Uppdrag Mission nummer 5 2024: Psykosocialt stöd

Psykosocialt stöd

Missionsuppdraget i vår

tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION

www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE

Samuel Rubenson

REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15 c 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD

Frida Falk

Agneta Garefelt Uggla

Per Kristiansson

Johannes Zeiler

GRAFISK FORM

Maria Mannberg

PRENUMERATION pren@uppdragmission.se

ANNONSER annons@uppdragmission.se

TRYCK

Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

OMSLAG

”Välbefinnandeblomman”, ett sätt att förklara vad arbete med psykosocial hälsa syftar till. Se sidan 21!

Illustration: Maria Mannberg

Ständigt

det befriande tvånget var titeln på sommarens kyrkospel i Lunds domkyrka, ett spel om ärkebiskop Nathan Söderbloms kamp för fred.

Det är en kamp som måste fortsätta.

Vi ser idag hur ofred fortfarande råder på många platser i världen. Militärutgifterna ökar medan bidragen till fredsorganisationer minskar. Krig och konflikt skadar människor både till kropp och själ. Föräldrar förlorar sina barn, och barn förlorar sina föräldrar och syskon. Familjer drivs på flykt.

Detta sätter djupa sår i själen hos alla drabbade, osynliga sår som ofta blir livslånga.

Dessa sår behöver plåstras om, och i detta nummer kan vi läsa om hur viktigt psykosocialt omhändertagande är för att människor ska kunna läka och få kraft att fortsätta.

Bongiwe Mavuwa i Zimbabwe vittnar om situationen för de människor som tvingas lämna sitt land och söka arbete i Sydafrika – en situation som traumatiserar många. Genom Community Based Psychosocial Support, det psykosociala stöd som bygger på gemenskapens eller lokalsamhällets resurser, kan de stödja varandra. Ett vittnesbörd om Guds kärlek.

Göran T M Skoglund och Kathy Angi berättar om hur viktigt det är att ge människor hopp i svåra situationer. Under flyktingkrisen i Albanien började de utarbeta former för att kunna ge stora flyktinggrupper psykosocialt stöd genom att förse dem med redskap så att de kunde börja ge varandra det stödet. ”Det är inte bara vatten och mat och tak över huvudet som behövs – det är hopp”, säger Göran T M Skoglund. Den ständiga kampen för fred måste fortsätta. Det finns inget alternativ. Ur en bön som Nathan Söderblom skrev: Gud, vår beskyddare, hjälp alla, som arbetar för fred i världen. Se i nåd till alla, som lider under fruktan, orättvisa, krig och förstörelse. Utsläck hat och förakt, bryt ner murar mellan människor. Samla oss till Din eviga frid. Amen.

mats leijman ledamot i Lunds Missionssällskaps styrelse, tidigare missionär i Tanzania, barnoch ungdomsläkare i Helsingborg, ledamot i Lunds stifts stiftstyrelse samt i kyrkorådet, församlingsrådet och samarbetsrådet i Lunds Östra stadsförsamling

Alltid

4 krönikan

34 recensionen

35 betraktelsen

36 stipendierapporten

38 stipendiaten

39 om LMS

8 något att bidra med När Albanien fick ta emot mängder av människor på flykt undan kriget i Jugoslavien blev Kathy Angi och Göran Tesfai Magnusson Skoglund kolleger. Om organiserad vård inte räcker till, kan människor i kris hjälpa varandra?

14 samlar erfarenhet

Bhoj Raj Kanal hör till Lutherska världsförbundets mycket rörliga medarbetare och har arbetat med psykosocialt stöd i bland annat Bangladesh, Jordanien och Ukraina.

18 resurser

Från Kyrkokansliet i Uppsala överblickar Fabian Pfeiffer kyrkors och kristna biståndsorganisationers arbete med gemenskaps- eller samhällsbaserat psykosocialt stöd där varje människa också är en tillgång för sitt sammanhang.

22 gå tillsammans

Återvändande arbetskraftsemigranter och deras hälsa och framtidstro har blivit en stor uppgift för Lutheran Development Services i Zimbabwe, berättar Bongiwe Mavuwa.

26 ”vi blir ihopkastade när det händer något” En olycka inträffar – och räddningstjänst, polis, ambulans, kyrka och socialtjänst blir arbetskamrater med ytterligare många. Stefan Dahlberg arbetar med krisjour sedan många år.

det blev bilder av tvål och tandkräm och av människor runt en dator den här gången också.

Psykosocialt stöd, och den särskilda formen gemenskaps- eller samhällsbaserat psykosocialt stöd, är Act Svenska kyrkans ansvar när en katastrof drabbar många människor och ACT-alliansen skriver en appell.

Hur förklarar man vad det är? Och hur syns arbetet så konkret att en fotograf kan ta upp sin kamera?

Kathy Angi och Göran Tesfai Magnusson Skoglund hör till dem som har varit med ända sedan begreppen kom till och som har skrivit handböcker och utbildat många. Här berättar de tillsammans med gamla och nya kolleger om något som är avgörande för att människor ska kunna återhämta sig, bygga en ny vardag och känna hopp och framtidstro: en känsla av sammanhang.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

BILD: SANKTA BIRGITTA FOLKHÖGSKOLA

BILD: TIMO FRILANDER

Vulytsya Tereshchenkivs’ka-gatan några timmar efter att en rysk missil har exploderat.

BILD: ALBIN HILLERT, LUTHERSKA VÄRLDSFÖRBUNDET

Delaktighetsrevolution

barn från krigsfronten reser till tryggare områden i Ukraina för att gå i skolläger. Kvinnor och barn som har utsatts för våld får stöd. Det finns material i skyddsrummen så att barnen kan pyssla och känna sig tryggare. På ett sommarläger möter barn från Ukraina barn i Polen.

Act Svenska kyrkan samarbetar med organisationer i Polen och Ukraina för att vidareutveckla psykosociala stödinsatser i det krigsdrabbade Ukraina. Under 2023 stöttade vi lokala mottagningscenter och stödboenden som har riktade aktiviteter för barn, vuxna och pensionärer. Vi stödjer också hundratals småskaliga projekt där människor utbildas i att organisera sig och koordinera sina insatser med varandra och med andra – självhjälp.

hur kan vi bättre stödja lokalt ledda insatser i både humanitärt katastrofarbete och långsiktigt biståndsarbete?

Det var en av de viktigaste frågorna på en konferens i Prag där jag var med i maj 2023. Den arrangerades av ACT­alliansens Europaforum.

Det låter så enkelt: att utvecklingsinsatser som påverkar liv och välbefinnande ska ledas av människor som bor på platsen.

I praktiken ser det sällan ut så. Ofta kommer stora internationella biståndsorganisationer till ett katastrofområde eller en konfliktsi­

tuation och börjar arbeta med behovsanalyser och detaljerade frågebatterier om vilka som berörs av katastrofen och vad som krävs för att organisationerna ska kunna leverera nödvändigt stöd i form av bland annat matpaket, vatten och tak över huvudet. Katastrofappeller formuleras och skickas ut till olika delar av världen där det finns givare som vill vara med och stödja arbetet.

Mycket av det här är självklart viktigt och bra. Men en stor del av arbetet genomförs utan de människor som direkt berörs av det. Det är sällan man tänker på att de själva skulle kunna utforma, genomföra och följa upp insatserna eller på att deras resurser och nätverk är helt avgörande för om lokalsamhället ska kunna resa sig ur en utdragen kris eller katastrofsituation.

Ofta blir det ett biståndsmaskineri som går igång. Det maskineriet är viktigt, men det viktigaste återuppbyggandet börjar ofta när människor får möjlighet att tillsammans med grannar och vänner identifiera behoven, sortera bland dem och föreslå olika lösningar.

I utvecklingssamarbetet talas det om ”lokalisering”, och för oss i Act Svenska kyrkan betyder det begreppet att lokalsamhället tillsammans med lokala och nationella organisationer är en aktiv medskapare i alla humanitära och långsiktiga biståndsinsatser. Så ser det inte ut idag, men om människor i lokalsamhället får bestämma kommer svaret på en katastrof

eller konfliktsituation alltid att bli mycket mer mångfacetterat än fundamentala behov som mat, vatten och tak över huvudet.

I en artikel om kriget i Gaza läser jag att några som går igenom en lägenhet i ett av de sönderbombade husen hittar sexiga underkläder. De unga människor som har bott i lägenheten är inte längre i livet. De som berättar är tydligen överraskade över det de har hittat, men alla människor vill ju leva sitt liv i någorlunda värdighet, och en fickspegel, parfym eller deodorant kan vara nog så viktig som matpaket eller hygienpaketet.

att arbeta med psykosociala stödinsatser som stärker det lokala samhällets egen organisering, egna resurser och egen förmåga att återhämta sig är grunden för Act Svenska kyrkans förhållningssätt. I likhet med andra etablerade biståndsaktörer utgår vi alltid från de humanitära principerna om neutralitet, opartiskhet, oberoende och humanitet i katastrofarbetet. Det innebär bland annat att det alltid är människors behov av stöd som avgör vem som får stöd, helt oberoende av deras ursprung, religion eller nationalitet. Att rädda liv och lindra nöd är absolut prioritet.

Men psykosociala insatser av olika slag är precis lika viktiga som materiellt stöd i form av bland annat mat, vatten, tak över huvudet och hygienpaket. De insatserna kan bestå av aktiviteter för barn och vuxna i form av musik, konst eller idrott, eller av att vi skapar förutsättningar för samtal. Psykosocialt stöd är alltså inte terapi i traditionell bemärkelse utan ger människor möjlighet att återskapa sociala nätverk, bidra till att stödja andra samt tala om sina upplevelser tillsammans med andra. Detta har visat sig gynna förmågan till återhämtning.

i det här numret av Uppdrag Mission finns flera exempel på hur viktigt det psykosociala förhållningssättet är och varför det också sannolikt är det mest effektiva sättet att hjälpa människor att återhämta sig efter en svår kris eller konfliktsituation. Att arbeta lokalt tillsammans med andra skapar gemenskap och en känsla av mening, och det borde vara utgångspunkten i allt internationellt biståndsarbete. Där är vi inte ännu, men Act Svenska kyrkan och våra samarbetspartner ute i världen kommer alltid att argumentera för att alla biståndsinsatser måste starta hos dem som bäst känner det lokala sammanhanget och vet vad som fungerar eller inte – de människor som hör hemma där. Det är inget mindre än en delaktighetsrevolution. n

erik lysén är avdelningschef på Kyrkokansliet för Act Svenska kyrkan och har 2021–2024 också varit ordförande i ACT-alliansen.

VAD KAN ARBETE MED PSYKOSOCIALT STÖD INNEBÄRA? HÄR ÄR EN LISTA MED 24 ”AKTIVITETER” UR ETT AV DE UTBILDNINGSMATERIAL SOM ACT SVENSKA KYRKAN ANVÄNDER.

