Uppdrag Mission nummer 4 2024: Ett gemensamt uppdrag

Ett gemensamt uppdrag

MALMÖ GÄSTFRIHET FÖR FEMTEKLASSARE 18

INDIEN EN NY RIKTNING 14

LINKÖPING RESA FÖR GEMENSAM ERFARENHET 26

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION

www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE

Samuel Rubenson

REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15 c 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD

Frida Falk

Agneta Garefelt Uggla

Per Kristiansson

Johannes Zeiler

GRAFISK FORM

Maria Mannberg

PRENUMERATION pren@uppdragmission.se

ANNONSER annons@uppdragmission.se

TRYCK

Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

OMSLAG

En femteklass på Hyllievångsskolan är på frågestund på Islamic Center som avslutning på Abrahams tältdagen. Martin Wessbrandt, Jonida Vishkurti och Felix Krausz Sjögren svarar på frågorna.

Bild: Anna Braw

Tillit, längtan och hopp

vem var det som sa tillit? Det blev snabbt namnet för det som har kommit att bli Malmö muslimska nätverks (MMN:s) och Svenska kyrkan Malmös diakonala interreligiösa samverkansprojekt. Jag vet inte vem som först sa det, men det är det självklara ordet med all längtan och allt hopp som det knyter till sig.

Hösten 2021 bjöd MMN in Svenska kyrkan Malmö till en träff där företrädare för flera muslimska grupper berättade att de ville lära sig mer om kyrkans diakoni.

Den kvällen blev början på en lång rad förtroendefulla samtal. Frågorna vi fick handlade om hur Svenska kyrkan Malmö arbetar med diakonin och hur diakonerna arbetar bland människorna i staden. Vår gemensamma önskan om praktisk samverkan för en fredlig och socialt sammanhållen stad blev tydliga. MMN:s representanter gav uttryck för ett djupt behov av diakoni och diakoner inom islam. De berättade att de i olika situationer hade velat kunna göra mer för att bidra till att förbättra ungas psykosociala hälsa och minska segregation och våld. De hade också sett och upplevt kyrkans sätt att arbeta diakonalt.

Så föddes så småningom samverkansprojektet Tillit.

Lunds Missionssällskap såg behovet av Tillit i Malmö och valde att stödja och möjliggöra projektet.

Att tjäna mänskligheten för Gud är ett grundläggande uppdrag för både muslimer och kristna. Detta för oss samman som människor. Svenska kyrkan i Malmö har en lång erfarenhet av diakonalt arbete samtidigt som Malmös muslimska församlingar har ett utbrett nätverk och god förankring i stora delar av Malmös befolkning. Tillsammans kan vi skapa tillit i en komplex och polariserad stad och värld.

gunilla hallonsten Lunds Missionssällskaps styrelse, kontraktsprost och herde i Malmö

Alltid

4 krönikan

36 betraktelsen

40 recension

42 stipendierapporten

46 stipendiaten

47 om LMS

14 en ny riktning Våldsamma upplopp i Hyderabad för 35 år sedan gav Henry Martyn Institute det uppdrag som fortfarande håller Packiam T. Samuel och hans medarbetare sysselsatta: att arbeta för fred och försoning i en mångmiljonstad och i resten av Indien.

18 gästfrihet för femteklassare När en moské, en synagoga och en av Svenska kyrkans församlingar i Malmö samarbetar om att ge stadens mellanstadieelever en introduktion till tro är Abraham och hans gästfrihet temat.

22 ”dialogen behövs överallt” När religionshistorikern Hedvig Larsson talar och skriver om interreligiös dialog finns det plats för både Andra vatikankonciliet och vardagen på en folkhögskola i Södertälje.

26 resa för gemensam erfarenhet En fredagskväll för några år sedan tog Katja Wiebe snabbt det första initiativet till Linköpings nya interreligiösa råd. I höstas reste gruppen tillsammans till Luton i England.

30 samtal och utbildning Malmö muslimska nätverk tog kontakt med Svenska kyrkan i staden. Diakoni – hur fungerar det? Kan vi lära oss? Det blev första steget på vägen till projektet Tillit, där samtalen fortsätter och byggs på med utbildningsinsatser.

34 ”gud vet att det finns plats för per och roland” På ett möte där nästan alla uteblev träffades två Rosengårdsbor. Per Kristiansson är präst i Västra Skrävlinge, Roland Vishkurti är imam på Islamic Center. Nu föreläser de tillsammans och presenterar sig som vänner.

femteklassarnas frågor till Felix Krausz Sjögren, Jonida Vishkurti och Martin Wessbrandt i moskén nära Jägersro är riktade till alla tre: Vilken är din favorithögtid? Måste man göra något särskilt när man ber? Varför behöver man fasta?

Men när ett av barnen frågar varför de är olika om de nu tror på en Gud allihop säger Felix Krausz Sjögren: ”Jag är ju inte rätt person att svara på den frågan, för vi var först!”

Om skämtet går lite över huvudet på barnen är det desto tydligare att de tre som samarbetar för att visa på gästfrihet och respekt i Malmö har hittat en gemensam humor. Någonstans på vägen befinner vi oss, tillsammans, alla.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

BILD: SANKTA BIRGITTA FOLKHÖGSKOLA

BILD: ANNA BRAW

BILD:ANNA BRAW

Det är inte det vi tänker som förenar oss – det är det vi gör

n n n hoppet är inte en känsla . Det är en handling.

Det är det motto som vännerna och fredsaktivisterna Maoz Inon, som är israel, och Hamze Awawdeh, som är palestinier, har.

Maoz föräldrar dödades den 7 oktober. Sedan dess har han blivit fredsentreprenör och arbetar för att hedra sina föräldrars minne genom att samla så många människor som möjligt till stöd för en framtidsplan för landets folk, för palestinier och israeler.

Hamze Awawdeh växte upp under ockupation och bestämde sig för många år sedan för att ägna sitt liv och sitt yrkesliv åt att arbeta för att främja fred.

De båda har varit min inspiration under de senaste månadernas mörker, smärta och splittring. De säger en sak mycket tydligt: fred kan man inte bygga på bara ena sidan, fred kan man inte bygga ensam. Det är helt avgörande att samla landets folk. För att detta ska kunna hända ber de världssamfundet att ”investera i fred”, att stötta dem som arbetar för försoning.

De djupa klyftorna i Europa är annorlunda, men på ett liknande sätt beskrivs de ofta som religiösa eller kulturella. Som om vi bara skulle kunna leva tillsammans med människor som har samma tro som vi själva. Det är en underlig och till och med förvirrande tanke, eftersom den man som vi kallar Ibraham, Abraham eller Avraham lär oss alla att vi är främlingar i ett främmande land. Det är det som är våra rötter – vi vandrar över jordens yta utan att ha en plats som vi kan kalla vår. Allt som vi har har vi fått,

inte att äga utan som en kallelse, en uppmaning att dela med oss, att använda i andras tjänst och göra sådant för andra som vi hoppas att andra ibland skulle kunna göra för oss.

Hoppet är inte en känsla. Det är en handling. Ett val.

De utmaningar som Europa står inför är enorma. I vårt nätverk A World of Neighbours samlar vi människor som hoppas, människor som tror, människor som gör något. Vi har nyligen börjat arbeta med en podcast, ”Living as Neighbours”, där de berättar om sig själva, sitt arbete, sin bakgrund och de människor de möter.

En av dem är Rouddy på ön Lesvos. Han satt fängslad i Turkiet utan orsak och började sjunga för att inte bli galen. Först trodde de andra fångarna att han verkligen hade blivit galen, men sedan började de lyssna, och så började de sjunga tillsammans med honom. När han hamnade på Lesvos, i det ökända Moria­lägret, mindes människor hans röst och bad honom att sjunga där också. Nu leder han RAD Music som samlar flyktingar med alla tänkbara bakgrunder, internationella volontärer och öns bofasta. När jag går med honom genom stadens gator är det någon som hejdar

Rouddy Kimpioka.

EN VÄRLD AV GRANNAR

Genom programmet En värld av grannar –

Interreligiös praktik för fred arbetade Svenska kyrkan under några år för att främja fredlig samexistens och ett humant Europa som präglas av social och andlig hållbarhet, ett samhälle där människor värnar om sin nästa och försvarar demokratiska grundvärderingar.

Sedan 2022 har arbetet fortsatt i nätverket A World of Neighbours, bland annat i form av forskning som genomförs i samarbete mellan nätverkets medlemmar, akademiker och praktiker. Ulrich Schmiedel, som har tillträtt som professor på Centrum för teologi och religion vid Lunds universitet i år, ledde tidigare det arbetet i sin tjänst vid Edinburgh University i Skottland.

honom och vill prata med honom vid varje gathörn. Hans vänner kallar honom ”Lesvos informelle borgmästare”.

En av dem är Sanella i Bosnien. Hon kunde inte bara titta bort när flyktingar knuffades ut från bussar bredvid hennes hus dag efter dag. Hon ordnade härbärgen och samordnade volontärinsatser, och nu hjälper hon flyktingar som vill stanna i Bosnien, bland annat genom att se till att de får kontakt med entreprenörer i området.

Amjid kämpar mot rasism överallt där han kan genom att leda kurser och göra mediaproduktioner.

Rabbi Rebecca och Helena från Islamic Relief undervisade efter den 7 oktober våra praktiker i hur man kan tala om situationen.

En del av oss tar bara ledigt i några veckor för att vara vid Europas yttre gränser tillsammans med människor som sitter fast i skogar och olagliga bostäder, för att bli vänner med dem, för att skapa små mänskliga ögonblick som kommer att stanna kvar i minnet.

Alla lever vi för en framtid som inte är här än, och samtidigt behöver vi varandra – muslimer, judar, kristna, ateister, yezider och de som drivs av någon annan tro – för vi känner igen varandra i det gemensamma uppdraget, i det vi gör. En del av våra praktiker säger att A World of Neighbours­nätverket är det enda interreligiösa, interkulturella nätverk som finns kvar efter den 7 oktober och det krig som började då. Det är inte något att vara stolt över, men vi har försökt förstå varför. Huvudorsaken, säger de, är den här: A World of Neighbours bygger inte på dialogen, utan på det vi gör, på diakonia, på omsorgen om en gemensam framtid och en gemensam mänsklig tillvaro. Dialogen är nödvändig för att vi ska nå det högre målet, och det är därför dialogen har överlevt.

Som direktor för den här rörelsen har jag lärt mig en sak: det här är något som ingen av oss kan göra på egen hand, inte som individer, inte som representanter för en enda trosinriktning, inte som invånare i ett enda land eller som människor som alla talar ett och samma språk. Den enda vägen framåt är den vi kan ta om vi organiserar oss mot splittringens tidvattensvåg och mot avhumaniseringen, och om vi gör det genom att arbeta interkulturellt och interreligiöst.

Som teolog, när jag studerade på universitetet, hade jag hela tiden inställningen att kunskap är det högsta målet och att andlig vishet är att hitta de rätta orden att använda för att tala om andliga frågor. De som sysselsatte sig

BILD: JULIE RICARD, UNSPLASH

med ”praktisk teologi” var de som inte var tillräckligt smarta för att får hålla på med det riktiga, det teoretiska.

Jag skäms när jag skriver det, för nu vet jag ju att det inte är så. Sann tillväxt, sann vishet och sann tro kommer ur det vi gör, och från en mycket specifik sorts handling. Det är inte när vi gör de saker vi redan kan och känner till. Det är att ge sig in i det krångliga med saker som vi inte vet svaren på än, men som behöver vår uppmärksamhet, vår omsorg, vår kärlek, vår kraft till förändring. Att gå in i dialog med mörkret i vår värld, smärtan, splittringen, förtrycket eller det växande främlingskapet, att se till att hamna på de platserna som gemenskap, som enskild troende, som människa, är ett sätt att lära sig mer om ljuset, om hoppet.

Jag lever med en sak som den helige Augustinus sa:

”Hoppet har två vackra döttrar. En heter Vrede, och den andra heter Mod. Vrede över hur saker förhåller sig och Mod att tro att de inte kommer att förbli så som de är.”

I det hoppet kan vi ta varandras händer, ja, vi måste låta händer och hjärtan mötas, och det kommer att fördjupa vår tro.

Vår uppgift är inte att kunna erbjuda en lösning på ensamhet, på avhumaniseringen av flyktingar, på polariseringen och mycket annat.

Vi måste bara rent fysiskt se till att vi hamnar i de sammanhang där lidande människor finns. Inte för att lösa deras lidande, utan för att stanna i det tillsammans med dem, lära oss, vara främlingar – ibland till och med inför våra egna.

Hoppet är inte en känsla. Det är en handling.

”Vi kan inte vänta på hoppet som känsla”, säger Maoz Inon.

Han vet inte hur freden ska kunna komma, men han är alldeles säker på att den kommer.

Han predikar som en nutida Martin Luther King tillsammans med sina palestinska vänner. De kommer med sina olika erfarenheter och bygger en rörelse.

Den fråga han ställer är om vi vill bli en del av alternativet till krig.

Vi kan bygga och återuppbygga allianser, vi kan tro på att det är nödvändigt att göra något även om vi inte är säkra på att det kommer att fungera och även om vi inte vet om vi kommer att få se några resultat. Framtiden ligger inte i våra händer, men vi kan välja hur vi använder vår tid idag, hur vi omvandlar våra hoppfulla och kärleksfulla ord till handling tillsammans. n

ÖVERSÄTTNING ANNA BRAW

rikko voorberg är direktor för nätverket

A World of Neighbours. Han är teolog, utbildad vid de reformerta kyrkornas universitet i Kampen, och bor i Amsterdam där han har varit med och grundat Vluchtkerk, en kristen organisation som stöttar flyktingar när de har fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Han har också arbetat med satsningen PopUp Church och med en experimentell teatergrupp, StroomWest, och haft uppdraget att vara värd för ett kristet ungdomsmöte som Evangelische Omroep bjuder in till, EO­Jongerendag. Nrc.next och Nederlands Dagblad anlitar honom sedan drygt tio år som krönikör.

