Feminism och kyrkan by Argument Förlag

RED: LINA MATTEBO

Feminism och kyrkan

på spaning efter jämställdheten ARGUMENT

Feminism och kyrkan på spaning efter jämställdheten

RED: LINA MATTEBO

ARGUMENT

© 2014 Respektive skribent och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Illustrationer: © Majsan Sundell, sidorna 17, 26–27, 81, 93 & 103 © Johanna Wickberg, sidorna 54–59 & 68–71 Grafisk form: Pierre Eriksson Foto omslag: Pierre Eriksson Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse) isbn: 978-91-7315-454-3 Tryck: Inprint, Lettland

Argument Förlag ab Box 98, 432 22 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | Fax: 0340-69 80 10 www.argument.se | info@argument.se

Innehåll

7 Inledning 9 Att vara kristen och feminist 19 När ordet är fritt talar männen 29 De svåra bibelorden 37 Hagars löfte 47 Att mejsla fram ett språk för Gud 61 Bortom manligheten 73 Framtidens kyrka är en feministisk kyrka 83 På spaning efter genusperspektiv i kyrkan 2014 95 Kvinnorna är nyckeln till jämställdhet 105 Kyrkan som motstånd till patriarkatet

Inledning jag älskar kyrkan. Kanske är det också därför den ibland gör mig så vansinnigt frustrerad. För att jag tror den – oss – om så mycket mer. Runt om i världen förtrycks kvinnor enbart på grund av sin könstillhörighet. Och runt om i samhället diskuteras jämställdhet och feminism med en stigande intensitet. Men i de flesta sammanhang inom kyrkan är kampen för jämställdhet marginaliserad och förenklad – något som för mig är helt oförståeligt. Många inser heller inte att kvinnor som grupp underordnas män som grupp även inom kyrkans väggar. Det är ett stort svek mot de kvinnor som under hela historien har byggt upp kyrkan och älskat den. Så hur kan kyrkan göra motstånd mot patriarkatet och bli en fristad från könsstereotyper? Varför räcker det inte med att säga att »Vi väljer inte efter kön utan efter vilka Gud kallar« när det sedan så ofta är män som får ledande positioner och utrymme på stora scener inom kyrkan? Hur kan vi läsa Bibeln ur ett feministiskt perspektiv? Vad gör det med vår gudsbild att kopplingen mellan gudomlighet och manligt kön är så stark? Vilken koppling har feminism till kyrkornas globala kamp för rättvisa? Det är några av många viktiga frågor som den här boken tar upp. I antologin medverkar tio skribenter och två illustratörer med olika kompetenser och erfarenheter, med olika bakgrunder och från olika samfund. Vi vill väcka frågor och peka på problem, men även lyfta fram att kyrkan i grunden är mer feministisk är många tror. Den urkristna visionen om att »ingen längre är man eller kvinna« är både provocerande och ljuvlig. Låt oss göra den till verklighet! Lina Mattebo, redaktör 7

Att vara kristen och feminist lina m a tte b o

att världen, sverige och kyrkan inte är jämställda är ingen åsikt. Det är fakta. Men jag fick aldrig lära mig om orättvisor mellan könen i kyrkan när jag växte upp. Ingen berättade för mig att kvinnor i Sverige tjänar sex procent mindre än män, även efter att man har tagit hänsyn till skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid.1 Jag fick inte veta att drygt hälften av alla kvinnor i Sverige mellan 18 och 64 år har trakasserats sexuellt.2 Vi pratade aldrig om att bara 20 procent av världens alla parlamentariker är kvinnor, att kvinnor utgör två tredjedelar av världens vuxna analfabeter (eftersom flickor i mindre utsträckning än pojkar har fått gå i skolan) eller att ungefär 4,5 miljoner kvinnor beräknas vara utsatta för människohandel för sexuella ändamål.3 4 Men nu när jag vet, tänker jag berätta och kämpa för en förändring – inte minst inom kyrkan. För det är ett djävulskt vansinne att dessa orättvisor fortgår dag efter dag.

Vad säger den officiella lönestatistiken om löneskillnaden mellan kvinnor och män 2012? s. 3 (Medlingsinstitutet, 2013).

