Marias många systrar

MARIAS MÅNGA SYSTRAR CHARLOTTE FRYCKLUND ARGUMENT

MARIAS MÅNGA SYSTRAR CHARLOTTE FRYCKLUND

ARGUMENT

© 2021 Charlotte Frycklund och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Illustrationer: Linnea Blixt | Grafisk form: Pierre Eriksson Foto författare: Josefin Casteryd isbn: 978-91-7315-624-0 | Tryck: Dardedze holografija SIA 2021 Utgiven med bidrag från Lindauers fond Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

»HERREN HAR SAGT SITT ORD, EN HÄR AV KVINNOR SPRIDER SEGERBUDET.« Ps 68:12

INNEHÅLL

8 13 18 24 31 37 45 51 57 65 70 77 82 89 94 100

Den ensammaste kvinnan och hennes systrar Maria: fikon och en ängel Marias mormor: skvaller och en by Tamar: initiativkraft och söner Hanna, profeten: städning och hopp Rut: uppbrott och kärlek Elisabet: vänskap och höns Elisabets grannar: själ och sjalar Maria från Magdalas mamma: skörhet och styrka Rachav: en röd tråd och frihet Josefs mor: kvinnokraft och praktikaliteter Salome: oväder och systerskap Marias mor: tal och tålamod Stjärntydarens hustru: förnuft och gåvor Noas fru: landgång och tillit Mariamne II: skräck och uppror

1 05 111 116 122 129 135 141

148 155 160 165 171 177 182

Hanna, Samuels mor: mod och mirakel En kvinna som såg mycket: vishet och middagsbjudning En kvinna som gav upp sin åsna: tro och trofasthet Hotellvärdinnan: surdeg och den stängda dörren Värdshusvärdens dotter: finurlighet och värme En kvinna som städade ett stall: halm och harmoni Mamman till ett av barnen som Herodes kommer att mörda: sorg och bärande En flicka som sjöng i natten: psalm och vaka Den närmaste barnmorskan: svett och stjärnor En kvinna som kunde hitta saker: en börs och en bebis De som kom springande: blöjor och beredskap Joshavat: ett gömställe och kungamakt Efterord Författarens tack

DEN ENSAMMASTE KVINNAN OCH HENNES SYSTRAR

det är poeten Erik Axel Karlfeldt som får mig att tänka på henne. Maria. Jag läser hans dikt om jungfru Maria som en dalkulla, och versraderna: Vilka vägar har du vandrat så att solen ej dig bränt?

Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt …

Vilka vägar har du vandrat? Det är där mitt hjärta hoppar till, jag undrar väldigt mycket hur Marias livssteg såg ut, vad hon drömde om i sin ungdom.

Plötsligt ser jag henne för min inre syn, gående på en dammig väg. Uppför, hela tiden uppför, den där sortens uppförsbacke som inte ser så farlig ut på avstånd men som kräver mycket av den som går. Maria, på väg hem till Elisabet. Jag häpnar; har aldrig tänkt på det förut, att hon kunde gå där själv. Ensam.

Vilka vägar har du vandrat, Maria? Och hur ensam har du varit?

8

För mig väcks fantasin av den dammiga vägen, den unga flickan med det tydliga målet. Nog kan väl den Maria som jag tänker mig ha dragit iväg själv? Jag tror att hon var ensam: existentialistiskt ensam, vardagligt ensam, själsligt ensam.

Den som ska föda Guds son kan inte ha så många likasinnade omkring sig. Om Maria var ensam, om hon inte hade människor omkring sig hela tiden, ja, då kan jag plötsligt se henne bortom de fromma bilder som jag har målat upp av henne inom mig. Min fantasi målar upp en ny bild av henne. Berättelsen om den ensamma kvinnan med det största uppdraget börjar få andra färger, en annan form.

Om Maria var ensam kanske hon var mer lik mig än jag först trodde. Ensamheten lockar mig till henne, jag smyger hela tiden i fantasin till den där dammiga vägen för att se mer. Nog ser hon bestämd ut? Kanske lite rädd? Kanske lite egensinnig?

Jag tittar och tittar och ju längre jag tittar, desto fler detaljer syns. Vilket uppdrag hon blev utvald till, vilket liv hon fick att leva, vilken sorg och vilken lycka som blev hennes. Och så kargt beskriven i Bibelns texter, så sparsmakat återgiven. Bara det är ett skäl att stå där och spana vid vägkanten.

Maria är, trots att hon nämns så lite, en av de kvinnor som pratar mest i Nya testamentet. Och det hon säger är fantastiskt!

Det tyder på självförtroende, lärdom, styrka och hopp. Det är i alla fall vad jag läser in. Andra har sett helt andra saker. Omöjlig att nå har Maria blivit den som når alla.

9

Det är en tung börda att bära för en tonårsflicka, hur ovanlig och stark hon än är. Med min fantasi vill jag försöka gräva mig ner till henne, bortom målningarna och sångerna, genom lagren av biblisk text, och hitta en kvinna att relatera till.