KÄLLA ACT SVENSKA KYRKAN ÖVERSÄTTNING ANNA BRAW

1. Gruppsamtal om hur gruppen eller lokalsamhället kan hjälpa människor i de riskgrupper som har identifierats som sådana som behöver skydd och stöd

2. Skydd för barn som lever på gatan och barn som tidigare har hört till eller haft band till stridande grupper och beväpnade grupper, insatser som syftar till att de ska integreras i gemenskapen

3. Aktiviteter som gör det naturligt att inkludera isolerade individer – barn utan föräldrar, änkor, änklingar, äldre, människor med allvarliga psykiska problem, människor med funktionshinder, människor som saknar familj –i de sociala nätverken

4. Stödgrupper och aktivitetsgrupper för kvinnor, där det passar

5. Stödprogram för dem som vårdar andra

6. Idrottsklubbar, ungdomsklubbar och andra fritidsaktiviteter för tonåringar som riskerar att hamna i missbruk eller få problem socialt

7. Återetablering av normala kulturella och religiösa samlingar och traditioner för alla

8. Kontinuerliga gruppsamtal om den psykiska hälsan och det psykosociala välbefinnandet för dem som bor på platsen

9. Byggande av nätverk som länkar de utsatta grupperna till hjälporganisationer, myndigheter och olika samhällsfunktioner

10. Communal healing practices

11. Aktiviteter som främjar konflikthantering utan våld, till exempel samtal, drama, sång, aktiviteter som medlemmar från båda sidor av en konflikt deltar i

12. Strukturerade aktiviteter för barn och unga, inklusive informell undervisning, som i child-friendly spaces, barnvänliga platser

13. Att organisera tillgång till information om vad som händer, samhällsfunktioner, efterlysningar, säkerhet etc

14. Att organisera tillgång till tillfälligt boende och basic services (bland annat el, vatten, toalett)

15. Enkelt och grundläggande stöd, till exempel psykologisk första hjälpen, till dem som är i akut behov av det efter att ha blivit utsatta för extrema stressfaktorer

16. Mamma-barn-grupper för samtal, att erbjuda stimulans för små barn

17. Att där det behövs stötta familjer med problemlösningsstrategier och kunskap om barnuppfostran

18. Att identifiera barn som har skilts från sina föräldrar, skydda dem och se till att de blir omhändertagna

19. Att se till att människor som har funktionhinder kan delta i olika aktiviteter

20. Stöd till dem som har utsatts för könsbaserat våld

21. Att organisera självhjälpsgrupper

22. Att engagera unga i till exempel positivt ledarskap och i att starta ungdomsklubbar, idrottsaktiviteter, konfliktlösningsdialog, utbildning i reproduktiv hälsa och annat som är bra att kunna (life skills)

23. Att få med vuxna och tonåringar i konkreta, meningsfulla aktiviteter som gynnar alla, till exempel att bygga eller organisera boende, organisera efterlysningar av familjemedlemmar, dela ut mat, laga mat, se till att hygienen fungerar, ordna vaccinationer, undervisa barn

24. Att hänvisa de människor som har påverkats av katastrofen till relevanta instanser om det behövs och om de finns tillgängliga

BILD: LÉA GILLABERT, LUTHERSKA VÄRLDSFÖRBUNDET

n n n

Något att bidra med Flyktingmottagande i Albanien blev

början till ett nytt sätt att möta människor i kris

– Det är inte bara vatten och mat och tak över huvudet som behövs, det är hopp! säger Göran T M Skoglund. Och värdighet!

Tillsammans med Kathy Angi och många andra har han utvecklat det som nu kallas psykosocialt stöd.

måste hitta metoder som icke­professionella kunde använda.

– Det kom 15 000 flyktingar om dagen när det var som mest, säger Göran T M Skoglund, 750 000 sammanlagt. Och Albanien är ju så fattigt.

för många behövde hjälp

Kathy Angi är från början socialarbetare och sedan 1976 också psykoterapeut. Hon hade skickats på flera utlandsuppdrag av den presbyterianska kyrkan i sitt hemland USA och av FN.

Det var under flyktingkrisen i Albanien 1999 som Kathy Angi och Göran Tesfai Magnusson Skoglund träffades för första gången.

– Begreppet psykosocialt stöd fanns inte då, säger Kathy Angi. Det var svårt att förklara vad vi gjorde, och parallellt med oss arbetade internationella specialister från WHO och andra organisationer. ”Vad ska vi kalla detta?” frågade vi varandra. Det var inte traditionell psykoterapi, inte terapi, inte socialt arbete.

Jugoslavien hade kollapsat, och Kathy Angi och Göran T M Skoglund såg samma behov: de var tvungna att arbeta tillsammans med de människor som hade flytt in i Albanien, de

Göran T M Skoglund är diakon i Svenska kyrkan med bakgrund i socialt arbete och var vid den här tiden direktor för Vårsta diakoni, som har fungerat som Svenska kyrkans resurscentrum för uppdragsutbildningar och stöd på områdena kris, trauma och handledning sedan mitten av 1980­talet.

De hade kommit till flyktingkrisen från två olika världsdelar men med ungefär samma uppgift, och de hade insett att de människor som behövde hjälp var alldeles för många för att var och en skulle kunna få träffa psykolog och läkare.

– Vi började prata, och vi pratade massor, säger Göran T M Skoglund.

INTERVJU AGNETA GAREFELT UGGLA OCH ANNA BRAW

”Det var svårt att säkerställa att de mediciner som skrevs ut användes rätt.”

risker med att vilja göra gott

Kathy Angi beskriver en kaotisk tid på Balkan:

– Det var en massa människor som ville göra gott, bland annat psykologer och sjukvårdsutbildade, men det var svårt att säkerställa att de mediciner som skrevs ut användes rätt, och det var svårt med uppföljningen eftersom människor rörde på sig så mycket.

– Ja, det var som att operera någon men inte ta ansvar för eftervården, säger Göran T M Skoglund. Det finns risker med att vilja göra gott.

Kathy Angi kunde jämföra den nya situationen med erfarenheter från Ungern, Rumänien, Sarajevo, Srebrenica och Vukovar, där hon bland annat hade utbildat människor som arbetade med barn, men också med den miljö där hon växte upp:

– Jag var scout och lärde mig att klara mig på egen hand, att ge första hjälpen – och att ropa på hjälp, säger hon. Och vi bodde i Detroit, så en miljö med olika kulturer och många språk

och mattraditioner är det normala för mig. Man börjar där man är och använder det man har för att förbättra situationen.

Göran T M Skoglund hade börjat intressera sig för krisstöd när han arbetade för Svenska kyrkan i utlandet i New York och hade en brandstation som granne, och sedan hade han fortsatt.

Tillsammans började de skissa på en arbetsmodell för stöd i kriser där många människor drabbas samtidigt.

mobilsystemet och församlingarna – Kathy har blivit som en syster för mig, säger Göran T M Skoglund. Hon kom till Härnösand och satt hos oss på Vårsta och skrev en handlingsplan.

Kathy Angi.

”Det var som att operera någon men inte ta ansvar för eftervården.”

– Ja, jag lärde känna Görans barn! säger Kathy Angi. Och så skrev jag på något som vi skulle kunna prova på olika håll i världen när det behövdes krisstöd, i olika kulturer och länder, bland människor med olika religioner. Jag försökte bland annat ta reda på hur sorg gestaltar sig i olika religioner och kulturer.

Både hon och Göran T M Skoglund beskriver insatserna under inbördeskriget i Liberia strax efter millennieskiftet som avgörande för metoden. Skulle tankarna, strategin och det praktiska tillvägagångssättet hålla?

– Det var en konflikt där allt förstördes utom mobilsystemet och församlingarna, säger han, ett land där alla blev traumatiserade.

– Vi samarbetade med den lutherska kyrkan och pastorerna där, identifierade behoven på kort och lång sikt och gjorde en plan för

uppföljningen, berättar Kathy Angi. Vi kunde arbeta integrerat med vårdsystemet och kyrkorna.

– Tidigare hade katastrofbistånd mest bestått av vatten, mat och tak över huvudet, säger Göran T M Skoglund. Men vi ville arbeta med en helhetsbild av människan – vi älskar människor, båda två, och vi är inte rädda för att möta människor i kris, det kan man ju bli, men vi är nyfikna.

gemensamma måltider

Kathy Angi berättar om stadsdelar i Liberias huvudstad Monrovia där husen var förstörda men fortfarande bebodda.

– Det var många äldre som bodde kvar, och en del saknade anhöriga, så församlingarna startade pensionärscenter. Där lagade de lunch som alla kunde bidra till, det fanns en sjuksköterska på plats, inte för att ersätta sjukvården utan som ett komplement, och det fanns spel och kortlekar. De centren blev en utveckling av vårt arbete.

Göran Tesfai Magnusson Skoglund.

PSYKOSOCIALT STÖD

På Svenska kyrkans webbplats presenteras psykosocialt stöd som en del av arbetet med migration och integration i Sverige såhär:

”Psykosocialt stöd handlar i grunden om att skapa förutsättningar och stärka människors egen förmåga att återhämta sig. Med rätt stöd klarar de allra flesta av att bearbeta svåra erfarenheter.

Gemenskap med andra är en viktig del i att känna sig trygg.

Därför arbetar vi med att skapa miljöer där människor kan vara del av ett sammanhang och ta hjälp av varandra. Det kan [vara] att organisera olika aktiviteter som bidrar till en känsla av normalitet, struktur och mening i tillvaron.”

Ungefär samma definition fungerar i det internationella samarbetet genom Lutherska världsförbundet och ACT-alliansen.

– Vår handlingsplan fungerade väldigt bra, säger

Göran T M Skoglund, och vi kunde arbeta med utbildning på alla nivåer. Vi var noga med att inte se dem vi mötte som offer utan som mammor, pappor, tonåringar – människor som de är. – Ja, och som människor med färdigheter, människor som har något att bidra med, säger

Kathy Angi.

”barn behöver leken”

När Göran T M Skoglund berättar om vad psykosocialt stöd innebär brukar han snabbt komma fram till något som blev avgörande för honom själv: att Kathy Angi sa att de kvinnor som hade flytt och lämnat allt behövde speglar. – Det är inte bara vatten och mat och tak över huvudet som behövs – det är hopp! säger han. Och värdighet! Vi måste se till hela människan. Speglarna är ett exempel som gör det så tydligt. Ett annat är att barn behöver leken också under de värsta förhållandena, och att de behöver skolan.

Kathy Angi kommer att tänka på något som hände i Albanien: – I ett av lägren mötte vi en höggravid kvinna som var där ensam – hennes man var kvar i Kosovo, och hon var skild från hela familjen. Hon kedjerökte och hade ångest, och jag blev orolig för barnet. Men i närheten bodde en annan kvinna, en som var ensam med flera barn. De gick med på att bilda en storfamilj och stötta varandra. Den gravida kvinnan kunde hjälpa flerbarnsmamman, och tack vare att hon inte kände sig så ensam kunde hon dra ner

på rökningen och började sova bättre. Sådana informella och icke­professionella kontakter kan vara så viktiga.

förklaringsmodell

Insatserna fick efter ett tag namnet psykosocialt stöd, Göran T M Skoglund har kunnat använda handlingsplanen i fem världsdelar (”men jag har inte varit i Sydamerika”), och Kathy Angi har också rört sig i nästan hela världen (”men jag har inte varit på Antarktis”). Länge letade de efter ett universellt användbart sätt att förklara vad det var de gjorde. En av de modeller som de använder nu är ”välbefinnandeblomman”, ”the flower of wellbeing”. – Blommans kronblad är stöd: materiellt, biologiskt, känslomässigt, kognitivt, kulturellt, andligt och socialt, och allt det bidrar till välbefinnandet, säger Göran T M Skoglund. Församlingarna i Monrovia bidrog med pensionärscenterkonceptet, och på andra platser har andra lyckade idéer lagts till.