Eva Lundgren, Gun Heimer, Jenny Westerstrand och Anne-Marie Kalliokoski: Slagen Dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning, s. 8 (Brottsoffermyndig heten, 2001). 2

The Millennium Development Goals Report, s. 17f (United Nations, 2013).

ILO Global Estimate of Forced Labour, s. 14 (International Labour Organization, 2012).

Under mina tonår tillbringade jag nästan all min lediga tid i kyrkan. Där fick jag lära mig om Gud, om prioriteringar, om sex, relationer, ekonomi, omsorg om andra, kärlek och andlighet. Jag fick vänner som jag älskar över allt annat, minnen som jag fortfarande gapskrattar åt, kunskaper jag är väldigt tacksam för. Och inte minst en tro och en förtröstan som bär mig genom allt. Men jag fick inte den minsta hjälp att tolka varför världen ser ut som den gör när det kommer till könsbaserade orättvisor. Varför en killkompis i kyrkan en sommardag strök mig över mina bara ben och med ett skratt sa att det nog var »dags för mig att raka benen nu«. Varför den stora majoriteten av pastorer och styrelsemedlemmar var män. Varför jag började hata min kropp och hoppa över måltider under tonåren. Varför det bara var killarna som ansågs ha ett behov av att diskutera onani. Nej, allt det där fick jag ta reda på själv. På universitetet i en annan stad, genom böcker, bloggar och nya vänner. Det var först där jag fick redskap att förstå varför jag ibland hulkgrät över en frustration som jag då inte kunde sätta ord på, men som jag nu vet handlar om strukturer som förtrycker mig enbart för att jag föddes som kvinna. »Väljer inte efter kön« Vid en första anblick är det anmärkningsvärt att de könsbaserade orättvisorna har fått så lite utrymme inom kyrkliga sammanhang jämfört med exempelvis fattigdom. Men vid en djupare analys är det ett väldigt tydligt uttryck för just den struktur många inte vill se eller erkänna. Flera gånger har jag till exempel hört eller läst förklaringen »Vi väljer inte efter kön, utan efter funktion och vem Gud kallar« som svar på kritiken mot att så få kvinnor står på de stora kyrkliga scenerna. Den förklaringen blir absurd, när det sedan ständigt är män som väljs. Detta sker inte slumpartat utan beror på en struktur som, i det här fallet, premierar män som talare på stora scener. Men många vill inte erkänna att kvinnor som grupp underordnas män som grupp även inom kyrkans väggar, inte bara på andra platser i samhället. Vill inte se att vi även inom församlingen befinner oss i ett sammanhang där personer bedöms efter 10

om de är män eller kvinnor och är fast i strukturer som förtrycker människor. Att vi inte handlar så fritt som vi tror. De flesta kristna jag har träffat håller med om att det är bra med jämställdhet och att kvinnor och män är lika mycket värda. Men många vill inte kalla sig feminister eftersom de inte håller med om allt som alla feminister gör och tycker. Även det resonemanget är på gränsen till absurt. För om det argumentet skulle dras till sin spets skulle ju de som inte vill kalla sig feminister troligtvis inte heller kunna kalla sig kristna, eftersom människor har gjort så mycket vansinnigt i Guds namn. Men jag kallar mig inte kristen för att jag tycker att alla andra kristna är så väldigt smarta eller vettiga. Jag kallar mig kristen för att jag vill följa Jesus och för att jag tror på det som kristendomen berättar om. På samma sätt kallar jag mig feminist för att jag ser att det finns en strukturell underordning av kvinnor och vill göra något åt det. Människor styrs av en genusordning Målet för feminism är jämställdhet. Feminism är ett verktyg för att kunna analysera varför det inte är jämställt och för att kunna åstadkomma en förändring. Att bara säga sig vara för jämställdhet, men inte vilja se att man själv är en del av de strukturer som gör att orättvisorna fortsätter och inte göra några praktiska förändringar, leder alltså inte till mer jämställdhet. Enligt feministiska teoretiker, som professorn Yvonne Hirdman, finns det en genusordning i samhället. Det innebär att människorna i det styrs av ett mönster utifrån vilket socialt kön – genus – de tillhör. Det betyder inte att vi styrs som marionettdockor, vi är tvärtom alla med och upprätthåller systemet genom våra handlingar för att vi tjänar på det eller för att vi skulle straffas för hårt om vi bröt mot det. I längden drabbar dock genusordningen alla genom att begränsa oss på olika vis. Vi förväntas vara på ett visst sätt beroende på om vi är män eller kvinnor, eller med ett annat ord: vi tvingas in i olika könsroller. Många män kan till exempel inte visa sig svaga eller ha för nära fysisk kontakt med andra män, och blir förtryckare utan att de kanske inte själva vill det. 11

