Ett nådens år från Herren

Ett nådens år från Herren

ETT NÅDENS ÅR FRÅN HERREN

© 2024 Respektive skribent och Argument Förlag

Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet

Omslag: Shutterstock.com

isbn: 978-91-7315-678-3

Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland

Utgiven med bidrag från

Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse)

Argument Förlag

Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg

Tel: 0340-69 80 00 www.argument.se | info@argument.se

Ett nådens år från Herren

75 betraktelser för kyrkoåret

Femte sönd i fastan

Skillnaden mellan Isak och Jesus

Korset är målet och vägen

En Gud med tjänarblick Långfredagen

Vid korsets fot Påsknatten .............................

Befriad från tomheten

Alexamenos tillber sin Gud

Ett kliv ut i världen

Andra sönd i påsk..................

Frågan som förändrade allt

Tredje sönd i påsk .................

Att göra bibeltexten levande

Fjärde sönd i påsk .................

Jubilate mitt i gråt och klagan

Femte sönd i påsk

Bevara dem i ditt namn

Paulus böneskola

Jesus har fått all makt –därför går vi ut

Söndagen före pingst ...........

Oppfinnar-Jockes medhjälpare och Anden

finns löften

Handen kan, ögat lär sig Heliga trefaldighets dag......

Med Lasaros på näthinnan

Första sönd ef tref ............... 90 Galningarnas gemenskap

Andra sönd ef tref ................ 92 Ett liv på en annan grund

Tredje sönd ef tref ................94 Upptäckt och bejakad

Fjärde sönd ef tref ............... 96 Att vara ödmjuk är att vara jordnära

Apostladagen ........................ 98

Små handlingar med stor kärlek

Sjätte sönd ef tref ............... 100 När Paulus mamma skymtar fram

Kristi förklarings dag ......... 102 Upplevelse och uppenbarelse

Åttonde sönd ef tref ........... 104 Hopp, inte optimism

Nionde sönd ef tref ............. 106 Du ska välja livet

Tionde sönd ef tref ............. 108

Bara håll er tätt intill mig

Elfte sönd ef tref ................. 110 Kampen för Guds människosyn

Tolfte sönd ef tref ............... 112

Fri att älska och tjäna

Trettonde sönd ef tref ......... 114

I sårbarheten finns förståelsen

Fjortonde sönd ef tref ........ 116

Enhet, inte enighet

Femtonde sönd ef tref ........ 118

Nyckeln till bekymmerslösheten

Sextonde sönd ef tref ......... 120

Är tron omöjlig?

Sjuttonde sönd ef tref......... 122

Längtan är en himmelsk skatt

Artonde sönd ef tref ........... 124

Ett val mellan liv och död

Nittonde sönd ef tref .......... 126

Att få en egen röst

Tjugonde sönd ef tref ......... 128

Den livsviktiga gemenskapen

Tjugoförsta sönd ef tref ..... 130

Den goda viljan

Tjugoandra sönd ef tref ...... 132

Övergivna hus kan fyllas med ljus

Tjugotredje sönd ef tref ..... 134

Ingen förlåtelse som inte är allas

händer det?

inte ödeläggelse

Första advent

Ett nådens år

En annan väg till fred

Texten utgår från Matteus 21:1–9.

det är nyår i kyrkans värld. Nyår med drömmar och löften om en ljus framtid. »Ett nådens år« är temat för dagen, och vi längtar efter den nya tid som bara kan komma med hjälp av Guds förnyande kraft. Med nya livsvillkor människor emellan och nytt liv för alla arter på en begränsad jord.

Det är stora förväntningar och vackra förhoppningar, men samtidigt skarpa ord och en dramatisk motsättning mellan olika ideal och sätt att leva. Och frågan är hur drömmarna ska uppfyllas. Hur kan vi bli redskap för den fred och framtid som Gud vill ge?

