När jag bröt mot buden by Argument Förlag

MARIA KÜCHEN

när jag bröt mot buden EN VANDRING GENOM FASTAN MED BUDORDEN SOM VÄGVISARE

argument

MARIA KÜCHEN

när jag bröt mot buden EN VANDRING GENOM FASTAN MED BUDORDEN SOM VÄGVISARE argument

© 2021 Maria Küchen och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Grafisk form och foto: Pierre Eriksson isbn: 978-91-7315-596-0 | Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland Tryckt på Svanenmärkt papper Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons stiftelse) Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

INNEHÅLL

KÄRLEKENS VÄG

15 ASKONSDAG 23

PRÖVNINGENS STUND

DEN KÄMPANDE TRON

KAMPEN MOT ONDSKAN

LIVETS BRÖD

GUDS MÄKTIGA VERK

VÄGEN TILL KORSET

DET NYA FÖRBUNDET

83 KORSET 93

GENOM DÖD TILL LIV

101

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN

KÄRLEKENS VÄG guds kärlek till människan innebär att jag genom nåd är älskad oavsett mina brister och min synd. Vi kan börja där. Det gör jag gärna – kanske alltför gärna. Som den tyske teologen och antinazisten Dietrich Bonhoeffer konstaterade, finns risken att jag tar för mig alltför glupskt av den billiga nåden. Nåd som utan förbindelser ursäktar vad som helst delas ut av kyrkor och samfund snarare än av Gud, men sola gratia, enbart genom nåd, är bara ett av de fem kronbladen i Lutherrosen. Där finns också solus Christus, Jesus allena. Nåden är ett blad på samma ros som efterföljelsen – att obrottsligt följa Kristus också när det kräver som mest. Samtidigt är efterföljelse självklart inte bara en angelägenhet för protestanter, utan för alla i den världsvida kyrkan i tid och rum. Jag är protestant. Det har stått allt klarare för mig i takt med att samtida fastekalendrar från kyrkor och samfund har börjat erbjuda mig att fasta genom gärningar. För varje dag i fastan erbjuds ett konkret förslag på god gärning, exempelvis: »Ring någon du inte gillar!« Varför slår jag bakut? Att tron tar sig påtagliga vardagliga uttryck är väl bra? Att övervinna antipatier genom att med gott och vänligt uppsåt ringa någon jag inte gillar är väl en fin sak att göra?

Att säga »gärningslära är fel« räcker inte. Det krävs att jag förklarar vad jag menar. Så här: Gärningar som att ringa någon jag ogillar kan tyckas vara en konkret gestaltning av kärlek både till medmänniskan och till mina fiender, vilka de nu skulle vara. Men i själva verket reducerar denna oskyldiga uppmaning både ovännen och medmänniskan till instrument för min fromhet. Det är vad gärningslära alltför lätt gör. Att reducera annat och andra till instrument, att göra tron och medmänniskorna till medel i stället för mål, är att utsätta dem för något jag själv inte vill bli utsatt för. Jag skulle inte själv vilja bli uppringd av någon som inte tycker om mig för att den personen har uppmanats till detta i en kyrkokalender. Det vore förminskande. Tron är till ingen nytta. Det finns en fälla i att ge allt en funktion – inte bara gudstron utan även sorg, lidande och förlust, allt detta som onekligen kan ge insikter men inte kan förväntas göra det, det gäller även det största lidandet: Jesus död på korset. Skulle Jesus lidande på korset vara onyttigt och meningslöst? Ja, på samma vis som allt lidande är onyttigt och meningslöst. Gud föddes in i världen i människogestalt. Gud blev till en lidande dödlig människa för att i kärlek leva sig in i vidden av människans meningslösa lidande, inte för att ge lidandet i sig en mening.