– När Nicaragua hade drabbats av en orkan visade det sig att många av dem som skulle utbildas var analfabeter, berättar Göran T M Skoglund. De började använda sketcher i undervisningen. Det var väldigt bra.

– Och när jag arbetade i Centralamerika under en period med många översvämningar var det stora problem med att människor inte hann undan och att skördar och boskap förstördes, berättar Kathy Angi. Men då började några byar arbeta med informationskedjor på kortvågsradio. De som såg ovädren först slog

BEGREPPEN

I det internationella katastrofbiståndsarbetet är

psykosocialt stöd tillsammans med bland annat insatser för vattenförsörjning, mat, tak över huvudet och kläder något som sätts igång när en katastrof drabbar ett stort antal människor. Det kan vara till exempel ett krig som resulterar i att människor flyr inom landet eller utomlands, en översvämning eller en jordbävning. De engelska begrepp som används är psychosocial support, communitybased psychosocial support (alltså ungefär samhälls- eller gemenskapsbaserat psykosocialt stöd, förkortas ofta CBPS) och mental health.

ACT-ALLIANSENS

ARBETSFÖRDELNING

Inom ACT-alliansen, där kyrkor och kristna biståndsorganisationer i olika länder samarbetar om bland annat katastrofbistånd, har olika länder olika ansvarsområden. Kirkens Nødhjelp i Norge har ansvaret för mat och hygien, till exempel, och Finland har utbildning i katastrofsituationer. Svenska kyrkan och Act Svenska kyrkan har det som kallas community-based psychosocial support, alltså arbete med psykosocialt stöd där lokalbefolkningen eller flyktinglägrens invånare är den främsta resursen för idéer, lösningar och utförande.

larm. Det var tonåringar och unga vuxna som löste det, de hittade ett sätt att hjälpa varandra, alla engagerade sig.

eegionkontor samordnar

Den första utbildningen i psykosocialt stöd höll Kathy Angi tillsammans med Maria Lundberg. Senare har hon samarbetat mycket med fler svenskar, bland andra Else Berglund, och utbildat nya medarbetare så att det nu finns fem regionkontor där insatserna samordnas och medarbetare som är redo att resa när deras kunskaper behövs.

– Vi har alltid försökt få med så många som möjligt från olika länder, och vi hade också tidigt föreläsare från olika världsdelar, berättar hon. Materialet har blivit översatt till många språk – ibland har det gått snabbt – och nu har regionkontoren massor av material på de lokala språken. En manual har vi skrivit tillsammans med Islamic Relief.

ACT­alliansen arbetar inte i länder som ekonomiskt sett klarar sig själva, och därför finns till exempel inte Indien med bland dem som kan få psykosocialt stöd genom alliansen vid katastrofer, men däremot Nepal.

– Jag brukar säga att jag är en av arkitekterna bakom Svenska kyrkans arbete med psykosocialt stöd, säger Göran T M Skoglund, men vi har lärt oss så mycket av andra, av andra organisationer, av människor vi möter. Och när vi visar välbefinnandeblomman för till exempel anställda i primärvården säger de: ”Aha! Vi vet vad ni pratar om!” n

FÖR MÄNNISKOR MED OLIKA TRO År 2018 kom handboken A Faithsensitive Approach in Humanitarian Response – Guidance on Mental Health and Psychosocial Programming, som gavs ut av Lutherska världsförbundet och Islamic Relief Worldwide. Författarna Michael French och Alastar Ager har båda arbetat med psykosocialt stöd i humanitära kriser där människor med olika tro har drabbats.

Samlar erfarenhet kunskaper sprids i Lutherska världsförbundets internationella team

Rohingyernas situation skiljer sig från syriernas, som skiljer sig från ukrainarnas. Bhoj Raj Kanal

och hans medarbetare lär sig mer och mer

om vilket stöd människor på flykt behöver.

INTERVJU ANNA BRAW

BILD ALBIN HILLERT, LUTHERSKA

VÄRLDSFÖRBUNDET

En syslöjdsklass får distansundervisning från Vasilchenkoskolan i Ichnya i Chernihiv Oblast. Bhoj Raj Kanal är på besök hos syslöjdsläraren Natalia Koval i det tomma klassrummet.

n n n På de bilder som finns i Lutherska världsförbundets pressarkiv är Bhoj Raj Kanal i Kiev och Ichnya i egenskap av ledare för arbetet i Ukraina. De är tagna i oktober 2022. Han vandrar omkring på Vulytsya Tereshchenkivs’ka­gatan några timmar efter att den har träffats av en missil, samtalar med Victoria Hlushko i byn Bil’machivka vid hennes demolerade hus och är med på en lektion i syslöjd på Vasilchenko­skolan vars elever alla sitter hemma vid sina datorer sedan skolan tvingades stänga i väntan på reparationer.

Den här sensommarmåndagen har han just kommit tillbaka till Nepal från Jordanien och flyttat fram intervjun en timme eftersom trafiken i Kathmandu var ännu mer intensiv än han hade räknat med.

– Vi arbetar i syriska flyktingläger i Jordanien, men jag gjorde resan dit mest för att vi skickar hjälpsändningarna till Gaza därifrån, berättar han.

säger han. Det var när jag var i Myanmar 2013 som jag började samarbeta med Act Svenska kyrkan. Sedan blev det ett ännu närmare samarbete 2019 när jag började arbeta mer med psykosocialt stöd.

På engelska kallas arbetet Community Based Psychosocial Support, alltså ungefär gemenskaps­ eller samhällsbaserat psykosocialt stöd, och förkortas CBPS. Bhoj Raj Kanals uppgift i många av de sammanhang där han har arbetat de senaste fem åren har varit att ordna utbildningar så att många i de lokala sammanhangen ska kunna ta de initiativ som behövs för att bygga upp stödsystemet.

internflyktingar i Myanmar

– Arbetet i Jordanien är psykosocialt stöd i olika grupper: kvinnor, barn, ungdomar, berättar Bhoj Raj Kanal. Delvis är det något som traditionellt har gjorts av hjälporganisationer i samband med många katastrofer, men det finns en del tekniska saker som är annorlunda när man gör det strukturerat. Det tar ett tag att verkligen förstå det.

Han är uppväxt som hindu och hade doktorerat i ekonomi i Laos innan han började arbeta med bistånd och kom till Lutherska världsförbundet 2013.

runt stilla havet

Bhoj Raj Kanal är sedan ungefär ett år den som samordnar Lutherska världsförbundets katastrofbistånd i Asien och övriga länder runt

Stilla havet. Innan dess var han alltså platschef för förbundets arbete i Ukraina och Polen.

– Jag bor i Kathmandu och stöttar våra program runtom i Asien, allra mest arbetet med flyktingkrisen i Bangladesh och Myanmar,

– Då arbetade jag till en början med de rohingyer som var internflyktingar i Myanmar, säger han. Jag gick utbildningarna i psykosocialt stöd, och efter det blev jag ordförande i den asiatiska kommittén och var det i fyra år. Nu är jag bara medlem. Vi är ungefär tio länder som samarbetar, och vi samlas fyra gånger om året till videomöte och en gång på plats.

Bhoj Raj Kanal är dagens gäst i en klass som har videolektion i engelska på Vasilchenko-skolan i Ichnya.

”finns med naturligt”

Egentligen, förklarar Bhoj Raj Kanal, är det psykosociala något som ofta finns med naturligt och som många arbetar med på ett intuitivt sätt. När människor befinner sig i ett nödläge, oavsett om det är en naturkatastrof eller ett krig, uppstår stöttande gemenskaper, och biståndsarbetare ser till att strukturer kommer på plats.

– Men det måste också finnas med i systemet, i schemat, säger han. Vi bygger in psykosociala aktiviteter i alla insatser, till exempel vid matutdelning.

På många av platserna samarbetar han och hans kolleger med andra organisationers medarbetare.

– Beroende på var vi är kan det vara både inhemska och utländska medarbetare i olika team. I Myanmar har vi varit åtta–nio nationaliteter, i Bangladesh färre. Ofta är det bra med internationella team, men det kan också bli komplicerat ibland. Jag har sett att bak­

grunderna till det psykosociala arbetet kan skilja sig åt, men också att metoderna ofta är desamma.

som förskolemiljö

I nästan alla humanitära kriser finns barn som har förlorat sin vardag och ofta också sina hem, sin vardagsmiljö, kanske familjemedlemmar. Det psykosociala stödets arbetsmodell innebär att vuxna i deras närhet utbildas för att stötta dem, ett slags barnpsykologisk grundkurs med praktiska inslag.

– Vi har inte enskilda stödsamtal med barn, utan det vi har är utbildningspaket så att vuxna kan arbeta med dem, berättar Bhoj Raj Kanal. Om de har kommit bort från sina föräldrar ordnas det så att de får fosterfamiljer. Och så gör vi alltid särskilda utrymmen för dem. Child-friendly spaces, alltså ungefär barnvänliga rum, har många likheter med svenska förskolor och fritidshem: lokaler som inreds för att barn ska kunna leka, skapa, bearbeta upplevelser och kanske lära sig ett och annat. Sådana utrymmen ska finnas både vid flyktingmottagningscenter och vid de lokala center där människor kan söka stöd i till exempel Ukraina och Polen.

– Och när föräldrar är på utbildning ser vi till att det finns barnverksamhet under tiden.

lär genom praktiskt arbete

Vid det här laget har Bhoj Raj Kanal hunnit arbeta i ett dussin länder.

– Det kan vara väldigt olika, säger han. I Ukraina kan vi bara arbeta med kvinnor och barn eftersom männen är värnpliktiga. Rohingyernas levnadsvillkor som internflyktingar och i lägren i Bangladesh skiljer sig väldigt mycket från syriernas i Jordanien. I Asien kan

man arbeta mer med grupper, i Europa och särskilt i Polen blir det mer stöd till individer och familjer eftersom så många är så rörliga. Som samordnare har han uppgiften att se vad som behövs och att stå för analys.

– Vi samlar på oss mer och mer erfarenhet, vi lär oss mycket genom det praktiska arbetet.

Ofta är det jag som leder utbildningarna i olika ämnen på vårt område. Jag har också ansvaret för ledarskap, för att samordna våra insatser och för att samordna vårt arbete med andra organisationers.

