Marias mormor: skvaller och en by

2.

Tre månader tidigare

det är en märklig sak med att bo i en by, att alla vet allt om varandra och ändå kan tillbringa timmar med att skvallra om varandra. Marias mormor skakar på huvudet, där hon sitter i sin stol vid sitt fönster. Det är sorgligt, tänker hon, men också lite vackert att vi människor är så intresserade av varandra.

Många i just den här byn har förklarat för varandra att de fullständigt saknar ord, och sedan skvallrat ivrigt om bröllopet i går. Inte om Simon och Johanna, de som gifte sig, det är som det ska vara. Nej, det som hände med Maria.

Marias mormor lutar sig tillbaka mot ryggstödet och suckar lite. Maria har alltid gått sina egna vägar och hon har därför inte haft det lätt. De andra flickorna tyckte att hon var konstig, tog inte med henne i sina lekar. Och då blev Maria ännu konstigare – för det måste Marias mormor erkänna, ändå, att konstig är ett bra ord för att beskriva Maria – och det blev ytterligare ett skäl till att inte leka med henne. Maria tystnade nästan helt. Slutade försöka.

18

Hennes intresse vändes utåt, till de andra som inte var självklara delar av byns trygghet. Maria kunde tillbringa en hel dag med att fläta en korg till den familj som ingen annan gick till ens när de hade en bemärkelsedag, så att de skulle få en fin gåva. Hon, som annars var så tyst, mumlade vänliga ord till den som slagit sig eller det barn som glömts av de andra.

Men hon kunde bli arg också, o, vad hon kunde bli arg, och det var det som hände i går. Marias mormors stol rör sig, så stor är hennes suck att stolen instämmer. Maria marscherade in till bröllopsfesten med fotsteg tunga av vrede, säker på att hela byn hade fel.

Marias mormor satt på tryggt avstånd vid änkornas bord, och visste att något skulle hända. Det var alltid så när Maria var arg. Och så pratade Maria mitt under middagen, mycket och upprört. Det var förresten inte ett samtal, egentligen, mer brandtal än bordskonversation.

Det fanns en familj i byn som hade fått hål i sitt tak och vars takhål inte skulle lagas, för de var skyldiga takläggarens familj pengar. Han vägrade komma. Familjen hade många barn och många utgifter, och det var inte första gången taket gått sönder. Takläggaren hade helt enkelt tröttnat på att aldrig få några pengar.

Alla visste det här, det var förra veckans nyhet, och alla hade haft åsikter. De flesta var överens om att man ska betala sina skulder och att takläggaren gjorde rätt som drog ett streck någonstans.

Maria brydde sig inte om takläggarens moraliska skyldighet, men väl om byns. Hon tyckte inte om när folk i byn dömde

19

varandra – kanske visste hon en hel del om hur det kändes att bli dömd. Orden vällde fram ur henne. Ska man inte ta hand om varandra i en by? Ska man inte ställa upp?

Hon pratade tills missklädsamma röda fläckar bredde ut sig på hennes kinder, och människorna omkring skruvade på sig. Alla stirrade på Maria, som på en hund som plötsligt börjat tala. Efteråt skulle Marias mormor alltid hävda att det bara var en persons stirrande som var riktigt intressant, nämligen stirrandet från en person som själv inte sa så många ord, men lät sina verktyg och händer tala åt honom.

Och sedan övergick kvällen i natt och Maria gick hem tidigt, helt slut, och Marias mormor gick efter henne. Hon hade klappat henne på håret och sagt att det finns en tid för allting under himlen. »En tid för födelse«, hade hon citerat, »en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp… en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.«

Så hade hon tröstat Maria med de uråldriga orden, och de hade dessutom visat sig profetiska, för när morgonen kom var taket lagat. Ingen visste vem som hade gjort det, men alla visste vem som hade gjort det, för så är det i en by. Alla visste ju vem som hade suttit bredvid Maria den kvällen, och alla tänkte att snickare kan lägga tak nästan lika väl som takläggare. Och förresten tillkännagav Marias föräldrar hennes trolovning med Josef redan dagen därpå. Det är oklart om byskvallret ansåg att Marias största fel var att hon aldrig talade annars, eller att hon

20

hade talat så mycket den här gången, men Marias mormor skulle alltid hävda att Maria talat precis lagom mycket och vid precis rätt tillfälle.

Och så blev han, som lät sina händer och verktyg tala, sammanlänkad med henne som ingen förstod. Riskabelt, tyckte några, kvinnan kombinerade ju egenskaper hos eremiter och predikanter, två livsstilar som var svårförenliga med bilden av en tjänande hustru. Men Josefs mor skrockade glatt och sa att det bara var bra för Josef att ha en fru som kunde bli arg, för det behövdes sannerligen ibland. Och Marias mormor hade tänkt i sitt stilla sinne att det nog var bra om någon kunde hålla en hand om Maria, så att hon inte försvann helt i ett moln av goda gärningar och brist på verklighetsförankring.

Nu funderar Marias mormor, där hon sitter, på om det vore bäst att ha barnbarn som gör uppror mot maktmissbruk och ondska, eller sådana som ligger lågt och överlever. Hon vet att det är bra om barnbarn överlever, men hon vet också att byn och världen behöver människor som Maria, sådana som säger ifrån när det är fel. Hon vet inte svaret, men hon ställer bra frågor. Det har hon alltid gjort.

Det är en märklig sak med att bo i en by, det där att alla vet allt om varandra, och ändå kan tillbringa timmar med att skvallra. Det är möjligt att det säger något om hur komplicerade vi människor är. För det som alla vet är sant om oss är på sin höjd en del av sanningen, och det som alla vet om oss kan göra oss till fångar i våra egna liv.

21

Men oroa dig inte, Maria, människorna i din by är inte de enda som kan berätta vem du är. En dag kan det till exempel dyka upp en ängel. Och tills dess, kom ihåg: Om du är annorlunda för att du är tyst, eller om du blev tyst för att de tyckte att du var annorlunda, så är det viktiga det att veta att när det behövdes, då talade du. När frågan brände i din själ, då höjde du din röst, då sa du ifrån. Och när du talade, då skedde det. Kom ihåg det, för det är skaparkraft. Och den kommer du att behöva.

Det som hände den dagen, det som hände i två hjärtan som brann för rätt och fred, för godhet och vänlighet, det var kanske ett bra skäl för skvaller, men det var också ett underverk och en start på det största som någonsin har hänt.

bakgrund

I Predikaren 3:1–8 står det om att allt har sin tid. De ord som Marias mormor citerar är en del av det stycket. Det står mycket annat som är värt att lyssna på där, och som är relevant för den här historien.

Just den bibeltexten från Predikaren tonsattes 1962 av Peter Seeger med titeln For everything there is a season, och sången blev känd när The Byrds sjöng in den 1965. År 1994 förekom sången i filmen Forrest Gump. Kanske är texten så använd för att den säger något om hur viktigt det är att allt det man gör i livet görs på rätt sätt, vid rätt tid.

22

en välsignelse för dem som tror på det goda

Gud, tack för alla som står upp för det som är gott. Välsigna alla som inspirerar varandra att hjälpa andra, på alla sätt de kan. Välsigna alla som har förmågan att se sig själva med Guds kärleks blick, alla vars liv präglas av de bilder andra har av dem. Välsigna dem med nya och bättre bilder av sig själva, en ny och bättre värld, präglad av kärlek och omtanke, där alla får känna sig älskade. Amen.

23