Tålamod och längtan by Argument Förlag

JOEL HALLDORF Tålamod och längtan

Tålamod och längtan innehåller trettio korta, reflekterande texter, tänkta att kunna läsas som daglig andakt. Boken har två brännpunkter: kyrkans liv och den moderna vardagen. Joel Halldorf vill genom sina texter visa hur dessa två hör ihop. Att tron varken låter sig isoleras till en separat sfär i våra liv eller reduceras till en abstrakt känsla. I stället ger den våra liv en struktur och en riktning som gör det möjligt att leva, konkret och vardagligt, som Jesu lärjungar i den moderna världen. Texterna är personligt hållna, och präglade av författarens eget liv. Här söks ett språk för en vuxen tro, en tro som är långsammare, lite tålmodigare och mycket vardagligare. »Tillsammans med vänner och bekanta har jag kämpat med övergången från en så kallad radikal, allt-eller-inget tro, till en tro för det vuxna livet. Från en tro som bärs av ungdomsmöten, bönenätter och hängivna beslut, till en vars centrum är förmiddagsmötet, söndagsskolan och aftonbönen med barnen.« Joel Halldorf, född 1980, är teologie doktor i kyrkohistoria, högskolelektor på Teologiska högskolan, Stockholm samt verksam som skribent.

Tålamod och längtan

30 texter om vuxen tro

Joel Halldorf www.argument.se

argument

T책lamod och l채ngtan

30 texter om vuxen tro

Joel Halldorf argument

© 2013 Joel Halldorf och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet En del av bönerna i denna bok är hämtade från Tidebönsboken (Libris förlag). Det gäller bönerna till dag nummer 2, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 12, 16, 17, 18, 21, 22, 23, 24 (bearbetad), 25, 26, 27, 28 och 30 Somliga är också modellerade på psaltarpsalmer. Det gäller bönerna till dag nummer 1 (Ps 25), 3 (Ps 141) och 29 (Ps 23). Grafisk form: Pierre Eriksson Foto, omslag: Pierre Eriksson Foto, författare: Lydia Halldorf isbn: 978-91-7315-370-6 Tryck: Inprint, Lettland

Argument Förlag ab Box 98, 432 22 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | Fax: 0340-69 80 10 www.argument.se | info@argument.se

»Livets enda tragedi: att inte bli ett helgon.«

léon bloy

Innehåll

8 Förord 12 Berättelse 14 Hunger 16 Synd 18 Lärjungaskap 20 Förvandling 22 Gåva 24 Övning 26 Imitation 28 Tro 30 Askes 32 Distraktioner 34 Hantverk 36 Vänskap 38 Bekännelse

40 Bordsbön 42 Vardag 44 Läsning 46 Ekologi 48 Sanning 50 Kropp 52 Heliga platser 54 Dop 56 Gemenskap 58 Tillbedjan 60 Eld 62 Gästfrihet 64 Eukaristi 66 Dom 68 Himmel 70 Sändning

Förord den här boken tillägnas mina vänner. De som lämnade kyrkan, de som blev kvar (ibland utan att riktigt förstå varför) och de som längtar tillbaka. Det är dem jag haft i tankarna när jag skrivit. Boken tillkom under våren och sommaren 2012, som ett slags andra avslut – vid sidan av disputationen – av mina teologiska studier. Att skriva något så pastoralt som en andaktsbok gav mig tillfälle att reflektera över de dryga tio år som jag tillbringat som teologistuderande. På universitetet har jag lärt mig att analysera och kritisera – men kunde jag efter dessa år även säga något konstruktivt, något som bygger upp och som det, kanske, går att leva på? De senaste tio åren har också för mig och många av mina vänner inneburit övergången från ett slags liv till ett annat. Från livet som student, till en vardag som kretsar kring barn, arbete och huslån. En ny tillvaro, som också krävt en ny förståelse av det kristna livet. Tillsammans har vi kämpat med övergången från en så kallad radikal, allt-eller-inget

