Den ensammaste kvinnan och hennes systrar

det är poeten Erik Axel Karlfeldt som får mig att tänka på henne. Maria. Jag läser hans dikt om jungfru Maria som en dalkulla, och versraderna:

Vilka vägar har du vandrat så att solen ej dig bränt? Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt…

Vilka vägar har du vandrat? Det är där mitt hjärta hoppar till, jag undrar väldigt mycket hur Marias livssteg såg ut, vad hon drömde om i sin ungdom.

Plötsligt ser jag henne för min inre syn, gående på en dammig väg. Uppför, hela tiden uppför, den där sortens uppförsbacke som inte ser så farlig ut på avstånd men som kräver mycket av den som går. Maria, på väg hem till Elisabet. Jag häpnar; har aldrig tänkt på det förut, att hon kunde gå där själv. Ensam.

Vilka vägar har du vandrat, Maria? Och hur ensam har du varit?

8

För mig väcks fantasin av den dammiga vägen, den unga flickan med det tydliga målet. Nog kan väl den Maria som jag tänker mig ha dragit iväg själv? Jag tror att hon var ensam: existentialistiskt ensam, vardagligt ensam, själsligt ensam.

Den som ska föda Guds son kan inte ha så många likasinnade omkring sig. Om Maria var ensam, om hon inte hade människor omkring sig hela tiden, ja, då kan jag plötsligt se henne bortom de fromma bilder som jag har målat upp av henne inom mig. Min fantasi målar upp en ny bild av henne. Berättelsen om den ensamma kvinnan med det största uppdraget börjar få andra färger, en annan form.

Om Maria var ensam kanske hon var mer lik mig än jag först trodde. Ensamheten lockar mig till henne, jag smyger hela tiden i fantasin till den där dammiga vägen för att se mer. Nog ser hon bestämd ut? Kanske lite rädd? Kanske lite egensinnig?

Jag tittar och tittar och ju längre jag tittar, desto fler detaljer syns. Vilket uppdrag hon blev utvald till, vilket liv hon fick att leva, vilken sorg och vilken lycka som blev hennes. Och så kargt beskriven i Bibelns texter, så sparsmakat återgiven. Bara det är ett skäl att stå där och spana vid vägkanten.

Maria är, trots att hon nämns så lite, en av de kvinnor som pratar mest i Nya testamentet. Och det hon säger är fantastiskt! Det tyder på självförtroende, lärdom, styrka och hopp. Det är i alla fall vad jag läser in. Andra har sett helt andra saker. Omöjlig att nå har Maria blivit den som når alla.

9

Det är en tung börda att bära för en tonårsflicka, hur ovanlig och stark hon än är. Med min fantasi vill jag försöka gräva mig ner till henne, bortom målningarna och sångerna, genom lagren av biblisk text, och hitta en kvinna att relatera till.

Och jag vill göra mer än så.

Jag vill minnas kvinnorna som inte nämns, kvinnorna som ingen kommer ihåg. Det är naturligtvis omöjligt, men det hindrar inte att jag vill. Längtan växer inom mig, det känns lika viktigt som svårt att genomföra.

I Bibeln nämns namnen på 1 770 män och 93 kvinnor (med andra ord är ungefär 5 procent av dem som namnges kvinnor). Det är förstås inte bara de vi vet namnet på som är viktiga, men det säger något om proportionerna. Av alla ord som människor säger i Bibeln sägs 1,1 procent av kvinnor.

En hel mängd kvinnor har försvunnit mellan verkligheten och nedtecknandet – deras liv nämns inte och deras historier berättas inte. Samtidigt finns det så oerhört viktiga kvinnor i Bibeln. Så många som för handlingen framåt, så många som får viktiga uppgifter. Och den främsta bland dessa uppgifter fick förstås Maria.

Hur hittar vi den som ingen nämner? Vad kan det ha dykt upp för kvinnor i Marias väg? Vilka systrar kan vi lära känna genom henne?

Vi kan förstås hitta dem genom att förstå att de finns där, ibland namngivna, ibland i skuggorna. Marias vistelse hos Elisabet känner vi till. De unga barn som Herodes mördade, i sin jakt

10

på den nyfödde Jesus som han såg som sin rival, hade mammor. Både Maria och Josef hade mammor.

Maria hade också med sig tidigare generationers kvinnor genom sitt folks heliga skrifter.

Men därutöver är vi hänvisade till vår fantasi.

För min inre syn har de alla kommit vandrande, både de som vi kan lista ut fanns, som Marias syster Salome, och de som vi egentligen inte har någon vetskap om, som värdshusvärdens hustru.

Den här bokens berättelser är alltså en slags fantasi på biblisk grund. Kvinnorna har kommit vandrande emot mig när jag har spanat efter dem, och jag har sett spår av dem i andra bibliska texter än just de som utspelar sig under Marias graviditet och förlossning.

För mig har det varit ett sätt att komma närmare Bibelns texter, ett sätt att fylla i bakgrunden i bilden, hitta detaljer, öppna tankarna. Och säkert, hundraprocentigt säkert, var det inte exakt så här det gick till. Jag påstår inte det heller. För mig är inte huvudsaken i mina texter att det är sant i bemärkelsen att det går att bevisa att det verkligen gick till exakt så här. Det viktiga är att det är sant i bemärkelsen att det har något att säga oss.

Med det sagt vill jag inbjuda dig att sätta dig vid min sida och följa Maria på den väg där dessa kvinnor – vars konturer vi kan ana som dimfigurer i fjärran – vandrar fram ur skuggorna.

Den här boken kan läsas som en andaktsbok, ett kapitel i taget. Varje del fungerar som en delberättelse om Marias väg från graviditet till nyförlöst mor, från ängelns besök till flykten till Egyp-

11

ten. Det går att läsa den under advent, då räcker den från första december till tredjedag jul. Jag har anpassat den så att »rätt text« då ska hamna på rätt dag. Men det är inte alls nödvändigt att följa adventstiden, Maria kan vi följa och fundera över när som helst.

Jag hoppas att denna bok ska ge dig en fördjupad kärlek till Bibelns texter, och tillfällen att fundera över hur vi kan leva våra liv och hjälpa våra medmänniskor.

Varje text följs av en bön, en välsignelse, en sång eller en dikt. Det finns också en kort bakgrundstext om de bibeltexter jag har använt och vad jag har sett i dem. Slå gärna upp Bibeln och läs vidare, och låt texterna tala till dig.

Jag hoppas att du hittar Maria och hennes systrar i boken, och jag hoppas att du hittar sällskap på din väg. Må hennes resa fördjupa din.

Charlotte Frycklund

12