Som barnet i mammans famn

ARGUMENT

Carolina Klintefelt

barnet Som

i mammans famn

Vardagsnära texter om Gud som förälder

© 2014 Carolina Klintefelt och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Omslagsfoto Carina Gran, Folio Grafisk form Pierre Eriksson ISBN 978-91-7315-433-8 Tryck Inprint, Lettland

Argument Förlag AB Box 98, 432 22 VARBERG Tel 0340-69 80 00 | Fax 0340-69 80 10 www.argument.se | info@argument.se

Innehåll 6 Barn till Gud 8 I begynnelsen 10 Innan jag föddes 14 Du vävde mig 18 Det nyfödda barnet som låg i krubban 22 Inte ständigt till rätta 26 Dig söker jag 28 Innan de ropar 32 Barnet i mammans famn 36 Alla ögon är vända mot dig 38 Den som lyfter ett barn till kinden 40 Lyssnar till min röst 44 Vart skulle jag fly för din blick?

50 Jag vill bekänna 52 Kallade till frihet

56 Jorden är Herrens 60 Som ett barn 68 Därför att han först älskade oss 72 Känner med oss 76 Gud är den som dömer 80 Dina tankar är för höga för mig 84 Jag lyfter blicken mot dig 90 Bevara dem för det onda 94 Döda de onda 96 Ni ber illa 100 Här är vägen 104 Att lita på 106 Alla era önskningar 110 Mjukt svar stillar vrede 112 Skrivet i mina händer 116 Även om hon skulle glömma

I begynnelsen Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.

De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.« 1 mos 1:26–28

här börjar allt för oss människor. Gud finns redan. Världen är redan skapad. Allt är förberett för nästa steg, för den märkligaste och mest underbara av Guds skapelser: Guds avbild. Människan.

De blivande föräldrarna förbereder barnets ankomst genom att ställa i ordning det barnet kommer att behöva: en vagga med mjuka lakan, ett skötbord, några små kläder, ett paket blöjor …

De drömmer om hur det ska bli när alla dessa tomma ting fylls upp med närvaron av en liten ljuvlig baby.

Och här, i Bibelns första kapitel, ser vi Gud själv pyssla och dona som en gravid kvinna för att förbereda för sina barn. Skulle det inte vara mysigt med några lummiga träd här? En liten porlande bäck, kanske? Vad roligt de kommer att ha med de här hästarna och katterna och fjärilarna. Den här blomman kommer de nog tycka doftar gott …

8

Det är så det börjar för Människan, Guds avbild. Det är så det börjar för varje ny människa. Det var så det en gång började för dig. Någon har tänkt på dig. Någon har önskat dig. Någon har ordnat en värld för dig att upptäcka.

Välkommen!

9

Innan jag föddes Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. ps 139:16

författaren sara lidman blev en gång intervjuad av journalisten Jonas Hallström, och fick frågan om hon trodde på Gud. På sitt karaktäristiska sätt, dröjande och på klar norrländska svarade Sara Lidman: »Det är som att fråga ett ofött barn om det tror på sin mor.« Den tid då en kvinna är gravid är kort om man ser det ur ett livstidsperspektiv. Även den som får många barn är gravid betydligt färre dagar i livet än hon inte är det.

Samtidigt upplevs tiden under själva graviditeten som lång.

Det är en tid av mycket väntan, och väntan gör ju ofta tiden lång.

Det är dessutom en tid av stora omvälvningar och förändringar.

Mest uppenbara är alla de kroppsliga förändringar som sker.

Men också alla de förändringar som inte syns på kroppen.

Oron kommer ofta redan med den första bekräftelsen på att ett nytt liv har börjat gro inom en. Är allt väl? Blir det ett friskt barn?

10

Hur ska det gå? Och så alla frågor om det egna livet, den egna framtiden – hur ska det bli nu? Hur ska det här påverka mig och mitt liv? Och hur ska det gå för vår relation? Hur ska det bli att vara förälder? Hur var det för min mamma när jag föddes?

För många är väntan förknippad med rädsla, inte minst inför den oundvikliga förlossningen, denna kris som vi måste igenom, barnet och jag. Visserligen med andras hjälp, men ytterst sett ändå ensamma i vår kamp på varsin sida om min hud. Hur ska det bli för mig?