Och jag vill göra mer än så.

Jag vill minnas kvinnorna som inte nämns, kvinnorna som ingen kommer ihåg. Det är naturligtvis omöjligt, men det hind­ rar inte att jag vill. Längtan växer inom mig, det känns lika viktigt som svårt att genomföra.

I Bibeln nämns namnen på 1 770 män och 93 kvinnor (med andra ord är ungefär 5 procent av dem som namnges kvinnor).

Det är förstås inte bara de vi vet namnet på som är viktiga, men det säger något om proportionerna. Av alla ord som människor säger i Bibeln sägs 1,1 procent av kvinnor.

En hel mängd kvinnor har försvunnit mellan verkligheten och nedtecknandet – deras liv nämns inte och deras historier berättas inte. Samtidigt finns det så oerhört viktiga kvinnor i Bibeln. Så många som för handlingen framåt, så många som får viktiga uppgifter. Och den främsta bland dessa uppgifter fick förstås Maria.

Hur hittar vi den som ingen nämner? Vad kan det ha dykt upp för kvinnor i Marias väg? Vilka systrar kan vi lära känna genom henne?

Vi kan förstås hitta dem genom att förstå att de finns där, ibland namngivna, ibland i skuggorna. Marias vistelse hos Elisabet känner vi till. De unga barn som Herodes mördade, i sin jakt

10

på den nyfödde Jesus som han såg som sin rival, hade mammor.

Både Maria och Josef hade mammor.

Maria hade också med sig tidigare generationers kvinnor genom sitt folks heliga skrifter.

Men därutöver är vi hänvisade till vår fantasi.

För min inre syn har de alla kommit vandrande, både de som vi kan lista ut fanns, som Marias syster Salome, och de som vi egentligen inte har någon vetskap om, som värdshusvärdens hustru.

Den här bokens berättelser är alltså en slags fantasi på biblisk grund. Kvinnorna har kommit vandrande emot mig när jag har spanat efter dem, och jag har sett spår av dem i andra bibliska texter än just de som utspelar sig under Marias graviditet och förlossning.

För mig har det varit ett sätt att komma närmare Bibelns texter, ett sätt att fylla i bakgrunden i bilden, hitta detaljer, öppna tankarna. Och säkert, hundraprocentigt säkert, var det inte exakt så här det gick till. Jag påstår inte det heller. För mig är inte huvudsaken i mina texter att det är sant i bemärkelsen att det går att bevisa att det verkligen gick till exakt så här. Det viktiga är att det är sant i bemärkelsen att det har något att säga oss.

Med det sagt vill jag inbjuda dig att sätta dig vid min sida och följa Maria på den väg där dessa kvinnor – vars konturer vi kan ana som dimfigurer i fjärran – vandrar fram ur skuggorna.

Den här boken kan läsas som en andaktsbok, ett kapitel i taget.

Varje del fungerar som en delberättelse om Marias väg från graviditet till nyförlöst mor, från ängelns besök till flykten till Egyp-

11

ten. Det går att läsa den under advent, då räcker den från första december till tredjedag jul. Jag har anpassat den så att »rätt text« då ska hamna på rätt dag. Men det är inte alls nödvändigt att följa adventstiden, Maria kan vi följa och fundera över när som helst.

Jag hoppas att denna bok ska ge dig en fördjupad kärlek till Bibelns texter, och tillfällen att fundera över hur vi kan leva våra liv och hjälpa våra medmänniskor.

Varje text följs av en bön, en välsignelse, en sång eller en dikt.

Det finns också en kort bakgrundstext om de bibeltexter jag har använt och vad jag har sett i dem. Slå gärna upp Bibeln och läs vidare, och låt texterna tala till dig.

Jag hoppas att du hittar Maria och hennes systrar i boken, och jag hoppas att du hittar sällskap på din väg. Må hennes resa fördjupa din.

Charlotte Frycklund

12

1.

MARIA: FIKON OCH EN ÄNGEL

du ställer försiktigt en skål med fikon utanför huset där den lille pojken bor. Den där pojken som har världens sorgsnaste leende och ingen pappa, ingen som kan glädja honom med en överraskning då och då. Den där pojken som älskar fikon som bara ett barn kan älska en godsak. Du ler lite, Maria, när du tänker på hur glad han kommer att bli när han ser dem, men när du går igenom byn på vägen hem byggs en annan känsla upp inom dig.

Vreden. Den där välbekanta vreden på världen: Varför tar människor inte hand om varandra? Varför är det bara några få i den här byn som hjälper den där pojken?

Du gör så gott du kan. Du har gjort det så länge du kan minnas. Din mamma brukar säga att du är född att göra det goda, din mormor säger att det beror på att du hamnade utanför, slutade vara en del av gemenskapen, inte passade in. Då började ditt intresse för att hjälpa andra, så säger din mormor.

