Tillsammans gör skillnad by Argument Förlag

Tillsammans gรถr skillnad Red: Magnus Helmner, Johan Holmdahl och Carl Henric Svanell

Argument Fรถrlag

Innehåll 1 6 8 10 15 19 29 39 45 60 65 75 87 99 106 110

Tillsammans gör skillnad Kliv ner ett steg I gemenskap Jul, lunch och kafé 24 december Att bli sedd En ny gemenskap Eller hur, mamma? Gemenskap i teori och praktik Redskap för medmänsklighet Röst som ropar, blick som möter En känsla av att komma hem En församling öppen för alla Stockholm–Calcutta tur och retur Möte på kaféet Ljus i mörkret

Kliv ner ett steg det har gått några år sedan inbjudan till det första planeringsmötet kom. Vi sionen var att i Stockholm arrangera ett alternativt julfirande med olika kyrkor och kyrkliga organisationer som värdar. En god idé tyckte jag och valde därför att delta. Det var skönt att upptäcka att det fanns en gemensam vilja att inte göra detta till ett välgörenhetsarrangemang för »stackars utsatta, hemlösa med människor«, utan till en fest där alla som ville skulle kunna få dela gemenskapen. Ett möte mellan människor. Redan på det första mötet pratade vi om människosyn och värdegrund sam tidigt som vi diskuterade mathantering, kylutrymmen, dörrvakter och vad vi gör om något våldsamt händer. Anteckningarna från det mötet var röriga men visade på en gemensam vilja. Jul i gemenskap blev namnet vi enades kring, och det blev en fest i dagarna tre. I år firas Jul i gemenskap för sjunde året i rad, och några av alla erfarenheter som gjorts och tankar som fötts under detta arbete har samlats i denna antologi. Jag hoppas att du som läsare genom de olika texterna får märka vilken grund och

människosyn som präglar arbetet. Människor vi möter i våra olika verksamheter, ute på gatan eller på härbärgen är medmänniskor som just nu har en utsatt livssituation. I mötet med varandra är inte den ene bättre eller sämre än någon annan. Några av oss har genom våra yrken eller privat en möjlighet att bidra på olika sätt, andra har just nu ett behov av stöd i någon form. Det viktiga är mötet där var och en blir tagen på allvar utan förbehåll. Grunden för alla möten du kan läsa om i boken kan sammanfattas i följande bild: När de första bussarna med detektorer kom i Stockholmstrafiken, var det många bussresenärer som blev stående i väntan på att föraren skulle öppna dör rarna ut. Därför sattes det upp skyltar med texten »Kliv ner ett steg, så öppnar sig dörren«. Detta kan vara en påminnelse om den attityd som är grunden för vårt arbete. Varje människa som önskar att vara ett stöd för medmänniskor i en utsatt livssituation får minnas att ett verkligt möte bara kan ske i ögonhöjd. Alldeles för ofta har den hjälpande försökt att uppifrån nå den man vill stödja, med klent resultat. Det är viktigt att ta ett kliv ner. Först då tror jag att dörren öppnar sig till en medmänniska, vi kan få ett möte på lika villkor, och det skapar förutsättningar att stödja och hjälpa varandra. Tillsammans gör skillnad. ¶ Frank Åkerman generalsekreterare Hela Människan

I gemenskap i olika tider och sammanhang har människor gått samman för att försöka skapa bättre villkor för alla som lever i utsatthet. För kyrkan har det varit ett uppdrag från första början, något att ständigt påminnas om och utveckla. Ny gemenskap, en rörelse som föddes i slutet av 1960-talet, är sprungen ur detta uppdrag. Från olika sammanhang möttes de som ville vara med och förändra, för att hjälpas åt att öppna dörrar till mötesplatser där alla var välkomna. Under senare år har nätverk och samarbeten vuxit fram som bygger på samma principer. En påmin nelse för såväl kyrkan som samhället i stort att varje individ har ett eget unikt värde som är nödvändigt att värna om och ge plats för. Denna bok har vuxit fram i en tid när allt fler sociala och diakonala initiativ behövs. Tre teman framträder tydligt i mosaiken av texter, bärande punkter för den rörelse vi är en del av: volontärers betydelse, att möta utsatthet och att möta sig själv. Dessa teman utgör kärnan av den idé vi vill presentera och som bland annat konkretiseras genom arrangemanget Jul i gemenskap. Detta alternativa helgfirande har inneburit fördjupade och förnyade samarbeten som kunnat skapa

ytterligare arrangemang och verksamheter, bland annat Lunch i gemenskap och Kafé Ny gemenskap/Korskyrkan. En röd tråd genom alla dessa verksamheter är att arbeta i gemenskap. I samarbetet vill vi rikta fokus mot människovärde och medmänniskans bästa, i övertygelsen att tillsammans gör skillnad. ¶ Magnus Helmner Johan Holmdahl Carl Henric Svanell