Det kan vara en tid då en relation mellan de blivande föräldrarna fördjupas, men det kan också vara en tid då kvinnan känner sig mer ensam. Det är trots allt bara i kvinnans kropp det märkliga händer, det är hon som känner av illamåendet och tröttheten, som måste äta vitaminer och avstå från dessertostarna, det är hon som känner sparkarna och som varje stund på dygnet är mycket medveten om att det nya livet redan har börjat.

För partnern kan det vara mer eller mindre overkligt ända fram till förlossningen. Men också partnern kan förstås känna sig utanför det som sker mellan kvinnan och det växande barnet.

På undersökningarna är det kvinnan som står helt i fokus, och en del av vännerna riktar kanske sin uppmärksamhet främst mot den med stor mage.

Av många skäl är graviditeten en mycket viktig tid. Den må som sagt vara relativt kort i kalenderhänseende, men den är samtidigt ett belägg för tesen att tid inte är någonting statiskt utan någonting som kan upplevas mycket olika beroende på omständigheterna.

11

För många är den också en tid då tankar på alltings mening och livets stora frågor gör sig påminda. Den som inte har en tro kanske finner en andlig längtan. Den som har en tro kan uppleva tröst och fördjupning, och ett ökat behov av att söka sig djupare i tilliten.

I allt detta finns en vila i tanken på att Gud redan är med därinne i det allra hemligaste. Guds ögon ser och vet redan allt om det nya livet som växer. Varje cell i den yttepyttelilla kroppen, varje sekund av det kommande livet, oavsett hur kort eller långt det blir, vilar redan i Guds hand. De mysterier vi bara kan ana har Gud själv format. Dag för dag, celldelning för celldelning, får vi vila i tillit till att den Gud som vill liv ser med kärlek också på det liv som ska komma genom oss. Vi vet ingenting om det.

Vi kan bara ta emot det.

Men det är ytterst sett Gud själv som har skapat det, det är ytterst sett Gud själv som vill det, och vi får vara med och ta emot det, med allt det för med sig.

Kanske säger därför en graviditet också någonting om vem Gud är, som den första livgivaren, den från vilket allt liv utgår.

Som en gravid kvinna bär ett växande liv inom sig, bär också Gud sin skapelse och varje nytt liv som den alstrar.

Någon har sagt såhär: »Innan du föddes fanns du som en tanke hos Gud«. Den bilden, om än inte med exakt de orden, finns det stöd för i Bibeln.

Många barn börjar som en tanke hos sina föräldrar. Ett beslut om att välkomna möjligheten till liv. Föräldrarna kan inte veta exakt när det nya livet ska komma och de kan inte styra över 12

vem den nya personen ska bli. De kan bara ta emot det liv som kommer till dem och som får bli förverkligandet av de tankar de hade tänkt.

Gud tar också emot den mångfald av liv som ständigt växer fram i Guds skapelse. Med kärlek och förtjusning välkomnar Gud oss att träda in i livet.

13

Du vävde mig Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet. ps 139:13

där sitter gud och väver. Visst är det en vacker bild? Också den är hämtad från något som traditionellt varit en kvinnosyssla. Ett handarbete, för att inte säga konsthantverk. Varje väv blir unik.

Om barnet är planerat börjar väntan tidigt. Hur snabbt kan vi göra ett graviditetstest och få veta om det har hänt eller inte?

Varje dag är sprängfylld av förväntan, spänning, återhållen glädje och oro. Ingen annan får veta något, än. Kanske får de aldrig veta – kanske blir det inget blått streck i teststickans ruta. Väntar jag på glädje eller besvikelse?

Men om det har börjat – ja, då har det redan börjat! Det nya lilla livet. Och mitt i oron finns vilan i att det är Gud som håller i trådarna där vid vävstolen. Redan när de allra första celldelningarna äger rum är Gud med. Mysteriet bakom det befruktade äggets utveckling, hur plötsligt några celler som hittills haft exakt samma arvsmassa som på en given signal börjar skilja ut sig från mängden, specialisera sig och ta olika former, det håller Gud tryggt i sina händer. I den kända psalmen O, store Gud sjunger 14

vi: »Hur där din visdom väver livets trådar.« Den visdomen väver också den tunna livstråd som nu har börjat spinnas inom kvinnans egen kropp.