Din mormor har rätt, åtminstone på det sättet att du är väldigt ensam, att de andra inte tycker om dig så mycket. Hela byn ser dig som främmande, underlig. Det är något med hur du tänker,

13

fungerar, pratar. Du är alltid lite fel, så verkar de andra känna. De blir obekväma. Plötsligt känner du att du inte orkar med detta längre. Och går raka vägen hem för att prata med Herren Gud. Du tittar bara snabbt till degen du satt på jäsning, sätter dig på en stol och säger ifrån. Bara rakt av. Utan fina lovord, utan åkallanden, utan fromhetsuttryck. Du kniper ihop ögonen och bara säger det: Du är trött på att vara utanför. Du behöver andras acceptans, alla gör det. Du orkar inte själv längre. Och när du öppnar ögonen har något verkligen hänt, för det står en ängel framför dig.

Du känner igen honom, fast du aldrig har sett honom förut.

Man känner igen änglar. Så du stirrar på honom, fylld av så många känslor att de inte går att räkna. Men några hinner du få fatt i medan ni tittar på varandra: förundrad, överväldigad, beredd på det mesta.

Ja. Du tror i alla fall att du är beredd på det mesta. Men det är du inte.

När ängeln börjar tala förstår du att han inte är där för att svara på ditt nödrop. Han börjar med att säga: »Var hälsad, du högt benådade. Herren är med dig.« Högt benådad är det sista du är, det hade han vetat om han hört din bön. Du blir förskräckt och då säger han det som änglar alltid säger: »Var inte rädd.« Du skulle kunna svara att du inte är rädd, utan mest arg och frustrerad. Inte på honom specifikt, det är bara din personlighet. Men du hinner inte, för han levererar nu det märkligaste av budskap. Du kommer för alltid att minnas det ord för ord. De

14

kommer att komma tillbaka till dig i några av livets bästa stunder och i några av de värsta. Ändå är de så omskakande att du inte riktigt förstår dem när de sägs. Ängeln säger: »Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus.

Han ska bli stor och kallas den Högstes son.

Herren Gud ska ge honom hans fader Davids tron och han ska härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde ska aldrig ta slut.« Och sedan slutar ängeln att prata och tittar på dig för att få någon slags reaktion. Din röst svarar innan din hjärna ens har hunnit ta in budskapet: »Hur ska det gå till?« Han säger att helig Ande ska komma över dig, och att den Högstes kraft ska vila över dig, att inget är omöjligt för Gud. Och sedan tittar han på dig med plötsligt uppspärrade ögon, och säger med en speciell betoning: »Din släkting Elisabet väntar också en son, nu på sin ålderdom.« Och så lägger han till, med ännu mera betoning: »Ty ingenting är omöjligt för Gud.« Ingenting är omöjligt för Gud. Han säger det igen, och sedan står han tyst kvar och väntar på något slags svar från dig. Du är omtumlad. Du ville få ett vanligt liv, en nystart från Gud. I stället får du ett uppdrag som inte tar bort smärtan du lever med.

Som gör ensamheten större. Svårare. För att inte tala om vad de kommer att säga om dig i byn.

15

Det finns bara ett svar, förstås. Svaret är ja. Du tycker att ängeln ler lite lättat när du säger det. Och så måste du, du bara måste, säga ifrån om det där med att vara högt benådad. Några gränser måste man sätta, även mot änglar. Du tänker inte gå med på vad som helst. »Jag är Herrens tjänarinna«, säger du, och han böjer huvudet, förstår tillrättavisningen. Han går och du är för dig själv igen.

Men inte ensam. Inte. Ensam.

Du har aldrig varit med om något som ens avlägset liknar det här. Och samtidigt: du är den enda som har varit med om något som ens avlägset liknar det här. Du sitter på din stol, och försöker ta in att den där känslan av att vara annorlunda nu kommer att finnas kvar hos dig för alltid.

Det kommer att bli hundra frågor igen, det vet du. Från människorna i byn, från dem som viskade så efter det där bröllopet några månader tidigare, från dem som tycker om skvaller, och från dem som liksom din mamma ändå tycker om dig. Och: Vad ska Josef säga? Vad ska du säga till alla? bakgrund Det går att läsa om Maria på flera ställen i Bibeln. Matteusevangeliet 1:18–2:23 och Lukasevangeliet 1:26–2:40 avhandlar tiden runt Jesus födelse. I Gamla testamentet finns Jesaja 7:14, som ofta ses som en profetia om det som ska ske med Maria. Ängeln Gabriel som besöker Maria kan vi också möta på några andra ställen: när han levererar budet om sonen som Elisabet väntar, bara några verser innan den här händelsen beskrivs, och i Daniels bok, kapitel 8 och 9.

Det här mötet mellan en tonårsflicka och Herrens ängel är en av de viktigaste i mänsklighetens historia, men det står inget om regnbågar just där i Bibeln. Däremot benämns regnbågen som Guds löfte i Första Moseboken 9:13.

