på gång.

dubbla fredagsböner

Nasir Ahmad Arif är försteimam i Ayshamoskén sedan snart fem år. Efter många år av teologistudier och språkstudier i England och Pakistan återvände han till Sverige.

– Jag flyttade hem och fick en tjänst i Ayshamoskén på Sankt Eriksgatan 91, berättar han. Det är den moské som jag själv hade som andligt hem under min uppväxt och tonårstid.

Han är en av få officiellt heltidsanställda imamer i Stockholms innerstad, och han är ständigt i tjänst i en växande församling som firar fredagsbön två gånger varje fredag. Salen som rymmer 200 personer räcker nämligen inte till.

”var ska vi börja?”

– Den första tiden gjorde pandemin att jag fick oväntat mycket tid att fundera på min egen och moskéns roll för medlemmarna och för stadsdelen, berättar Nasir Ahmad Arif.

I hans huvud snurrade samhällsutmaningarna, den psykiska ohälsan, klimatet i sociala medier, gängkriminaliteten och döden.

– Jag tänkte: Var ska vi börja? säger han. Han engagerade sig som volontär hos polisen, drog den självlysande gula västen över den traditionella dräkten, och gick ut. Ortenkillarna hajade till: ”Är du med dem?” Andra reagerade på kombinationen av klädesplagg.

– Men för mig som muslim är det naturligt att vara där behoven finns, säger han. Jag vill göra, nå ut, göra skillnad.

öppnar dörrarna i kylan

Erik Moberg är medlem och verksamhetsutvecklare i Ayshamoskén. Han är också engagerad i organisationen Ny Gemenskap som på uppdrag av kommunen ser till att mellan 40 och 180 personer har någonstans att ta vägen varje natt när temperaturen sjunker under minus sju grader.

– Norrmalmskyrkan är en av de kyrkor i Stockholm som öppnar dörrarna under extra kalla nätter för att erbjuda en varm plats för människor som inte har något hem, berättar han.

Under pandemin var det färre som upplät lokaler, men Eva Larsen, föreståndare i Norrmalmskyrkan, tvekade inte att låta verksamheten fortsätta. Hon var en stjärna på Erik Mobergs natthimmel. När de hann talades de vid.

– Vi sa att vi ville och borde göra något tillsammans, säger Erik Moberg.

De hade varandras nummer i mobilen.

Eva Larsen är född och uppvuxen i Okayama i Japan där kyrkorna är få och buddhisttemplen och shintohelgedomarna många. Sedan 2018 är hon föreståndare i Norrmalmskyrkan, en församling med rötter i Svenska Baptistsamfundet som grundades 1848.

Då var det olagligt att som kristen tillhöra något annat samfund än Svenska kyrkan, och

många människor drevs på flykt från Sverige till ”religionsfrihetens och möjligheternas land”, USA. Nu har Sverige sedan drygt 70 år religionsfrihet, och nya samfund bygger helgedomar och tar plats på Sveriges religiösa karta.

samma behov

Nasir Ahmad Arif har tidigare varit en del av ”Tro på Järva”, ett initiativ i Stockholms nordvästra stadsdelar där civilsamhälle, myndigheter och kommun samverkar för områdets bästa och med särskilt fokus på barn och unga. Han såg samma behov i Vasastan.

På en träff i Stockholms moské hösten 2023 fick han tipset att ta kontakt med Eva Larsen.

– Jag tog upp idén med Erik, säger han, och då visade det sig att de kände varandra och att de redan hade sett behovet av samverkan.

Stefan Albinsson är andrepastor i Norrmalmskyrkan, och tillsammans med Eva Larsen tackade han ja till inbjudan till en träff i Ayshamoskén. Den ligger bara några få kvarter från kyrkan.

– Jag är en trygg person, men jag kände mig lite osäker och ville inte göra något fel, säger han och ler lite åt minnet. Jag minns att jag tänkte: ”Men oj, nu tar Eva i hand!” Vi blev sittande i några timmar, bara vi fyra, och pratade. Det var öppet, avslappnat och generöst. ”Så trevliga de var!” – så banal och prosaisk var min första reaktion efteråt.

De bestämde sig för att fortsätta ses regelbundet.

De kom också överens om att gå en kurs i ”Meningen med mig”, en ickekonfessionell metod som syftar till att stärka ungas identitet och psykiska hälsa.

– Existentiell hälsa är ett ämne som ligger oss varmt om hjärtat oavsett religion, säger Eva Larsen. Det är våra ungdomar det handlar om.

Nasir Ahmad Arif, Eva Larsen , Stefan Albinsson och Erik Moberg.

synliga tillsammans

– Vi sa också att det vore bra att ordna så att våra egna medlemmar får träffa varandra, i den vanliga verksamheten, säger Stefan Albinsson. Sagt och gjort. De tog med sig medlemmar och besökte varandra.

– Det som händer är att vi får ingångar till varandra, säger Nasir Ahmad Arif. Vi lär känna varandras verksamhet och kan hänvisa till varandra.

Han berättar att han talade med de andra tre om hur viktigt det är att de tillsammans är synliga som trossamfund i olika sammanhang, och att de fyra började gå ut på stan tillsammans, ibland för att uppvakta stadsdelsnämnd eller andra samfund, ibland bara för att ta en glass eller kaffe ihop. Reaktionerna lät inte vänta på sig: ”Vad häftigt! En präst och en imam!”