Men trots att även män drabbas av systemet, är det kvinnor som överlag är underordnade – det vill säga har mindre makt och inflytande. Det innebär dock inte att alla kvinnor är underordnade alla män. Individuella skillnader och andra faktorer som klass, ålder, sexuell läggning och etnicitet spelar också in. Att kvinnor orättvist underordnas i samhället beror på och upprätthålls av att mannen är norm – det vill säga det normala, det man utgår ifrån. Ett bra exempel på det har bloggaren och journalisten Clara Lidström skrivit om. Hon föreläser regelbundet om digitalt entreprenörskap tillsammans med en forskare och tar då ofta upp kvinnor som exempel på de nya karriärvägar som sociala medier har skapat. Trots att föreläsningarna riktar sig till både män och kvinnor händer det regelbundet att en man räcker upp handen och säger att han trodde att det skulle vara en föreläsning om digitalt entreprenörskap och inte om kvinnor. Clara Lidström konstaterar då att hon har varit på mängder av entreprenörskapsdagar och enbart lyssnat på män som berättat om andra män, men ändå kunnat ta åt sig av kunskapen. En man som exempel anses alltså vara neutralt, medan kvinnor ses som ett undantag. Både kvinnor och män är nämligen vana vid att identifiera sig med normen, det vill säga mannen. Men män har inte tränats lika mycket i att även kunna identifiera sig med kvinnor. Kyrkan överraskande feministisk Trots att kyrkan många gånger är blind inför den könsbaserade orättvisan och stundtals verkar sakna en vilja att göra något åt ojämställdheten, är den dock mer feministisk i sina praktiker än många tror. För trots avsaknaden av analys kring jämställdhet fick jag ta plats under min uppväxt. Jag fick ansvar att anordna stora resor och läger som femtonåring, var som tonåring med i ungdomsrådet som planerade ungdomsarbetet, ledde möten, predikade, tog beslut, var ledare. Ingen ifrågasatte mig eller mina jämnåriga kompisar på de punkterna för att vi var tjejer. Vi fick också lära oss att utseendet inte var det viktigaste, utan hjärtat och relationen med Gud. Därför upplevde jag mig 12

mycket mindre sexualiserad i kyrkan än i många andra sammanhang. För detta är jag evigt tacksam. Nutida forskning visar att det alltid har funnits kvinnor som predikat i den kristna kyrkans historia. Tre kända exempel från den tidiga kyrkan är Maria Magdalena som var den första som förkunnade Jesus uppståndelse, Hildegard av Bingen som predikade offentligt och Heliga Birgitta som genom sina uppenbarelser har påverkat mängder av människor. (Men under de århundraden då kvinnor var förbjudna att predika i kyrkan, kallades deras predikningar oftare för profetior, undervisning eller någon annan godkänd handling). Dessutom byggdes frikyrkan, som jag tillhör, till stor del upp av kvinnor genom att de gav stora ekonomiska bidrag till byggen av missionshus i Sverige och till missionsinsatser i andra länder. Precis som i flertalet församlingar av i dag var kvinnorna tidigt i majoritet i de flesta svenska väckelserörelser. Folkväckelsen rubbade, åtminstone i början, genus- och maktordningar. Budskapet om Guds kärlek och anspråk var viktigare än könsrollerna och gjorde därför att kvinnor fick predika och i vissa fall bli ledare i rörelsen. Ungefär två tredjedelar av de svenskar som sändes ut i mission omkring år 1900 var kvinnor. På missionsfälten fungerade kvinnor som teologiska ledare, predikanter och självständiga missionärer. Lägg märke till att allt detta hände innan svenska kvinnor hade rösträtt eller gifta kvinnor kunde bli myndiga. I praktiken har alltså kvinnor inom frikyrkan fått både stort utrymme och haft ett självklart människovärde, även i väldigt patriarkala samhällen. De har varit ledare och pionjärer, och har genom profetior, predikningar och undervisning bidragit till den kristna idétraditionen på ett betydande sätt. Anledningen till att kvinnor inledningsvis fick så stor plats i folkväckelsen berodde också mycket på att kraven på en formell utbildning eller förberedelse inför evangelisationsarbetet inte var särskilt stort. Frälsningsarmén, som i Sverige startades 1882 av Hanna Ouchterlony, har alltid accepterat predikande kvinnor, vilket även Helgelseförbundet, Örebro Missionsförening och Pingströrelsen gjorde till en början. Men när väckelsen 13