Andras kunskaper har också blivit en viktig resurs:

– Jag har lärt mig mycket av våra samarbetsorganisationer, bland annat av Act Svenska kyrkan. När jag började i Myanmar fick vi besök av deras medarbetare, och de hjälpte oss att se arbetet i ett psykosocialt stöd­perspektiv. Jag hade hjälp av dem på ett liknande sätt i Bangladesh.

personalen utsatt

Under pandemin, berättar han, blev det mer och mer tydligt att biståndsorganisationernas anställda behövde stöd.

– Personalen i till exempel flyktingläger är ofta mycket utsatt, säger han.

Också här kan blandningen av nationaliteter vara både en resurs och ett problem – men de strukturer som finns i handböckerna för psykosocialt arbete kan hjälpa ledarna att se till att ingen blir förbigången i arbetet med att planera och genomföra utbildningar och insatser.

– Man brukar säga att människan kan klara en dag utan vatten, så och så många dagar utan mat – men att de psykosociala insatserna måste vara en av de första sakerna som händer. Det är inte bara psykologisk första hjälpen det är fråga om, det räcker inte.

hjälptransporter

I Gaza försöker Lutherska världsförbundet och andra biståndsorganisationer tillgodose en rad behov, de flesta av dem akuta. Situationen har blivit enormt pressande för biståndsarbetarna, och under Bhoj Raj Kanals besök i Jordanien gick mycket av tiden åt till att försöka få hjälpsändningar att nå fram.

– En del sorters mediciner som behövs kan vi inte skicka – de är förbjudna eftersom Israel säger att de används av Hamas, berättar han. Vi har lager i Jordanien och köper mycket av förnödenheterna i Amman eftersom det är nära, men det kan ändå ta två och en halv månad innan en sändning kommer hela vägen in i Gaza. Allt innehåll i sändningarna kontrolleras, och det tar tid, berättar han, men transporterna blir dessutom ofta rånade och plundrade.

– Så de som arbetar längst fram i ledet behöver också stöd, hela tiden. Det är en stor utmaning. n

Bhoj Raj Kanal.

Resurser

Fabian Pfeiffer har kolleger i många länder

Del av Kutupalonglägret vid Cox’s Bazar och Teknaf Highway i Bangladesh, världens största flyktingläger. Här bor ungefär en miljon rohingyer som har flytt från Myanmar/ Burma.

– Det är människors kapacitet som är själva

resursen, säger Fabian Pfeiffer som är Act Svenska

kyrkans metodrådgivare för psykosocialt stöd.

n n n

– Vad är det som fungerar och är positivt? Vad bidrar till välmående, vad har effekt? Det vi kan göra är att sätta ord på sådana saker, säger Fabian Pfeiffer. Behovet av det hör vi om från projekt runtom i världen, både av människor som har drabbats och av personal som arbetar med humanitärt bistånd i tuffa sammanhang.

Som Act Svenska kyrkans metodrådgivare för psykosocialt stöd är han en av dem som har överblick över det arbete som görs på området Community Based Psychosocial Support, alltså gemenskaps­ eller samhällsbaserat psykosocialt stöd, på olika platser i världen där många människor har blivit drabbade av stora katastrofer. Det kan vara en översvämning, ett inbördeskrig, en jordbävning, en orkan … och där ACT­alliansens medlemsorganisationer arbetar finns oftast psykosocialt stöd med som en del av insatsen.

rådgivning och struktur

– Det är inte så att det finns en lösning som passar alla, säger Fabian Pfeiffer. De som arbetar på plats vet hur saker kan göras just där, och vi som kommer från metodhållet kan bidra med rådgivning, mer struktur och verktyg för att systematisera arbetet.

Han berättar att Act Svenska kyrkans psykosociala arbete kan bestå av specifika insatser som experthjälp på plats, psykologisk första hjälpen, utbildning eller stöd till nätverk.

– Ofta är det så att psykosocialt stöd är ett komplement till insatser som pågår, så att det integreras i dem eller kombineras med dem, säger han.

appell från act-alliansen

När en katastrof inträffar skickas en appell ut i ACT­alliansen, och i den ingår alla de insatser som appellförfattarna kan förutse kommer att behövas.

– Jag har arbetat med det här sedan 2017, och då hade vi en CBPS­grupp med 10–20 experter, berättar Fabian Pfeiffer. De har olika bakgrunder: teologer, psykologer, biståndsarbetare. De var beredda att åka när det kom en appell, och ibland skickade vi en, ibland två.

I början reste experterna alltid ut för att göra en första bedömning, ta kontakter och utbilda medarbetare i de organisationer som skulle förverkliga planerna. Sedan kunde de hålla kontakten med dem och komma tillbaka för att göra en uppföljning och hjälpa till med mer utbildning och stöd.

Nu är insatserna oftast lite annorlunda organiserade:

– Vi skickar fortfarande ut experterna ibland, när det behövs, men vi arbetar mer och mer med människor och resurser som redan finns på plats och stöttar dem. Vi har utbildat många på lokal och regional nivå på olika håll i världen och håller kontakten med dem, och

INTERVJU ANNA BRAW

en del av dem arbetar också tillsammans med experter som kommer resande.

välmående och hälsa trots kris

Både inhemska och tillresande experter arbetar tillsammans med andra utsända och med lokala anställda och volontärer.

– I Sverige arbetar vi mycket med att förklara på svenska vad vi gör, för många begrepp är svåra att översätta, säger Fabian Pfeiffer. Hur man pratar om arbetet på de platser där ACT­alliansen arbetar blir kontextspecifikt, och ibland blir det krångligt med begrepp som innehåller ord som mental eller psykologisk eftersom de kan ge negativa associationer och vara stigmatiserande.

Det finns både specifika metoder, som en kurs i ”psykologisk första hjälpen”, och sådant om måste utforskas och anpassas i varje ny situation.

– Det yttersta målet är att skapa välmående och hälsa trots krisen, att tillvaron ska bli så normal som möjligt, och det är människor som är resurserna i det arbetet, säger Fabian Pfeiffer.

Han förklarar att det man ofta föreställer sig som biståndsarbete, till exempel leverans av matpaket eller montering av tält eller baracker, är sådant som förutsätter materiella resurser.

”Materialet” i det psykosociala stödet är människors insatser.

– Det är deras kapacitet som är själva resursen, säger han, och det är därför utbildning, rådgivning och verktyg är så viktiga i arbetet – tillsammans med den kompetens och de nätverk som finns på plats. När vi arbetar med psykosocialt stöd bygger vi det på de behov och resurser som finns hos individer och i det lokala sammanhanget.

utbilda vidare Exempel på vad de som samordnar arbetet spanar efter kan vara människor som har yrkesutbildningar och erfarenhet, som lärare, psykologer, byggarbetare och vårdpersonal, sådana som har stora nätverk och sådana som har ledarfunktioner.

– Vi försöker stötta dem så att de ska kunna använda sina egna resurser och sin kapacitet och bli motståndskraftiga både som individer och som samhälle, säger Fabian Pfeiffer.

Också själva utbildningarna fungerar så: – Vi har haft en utbildning i Pakistan nyligen, och i den ingick det att de som deltog skulle utbilda sina lokala kolleger. Vi bjuder in till nätverksträffar och fortbildningar där ny kunskap från olika projekt sprids. Och när vi har utvärderingar efter våra kurser är det alltid så intressant att se hur allt fungerar och tolkas och används i olika sammanhang.

Fabian Pfeiffer.

DET PSYKOSOCIALA STÖDETS

STÖDTRAPPA

I de svenska utbildningarna i psykosocialt stöd är den så kallade stödtrappan en viktig bild. Den har fyra steg:

1. Det man kan klara att bearbeta på egen hand/göra som egenvård: att skriva något om det som händer eller har hänt (barn kan rita), fysisk aktivitet, avslappning

2. Kamratstöd – att få berätta för en kollega eller motsvarande

3. Avlastande samtal

4. Traumaterapi

I den gemenskaps- eller samhällsbaserade metoden för psykosocialt stöd satsas det mycket på de första två stegen eftersom det sällan finns tillräckliga resurser för de båda översta. Tanken är att om många som själva har upplevt eller upplever krisen får utbildning i kamratstöd och ”psykologisk första hjälpen” kan de ta hand om många av samtalen och hjälpa den som behöver avlastande samtal eller traumaterapi att söka sig till rätt plats för att få det.

DE TRE RINGARNA

Svenska och internationellt verksamma krisstödjare använder ofta en modell med tre ringar för att se vilka behovs som finns när en katastrof har inträffat eller pågår.

I den yttersta ringen finns de människor som inte var eller är på plats men som berörs av katastrofen. De behöver konkret och korrekt information som justeras i takt med att bilden klarnar.

I mellanringen finns de som inte var eller är på plats men som har familjemedlemmar eller

delaktighet

v älbefinnand e biologiskt materiellt

känslomässigt käshrete / t r y g hg e t

Välbefinnandeblomman, ”the flower of wellbeing”, används av Act Svenska kyrkan och andra för att förklara målet med psykosocialt stöd.

KÄLLA: WILLIAMSON OCH ROBINSON 2006

arbetskamrater som var eller är det. De behöver konkret och korrekt information om justeras i takt med att bilden klarnar, och de kan också behöva avlastande samtal.

Innerst finns de människor som är eller var på plats och som har sett och på olika sätt deltagit i det som har hänt eller händer. Utöver praktisk hjälp behöver de också veta vad som händer, och alla behöver avlastande samtal med uppföljning och ibland också traumaterapi.

KÄLLA: STEFAN DAHLBERG, COMPETENSCOMPAGNIET

Ett humanitärt nödläge i hemlandet

har varit Bongiwe Mavuwas stora uppdrag de senaste åren.

n n n

INTERVJU: ANNA BRAW

– Det är återvändare vi arbetar med, berättar Bongiwe Mavuwa. Massor av människor tar sig från Zimbabwe till Sydafrika i hopp om en bättre framtid. En del blir tillbakaskickade, en del kommer tillbaka frivilligt. De flesta är traumatiserade på något vis. Det är bland dem vi arbetar med Community Based Psychosocial Support (ungefär gemenskaps­ eller samhällsbaserat psykosocialt stöd, red:s anm) här i södra Zimbabwe.

Bongiwe Mavuwa har titeln tematisk rådgivare för rättvisa och fred i organisationen Lutheran Development Services i sitt hemland Zimbabwe. Hon är en av dem som tidigt utbildades i CBPS, och 2007 började hon resa ut för att arbeta i områden där katastrofer hade inträffat eller pågick – Malawi, Zambia, Etiopien, Filippinerna.

– Jag var också i Liberia när det kom många flyktingar dit efter valen i Elfenbenskusten, berättar hon.

– På 1970­talet, när den stora arbetskraftsutvandringen kom igång, var den laglig, säger Bongiwe Mavuwa. Sydafrikanska gruvföretag kom till södra Zimbabwe för att rekrytera gruvarbetare, och de fick arbetstillstånd och avtal. Runt 1980 blev det en annan situation, mycket tuffare. Och de senaste tio åren har det bara blivit värre och värre.

hög arbetslöshet

Vad är det som har blivit värre?