Ett panelsamtal i Almedalen i somras dyker upp i mitt minne. Diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius sa: ”Jag tror att det är extremt viktigt för att var och en ska känna en trygghet i att kunna utöva sin religionsfrihet att religionen är synlig. Det gäller inte minst i det offentliga Sverige, på myndigheter och i det offentliga rummet.”

strömmar

Norrmalmskyrkan har en ständig ström av människor som deltar i körer och annan musikverksamhet, dagträffar för äldre, samlingar och gudstjänster eller i konferenser och konserter med arrangörer som hyrt in sig i kyrkans lokaler.

Ayshamoskén har sitt eget flöde av människor. Fredagsbönen hålls oftast på fyra olika språk: svenska, arabiska, engelska och urdu. Den har verksamheter för barn och ungdomar, och den tar emot upp emot hundra studiebesök per år men också spontanbesök av utomstående eller sökande människor.

Och nu detta utåtriktade, interreligiösa samhällsengagemang.

– Du kanske tänker att det är progressivt, säger Erik Moberg. Men det skulle jag säga att det inte är. Vi står för en traditionell sunni-islam, och öppenheten ligger i vår värdegrund.

Att Nasir Ahmad Arif och Erik Moberg är lika hemma i det svenska samhället som Eva Larsen och Stefan Albinsson har sina fördelar. Det finns inga språkliga barriärer dem emellan och inte heller i mötet med församlingsmedlemmar eller i kontakten med myndigheter. Samtidigt menar Erik Moberg att gemensamt språk och kulturförståelse inte är avgörande för relationen dem emellan.

– Det viktigaste är nog att vi ser en fördel med samverkan, säger han, och ibland kräver det att vi accepterar och ser över, förbi och bortom varandras olikheter.

”ett fredsarbete”

Nästa år uppmärksammas hundraårsminnet av det ekumeniska mötet som samlade internationella företrädare för ortodoxa och protestantiska kyrkor på inbjudan av Nathan Söderblom, dåvarande ärkebiskop i Svenska kyrkan.

– Det var ett fredsprojekt. Det här är också ett fredsarbete, säger Stefan Albinsson.

– Mötesplatserna som vi skapar bygger förtroende när vi lär känna varandra, säger Eva Larsen. Vi ser det bland våra medlemmar. Som församlingsledare vill jag vara öppen för hur Gud verkar i det som sker.

Det som spirar mellan Nasir Ahmad Arif, Erik Moberg, Eva Larsen och Stefan Albinsson är ännu nytt. Det får ta sin tid att utveckla ”Tro på Vasastan”. På sikt är förhoppningen att relationen som byggs mellan Ayshamoskén och Norrmalmskyrkan ska bygga broar mellan fler aktörer.

– Trossamfunden är en resurs för samhället, säger Nasir Ahmad Arif. Målet är praxis: att tjäna människorna. n

”Jag kanske misslyckas, men jag är ett levande exempel ”

André Musskopf har fått en ny uppgift av Svenska kyrkan

– Det jag kan bidra med är att tala om att akademiker är en viktig del av utvecklingsarbete och internationella samarbeten, säger den brasilianske teologen André Musskopf.

n n n

– Jag är inte optimistisk som i ”nu gör vi stora saker”, säger André Musskopf. Mer som i ”så mycket förfärligt har hänt, men det finns fortfarande de som gör motstånd, allt är inte förstört”.

André Musskopf är på besök i ett sommargrönskande Uppsala och har varit med på möten och seminarier hela dagen. Han är en av medlemmarna i Act Svenska kyrkans internationella referensgrupp, en samling människor som finns i Svenska kyrkans nätverk (de flesta av dem i dess partnerorganisationer), och som ska bidra med sina perspektiv i arbetet och dessutom hinna lära känna varandra lite grann.

En indisk och en burmesisk deltagare har berättat om utsatthet på pastorsutbildningar, en palestinsk har talat om situationen på Västbanken och i Gaza.

Nu lutar han sig tillbaka i en foajésoffa och försöker förklara vad åren med Jair Bolsonaro har inneburit för Brasilien.

– För en del av oss har det varit så att vi har vaknat varje morgon till ett nytt förskräckligt uttalande och hela tiden oroat oss för nästa sak som ska komma, säger han. Det är bra att det inte är så längre. Och det finns människor som arbetar för förändring.

INTERVJU ANNA BRAW

Mötet för Svenska kyrkans referensgrupp ägde rum i vigningstider, och André Musskopf deltog tillsammans med Ranjita Borgoary från Indien i präst- och diakonvigningen i Storkyrkan i Stockholm.

I BRASILIEN

En föregångare till Igreja Evangélica de Confissão Luterana no Brasil grundades under 1800-talets första halva av tyska immigranter. Den nuvarande kyrkan grundades genom att en rad synoder gick samman 1949. Den har sitt starkaste fäste i São Leopoldo, där också ett av dess teologiska seminarier finns. Från början riktade den sig enbart till tyskättlingar, men efter andra världskriget blev den alltmer integrerad i det brasilianska samhället. Den har drygt 600 000 medlemmar, många lokala kvinnogrupper och en stark feministteologisk tradition.

samarbete om masterprogram För ungefär tio år sedan kom André Musskopf i nära kontakt med Sverige för första gången. Han är teolog, utbildad på den lutherska kyrkans seminarium Faculdades EST i São Leopoldo i den brasilianska delstaten Rio Grande do Sul, och har länge också undervisat prästkandidater i den lutherska kyrkan och forskat där. Svenska kyrkan stöttade masterprogram på ämnesfältet hiv och teologi, dels på fyra afrikanska högskolor och universitet, dels på fyra latinamerikanska1.