16

Plötsligt, utan att du har några svar på de frågorna, mitt i alla tankar, stiger ur ditt hjärta ett jubel som inte går att hejda, det kommer bubblande som en ny glädje, och du tar emot glädjen med ett skratt av förvåning, med en glädje som hela universum plötsligt verkar dela med dig. Plötsligt dansar det solstrålar i varje vrå, och fåglarna utanför jublar som på våren, och hela huset fylls av regnbågar. Hoppets tecken, tecknet på att Gud inte överger. en välsignelse över alla dem som inte passar in

Välsignade vare alla de som inte är som andra, som inte hör hemma någonstans.

Välsignelse över var och en som får bära bördor, som andra inte ser eller bryr sig om, som ensamma får ta sig genom dagen och genom natten utan någon som tänker på dem.

Tack för att även de allra mest ensamma har dig nära sitt hjärta vid alla tider, har uppdrag och drottningrang i din värld.

Ge dem andra människor som kan stötta dem genom det svåra, och mot ett nytt liv.

Gud, välsigna dem och var med dem.

Amen.

17

2.

MARIAS MORMOR: SKVALLER OCH EN BY Tre månader tidigare

det är en märklig sak med att bo i en by, att alla vet allt om varandra och ändå kan tillbringa timmar med att skvallra om varandra. Marias mormor skakar på huvudet, där hon sitter i sin stol vid sitt fönster. Det är sorgligt, tänker hon, men också lite vackert att vi människor är så intresserade av varandra.

Många i just den här byn har förklarat för varandra att de fullständigt saknar ord, och sedan skvallrat ivrigt om bröllopet i går. Inte om Simon och Johanna, de som gifte sig, det är som det ska vara. Nej, det som hände med Maria.

Marias mormor lutar sig tillbaka mot ryggstödet och suckar lite. Maria har alltid gått sina egna vägar och hon har därför inte haft det lätt. De andra flickorna tyckte att hon var konstig, tog inte med henne i sina lekar. Och då blev Maria ännu konstigare – för det måste Marias mormor erkänna, ändå, att konstig är ett bra ord för att beskriva Maria – och det blev ytterligare ett skäl till att inte leka med henne. Maria tystnade nästan helt. Slutade försöka.

18

Hennes intresse vändes utåt, till de andra som inte var självklara delar av byns trygghet. Maria kunde tillbringa en hel dag med att fläta en korg till den familj som ingen annan gick till ens när de hade en bemärkelsedag, så att de skulle få en fin gåva.

Hon, som annars var så tyst, mumlade vänliga ord till den som slagit sig eller det barn som glömts av de andra.

Men hon kunde bli arg också, o, vad hon kunde bli arg, och det var det som hände i går. Marias mormors stol rör sig, så stor är hennes suck att stolen instämmer. Maria marscherade in till bröllopsfesten med fotsteg tunga av vrede, säker på att hela byn hade fel.

Marias mormor satt på tryggt avstånd vid änkornas bord, och visste att något skulle hända. Det var alltid så när Maria var arg.

Och så pratade Maria mitt under middagen, mycket och upprört. Det var förresten inte ett samtal, egentligen, mer brandtal än bordskonversation.

Det fanns en familj i byn som hade fått hål i sitt tak och vars takhål inte skulle lagas, för de var skyldiga takläggarens familj pengar. Han vägrade komma. Familjen hade många barn och många utgifter, och det var inte första gången taket gått sönder.

Takläggaren hade helt enkelt tröttnat på att aldrig få några pengar.

Alla visste det här, det var förra veckans nyhet, och alla hade haft åsikter. De flesta var överens om att man ska betala sina skulder och att takläggaren gjorde rätt som drog ett streck någonstans.

Maria brydde sig inte om takläggarens moraliska skyldighet, men väl om byns. Hon tyckte inte om när folk i byn dömde

19

varandra – kanske visste hon en hel del om hur det kändes att bli dömd. Orden vällde fram ur henne. Ska man inte ta hand om varandra i en by? Ska man inte ställa upp?

Hon pratade tills missklädsamma röda fläckar bredde ut sig på hennes kinder, och människorna omkring skruvade på sig.

Alla stirrade på Maria, som på en hund som plötsligt börjat tala.

Efteråt skulle Marias mormor alltid hävda att det bara var en persons stirrande som var riktigt intressant, nämligen stirrandet från en person som själv inte sa så många ord, men lät sina verktyg och händer tala åt honom.

Och sedan övergick kvällen i natt och Maria gick hem tidigt, helt slut, och Marias mormor gick efter henne. Hon hade klappat henne på håret och sagt att det finns en tid för allting under himlen. »En tid för födelse«, hade hon citerat, »en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp … en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.« Så hade hon tröstat Maria med de uråldriga orden, och de hade dessutom visat sig profetiska, för när morgonen kom var taket lagat. Ingen visste vem som hade gjort det, men alla viss­ te vem som hade gjort det, för så är det i en by. Alla visste ju vem som hade suttit bredvid Maria den kvällen, och alla tänkte att snickare kan lägga tak nästan lika väl som takläggare. Och förresten tillkännagav Marias föräldrar hennes trolovning med Josef redan dagen därpå. Det är oklart om byskvallret ansåg att Marias största fel var att hon aldrig talade annars, eller att hon

20

hade talat så mycket den här gången, men Marias mormor skulle alltid hävda att Maria talat precis lagom mycket och vid precis rätt tillfälle.