med tiden institutionaliserades och samfunden började formas tog männen över igen. När frågan om att avskilja pastorer kom upp fick kvinnorna ta ett steg tillbaka, trots att de då alltså redan hade predikat och evangeliserat under en lång period. Sedan dröjde det till 1950- och 60-talet innan flertalet frikyrkor började välkomna kvinnor som pastorer igen. Så trots att det var kvinnorna som till stor del byggde upp och utgjorde frikyrkorna var det männen som när samfunden började formaliseras ledde dem. De patriarkala strukturerna tog återigen över.5 Jesus visade på en annan värld Men de viktigaste praktikerna kring jämställdhet inom kristendomen är vad som finns inflätat i hela Jesus budskap. För även om kyrkan på många sätt både har varit och är en del av en struktur som förminskar människor genom att trycka in dem i könsroller är det inte alls vad kyrkan är tänkt att vara. Genom att bryta mot många av dåtidens regler för vad män och kvinnor fick göra visade Jesus på en annan värld där människor inte bedöms efter könstillhörighet. Han talade med främmande kvinnor, lät kvinnor följa honom på hans vandringar och hade ett teologiskt samtal med en utstött samarisk kvinna. Inget av detta ansågs vara passande. Tvärtom. Men Jesus såg människan, inte kvinnan eller mannen. Det är en sådan värld vi som kyrka borde sträva efter. Jag vill vara en del av en församling där kön inte ger upphov till förtryck och där vi vågar se orättvisorna och göra något åt dem. Där vi inte sätter varandra i fack, varken som män eller kvinnor, utan där vi får blomma ut till de människor som Gud har skapat oss till. Men för att komma dit måste vi först och främst våga erkänna att vi är skyldiga till mer ont än vad vi Fakta om kvinnors predikande och deltagande i kyrkans historia har jag hämtat från: Gunilla Gunner: Nelly Hall: Uppburen och ifrågasatt, s. 21ff (Svenska Institutet för Missionsforskning, 2003), Cecilia Wejryd: »Inledning« i 12 kvinnor – i 1900-talets svenska kyrkohistoria, red: Göran Lundstedt, s. 17ff (Artos, 2010) samt Beverly Mayne Kienzle och Pamela J. Walker (red): Women Preachers and Prophets through Two Millennia of Christianity, s. 14ff (University of California Press, 1998). 5

själva förstår. Börja lära ut om jämställdhet i kyrkan och kämpa för att tänka utanför både kulturella ramar och de institutionella regler som kyrkan har blivit en del av. Vägra vara en del av ett system som förtrycker kvinnor – och i stället vara med och skapa den värld av frihet som Jesus har lovat oss. ▼

Lina Mattebo, född 1985, arbetar som journalist och skribent i Stockholm, med en examen inom etnologi och journalistik som grund. Hon längtar efter förverkligandet av den urkristna visionen om att ingen längre är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, utan att alla är ett i Kristus Jesus.

