Och plötsligt ska vi minnas by Argument Förlag

susanne dahl kent wisti

OCH PLÖTSLIGT SKA VI MINNAS ARGUMENT

OCH PLÖTSLIGT SKA VI MINNAS

susanne dahl kent wisti

OCH PLÖTSLIGT SKA VI MINNAS

ARGUMENT

© 2022 Susanne Dahl, Kent Wisti och Argument Förlag Inledningstext och bilder: Kent Wisti Dikter: Susanne Dahl Grafisk form: Pierre Eriksson Dikten Sändning på s. 89 är en återgivning av verserna i 1 Mos 49:25–26. Tryck: Bulls Graphics AB 2022

isbn: 978-91-7315-613-4 Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

ta emot harens välsignelse

varje yta har ett djup, och varje djup har en yta. I mellanrummet lever det som inte låter sig sägas. Allt det som ordlöst rör sig i bröstet hos var och en av oss som vill höra till. Det blir till ett eget landskap av konst och lek, en verklighet som finns under och utanför tid och rum. Över detta smala ingenmansland går jordlingar till synes planlöst. Små upprättgående varelser med ojämn behåring, framlekta ur röd lera och av någons andetag direkt från marken. De vandrar en smula bortkommet omkring på en blågrön liten kula som snurrar rundor i ett mörkt och kallt universum. De ängslas, längtar, älskar, hoppas, ger upp, famlar, ramlar och våndas. De ångrar, sörjer, knullar, promenerar

och ljuger. De planerar, krigar, sover och ammar. De samlar oöppnade fönsterkuvert på hög, och allt är hela tiden imorgon; de luktar på urtvättade t-shirts med nostalgiska konserttryck, och tänjer det till att jo, en dag till, jag ska ju inte träffa så många idag. Och alla försöker så gott de kan att vara just jordlingar den korta tid som är. Så spricker gränserna upp ibland och för jordlingarna öppnas vägar i snåriga och väglösa landskap. I släpljus, i utkanten av landskapet på ett fjäll, står ett ensamt träd. Det sägs att Old Tjikko är världens äldsta träd. En oansenlig och spinkig gran uppe på fjället som har sett solen gå upp, gå ner och sedan upp igen sedan urminnes tider. Hon har stått obrydd inför vardag och fest på det sätt som bara spinkiga granar kan. Hon är sin egen högtidlighet. Old Tjikko blir för jordlingarna en bild av det som är större än dem själva i tiden och i rummet. Någon de kan tala med. Jordlingarna kan smeka henne, känna hennes smak och lukt och viska saker till henne som bara älskande gör. De kan fråga henne om råd. Hon kan hålla om dem, och de kan vaggas med henne i vinden. Det är nödvändigt. De övar tillit, men

relationen är satt av dem själva och på deras villkor. Deras dyrkan kantrar vådligt lätt åt en lek utan lyhördhet, inkrökt i sig själv. Och sanningen är att Old Tjikko är en gran bland andra granar. I själva verket är hon bara några hundra år gammal och kommer kanske att bli några hundra år äldre. Sedan dör hon, som granar och jordlingar har för vana att göra. Allt är ställt under förgängligheten. Biskopsstolar, tempel och samfund. Ingenstans lämnas sten på sten. Varje antagen trosbekännelse och vart altare är ställda under förgängligheten. Vart veta-bäst-skägg med konstig hatt – en fåfänglighet. Solar och stjärnor slocknar och dör, liksom farmödrar, mostrar, marsvin och liljekonvalj. Det utmanar hoppet, men en tröst är att varken påvar, munkar, mullor, rabbiner, shamaner eller präster vet mer om evigheten än spädbarn och ekorrar gör. Och de vet ändå inte lite. Det som trotsar tiden och rummet finns i marken, på marken och under marken. Marken som jordlingarna trampar på med sina kängor, med blickarna låsta på Old Tjikko. Under deras fötter finns ett uråldrigt

rotsystem där de äldsta delarna har dött men nya hela tiden har kommit till liv. Individer av trädet har kommit och gått genom åren, men där i marken, på marken och under marken viskar hela tiden rotsystemet allas namn – just för att jordlingarna själva är röd lera, framlekta direkt ur marken. Det jordlingarna glömmer i sin upptagenhet av att göra helighet begripligt är att detsamma distanserar. Helighet kan aldrig innebära att avskilja. De vill så gärna att klockorna ska ringa. Vill ha ord och ordningar för det som bara är ett träd. De vill ha över och under, stark och svag, rätt och fel, rent och smutsigt. Men lera är de, och lera ska de bli igen. Det är vad det är. Och däremellan – en strävan att höra till. En flyktig gemenskap som ger ork att leva och mod att dö. Ett rotsystem som trotsar den ständigt närvarande döden, och förser var jordling och var spinkig gran med vatten och näring. Och någonstans genom, under och i tillvaron finns nog, någon, det stora goda. Den stora freden.

du bor inte i tempel byggda av människohand

vi tror att vi ska minnas stigarna hur vi gick vi glömmer går vilse och känner igen en plats vi inte visste fanns

KLOCKRINGNING bara tystnad och lövens rörelse i träden en kallelse att återknyta kontakt mellan bröst skuldra hand och fot mellan andetag steg och mark att komma till mina sinnen vädra och få vittring djuret som söker och blir stilla känner doften av dig

skogstordyvel svampsvartbagge läderlöpare purpurlöpare grön sandjägare fyrbandad blombock en öppning i ledet jag faller in och följer harlekinpiga vanlig dödgrävare stor kardinalbagge sextonfläckig sköldpiga humlebagge vårsollöpare övar ett annat sätt att gå