Om föreställningen att tron är till nytta dras till sin spets, reduceras i värsta fall även själva gudsbilden till en bild av Gud som nyttofaktor i tillvaron i stället för SEMPER MAJOR, den som omsluter allt. Gud ses inte längre som något som liksom finns, utan snarare som ett slags mentalt funktionsplagg, för att citera skribenten Andrev Walden i Dagens Nyheter. Jag är på fel väg närhelst jag utnyttjar någon levande – människa eller Gud – eller något skeende som instrument för något jag vill, snarare än att se det som tecken och ikoner där Gud blir synlig. Den insikten kan och ska tillämpas på inte minst min vilja till fromhet. Jag är på fel väg närhelst jag söker trons nytta. Och jag är på fel väg närhelst jag glömmer främlingen, xenos. Hur människa och kyrka bejakar eller blundar för xenos – främlingen i samhället, i både okända och välbekanta människor, utanför och inom församlingen och inom oss själva – säger allt om hur vi bejakar eller blundar för Jesus Kristus. Solus Christus, Kristus allena, är ord som pekar mot räddning från den billiga nåden genom att mana till efterföljelse. Efterföljelse är ett gemensamt måste för alla som tror. Att följa Kristus i fastetid, genom passionsberättelsen, genom död till liv, innebär en vandring längs ensamma stigar. Jag behöver lägga av mig mina skydd och känna markens hårdhet under nakna fotsulor, hetta och kyla, törne och grus.

Det är inte lätt. För en skrivande människa är det desto lättare att gömma sig bakom orden, språket, att skriva något som låter bra i stället för att skriva hur det är. Jag ska försöka motstå den frestelsen. Det som här ska följa är inte en vandring jag vill göra. Att inleda den tar emot. Jag samlar mig genom att försöka vila inför färden omsluten av Guds kärlek – fastevandringen vore omöjlig om Guds villkorslösa kärlek inte fanns – men själva färden handlar inte om att vara älskad utan om att bokstavligen bereda sig på att dö. Jag ska dö. Min fysiska organism uppbyggd av kolväteproteiner i komplexa föreningar ska upplösas och försvinna från jordens yta. Jag vet inte dagen eller stunden och det är klart att jag är rädd. Finns himlen? Det här skriver jag inte för att trösta mig själv med fraser av typen: »Jo, det är klart att himlen finns!« eller »Jesus var också rädd i Getsemane.« Det här handlar visserligen om Jesus Kristus, men desto mer om mig – om mina synder och min själs vånda och förestående död. Det handlar inte i första hand om tröst utan om rannsakan. »Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn«, säger Jesus i en av kyrkoårets texter för sista söndagen före

fastan med temat Kärlekens väg. »Men om det dör ger det rik skörd.« Jag förstår vad han menar, men i den kristna tron finns också så mycket annat som jag inte begriper. Också detta – att inte förstå – är fastans väg. »Den som älskar sitt liv förlorar det«, står det, »men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.« Det är en obegriplig paradox, en av kristendomens många motsägelser. Även kärleken är en motsägelse. Guds kärlek är villkorslös och krävande, den rannsakar och helar, den är i ordets egentliga bemärkelse fruktansvärd – värd att frukta, att bäva inför. Klarar jag att stå inför denna kärlek med bävan i stället för att viras in i den som i en babyfilt? Måste jag vara stark för att anta Guds kärleksutmaning, i harmoni med mig själv och livet, eller klarar jag det även om jag är utsatt? När livet prövar mig? Kanske »klarar jag det« som mest då, när Guds fruktansvärda kärlek blir ett motstycke till det fruktansvärda i tillvaron? När inget i mitt liv längre kan handla om att prestera, att göra, att »klara av«. När allt hänger på nåd eller frånvaro av nåd? Det här är inte retoriska frågor. Jag frågar för att jag inte vet. Jag vet verkligen inte. Jag måste våga säga: »Jag vet inte« när det är så det är, och det är nästan alltid så.

»Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit.« Jag vill inte att tron ska vara svår, att den ska krångla. Jag vill att den ska leverera. Men en tro på Gud och på Jesus Kristus går inte att få på beställning – »ge mig det jag vill ha och låt allt vara lätt, amen«. Tron innebär utmaningar. Varken gudsmötet eller efterföljelsen är enkla saker. För Jesus ledde fastans väg till korset. Och för mig? Det finns inga garantier. Min väg börjar här och jag vet inte vart den tar mig, men: »Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.« Synden är lagens skugga. Om människan inte bröt mot reglerna skulle buden inte behövas, och med »människan« menar jag mig själv. Jag har brutit mot buden. I dessa fastetexter tänkte jag avsöka hur. Den här boken består av en serie betraktelser där fastans söndagar korsbefruktas med tio Guds bud. Min avsikt är inte att förnumstigt undervisa andra. Ärendet är i stället att ärligt rannsaka mig själv på ett sätt som kanske öppnar dörrar för den läsande att också våga se sig själv, oavsett om det hon ser kanske väcker skam, skuldkänslor och ånger. Kärlekens väg är tröstens väg men också smärtans, via dolorosa.