INTERVJU AGNETA

GAREFELT UGGLA OCH

ANNA BRAW

BILD ANNA BRAW

Hjälpas åt

En bättre psykosocial hälsa för Malmös mest utsatta – det är målet för Tillit, ett projekt där svenska kyrkan samarbetar med muslimska församlingar. n n n

– När vi träffas kommer det mycket igenkänning, säger Salim Najar. Det växer något nytt. Vi ser religionen som en resurs.

PROJEKTET TILLIT har kommit till på initiativ av Malmö muslimska nätverk och

Svenska kyrkan Malmö. Just nu består det av kontinuerliga träffar eller workshops med en grupp på ungefär 25 personer, hälften från nätverket och hälften från

Svenska kyrkan, samt en grupp på tre anställda (alla på deltid) som arbetar med innehåll, planering och inbjudningar inför de utbildningar i psykosocialt arbete som gruppen har önskat. Utbildningssamordnarna har samlat en kompetensgrupp med muslimska socionomer, psykologer, beteendevetare och forskare som har hjälpt till med att kartlägga behoven ytterligare och som delvis också kommer att fungera som föreläsare. På Svenska kyrkans nationella nivå arbetar Maria Kjellsdotter Rydinger med projektet.

– Varje gång vi har gått från gruppen har det varit några som har sagt: ”Å, det här var så viktigt för mig”, säger Agnes Callewaert. Både muslimer och kristna. Det vi arbetar med är kompetenshöjning på en massa plan – och något som i grunden är fredsskapande.

utbildning för att möta behov

Det är tre nyblivna kolleger som har samlats den första tisdagen i juni för att berätta om Tillit – Agnes Callewaert har varit diakon i Malmö sedan hon vigdes 2020, men Salim Najar och Nadia Sarblad, som är praktiserande muslimer, började sina anställningar i mitten av mars.

Idén till det som de ska förverkliga har funnits i några år.

Malmö muslimska nätverk kontaktade hösten 2021 Svenska kyrkan med en fråga: Vill ni träffa oss och berätta om ert diakonala arbete?

Bakgrunden var att församlingarna i nätverket märkte att fler och fler sökte sig till dem för att få stöd på olika sätt och att församlingarnas medarbetare, de flesta ideella, behövde utbildning för att klara att möta de psykosociala behoven.

Det blev en första träff, fler samtal, många kontakter, en förstudie som Lunds Missionssällskap bekostade – och nu finns alltså två nyanställda utbildningssamordnare på var sin 30­procentstjänst, tack vare ett nytt anslag från sällskapet, och en diakon som arbetar tillsammans med dem.

två socionomer och en lärare – Här är mitt kontor, säger Nadia Sarblad och viftar med ett kuvert.

Under de första veckorna har hon och de andra två setts i olika kyrkors lokaler, och när utbildningarna kommer igång blir de ännu mer rörliga.

Nadia Sarblad och Agnes Callewaert är socionomer sedan många år. Nadia Sarblad har vidareutbildat sig till psykoterapeut och arbetar i den kommunala familjerådgivningen i Lund. Agnes Callewaert har bland annat arbetat som chef för daglig verksamhet, med läger för vuxna som har funktionshinder och med konfirmandläger i Åhus innan hon diakonvigdes 2020 för tjänst i Malmö.

– Och jag är inte socionom, säger Salim Najar. Jag är lärare!

Han undervisar på det tekniska programmet på S:t Pauli gymnasium i Malmö och utbildade sig från början till civilingenjör.

PSYKOSOCIALT ARBETE

Diakonin omfattar en rad uppgifter, och det psykosociala arbetet är ett av dem – det finns ofta överlappningar med andra. Termen psykosocial används för att understryka att psykiska och sociala processer hör ihop och samspelar med varandra. I det psykosociala arbetet stöttar diakonin enskilda människor och familjer så att de ska kunna må bättre i de sammanhang där de lever.

Begreppet psykosocialt stöd brukat användas om insatser som görs i samband med en katastrof eller ett trauma.

kompetensgrupp

I kuvertet har Nadia Sarblad några pappersark

från en av de första träffarna som de tre har ordnat tillsammans – en för Tillits kompetensgrupp.

– Det är lärare, socionomer, psykologer, forskare och andra från våra nätverk, säger hon.

– Och så la vi ut en inbjudan på sociala medier för att nå sådana som vi inte känner också, säger Salim Najar. Det kom några som vi inte hade träffat tidigare.

– Vi lånade en lokal av en muslimsk församling, säger Agnes Callewaert, och vi blev ungefär 25 stycken.

Pappersarken är fullklistrade med PostItlappar där deltagarna har skrivit små listor.

– Alla kom från sina jobb, säger Salim Najar, och när vi bad dem att skriva vad vår mål­

grupp behöver hjälp med kom det liknande svar från alla.

”Psykisk ohälsa” är rubriken på ett papper, och någon har skrivit ”förstå sina känslor, beteende, tankar”, någon annan ”stigma – hur får man bort det?” och en tredje ”vägledning” och ”härbärgera”. ”Religion som resurs” och ”Barn, ungdomar, familj” är två andra rubriker.

psykosocialt arbete

När den första kontakten med Svenska kyrkan togs var Andreas Hasslert nätverkets sekreterare, och han talade om behovet av ”muslimska diakoner”. Flera begrepp har prövats i olika samtal sedan dess, och nu används mest ”psykosocialt arbete”.

Agnes Callewaert, som är med i Malmö pastorats interreligiösa strategigrupp och som kom med i samtalen med det muslimska nätverket tidigt, berättar att de ledde till en serie workshops.

– I början satsade vi mycket på samarbete med Malmö stad och Region Skåne, och idén

Agnes Callewaert.

Agnes Callewaert.

MALMÖ MUSLIMSKA

NÄTVERK har bildats av en rad muslimska församlingar och föreningar i Malmö.

I projektet Tillit deltar också församlingen Islamic Center, som inte ingår i nätverket.

var att vi skulle kunna öppna ett muslimskt och kristet psykosocialt resurscenter tillsammans.

Vi tänkte oss att två diakoner skulle arbeta där tillsammans med två muslimska psykologer, socionomer eller beteendevetare.

Att det inte har blivit så beror på att det inte har gått att ordna finansieringen.

– Men vi har inte gett upp, säger hon, och det vi har kunnat göra är att lära känna varandra och satsa på utbildning. I höstas hade vi tre träffar med ungefär 25 personer, hälften muslimer och hälften kristna, och vi har fortsatt under våren.

religionen som resurs

Nadia Sarblad blev inbjuden till gruppen av sin församling.

– Ni som ordnade träffarna var så modiga! säger hon. Vi kände inte varandra, och vi skulle börja med att prata om vad vi hade för fördomar om varandra och vad vi ville ställa för frågor om varandra. Det kändes öppet, det hände något, det var rakt och respektfullt. Jag hade inte tänkt söka den här tjänsten, jag hade en heltidstjänst i Lund, men träffarna väckte mitt intresse.

Hon berättar att gruppen arbetade med en serie olika teman för att identifiera de behov som finns i församlingarna och att ett av nyckelbegreppen är religionen som resurs för individen i relation till bland annat skola och socialförvaltning.

– Men också religionen som resurs i den psykosociala hälsan, säger Salim Najar. Begreppet psykisk ohälsa ligger förstås nära, och ett av uppdragen från gruppen är kompetenshöjning bland de imamer och andra församlingsengagerade som kommer i

Nadia Sarblad.

kontakt med hjälpsökande. Det tredje området är familjerna som behöver stöd i föräldraskap, anknytning och parrelationer.

ideella medarbetare

Salim Najar har inte varit med i gruppen, men när arbetet hade kommit så långt att det var dags att anställa utbildningssamordnare rekommenderade det muslimska nätverket honom.

– Jag har ordnat föräldrautbildningar tidigare, ideellt, tillsammans med muslimska föreningar och församlingar, berättar han. Så jag känner de flesta av församlingarna i Malmö. Ibland har jag bjudit in Nadia.

– Alla känner Salim, säger Nadia Sarblad. Han samarbetar med många.

De utbildningsinsatser som de planerar nu är alltså tänkta i första hand för de muslimska församlingarnas imamer, många av dem ideella, och andra ideella medarbetare – och för alla muslimska församlingar i Malmö, också för dem som inte ingår i nätverket.

– Alla problem som människor vänder sig till oss i Svenska kyrkan med finns i de muslimska församlingarna också, fast där är det ideella som arbetar, säger Agnes Callewaert. Samtidigt är det så att många av de människor som söker hjälp där inte har någon annanstans att gå, så trycket blir ännu större. Det finns ett stort engagemang, och genom att arbeta tillsammans med er förstår jag mer av det.

tillit till person och metod

Ryktesspridningen om att svensk socialtjänst tar barn från deras föräldrar har blivit ett av de ämnen som Tillit­projektet måste arbeta med. – Vår uppgift är att försöka bygga broar, säger Salim Najar.

– Det är genom att vi bekräftar att vi ser orättvisorna och tar föräldrars oro på allvar

Salim Najar.

MALMÖ OCH LUNDS

MISSIONSSÄLLSKAP

Malmö är en av Lunds Missionssällskaps ”noder”, alltså en av de platser där sällskapet gör långsiktiga satsningar genom stöd till olika organisationer och samarbetsgrupper. Bland de andra finns Kapstaden i Sydafrika, Jerusalem och Hongkong. Ibland liknar delar av satsningarna varandra – till exempel har sällskapet länge stöttat arbete med Mentor Mothers, mentormammor, i Kapstaden, och strax före pandemin startades en motsvarighet, Yalla Lotsar, i Malmö.

Stödet till Tillit är en del av Lunds Missionssällskaps engagemang i Malmö.

som vi kan nå dem och bygga de broarna, säger Agnes Callewaert.

– Men myndigheterna har inte alltid den kompetens som krävs för att man ska kunna möta människor och se deras religion som en resurs, säger Nadia Sarblad.

Hon beskriver kärnan i Tillit som tillit till personen, ”du vill mig väl”, och tillit till metoden, ”hur hjälper du mig?”.

– Församlingarna kan ha personen, till exempel en imam, men inte metoden. Och samhället kan ha metoden men inte personen.

I muslimska sammanhang undrar människor: Vill världen oss väl? Det är en otrygghet som har skapats. Vi vill nyansera och balansera upp. När Agnes var med på kompetensgruppens möte – det var så uppskattat, det är halva jobbet. Och nu är andra halvan: hur gör vi för att det ska bli bra?

”ännu viktigare”

Händelser i världen de senaste åren har gjort det svårt för många interreligiösa grupper att arbeta vidare, men Tillit­gruppen hade redan planerat sin första träff till mitten av oktober förra året och genomförde den också.

– Att vi har lyckats fortsätta träffas har blivit ännu viktigare, säger Agnes Callewaert. Tilliten i samhället är ännu lägre nu än när vi började, och det som hände gjorde arbetet svårare men också tydligare.

– Det är så gott att samarbetet finns, säger Nadia Sarblad. Det finns jättegoda krafter i Sverige.

– Och det viktigaste är att vi går så djupt i diskussionerna, säger Salim Najar. Vi talar om det mänskliga, om barn, om tillit – och då glömmer man att vi har olika vägar i vår tro, för i slutändan är vi mammor och pappor och människor. Vi har lyckats gå till de grundläggande behoven, och där befinner sig alla.

utvecklingsmöjlighet

Ett samarbete med Malmö universitet hör till Tillit­projektets förhoppningar – att psykosocialt arbete med religionen som resurs skulle kunna bli en kurs i socionomutbildningen och att den kursen skulle kunna öppnas för redan utbildade. Gruppen har också haft gästföreläsare från universitetet.

– Det är det psykosociala som är vårt stora uppdrag, säger Agnes Callewaert. Vi är inte riktigt klara med alla detaljerna i planen, men den är att vi ska utbilda nyckelpersoner.

– En imam ska känna till att det finns en suicidtrappa, till exempel, säger Nadia Sarblad.

– Det är ett bra exempel, för den kunskapen kan göra stor skillnad, säger Agnes Callewaert. Och: vart ringer jag? Och: nu känner vi varandra, många av oss i de kristna och muslimska församlingarna, nu kan vi ringa varandra och fråga.

– Vi kan gå ut direkt i församlingarna också, säger Salim Najar. Det här är något som efterfrågas mycket. En del nyckelpersoner känner vi, Malmö muslimska nätverk och ytterligare några församlingar är vår kontaktyta, diakonerna har sina kontaktytor, jag och Nadia har våra – det är ett pussel som vi lägger tillsammans.

– För mig har det här arbetet öppnat världen, öppnat helt nya horisonter, säger Agnes Callewaert. Gud ger oss nya redskap. Jag har fått nya, fantastiska kolleger. Det är otroligt berikande.

– Det är inte så att vi hela tiden håller med varandra om allt, säger Salim Najar, men Tillit är en fantastisk utvecklingsmöjlighet, ett tillfälle att omvärdera frågor som är viktiga för livet. Och framför allt ger det oss en ödmjukhet. Man vill alltid veta mer. Om man inte har möjligheten att omvärdera och gå vidare kan man inte utvecklas i mer än en riktning.

n

”En ny riktning”

livets dialog i indisk

storstadsmiljö

– Upploppen här i Hyderabad 1990 gav oss ett

nytt uppdrag , säger Packiam T. Samuel.

Han är direktor vid Henry Martyn Institute

som arbetar för försoning mellan Indiens

olika folkgrupper och religioner.

n n n Storstadsområdet har ungefär lika många invånare som hela Sverige – 2018 beräknades antalet till 9,5 miljoner. Staden grundades i slutet av 1500­talet och fungerar just nu som huvudstad i två indiska delstater, Telangana och Andhra Pradesh. Mer än hälften av de människor som bor här är muslimer, hinduerna är också en stor grupp. Och här finns kristna som hör till en rad kyrkor och samfund, bland andra den ortodoxa kyrkan, den anglikanska kyrkan och pingströrelsen. Mitt i denna storstad, Hyderabad, finns Henry Martyn Institute i form av ett högskoleområde med stor trädgård, fem lokala centra, hälsomottagningar, skola, yrkesutbildning och anställda som rör sig i olika sammanhang.