Bongiwe Mawuva räknar upp en rad trauman som drabbar många av dem som tar sig över gränsen till Sydafrika. Nästan alla har att göra med att de arbetssökande inte har några papper och med att många i det sydafrikanska samhället vet om det. Och nu är det inte bara invånarna i gränsområdena det gäller, utan tonåringar, unga vuxna och medelålders från hela landet.

– Arbetslösheten här i Zimbabwe är så hög att många som har akademiska examina ger sig av och hoppas att de ska kunna arbeta på byggen och hotell och som hembiträden, berättar hon. De som har sjukvårdsutbildning arbetar i Storbritannien, Nya Zeeland, Australien … men för de flesta är det Sydafrika som kan vara chansen.

arbetskraftsutvandring

Men snart visade det sig alltså att psykosocialt stöd var något som behövdes också i Bongiwe Mavuwas hemland.

Hon är född i den lilla gruvstaden Gwanda, där Svenska Kyrkans Mission har arbetat, och bor i Zvishavane, där Lutheran Development Services har ett kansli. Zvishavane är en större gruvstad, kallades tidigare Shabani och växte fram när första världskriget gjorde att asbestbrytning var lukrativt.

Vad är det som lockar dem dit? Är det något slags framgångssagor?

– Delvis är det sagor, orealistiska förväntningar och förhoppningar. Men det finns också några få som har lyckats där, och alla hoppas ju på att bli som de.

”de understa av de understa”

En del åker fast när de försöker ta sig över gränsen utan giltiga papper och kommer aldrig in i Sydafrika. En annan grupp kommer

LUTHERSKA VÄRLDSFÖRBUNDET bildades av en rad lutherska kyrkor under ett möte i Lund efter andra världskriget och har bland annat kommit att fungera som en stor biståndsaktör vid humanitära katastrofer. Svenska kyrkans dåvarande biståndsorganisation Lutherhjälpen fanns med i samarbetet redan från början. Sedan slutet av 1990-talet arbetar Lutherska världsförbundet mycket med Community Based Psychosocial Support och har utbildat många biståndsarbetare från olika medlemskyrkor i denna arbetsmetod.

frivilligt tillbaka efter att ha gett upp hoppet, och en tredje har blivit tillfångatagna någonstans i landet och dumpas vid Beitbridge, en känd gränsövergång.

– Många har blivit misshandlade och rånade, många kvinnor har blivit utsatta för våldtäkter, säger Bongiwe Mavuwa. Något som är vanligt är att de hittar en anställning och kommer överens med arbetsgivaren om lön, men när det har gått en månad och de frågar efter lönen blir svaret: ”Jag ringer polisen!”

Rasismen i Sydafrika drabbar gästarbetarna hårdast av alla, det är Bongiwe Mawuvas intryck – hon säger att hennes landsmän är ”de understa av de understa” i det sydafrikanska samhället. De blir beskyllda för att vara kriminella, bland annat för att vara rånare. I Kapstaden, där många av dem har hamnat, är de extra utsatta.

oändligt kontaktnät

De senaste åren har Bongiwe Mavuwas arbete med psykosocialt stöd mest bestått i att hon har samordnat insatserna och utbildat yrkesverksamma som sedan ska kunna utbilda volontärer bland återvändarna. Hon har ett nätverk av sjukvårdspersonal, präster, pastorer och andra som alla är införstådda med modellen.

– Vi kan också stötta varandra och hänvisa till varandra när vi ser att det behövs, säger hon. Tack vare pastorerna har vi ett kontaktnät som är nästan oändligt, över hela landet, fastän vi egentligen arbetar bara i den här delen.

Det finns pastorer som arbetar med enskilda stöttande samtal, men tanken är att volontärerna ska kunna ta hand om mycket av de personliga kontakterna.

praktiska utbildningar

– Om de har lånat pengar av sina familjer för att kunna resa iväg är det svårt för dem att återvända hem när de har blivit utvisade, säger Bongiwe Mawuva. Så det är en hel del som blir kvar i södra Zimbabwe.

Lutherska världsförbundet stöttar Lutheran Development Services i arbetet bland dem som har svårt att etablera sig i samhället igen när de har kommit tillbaka.

– Utöver att vi utbildar många i psykosocialt stöd försöker vi också stötta dem när de letar efter ett nytt sätt att försörja sig, säger Bongiwe Mavuwa. Det är många som har fina utbildningar, men det finns inga arbeten att söka. Vi uppmuntrar dem att starta egen firma och ordnar utbildningar i snickeri, byggnadssnickeri, sömnad, svetsning, kycklinguppfödning … Sedan kan de få ett litet lån för att komma igång.

– Det finns en stark solidaritet bland gästarbetarna, de tävlar inte med varandra utan är beredda på att hjälpa varandra, säger hon. Och eftersom det är så svårt att få tillgång till psykiatrisk vård och psykologhjälp här är det stöd de kan ge viktigt. Vi utbildar dem i psykologisk första hjälpen, bland annat i att identifiera tecken på depression, och eftersom de har egna erfarenheter kan de se när någon annan mår dåligt. Ibland kan de gå tillsammans, ibland behöver någon en hand att hålla i för att våga be om mer hjälp.

berör flera generationer

– Vi arbetar inte i ett vakuum, säger Bongiwe Mavuwa. Det finns fler organisationer som försöker stötta återvändarna, vi samarbetar med polisen, socialministeriet och andra, och vi har kontakt med en organisation som arbetar med samma målgrupp i Sydafrika.

En grupp som Lutheran Development Services inte når i det här projektet är återvändar­

LUTHERAN DEVELOPMENT SERVICES

Evangelical Lutheran Church in Zimbabwe (ELCZ) har inrättat en särskild organisation för sitt diakonala arbete, Lutheran Development Services. LDS är medlem i ACT-alliansen och samarbetar med Lutherska världsförbundet, och organisationens syfte är att ”bidra till att lindra utsatthet och lidande genom rättighetsbaserade program som innefattar bistånd, rehabilitering, utveckling och påverkansarbete som ett vittnesbörd om Guds kärlek”.

nas barn. En del har blivit lämnade hos morföräldrar och farföräldrar, och ibland går flera år utan att de träffar sina mammor och pappor. Andra har föräldrar som mår mycket dåligt. – Vi hör mest om barnmisshandel och sådant när vi är med på samordningsmöten, säger hon, och det finns ju lagar, men mörkertalen är antagligen stora. Det här är trauman som berör flera generationer.

Men, konstaterar hon, utvandringen fortsätter.

– Vi försöker uppmuntra människor till att stanna här eller åtminstone bara resa om de kan göra det lagligt. Så ger de sig av ändå, kommer tillbaka och behöver stöd. Vi kan inte nå alla, och ofta känns det som om problemet är alldeles för stort. Det som får mig att fortsätta är hoppet om förändring. Och när någon som har fått hjälp att börja om, startat en liten firma här och klarar sig kommer och säger: ”Jag vill inte tillbaka.” n

Workshop i Chiredzi med deltagare från flera stift och från en rad myndigheter.

n n n

INTERVJU: ANNA BRAW

”Vi blir ihopkastade när det händer något”

– ödmjukhet är bra , säger Stefan Dahlberg. Nästan vid varje tillfälle lär man sig något.

Den sensommarvecka när den här intervjun görs har han ägnat två dagar åt en ny bok som han skriver tillsammans med krisstödjarkollegan Per Hassling. Men telefonen ringer och ringer, också under intervjun – en olycka som påverkar en ganska stor grupp människor har inträffat i norra Sverige. En stödtelefonlinje har öppnats, kolleger från Luleå har rest till platsen, och en del arbete med samordning och stöd hamnar hos Stefan Dahlberg som tillsammans med sin fru och dotter arbetar med krisstöd på heltid i ett eget företag.

– i mitten av 1990­talet hade jag hört talas om en brandman i Göteborg, berättar Stefan Dahlberg, och när jag kom till en konferens i Baltimore var han där. Han hade arbetat med diskoteksbranden i Göteborg och med Scandinavian Star, jag hade arbetat med Falun och Estonia.

Det var Per Hassling han lärde känna, och de har arbetat tillsammans sedan dess.

– Vi hade kontakt med en rad organisationer, och vi startade ett nätverk som har träffats en gång om året sedan dess. Det är folk från

Försvarshögskolan, polisen, företagshälsovård, räddningstjänst … Vi blir ihopkastade när det händer något, och det skulle lätt kunna bli konkurrens då. Vi har så olika bakgrunder. Men vi vädrade ut fördomarna tidigt och tittade på det som förenar oss. Den anda som vi skapade när vi bildade nätverket lever kvar, det är värdefullt. Vi rev ner murar och byggde broar.

i arbetet med att stötta människor som har drabbats av en kris kan en rad yrkesgrupper delta, och Stefan Dahlberg är en av dem som har utbildat många i den sortens arbete sedan 1990­talet när metoderna och teorierna började formuleras mer strukturerat på svenska. Någon motsvarighet till Act Svenska kyrkans arbete med Community Based Psychosocial Support, där volontärer är de viktigaste medarbetarna, finns inte riktigt i Sverige. Men POSOM­grupperna (förkortningen betyder psykiskt och socialt omhändertagande) finns överallt i landet och nämns ofta i nyhetsrapporteringen när något har hänt, och på en del arbetsplatser kan några medarbetare utbildas i kamratstöd.

– Det finns ofta medarbetare som har en naturlig förmåga att lyssna och möta sina arbetskamrater utan att blanda in egna upplevelser eller tyckande, säger Stefan Dahlberg.

i arbetet med den nya boken har han och Per Hassling haft anledning att bearbeta många erfarenheter, och berättelser som har varit viktiga har dykt upp igen. Han berättar om samarbetet efter tsunamin och om hur det tidiga krisstödet kunde genomföras med hjälp av kabinpersonal på charterplanen.

– En pappa var förtvivlad. Hans son hade räddat honom. ”Så ska det inte vara”, sa han.

Då frågade krisstödjaren hur sonen hade burit sig åt. ”Han tog grepp om handlederna, brandmansgreppet.” Och vem hade lärt honom det? Jo, det var ju pappan. I sådana här situationer måste man kunna byta roller med varandra.

Tsunamin är det största uppdrag som det svenska krisstödsnätverket har haft, och Stefan Dahlberg berättar att den ledde till frågan om en krisjour.

– Det är ju ett stort ansvar, men vi sa ja. Den har funnits i ungefär 20 år vid det här laget. Vi gör ungefär 300 insatser per år, små och stora, arbetsplatsolyckor, trafikolyckor. Just nu är det Kristina som svarar.

n

INTUITIVA FRESTELSER

Mycket av det som ingår i krisstödjarnas arbete är sådant som för många människor hör till intuitiva initiativ – till exempel att vara beredd att lyssna på den som har upplevt ett trauma.

Men, betonar Stefan Dahlberg, det finns också en rad ”intuitiva frestelser” som krisstödjaren måste vara uppmärksam på: att trösta, att vilja ta bort skuld (innan skuldfrågor är utredda), att sätta igång med att hjälpa, att känna att man borde trösta, att börja utvärdera. ”Inom sig kan man fundera”, säger han, ”men det får man försöka hålla undan.”