ASKONSDAG Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig

jag var så stolt och glad när jag åt enbart veganmat en hel fasta. Fyrtio dagar utan kött, mjölk, ost, ägg – jag upptäckte snart att det gick alldeles utmärkt. Snarare än att jag berövades vissa njutningar, upptäckte jag ett kök. Att laga veganmat kändes snart nog inte konstigare eller fattigare än att laga mat inspirerad av Asien eller Medelhavet – kokosmjölk i stället för komjölk som i Thailand, rätter utan kött som i nordvästra Indien, olivolja i stället för smör som i södra Italien. Mängder av spännande ingredienser, importerade långväga ifrån, fanns tillgängliga i butiken i obegränsad mängd. Jag åt billigt och gott. Dessutom följde jag den gamla kristna traditionen att fastetider är köttfria. Att äta veganskt under fastan är på alla sätt riktigt. Men med tiden upptäckte jag att jag talade mer med vänner om min kosthållning under fastan än om Jesus. I en fastekalender möttes jag av rådet: »Ät vegetariskt i dag!« Det stod inte ett ord om varför. Jag tänkte på alla dem som äter

vegetariskt varje dag, fasta eller inte. Det var som om kalendern inte riktade sig till dem. Den riktade sig till en norm av köttätande människor som kan välja att föredömligt avstå från att konsumera eller låta bli. »Handla något på secondhand i dag.« »Köp ingenting i dag.« »Gör något för klimatet i dag.« Mosaiken av råd kändes alltmer förvirrande. Jag förstod ju den goda viljan – att göra fastan till en tid av insikt om planetens kris genom att sänka sin konsumtion, om än bara symboliskt för en dag. Men jag förstod inte hur de många goda små gärningarna förväntades ankra i djupet. Bokstavligen såg jag de olika råden studsa över en vattenyta som när man kastar smörgås. Samtidigt, i mitt eget liv präglat av stora svårigheter och djupa konflikter, kände jag mig mer som om jag drev på ett stormigt hav än som en smörgåskastare vid en stilla sjö. Jag behövde ankra. Till det behövde jag Guds hjälp. Att avstå från materiell konsumtion under fastan knyter på djupet an till kristen tradition, men ändå, är det så här lätt? Räcker det att laga vegetariskt en dag och handla secondhand en annan dag? Eller skymmer dessa dagliga goda symbolhandlingar fastans egentliga fokus? Jag vet inte. Men jag vet att genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag förstår och har del i världens bortvändhet från Gud. Oavsett hur många goda gärningar jag gör, är detta förutsättningen för min existens.

Jag värjer mig så hårt mot syndabekännelsens till synes hårda och dömande ord, jag får sådan lust att byta ut dem mot något trevligare som också är sant: Gud är kärlek, Gud älskar mig sådan jag är. Alltså måste jag säga dem igen: »Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag förstår och har del i världens bortvändhet från Gud.« De orden kan aldrig bytas ut, aldrig förhandlas bort. Synden är ett fabrikationsfel i varje människa, den grymma orsaken till att vi gör det vi varken borde eller vill. Jag är delaktig. Det är så frestande att tänka att, ja, andra syndar kanske men inte jag, men glöm aldrig: Jag är inte bara delaktig i de kristnas gemenskap och i Guds kärlek. Jag är delaktig i synden. Den goda handlingen i fastan sker inte för att jag själv ska bli god eller för att rädda världen. Människan i fastan är inte heller en fridfullt belåten smörgåskastande varelse i stiltje vid sjöstranden. Människan är en av de skräckslagna i båten på Gennesaretsjön när stormen ryter och vågorna går höga, och fastans handlingar är böner om förlåtelse för ens synder, en bön om Guds nåd. Fastan är kort sagt en svår tid. Som samtidsmänniska stöts jag bort av tanken på att det ska vara så. Allt som inte är lustfyllt är väl dåligt? Nej. Eftertanke kan göra ont. Det är oundvikligt.