1 Läs mer om masterprogrammet och samarbetet mellan tre kontinenter i Charlene van der Walts krönika i Uppdrag Mission nummer 2 2024.

– Studenterna var yrkesverksamma präster, pastorer och socialarbetare, berättar han. Modellen gjorde att vi kunde ha kontakt med de afrikanska högskolorna också. Sedan bad vi Sverige om stöd för vårt genus-och-religionprogram, och det var jag som samordnade forskningen där. Den lutherska kyrkan i Brasilien har arbetat med feministteologi i många år, och vi blev en resurs för Svenska kyrkan i kontakterna med Latinamerika.

”forskning är en del av allt som behövs” Nu är André Musskopf professor vid Universidade Federal de Juiz de Fora, ett statligt universitet som länge har bedrivit teologisk

DEN LUTHERSKA KYRKAN

ANDRÉ MUSSKOPF är professor i teologi vid Universidade Federal de Juiz de Fora och har tidigare studerat, forskat och undervisat vid Faculdades EST i São Leopoldo. Sedan 2022 är han också pastor i baptistsamfundet Igreja Batista Nazareth i Bahia. Tillsammans med Edith González Bernal och Mauricio Rincón Andrade har han gett ut en bok i Svenska kyrkans forskningsserie: Theology and Sexuality, Reproductive Health, and Rights – Latin American Experiences in Participatory Action Research.

IGREJA BATISTA NAZARETH

I Brasilien finns en stor mängd kyrkor med rötter i det som i Sverige kallas frikyrklighet, bland annat baptistkyrkor, både fristående församlingar och samfund. Den första baptistförsamlingen ska ha grundats för drygt 150 år sedan av nordamerikanska immigranter. Många missionärer har sänts ut från nordamerikanska baptistsammanhang till Brasilien.

Igreja Batista Nazareth, där André Musskopf prästvigdes 2022, finns i delstaten Bahia, och han vigdes i dess största stad Salvador de Bahia.

forskning och som sedan mer nyligen också har en grundutbildning i teologi.

– I det arbetet har jag inte någon direkt relation med Svenska kyrkan, men nu har jag blivit inbjuden i en ny funktion, berättar han.

Det möte han deltar i är alltså ett där Svenska kyrkan, och särskilt Act Svenska kyrkan, samlar referenspersoner från olika världsdelar för att tala om aktuella frågor.

– Det jag kan bidra med är att tala om teologisk utbildning, att akademiker också är en viktig del av utvecklingsarbete och internationella samarbeten, säger han. Forskning är en del av allt det som behövs för dialogen. Jag representerar Latinamerika som region, men jag vill också bidra med min erfarenhet av Act Svenska kyrkans insatser hos oss. Det är många frågor, och vi har förberett oss med videomöten, men att mötas på riktigt – det är viktigt!

integrerar aktivism med tro

Under André Musskopfs besök i Sverige pågår en strejk vid Universidade Federal de Juiz de Fora och de andra statliga universiteten i Brasilien.

– Efter Bolsonaro måste universitetens ekonomi rekonstrueras, och grundutbildningarna också, säger André Musskopf. Lönerna måste räknas upp så att de stämmer med inflationen,

och pensionerna måste justeras. Min undervisning påverkas inte så mycket, men eftersom jag är professor har jag ansvaret för många medarbetare som strejkar.

Själv har han länge varit en offentlig person i Brasilien, ”a professional gay man” förklarar han och skrattar lite.

– Det hjälper ju inte om jag arbetar akademiskt men inte deltar i debatten, i det som händer, säger han. Som lutheran har jag haft svårt att tala om hur jag vill påverka det brasilianska samhället – jag har varit en av få queerteologer i Latinamerika som har en anställning. Den lutherska kyrkan kunde inte tänka sig att prästviga mig, så jag arbetade länge med att publicera mycket, skapa ett forskningsfält, skapa rum för samtal där också icke-kyrkliga kunde vara med.

Efter 20 år som luthersk teolog vigdes han till pastor i Igreja Batista Nazareth i Bahia, ett baptistsamfund i en annan del av Brasilien. Nu kombinerar han pastorsuppdraget med det akademiska.

– Det jag försöker göra nu, och här i Sverige också, är att integrera aktivism med tro, offentlig debatt med akademiskt arbete, säger han. De ämnena förs sällan samman, så det är mitt bidrag. Jag kanske misslyckas, men jag är ett levande exempel.

n

Johanna Larsson

BOKSTAVSTRO

ELLERSTRÖMS

skrift och kyrka, mission och läsning

”Ett språkligt mirakel inleder den kristna missionshistorien” skriver

Johanna Larsson i sin debutdiktsamling Bokstavstro. Det är pingst, och språken ”rämnar / och det står mig fritt att tilltala dig”.

Över gränser kunde människor plötsligt tala, både med Gud och med varandra. Sedan gick det snett. Vi behövde börja översätta. Och översättningar innebär tolkningsluckor och missförstånd.

Johanna Larssons bok avsöker missionsbefallningens flertydiga budskap ur det perspektivet.

Sa Jesus själv verkligen att alla i världen måste bli kristna?

Medan han verkade på jorden fanns ingen kristendom. Han talade inte grekiska. Men på Evangeliets urspråk, i missionsbefallningen, åläggs hans lärjungar att undervisa – att längs sin väg genom livet berätta för alla de möter om det goda budskapet.