– Det skulle vara omöjligt att starta något nytt så som läget är nu, säger Packiam T. Samuel, men jag är mycket optimistisk. Religionen kan vara det som ställer till det för oss, men den kan också vara det som ger oss möjligheter.

en ny riktning

Packiam T. Samuel är direktor för Henry Martyn Institute, som fyller 94 år i år och som har fått sitt namn efter en känd brittisk missionär. Han dog ung men hade hunnit arbeta med bibelöversättningar till tre språk och blev ett slags missionärshelgon i den anglikanska kyrkan.

limer, berättar Packiam T. Samuel. Sedan flyttades det hit på 1970­talet, och här finns det ju många hinduer, så då blev arbetet bredare. Vi fick också den förste indiske direktorn då. Men det var upploppen 1990 som gav oss det uppdrag vi har nu.

Han beskriver sammandrabbningar mellan muslimer och hinduer och drastiska våldshandlingar som den när en moské förstördes. – Innan dess hade en fråga varit: vart ska institutet röra sig nu? Men efter upploppen fick vi tillstånd att arbeta bland de människor som hade blivit utsatta på olika sätt. Det blev ett nytt uppdrag för oss, det gav oss en ny riktning. Allt växte ur de samtalen.

diskuterar inte lärofrågor

Den första kontakten var den med kvinnorna. De arbetade i hemmen medan många av männen var ute på dagarna, och Aman Shanti blev namnet på de insatser som sattes igång i takt med att de berättade om sina familjers utsatthet.

– Vi fick tillstånd att starta en liten skola, säger Packiam T. Samuel. Våra fem stadsdelscentra togs väl emot när vi öppnade dem. Vi arbetade mycket med hälsa och hygien, och särskilt med kvinnohälsa – polygami ses som normalt här, till exempel. Och det är fortfarande kontakterna med kvinnor arbetet bygger på. Nio tiondelar av deltagarna och ledarna på våra center är kvinnor.

Han säger att centren redan från början fungerade som platser för dialog mellan olika befolkningsgrupper och religiösa grupper.

– Men vi diskuterar inte lärofrågor. Det har vi lämnat. Alla grupper finns med i vårt arbete nu, och det som pågår är livets dialog.

Friendship Day, Vänskaps­dagen, firas

på den grundskola som Henry Martyn Institute driver i Hyderabad.

– Institutet grundades i Pakistan, och det var helt inriktat på evangelisation bland mus­

INTERVJU ANNA BRAW

”vi är ett mycket-multi-land”

När den här intervjun görs befinner sig Indien mitt uppe i en valrörelse, och när tidningen skickas ut kan valresultatet ha tillkännagetts – eller också kan komplikationer ha tillstött.

– Det är inte lätt, säger Packiam T. Samuel. Indien är som en hel världsdel! Det talas om ett uppdrag, ett språk, en ledare – det stämmer ju inte med det här landet, vi är ett mycket­multiland. Det skulle bara bli inbördeskrig.

Samtidigt, betonar han, är han optimistisk: – Majoriteten av majoriteten är ju fortfarande anspråkslösa människor. Och de unga är progressiva. Många muslimska kvinnor är med i arbetet på våra center, och de är så engagerade.

Livets dialog är något som Packiam T. Samuel återkommer till – sedan stödarbetet efter upploppen kom igång är det inte längre traditionell mission institutet arbetar med.

– Vi har hållit på med den dialogen i ungefär 35 år nu, så det är långa relationer, säger han. Vi har anställda från alla de olika grupperna. Ibland är dialogen riskabel, ibland blir det starka ord, ibland blir det missförstånd. Men institutet är känt som en fredens plats, och våra medarbetare är respekterade. Att relationen har funnits så länge är betydelsefullt. n

BILD: FRÅN CARL DAHLBÄCKS KAMERA

BILD: CARL DAHLBÄCK

HENRY MARTYN INSTITUTE

i Hyderabad i Indien är uppkallat efter den brittiske prästen, missionären och bibelöversättaren

Henry Martyn som arbetade i Indien och Persien under sex år i början av 1800-talet. Han blev bara drygt 30 år och dog i Turkiet på väg hem till England där det var tänkt att han skulle återfå sin hälsa. Innan dess hann han lära sig hindi, urdu och persiska och översätta Nya testamentet till de tre språken (och The Book of Common Prayer till urdu).

I Storbritannien blev han något av en hjälte i missionsrörelsen. Han beskrevs som en modig, osjälvisk och mycket from person, och delar av den anglikanska kyrkan firar hans helgondag den 19 oktober.

I Cambridge, där han hade studerat, öppnades Henry Martyn Library 1898. Det blev Henry Martyn Centre 1992 och heter sedan 2014 Cambridge Centre for Christianity Worldwide.

Henry Martyn Institute grundades 1930 i Lahore i Pakistan som Henry Martyn School of Islamic Studies. Initiativet och finansieringen kom från brittiska missionsorganisationer, senare också från amerikanska. Institu-

tet flyttades 1938 till Landour och 1940 till Aligarh, 1962 till Jabalpur, 1966 till Lucknow och 1971 till Hyderabad där det ligger nu. 1960 blev det Henry Martyn Institute, och på 1990-talet byttes inriktningen från att vara enbart evangelisation bland muslimer till att innefatta forskning, interreligiösa relationer och försoningsarbete. Sedan 2004 ligger institutet nära Indiens polishögskola i stadsdelen Shivarampally. Här hålls kurser och konferenser, och institutet tar emot studenter på grundnivå och masternivå, doktorander och postdoc-forskare. Lunds Missionssällskap har beviljat resebidrag till svenska besök på institutet de senaste åren.

samarbete med guds hus i nacka Hösten 2019 blev jag inbjuden att följa med en delegation från Kyrkokansliet i Uppsala till Henry Martyn Institute. Det blev inledningen till ett förtroendefullt och inspirerande samarbete mellan mig och institutets direktor Packiam T. Samuel och därigenom också mellan institutet och Guds Hus i Fisksätra. Våren 2023 hade jag glädjen att få ta emot utmärkelsen hedersdoktor vid Henry Martyn Institute på den årliga examensdagen.

De gemensamma planerna fortsätter, och en grupp unga vuxna från Guds Hus hoppas kunna besöka institutet under nästa år.

Samarbetet och kontakterna med Henry Martyn Institute ger oss nya perspektiv på de olika nationella förutsättningarna i arbetet för fred och dialog i världen. n carl dahlbäck, kyrkoherde i nacka

Packiam T Samuel och Carl Dahlbäck.

Gästfrihet för femteklassare

Buss tar skolbarn till de

abrahamitiska religionernas gudstjänstrum

– Vad behöver man veta för att kunna

respektera en klass kompis ?

Det är det viktigaste, säger Jonida

Vishkurti. Och: vad kan vi göra för att visa gästfrihet här i Malmö?

REPORTAGE OCH BILD

ANNA BRAW

Martin Wessbrandt, Jonida Vishkurti och Felix Krausz Sjögren svarar på frågor som femteklassarna från Hyllievångsskolan har förberett.

n n n Längst fram mellan pelarna i gudstjänstrummet på Islamic Center står en stor tv­skärm och lyser vitt. ”Abrahams tält” är texten på den.

Helena Eriksson sitter på huk bland femteklassarna från Hyllievångsskolan och räcker fram en mikrofon.

– Hur många gånger om dagen ber ni? frågar ett av barnen.

Felix Krausz Sjögren har mikrofonen där framme och svarar först: – Tre.

Sedan räcker han den till Jonida Vishkurti. – Fem, svarar hon.

Martin Wessbrandt står sist i raden:

– I den kristna kyrkan finns det nunnor och munkar som ber på samma tider varje dag, sju gånger om dagen. Andra kristna gör lite olika.

Helena Eriksson flyttar till nästa uppräckta hand, och nästa, och nästa. Måste man göra något särskilt när man ber? Varför behöver man fasta? Om ni tror på en Gud, varför är ni olika?

tre svarar

– Ibland blir det så att många frågor är till bara en av oss, men idag hade vi talat med lärarna i förväg och berättat att det är bra om de uppmuntrar barnen att ställa frågor som vi kan svara på alla tre, berättar Martin Wessbrandt. Då blir det ju istället så att vi pratar väldigt mycket, och vi hinner inte med så många frågor. Det är lite olika. Och det är alltid spännande!

Martin Wessbrandt är komminister i Malmö sedan ett par år och fick samarbetsprojektet ”Abrahams tält” som en del av sin första tjänst. Hans kollega Helena Eriksson är församlingspedagog. Tillsammans med Jonida Vishkurti som är anställd av Islamic Center och Felix Krausz Sjögren och Fredrik Sieradzki som arbetar i synagogan ordnar de varje termin en rad temadagar där femteklassare åker med buss mellan tre gudstjänstrum i Malmö och får höra om likheter och olikheter mellan de tre abrahamitiska religionerna.

”det behövs i malmö”

Det började under pandemin när kontakterna mellan moskén, några av Husie församlings medarbetare och synagogan ledde till samtal om vad Malmös skolbarn skulle kunna få lära sig och uppleva om församlingarna kunde samarbeta.

– Jag kom hit till Sverige från Albanien 2014, berättar Jonida Vishkurti, och sedan 2017 är jag anställd här på Islamic Center för att arbeta psykosocialt och med interreligiösa projekt. Det finns också andra som är engagerade här, men jag var med i ”Abrahams tält” redan från början.

Det var inte Martin Wessbrandt eller Helena Eriksson, och inte heller Felix Krausz Sjögren som började arbeta på Judiskt kunskapscenter i synagogan i höstas, men Fredrik Sieradzki har arbetat med studiebesöken där länge och säger att han blev glad när idén dök upp.

– Vi har ju alla tre verksamheter med besök, och i synagogan har vi ett program för mellanstadiet, ”Tradition och identitet”, berättar han. Men det här passade bra in för oss. Det behövs i Malmö. På alla tre platserna använder vi samma rubriker när vi berättar, och det konceptet tror jag är unikt i Sverige.

”vi får massor av frågor”

Vad är det unika? Jo, att ett kristet samfund, en synagoga och en moské samarbetar med en kommun, Malmö stad, om en temadag där skolbarnen får besöka tre gudstjänstrum och möta företrädare för de tre religionerna först var för sig och sedan tillsammans.

– Vi får massor av frågor, säger Jonida Vishkurti, inte bara från mellanstadieskolor utan från högstadier, gymnasier, högskolor, och vi vill svara, men tiden räcker inte till. Så vi tänkte att vi måste göra något gemensamt för skolorna. Tillsammans med ett par av medarbetarna i Husie församling läste hon läroplanen. Det är i årskurs fem som barnen börjar läsa om de abrahamitiska religionerna, och gruppen bestämde sig för att rikta sig till den åldern.

– Det är också då som de börjar bygga egna uppfattningar om saker och ting, säger Jonida Vikhurti. De är uppväxta med något, och så börjar de ställa frågor.

3 x abraham

I den film som spelades in under ett tälttak i skuggan av några träd (inte terebinter, men Malmö har ju inte så många sådana) på en gräsmatta mellan moskén och Västra Skrävlinge kyrka dukas ett stort fruktfat upp för ett par mellanstadiebarn. Berättelsen om Abraham och hans gäster berättas av röster och på boksidor.

– Abraham finns ju i alla tre traditionerna, säger Jonida Vishkurti, och vi bestämde

att gästfrihet skulle vara vårt tema. Att visa gästfrihet i Malmö.

Helena Eriksson hör till dem som får uppleva den gästfriheten varje gång programmet genomförs.

– Jag har hand om kontakten med skolorna och bokar när de ska komma, och sedan åker jag med i bussen, berättar hon.

Felix Krausz Sjögren, som representerar den judiska församlingen för första gången den här dagen, åkte med förra gången för att lära känna programmet.

Dagen börjar hos Martin Wessbrandt i Kirsebergs kyrka och fortsätter i synagogan. Vid elvatiden svänger bussen in vid moskén, och det blir fruktpaus innan Jonida Vishkurti tar emot inne i bönelokalen. Skolan har skickat med barnen lunch som de äter på innergården eller i Ögårdsskolans gymnastiksal. Det sista passet är frågestunden, och då har Martin Wessbrandt, Felix Krausz Sjögren och Fredrik Sieradzki också kommit.

kläder och ritualer

Konceptet har varit ungefär detsamma hela tiden – en justering som har gjorts är att grupperna är lite mindre nu än i början. Den här dagen har det bara gått att boka en klass, så det har varit lite lugnare än vanligt.

Jonida Vishkurti. Martin Wessbrandt.

Krausz Sjögren.

ABRAHAMS TÄLT

Temadagen ”Abrahams tält” lanserades 2021 och genomförs i samarbete mellan Svenska kyrkan Malmö (medarbetare från Husie församling), synagogan i Malmö och Islamic Center. Den erbjuds till årskurs fem i alla kommunala skolor i staden. Malmö stad står för busstransporterna och har det pedagogiska materialet på sin webbplats (fritt tillgängligt). Lunds Missionssällskap stod för en del av finansieringen i projektets inledningsskede. Dagen består av fyra delar: besök i Kirsebergs kyrka, synagogan och moskén och en avslutande frågestund i moskén.

I alla de tre gudstjänstlokalerna tas också grupper emot på mer traditionella studiebesök, och Judiskt kunskapscenter i synagogan erbjuder flera program för olika målgrupper, bland annat ett om jiddisch och ett om förintelsen.

– Kirsebergs kyrkorum har inte så många symboler eller bilder, men jag brukar duka med nattvardssilvret på altaret, och barnen flockas alltid dit, säger Martin Wessbrandt. Idag ville några av dem säga något på slutet. Det var extra fint.

Han säger att han ganska ofta möter barn som vill berätta hur det är i deras egen kyrka, till exempel en ortodox, att barn som bor i Kirseberg brukar säga att de har varit inne i kyrkan tidigare, och att muslimska barn också ofta är väldigt nyfikna. En pojke kom och frågade om Paul och vad en apostle var, för han hade läst något på en engelskspråkig webbplats.