När ordet är fritt talar männen b o s s e p a rb ring

en man går fram till talarstolen. Han tar de tre trappstegen upp på scenen med sviktande steg. Vid talarstolen tar han en paus och tittar ut över alla som lyssnar. Han är i 60-årsåldern. Fingrar på pastorskragen för att få in lite luft i den tryckande värmen. Harklar sig, säger något om hur det var att resa hit, harklar sig igen, berömmer mannen som talade före i talarstolen och håller sedan sitt anförande. Han får alla med sig. De skrattar när han pratar om sina hemtrakter. Han talar långsamt och med kraft. Men han blir avbruten av ordföranden som påminner honom om att talartiden är slut. Han fortsätter ändå. Säger något skämtsamt om ordförandens pappa som han var på ungdomsläger med i tonåren. Alla skrattar. När han är klar applåderar de. En kvinna går fram till talarstolen. Hon går med raska steg uppför trappan. Lägger ett papper på talarstolen, ser hastigt på dem som lyssnar, flackar lite med blicken, tittar ner på pappret och börjar tala. Hon är i 40-årsåldern och säger att hon representerar sin församling. Hon framför sina argument precis som hon har skrivit ner dem på pappret, tackar sedan för ordet och går och sätter sig. Ordföranden behöver aldrig påminna henne om talartiden. Det här är två vanliga talare som jag har lyssnat till på de möten och årskonferenser som arrangeras av den kyrka som jag tillhör, Equmeniakyrkan. Men jag tror att du kan möta dem i vilken kyrka eller annat sammanhang 19

som helst. Min mening är inte att skapa en nidbild av medelålders manliga pastorer. Däremot tror jag att vi alla behöver reflektera över de normer vi är med och skapar och återskapar – vare sig vi har fördelar av dem eller inte – och vad de kan betyda för att människor tvekar att ta plats. Vad kan vi göra för att få syn på mönster och normer om kön och genus? Jag var under några år med i en arbetsgrupp som hade till uppgift att diskutera och driva på min kyrkas arbete för jämställdhet. För att göra normer och beteenden synliga gjorde vi under några år en genusspaning på kyrkokonferensen där ombud från hela Sverige samlades för att besluta, samtala och fira gudstjänst tillsammans. Vi utformade en enkät där konferensdeltagarna fick registrera allt ifrån hur många kvinnor och män som framträdde under en samling till hur de talade om Gud. Många välkomnade genusspaningen, medan andra var skeptiska. Denna kommentar lämnades i en genusspaning: »Jag anser att det är ointressant att bedöma antalet män respektive kvinnor som yrkade hit eller dit. Det var öppet för alla. Både kvinnor och män hade lika stor chans. Att det var fler män än kvinnor som tog den chansen kan diskuteras, eventuellt tog fler män än kvinnor sitt ansvar. Ingen kvinna hindrades i alla fall.« Har det någon betydelse om det är fler män än kvinnor som talar på ett årsmöte om de har bra saker att säga? Är det inte budskapet som är det viktiga? Vad har det för betydelse om det står en medelålders manlig pastor i predikstolen? Är det inte musiken vi uppskattar, oavsett om alla musikerna på scenen är män? När vi talar om dessa frågor är det viktigt att hålla isär två saker – representation och normer. Representation innebär i detta fall fördelningen av kvinnor och män. Vi räknar kroppar. På Equmeniakyrkans årsmöten var det männen som dominerade i talarstolen. Ungefär sju av tio talare var män. När de tunga frågorna om ekonomi och ekumenik avhandlades blev mansdominansen större. Eftersom flera av de anställda med ledande positioner var män bidrog 20