Och så blev han, som lät sina händer och verktyg tala, sammanlänkad med henne som ingen förstod. Riskabelt, tyckte några, kvinnan kombinerade ju egenskaper hos eremiter och predikanter, två livsstilar som var svårförenliga med bilden av en tjänande hustru. Men Josefs mor skrockade glatt och sa att det bara var bra för Josef att ha en fru som kunde bli arg, för det behövdes sannerligen ibland. Och Marias mormor hade tänkt i sitt stilla sinne att det nog var bra om någon kunde hålla en hand om Maria, så att hon inte försvann helt i ett moln av goda gärningar och brist på verklighetsförankring.

Nu funderar Marias mormor, där hon sitter, på om det vore bäst att ha barnbarn som gör uppror mot maktmissbruk och ondska, eller sådana som ligger lågt och överlever. Hon vet att det är bra om barnbarn överlever, men hon vet också att byn och världen behöver människor som Maria, sådana som säger ifrån när det är fel. Hon vet inte svaret, men hon ställer bra frågor.

Det har hon alltid gjort.

Det är en märklig sak med att bo i en by, det där att alla vet allt om varandra, och ändå kan tillbringa timmar med att skvallra. Det är möjligt att det säger något om hur komplicerade vi människor är. För det som alla vet är sant om oss är på sin höjd en del av sanningen, och det som alla vet om oss kan göra oss till fångar i våra egna liv.

21

Men oroa dig inte, Maria, människorna i din by är inte de enda som kan berätta vem du är.

En dag kan det till exempel dyka upp en ängel.

Och tills dess, kom ihåg: Om du är annorlunda för att du är tyst, eller om du blev tyst för att de tyckte att du var annorlunda, så är det viktiga det att veta att när det behövdes, då talade du.

När frågan brände i din själ, då höjde du din röst, då sa du ifrån.

Och när du talade, då skedde det.

Kom ihåg det, för det är skaparkraft.

Och den kommer du att behöva.

Det som hände den dagen, det som hände i två hjärtan som brann för rätt och fred, för godhet och vänlighet, det var kanske ett bra skäl för skvaller, men det var också ett underverk och en start på det största som någonsin har hänt.

bakgrund I Predikaren 3:1–8 står det om att allt har sin tid. De ord som Marias mormor citerar är en del av det stycket. Det står mycket annat som är värt att lyssna på där, och som är relevant för den här historien.

Just den bibeltexten från Predikaren tonsattes 1962 av Peter Seeger med titeln For everything there is a season, och sången blev känd när The Byrds sjöng in den 1965. År 1994 förekom sången i filmen Forrest Gump. Kanske är texten så använd för att den säger något om hur viktigt det är att allt det man gör i livet görs på rätt sätt, vid rätt tid.

22

en välsignelse för dem som tror på det goda

Gud, tack för alla som står upp för det som är gott.

Välsigna alla som inspirerar varandra att hjälpa andra, på alla sätt de kan.

Välsigna alla som har förmågan att se sig själva med Guds kärleks blick, alla vars liv präglas av de bilder andra har av dem.

Välsigna dem med nya och bättre bilder av sig själva, en ny och bättre värld, präglad av kärlek och omtanke, där alla får känna sig älskade.

Amen.

23

3.

TAMAR: INITIATIVKRAFT OCH SÖNER

degen maria bakar reste sig som ett löfte inför framtiden medan ängeln var på besök. Nu är det tid att baka ut. Medan Maria mekaniskt formar bröd med händerna, kommer Tamar, som levde ungefär 1 500 år tidigare, in.

Maria blir inte förvånad – kanske blir inte den som just fått besök av en ängel så värst förfärad av något alls. Hennes lugn kan också förklaras av att Tamar inte är där som spöke, utan som en fantasi. Maria gör så här ibland, frammanar för sin inre syn vänner från de heliga skrifterna. Fantasivänner är bra, till dem kan man säga det man inte kan säga till någon annan.

I dag vandrar Tamar in och slår sig ner i köket. Hon granskar Maria. »Du ser blek ut på något sätt«, säger Tamar.