– Vi är inriktade på det konkreta, den levda religionen, fortsätter Martin Wessbrandt. Vi berättar om kläder och ritualer. Det är en stor styrka att vi som lever det är de som berättar om det. Vi får stanna upp lite i mötet ibland –det är inte säkert att de har mött någon som talar om sin tro tidigare.

inte snabbt, utan från hjärtat

– Vi har inte fått en enda negativ kommentar, säger Jonida Vishkurti. Föräldrarna som ringer till skolorna tackar, och rektorerna som hör av sig till oss tackar inte snabbt utan från hjärtat.

– Det är ju inte alla som fyller i enkäten efteråt, men svaren som vi får är överlag väldigt positiva, säger Fredrik Sieradzki.

De betonar att frågestunden är en viktig signal till barnen. Helena Eriksson har uppgiften att se till att så många barn som möjligt får ordet, och de tre i ”frågepanelen” ser till att knyta an till varandra när de svarar.

– När Jonida berättar något säger Fredrik ibland: ”Så gör vi också!”, berättar Martin Wessbrandt. Det blir ett spontant erkännande. Jag hoppas att barnen märker att vi tycker om att mötas och de känner att det finns en respekt i samtalet. Och vi är ju inte experter på varandras traditioner, så vi lär oss mycket!

– Vad behöver man veta för att kunna respektera en klasskompis? Det är det viktigaste, säger Jonida Vishkurti. Och: vad kan vi göra för att visa gästfrihet här i Malmö? n

Felix

Helena Eriksson.

Fredrik Sieradzki.

Dialogen behövs överallt

– En del

tänker nog att religionsdialog

är något bara

för kyrkoledare, säger Hedvig

Larsson. Och jag försöker

insistera: jo, vi

måste! Alla nivåer är viktiga!

n n n För några år sedan bjöd tre folkhögskolor i Stockholmsområdet in till en gemensam kvällskurs. S:ta Birgitta är en av Sveriges katolska folkhögskolor, Paideia är judisk och Kista folkhögskola är muslimsk. Ämnet var att läsa varandras heliga skrifter – de kristna, de judiska och de muslimska.

– Det var så spännande, säger Hedvig Larsson. Sedan kom pandemin, men jag hoppas att vi ska kunna samarbeta igen.

faddrar i kedja

Hedvig Larsson är religionshistoriker och har undervisat på bland annat Ersta Sköndals högskola. En timlärartjänst vid sidan om på en folkhögskola var en av de saker som för ungefär tio år sedan ledde till att hon började läsa Svenska som andraspråk och gick folkhögskollärarutbildningen. Sin första heltidstjänst hade hon på just Kista folkhögskola.

– Den hade kunnat starta tack vare att Sjövik, en av baptiströrelsens folkhögskolor, tog ansvaret som fadder, berättar hon. Och medan jag arbetade där ställde Kista i sin tur upp som fadder när den judiska folkhögskolan skulle starta. En del av deltagarna gick på båda skolorna ett tag.

kyrkohistorisk händelse

Sedan många år är Hedvig Larsson också en av medlemmarna i Stockholms katolska stifts kommission för interreligiös dialog. Det var i den egenskapen hon fick uppdraget att skriva boken En kort introduktion till religionsdialog.

– Den utgår från föreläsningar som jag har hållit på en av Newmaninstitutets kurser, en om Andra Vatikankonciliet, berättar hon. På 1960­talet började ju vi i den katolska kyrkan tala med företrädare för andra religioner, inte bara om dem. Kyrkohistoriskt är det en stor händelse.

INTERVJU ANNA BRAW

FOTNOT: Hedvig

Larssons bok En kort introduktion till religionsdialog är utgiven av Veritas förlag. Ersta Sköndals högskola heter numera Marie Cederschiölds högskola.

Boken ingår i en serie med korta introduktioner till olika aktuella ämnen, böcker som är tänkta att kunna läsas av många och användas i församlingsarbetet.

”det här är också teologi”

– En del tänker nog att religionsdialog är något bara för kyrkoledare, säger Hedvig Larsson. Och jag försöker insistera: jo, vi måste! Alla nivåer är viktiga!

Hon berättar att det finns många olika inställningar till religionsdialog och till hennes arbete bland församlingsmedlemmar som hon träffar.

– Det finns de som tycker att jag är muslimkramare – och det är jag väl också, det beror på hur man definierar det. Det finns de som tycker att det här ämnet är hotfullt, utmanande, lite läskigt, att det är bäst att hålla sig på sin kant. Jag har fått positiva reaktioner också: att jag har skrivit lättfattligt, att det är ett viktigt ämne, att det är bra att boken har kommit eftersom det inte finns så mycket skrivet på svenska.

Sedan berättar hon att många tycker att teologi är spännande.

– Och då vill jag säga: det här är också teologi! Som minoritet har man ofta en tendens att vilja skydda sig själv och sin tradition, att se mest till sig själv. Vi måste titta ut för vår självförståelses skull.

folkhögskolan till för alla

På S:ta Birgitta folkhögskola i Södertälje är få av deltagarna i Hedvig Larssons kurser katoliker. Istället möter hon unga vuxna med bakgrund i bland annat ortodoxa kyrkor, en del muslimer och några mandéer.

– S:t Ignatios och Hagaberg finns ju också i Södertälje, men sammansättningen hos oss

avspeglar staden, säger hon. Det är överhuvudtaget väldigt religiöst.

De allra flesta deltagarna är första eller andra generationens invandrare, och de som har gått i svensk grundskola och gymnasium har ofta haft det svårt eftersom deras ordförråd inte har utvecklats tillräckligt.

– Vi har också en grupp kvinnor som kommer från länder där flickor inte går i skolan, Afghanistan till exempel, och de som kommer från Eritrea kan ha mycket skiftande skolbakgrund. Nu är det till exempel några som inte kunde läsa och skriva och som går vår undersköterskeutbildning – jag är så stolt över dem! Hedvig Larsson berättar om katolska äldreboenden som en del av den diakoni som mest är riktad till kyrkans egna medlemmar – och om folkhögskolan som en del av den diakoni som är mycket utåtriktad:

– De katolska folkhögskolorna är ju till för alla, och de är ett bra exempel på en dialog som pågår i vardagen, livets dialog. I min SOkurs blir deltagarna förvånade när de inser att de själva är med i den interreligiösa dialogen, och så är det ofta i andra sammanhang också. Kunskaper om religion är viktiga för hela samhället, och dialogerna på de olika nivåerna är beroende av varandra. n

Hedvig Larsson.

ABDUSHUKUR MUHAMMET

QUMTUR

MITT NAMN

PERHAT TURSUN

SVART ELD

(SAMLINGSVOLYM)

ÖVERSÄTTNING: FLORA QUMTUR

NARIN FÖRLAG

”när jag lämnade landet skulle bergen krama mig” Östturkestan, Sherqiy Türkistan eller Xinjiang befinner sig i världens fokus på grund av det kinesiska förtrycket. Formellt är det en autonom region, men autonomin är endast till namnet. Bland annat har den kinesiska regimen genomfört en aktiv insats mot uigurernas språk. Språket har utforskats av Gunnar Jarring, Sven Hedin reste i trakterna – generationer kunde följa hans äventyr genom boken Från pol till pol (1911) – och Svenska Missionsförbundet gjorde heroiska missionsinsatser 1894–1938. Detta land har fått en ny samhörighet med Sverige genom de diktare som funnit en fristad här.

Varför har de kommit? Det är frihetens magnetism. Deras hemland har aldrig varit en egen stat, men just därför är deras språk så viktigt och deras litteratur så livaktig.

En ny samling uigurisk poesi av två diktare, Abdushukur Muhammet

Qumtur och Perhat Tursun, finns nu med den dubbla titeln Mitt namn och Svart eld.

Abdushukur Muhammet Qumtur föddes 1967 och kom som flykting till Sverige 2003. Det liv hans dikter skildrar är osannolikt för de flesta av oss – och ändå verkligt. I en dikt skriver han: ”Så fort vi föddes / övertygade våra föräldrar oss om att väggen hade öron, / senare fick vi reda på att allt har öron.”

Han berättar: ”... ungdomar som lekte tillsammans när de var små och växte upp / försvann över natten som om de blev kidnappade av spöken ...” Varför? Svaret är enkelt: ”... de stod nära väggen med öron.”

Upplevelsen att komma till Sverige var dramatisk och förvirrande: ”De kunde inte föreställa sig ett liv utan öron.” Men också till Sverige sträckte sig den ständiga övervakningen, och ”... en del av dem blev till slut väggens öra”.

Uiguriska diktare använder ofta symboler för att skildra sina upplevelser. Vi kan ana vad diktaren avser med orden: ”Mitt hår har blivit grått / men natten förblev svart.”

Erfarenheten av förtryck förvandlar människan. Till en annan diktare skriver Abdushukur Muhammet Qumtur: ”Berätta för dem / om ditt vissna förflutna / din själ som är trasig / av rädsla och skräck.” Men nu är han ju här, och hos oss har väl inte väggarna öron? Det låter sig sägas, men så enkelt är det inte. Flykten från ett eget land har ett högt pris: ”När jag lämnade landet / skulle bergen krama mig / kanske visste de redan / min framtida sorg / och oändliga längtan.” Senare i

samma dikt skriver han: ”När jag lämnade landet / lämnade jag allt som jag hade / Kvar i mig är bara rädsla och diktatorns teori.”

Det sägs ibland att krig är det värsta som kan drabba mänskligheten. När man läser Abdushukur Muhammet Qumtur inser man att det finns något värre än krig. Det är förtryck. Krig tar slut. Förtrycket varar. Det tränger in i människans inre. Han skriver: ”Jag vill ut ur min kropp /och ut ur diktaturens ansiktslösa kropp / Även natten sväljer mig / I tidens obarmhärtiga famn.” Själva ljuset har upphört att vara ljus: ”Ibland finns ingen sol, ibland blir det inte dag / men de som har solen i förvar / sover lugnt i den långa natten.”

ABDUSHUKUR MUHAMMET QUM­

TURS dikter ger en aning om kraften i frihetens magnetism, den kraft med vilken Östeuropas folk frigjorde sig från det sovjetiska förtrycket. Uigurerna har ännu inte upplevt något sådant. Han skriver: ”Vi kommer från misslyckans tid / bärande på vissnade blads söta drömmar / i en famn svart som nattens öde.” För den som kommer med en sådan last är Sverige fantastiskt, mer fantastiskt än vi någonsin kan föreställa oss: ”Frihet, / vilket vackert ord / i det främmande landet, på det främ-

mande språket ...” Men tio år i frihetens land rymmer också en tragedi – att glömma sina egna ord, sitt eget folk, ”det avlägsna landet jag kom ifrån”.

PERHAT TORSUN är född 1969. Han doktorerade i turkologi (samma ämne som Gunnar Jarring), fördes till ”omskolningsläger” 2018 och dömdes senare till 16 års fängelse. 2022 fick han Tucholskypriset av Svenska PEN Han är fortfarande fängslad. Med en kraftfull symbol beskriver han förtryckets verkan: ”Allt förstördes av den kalla vindens makt ...” Där det totalitära förtrycket går fram finns det inga varma vrår, inga tecken för hoppet att bygga på: ”Den iskalla famnen av den mörka himlen / sväljer stjärnorna, en efter en.” Men det finns ett val för var och en: ”Den som går mot det absoluta mörkret / och den som går mot ljuset, vänder ej tillbaka.” Vad bli kvar efter läsningen av de två uiguriska diktarna? Mest av allt kärlek: ”Frihet / vilket vackert ord ...” n CHRISTIAN BRAW

BILD: NARIN

FÖRLAG

STOREBROR SAKNAS

Storasyster sjunger i domkyrkans flickkör, ett par av småbröderna är på väg in i gosskören. Mamman och pappan har fullt upp med bussbiljetter och hårklippning och högläsning och samordning och arbete och dagis och skola. De är en Uppsalafamilj med stort engagemang i kyrkans musik.

Men storebror saknas. Året innan han skulle börja skolan fick han istället cancer.

I Dagbok i kärlek och sorg (Lava förlag) berättar Jenny Tapper med hjälp av dagboksanteckningar om livet utan Samuel och med hans småsyskon och i de nya familjekonstellationer som uppstår. Det är inte en ofiltrerad berättelse – hon har valt bland avsnitten och kommenterar dem – men det är just känslan av det helt autentiska som kännetecknar den.

Jenny Tapper har arbetat som kommunikatör i bland annat Svenska kyrkan och sjunger själv sedan många år i Uppsala domkyrkokör. n

PLATS FÖR LÄSAREN

Svenska Bibelsällskapet, som arbetar för att sprida Bibeln i Sverige och andra länder, satsar på en ny utgåva av Bibel 2000, Skapandebibeln. Den innehåller hela Gamla och Nya testamentet men har breda vita ytterspalter där man kan anteckna, arbeta med kalligrafi eller så kallad lettering, rita eller skriva bibelläsningsdagbok. För ett ge ett smakprov har sällskapet gett ut Johannesevangeliet som särtryck, och det kan man beställa i Bibelbutiken. n

SAMTAL PÅ SVENSKA

Kyrkornas världsråds dokument

Conversations on the Pilgrim Way, ett resultat av flera års samtal i olika grupper världen runt om människans sexualitet, finns nu i en svensk översättning, Samtal på pilgrimsvägen, utgiven av Sveriges kristna råd. Dokumentet behandlar bland annat kyrkornas arbete med att skapa trygga miljöer för alla människor, de sexuella övergrepp som har begåtts inom kyrkorna och uppmärksammats de senaste åren, människohandel, sedvänjor i olika länder, sexuella minoriteter och positiva initiativ som har tagits på församlings-, högskole- och samfundsnivå samt i de olika kyrkofamiljerna. n

BYGGA GEMENSKAP PÅ FESTIVAL

I sommar är det svensk Korsveifestival igen – den ekumeniska Korsvei-rörelsen, som finns i Norge, Danmark och Sverige, bjuder in till en stor festival i Norge vartannat år och till mindre i Sverige och Danmark vartannat. Korsvei arbetar med fyra ”vägvisare” – söka Jesus Kristus, bygga gemenskap, leva enklare, främja rättvisa – och festivalen består av bland annat gudstjänster, bibeltimmar, workshops och konserter. 17–21 juli tar Björkenäsgården nära Örebro emot festivaldeltagarna, som bor i gårdens rum och stugor och i tält och husvagnar. Det går bra att ”provdelta” enstaka dagar. Årets tema är ”Det trotsiga hoppet”, och huvudtalare är Liselotte J Andersson. n KÄLLA: KORSVEI.SE

SKOLMATERIAL MOT ISLAMOFOBI

Med satsningen ”Att förebygga och motverka islamofobi i skolan”, ett stödmaterial för bland andra lärare, vill Forum för levande historia hjälpa skolvärlden att känna igen, förebygga och motverka olika uttryck för islamofobi. Materialet, som består helt av digitala komponenter och kan hämtas på organisationens webbplats, innehåller faktatexter, diskussionsfilmer och förslag på arbetsmetoder. n KÄLLA: FORUM FÖR LEVANDE HISTORIA

Resa för gemensam erfarenhet

Interreligiöst arbete

i Luton inspirerar Linköping

n n n

Fem mil norr om London ligger Luton, en stad med 200 000 invånare, ett fotbollslag som kallas ”The Hatters” och spelar i Premier League och en flygplats som många svenskar med längtan efter Londons storstadspuls har landat på eftersom lågprisbolagen gärna flyger dit.