”NU ÄR DET DAGS FÖR PAUS”

Den som arbetar i en kris kan få svårt att begränsa uppdraget, och Stefan Dahlberg och hans kolleger har med tiden blivit alltmer noggranna med att ”bevaka stridsvärdet”. ”Man måste tillåta andra att säga ’nu är det dags för en paus’”, säger han.

FYREN

Bilden av en fyr har varit återkommande i svenskt krisstödsarbete och syns också på omslaget till den bok som Stefan Dahlberg och Per Hassling har använt i utbildningar i många år. ”Vågorna och stormen kan krisstödjarna inte ta bort”, säger Stefan Dahlberg, ”men man kan få lägga till hos oss en stund.”

VÄRSTA OCH BÄSTA LÄGET

I situationer där ett hot finns kvar kan krisstödjarna uppmana de människor som är utsatta att fundera över ”värsta och bästa läget”, muntligt eller skriftligt. ”Det är lätt att man bara tänker på det värsta som kan hända”, säger Stefan Dahlberg. ”Det här är ett sätt att inte köra slut på sig.”

KÄLLA: STEFAN DAHLBERG, COMPETENSCOMPAGNIET

Ord och lösningar

Kriget i Ukraina en ny situation

n n n

– Idag hade vi ett möte med alla community mobilizers här i Charkiv, säger Timo Frilander. De har varit anställda sedan juli förra året, och de är helt avgörande för vårt arbete här – det är de som håller ett öga på skyddsrummen och vårt arbete med lägenhetsrenoveringar, stöttar all verksamhet, håller kontakten med Charkivs invånare … De är faktiskt ännu viktigare än jag hade trott.

Ett 20­tal ukrainska kvinnor i åldrar från ungefär 40 och upp till nära pensionering, med många olika utbildningar och med erfarenheter från yrkesliv och ukrainsk storstadskultur, har blivit en stor del av Lutherska världsförbundets och Act Svenska kyrkans möjlighet att nå ut till Charkivborna och bygga upp ett stabilt stödsystem. Det behövs mer och mer när månader och år går och anfallen ännu inte har visat några tydliga tecken på att mattas av.

delvis ny begreppsapparat

Timo Frilander är från början teolog, senast i Tammerfors stift i Suomen evankelis­luterilainen kirkko, Evangelisk­lutherska kyrkan i Finland. Han har arbetat med psykosocialt stöd i en rad länder i Afrika och Asien sedan han utbildade sig och blev en av de specialister som Act Svenska kyrkan skickar ut vid humanitära katastrofer, men två saker är nya den här gången. Dels började Ukraina­uppdraget ganska snabbt ta så mycket av hans tid att han sa upp sig från sin tjänst i kyrkan, dels har det

visat sig att det krävs många nya lösningar i arbetet – och en delvis ny begreppsapparat.

– Det här är första gången efter andra världskriget som det är fullskaligt krig i ett europeiskt land, och det är första gången vi arbetar i ett medelinkomstland med en väldigt högutbildad befolkning. Men Ukraina är också ett multietniskt land, och det finns många religioner här. Det kanske förklarar varför det är så svårt att fatta beslut – den nationella enheten prioriteras alltid. Dessutom är Ukraina ett högutvecklat land administrativt sett, och vi ställs ofta inför utmaningar som tar tid och som bara lokala specialister kan klara.

storstadsmiljö

Charkiv hade 1,5 miljoner invånare före Rysslands anfall och är Ukrainas näst största stad. – Universiteten och högskolorna har gjort att många har flyttat hit från andra håll och blivit kvar, berättar Timo Frilander, så det finns gott om högutbildade här.

Tre floder möts i anslutning till staden (en av dem har samma namn som den), järnvägslinjer korsas, många invånare har arbetat i någon av de stora mekaniska industrierna. I nyhetssändningar och tidningsreportage från Ukraina syns ofta skadade bostadshus, äldre som får varm mat på lokala center och barn som leker i färgglada miljöer. Lutherska världsförbundet hör till de biståndsorganisationer som har förmedlat många sådana bilder.

INTERVJU

”Vi arbetar med psykosocialt stöd, men det vore kanske bättre att använda ett annat begrepp.” timo frilander

ACT SVENSKA KYRKAN

OCH LUTHERSKA

VÄRLDSFÖRBUNDET

Lutherska världsförbundet arbetar med ukrainska flyktingar i Polen och Ungern, delvis genom nationella organisationer, och med internflyktingar och lokalbefolkning i Ukraina, delvis genom en ungersk organisation som fanns där redan före kriget. Act Svenska kyrkan bidrar med insamlade medel och med utsända medarbetare som är specialiserade på Community Based Psychosocial Support, alltså ungefär samhälls- eller gemenskapsbaserat psykosocialt stöd.

– Men här i storstadsmiljön är ett av de stora problemen att det är så svårt att etablera kontakter, säger Timo Frilander. Många människor är mycket ensamma.

barn och tonåringar mest utsatta

Han berättar om äldre som har blivit kvar när vänner och släktingar har flytt till andra delar av Ukraina eller till andra länder, om familjer och ensamstående som har lämnat sina förstörda bostäder och inte vågar flytta tillbaka och om skolbarn som inte har kunnat gå i skolan sedan början av pandemin.

– Barnen och tonåringarna är de mest utsatta nu, säger han. Skolor och förskolor kan inte öppnas igen om det inte finns skyddsrum – vi är sju mil från fronten. Många skolor används som lokala stödcentra, och det är svårt att samla människor utomhus, så det finns få samlingsplatser för barn och unga. De får problem med det sociala. Många av dem bor inte heller med sina föräldrar.

Att det är dags för skolstart när den här intervjun görs innebär att Timo Frilanders lokalanställda kolleger har extra mycket att göra.

– Vi har varit på en skola som ska återöppnas, och det måste göras på ett säkert sätt, det måste fungera enligt ukrainska lagar, bland annat måste lokalerna vara tillgängliga för dem som använder rullstol. Överhuvudtaget är bristen på bra lokaler en av de stora utmaningarna här.

djupare rötter – 6,5 miljoner ukrainare lever utanför Ukrainas gränser nu, säger Timo Frilander. Det är mycket rörelse – människor dyker upp och försvinner iväg. Samtidigt är kulturen här så familjeorienterad, och man brukar inte umgås med främlingar.

En av de saker som prioriteras i arbetet med psykosocialt stöd är att samla människor – ”de som träffar andra mår bättre”, som Timo Frilander beskriver det.

– Först trodde jag att våra problem med att få det att fungera berodde på rörligheten, men nu har jag förstått att rötterna är mycket djupare. När familjer tvingades att bo i lägenheter med delade kök under Sovjettiden ledde det inte till mer gemenskap – det var vanligt att grannar angav varandra. Så våra community mobilizers är så viktiga. De ger många människor kontakter och ett nytt nätverk. Men vi måste också se till att de äldre som är ensamma inte blir helt beroende av dem, för då blir arbetet ogjort när de går vidare till nya arbetsuppgifter.

”vi måste vara innovativa”

– Vi har ett dokument som beskriver programmet för vårt arbete, berättar Timo Frilander. Jag skrev det 2023 när jag kom hit. På mötet idag gick vi igenom det – jag ville försäkra mig om att psykosocialt stöd finns med överallt, vad vi än gör, att vi använder CBPS­glasögonen hela tiden, och jag tror att alla har förstått det. Men

CHARKIV (på ukrainska:

Ха́рків) är Ukrainas näst största stad och hade före kriget ungefär 1,5 miljoner invånare. Den ligger i östra Ukraina, nära gränsen mot Ryssland, grundades på 1600-talet där tre floder möts och har under många år varit en viktig järnvägsknut, universitetsstad och industristad. Sedan den ryska attacken våren 2022 har den blivit mycket utsatt, och många Charkivbor har flytt västerut. I omgångar har staden också fått ta emot flyktingar från fronten.

Begreppet community mobilizers används i arbetet med psykosocialt stöd. Timo Frilander föreslår att man på svenska skulle kunna säga att de arbetar med social mobilisering eller med att stärka lokalsamhällets och invånarnas resiliens.

det är ett utmanande sammanhang vi arbetar i, och jag samlade in förslag till revideringar och korrigeringar och fick mycket material. Det är viktigt att vi får med de lokala rösterna.

Att tala om psykosocialt stöd har visat sig vara mindre gångbart i Ukraina.

– Ord som psykologi och psykiatri har blivit så stigmatiserande här, bilderna av Sovjettidens institutioner lever kvar. Insatserna behövs, men jag har insett att vi måste hitta andra ord. Vi arbetar med psykosocialt stöd, men det vore kanske bättre att använda ett annat begrepp. Om det fungerar har vi ju ändå gjort vårt arbete.

De metoder som Act Svenska kyrkans specialister har arbetat med tidigare fungerar inte heller automatiskt i Ukraina.

– För mig som finne är en del av det bekant –jag umgås ju inte heller med människor som jag inte känner, säger Timo Frilander och skrattar lite. Och problemen med alkohol och tobak känner jag igen. Men vi måste vara innovativa. Överhuvudtaget försöker jag se möjligheterna och det positiva, se det här som en unik möjlighet att utveckla något nytt – det är nog bara så man kan arbeta. Jag tror att vi alla har lärt oss mycket.

något att se fram emot På sikt, förklarar Timo Frilander, är hans mål att se till att han inte behövs. Det är brist på arbetskraft i många av de hjälporganisationer som har engagerat sig i Ukraina. De kvalificerade medarbetarna rekryterades snabbt av olika arbetsgivare.

Nästan alla de som anställdes i hans community mobilizer-grupp förra året är fortfarande kvar.

– De har fått mycket utbildning under året, bland annat i psykologisk första hjälpen. Vi gjorde en stor satsning på det när det kom en massa människor från fronten i juni.

Nu har en av Act Svenska kyrkans lokala partnerorganisationer lyckats rekrytera två psykologer, och förhoppningen är att samarbetet ska kunna utökas.

– Vi vill bygga strukturer som kan fungera länge.

Han berättar om en studie som publicerades i Finland häromåret, en om tiden efter krigen där. Varför drabbades inte alla människor av trauma?

– Jag är uppväxt med äldre män som berättar minnen från kriget, samma minnen om och om igen, och dricker för mycket, säger han. Men det som räddade så många var att de hade något meningsfullt att göra och en framtid. De fick land att odla upp, de byggde hus. Det verkar som om man kan leva med en traumabakgrund och traumasymptom om man samtidigt har något att se fram emot. Och våra community mobilizers här är så viktiga. Vi skulle behöva fler volontärer för att kunna nå fler, men de medarbetare vi har är välutbildade, vänliga, kreativa, bra på det de gör. Det är de som kan förstå hur de sociala nätverken fungerar och vilka problem vi måste lösa. n

n n n

INTERVJU: ANNA BRAW

Dela upplevelsen

–när jag började som brandman packade vi i stort sett bara ihop utrustningen och åkte hem, säger Christer Ängehov.