Och väverskan är en konstnär, som vet allt om färger och mönster, som redan ser för sitt inre hur det färdiga tyget ska se ut. Hon vet vad hon gör.

15

Du som redan vet ifall detta nya lilla liv ska bli långt eller kort.

Du som redan känner alla personlighetsdrag, alla egenskaper.

Du som redan vet ögonfärg och hårfärg, som känner talanger och begränsningar.

Du som vill liv och som välkomnar varje ny människa till Din värld.

Håll Du också detta lilla liv i Dina trygga vävarhänder.

För det genom allt som ska komma.

Vad det än är.

16

17

Även om hon skulle glömma Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött?

Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig.

jes 49:15

ibland visas tv-dokumentärer som griper tag lite extra. Så var det med det program jag såg för några år sedan om ett hem i England på 1950-talet för unga flickor som hamnat »i olycka«.

De äldre kvinnor som intervjuades hade alla bott där som unga och blivit tvingade att adoptera bort sina barn.

Den kvinna jag minns tydligast hade varit 16 år när hon blev gravid. Hon ville behålla sin lilla pojke, men hennes föräldrar accepterade inte hennes val, och en morgon var babyn plötsligt försvunnen.

I början gick hon och tittade i alla barnvagnar hon mötte.

Vartefter åren gick började hon titta efter honom på lekplatserna, sedan på skolgårdarna, sedan bland ungdomsgängen.

116

»Och nu går jag och tittar på män i 50-årsåldern«, sa hon och brast i gråt.

De många år som hade gått sedan han togs ifrån henne hade inte kunnat utplåna den kärlek hon kände. De hade inte minskat hennes längtan efter att få träffa honom igen. Trots att hon senare hade gift sig och fått andra barn var det ingen annan som kunde fylla platsen i hennes hjärta efter den pojke som tagits ifrån henne.

Jag tror att de flesta föräldrar kan identifiera sig med smärtan i hennes berättelse. Att tvingas lämna ifrån sig ett barn måste vara bland det grymmaste man kan utsättas för.

Gud är som mamman i tv-dokumentären, en som aldrig glömmer sitt älskade barn.

Men det finns en brasklapp i Bibeln – Gud är medveten om att det finns föräldrar som trots allt överger sina barn, som inte klarar av att leva upp till det ansvar det innebär att bli förälder. Det är lite skönt att det finns ord för det också i Bibeln. Människor kan glömma, människor kan göra allehanda fel. Men det gör inte Gud. Gud är den som följer oss med blicken, från barnvagnen till skolgården, från ungdomsgänget till arbetsplatsen. I filmen letade mamman efter några drag som hon skulle kunna känna igen, men Gud känner oss redan utan och innan. Det är istället vi som behöver upptäcka den där sökande blicken, och våga möta den.

Då får vi kontakt med vårt eget sannaste ursprung.

117

Igår såg jag en regnbåge som räckte över hela himlen.

Den famnade äppelträdens blyga blommor och mina kinders röda förväntan.

Den gav inga andra löften än det enda: Du är inte glömd.

118

119

»Gud är en kvinna med mjölkstinna bröst.

I nattens varma mörker lyssnar hon till barnets andetag.« Så skriver Carolina Klintefelt i Som barnet i mammans famn. En bok om Gud, men med ett lite annorlunda perspektiv.

Det finns många bilder av Gud som förälder i Bibeln.

Vanligast är den av Gud som en far, men på några ställen beskrivs Gud även som en mor. I Som barnet i mammans famn reflekterar Carolina Klintefelt över de paralleller som kan finnas mellan vårt mänskliga föräldraskap och Guds. Hon tar avstamp i vardagliga händelser som mynnar ut i funderingar om tron och vem Gud är.

Som barnet i mammans famn är en bok där modersrollen lyser extra starkt. Som slår fast att Gud finns nära oss var och en med sin oerhörda och mycket påtagliga kärlek. Att det vardagliga och enkla hela tiden bär på möjligheten att öppna sig mot Guds verklighet.

Carolina Klintefelt, född 1973, är författare, redaktör och trebarnsmamma.

www.argument.se