Maria tar sats. Det är första gången hon kommer att säga de här orden, och varje gång hon kommer att säga dem kommer saker att hända. »Jag är gravid.«

24

Orden tycks svälla som degen nyss, som en gravid mage, och långsamt ta över hela köket. De ändrar allting, de där orden. För all framtid. Tamar svarar med glädje: »Grattis!« Och sedan: »Om du bara visste vad jag gjorde för att bli gravid en gång i tiden!« »Få se, du hade två äkta män som dog utan att du hann få barn med dem.« »Dog«, säger Tamar dramatiskt, »för att Gud dödade dem!« »Och sedan skulle du få gifta dig med den tredje sonen, som man gjorde på den tiden.« »Men min svärfar ljög och lurade mig hela tiden. Det blev inget av med det. Bara undanflykter hela tiden.« Tamar stirrar ilsket under sina ögonbryn. Maria tycker nog att Tamar verkar lite väl upprörd, med tanke på att hon lurade sin svärfar också. Hon säger det. Tamar svarar nöjt: »Ja! Jag klädde ut mig till prostituerad och låg med honom i stället. Allt för att få barn. Och i stället för att ta betalt fick jag hans sigill som pant.« »Och så blev du« – Maria sväljer – »gravid!« »Med tvillingar! Inte illa! Och så kunde jag med panten bevisa att han var far till barnen.« »Och du räddade dig själv och barnens framtid.« Tamar nickar, sträcker ut sig i sin stol och ser förväntansfullt på Maria: »Men berätta nu. Hur gjorde du för att bli gravid?« »Ehmm … Jag gjorde … ingenting.«

25

Tamar höjer ett ögonbryn, det första av alla ögonbryn som kommer att höjas över den här graviditeten. »Ingenting?« Maria sväljer och uttalar den sanning som inte alls känns sann. »Det kom en ängel och sa att jag skulle föda Guds son.« Tamar stirrar på henne, betraktar hennes bleka ansikte, rastlösa händer. Hon ser oron, utsattheten. Tamar har själv gått ensam­ hetens väg – så ensam man kan vara med tvillingar. Man kan vara hur ensam som helst med tvillingar, det är Tamars erfarenhet.

Och samtidigt aldrig ensam.

Tamar lägger en lugnande hand på Marias axel. Då brister tre orosfrågor ut, tre av de många hundra som trängs inom Maria: »Vad ska jag göra, Tamar? Vad ska jag säga? Alla kommer att …

Du vet att Josef skulle kunna stena mig?« Tamar känner ingen oro. Århundradena gör det med en, skrapar av en paniken inför livets oväntade vändningar. Ger en ett evighetsperspektiv. Maria fortsätter: »Och min mamma … hon kanske inte skulle stena mig, men hon kan bli arg.« Tamar kan inte låta bli. Hon skrattar. Arga mammor, tänker hon, ja, jo, själv vet hon allt om att bli arg. Det kommer med rollen. Försiktigt försöker hon påminna Maria om perspektiven här: »Du vet att min svärfar hade rätten att få mig dödad. Men genom Guds nåd och min planering hade jag bevis på att han var far till sönerna. Gud skyddar.« Hon ler emot Maria, som ser allt annat än lugnad ut. »Och ja«, fortsätter Tamar, »mammor

26

brukar vara bra på ilska. Du kommer också att bli arg ibland när du blir mamma.« Maria stirrar. Det är som om den tanken slår henne för första gången, att hon kommer att bli en mamma. »Jag fattar ingenting, jag vet inte vad jag ska göra. Jag hade en bild av hur det skulle bli. Jag skulle äntligen få passa in. Vara fru. Som alla andra flickor. Josef skulle snickra möbler, vi skulle få barn, men …« »Lite mer traditionellt?« Tamar suckar, det här känner hon till. »Det går inte alltid att få det som man hade tänkt. Men det går ändå. Du kommer att lösa det här, annars hade inte du fått det här uppdraget.« »Men jag …« »Om Gud litar på dig, så kan du lita på dig.« »Men jag är …« »Vad är du? Ovanligt väl rustad för ditt uppdrag? Den rätta personen i världshistorien som kan göra detta? Den som innerst inne vet att hon kan?« »Jag är … rädd!« »Det är klart att du är. Men sa inte ängeln något om det?« »Tja. Jo. Han sa ordagrant: ›Var inte rädd.‹ Inte till så stor hjälp. Jag slutar inte vara rädd för att någon säger till mig.« »Vad sa han mer?« »Eh … Barnet ska bli stort … Heligt barn, Guds son … Min släkting Elisabet väntar också ett barn trots sin ålder … Inget är omöjligt för Gud. Sådana saker.«

27

Tamar stannar vid den viktigaste delen av det Maria säger, upprepar det. »Ingenting är omöjligt för Gud.« Maria fnyser. »Men jag är så ensam. Gud är med mig, jag vet, jag vet. Men jag känner mig – ensam.« »Du vet vad du ska göra«, säger Tamar med ett irriterande lugn. »Nej! Visste du alltid vad du skulle göra?« »Nej, jag gjorde vad jag var tvungen att göra. Och du kommer att göra vad du är tvungen att göra.« Tamar reser sig, men hejdar sig när hon ser hur övergiven Maria ser ut. Återigen slås hon av den där ensamheten hon ser.

Den kan ingen dela med henne, minst av allt någon som bara är där i fantasin. Maria korsar armarna och ser kaxig ut. »Skulle inte du gå?« frågar hon, surmulet som bara tonåringar kan.