Det är inte samma sak som att ”göra alla folk till lärjungar”. Först hundratals år efter det att evangeliet skrevs ner började den tolkningen sprida sig.

Johanna Larsson kartlägger hur det hände. Hon avsöker sambanden mellan skrift och kyrka, mellan mission och läsning. Bitvis är hennes bok en lyrisk essä, bitvis strålande vacker och ömmande poesi.

I dikten återkommer den unge amerikanske missionären John

Chau. 2018 dödades han av urfolket på ön North Sentinel Island i Indiska oceanen, de som har levt isolerade i tiotusentals år. De attackerar alla som försöker närma sig, och enligt indisk lag får de inte störas. John hade gjort olagligt intrång hos dem. Han ville rädda dem från helvetet.

”Herre, är denna ö Satans sista fäste?” skrev han i sin dagbok strax före sin död. ”Den här stammens eviga liv står på spel. Det är värt att berätta för dem om Jesus. Var inte arg på dem eller på Gud om jag dödas.”

Johanna Larsson gestaltar honom ömsint. Hans sista natt på havet framstår som ett Getsemane. Vattnet ”lyser så förunderligt / mjukt är mitt hjärta / jag vill kyssa allt jag ser / allt är upphöjt, allt är heligt och allt / är förkrossande”.

Kritiken i hennes bok, mot mission som invasion, innebär inte

att hon fördömer hängivenheten hos John Chau – namne till Johannes Döparen, sänd av Gud för att vittna om ljuset. Vad John Chau missade, och vad kristen mission alltför ofta har förbisett, är att undervisning värd namnet alltid är ett samtal.

Samtal bygger på ömsesidig nyfikenhet, inte på tvång och underkastelse. Och på North Sentinel Island ”finns ingen helig skrift / men alla de eviga orden / vad frågar deras hjärtan efter / skulle de inte känna det heliga / stormnatten, solförmörkelsens isande stillhet / den kraft med vilken mor och barn klamrar sig fast / vid varandra och håller varandra / vid liv”.

n MARIA KÜCHEN

Ett stort under hände där

Kerstin Arthur-Nilsons ungdomsroman Snitslad bana utspelar sig i en liten stad på Skånes västkust under hösten 1943, när judiska flyktingar från Danmark har kommit över Öresund i små båtar. En del av dem har inkvarterats i familjer där tills vidare, och en av de familjerna är den tonåriga huvudpersonens och berättarröstens – pappa läraren som är inkallad, mamma som är hemmafru och höggravid och dottern som går i skolan och har en pojkvän som också är inkallad delar sitt lilla hus med Nathan, Sara och Sonja. Det är inte bara Lucias dag och jul som närmar sig. Det är också dags för chanuka.

någon av de första dagarna i december kommer farbror Nathan hem och bär i famnen ett platt brunt paket som han placerar på vårt matrumsbord med alla tecken på förtjusning. Han vill att vi ska vara där allesammans när han tar av papperet, och han gör det som en trollkarl som tänker plocka upp en vit duva ur sin hatt.

– En ljusstake! säger mor.

– För så många ljus! säger far som tänker hedra oss med sin närvaro till fram över jul om inget oförutsett inträffar.

– En chanuka! utbrister Sonja och slår samman händerna. Men far, var har du fått tag på den?

– Tja, säger farbror Nathan och ser lyckligt mystisk ut. Man har sina förbindelser!

– Dina manschettknappar, Nathan! säger tant Sara som tycks se och höra mer än någon annan. Du har sålt dina manschettknappar!

Farbror Nathan gör en gest som om han ville försöka dra in handen i rockärmen och ger sedan upp.

– Ack, Sara, Sara! Vad betyder ett par manschettknappar en dag som denna, när vi kan sätta vår egen chanuka-ljusstake på bordet och fira chanuka som i gamla dagar! Så hjälper Herren, mina kära, kära vänner! Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren, lovat vare hans namn! Och i kväll ska vi tända det allra första ljuset! Och du ska baka latkes, kära Sara, och vi ska ha fest, fest, mina vänner!

Farbror Nathan dansar runt på golvet och ser alldeles salig ut.

Mor, som precis i dag har konstaterat att kaffet är i det närmaste slut, suckar omärkligt.

– En vit duk, kära Helga, ville du kanske låta oss få en vit duk? Den behöver inte vara så stor, bara så att jag kan sätta staken på den. Till och med ljus har jag lyckats ordna, Herren är i sanning nådig, lovat vare hans namn!

– Jag skulle på skolstyrelsesammanträde, mumlar far, men man kan väl knappast ...

– Det kan du väl inte ha hjärta till? viskar mor. Men det var i kväll som Klas skulle komma med...

– Schhh! Klara får ta hand om det så länge.

Den svarta väskan med avskavda bruna hörn liksom inför förra julen! Farbror Klas hemliga förbindelse som skaffar oss en bit

fläsk, några korvar, lite malet och en bit bog som ska kokas till julskinka.

F Kr står det i min historiebok, men om Sonja hade haft en av sina egna skulle det ha stått f v t, lika med ”före vår tideräkning”. Jesus Kristus var en profet, säger Sonja, precis som Sakarja och Habackuk och Malaki, men lika lite som hon firar de andra profeternas födelse firar hon Jesu födelse. Chanuka är en fest i åtta dagar till minne av hur templet i Jerusalem återinvigdes år 165 f v t.