Få av oss vet mer än så om staden, men när Linköpings interreligiösa nätverk letade efter en plats där det finns mycket att lära sig om samarbete och dialog mellan människor som tillhör olika religioner blev just Luton målet. Tillsammans med representanter för motsvarande grupper i Norrköping och Motala reste de dit i höstas.

nytt råd

– Det finns ju ett ekumeniskt råd i Linköping, berättar Johannes Zeiler.

Han är domkyrkolektor, en tjänst som innebär ett särskilt ansvar för undervisning, lärande och teologisk reflektion.

– Linköpings kristna råd har funnits länge, säger han. Det har ungefär samma sammansättning som på andra håll, och dess arbete följer det traditionella ekumeniska mönstret

med regelbundna möten i föreningsform och med ekumenisk samverkan på olika sätt.

Han berättar om några exempel på den lokala ekumeniken: flera av kyrkorna i pastoratet har lånats ut till ortodoxa församlingar under kortare och längre perioder, och en syriskortodox församling har haft Skäggetorps kyrka som sitt hem i 40 år.

Men en händelse en fredagskväll hösten 2020 gjorde att Svenska kyrkan tog initiativet till ett nytt råd, ett som har en annan funktion. Där samarbetar kyrkans företrädare med företrädare för stadens stora moskéer och för bland annat polis, socialtjänst, media och kommunledning.

bad att få ringa upp

En ung man la ett exemplar av Koranen på en grill tillsammans med bacon, placerade skyltar med islamfientliga budskap på marken, spelade musik som är populär i högerextrema sammanhang och gjorde en film som han publicerade på YouTube och dåvarande Twitter. Grillen hade han ställt utanför Linköpings domkyrka. Sedan dök den brända boken också upp utanför en av stadens moskéer och i Skäggetorp, där många av stadens muslimer bor.

I oktober 2023 blev händelsen det första mål där en svensk domstol har prövat om koranbränning kan utgöra hets mot folkgrupp.

Den kväll när filmen blev uppmärksammad på sociala medier förstod Katja Wiebe att det inte gick att vänta.

– Jag letade upp kontaktuppgifter och skickade sms först för att alla skulle veta vem det var när jag ringde. Det jag frågade var om vi kunde bilda en grupp och samlas för att tala om vad vi kunde göra tillsammans.

INTERVJU ANNA BRAW

”De bästa gångerna har varit

när det har hettat till lite – som när vi har talat om saker som barnuppfostran och kvinnors och

mäns roller. Och när vi har varit gäster i varandras heliga rum.”

johannes zeiler

”kände att vi ville fortsätta”

Katja Wiebe har tidigare varit församlingsassistent men läste kulturantropologi och religionshistoria som student och arbetar nu som integrationspedagog i Linköpings pastorat, mest i Skäggetorp. Det som av allt att döma var en provokation tänkt att skapa splittring blev istället, eller också, omstarten för Linköpings interreligiösa råd. Ett sådant hade funnits tidigare men varit vilande i några år. – Vi hade ju covid­restriktioner, säger hon, men vi som samlades kände att vi ville fortsätta, och det var bra sedan när covid­vaccinet kom – då kunde vi hjälpas åt med att sprida information om det i våra olika sammanhang. Skäggetorps kyrka var en av de platser där man kunde bli vaccinerad.

Nu har hon regelbunden kontakt med företrädare för de tre stora moskéer som finns i Linköping, och i rådet träffar hon, domprosten Mattias Bähr och Johannes Zeiler också poliser, tjänstemän från socialförvaltningen, Linköpings borgmästare och ordföranden i kultur och fritids­nämnden (annars är inga politiker med) samt en journalist från ÖstgötaCorrespondenten.

brobyggare

Det var inte så att inga kontakter fanns tidigare – bland annat har Linköpings pastorat tillsammans med andra i staden gjort ett försök med Fryshusets Tillsammans för Sverige­metod, där unga får berätta om sin tro för varandra och i större sammanhang.

– Men när vi bildade det nya rådet var det viktigt att det inte var enskilda personer som kom, utan att alla som var med hade sin

Johannes Zeiler.

Katja Wiebe.

LINKÖPINGS

INTERRELIGIÖSA RÅD

År 2020 tog Svenska kyrkan i Linköping initiativet till en nystart för Linköpings interreligiösa råd. I rådet ingår sedan dess Linköpings borgmästare, ordföranden i Kultur och fritidsnämnden, kommunens hållbarhetschef och representanter för Polismyndigheten, kommunens säkerhetsavdelning, socialförvaltningen, stadens tre stora moskéer och Svenska kyrkan.

Domprosten Mattias Bähr är med på alla möten.

församling i ryggen, säger Katja Wiebe. Alla i rådet fungerar som brobyggare mellan det offentliga Sverige och de människor som bor här, och alla förmedlar kontakt åt båda hållen.

De tre stora moskéerna i Linköping är en med många bosniska medlemmar, en som tillhör sunni och en som tillhör shia.

– Det är en stor utmaning att få kontakt med de mindre, säger Katja Wiebe.

gemensam erfarenhet

Resan till Luton var delvis en fortsättning på Linköpings stifts engagemang i religionsdialog och integration.

– Stiftet hade ordnat en resa till i Leicester, till St. Philip’s Centre, berättar Johannes Zeiler. Centret i Leicester drivs av den anglikanska kyrkan sedan 12 år och har devisen ”living well together”. Poliser och präster hör till de yrkesgrupper som får utbildning i religionsmöten och mångkultur där, och centret bjuder också in grupper inom trossamfund (till exempel församlingar), skolor, föreningar och företag. Två projekt, Near Neighbours och Prevent, drivs parallellt med stödinsatser för människor i lokalsamhället och forskning. Gruppen från Linköpings stift är några av många internationella gäster som har tagits emot.

– Efter påskupploppen kände vi att det var dags att göra något, säger Katja Wiebe. Jag hade varit i Luton tidigare, och vi kände att vi behövde något som är ännu mer praktiskt än St. Philips – ”såhär kan man tänka och arbeta”. – Och att resa tillsammans ger en gemensam erfarenhet, säger Johannes Zeiler. Planeringens slutfas sammanföll med Hamas­attacken i Israel, och Linköpings kom­

mun gjorde bedömningen att borgmästaren inte kunde resa. Reportern följde inte heller med. Kommunledningarna i Norrköping och Motala gjorde delvis andra bedömningar.

hyllad polisstyrka – Luton är en kraftigt segregerad stad, säger Johannes Zeiler. Arbetslösheten är utbredd, och en stor del av befolkningen lever i ekonomisk och social utsatthet. Samtidigt finns det ett kraftfullt interreligiöst arbete där – de lyckas göra mycket med små resurser. På kommunal nivå är det två personer som har ansvaret för just det här, och när vi var där hade polisen fått en utmärkelse för sitt interreligiösa arbete. Katja Wiebe berättar att en av de saker som gjorde att arbetet kom igång från början var att högerkrafter drev en kampanj och spred rykten. Johannes Zeiler ser en parallell till situationen i Linköping: – Det flyttar in en mycket välartikulerad misstänksamhet och misstro mot allt som är muslimskt, och det går inte att bemöta den med bara rationella argument.

stävja misstolkningar

Under dagarna i Luton mötte gruppen stadens borgmästare, en man som är lärare på en av de kristna skolorna och själv muslim. Deltagarna togs emot i en sikhförsamling, en moské och en anglikansk kyrka. Och så var de med på flera möten med representanter för olika grupper. – Vi gick in i och ut ur olika rum, säger Johannes Zeiler. Politikens, till exempel – de politiker vi mötte hade en självklar och enkel relation till trossamfunden.

Hamas­attacken och Israels reaktion dominerade det Interfaith Council­möte i moskén mitt i Luton där svenskarna fick vara med som bisittare.

– Det var företrädare för en stor bredd av trossamfund som hade samlats, och polischefen, berättar Johannes Zeiler. En muslimsk kvinna talade, och en judisk företrädare, mycket känslosamt – och vi satt där. Det var oerhört. Alla som sa något gjorde det öppet och klart och tydligt, utifrån sin gemenskaps perspektiv. Det var What Would Jesus Do, och Mohammed, och Mose …

Han och Katja Wiebe beskriver båda den stunden som en av resans viktigaste.

– Hur håller man ihop ett land? De talade om att det var viktigt att de fortsatte att hålla samman och stävja misstolkningar av varandra, berättar han. De höll på länge, och en del som satt runt bordet grät. Det var oerhört lärorikt, också hur polisen tog emot kritik.

I Linköping fortsätter rådet sitt arbete. Allt är inte enkelt – en av moskéerna har fått stänga på grund av regler om den fastighet som används, och en del av dess medlemmar är besvikna på kommunen. Det finns ortodoxa kristna som är besvikna på Svenska kyrkan för att den samarbetar med muslimer.

– Jag skulle önska att vi kunde arbeta mer med fördjupning, säger Katja Wiebe. Särskilt bland unga.

– Det tar tid att arbeta med det här, säger Johannes Zeiler. Men vi har ett viktigt mål – att bidra till det goda samhället. Nu är det upp till bevis.

– Linköpings kommun har börjat förstå att tron är en positiv sak, säger Katja Wiebe.

– De bästa gångerna har varit när det har hettat till lite – som när vi har talat om saker som barnuppfostran och kvinnors och mäns roller, säger Johannes Zeiler. Och när vi har varit gäster i varandras heliga rum. n

Lyssnande hör ihop med tro

ola frideblad arbetar med unga örebroares berättelser

n n n

INTERVJU ANNA BRAW

BILD ULLA-CARIN EKBLAD

– När jag lyssnar på mina ungdomar

tänker jag ofta: att de är här och

försöker ! säger Ola Frideblad.

– Man kan skriva till dem på anstalterna, säger Ola Frideblad. Så det är det jag får göra nu. Handskrivna brev! Jag skrev till en av dem häromdagen om att han ska sköta sig där han är nu, om att försöka ha disciplin och om att jag tror att det finns en väg framåt. Och så påminde jag honom lite om minnen som vi har tillsammans.

Ola Frideblad arbetar med ungdomar i Örebro. Han delar sin arbetstid mellan kyrkan, Folkets hus i Vivalla, stadens grundskolor och gymnasieskolor, Hjärsta gård och allaktivitetshuset Tegelbruket. Kanske är det enklast att beskriva honom som pedagog med inriktning på ungdomar, integration och religionsmöten. Och musik. Och demokrati – hans workshops är Svenska kyrkans bidrag till den demokratiakademi för unga som Örebro kommun erbjuder som en treveckorskurs tillsammans med olika instanser och organisationer i staden. Och studiestöd, Tegelbrukets begrepp för läxhjälp.

Några av de unga som hade funnits med i olika konstellationer runt honom i flera år är dömda för grovt sabotage mot blåljusverksamhet under det som har kommit att kallas Påskupploppet i Örebro.

”ungdomar som vi har trott på”

Det var en turbulent tid i en rad städer i Sverige när ”koranbränningarna” ägde rum. De hade förberetts med tillstånd från polisen, men i an­

slutning till dem hände mycket som har lett till rättegångar. I Örebro blev utryckningsfordon förstörda och poliser skadade.

– Den kväll när påskkravallerna bröt ut var vi i Vivalla och försökte samla ungdomarna dit, berättar Ola Frideblad.

Han och andra som känner många ungdomar arbetade både inför den utannonserade demonstrationen och under veckan efter med att prata och lugna. En del av det arbetet pågår fortfarande – som när han skriver brev.

– Det är klart att det skaver och är jobbigt, säger han. Att ungdomar som vi har trott så mycket på är med i ett upplopp. Att ungdomar som vi har sett som förebilder, som vi har litat på, dras med.

Men det arbete som hade pågått i flera år före upploppen, och som har utvecklats i olika riktningar, fortsätter. Ola Frideblad berättar om hur de första stegen till ”Tro möter tro Ung” togs när ungdomar från olika församlingar i staden började träffas och lära känna varandra. ”Kunskap skapar broar av förståelse” – det är ett slags valspråk. Och så talar han om att lyssna.

– Det är det bästa, bästa, säger han, att få lyssna till så mycket. Det tror jag inte att många får känna så som jag får.

religionsdialog för unga – Örebro är en segregerad stad, säger Ola Frideblad. Örebro var också först i Sverige med religionsdialogarbete. Det var ett bra samarbete, kyrkorna, olika moskéer, Bahai. Men det var bara dialog mellan vuxna. Och det är så viktigt att ungdomarna också får lära känna varandra. Vi började med att ungdomsgrupper i församlingarna fick träffas.

Tro möter tro Ung gör ett besök på Rudbecksgymnasiet i Örebro: Carolin Wiborg, Ola Frideblad, Asser Mir och Hanad Mohammed.