också det till mansdominansen. Det var egentligen bara en del gudstjänster som hade hyfsat jämn fördelning av kvinnor och män. Om det var en man som predikade så var det en kvinna som ledde gudstjänsten eller tvärtom. Det var tydligt att i de fall där någon medvetet hade eftersträvat jämn könsfördelning så lyckades det. Men när ordet var fritt – då talade männen. Detta varken var eller är unikt för Equmeniakyrkan eller någon annan kyrka. Så här ser det ut i de flesta sammanhang i samhället. Nästan överallt i samhället är det män som syns mest, talar mest och bestämmer mest. Men det är förstås ingen naturlag att det ska vara så. Inom politiken har det skett stora förändringar de senaste årtiondena. Även om Sverige ännu inte har haft någon kvinnlig statsminister och många kvinnor i politiken möter motstånd just för att de är kvinnor, har både regering och riksdag nära nog en jämn könsrepresentation. Samtidigt finns det andra områden, som det privata näringslivet, där mansdominansen fortfarande är stark och förändringen tycks gå väldigt långsamt. När det saknas kvinnor i framträdande sammanhang formar det vår bild av vad som är möjligt för kvinnor och män att göra och vara. Den flicka som växer upp utan att se kvinnor som talar inför andra eller som har en ledarroll, får inte samma tro på att något sådant är möjligt för henne att uppnå som den pojke som ser män på framträdande positioner. En vuxen kvinna som befinner sig i ett rum där fler män än kvinnor är vana att ta plats väger sin tunga noga och säger inte mer än nödvändigt. Det är här representation övergår till normer. Normer är oskrivna regler som styr oss och som säger vad som är tillåtet och otillåtet. Vi behöver normer för att ha en fungerande gemenskap, men det är när normer delar in oss utifrån om vi är kvinnor och män som vi blir begränsade. När vi inte reagerar på att män talar mer och oftare än kvinnor, och att män talar om andra saker än kvinnor, då är vi med och skapar och för vidare normer för vad som är möjligt för kvinnor och män att göra och vara. Det är ett tyst arbete som pågår. Normer står för det vi tycker är normalt. Normerna är självklara och 21

inlärda i det sammanhang och den tid vi lever i. Därmed är de också föränderliga. När någon gör något »onormalt« och bryter mot normerna reagerar vi med antingen avståndstagande eller beundran. Normbrytande kan vara både störande och befriande, ibland samtidigt. Syftet med att förändra en skev representation och begränsande normer handlar både om att visa vad som är möjligt och att påverka budskapet. Kvinnor på framträdande positioner kan vara förebilder för andra kvinnor. Men de bär förmodligen också på andra erfarenheter än män i samma situation. Statsvetare har kunnat visa att fler kvinnor i politiken har inneburit att andra politiska områden har fått större utrymme än tidigare. Det kan alltså ha betydelse för politikens innehåll vilket kön politikerna har. Vem som står i talarstolen är en viktig fråga. Inte bara vilket parti hen tillhör eller vilken uppfattning hen har, utan också vilka erfarenheter hen bär med sig av att vara kvinna eller man. Men betyder detta att det inte har någon betydelse vad män än säger? Är män bara en grupp vandrande representanter för maktnormer? Jo, det har förstås betydelse vad män säger, men kanske framför allt vad män gör. Att jag som man arbetar för jämställdhet och har en feministisk insikt och kunskap är förhoppningsvis ett bidrag till ett mer jämställt samhälle och en jämställd vardag i det liv som jag lever. Det är också betydelsefullt att män vågar ifrågasätta och diskutera traditionella normer om manlighet med andra män. Men om jag fortfarande talar oftare och längre än kvinnor i talarstolen spelar det ingen roll att jag kallar mig feminist. Då tar jag fortfarande lika mycket plats som andra män. Att vara man och jobba för feminism och jämställdhet innebär därför också att jobba med sig själv. Jag har under min uppväxt blivit översköljd av budskap som säger att män ska bita ihop, män ska inte gråta, män ska kunna hantera en maskin, män ska tjäna pengar, män ska gilla att tävla. Jag lever dessutom i ett samhälle där jag får fördelar av att vara man, vare sig jag vill det eller inte. Om jag säger samma sak som en kvinna 22