I den historiska situationen berättar dagens evangelietext om en motdemonstration mot tidens sätt att skapa fred. För Jesus formas fred när vi älskar våra fiender och ber för dem som förföljer oss. För Jesus är freden rättvis och vapenlös, i kontrast mot den romerska maktens syn på fred.

Varje år inför påsk iscensätter den romerska överheten en procession in i Jerusalem västerifrån. Ridande på en stridshäst visar den romerska landshövdingen sin makt. Med glänsande vapen upprätthåller ockupationsmakten den romerska freden.

Just detta år, runt år 30, formas den motdemonstration som evangelisterna berättar om och som efteråt blivit långt mer känd än dåtidens årliga procession. Från öster tågar enkelt folk från landet in mot staden, samlade kring en annorlunda mästare ridande på en åsna, som en symbol för fred. Stark men vapenlös.

Men även om bilden av mannen på åsnan blivit långt mer känd än bilden av ståthållaren, och även om Jesus är långt mer omtalad än Pontius Pilatus, vems efterföljare har vi varit genom historien? Vems lärjungar är vi i dagens värld? Inför ett nytt år i kyrkan och i världen är det värt att ställa frågan. Vad är det för ett år av nåd vi hoppas på?

Europa har åter på hemmaplan fått erfara krigets grymheter och den förödelse som skapas av våld och vapen. Alla är bestörta över mänsklighetens uråldriga sätt att visa makt och avgöra konflikter.

Och samtidigt är det svårare än någonsin att dra långsiktiga slutsatser när man står mitt i striden.

När man under årtusenden försökt säkra fred med våld och vapen kan man inte plötsligt vika sig för den som mest av alla missbrukar sin vapenmakt. Mitt i striden kommer man att använda de vapen som står till buds. Men hur tänker vi inför framtida konflikter? Vill vi att människor också om hundra år eller tusen år ska avgöra konflikterna med allt grymmare vapen? Vill vi även då följa Pilatus väg?

Eller vill vi med huvud, hjärta och händer forma ett nytt sätt att vara? Vill vi på allvar ta in bilden av mannen på åsnan? Vill vi en gång följa Jesu väg i både ord och handling?

Sven Hillert

Andra advent

Guds rike är nära

Nu är din tid

Texten utgår från Markus 1:4–15.

vi har fyra berättelser om Jesu liv i vår Bibel. Det förundrar mig ständigt att man inte tidigt i kyrkans historia gjorde en synops, skrev en enda sammanhängande beskrivning av det dramatiska som hände med Jesus. Men de tidigkristna ville inte. De höll fast vid en mångfald. Eller skarpare: man kan bara inse vem Jesus är om man håller fast vid en mångtydighet, vid en öppning för var och en att förstå och komma nära Jesus. Det finns därför ett egenvärde i att den kristna kyrkan envist hållit fast vid mångfalden och behållit alla de fyra berättelserna.

Johannes döparen hade verkat vid Jordan med kraftfull förkunnelse om synd och orätt. Han kritiserade hög som låg. Jesus anslöt sig.

Under någon tid var de sannolikt nära varandra i ett parallellt engagemang.

Så blir Johannes fängslad och som vi vet avrättad. Motståndet mot Jesus växer också. I Judeen härskar lärdomsaristokratin och prästerna.

Då vandrar Jesus upp till norra Palestina, till Galileen. Där börjar han något helt nytt. Nu är tiden, säger han. I antikens grekiska fanns två begrepp för tid. Kronos, som vi har i kronologi. Då räknade man tid från början till slut. Det andra begreppet var kairos, en kvalifi-

cerad tid, tiden just nu, tillfället nu. Det är detta senare som Jesus knyter an till. Tiden är inne, står det i vår översättning.

Vi drömmer oss ofta bort. Några av oss till det som varit. Tänk om man fått leva då! De flesta av oss inser snabbt att detta är ren romantik. Förnuftet säger oss: Det var inte bättre förr. Snarare var det hårdare, brutalare, oförsonligare. Några drömmer om en ny tid framöver. Om bara det och det kunde hända, skulle allt bli så mycket bättre.