Dagen efter den här intervjun dyker en gruppbild upp på Facebook: Ola Frideblad som håller i telefonen, och runt honom tre stora leenden till. ”Idag har Tro möter tro Ung besökt Rudbecksgymnasiet. Vi har berättat om hur det är att mötas över religionsgränserna, om resor, liberala moskéer, synagogor, fredsbön, fredsgudstjänster och mänskliga rättigheter. Ja, om det viktiga fredsarbete som Tro möter tro gör på hemmaplan! Ungdomarna på Rudbeck kom med många bra frågor. Asser sammanfattar med orden: det blev succé!”

Arbetet med ungas religionsmöten i Örebro är i mycket inspirerat av Fryshuset i Stockholm och verksamheten Tillsammans för Sverige. Dit har Ola Frideblad och hans kolleger tagit med sina ungdomar vid flera tillfällen, för i Örebro finns ingen synagoga, och att också möta unga företrädare för den judiska tron är en avgörande del av dialogen.

lyssna och förstå

– Att höra mina ungdomar berätta är något av det finaste som finns, säger Ola Frideblad. Han berättar om hur varje ny grupp som formas först kommer överens om regler för hur det som sägs ska tas emot och att det ofta

kommer fram kloka tankar då: vi ska lyssna och förstå, inte försöka hitta rätt och fel, och allt som sägs stannar i rummet.

– Många Post­It­lappar är det också, säger han. Det är faktiskt bra!

Den storytelling ­ metod som används i Tillsammans för Sveriges sammanhang och i Tro möter tro Ung innebär att var och en av deltagarna förbereder en personlig berättelse och har möjlighet att framföra den muntligt inför de andra.

– De flesta brukar berätta om någon gång när deras tro och livsåskådning blev tydliga för dem. Ett exempel kan vara en ung tjej som berättar om när hon tog på sig slöjan första gången. Man delar sin story, och de andra får visa om den har gett dem kunskap, om den har väckt deras intresse, om den kompletterar det de visste och tyckte eller om den komplicerar det. noas ark

”En väldig mångfald” och ”en oerhörd rikedom” är några av de uttryck som Ola Frideblad använder när han ska berätta om det han har fått höra de senaste åren.

– När ungdomar vågar berätta, vågar vara sårbara … Rent allmänt kan man säga att religionen är ett system för tillhörighet, men det är också ett system för läkedom. När ungdomarna arbetar med sina berättelser blir det så tydligt att de är medlemmar, att de har rötter, att de tillhör något.

En ung man som har bidragit med sin berättelse ibland refererar till Koranens avsnitt om Noa och arken som sin vändpunkt.

– Han säger att när han var tonåring hamnade han i ett gäng och sket i skolan. Men så

OLA FRIDEBLAD

KOMMER FRÅN: Guövik i Karlshamns kommun – det var segelbåtarna och havet, och jag gick i söndagsskola i

Påryds församlingshem

BOR I: Örebro med min fru

Kristina och mina döttrar

Selma och Turid

ÄGNAR MIG ÅT: är teolog och småbarnspappa och arbetar som projektledare i S:t Mikaels församling i Örebro med bland annat Tro möter tro Ung, studiestöd på Tegelbruket, podden Deep Talk, demokratiakademi och skolbesök, spelar piano, lär mig arabiska, tränar och läser

BAKGRUND: fil kand i teologi samt lärarprogrammet med inriktning religion och musik vid Umeå universitet – musik får mig att förstå världen, de religiösa traditionerna är som stämmorna i en fuga

LÄSER JUST NU: Richard Rohrs The Divine Dance och

Anton Tjechovs Ravinen

läste han om Noa. Det är det han berättar om. Det var en religiös upplevelse som gav honom en riktning i livet. Också jag som har sett det här i så många år är påverkad av mediabilderna och tycker att det här är något som man inte hör om så ofta inom islam. Men mönstren finns ju i de abrahamitiska religionerna! Och det är en så fin grej att de här ungdomarna kan uppleva det och få en riktning.

balanserar på gränsen

FOTNOT: En längre version av denna intervju har publicerats i Strängnäs stifts tidning Portalen.

Verksamheterna och platserna i Olas Frideblads arbete går in i varandra samtidigt som de har sina egna metoder och namn och delvis når olika målgrupper. Studiestödet, till exempel, är igång fyra eftermiddagar i veckan, måndag till torsdag, och ibland på fredagarna också. – De som är med i Tro möter tro har ju oftast en egen tro, och vi talar om den, säger han. Till Tegelbruket kommer många andra också, där träffar vi alla möjliga. Det är ett aktivitetshus med femton replokaler, ramper, bollhallar,

klättring, gym, boxning, och schack har blivit väldigt stort … och så har vi studiestöd i caféet. När vi började 2015 var det ett renodlat språkcafé för ungdomar och vuxna. Nu är vi oftast två–fyra vuxna och ungefär 20 ungdomar.

Många av de unga som kommer är födda i ett land i krig eller har föräldrar som har kommit till Sverige av liknande anledningar.

– Det är en sådan mental press på dem, säger Ola Frideblad. Det vi gör är väldigt mycket att prata igenom hur de mår och läsa deras uppgifter och texterna tillsammans. Många av dem balanserar på gränsen på olika sätt, också de som är födda i Sverige. Många har sett våld som barn. Många har blivit muddrade inne i stan. Det finns 15–16­åringar som har förlorat tolv personer i sin familj. När jag lyssnar på dem tänker jag ofta: att de är här och försöker!

mormors syster

Nu vore det egentligen helt logiskt att de unga männen på anstalterna fick det sista av utrymmet här. Eller några av dem som har försvunnit från Örebro – en är fast i en storstad i Mellanöstern och skickar förtvivlade meddelanden. Eller ”svärmorsdrömmarna”, en grupp svartklädda unga män som Ola Frideblad tror att många skulle kunna uppfatta som ett gäng och som han har lärt känna, samtalat med, rest med och kallar ”bästa, bästa”.

Men så är det ju mormors syster Ann­Marie, hon som kanske satte igång alltihop.

– Hon var en riktig kyrktant, och hon kunde verkligen lyssna. Redan som tonåring förknippade jag lyssnandet med tro. Hon, och hennes medkänsla, var helt avgörande för att tron skulle få en så central plats i mitt liv. Sista gången jag pratade med henne var några dagar innan hon gick bort. När alla andra relationer höll på att falla bort för henne fanns det en relation kvar. Tron bar henne. Kyrktanterna, är de inte vår tids heliga män? n

”Gud

vet att det finns plats för Per och Roland”

Samtal ledde till vänskap och samarbete

– För mig är det så tydligt: vill vi leva tillsammans kan vi det, säger Roland Vishkurti.

Han är imam på Islamic Center i Malmö och vän

med Per Kristiansson, präst i kyrkan som är en av moskéns grannar.

INTERVJU OCH BILD

ANNA BRAW

n n n Det är en fredagsförmiddag i maj, och den som kommer in genom portvalven på Islamic Center nära Jägersro i Malmö hör en mansröst som reciterar Koranen. Är det någon inne i moskén eller kanske en skiva?

– Jag vet inte, säger Per Kristiansson. Vi får fråga Roland.

Roland Vishkurti dyker upp i ytterdörren nära sitt kontor med det stora sammanträdesbordet. Han har ordnat kaffe, te, dadlar och havrekakor.

– Det är en inspelning, säger han, det är en av mina gamla lärare i Libyen, faktiskt. Men det finns massor av inspelningar. Jag brukar sätta på någon av dem på fredagsförmiddagarna.

för alla muslimer i malmö

Per Kristiansson, som har Västra Skrävlinge kyrka som en liten del av sin tjänst (resten är på stiftskansliet i Lund, där han arbetar med bland annat missionsfrågor), har varit på Islamic Center många gånger sedan han kom tillbaka efter ett års arbete på Filippinerna 2018.

Roland Vishkurti har varit imam här i ungefär femton år. Islamic Center är en av Malmös stora moskéer och har medlemmar från många länder. Den grundades med visionen att kunna vara en moské för muslimer i hela Malmö, inte en etnisk. Många av de tidiga medlemmarna kom från Balkan.

Men det var svårt att hitta en imam som var intresserad av den sortens uppdrag, tillräckligt ung för att orka och tillräckligt flexibel för att vilja arbeta i just Malmö.

Så kom det sig att Roland Vishkurti, som hade flyttat från Albanien till Libyen för att studera, blev uppvaktad och tillfrågad.

Och så kom det sig också, flera år senare, att han och Per Kristiansson träffades och blev goda vänner.

en vanlig albansk familj

Per Kristiansson kom tillbaka till Malmö från Filippinerna, där han och hans fru Gunilla, som är barnmorska, hade arbetat som volontärer i Svenska kyrkans systerkyrka Iglesia Filipina Independiente. Tidigare hade de varit Svenska Kyrkans Missions utsända där, och inemellan hann de med en rad år som kyrkoherdefamilj på landet nära Trelleborg. Markaryd är den plats där allt började för hans del, och han berättar om hur möten med flera missionsvisionärer ett efter ett väckte hans intresse och engagemang för människor i andra länder och deras tro.

Roland Vishkurti föddes i det kommunistiska Albanien.

– Vi var en vanlig albansk familj, kulturella muslimer, säger han. Det fanns små saker som att min mamma läste bordsbön, men vi visste inte vad det var. Jag hade en farbror som hade studerat islam och kunde läsa Koranen, men han talade aldrig om det.

När han var i tolvårsåldern kom friheten, och då blev också människors tro synlig:

– Mitt första möte med religion var 1991. Det fanns en mycket lärd äldre imam, och honom träffade jag aldrig, men en yngre man som inte kunde så mycket försökte hjälpa honom, och han kom till oss.

ISLAMIC CENTER

Moskén Islamic Center ligger vid Jägersro och Rosengård i Malmö och byggdes i början av 1980-talet. Initiativtagare var Bejzat Becirov. I samma byggnad finns friskolan Ögårdsskolan. Medlemmarna och skolans elever har många olika nationaliteter, och fredagsbönerna brukar samla ungefär 1 300 deltagare.

Islamic Center tar emot studiebesök från bland annat skolor och är ett av de tre gudstjänstrum som många av Malmös femteklassare besöker på ”Abrahams tält”-resan. Moskén finns representerad i bland annat Tro och tolerans men ingår inte i Malmö muslimska nätverk.

studier i libyen

Till Roland Vishkurtis skola kom också amerikanska missionärer som sjöng kristna sånger på albanska med barnen. Koranen fanns inte på albanska vid den tiden, men Bibeln var översatt.

När det var dags för honom att välja gymnasium hade en grupp lärare med muslimsk bakgrund återuppbyggt en skola som hade funnits mellan 1920­talet och 1960­talet och erbjöd konfessionell undervisning där.

– Det var lärda män som själva hade gått i den skolan, berättar han.

Och när han ville fortsätta studera islam efter fyra år på gymnasiet blev det ett erbjudande från Libyen som lockade honom mest.

– Jag visste inte vad ett embargo var, och när jag flyttade dit var det min första utlandsresa – först Grekland, sedan Malta, sedan båten till Libyen.

litet möte

Per Kristiansson hade kommit regelbundet till Islamic Center för att samtala med dess grundare, Bejzat Becirov, i flera år.

– Jag satt här och lyssnade på honom och lärde mig mycket om hans dröm och hans vision för Islamic Center. Och jag visste att det fanns en imam, men jag såg honom aldrig.

– Bezjat var så mån om mig, han ville inte att jag skulle få för mycket att göra och flytta härifrån, så det var många möten jag inte var med på, han höll undan en massa saker för att jag skulle kunna arbeta med det jag ville, säger Roland Vishkurti och skrattar.

Så kom den ene hem efter ett besök i Albanien och den andra från ett år på Filippinerna, och så skulle Malmös Tro och tolerans­grupp samlas, och just den gången var det inte 20–25 personer där som det brukar vara utan bara tre eller kanske fyra, så de som var med hann verkligen tala med varandra. Det var där de möttes.

vänner och kolleger

– Mötet var i Västra Skrävlinge, berättar Per Kristiansson, och vi talade mest om allmänna saker, hur vi kände varandra, våra bakgrunder. En av de andra som var med hade en speciell bakgrund.

– Per föreslog att vi skulle berätta om oss själva, säger Roland Vishkurti.

– Jag upptäckte direkt att Roland och jag har samma sorts humor, säger Per Kristiansson.

– De som inte känner mig förstår inte alltid när jag skojar, säger Roland Vishkurti.

Kanske, funderar Per Kristiansson, fanns det en mening med de många mötena med Bejzat Becirov – för när han till slut träffade Roland Vishkurti kände han redan till Islamic Center och dess verksamhet väl.

Det dröjde inte länge förrän de började betrakta varandra som vänner och kolleger i arbetet för Malmös invånare.

– Vi ses ju på de interreligiösa mötena, men vi föreläser också tillsammans, är med på utbildningar, besöker ett par av folkhögskolorna, säger Per Kristiansson. Vi har lärt oss mycket om varandra när vi är ute och berättar.

Roland Vishkurtis.

FOSIE FÖRSAMLING

Stadsdelen Rosengård är en del av Fosie församling i Malmö pastorat. Västra Skrävlinge kyrka är den gudstjänstlokal som församlingen har i Rosengård. Den ligger mellan Islamic Center och den katolska S:ta Maria kyrka. Under stadsdelens tidiga år fanns det en stadsdelskyrka i centrum, men den är avsakraliserades 1990 och används nu som fritidsgård av Malmö stad. I Västra Skrävlinge kyrka firas mässa på söndagar samt Taizémässa på torsdagar, och här finns också bland annat körer och öppna verksamheter för barnfamiljer och daglediga.

fredagsbön och söndagsgudstjänst Vad finns det för likheter mellan prästens och imamens arbete?

– Vi leder ju bön och gudstjänst båda två, säger Per Kristiansson, och vi träffar människor vid de viktiga ögonblicken i deras liv. Till gudstjänsterna i Västra Skrävlinge kommer det människor med alla möjliga bakgrunder –ortodoxa, konvertiter, katoliker, frikyrkliga –så det är hela världen på ett sätt som liknar hur det är här på Islamic Center.