Tamar ler. »Inte utan att välsigna dig. Jag vet hur det känns att vara ung och olik alla andra som kommit före. Så jag vill välsigna dig, Maria.« Och så rinner orden ur henne, och Maria hinner inte ens grubbla över om ett fantasibesök från skrifterna kan välsigna, innan Tamar säger: »Jag har också varit missförstådd, ensam och förtvivlad.

Du kommer också att klara allt som händer dig.

Gud give dig initiativkraft nog att ta kommandot, kärleksfullhet nog att fortsätta ditt goda liv.

28

Gud ser oss som vi är och välsignar oss som vi är.

Glöm inte det.« Maria är så förvirrad att hon inte märker när Tamar försvinner, som om hon aldrig hade varit där. Maria sjunker ihop på sin stol.

Det finns ingen upptrampad stig att beträda, ingen riktningsvisare. Men otrampad mark innebär också att det är hennes egen väg att gå. Hon vet vad hon måste göra, och hon ska göra det.

Och medan brödet bränns vid, har en ny värld har tagit sin början.

bakgrund Du kan läsa Jesus släktträd där Tamar är en av de få kvinnor som omnämns i Matteus­ evangeliet 1:3. Urvalet av kvinnor som får ett omnämnande där är fantasieggande för mig. Jag tror att just Tamar får det för sina okonventionella lösningar och sin drastiska beslutsamhet. Jag tror att hon är en av Marias förebilder i att lösa saker på sitt eget sätt, på det sätt som behövs. Hon har också en stark längtan efter att föra släktet vidare.

Tamar kan vara en förebild också för oss i dag. Hon arbetar inom systemet, men på ett väldigt oväntat sätt. Läs gärna Tamars egen berättelse i Första Moseboken 38:6–30.

Och förresten, självklart kan ett fantasibesök ur skrifterna välsigna, det går alltid att hitta välsignelser i skrifterna.

29

en bön om kreativa lösningar på livets problem

Gud, jag ber för alla vars liv ställts på ända, alla som inte vet vad de ska göra.

Hjälp oss när vi inte kan vänta på att någon annan ska ge oss upprättelse och en framtid.

Tack för kreativitetens gåva, halsbrytande kvicktänkthet och noggrann planering, Tack Gud, för att du går med oss för att skapa en väg där inga vägar till synes finns.

Amen.

30

4.

HANNA, PROFETEN: STÄDNING OCH HOPP

någon väntar på en helt annan plats på Maria och hennes son, någon Maria inte alls känner och ännu inte träffat. Hon som väntar heter Hanna, och hon väntar ivrigt.

Hon vet att det inte är dags än, inte ens snart, men hon väntar med ivern hos en kalasvärd som längtar till festen. »Snart kommer de!« Hon säger orden högt för sig själv, det är förväntansfulla, glada ord. Hon är i templet, varje dag. Redan nu, ja, sannerligen, redan nu. Var annars skulle hon vara? Hon är ju profet, eller, som prästerna oftare kallar det, en tossig gammal tantalona. De får kalla det vad de vill, Hanna vet minsann själv vem hon är. Hon är profet. Hon talar profetiska ord till alla som behöver höra dem.

Och när hon inte har profetiska ord att förmedla från Herren, pratar hon rätt bra ändå. Med många, hela tiden. Det är trevligt, tycker hon. Och de också, i alla fall skrattar de ganska ofta. Det gillar hon. Då ler hon.

Och så städar hon templet. Det var så det började.

31

En av prästerna kom fram och påpekade, med fina ord men otvetydig mening, att hon kanske var där lite för ofta. Att det var för många tossiga gamla tantalonor som rände där hela dagarna.

Hon förklarade raskt för honom att man aldrig kan ha för många tossiga tantalonor. Att han borde vara tacksam för dem. Utan dem skulle templet vara tommare, tommare på folk och tommare på rörelse. Tempel behöver tossiga tantalonor på samma sätt som tossiga tantalonor behöver tempel.

Och så glömde hon inte att nämna att hon var profet, att hon var både rolig och social, och att hon inte hade just något annat att göra med sina dagar. Det behövde ju faktiskt dammas, varje dag, och städas, varje dag. Hon spände ögonen i honom och sa med stort och profetiskt allvar: »Om det nu ändå ska ränna tossiga gamla tantalonor i templet dagarna i ända så vore det väl inte dumt om de tantalonorna städade ibland också?« Han mumlade något, men då tog hon ett tag med dammvippan runt hans egen dräkt och då ryckte han på sina plötsligt helt dammfria axlar. Och så sa han att om hon verkligen var profet så visste hon väl själv var det behövde städas mest.

Det var ett medgivande, det, om att städningens gåva och profetians gåva ligger oväntat nära varandra, ganska ofta.

Hon log då, hon log ofta, tandlöst och bedårande, som en bebis. Om det inte hade räckt med städningen hade hon fått komma med nybakt bröd. Som tur var räckte det med städningen.