– Lille far, säger Sonja, som han gläder sig! Det betyder så mycket för honom.

Hon rör vid ljusstaken som om den vore av glas i stället för skinande mässing. En extra ljushållare, en mindre, sitter framför de åtta.

– Det där är shammes, säger Sonja. Shammes betyder ”tjänaren”, och det är den som ska tända de andra åtta. Man säger: En kan ge kärlek och ljus till andra utan att förlora något på det själv!

Ge kärlek och ljus åt andra utan att förlora något på det själv ...

Gösta skriver inte. Jag har inte fått en rad på veckor.

Jag har till och med sprungit hem på tiorasten för att se om posten möjligen har kommit tidigare än vanligt. Jag har undersökt botten på brevlådan ifall där skulle vara en chans att små brev faller rätt igenom. Jag har försökt vänta ut brevbäraren, jag har gjort allt utom att ringa Postverket för att få besked om huruvida det har varit några allvarligare störningar i postgången.

Och jag kan inte låta bli att grubbla över det och över vart mina tre sista brev tagit vägen. Om han kanske har högläsning ur dem på luckan? Om han slutat tycka om mig, un-

derligare saker har hänt, och vad vet jag hur flickorna ser ut där han är nu?

– Gå hem och fråga hans mor ifall hon har hört något ifrån honom, föreslår Sonja som inte kan undgå att se att jag vrider mig som en mask på en krok.

Det kan jag inte, då skulle jag dö av förödmjukelse.

Jag knäpper händerna och ber:

– Ett enda litet brev, Gud, det kan väl inte vara att begära för mycket?

De åtta kvällarna som chanuka-festen varar spelar vi drayd, som är en sorts snurra, och leker lekar och äter latkes som tant Sara lyckas åstadkomma av potatis och äggpulver. Vi kommer varandra mycket nära.

Farbror Nathan tänder ett nytt ljus varje kväll. Den sista kvällen, när alla de små lågorna tindrar i kapp, berättar han för oss att före jul ska de flytta till Göteborg.

– Som jag redan sagt till min familj: här har vi mötts av den allra största gästfrihet, men nu visar oss Herren, lovat vare hans namn, på nya möjligheter och vi ska hoppas att, när en gång detta krig är förbi, vi ska få ses igen och återuppleva dessa dagar!

Vi sitter alla tysta och stirrar in i lågorna. Ensamma igen, huset för oss själva! Och mor som har oroat sig så för hur det skulle gå när barnet kommer, med främmande människor i huset! Jag som har längtat efter mitt eget rum, mitt eget! Far som har använt all sin uppfinningsrikedom för att hitta på sysselsättningar åt farbror Nathan, sysselsättningar som skulle få honom att känna att han var till nytta!

En jul för oss själva!

Och ändå – har inte Sonja och jag bott så nära varandra som två kärnor i samma äpple?

– Käre Nathan, säger far till sist, du får mig att tänka på patriarken Abraham, som på Guds order bröt upp med sin hustru Sara och drog till nya boplatser!

– Jag hade gärna stannat, inskjuter tant Sara. Det här kriget ska väl inte vara i evighet, och fråga inte mig varför han prompt ska iväg.

Farbror Nathan bara tittar på henne, och något av festens glada stämning är hopplöst förbi.

– Jag kommer att sakna dig, säger Sonja och lägger sin hand ovanpå min.

– Men du ska inte åka än! Eller hur, farbror Nathan? Sonja hinner väl vara Lucia som vi har tänkt?

– Jadå, jadå, försäkrar farbror Nathan, men före jul är det bestämt.

Han lyfter upp snurran och vänder den i sin hand. Han pekar på var och en av de hebreiska bokstäverna på dess sidor och uttalar dess namn:

– Nun gimel hay shin, nes gadol haya shaml. Det betyder: Ett stort under hände där! Men det under jag tänker på idag är att människor av olika tro och utan att känna varandra kan leva samman i broderskap! Det ger mig styrka och hopp inför framtiden!

Vi omfamnar varandra allesammans. Tant Sara känns som ben alltigenom trots sin svällande barm.

– Ja, säger mor lite generat, hur är det nu Klara brukar säga: Gud vill inte allt som sker, men han kan göra något gott av det till slut, inte sant?

Sedan är ögonblicket för stora och upphöjda känslor förbi, och vi skrattar och pratar i mun på varandra, lättade att vi klarat så mycket högtidligt på en gång.

n

(del av kapitel 16 i Snitslad bana, utgiven av Normans förlag 1987 och i nyutgåva på Gaudete 2017 –Kerstin Arthur-Nilsons egen familj tog också emot flyktingar, men berättelsen är inte självbiografisk eftersom hon var född 1931.)

”Nu har något nytt börjat”

Tolv stipendiater reser ut i den världsvida kyrkan

REPORTAGE ANNA BRAW

BILDER MAGNUS ARONSON

Åtta till Tanzania, fyra till Filippinerna – men först samlas Act

Svenska kyrkans unga stipendiater till tre veckors utbildning på Rättviks stiftsgård.

n n n I stugan med den stora salen nere vid

Siljans strand håller tjugosex händer i tretton biblar. Alla bläddrar i Ordspråksbokens tionde kapitel.

– Vi checkar in i ett bibelsamtal genom att välja ett ordspråk var, säger Nicklas From. Ordspråksboken är en fantastisk bok om man känner att man vill le lite eller brodera en bonad. Bläddra och läs och leta efter ett ordspråk som säger något om dig idag.