Han är räddningschef i Räddningstjänsten

Mälardalen och har en bakgrund som både brandingenjör och brandman. På 1980­talet, när han kom till det som nu heter Räddningstjänsten, fanns inte begreppet psykosocialt stöd. Varken brandmännen eller de människor som fick hjälp av dem fick något särskilt stöd utöver det helt spontana.

Äldre brandmäns berättelser och egna erfarenheter av hur riskabelt och pressande arbetet är fick honom att engagera sig i arbetsmiljön och i att bygga stödstrukturer.

– I början var det mest ett tekniskt samtal, och sedan utvecklades det till att bli något mer psykosocialt, det har successivt blivit bättre.

Vi träffar ofta människor som har varit med om fruktansvärda saker. Målet är att den enskilde ska kunna komma tillbaka till en normal situation, inte bara bli utkastad.

det psykosociala arbetet i räddningstjänsten är dels till för de an ställ da, dels för

de människor som de möter. Christer Ängehov talar om att systematiken och rutinen är viktiga och om att de som genomför samtalen måste ha kunskap och utbildning.

– Senast två dygn efter en händelse, helst direkt, samlar vi gruppen till samtal med en eller två samtalsledare som själva inte var med om händelsen. Vi försöker bjuda in polis och ambulans också, och vi åker inte på larm under samtalstiden.

I personalens samtal berättar alla som vill om sina upplevelser och om vad de såg och gjorde, och många får en större överblick över händelsen genom att lyssna på kollegerna.

– Mycket beror på vilken ryggsäck man har, säger Christer Ängehov. De som har små barn hemma kan reagera väldigt starkt i situationer där barn är med, till exempel. Men genom att dela upplevelsen med varandra kan vi minska den mentala belastningen och risken för framtida problem.

räddningstjänstens samarbeten med Svenska kyrkan, Röda korset och andra har tagit form och omformats genom åren, och Christer Ängehov säger att höga ambitioner ibland har kunnat ersättas med lite enklare lösningar och att POSOM­grupperna ofta fungerar mycket bra.

– Som brandman har man ju fullt upp, och det kan bli befälen som får en massa frågor från människor på plats. Då är kommunens

krisstöd jättebra. Socialjouren kommer ut och ordnar en lokal, det går lätt att få ut information, ibland kan försäkringsbolagen komma snabbt. Det är ett uppbyggt system med ett omhändertagande som fungerar, så det blir inte bara vår egen personal som arbetar.

ett av de samarbeten som Christer Ängehov berättar om har blivit synligt på Västerbron i Stockholm men har konsekvenser på många fler platser:

– Tidigare var det så att om vi åkte på ett larm för att någon hotade att ta livet av sig var vi tvungna att vänta tills polisen kom innan vi kunde göra något. Det var bara poliser som skulle sköta samtalen. Men i Sverige är det fler som dör i självmord än i bränder.

I ett projekt som fick namnet Självmordsprevention i Stockholms län arbetade han tillsammans med bland andra Polisen och Karolinska institutet. En bro som många tidigare har hoppat från, Västerbron, har fått stängsel, en specialistsjuksköterska ska alltid finnas med i en av ambulanserna, och Räddningstjänstens anställda har utbildats i akut omhändertagande vid ”hot om hoppning”.

– Nu går vi fram till dem och börjar prata om det är vi som kommer först. Det är ett nytt arbetsområde för oss, en stor grej.

n

STATISKA OCH DYNAMISKA SITUATIONER

Räddningstjänsten skiljer mellan statiska katastrofsituationer och dynamiska.

En statisk är en katastrof som har inträffat, till exempel en bilolycka.

En dynamisk är en katastrof som pågår när hjälpen kommer och som fortsätter, till exempel en gisslansituation. Stefan Dahlberg nämner pandemin som en dynamisk situation och berättar om hur krisstödjare stöttade IVA-personal på sjukhus under ett och ett halvt år.

KRIS I OLIKA SAMMANHANG

Krisstödjare brukar tala om fyra typer av sammanhang eller organisationer och om hur kriser mest sannolikt kan drabba dem.

1. Väldigt sällan men förödande – till exempel kärnkraftverk och flyg

2. Ofta och varierande – till exempel kollektivtrafik och restauranger

3. Ofta och tuffa – akutsjukvård, räddningstjänst, polis

4. Sällan och inte så allvarliga – kontorsmiljöer

TRE GRUNDTEMAN

För att kunna förutse vilka reaktioner en katastrof orsakar kan krisstödjare tala om tre känsloteman:

1. Hot – den som är utsatt kan reagera med rädsla, ilska, flyktimpuls, kampvilja, avvaktande attityd

2. Förlust (till exempel när någon redan har dött) – den som är drabbad kan reagera med sorg, saknad, ilska

3. Ansvar – den som är drabbad kan känna skuld, lägga skuld på andra, vilja sona skuld

KÄLLA: STEFAN DAHLBERG, COMPETENSCOMPAGNIET

Görrel Espelund KALLELSEN

EDDY.SE

uppdrag i brytningstid

Görrel Espelund är ett välkänt namn för många av oss. Som korrespondent på den afrikanska kontinenten har hon inspirerat och fascinerat en hel generation svenskar.

Hennes ambition att nu fördjupa bilden av missionsarbetarnas liv och betydelse är lovvärd. Hon rör sig hemtamt i dessa miljöer och skildrar ett smärtsamt vackert Afrika med blommande jakarandaträd, hibiskus, akacia och bougainvillea, cikadornas nattliga ljudkuliss, den blå himmelen, barnens skratt och människornas generositet.

Men hon ger sig också i kast med de autentiska berättelser som så ofta sakas i missionslitteraturen, de som ger en djupare bild av förhållandena

och som synliggör missionsarbetarnas livsvillkor.

Hennes roman kretsar kring Märta, en ung kvinna som vill följa sin kallelse trots omgivningens motstånd. Hon blir en av de svenska missionärer som verkar i Centralafrika under den dramatiska brytningstiden mellan kolonialism och självständighet och som väljer att stanna kvar också när inbördeskrigen på 1960-talet bokstavligen sliter sönder de unga nationerna.

Görrel Espelund beskriver hur skräckvälden växer fram i det dåtida Kongo Kinshasa, Ruanda och Urundi. Här finns de nya politiskt oerfarna ledarna, nationalismen, tribalismen, förföljelserna, stympningarna och massmorden men också missionsarbetarnas aktiva motstånd mot den brutala belgiska kolonialmakten, mot slavarbetet och övergreppen.

Hos missionärerna finns övertygelsens kraft och en hängivelse

med livsavgörande betydelse. Görrel Espelund beskriver deras ansträngningar för att hålla verksamheten igång trots att deras egna liv är i fara. Sjukvårdsarbetet vid de enkla dispensärerna bidrar successivt till ökad livslängd och minskat lidande bland befolkningen samtidigt som läs- och skrivkunnigheten växer fram genom skolorna.

Otvivelaktigt bidrar detta missionsarbete till demokratiseringen på kontinenten. Det är knappast en tillfällighet att presidenter och demokratikämpar som Julius Nyerere i Tanzania, Jomo Kenyatta i Kenya, Kwame Nkrumah i Ghana och Nelson Mandela i Sydafrika har gått i missionens skolor.

Görrel Espelund låter berättelsen växla mellan dåtid och nutid, mellan Kongo i mitten av 1900talet och nutid hemma i Sverige. På ett trovärdigt och ömsint sätt gestaltar hon missionsarbetarna som fick en rikedom av upplevelser

men som så ofta belönades med hemlöshetens gåva.

Tonen är äkta när hon skriver om hur det är att vara driven av sin kallelse men samtidigt kluven mellan Afrika och hemlandet, mellan gemenskap och smärtsamma separationer, mellan en glädje i uppdraget och ett ständigt bråkande samvete. Rotlösheten och hemlösheten som infinner sig efter hemkomsten. Ja, säkert finns det kompletterande perspektiv också bortom evangeliska framgångar.

Stilsäkert förenar hon tidlösa perspektiv med tidsbundna villkor. Hon låter oss möta människor som har svarat ja på kallelsen att utifrån en kärleksfull gudsbild och solidarisk människosyn tjäna mänskligheten och som har låtit idealen väga tyngre än såväl konvenans som materialism. Som har låtit ordet bli viktigare än siffran. En generation med andra mål och andra hjältar.

Med tiden har missionskritiken bleknat och inordnats i en mer seriös debatt om missionens betydelse, och den slutgiltiga boken om mission återstår ju alltid att skriva.

Jag drar mig till minnes den kongolesiske Nobelpristagaren, läkaren och pastorn Denis Mukweges ord vid ett besök i Sverige 2015:

”Ett stort tack för det slags revolution som gjort mitt liv möjligt. Ett tack till missionärerna som till skillnad från de förtryckande kolonisatörerna försakar sin trygghet och bekvämlighet för andra människors skull.” n MATS EGFORS

Konkret kärlek

när jag skriver detta är det högsommar med regn och blåst nästan varje dag. Tidningsrubriker talar om extremväder på grund av klimatförändringarna vid sidan om alla rapporter om krig och politisk oro.

Det känns ganska tungt.

Psalm 413 i vår psalmbok blir min dagliga inspiration när det känns mörkt.

Någon skall vaka i världens natt …

Ibland är det riktigt mörkt i vårt eget liv, i vår närhet eller i världen. När det är mörkt kan också oron och de hemska bilderna bli större.

Ibland behöver vi vaka och använda tiden på ett konstruktivt sätt. En möjlighet vi alltid har är att be för andra människor.

En flykting berättade för mig om sin tid i ett fängelse i Libyen där hon bar tegelsten 18 timmar per dygn med sitt lilla barn på ryggen. Den större pojken band hon vid ett träd så att han befann sig i skuggan och inte kunde springa bort. Vissa nätter satt hon hos döende medfångar. Hon bad och sjöng för dem.

”Gud gav mig detta uppdrag”, sa hon, ”och jag blev inte trött.”

Vi har olika gåvor, och vi är lemmar i en världsvid kyrka. Ibland får vi vila i att vi är många och be och stödja andras arbete för att Kristus kärlek ska bli konkret. Till exempel:

Ranjita Christi Borgoary som arbetar med jämställdhetsfrågor i Chennai.

Lungile Dlamini som är fältkoordinator för mentormammor i Swaziland.

Padre Melo som trots dödshot kämpar för människors rätt till försörjning, demokrati och mänskliga rättigheter i Honduras.

Anna Horkun som arbetar med flyktingcenter i Ukraina.

Loprimor Peter Mourice som arbetar för fred och rättvisa i Sydsudan.

Alla finns de hos Act Svenska kyrkans partnerorganisationer, alla kämpar de dagligen för andra människor.

Det går att skapa förändring, och ljuset kan lysa fram därför att Kristus är med och vakar.

Tillsammans finns vi med och gör bibelordet från Johannesevangeliet 10:10 verkligt: ”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.” n

kerstin pihl är ordförande i Act Svenska kyrkan-rådet i Göteborgs stift.

