Hanna, profeten: städning och hopp

4.

någon väntar på en helt annan plats på Maria och hennes son, någon Maria inte alls känner och ännu inte träffat. Hon som väntar heter Hanna, och hon väntar ivrigt.

Hon vet att det inte är dags än, inte ens snart, men hon väntar med ivern hos en kalasvärd som längtar till festen. »Snart kommer de!« Hon säger orden högt för sig själv, det är förväntansfulla, glada ord. Hon är i templet, varje dag. Redan nu, ja, sannerligen, redan nu. Var annars skulle hon vara? Hon är ju profet, eller, som prästerna oftare kallar det, en tossig gammal tantalona. De får kalla det vad de vill, Hanna vet minsann själv vem hon är. Hon är profet. Hon talar profetiska ord till alla som behöver höra dem.

Och när hon inte har profetiska ord att förmedla från Herren, pratar hon rätt bra ändå. Med många, hela tiden. Det är trevligt, tycker hon. Och de också, i alla fall skrattar de ganska ofta. Det gillar hon. Då ler hon.

Och så städar hon templet. Det var så det började.

31

En av prästerna kom fram och påpekade, med fina ord men otvetydig mening, att hon kanske var där lite för ofta. Att det var för många tossiga gamla tantalonor som rände där hela dagarna. Hon förklarade raskt för honom att man aldrig kan ha för många tossiga tantalonor. Att han borde vara tacksam för dem. Utan dem skulle templet vara tommare, tommare på folk och tommare på rörelse. Tempel behöver tossiga tantalonor på samma sätt som tossiga tantalonor behöver tempel.

Och så glömde hon inte att nämna att hon var profet, att hon var både rolig och social, och att hon inte hade just något annat att göra med sina dagar. Det behövde ju faktiskt dammas, varje dag, och städas, varje dag. Hon spände ögonen i honom och sa med stort och profetiskt allvar: »Om det nu ändå ska ränna tossiga gamla tantalonor i templet dagarna i ända så vore det väl inte dumt om de tantalonorna städade ibland också?«

Han mumlade något, men då tog hon ett tag med dammvippan runt hans egen dräkt och då ryckte han på sina plötsligt helt dammfria axlar. Och så sa han att om hon verkligen var profet så visste hon väl själv var det behövde städas mest.

Det var ett medgivande, det, om att städningens gåva och profetians gåva ligger oväntat nära varandra, ganska ofta.

Hon log då, hon log ofta, tandlöst och bedårande, som en bebis. Om det inte hade räckt med städningen hade hon fått komma med nybakt bröd. Som tur var räckte det med städningen. För hon hade dåligt med tid för att baka bröd, hon behövde

32

nämligen vara i templet, varje dag, och damma, varje dag, för det ska komma en kung, en räddare, en bebis, en Messias, och då måste det vara fint. Och när den dagen kommer ska hon vara på plats och välkomna honom, för sådant vill man inte missa.

Kanske finns det också någon del av henne, någon profetisk del eller någon tossig tantalon-del, som liksom bara vet att för en viss ung kvinna som väntar på Jerusalems tröst och bär honom inne i sin egen kropp, så behövs det att en tantalon, tillika profet, väntar och städar redan nu.

Det bor omsorg och omtanke i det faktum att templet, för det första, är redo att ta emot sin frälsare, och för det andra, i att det i templet finns en helt legitim och ofta anlitad profet, som också är beredd – rent av ivrig – att ta emot framtiden och räddningen.

Anar du det, Maria? Anar du att andra människor, på andra ställen, väntar och städar inför hans ankomst? Anar du att någon annan vet, någon du inte ens känner, en profet som har fått uppdraget att vara beredd på att han kommer? Anar du att den här tantalon-profet-kvinnan innebär ett mirakel: du är inte ensam. Jag hoppas att du vet det.

33

Kanske gör du det. Kanske är det en tröst. Kanske är det något ännu större än så: kanske är det sammanhang.

Hela världens väntan bor i den där dammande tantalonan med tandlöst leende och mycket skarp blick. Hon vet inte exakt vad det är hon väntar på, men hon vet en sak med stor säkerhet och det är att hon kommer att känna igen en frälsare när hon ser en. Det gör man när man är profet.

Ja, det gör man kanske, bara man är en god städare. Var sak på sin plats. Städning kräver en förmåga att känna igen och kategorisera. Och gamla tantalonor vet. De vet det som andra inte vet, ser det som andra inte känner igen, för de vet allt om tecknen, det som inte är uppenbart för alla.

Så Hanna i sitt tempel har trefaldiga chanser att veta vem han är när han kommer, se bortom det tydliga, in i det märkliga. Och därför går hon omkring och ler och städar och fastar och ber och finns i templet varje dag, för att någon ska gå där och längta, det känner hon intensivt.

Och kanske, kanske, kanske föds något nytt av den här glada förväntan, kanske kommer en vårflod av glädje från den som väntar och hoppas och orkar le bedårande leenden medan dammvippan far. Kanske ska det en dag bli mycket bättre med allting: välstädat, vackert och hoppfullt.

34

Och då ska en tossig gammal tantalona, med andra ord en riktig profet, och alla plötsligt helt odammiga präster, och alla andra närvarande också förresten, känna lugnet, friden och lyckan lägra sig över tillvaron.

Men tills dess får vi städa på och vara tossiga i vår egen takt. För en dag ska komma.

Det vet profeterna.

bakgrund

Du kan läsa om profeten Hanna i templet, och om när hon äntligen fick träffa Maria och hennes son, i Lukasvangeliet 2:22–38. Det står inget i Bibeln om att hon städade, men det tror jag bara beror på att det är så självklart.

Hanna och den rättfärdige Symeon väntar i templet på Israels tröst och verkar finnas med i texten för att dramaturgiskt representera dels folkets längtan efter räddningen, dels profetiornas fullbordan. När de två tar Jesus i famnen är det nästan en liturgisk gest, ett församlingens mottagande av frälsningen.

Det är för övrigt vid det här tillfället som Symeon säger de ödesmättade orden till Maria: »Också genom din egen själ ska ett svärd gå.«

35

bön tillsammans med profeter och städare

Gud, vi väntar. Hela skapelsen håller andan medan något stort är på gång. Men det är också sant, lika sant, att vi inte kan sitta med återhållen andedräkt hur länge som helst. Våra vanliga liv pågår också, precis som vanligt, medan vi väntar. Och det där kan göra att vi ibland tappar fokus. Hjälp oss då att hålla målet klart för oss och samtidigt hålla våra vanliga göromål igång, oavsett om de har med dammvippor eller med något annat att göra. Du kommer snart, Gud. I våra liv, i vår värld, in i det vi behöver hjälp med. Tack för det. Amen.

36