– Vill du att vi ska motivera valet? frågar en deltagare.

– Man behöver inte, men man får, säger Nicklas From. När ni har hittat något kan ni lägga ner Bibeln, så ser jag att ni är klara. Sedan går vi en runda så att alla får säga något.

myggnät och försäkringspapper

Klara Rönnegård sitter vid den bakre väggen och lyssnar. Hon, Maria Larsson och Maya Skagegård är de tre som sköter det löpande arbetet med Ung i den världsvida kyrkan, två av dem på Rättviks stiftsgård och den tredje mest på Kyrkokansliet i Uppsala, och under utbildningsveckorna i augusti har de förberett det praktiska med de tolv stipendiaterna: poängen med att ha en hemmaföljare att prata med regelbundet, försäkringspapper, numret till SOS Alarm, myggnät, resplaner, kvittensblock, vaccinationer. De har också hållit samman ett program med en rad föreläsare som har kommit resande från bland annat Kyrkokansliet till stiftsgården för att berätta om sina specialämnen.

– Deltagarna har sagt att det är som att få en massa TED Talks, säger Klara Rönnegård och skrattar lite. Och så har vi varit hemma hos Anders Åkerlund här i Rättvik, och han har berättat för dem om sitt internationella engagemang. Det blev väldigt bra.

tolv stipendiater

Ung i den världsvida kyrkan har en ganska lång historia under olika namn och i lite olika former. En av de första ungdomsstipendiaterna som Svenska kyrkan skickade ut i världen var Jonas Jonson, som nu är biskop emeritus. Maya Skagegård har varit i Zimbabwe som deltagare i ett liknande program, ett för unga enbart i Uppsala stift. De senaste stipendiaterna var de som kom till Sverige precis när pandemin höll på att bryta ut och som fick resa tillbaka till sina hemländer efter mindre än en vecka.

– Nu börjar vi med att skicka ut tolv stipendiater, säger Maya Skagegård. Fyra åker till Bukoba stift i Tanzania, fyra åker till Karagwe stift, och fyra åker till Filippinerna. När de kommer hem ska vi ta emot lika många därifrån. Och sedan hoppas vi att vi kan bygga ut det till nästa år.

nästan alla stift

Planen att samla deltagare från alla stift gick nästan att genomföra i år – Visby stift är inte med i programmet, och när Härnösands stift inte heller kom med den här gången valde Väs-

”Vi kliver av planet i Entebbe och möts av 30 graders värme. Vår handledare Merabu tar emot oss med en kram. Hon har åkt i sju timmar bara för att hämta oss för att se till att vi kommer fram till Kayanga i Tanzania. Längs vägen ser vi massor med bananträd, hibiskusblommor och människor. Det är väldigt torrt. Regnperioden har inte börjat än, och det verkar som att den är senare än vanligt.”

– UR GÖTEBORGS STIFTS STIPENDIAT

HANNA EGESTÅLS FÖRSTA

RESERAPPORT PÅ UNG I DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN-BLOGGEN

terås stift ut två, Fredrik Häll från Falun och Julia Domberg som de senaste åren har studerat i Umeå. Båda reser till Filippinerna. Och när Noomi Åberg från Bygdeå inte kunde resa som volontär till Svenska teologiska institutet i Jerusalem som hon hade planerat blev hon istället Luleå stifts stipendiat och fick en biljett till Tanzania.

På Rättviks stiftsgård är alltså unga från hela Sverige samlade. Vid det här laget vet de också vilka de kommer att resa tillsammans med, fyra till varje mottagarstift, och sedan kommer de att göra mycket av sitt arbete två och två.

som honung

– Hur går det? frågar Nicklas From gruppen i stugan vid stranden.

– Inte så bra! säger en deltagare. Alla är så sura, och jag är på ganska bra humör idag! – Vi kör om en minut! säger Nicklas From. Efter ytterligare en liten stunds tystnad börjar ordspråken strömma genom rummet: Formuleringen ”ett vänligt ord muntrar upp” kan vara bra nu när det är lite stressigt inför resan, en påminnelse om att man kan hjälpas åt genom att prata med varandra i gruppen. ”Människan tänker ut sin väg, men stegen styrs av Herren” – nu har något nytt börjat. ”Vänliga ord är som honung” – det finns ju mycket oro, och ett ord kan göra mycket gott.

”nu har du jobb!”

Karlstads stifts stipendiat heter Maria Falkenland och har det senaste året vikarierat som

UNG I DEN

VÄRLDSVIDA KYRKAN

Du som är 18–30 år och är engagerad i Svenska kyrkan och i internationella frågor är välkommen att söka till Svenska kyrkans utbytesprogram Ung i den världsvida kyrkan 2025. Lunds Missionssällskap är med och finansierar utbytet, som innebär utbildning i Sverige, tre månader i Tanzania (Bukoba stift eller Karagwe stift) eller Filippinerna hösten 2025 och uppföljning med församlingsbesök efter hemkomsten. Det är enkelt att hitta ansökningssidan på Svenska kyrkans webbplats när den öppnar vid årsskiftet, och den är öppen fram till 15 mars.

församlingspedagog i en församling i Karlstad. Hela vägen fram till hennes ansökan är händelser som skulle kunna beskrivas som tillfälligheter, men det började med att hon var konfirmand i Kroppkärrskyrkan och fortsatte som ung ledare i några år.