Jesus säger: Nu är din tid. Ingenting är viktigare än den tid du just nu får ta emot. Guds rike är nära. Nu kan du ta emot det gudomliga riket, där varje människa som Guds avbild har ett oändligt värde och är syskon med Jesus.

I vår text följer så två uppmaningar. Den första är kanske svårast. »Omvänd er«, säger Jesus. I gamla översättningen stod det: »Gör bättring!« Det gör det inte lättare. Ofta har man förstått detta som entydigt moraliska tillsägelser. Jag tror att man då missförstår.

Själv har jag sedan länge en förkärlek för bilder av Jesus. Det är särskilt ögonen jag ofta fäster mig vid. För att fånga blicken och bli sedd.

Vänd om, säger Jesus. Vänd er till mina ögon och mitt ansikte – så skulle jag vilja uttrycka det. Lev inför mitt ansikte, hör jag Jesus säga. Lev så och du blir välsignad. Lita på Jesu ansikte och Jesu ögon – där blir du sedd och hel.

Martin Lind

Tredje advent

Bana väg för Herren

Jesus banar väg för oss

Texten utgår från Matteus 11:2–11.

johannes döparen banar väg för Jesus – inte så mycket för Jesus skull, som för vår. Gud hade bestämt sig för att sända sin egen son till den här trasiga, ofullkomliga världen för att rädda och förlåta oss, och Gud visste att vi inte var redo för det. Att vi i vår trasighet har en tendens att försvara oss eller skylla ifrån oss i stället för att ta ansvar eller be om förlåtelse. Att vi i vår ofullkomlighet har en tendens att stänga våra hjärtan i stället för att öppna dem. Att vi inte vågar lita på någon, inte ens på Gud, och att vi därför inte ens hade kunna föreställa oss att Gud skulle vilja sända sin son till världen för vår skull. Därför behövdes det en budbärare, någon som förklarade och banade väg.

När så Jesus kom till den här världen föddes han i ett stall, eftersom det inte fanns plats för honom i härbärget. Bara några veckor senare drevs han på flykt av en galen kung. Längre fram i livet skulle han ifrågasättas och dödas av världens makthavare. Så trots att Johannes beredde väg kan man ju inte säga att mottagandet blev lysande. Det fanns ändå inte riktigt plats för Jesus i den här världen.

På liknande sätt kan det ibland vara för oss. Vi kan känna oss vilsna, osäkra på var vi hör hemma. Ibland vet vi inte vilka som är våra vänner och vilka som är våra fiender. Det finns situationer och om-

ständigheter som kan få oss att ramla ner i bottenlös ensamhet eller i ett mörker vi inte övervinner. Det får Johannes döparen uppleva när han hamnar i fängelse och hans liv är hotat. Trots kallelsen att bana väg och den tidigare trosvissheten väcker mörkret och ensamheten i fängelsehålan tvivel. Har han verkligen hört rätt? Är Jesus verkligen den som skulle komma?

När Johannes sänder sina lärjungar till Jesus med frågor återkommer de med rapporter om att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Mitt i mörkret bryter Guds ljus igenom vart Jesus än går. Johannes far Sakarias profeterade om honom att han skulle komma som en soluppgång för alla dem som vandrar i mörkret och dödens skugga, och profeten Jesaja förkunnade: »Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte.« (Jes 42:3)

Vi kanske aldrig kommer att känna oss riktigt hemma i den här världen, men det beror inte på att vi är hemlösa. Det beror på att vi djupast sett har vårt hem hos Gud. Johannes banade väg för Jesus och Jesus banar väg för oss till den Gud som inte knäcker strån eller släcker lågor. Till den Gud som låter sitt ansikte lysa över oss och visar oss nåd.