De »andra gudar« som nämns i det första budet kan visserligen vara just andra gudar – men de kan också vara mina egna goda gärningar. När jag talade vitt och brett under fastan om min fantastiska veganmat var det inte Gud som stod i centrum. Det var jag och mina fromma måltider. Hur kommer jag runt detta? Hur, i fastan, centreras Jesus Kristus snarare än mina egna handlingar? Inte genom att jag skryter om dem i alla fall. Inte heller genom att jag demonstrativt späker mig. Trofasthet mot Gud är inget jag kan demonstrera, varken under fastan eller annars, och det är inget som kan vara mig till nytta. Jag vill älska Gud som jag älskar ett barn, villkorslöst, avsiktslöst. Den kärleken kräver onekligen gärningar. Den kräver ständig strävsam handling, jämförbar med de tusentals blöjbyten som i sig är meningslösa och som kommer att glömmas. En mor som inte byter sitt lilla barns blöjor, älskar inte sitt barn. En far skryter inte med att han byter sitt barns blöja nu igen, eller jo, det gör han kanske, men då har han hamnat snett. Då sätter han sig själv högre än barnet och dyrkar stolt sitt eget blöjbyte som en avgud. Att byta blöjor på Gud? Morgon middag kväll, dag ut och dag in? Att tvätta och klä det lilla barnet i krubban med självklarheten hos en kärleksfull förälder? Att stå ut med det som inte är behagligt, som luktar illa?

Ja. Så ser människans kärlek till Gud ut och så ser nåden ut – Gud glömmer mig inte. Jag är maktlöst hänvisad till att lita på det. Det här är så svårt, eller kanske inte. Kanske är det så enkelt som att det räcker att jag själv vet vad jag bör göra för att min fasta ska bli en bön om Guds nåd. Jag ska komma ihåg att Gud speglas i min medmänniska. Jag ska se mig omkring. Ärligt och lyhört ska jag läsa av tillvaron och människorna, utan förskönande omskrivningar. Jag ska inte dyrka mina egna goda handlingar, eller fingra på dem som om medmänniskornas behov och längtan vore pärlor på mitt radband. Jag har ett radband, blå plastpärlor på en tråd, för att bättre ankra mina böner i kroppen och minnet. Radbandet i sig gör ingen nytta men hon som skänkte mig det, en kvinna från Aleppo, har gett det ett omätligt värde. Hon såg mig. Hon sa: »Jag ser Guds ljus speglas i din blick.« Vi hade aldrig träffats förut. Vi var främlingar för varandra. Jag ska öva på att liksom hon se Guds ljus speglas i min grannes öga – inte bara grannen jag känner för att vi sedan barnsben har ingått i samma församling eller samma släkt, utan främlingen, xenos. Det ska jag göra alla dagar, och inte bara under fastan. Jag ser Guds ljus speglas i slaktdjurets öga och tappar kanske lusten att äta korv. Jag ser Guds ljus speglas i sömmerskans

öga och tappar kanske lusten att köpa ännu ett alltför billigt plagg. Jag ser Guds ljus i Jesus Kristus blick och jag märker på allvaret där att nu är han på väg ut i öknen. Även frestelserna som djävulen erbjöd Jesus i öknen är andra gudar än Gud – längtan efter det enkelt vunna, efter rikedom och höga positioner och makt. Dit är jag på väg, mot prövningens stund. * När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. matteus 6:16–18

I När jag bröt mot buden reflekterar Maria Küchen över synden som lagens skugga i en serie personliga betraktelser där fastans söndagar korsbefruktas med tio Guds bud. Budorden hjälper oss att få syn på synden i våra liv – och det behövs om syndabe kännelsen och nåden ska få någon mening. »Min avsikt är inte att förnumstigt undervisa andra. Ärendet är i stället att ärligt rannsaka mig själv på ett sätt som kanske öppnar dörrar för den läsande att också våga se sig själv, oavsett om det hon ser kanske väcker skam, skuldkänslor och ånger. Kär lekens väg är tröstens väg men också smärtans, via dolorosa«, skriver hon i förordet.

Maria Küchen är författare och kulturskribent med existentiella frågor i fokus. I de pågående samtalen om kristen tro är hon en välbekant och uppskattad röst.