De jämför fredagsbönen med söndagsgudstjänsten, och Per Kristiansson konstaterar att moskén har tusentals deltagare i sin bön och att hans församling har färre.

När det gäller utbildningsuppdraget, som båda har, skiljer arbetssätten sig åt. Svenska kyrkan satsar mycket på konfirmation för tonåringar, men islam har ingen motsvarighet. Mindre grupper av barn och vuxna deltar i koranskola och orienteringskurser i islam.

– Det är jag som undervisar barnen i koranläsning, berättar Roland Vishkurti, och det är föräldrarna som vill att deras barn ska få undervisning. Jag vill uppmuntra unga till att studera. Så mycket kunskap man har, så stor blir människan! Jag vill säga till dem: Du lever här, inte på TikTok eller Instagram. Ta vara på

möjligheterna. Så länge du är ung är det en gåva och en välsignelse, och du har stora möjligheter här i Sverige.

”vill vi göra livet bättre kan vi det” – Det vi ser, och det vi har gemensamt, säger Per Kristiansson, det är att vi kan leva tillsammans och att vardagens dialog är möjlig. Nu ser Malmö ut som det gör, och då är det viktigt att vi kan göra saker tillsammans och synas tillsammans. Konstigare än så är det inte.

– För mig är det så tydligt: vill vi leva tillsammans kan vi det, säger Roland Vishkurti. Vill vi göra livet bättre kan vi det. Jag vill visa på andligheten och religionen, och jag vet att den kan bli skadlig när den tolkas fel. Men vi kan också förvänta oss något positivt och se det positiva i den situation där vi lever.

Han berättar om hur han försöker undvika att ge sin uppmärksamhet till företeelser som koranbränningar och tal om att riva moskéer.

– Jag tror att Gud har förberett något fint och gott för oss, säger han. Många har hört av sig med frågor om det som händer, och då har jag kunnat ge Koranen till dem. Man måste tro på det man vill göra. Man måste ha viljan.

– Det blir lätt så att vi håller oss mest i våra egna små bubblor, säger Per Kristiansson.

– Och bubblan blir mindre och mindre, säger Roland Vishkurti.

– Men om man möts, om man träffas, då uppstår vänskap ibland, säger Per Kristiansson. Det är i sig något fantastiskt. Vi är människor först.

– Vi kan leva tillsammans, säger Roland Vishkurti igen. Det finns plats och resurser för alla. Egoismen är inte verkligheten. Gud vet att det finns plats för Per och Roland. n

I kärlek till islam – i trohet till kristus

i juli 2013 reser fader Paolo Dall’Oglio i största hemlighet till Raqqa i norra Syrien. Där har IS , den islamiska staten, sitt högkvarter. Han när ett vagt hopp om att kunna förhandla loss några av dem som IS har kidnappat, bland andra två biskopar, och att kanske också kunna bidra till ett slut på det förödande syriska inbördeskriget.

Den 29 juli fängslas han av IS , och med det försvinner spåren efter honom. Sedan dess har inget annat än rykten hörts, och hans kropp har aldrig återfunnits.

fader paolo var inte naiv, han var väl medveten om riskerna, men han visste att om någon skulle kunna tala med IS ledning var det han. Han talade inte bara flytande arabiska med syrisk dialekt. Han talade också flytande islamiska, det vill säga han kunde Koranen utan och innan, han var hemmastadd i islams historia och traditioner, lära och uttryck, och han älskade den muslimska kulturen och sina muslimska medmänniskor.

Han hade kritiserat den syriska militären för behandlingen av oppositionen, och vid ett

tillfälle när han hade deltagit i begravningen av en kritisk författare hade han blivit utvisad från Syrien.

sin bakgrund hade fader Paolo Dall’Oglio i den italienska vänstern, men han hade tidigt vigt sitt liv till att leva som Kristusvittne i islams värld, till att tränga längst ned i den arabisk­muslimska kulturen, till att be, arbeta och samtala med sina muslimska grannar.

1975 var han 21 år gammal, och då anslöt han sig, med Charles de Foucault och Louis Massignon som förebilder, till jesuitorden för att bli missionär i den muslimska världen.

Efter 14 års studier av arabiska och islam, krönta med en doktorsavhandling om hoppet i islamisk teologi, fann han sin plats. Den låg i bergen vid ökenranden norr om Damaskus och var ett övergivet bysantinskt kloster, Deir Mar Musa al­Habashi, Moses etiopierns kloster. Under hans ledning började det restaureras.

I Deir Mar Musa, som klostret oftast kom att kallas, grundade han 1992 en ny klosterorden. Han gav den namnet al­Khalil, Vännen, det namn som muslimsk tradition gett Abra­

TEXT SAMUEL RUBENSON

ham. Denna nya lilla orden fick fyra uppdrag: bön, arbete, gästfrihet och dialog med islam.

det visade sig vara svårt för fader Paolo att få sin radikala inlevelse i islam och sin radikala klosterorden erkända. Detta tvingade honom till att grundligt tänka igenom vad islam som kultur och religion betyder för kyrkan.

Det kan inte, menade han, handla om att jämföra kristendom och islam, att hitta likheter eller kompromisser. Det måste handla om hur Gud handlar i islam och vad Gud förväntar sig av kyrkans möte med islam. Ja, ytterst måste det ju handla om att finna en väg till en sådan kärlek till islam och solidaritet med muslimer som gör det möjligt att bli muslim utan att överge sin kristna tro eller kristen utan att överge islam.

Boken Amoureux d’Islam, croyant en Jésus (se fotnot) skrev han tillsammans med Églantine Gabaix­Hiaté, som hade skickats som volontär till Deir Mar Musa av en fransk organisation. Hon blev ett slags sekreterare åt honom när han skulle berätta om sitt arbete och sin orden för Vatikanen och förhoppningsvis få en

bekräftelse på att den katolska kyrkan förstod vad han gjorde och ett godkännande. Deras samtal under den processen resulterade också i denna bok 2009 och i ytterligare en, La rage et la lumière – Un prêtre dans la révolution syrienne, 2013, samma år som han försvann.

I boken berättar fader Paolo om sin svåra brottning. Han har kämpat i många år, och kämpar vid den här tiden fortfarande, för att förena sin vördnad inför och kärlek till sina muslimska grannar med kyrkans tro och tradition. Han förringar inte problemen eller motsättningarna, men hela tiden letar han efter sprickorna där ljuset kan komma in. Han är övertygad om att profeten Muhammad och islams historia bär med sig både korrektiv och välsignelser för kyrkan och för hela Guds skapelse. Men vi behöver alla lägga ifrån oss fundamentalism, egenrättfärdighet och inkrökthet i vårt eget.

För som fader Paolo säger i sin bok: ”Om man är van att se saker i svartvitt kommer man ingen vart. De vackraste stunderna på dagen är just gryningen och skymningen, nyansernas tid.” n

PAOLO DALL’OGLIO föddes i Italien 1954 och blev jesuitmunk vid 21 års ålder. Han började studera arabiska och islam och bodde och reste i Mellanöstern under sin utbildning. När han kom till Deir Mar Musa i Syrien förändrades hans uppdrag delvis – han fortsatte att arbeta med möten mellan kristen tro och islam på olika nivåer i samhället men grundade också en ny kommunitet. Under åren fram till det syriska inbördeskriget tog denna kommunitet emot studiebesök, gäster och volontärer från stora delar av världen och blev mycket uppmärksammad för sin gästfrihet och sin religionsdialog. I nära tio år gjorde svenska grupper regelbundna besök där, och ett reportage från ett av dessa besök publicerades i nummer 2 2000 av Uppdrags Missions föregångare Hela Jorden.

Paolo Dall’Oglio 2009.

FADER PAOLO reste

också mycket i andra delar av världen för att inspirera till arbete i kommunitetens anda, och i januari 2010 besökte han under ett par veckor Sverige och Norge och deltog bland annat i en konferens om monastisk spiritualitet på Bjärka-Säby.

I juni 2012 blev han utvisad från Syrien. Drygt ett år senare fängslades han av IS när han var på väg till Raqqa.

Många försök att ta reda på vad som hände fader Paolo har gjorts, men än så länge har inga tydliga spår hittats. Många tror att han blev mördad inom några dagar efter kidnappningen.

Kommuniteten finns kvar och arbetar fortfarande med bön, arbete, gästfrihet och dialog med islam. Flera böcker har skrivits om den och om fader Paolo.

Vid paradisets port

en katolik har just dött . Han har levt ett exemplariskt liv, han har gått i mässan varje söndag och rentav klarat att läsa med på latin, och han har biktat sig varje år. När han nu kommer till paradisets port är han lätt om hjärtat och förvissad om sina privilegier.

Sankte Per tar emot honom och tittar först i sina register, sedan i datorn. Katoliken är mycket riktigt registrerad, allt verkar ordna sig till det bästa.

Men Sankte Pers uppsyn blir alltmer bekymrad. Det ser ut som om han letar efter något.

Katoliken väntar tålmodigt. Datorproblem, förstås …

Efter en stund säger Sankte Per:

– Det är förargligt, men det saknas en sak.

– Det skulle förvåna mig, svarar katoliken, allt var i ordning vid mitt frånfälle!

– Ja, men jag letar här och jag kan inte se vem som är din muslimske vän.

– Min … vadå?

– Din muslimske vän. Det finns ingen angiven.

– Men snälla nån, varför skulle jag ha en muslimsk vän?

Sankte Per svarar:

– För att komma in i paradiset måste du ta med dig din muslimske vän …

När han ser katolikens förfärade uppsyn tillägger han milt:

– Men det går säkert att ordna. Vänta här lite på bänken vid ingången.

Den avvisade kandidaten är utom sig. Han kokar av ilska när han sätter sig på bänken.

Det sitter en annan man där och väntar. Utan att titta på honom utbrister han:

– Byråkrati, alltid samma sak! Det saknas tydligen något i min journal!

Den andre svarar med eftertryck:

– Det var samma för mig, jag fick inte komma in! Datorerna krånglar till allt. Det var enklare förr!

– Vilken skandal! Vi måste klaga!

Han ser på sin granne.

Det är en mörkhyad, skäggig man i turban, och han säger:

– Allt var perfekt i mitt fall, jag bad fem gånger om dagen, jag stod längst fram i moskén varje fredag för att lyssna på predikan, jag har till och med varit i Mecka. Jag förstår inte vad det är som fattas!

Även han har varit framme vid luckan utan framgång.

Nu sätter de igång att prata om allt som är snett med dagens samhälle.

De pratar och pratar, och de börjar berätta för varandra om sitt liv, sina rättigheter, sina goda gärningar …

Efter en stund sänker de rösterna och berättar om sina små snedsprång, sina små avsteg … Ja, allt kanske kommer att ordna sig till slut ändå. n Ur I kärlek till islam, i trohet till Kristus

Vår framtida gemenskap

vi går mot ett globalt samhälle som vi hoppas ska vara demokratiskt och kunna ge uttryck för rikedomen i våra andliga traditioner på bästa sätt. Tilliten är det som inspirerar till att ge av det bästa.

Jag vänder mig lika mycket till kristna som till muslimer och andra – var och en av oss kommer att träffa på en sådan nästa som han har vågat hoppas:

Lita på den muslim som är din nästa, han kommer att bli en källa till liv för dig.

Föreställ dig en positiv utveckling för den kristne som är din nästa – då har du vunnit en generös vän.

Försök att hitta en konstruktiv roll i förhållande till dina arbetskamrater som har en annan religiös tradition. De kommer att spela en positiv roll för dig.

Ta initiativ till att besöka främlingen mitt emot när det är eid. Då vinner du en tillgiven granne.

I stället för att ständigt fråga oss vilken konservativ inställning, vilket religionskrig, vilken ömsesidig bitterhet, vilken offermentalitet som kan hjälpa oss att förbli trogna våra förfäders gudar bör vi fråga oss vilken generös och kreativ utveckling den ende Guden kallar oss till, vår framtida gemenskaps Gud. n Ur I kärlek till islam, i trohet till Kristus

FOTNOT: Boken

Amoureux d’Islam, croyant en Jésus kommer ut i svensk översättning senare i år med titeln I kärlek till islam, i trohet till Kristus. Lunds Missionssällskap och Arcus förlag samarbetar om utgivningen, som blir den första i en tänkt skriftserie med sällskapet som avsändare. Maria Store har gjort översättningen.

Dessa båda texter är hämtade ur denna bok.

”Unga idag vet så lite om vår

historia”

Desmond Tutuporträtt

tänkt för både

omvärlden och

Sydafrika

– Ta kontakt med era vänförsamlingar i Sydafrika igen! säger

Marika Griehsel.

I hennes film om Desmond Tutu syns glimtar av en lång vänskap.

n n n I år hölls Lunds Missionssällskaps årsmöte på biografen Panora på Friisgatan i Malmö. I en av biosalongerna syntes sällskapets emblem på filmduken, och framför den satt ordföranden Samuel Rubenson och sekreteraren Per Kristiansson vid ett bord.

Så släcktes salongen ner, och årsmötesförhandlingarna följdes av en visning av Marika Griehsels dokumentärfilm om Desmond Tutu, A Tree Has Fallen, som har kommit till med stöd från sällskapet.

mycket material fanns redan

– Det var Mikael Ringlander i Göteborg som sa: ”Ska du inte göra en film om Desmond Tutu?”, berättar Marika Griehsel. Och jag tänkte: ”Nej, det ska jag inte.” Men sedan började jag ändå.

Marika Griehsel började som SVT­korrespondent i Afrika 1990 och fortsatte att rapportera därifrån i 15 år. Det var en tid när stora förändringar ägde rum i Sydafrika. Bland annat var hon med när Nelson Mandela kom ut från fängelset och när de första fria valen ägde rum. Kolonialtidens skuggor rörde sig över landet – det gör de ju fortfarande – och förhoppningarna om en ”Rainbow Nation” och en fredlig övergång från apartheid till verklig demokrati och ett jämställt samhälle infriades inte helt.