För hon hade dåligt med tid för att baka bröd, hon behövde

32

nämligen vara i templet, varje dag, och damma, varje dag, för det ska komma en kung, en räddare, en bebis, en Messias, och då måste det vara fint. Och när den dagen kommer ska hon vara på plats och välkomna honom, för sådant vill man inte missa.

Kanske finns det också någon del av henne, någon profetisk del eller någon tossig tantalon-del, som liksom bara vet att för en viss ung kvinna som väntar på Jerusalems tröst och bär honom inne i sin egen kropp, så behövs det att en tantalon, tillika profet, väntar och städar redan nu.

Det bor omsorg och omtanke i det faktum att templet, för det första, är redo att ta emot sin frälsare, och för det andra, i att det i templet finns en helt legitim och ofta anlitad profet, som också är beredd – rent av ivrig – att ta emot framtiden och räddningen.

Anar du det, Maria?

Anar du att andra människor, på andra ställen, väntar och städar inför hans ankomst?

Anar du att någon annan vet, någon du inte ens känner, en profet som har fått uppdraget att vara beredd på att han kommer?

Anar du att den här tantalon-profet-kvinnan innebär ett mirakel: du är inte ensam.

Jag hoppas att du vet det.

33

Kanske gör du det.

Kanske är det en tröst.

Kanske är det något ännu större än så: kanske är det sammanhang.

Hela världens väntan bor i den där dammande tantalonan med tandlöst leende och mycket skarp blick. Hon vet inte exakt vad det är hon väntar på, men hon vet en sak med stor säkerhet och det är att hon kommer att känna igen en frälsare när hon ser en.

Det gör man när man är profet.

Ja, det gör man kanske, bara man är en god städare. Var sak på sin plats. Städning kräver en förmåga att känna igen och kategorisera. Och gamla tantalonor vet. De vet det som andra inte vet, ser det som andra inte känner igen, för de vet allt om tecknen, det som inte är uppenbart för alla.

Så Hanna i sitt tempel har trefaldiga chanser att veta vem han är när han kommer, se bortom det tydliga, in i det märkliga. Och därför går hon omkring och ler och städar och fastar och ber och finns i templet varje dag, för att någon ska gå där och längta, det känner hon intensivt.

Och kanske, kanske, kanske föds något nytt av den här glada förväntan, kanske kommer en vårflod av glädje från den som väntar och hoppas och orkar le bedårande leenden medan dammvippan far. Kanske ska det en dag bli mycket bättre med allting: välstädat, vackert och hoppfullt.

34

Och då ska en tossig gammal tantalona, med andra ord en riktig profet, och alla plötsligt helt odammiga präster, och alla andra närvarande också förresten, känna lugnet, friden och lyckan lägra sig över tillvaron.

Men tills dess får vi städa på och vara tossiga i vår egen takt.

För en dag ska komma.

Det vet profeterna.

bakgrund Du kan läsa om profeten Hanna i templet, och om när hon äntligen fick träffa Maria och hennes son, i Lukasvangeliet 2:22–38. Det står inget i Bibeln om att hon städade, men det tror jag bara beror på att det är så självklart.

Hanna och den rättfärdige Symeon väntar i templet på Israels tröst och verkar finnas med i texten för att dramaturgiskt representera dels folkets längtan efter räddningen, dels profetiornas fullbordan. När de två tar Jesus i famnen är det nästan en liturgisk gest, ett församlingens mottagande av frälsningen.

Det är för övrigt vid det här tillfället som Symeon säger de ödesmättade orden till Maria: »Också genom din egen själ ska ett svärd gå.«

35

bön tillsammans med profeter och städare

Gud, vi väntar.

Hela skapelsen håller andan medan något stort är på gång.

Men det är också sant, lika sant, att vi inte kan sitta med återhållen andedräkt hur länge som helst.

Våra vanliga liv pågår också, precis som vanligt, medan vi väntar.

Och det där kan göra att vi ibland tappar fokus.

Hjälp oss då att hålla målet klart för oss och samtidigt hålla våra vanliga göromål igång, oavsett om de har med dammvippor eller med något annat att göra.

Du kommer snart, Gud. I våra liv, i vår värld, in i det vi behöver hjälp med.

Tack för det.

Amen.

36

Hur hittar vi den som ingen nämner? Vad kan det ha dykt upp för kvinnor i Marias väg? Vilka systrar kan vi lära känna genom henne?

Berättelsen om Maria, mamma till Jesus, är ett av de starkaste kvinnoporträtten i Bibeln. Runt om henne finns många fler kvinnor – några namngivna, andra bara om­ nämnda och många som vi kan ana i skuggorna om vi anstränger oss.

För att lära känna dem an­ vänder Charlotte Frycklund fantasi på biblisk grund.

Hon låter oss möta en mängd kvinnor, som får kontur och färg och som gör sina röster hörda.

Marias många systrar kan läsas som en andakts­ bok, ett kapitel i taget.

Den passar också bra att läsa från första december till tredjedag jul.

Charlotte Frycklund är nätpräst i Svenska kyrkan.

www.argument.se