Av rättighetsskäl är tre verser ur Britt G Hallqvists översättning av Svein

Ellingsens psalmtext borttagna ur webbversionen av detta nummer av Uppdrag Mission

Tusen frågor

Kristina Patring doktorerar

i missionsvetenskap

Religionsfrihet är ämnet för den doktorsavhandling

som Kristina Patring har börjat arbeta med.

n n n FORB är den engelska förkortningen för Freedom Of Religion or Belief, alltså det som vi på svenska brukar kalla religionsfrihet. FBO betyder Faith-Based Organization och har på svenska kommit att kallas trosbaserad organisation – begreppet används för bland annat kyrkor, samfund och kristna biståndsorganisationer.

Så när Kristina Patring gav sitt doktorandprojekt överskriften ”Instrumentalization risks and mitigation strategies in relation to FORB; integral mission and FBO­state donor cooperation” var det för att religionsfriheten i all­

mänhet och särskilt relationen mellan kristna samfund och stat är något hon har intresserat sig för länge.

– Jag har arbetat på Svenska missionsrådet i elva år nu, berättar hon, och 2019 började jag fundera på att forska.

risker och strategier

Juridik och utvecklingsstudier var hennes första akademiska ämnen när hon inledde sina studier för drygt 20 år sedan.

– Jag är uppväxt i en ekumenisk familj –pingströrelsen och Svenska kyrkan mest – och jag var intresserad av etik och rättsfilosofi och teologi, så jag läste juridik i London och tänkte att jag skulle kunna använda det för att arbeta

INTERVJU ANNA BRAW

SVENSKA MISSIONSRÅDET grundades 1912 och består av ungefär 30 svenska kyrkor, samfund och kristna organisationer. Uppdraget är att uppmärksamma mission, global utveckling och religionens roll i samhället. Detta görs genom att rådet bjuder in till samarbete och reflektion, förmedlar pengar till internationellt bistånd från Sida och driver påverkansarbete i frågor som berör medlemsorganisationerna. Sida-pengarna, nu ungefär 250 miljoner kronor varje år, går till insatser i över 50 länder i form av långsiktigt utvecklingssamarbete med medlemsorganisationers lokala partner och bistånd i humanitära kriser.

EVANGELISCHE THEOLOGISCHE

FACULTEIT LEUVEN är en teologisk högskola som grundades på 1980-talet. Dess ursprung är Institut Biblique de la Mission Belge Evangélique som grundades i Bryssel i samband med första världskrigets slut och som snart byggdes ut med Bijbelinstituut België. Till Leuven, som ligger nära Bryssel, som har haft universitet sedan 1400-talet och som med sina ungefär 50 000 studenter räknas som Belgiens studentstad, flyttade högskolan på 1970-talet. Undervisningen på högskolan bedrivs på tre språk, och många av studenterna kommer från andra länder än Belgien – 29 nationaliteter är representerade. Hösten 2023 hade högskolan 241 studenter, varav 42 är doktorander.

med mission eller bistånd, säger hon. När studieplanen på institutionen förändrades la jag till utvecklingsstudier också. Lite senare läste jag ett masterprogram i mänskliga rättigheter i Uppsala.

I arbetet på Svenska missionrådet har hon hand om frågor som har med religionsfrihet att göra, och när hon började samla sina forskningstankar var det först en internationell studie som tog form – att se vilka risker som finns när kristna kyrkor och biståndsorganisationer samverkar med statliga organisationer. Staten kan till exempel vilja använda kyrkorna för att uppnå egna syften, och kyrkorna kan känna sig tvingade att göra avkall på sina egna visioner. – Men det har ju hänt en del i den svenska politiken sedan jag började 2021, säger hon. Det är naturligt att ett ämne för en doktorsavhandling smalnar av, och för mig har det blivit så att jag börjar med kvalitativa intervjuer med Equmeniakyrkan, Evangeliska frikyrkan, Pingströrelsen och Svenska missionsrådet och sedan går vidare med deras internationella samarbetsorganisationer.

internationellt, och jag vill kombinera teori med praktik. Hur förebygger man som kristen organisation risker för instrumentalisering?

Hon berättar att fakulteten i Leuven har många ”distansdoktorander”, alla med en fot i arbetslivet – faktum är att bara en av alla hennes doktorandkamrater forskar på heltid och bor i staden, och det är tack vare ett stipendium. – Jag var förberedd på att det skulle bli så, för det finns inga doktorandtjänster där, allt är stipendiebaserat. Därför är det helt avgörande för mig att jag har fått stöd från Lunds Missionssällskap så att jag har kunnat gå ner till halvtid på min tjänst och kan arbeta med avhandlingen på halvtid ett tag nu. När man har lämnat in sin första artikel till en vetenskaplig tidskrift räknas det som att man har börjat med avhandlingen, och efter det har man sex år på sig.

få syn på sitt eget sammanhang

Att ha handledare som inte är svenska – en kommer från Tyskland och har arbetat i Sydafrika, den andra är från Belgien – beskriver hon som positivt för arbetet:

– De ställer tusen frågor om saker som är självklara för mig. Den skandinaviska modellen, med nära relationer mellan civilsamhälle och stat och med statliga medel till bistånd också via kyrkornas missionsarbete, ser de som väldigt svensk. Det är bra att få syn på sitt eget sammanhang.

deltidsdoktorand

Var kan man doktorera i missionsteologi?

Kristina Patring talade med vänner, berättade att hon ville doktorera på deltid och att hon letade efter en konfessionell högskola – och blev efter ett tag rekommenderad Evangelische Theologische Faculteit Leuven.

– För mig är det viktigt att forskningen gagnar svensk mission och det arbete som görs

Att högskolan är konfessionell påverkar också hennes möjligheter att arbeta med ämnet.

– Här i Sverige kan vi ibland vara rädda för att använda trons språk, men i den här miljön ses det inte som konstigt att föra samman akademisk reflektion med det man har från sin konfessionella bakgrund. Det skapar en stabilitet. Missionssynen är holistisk – vittnesbörd och diakoni hör ihop.

n

Växande kyrka

STAFFAN GRENSTEDT, VAD ÄR

DET FÖR LÅNGA RELATIONER DU SKRIVER OM I DIN NYA BOK? OCH VILKEN FÖRÄNDRINGSPROCESS?

När vi arbetade med EFS stora jubileumsbok 2015 skrev jag ett kapitel om missionen i Etiopien och Mekane Yesus-kyrkan. Sedan dess har jag blivit pensionär, och när jag blev det bestämde jag mig för att skriva en monografi om EFS-missionärernas arbete i Etiopien, om hur Mekane Yesus-kyrkan kom till och om den vänskap som har fortsatt.

”Longstanding relations” är ett uttryck som många etiopiska kristna har använt när de har talat med mig om EFS och Sverige.

Bilden på omslaget är tagen vid

Mekane Yesus-kyrkans missionsfestival i Addis Abeba i januari 2010.

Gamachu Danu och Eskil Forslund som sitter bredvid varandra hade varit vänner sedan 1960-talet när de arbetade tillsammans i Mendi i västra Etiopien.

VAD HAR DU SJÄLV FÖR RELATION

TILL ETIOPIEN?

Mina föräldrar hade en vän som var EFS-missionär där, och han skrev brev och skickade presenter till vår familj under min uppväxt. Jag tyckte att det var så spännande. Så jag visste tidigt att det var till Etiopien jag skulle och inte till Tanzania, fastän det nog hade varit enklare. Jag har varit där som missionär i tre perioder, två som utsänd av EFS och en som utsänd av Svenska kyrkan, och jag har varit där och undervisat på prästseminarierna vid flera tillfällen senare också. Den här boken är min gåva till studenterna – mycket av det material jag har använt har ju hittills bara funnits på svenska.

115 BILDER INNEHÅLLER BOKEN –

VAR HAR DU HITTAT DEM?

EFS arkiv har mycket, och det mesta är digitaliserat och finns på en

särskild webbplats. Vi har gjort dem svartvita för bokens skull, och den är tryckt i Sverige för att de skulle bli bra. Annars hade det varit smidigare att trycka den i Etiopien eftersom den mest kommer att användas där.

Men att trycka på Ljungbergs, det är ju lite kult! Och Stina Ljungberg som hör till den familjen är med på en av bilderna tillsammans med eleverna på den skola i Addis där hon arbetade. En av hennes elever blev professor på Harvard!

VAD SKULLE DU ÖNSKA ATT FLER

VISSTE OM DE EVANGELISKA

KRISTNA I ETIOPIEN?

När jag och min fru kom dit 1983 hamnade vi i ett område där det fortfarande gick att arbeta. Annars var i stort sett all religiös undervisning förbjuden av regimen, så det gick knappt att fira gudstjänst eller utbilda människor. Några år tidigare hade Mekane Yesus-kyrkans generalsekreterare Gudina Tumsa blivit bortförd och mördad när han vägrade att åka utomlands och berätta om den etiopiska religionsfriheten – han vägrade därför att han tyckte att den inte fanns.

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS OCH ATT BIDRA TILL FORSKNING OCH TRYCKNING AV BÖCKER I ÄMNEN SOM HAR MED MISSION ATT GÖRA HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER.

Sedan har ju Mekane Yesus-kyrkan vuxit så enormt mycket. Den har tolv miljoner medlemmar nu och är Lutherska världsförbundets största medlemskyrka. Mycket av den tillväxten har ägt rum de senaste 30 åren. Vi skulle kunna lära oss mycket av de kristna i Etiopien, särskilt om evangelisation och kyrkotillväxt. n

FOTNOT:

Longstanding Relations in a Process of Change – The Swedish Evangelical Mission in Ethiopia 1898–2015 ingår i som nummer 126 i Studia Missionalia Svecana och finns att hämta på www.diva-portal. org. Den har också getts ut i bokform av Narin förlag med produktionsbidrag från Lunds Missionssällskap.

INTERVJU ANNA BRAW

Bjud en vän på ett år!

Tycker du att Uppdrag Mission är en tidskrift som fler borde läsa?

Berätta det gärna för dina vänner!

Och om du vill ge en vän möjligheten att läsa tidskriften under år 2025 – tala först med din vän och skicka sedan ett meddelande till pren@uppdragmission.se!

Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren), och en helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige.

Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens webbplats. Letar du efter temaläsning till en grupp, så sök på land eller ämnesord (till exempel psykosocialt eller Sydafrika) och skriv ut det du behöver eller skicka ut länkar!

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!

GLOBALT NÄTVERK STÖDER

EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är ett av Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt.

LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag

för volontärinsatser och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.

I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan

med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo. I Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

VILL DU BLI MEDLEM?

Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs. Medlemsavgiften är 100 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap.

Skriv till styrelsen@lundsmissionssallskap.se!

nästa n u m mer ute

13

december

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november.

Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram.

Svar kan förväntas inom 1–2 månader efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Skicka text och högupplösta bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se!

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst

Box 311 20 400 32 Göteborg

VÅR MISSION: HOPP

I 150 år har vi tillsammans kämpat för allas rätt till ett värdigt liv. Bli månadsgivare i dag – skanna koden eller besök svenskakyrkan.se/act