– Sedan var det en dag när de var ute och presenterade sig, det finns något som heter Ungdomsbussen, och en som heter Anders Holz var där. Han hade haft en utbildning för unga ledare som jag hade gått, så jag gick och sa hej. ”Har ni något jobb åt mig?” frågade jag. Han trodde inte det. ”Jag kan ryska”, sa jag. ”Nu har du jobb!” sa han.

vill uppleva fler kulturer

Maria Falkenland har en rysk mamma och släkt i Ryssland, Ukraina och Bulgarien. Mormor har lärt sina grannar i en rysk stad att fika, och Maria Falkenland har rest och hälsat på

henne, men så många andra länder har det inte blivit än.

– Det finns ju ett begrepp som är mellanförskap, och det har jag upplevt, säger hon. Vi bodde i Kil när jag var liten, och där kände jag mig ofta lite annorlunda och begränsad med mina två etniska bakgrunder. Jag blev diskriminerad ibland. Det är absolut en anledning till att till att jag vill uppleva fler kulturer och andra förhållanden. Jag har ju haft en privilegierad uppväxt här i Sverige, lite som en bubbla.

personligt brev

De två språken blev det som ledde Maria Falkenland vidare. Under sista året på gymnasiet hade hon en timanställning i kyrkans verksamheter för ukrainska flyktingar – hon tolkade och pratade och var med i de aktiviteter som ordnades. När det behövdes en vikarierande församlingspedagog hade hon tagit studenten

UNG I DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN 2024

Tolv stipendiater reste ut i början av september.

Visby stift deltar inte i utbytesprogrammet, och Härnösands stifts plats blev tom i år – istället utsåg Västerås stift två stipendiater.

IGLESIA FILIPINA INDEPENDIENTE

n Fredrik Häll, Västerås stift

n Nadja Ericson, Växjö stift

n Sofia Wallengren, Skara stift

n Julia Domberg, Västerås stift

BUKOBA STIFT, EVANGELICAL LUTHERAN

CHURCH IN TANZANIA

n Adam Mattiasson, Stockholms stift

n Jonathan Ilja, Linköpings stift

n Noomi Åberg, Luleå stift

n Madelene Stavehaug, Strängnäs stift

KARAGWE STIFT, EVANGELICAL LUTHERAN

CHURCH IN TANZANIA

n Hanna Egestål, Göteborgs stift

n Ida Fransson, Uppsala stift

n Eleonor Möller, Lunds stift

n Maria Falkenland, Karlstads stift

och kunde söka tjänsten. Och på en personalträff berättade en kollega att Ung i den världsvida kyrkan skulle sättas igång igen och sa till alla att uppmuntra unga i församlingarna att söka.

– Då tänkte jag: men det kan ju jag göra, säger hon. Jag fick skriva ett personligt brev och svara på frågor – det var inte så svårt, det blev ganska självklara svar. Jag berättade om min bakgrund, mina språkkunskaper, mitt församlingsengagemang och lite annat, och om min drivkraft att se världen.

mina målningar och foton och berätta. Men jag ska arbeta mycket med intervjuer. Det vore roligt att vara med på konfirmanddagar och när unga ledare ses, och jag vet att det kan vara lätt att tappa deras uppmärksamhet, så jag har tänkt att jag ska spela in intervjuer med tonåringar, om ungdomsarbetet i deras församlingar till exempel.

går på livets stig

Två av deltagarna har råkat välja samma ordspråk, ett om modlöshet – ”när vi blickar framåt, vad kommer vi att få?” – och en säger att han alltid har tyckt att lathet är ett slags sjukdom som han inte vill ha. En talar om att ha fokus på det som gagnar situationen, och orden ”en givmild människa” har väckt tankar om att vara generös på olika sätt. Ett ordspråk om tillrättavisning blir en hälsning till alla resenärerna: – Jag har lärt mig så mycket nytt här på stiftsgården. Jag går på livets stig, det är såhär det är. Man lär sig!

intervjua ungdomar

Under ansökningsprocessen och förberedelserna har hon upptäckt mer av det internationella arbete som finns i Karlstad stift.

– Vi har ett vänstift vid kusten, vid Zanzibar –det borde vi prata mer om! Och vi skulle kunna göra mer i församlingen. Jag har fått kontakt med en som arbetar med ungdomar. Det skulle passa bra med Agera-volontärer hos oss.

Redan under veckorna i Rättvik har deltagarna fått fundera på hur de kan berätta om sina upplevelser när de kommer hem, och Maria Falkenland har en plan: – Jag målar mycket, så jag har tänkt att jag kanske kan ha en vernissage och presentera

Efteråt säger Maria Falkenland: – Jag vet inte så mycket än om stället dit vi ska, men jag tycker att det är lite fint – jag vill utvecklas genom att utmana mig själv, och jag har försökt göra det, säga ja, vara bekväm med att vara obekväm. Det är livet och tron och kyrkan och mänskliga möten. Det är läskigt men fint. Jag vet att det kommer att bli helt fantastiskt. n

”Mellan alla motorcyklar som slingrar sig igenom bilköerna och människorna som bor på refugerna så är det en verklighet, en verklighet som vi får möjligheten att uppleva. En verklighet som är så långt ifrån den jag är van vid här hemma. En verklighet som jag aldrig kunde ha föreställt mig, trots att jag verkligen försökte förbereda mig mentalt.”

– UR VÄSTERÅS STIFTS STIPENDIAT JULIA DOMBERGS FÖRSTA

RESERAPPORT PÅ UNG I DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN ­ BLOGGEN

Maria Falkenland.