tro, till en tro för ett vuxnare liv. Från en tro som bärs av ungdomsmöten, bönenätter och hängivna beslut, till en vars centrum är förmiddagsmötet, söndagsskolan och aftonbönen med barnen. Det hör till undantagen att övergången varit enkelt: för de flesta av oss har den krävt kamp och brottning. Ännu bär många på känslan att deras tro inte vuxit med livet, utan att den snarare förflackats eller förminskats. Somliga jämför sig med sitt tonårsjag, och känner sig avkylda och ljumna. Kanske ler de åt sin ungdomliga naivitet, men samtidigt är den tidens fromhet en måttstock för dem, en som de nu inte känner att de når upp till. En del har dragit sig undan från kyrkan, det kristna livet och det kristna språket. Lämnat, tonat ner anspråken eller sökt sig mot andra sammanhang. För mig innebar studierna en möjlighet att fördjupa mig i den kristna traditionen. Med det följde insikten om kyrkans oerhörda rikedom. Texterna i denna bok är ett försök att artikulera något av detta. Boken har två brännpunkter: kyrkans liv och den moderna vardagen. Min förhoppning är att texterna ska visa hur

dessa två hör ihop. Att tron varken låter sig isoleras till en separat sfär i våra liv eller reduceras till en abstrakt känsla. Att den i stället ger våra liv en struktur och en riktning som gör det möjligt att leva – konkret och vardagligt – som Jesus lärjungar i den moderna världen. Precis som på ungdomsmötena så handlar det alltså om ett liv i och med Kristus. Men förverkligandet av detta liv ser kanske lite annorlunda ut. Det är inte lika känslosamt eller så bråttom som det en gång var. Förhoppningsvis är det inte heller så självupptaget och i slutändan ensamt som det då var. Det är ingen ensamseglats, utan en vandring i kyrkan, tillsammans med Guds folk, alla de heliga. Långsammare, lite tålmodigare och mycket vardagligare. Inte för att visionen krympt eller längtan blivit mindre, tvärtom. De har vuxit – och därmed insikten om att detta tar tid. Joel Halldorf

1. Berättelse »Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.« joh 8:12

det sägs ofta att livet är en berättelse. Men vad betyder det? En del sagor har lyckliga slut, men så finns det också sorgliga historier. En dag summeras mitt liv – vilken slags berättelse kommer då berättas? Ovissheten ger berättelsen dess nerv: den öppna frågan om hur det hela ska sluta. Samma sak gäller våra liv. Vi vet inte hur det ska gå, vad som ska hända med oss, vilka vi ska bli. Ibland tänker jag på det här med bävan, andra dagar tjusas jag av spänningen och dramatiken i det hela. Somliga beskriver livet som ett »projekt« snarare än som en berättelse. Det finns en viktig skillnad mellan dessa två perspektiv. Ett projekt är något vi förfogar över, kontrollerar och vet hur det ska se ut när det är färdigt. En människa

sysselsatt med »projektet livet« har en klar bild över livsvandringens hållplatser: resa, utbilda sig, göra karriär, träffa »den rätte«, köpa hus, skaffa barn … Om något skulle störa den utstakade vägen – en oväntad graviditet, exempelvis – får vi panik och tar till alla tänkbara medel för att återta kontrollen över vårt »projekt«. Berättelsen om vårt liv kontrollerar vi inte, bland annat för att vi inte skriver den ensamma. Vi är en av dramats karaktärer, men pjäsen påverkas också av andras handlingar och livsval. Vår berättelse är inte isolerad, utan sammanvävd med tusen och åter tusen andra. Tillsammans utgör alla dessa en enda, stor berättelse: berättelsen om hur Gud frälser världen. bön Herre, jag sätter mitt hopp till dig. Svik mig inte, jag förtröstar på dig. Min blick är alltid fäst på dig. Led mig i din sanning, lär mig att gå din väg. Vänd dig till mig, var barmhärtig och lindra mitt hjärtas nöd. Amen.