är det mer sannolikt att människor lyssnar på mig, därför att de omedvetet har lärt sig att det är män som talar och kvinnor som nickar. Är det verkligen så illa? Finns det inte många kvinnor som tar plats och ett antal män som är tysta och försagda? Jo, naturligtvis. Det jag beskriver är generella strukturer och beskrivningar av kvinnor och män som grupp. Men även starka och framgångsrika kvinnor kan vittna om att de som inte tidigare har sett något som hindrat dem som kvinnor, plötsligt kan slå i det så kallade glastaket när de når upp till en viss nivå. Så även om det finns många undantag kan ingen komma ifrån att det finns generella strukturer att förhålla sig till. Däremot kan du – med insikt och kunskap om de ojämställda strukturerna – vara en kvinna eller man som är med och förändrar. Strukturer består av både uttalade och outtalade överenskommelser, regler och normer mellan oss människor. När allt fler människor ifrågasätter reglerna och agerar annorlunda, förändras strukturerna. Men det krävs en rörelse för att det ska kunna ske. Men alla kvinnor och män är väl inte likadana? En vanlig invändning mot att arbeta för jämställdhet är att andra saker är viktigare än vilket kön man tillhör. Ålder, etnicitet, klasstillhörighet och sexuell läggning är andra grunder som människor kan sorteras utifrån och därmed få fördelar eller nackdelar av. Att arbeta genusmedvetet och normkritiskt innebär inte att vara blind för andra saker än kön. Tvärtom kan förståelse för en maktordning öppna ögonen för andra former. Dessutom blir människor ofta sorterade utifrån en kombination av maktordningar. En yngre kvinna kan ha svårighet att hävda sig mot en äldre man. En äldre kvinna kanske har lättare att göra det. Särskilt om hon är vit, välutbildad och utan funktionshinder. I vissa sammanhang kan kön vara viktigast att ta hänsyn till, i andra sammanhang kan etnicitet eller klasstillhörighet vara viktigare. Ofta måste vi ta hänsyn till en kombination. 23

Vad kan vi då göra om vi inte är nöjda? Tidigare beskrev jag att en del gudstjänster på årskonferenserna var relativt jämställda. Det märktes att det var frågor som de som hade planerat gudstjänsten hade funderat på. Men under årsmötesförhandlingarna – när ordet var fritt – då talade mest männen. När ingen styr, då talar normerna. Det normala, det vi är vana vid, det som inte utmärker sig, det som bara glider förbi. Jag är därför övertygad om att vi behöver arbeta på en mängd olika sätt för att bryta den fria talarordningen. En kvoterad talarlista kan vara ett sätt. Att visa upp hur många kvinnor och män som talar och hur länge de talar – och därmed skapa medvetenhet – kan vara ett annat sätt. Att arbeta med alternativa former för samtal, som diskussionstorg, brukar ofta leda till att många talar som inte skulle göra det inför en hel församling. Poängen är att det inte bara är fler kvinnor som talar då, utan också blyga män, ovana yngre deltagare, personer som inte har vuxit upp i kyrkan och äldre som gärna backar. Att arbeta genusmedvetet och normkritiskt är befriande för alla som vill ha en levande kyrka där olika röster får höras och ta plats. ▼

Bosse Parbring, född 1967, är utbildad journalist och arbetar som kommunikatör på Nationella sekretariatet för genusforskning. Han är medlem i Johannebergs missionsförsamling i Göteborg. Upplevelser av trånga genusnormer i högstadiekorridorerna är grogrunden för ett mångårigt engagemang för feminism och jämställdhet.

102

103

Går det att vara feminist och kristen? Hur har kvinnors roll sett ut i kyrkan genom historien? Kan feminism leda till befrielse för både män och kvinnor?

Medverkande skribenter Annika Ahlefelt Ninna Edgardh Malin Emmoth Ulla Marie Gunner Johanna Gustafsson-Lundberg Johanna Gustavsson Patrik Hagman Tomas Lundström Lina Mattebo Bosse Parbring Majsan Sundell och Johanna Wickberg har gjort illustrationerna.

Det är några av frågorna som tas upp i denna antologi. Tio skribenter med varierad bakgrund – bland annat teologer, journalister och litteraturvetare – belyser olika aspekter av jämställd heten i kyrkan och skapar en mångfacetterad bild av ett ämne som är ständigt aktuellt. Dessutom bidrar två illustratörer med tänkvärda serier och illustrationer. Boken kan läsas av alla som är intresserade av frågor om jämställdhet. Den vill väcka tankar och peka på de problem som finns, men också visa att kyrkan faktiskt är mer feministisk än vad många tror.