Rötter och kontakter

Koptiska ungdomar på resa

INTERVJU ANNA BRAW

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER

UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER.

MARIA TAWFIK, VILKA ÄR NI SOM HAR FÅTT BIDRAG TILL EN UNGDOMSRESA TILL EGYPTEN?

Koptisk-ortodoxa ungdomsförbundet är en kristen organisation som grundades 2004 för att stödja koptiska barn och ungdomar i Sverige och främja deras utveckling. Sedan dess har antalet unga i den koptisk-ortodoxa kyrkan i Skandinavien ökat, och fler barnfamiljer har flyttat hit, så ungdomsförbundet har fått en större plats och en viktigare roll. Ungdomarna är ju framtidens ledare, och de är avgörande för vår kyrkas tillväxt. Idag består vårt förbund av fem lokalföreningar, och vi har ungefär 800 medlemmar.

VAD HAR NI FÖR VERKSAMHETER?

Vi bjuder in våra medlemmar till konferenser, seminarier, studiecirklar, mötesplatser, tävlingar och andra aktiviteter. Vi arbetar också med sociala medier för att ge ungdomarna en sorts vardaglig koppling till ung-

domsförbundet, och vi samarbetar med koptiska ungdomar och deras ungdomsförbund både i och utanför Europa för att ge våra ungdomar möjlighet att utbyta erfarenheter och bygga starka nätverk.

OCH NU RESER NI MED UNGDOMAR

TILL EGYPTEN – HUR HAR NI

LYCKATS ORDNA DET?

Vi har i flera år velat ge våra ungdomar möjlighet att utforska sina rötter i Egypten på en karitativ resa, och i år lyckades vi. Vi samarbetade med ungdomsledare i kyrkor där. De senaste månaderna har vi också haft kontakt med en ny organisation som vår påve har grundat för att egyptiska ungdomsledare ska kunna hjälpa koptiska ungdomsledare i diasporan att ordna resor med diakonala inslag. Den heter Hands in God’s Hand. Nu planerar vi vår andra resa till Egypten tillsammans med dem. Vi blir en grupp på ungefär 30 personer.

BILDER: KOPTISK-ORTODOXA UNGDOMSFÖRBUNDET

HUR SER DE TIO DAGARNA

I ERT RESEPROGRAM UT?

Vi kommer till Kairo en fredag, och på lördagen har vi föreläsningar och förbereder vårt karitativa program, till exempel aktivitetsdagar för barn i byar, besök på sjukhus och barnhem, workshops för sudanesiska flyktingungdomar och hembesök där vi har med oss mat. Innan vi reser hem har vi också en dag avsatt för ett kulturprogram.

HUR FÖRBEREDER NI RESAN?

Vi har en styrgrupp som tillsammans med Hands in God’s Hand planerar programmet, bokar flyg, bokar boende och organiserar alla lokala transporter. Nu har vi också delat in våra deltagare i grupper som förbereder besöken och aktiviteterna. Vi har seminarier och föreläsningar både inför avresan och när vi kommer till Kairo. Vi använder förbundets sociala medier och andra kommunikationsvägar för att samla in donationer till den karitativa delen av programmet –när vi ser vad vi har fått in kan vi planera mer.

VILKA FÖRHOPPNINGAR

HAR NI FÖR RESAN?

På den förra resan avslutade vi varje dag med en reflektionsstund där deltagarna fick berätta om dagens höjdpunkt eller om det som hade berört dem mest. När vi kommer hem gör de en skriftlig utvärdering av resan och berättar om sina personliga erfarenheter. Vi uppmuntrar dem att berätta om sina upplevelser i församlingarna för att utveckla vår verksamhet i Sverige. Vi vill ge dem möjlighet att bidra till samhällsutvecklingen genom karitativt arbete, fördjupa sin tro, lära sig mer om sitt kulturella arv och ge dem ett bredare perspektiv så att de kan utvecklas till goda ledare i våra kyrkor. n

Håll vänskapen levande

Det finns mycket att ta ansvar för på nära håll, så hur håller man engagemanget för hela världen uppe i en internationell grupp och i hela församlingen?

Börja läsa Uppdrag Mission tillsammans, och bjud in fler att vara med! Hittar ni någon som ni vill bjuda in som föreläsare eller kanske som Zoomgäst på ett möte, så hör av er och be om hjälp att komma i kontakt!

Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige.

Skriv till pren@uppdragmission.se! Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens webbplats. Sök på land eller ämnesord för att hitta inspirerande läsning som anknyter till gruppens arbete (till exempel flyktingmottagande), och skriv ut det du behöver eller skicka ut länkar! Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionszsällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!

Psykosocialtstöd

GLOBALT NÄTVERK STÖDER

EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är ett av Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt. LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag

för volontärinsatser och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.

I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan

med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo. I Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

VILL DU BLI MEDLEM?

Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs. Medlemsavgiften är 100 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap.

Skriv till styrelsen@lundsmissionssallskap.se!

nästa n u m mer ute

7 mars

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november.

Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram.

Svar kan förväntas inom 1–2 månader efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Skicka text och högupplösta bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se!

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst

Box 311 20

400 32 Göteborg

Sprid ljus i mörkret

I natt vaknar miljontals människor till ljudet av krig och konflikt.

Act Svenska kyrkan arbetar för fred i de mest konfliktdrabbade delarna av världen. Tillsammans gör vi skillnad. Swisha din gåva för fred till 900 1223.