2. Hunger »Jerusalem, Jerusalem! Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.« matt 23:37

allt skapat har sin potential inom sig. Ekollonet rymmer den fullvuxna eken; inte i gram och kilon givetvis, men genom potentialen. Om någon frågar vad som är meningen med ekollonet vet jag genast svaret: det är att det ska bli en ek. Människan är en evighetsvarelse, därför är vår potential oändlig. Vår livsberättelses fullbordan ligger bortom vår horisont. Målet för vår vandring är gemenskapen med Gud. Men vi är motvilliga. Kristus vill dra oss till sig, men vi stretar emot. Vi samlar hellre skatter på jorden. Men mellan renoveringsprojekt och lägenhetsklipp gnager frågan: Är inte livet mer än detta? Varför är vi inte lyckliga, trots att vi har allt?

Orsaken är att vårt begär är oändligt, eftersom det djupast sett är ett begär efter Den Oändlige. Materiella, ändliga, ting kan inte mätta den hungern. Människan lever inte av bröd allena. Västvärldens kombination av välstånd och vemod visar oss det. Allt skapat fullkomnas genom att leva i enlighet med sin natur. Vi är den Treenige Gudens avbild, skapade efter Honom som till sitt väsen är gemenskap. Vi är inte tänkta att vara ensamma, isolerade varelser. Inte ens i djupet av våra själar är vi ensamma. I själens grund inbjuds vi till en gemenskap som vetter mot oändligheten, och som stillar hjärtats hunger. bön Du kärleksfulle Fader, som visat oss en sådan kärlek att vi får kallas dina barn och också är det. Låt oss bli lika Kristus, när han uppenbarar sig i härlighet. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre och Gud som med dig, Fader, och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

3. Synd »Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet.« matt 10:28

vi kan gå förlorade. Livet kan sluta i tragedi. Den biologiska döden är en tragedi på sitt sätt, men den är inte det stora hotet. Det stora hotet kommer från den som vill förgöra våra själar. Vi har gjort upp med mycket missbruk av ord som dom, helvete och synd. Men kanske har något av känslan inför livets allvar gått förlorat i denna uppgörelse. Vi har inte längre ord för det ansvar som kallelsen att vara människa innebär. Trots att nyhetsflödet dagligen påminner oss om det. När rapporter om tragedier når oss sörjer vi med offren, och det är rätt. Men låt oss också tänka på förövarna, och låta deras livsöden påminna oss om hur djupt en människa kan fördärvas.

Syndens natur är destruktiviteten. Den förstör och förgör. Fräter sönder relationer, skapelsen och själar. Syndens konsekvens är döden. Inte bara i ett evighetsperspektiv, utan redan här i tiden. Den får oss att stelna i bortvändhet från Gud. Den gör oss till ängsliga, självupptagna människor. Kain är den förste. Om honom står det att han sänker blicken. Han lever bortvänd, skild från människorna, skapelsen, Gud – och därför från sig själv. Han är den förste i en lång rad. Men ingen av dem var förutbestämd till dessa tragiska öden. Synden sipprade in i deras själar och översvämmade dem långsamt. Det är inte vår uppgift att döma. Sorg är den rätta attityden inför dessa fördärvade liv. Och påminnelsen: Det kunde varit jag! Därför ber vi om ljusets seger i våra liv. bön Herre, jag ropar till dig, skynda till min hjälp! Låt mig inte ha lust till onda ord och gudlösa handlingar. Låt mig inte lockas av synden. Herre, mot dig vänder jag min blick. Låt inte mitt liv gå till spillo!

JOEL HALLDORF Tålamod och längtan

Tålamod och längtan

30 texter om vuxen tro

Joel Halldorf www.argument.se

argument