2.
MARIAS MORMOR: SKVALLER OCH EN BY Tre månader tidigare
det är en märklig sak med att bo i en by, att alla vet allt om varandra och ändå kan tillbringa timmar med att skvallra om varandra. Marias mormor skakar på huvudet, där hon sitter i sin stol vid sitt fönster. Det är sorgligt, tänker hon, men också lite vackert att vi människor är så intresserade av varandra. Många i just den här byn har förklarat för varandra att de fullständigt saknar ord, och sedan skvallrat ivrigt om bröllopet i går. Inte om Simon och Johanna, de som gifte sig, det är som det ska vara. Nej, det som hände med Maria. Marias mormor lutar sig tillbaka mot ryggstödet och suckar lite. Maria har alltid gått sina egna vägar och hon har därför inte haft det lätt. De andra flickorna tyckte att hon var konstig, tog inte med henne i sina lekar. Och då blev Maria ännu konstigare – för det måste Marias mormor erkänna, ändå, att konstig är ett bra ord för att beskriva Maria – och det blev ytterligare ett skäl till att inte leka med henne. Maria tystnade nästan helt. Slutade försöka.
18