Att hon träffade Desmond Tutu vid upprepade tillfällen under de åren och i och med

det också lärde känna hans medarbetare och hans familj gjorde att hon hade ett stort arkivmaterial och många att intervjua.

svensk pojkskola

2007, när John Allens Desmond Tutu­biografi Rabble­Rouser for Peace kom ut på svenska med titeln Rättvisans rebell, bjöds Desmond Tutu in till Bokmässan i Göteborg och gjorde bland annat ett framträdande på Se människanscenen. Den är en del av Kultursamverkan, det arbete som prästen och fotografen Mikael Ringlander ansvarar för i Göteborgs stift och som syftar till att föra kyrka och kulturliv närmare varandra.

Bokmässebesökarna fick möta den sydafrikanske ärkebiskopen, och Mikael Ringlanders bilder vittnar om en stor glädje från båda håll. En av dem har blivit vinjettbild i A Tree Has Fallen.

Det var inte första gången Desmond Tutu var i Sverige – han hade bland annat kommit till Rättviks stiftsgård 1989 och sedan återvänt dit vid flera tillfällen.

Och den första kontakten med Sverige uppstod redan när han som pojke bytte skola och skrevs in vid det pojkinternat som Svenska Kyrkans Missions utsända drev i Roodepoort.

ett träd som gav skugga I filmen medverkar flera av dem som arbetade tillsammans med honom, bland andra John Allen som var en av hans närmaste medarbetare i den anglikanska kyrkan. Det är han som beskriver Desmond Tutu som ett träd som gav andra skugga (att hitta skugga är ju livsviktigt i Sydafrika) och hans död som att det trädet har fallit. Mpho Tutu, som blev medförfattare

till en av sin pappas sista böcker, berättar om hans stora personlighet och om hur mycket hustrun Leah betydde för honom. Satirtecknaren Jonathan Shapiro, med signaturen Zapiro, visar sina karikatyrer av den rödklädde ärkebiskopen och berättar om hans reaktioner på dem och om allvaret i bilderna – som när Desmond Tutu och Nelson Mandela hjälplöst tvingas stå och se på medan en vacker regnbåge kollapsar och rinner bort i en grå sörja. I arkivmaterial från framträdanden och intervjuer skämtar Desmond Tutu om Nelson Mandelas förfärliga skjortor och talar allvar både i enrum och inför stora folksamlingar.

visas gratis i församlingar

Marika Griehsel och hennes partner, Simon Stanford, bor numera i Sverige men återvänder ofta till Sydafrika. I arbetet med A Tree Has Fallen har hon varit regissör och producent, och han har filmat tillsammans med Michael Jaspan. Sedan Svenska kyrkan presenterade filmen i november förra året har den bland annat visats på Sigtunastiftelsen. – Jag hoppas att den ska kunna visas i många församlingar framöver, berättar Marika Griehsel. Det är gratis för församlingarna, och har jag möjlighet kommer jag gärna och berättar och svarar på frågor också.

Till visningen på biografen i Malmö har hon med sig sin kollega Concord Nkabinde, som har komponerat och spelat in musiken till filmen. Ett av hans pågående projekt är att använda Desmond Tutus och andras tal och musiksätta delar av dem, och i filmen visar han ett sådant exempel och berättar om vilken inspiration Desmond Tutus personlighet och hans kamp för rättvisa och försoning är i arbetet. Han intervjuar också unga sydafrikaner om deras relation till Desmond Tutu.

– Många unga idag vet så lite om vår historia, de vet inte ens vem han var eller vem Nelson Mandela var, säger Concord Nkabinde. I filmen träffar han flera som inte känner igen den bild av Desmond Tutu som han håller upp – men också ett par som gärna vill tala länge om vad frihetskampen innebar och om vad som är viktigt att arbeta med nu.

– Vi har talat om att använda materialet från filmen i korta avsnitt och sprida dem på sociala medier i Sydafrika för att nå fler, berättar Marika Griehsel.

”ni är välkomna till oss”

Under samtalet efter visningen i Malmö uppmanar de båda två alla svenskar som har haft vänskapsband med Sydafrika att återuppta dem.

– Ta kontakt med era vänförsamlingar i Sydafrika igen! säger Marika Griehsel. Det finns säkert någon som minns er.

Hon säger att en av de saker hon vill arbeta för är att göra kontakterna mellan länderna levande igen – de var så betydelsefulla under Sydafrikas omvälvande år, men de är minst lika viktiga nu.

– Ja, ni är välkomna till oss, säger Concord Nkabinde. Ni behöver inte tänka att ni måste ge stora bidrag. Vi vill ta emot er som gäster. n

Marika Griehsel och Desmond Tutu möts 2015.

DESMOND TUTU

7 OKTOBER 1931 Föds i Klerksdorp i Sydafrika. Hans föräldrar har xhosaoch tswana-rötter.

SENT 1930­TAL Kommer till Johannesburg och börjar i en skola som drivs av metodister. Byter till Swedish Boarding School.

1955 Har gett upp tanken på att bli läkare och tar istället lärarexamen.

Gifter sig med Nomalizo Leah Shenxane, född 1933 i Krugersdorp.

1957 Slutar som lärare och börjar studera vid St. Peter’s Theological College i Johannesburg.

1961 Vigs till präst i den anglikanska kyrkan.

1962 Flyttar till London för att studera.

1966 Masterexamen vid King’s College i London.

1972 Utses till biträdande direktor i Kyrkornas världsråd.

1975 Blir domprost i St. Mary’s Cathedral i Johannesburg – domkyrkan har aldrig tidigare haft någon svart domprost.

1976 Vigs till biskop i Leshoto stift.

1978 Blir generalsekreterare i Sydafrikas kristna råd.

1980­TAL Blir alltmer synlig som talesperson för Sydafrikas svarta befolkning och som apartheidkritiker.

1984 Tar emot Nobels fredspris för sitt arbete mot apartheid.

1985 Vigs till biskop i Johannesburgs stift.

1986 Vigs till ärkebiskop i Kapstaden – den anglikanska kyrkan i Sydafrika har aldrig tidigare haft en svart ärkebiskop.

1988 Desmond Tutu Peace Center grundas.

BILD: RÄTTVIKS

1989 Kommer, tillsammans med Leah, till Rättviks stiftsgård för första gången.

1995 Utses av president Nelson

Mandela till ledare för Sanningsoch försoningskommissionen.

1996 Går i pension från ärkebiskopsuppdraget.

1998 Tillbringar sommaren på stiftsgården i Rättvik.

2000 Promoveras till hedersdoktor tillsammans med Leah vid National Louis University.

2006 Arbetet med att inrätta en professur i Desmond Tutus namn vid University of the Western Cape påbörjas.

2007 Nelson Mandela grundar nätverket The Elders med Desmond Tutu som en av medlemmarna.

2007 Besöker Bokmässan i Göteborg i samband med att John Allens biografi ges ut på svenska.

2008 Blir kansler vid University of the Western Cape.

2009 Tar emot The Presidential Medal of Freedom (USA). Tar tillsammans med Leah emot The Mattie J.T. Stepanek Peacemaker Award

som delas ut av We Are Family Foundation.

7 OKTOBER 2010 Går i pension men fortsätter arbetet i The Elders.

2013 Tilldelas Templeton-priset.

2015 Lunds Missionssällskap fattar beslutet att stå för en stor del av finansieringen av Desmond Tutuprofessuren vid University of the Western Cape. Christo Lombard blir den förste på tjänsten.

2017 Sarojini Nadar tillträder som professor.

26 DECEMBER 2021 Desmond Tutu dör i Kapstaden.

LÄSNING I URVAL

Desmond Tutu: Hopp och lidande –predikningar och tal, Verbum 1985

Desmond Tutu (red John Allen): Kampen för Sydafrikas befrielse 1976–1994, Libris 1995

Desmond Tutu: Ingen framtid utan förlåtelse, Nordstedts 2000

Desmond Tutu och Douglas Abrams: Gud har en dröm, Richter 2004

John Allen: Rättvisans rebell, Libris 2007

Desmond Tutu: Om godhet, Libris 2010

Desmond Tutu (text) och Nancy Tillman (illustrationer): Ljus, bli till, Pärlan 2014

Desmond Tutu och Mpho Tutu: Förlåtelse, Libris 2014

Dalai Lama, Desmond Tutu och

Douglas Abrams: Glädje, Bookmark förlag 2020

VILL DIN FÖRSAMLING VISA

A TREE HAS FALLEN?

Det är gratis för Svenska kyrkans församlingar att visa

A Tree Has Fallen. Act Svenska kyrkan har på sin webbplats en sida med information om filmen. Vill ni bjuda in Marika Griehsel till församlingen i samband med visningen – till exempel för att presentera filmen och delta i panelsamtal eller frågestund efteråt – går det bra att kontakta henne på adressen marika@afrikaselect.se.

”Så mycket ovärderlig kunskap”

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER. IBLAND SAMARBETAR SÄLLSKAPET MED EN ORGANISATION SOM STÅR FÖR EN DEL AV KOSTNADERNA OCH UTSER STIPENDIATER, OCH ETT NYTT SÅDANT SAMARBETE ÄR ETT STIPENDIUM FÖR INTERRELIGIÖS UTLANDSPRAKTIK TILLSAMMANS MED SVENSKA KYRKAN – DELS NÅGRA AV STIFTEN, DELS KYRKOKANSLIET.

PETER LÖÖV ROOS, DU ARBETAR

MED INTERRELIGIÖSA FRÅGOR PÅ

KYRKOKANSLIET – VAD ÄR DET FÖR

STIPENDIUM NI HAR ORDNAT?

Svenska kyrkan samarbetar med interreligiösa verksamheter i flera länder. Att ge medarbetare eller blivande medarbetare möjlighet att ta del av kunskaper och erfarenheter där är ett sätt att berika Svenska

kyrkan, och de som tar emot våra stipendiater blir ju också berikade genom deras närvaro och deras insatser.

Vår första stipendiat reste sommaren 2023. Det var Santal Timstedt, som var prästkandidat för Lunds stift. Hon praktiserade på Rossing Center for Education and Dialogue i Jerusalem i två månader, och medlen kom från Lunds Missionssällskap och Lunds stift. Det blev en god erfarenhet för alla parter.

VEM KAN SÖKA STIPENDIERNA?

I första hand är de tänkta för kandidater till tjänster inom Svenska kyrkans profilyrken, alltså blivande diakoner, musiker, pedagoger och präster, men de som redan har en anställning i något av stiften som är med i samarbetet kan också söka.

VAD HÄNDER I ÅR?

Trots situationen, med krig och oroligheter, blev det flera sökande till Jerusalem, och det är vi glada för. Rossing Center är en civilsamhällesorganisation som arbetar för inkludering och rättvisa, och det är judar, kristna och muslimer som gör det tillsammans. Nu hoppas vi att två stipendiater ska kunna praktisera där tillsammans under två månader i höst. I år är Göteborgs, Linköpings, Luleå, Lunds, Skara och Strängnäs stift med och bidrar ekonomiskt tillsammans med Lunds Missionssällskap. Stipendiaterna bor på Svenska teologiska institutet i Jerusalem, STI. Det bidrar till tryggheten för dem, och att bo där är i sig en värdefull erfarenhet.

ETT PAR VECKOR IN I SIN PRAKTIKPERIOD (I JUNI 2023) BLEV SANTAL

TIMSTEDT INTERVJUAD FÖR LUNDS STIFTS WEBBPLATS OCH BERÄTTADE

BLAND ANNAT SÅ HÄR: ”Jag bor på STI i Jerusalem. Det finns många intressanta projekt på Rossing Center. Mycket av deras arbete görs på hebreiska och arabiska, men ibland fungerar engelska bra som

INTERVJU ANNA BRAW

ett ’neutralt språk’. Jag har fått göra research på hur det fungerar med kaplaner och liknande inom militären och i sjukvården i Europa och USA, och det var intressant. Rossing Center skulle kunna erbjuda hjälp till kaplanernas utbildningar eftersom de ska arbeta i sammanhang där många olika religioner samverkar och lever sida vid sida.

Rossing Center arbetar också mycket med de kristnas situation i Mellanöstern och framför allt i Jerusalem. Oroligheterna har ökat, och de är mer utsatta. Attacker mot kyrkor, gudstjänster och mot enskilda kristna är tyvärr inte ovanligt. Det handlar om en komplicerad väv av relationer och om olika minoriteter. Som teologistudent lär man sig ständigt mer om deras historia och hur situationen ser ut för dem. Det man kan hoppas på är bara att få vara en del i arbetet med att göra deras vardagsliv lite tryggare.

[Det jag lär mig här innehåller] så många delar – hur man nätverkar, hur man knyter ihop kontakter och kompetenser och startar olika engagemang. Jag är prästkandidat, och jag tror att jag kommer att få användning av det [jag lär mig] i arbetslivet. Här finns så mycket ovärderlig kunskap som man inte riktigt kan läsa sig till. Och så är det såklart motiverande att få vara en del av viktigt arbete och stötta det.” n

Läsning för förtroendevalda

Är du förtroendevald i din församling eller i tjänsten med som adjungerad i kyrkoråd eller församlingsråd?

Något att samlas runt i början av ett möte kan vara en eller flera artiklar ur Uppdrag Mission – läs i förväg eller tillsammans när ni ses, be för de människor ni har läst om, och samtala om vad ni i församlingen vill engagera er i och hur ni kan förverkliga era idéer!

Uppdrag Mission kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige och kan beställas med ett meddelande till pren@uppdragmission.se. Vi skickar gärna en bunt av det senaste numret om ni vill prova att använda tidskriften vid en samling.

Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens webbplats. Letar du efter temaläsning till gruppen, så sök på land eller ämnesord (till exempel religionsdialog eller integration) och skriv ut det du behöver eller skicka ut länkar!

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!

GLOBALT NÄTVERK STÖDER

EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är ett av Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt. LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag

för volontärinsatser och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.

I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan

IdenheligaAndens enhet

med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo. I Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

VILL DU BLI MEDLEM?

Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs. Medlemsavgiften är 100 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap.

Skriv till styrelsen@lundsmissionssallskap.se!

nästa n u m mer ute 27 september

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november.

Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram.

Svar kan förväntas inom 1–2 månader efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Skicka text och högupplösta bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se!

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst

Box 311 20

400 32 Göteborg