Linda Alexandersson

Fjärde advent

Herrens moder

Maria gör kyrkan

till ett hem

min bandoms missionskapell var kala. Reformationen och väckelserna hade rensat bort både Guds moder Maria och Johannes döparen. Kvar blev en ensam Jesus på korset, eller bara ett kors. Kanske är det först nu som vi kan se konsekvenserna av denna utrensning när vi sitter med vår individualistiska, privata religiositet: jag är lika ensam med min Gud som Jesus därframme. Eller för den delen: jag har svårt att ens hitta Jesus, som verkar ha försvunnit.

Relationen till Jesus kan inte skiljas från relationen till kyrkan. Det är i kyrkans kropp, med alla dess brister, som Ordet tas emot och blir kött och blod. Det är i relation till mina bröder och systrar i den lokala gemenskapen och den världsvida kyrkan som jag lär känna Gud. Därför kan inte kyrkan djupast sett kallas den, som om det vore en förening eller en organisation. Kyrkan är djupast sett alltid en hon. Hon samlar oss i sin modersfamn och bär oss in i Guds fadersfamn. Eller som kyrkofadern Cyprianus säger: »Ingen kan ha Gud som Fader som inte har kyrkan som moder.«

Men när Maria rensas ut går kyrkan från moder till lärarinna. Från att vara ett hem där man lever sitt liv och lär sig vara kristen, för-

vandlas kyrkan till en skolsal där teorier om Gud lärs ut. Tron är inte ett hantverk vi övar oss i utan kunskap att bejaka.

Maria har alltid uppfattats som en bild för kyrkan. Hennes liv är kyrkans liv i miniatyr. När Gud kallar svarar hon ja trots att det kommer att kosta henne allt. Maria tar sedan genom Anden emot Jesus i sitt inre och låter honom växa till. På samma sätt bär varje kristen Kristus i sig. »Guds rike är inom er«, säger Jesus, som knackar på vårt hjärtas port. Maria föder sedan Kristus till världen.

Alla som varit med vid en förlossning vet att det inte är någon vacker historia. Det gör ont att föda Kristus till världen. Det kan vara tufft att berätta i skolan eller på jobbet att man är kristen. Det kan vara jobbigt att dra ner på sin materiella standard. Det kan vara jobbigt att stå tillsammans med de människor som ingen annan vill veta av. Maria vet det. Hon brottas resten av livet med smärtan över att hennes son tycks gå mot en säker död. Hon står ju till och med där vid korset när Jesus dör.

Kanske det är dags att låta Maria återfå sin plats i hela kyrkan? Som en ständig påminnelse om kyrkans kallelse att ta emot Kristus, låta honom växa till i vårt inre och föda honom till världen. Kanske kan Anden till och med ge oss tro att våga be henne att föra oss närmare Jesus? För vem känner honom bättre än hans egen mamma?

Kristoffer Lignell

Ett nådens år från Herren innehåller en betraktelse till varje dag i kyrkoåret, och blir en fin följeslagare under ett års tid.

I boken medverkar Anna Ardin, Annika Spalde, Björn Gusmark, Britta Hermansson, Carl Magnus Adrian, Carolina Klintefelt, Charlotte Frycklund, Charlotte Säll, Christian Braw, Cristina Grenholm, Dominik Terstriep, Emma Audas, Erik Tilling, Fredrik Lignell, Göran Eidevall, Hedvig Åström, Johan Dalman, Johan Tyrberg, Jonas Eveborn, Karin Ahlqvist, Kristoffer Lignell, Lina Mattebo, Linda Alexandersson, Magnus Sundell, Maria Küchen, Martin Lind, Martin Modéus, Miriam Arrebäck, Patrik Hagman, Per Harling, Peter Halldorf, Richard Pleijel, Samuel Rubenson, Susanne Dahl, Susanne Rappman, Sven Hillert, Sören Dalevi, Tin Mörk och Tobias Hadin.

Texterna har tidigare varit publicerade i serien Kyrkoårets gudstjänster.