Jul, lunch och kafé Jul i gemenskap Jul i gemenskap är ett samarbete mellan ett tiotal olika hjälporganisationer, kyrkor och församlingar i Stockholm. Under julafton, juldagen och annandag jul kommer det uppemot 600 gäster varje kväll. Mellan 100 och 200 frivilliga deltar också. Visionen är att vara en mötesplats och ett värdigt julfirande för alla dem som inte har någonstans att ta vägen. Alla är välkomna och drivkraften är frivillighet och engagemang. Bakgrunden till arrangemanget är samtal mellan olika aktörer och personer som var för sig upplevde att man räckte till. Sedan 2007 har man i stället med gemensamma krafter kunnat erbjuda detta julfirande. Lunch i gemenskap Lunch i gemenskap är ett samarbete mellan främst församlingar på Norrmalm och Ny gemenskap. Förutom två sommarmånader håller någon av kyrkorna öppet med gratis lunch, kulturinslag och andakt varje lördag klockan 12–15. Varje lördag kom mer cirka 200 gäster och under ett år är 200–300 frivilliga engagerade i detta arbete.

Antalet härbärgen som har helgöppet i Stockholm har kraftigt försvagats under senare tid. Målsättningen med Lunch i gemenskap är därför också att inspirera fler kyrkor att bli öppna mötesplatser där även de som lever i hemlöshet inklu deras. Här har församlingarna även sett möjligheten att bjuda in fler som vill hjälpa till, människor som annars inte går i kyrkan. Kafé Ny gemenskap/Korskyrkan Kafé Ny gemenskap/Korskyrkan håller öppet måndag till fredag klockan 9–12 varje vecka, utom två sommarmånader samt kring jul och nyår. Här erbjuds gratis frukost och kurativa insatser, och basbehoven blir mötta. Visionen är att vara en samtalsskapande mötesplats där alla känner sig välkomna. Kaféet besöks av 25–65 gäster varje dag. Ny gemenskap ansvarar för drift genom en huvudansvarig och en serveringsansvarig. Korskyrkan bidrar med lokaler. Förutom Ny gemenskap och Korskyrkan ingår även Immanuelskyrkan och S:t Johannes församling i samarbetet och bidrar till ekonomi, diakonal personal på plats samt volontärer. ¶

24 december Av Monika Vikdahl

det är den 24 december – julafton. Ute är det mörkt, kallt och blåsigt. Många har hittat vägen till Jul i gemenskap. När dörren öppnas möts man av värmen, sorlet av många röster, dofterna … Förväntan och väntan, sida vid sida. Möten sker, matgemenskap delas. Det är gott att uppleva alla volontärers glada ögon och fina omsorg om gästerna. Sång och samspråk och plats även för den som är sorgsen och trött. En skön blandning där allt och alla får plats. Vi ser och blir sedda och lär känna varandra. Kapellets dörr står öppen under hela kvällen. Där finns människor redo att möta den som behöver någon att tala med. Ett rum för stillhet och samtal, ljus och värme. Tända ett ljus och tänka på någon som står ens hjärta nära, bara sitta ner en stund eller till och med luta sig mot en vägg och sova lite. En man i 40-årsåldern kommer fram. »Kan jag få prata med dig? Jag är så trött – det är så mycket nu …« Vi går in och sätter oss. Tystnaden är vidöppen.

»Jag får vara medmänniskan och medvandraren som lyssnar med hela kroppen.«

»Kan du hålla min hand ett tag?« Det är början på ett möte och ett samtal där inte så mycket formuleras högt. Tårar av sorg och längtan faller. Jag får vara medmänniskan och medvandraren som lyssnar med hela kroppen. Helt enkelt vara där.

Denna julaftonskväll är det detta som är det allra viktigaste. En gäst blir sedd och hörd, får tid och närvaro. Ett heligt möte. Det berör mig på djupet att lyssna till en människas hela språk så här. Möjligt om jag är lyhörd med flera av mina sinnen, inte bara ögat och örat. Det är ett möte jag inte glömmer och som lär mig en ny dimension av vad det är att mötas och lyssna till varandra. ¶

Monika Vikdahl, diakon i Svenska kyrkan Monika har varit en av de drivande i Jul i gemenskap sedan starten 2007 och verkat för att engagera sin församling i samarbetet för och med dem som lever i utanförskap. S:t Johannes församling, där Monika arbetar, är i dag aktiv i Jul i gemenskap och Lunch i gemenskap samt delaktig i samarbetet Kafé Ny gemenskap/Korskyrkan.

Att bli sedd Av Magnus Helmner

en kall decemberkväll gör jag sällskap med andra ansvariga medarbetare och frivilliga från upptaktskvällen inför Jul i gemenskap. Vi hittar snart ett varmt ställe och slår oss ner. I vårt sällskap befinner sig chefen för Frälsningsarméns sociala center, en journalist som till vardags arbetar för Ungdomsmottagningen, en behandlingsstuderande, en blivande präst, en frivillig volontärsamordnare och några fler. Jag hamnar mittemot en forskande utredare som arbetar för Frälsningsarmén. Det är hans första Jul i gemenskap. Efter ett tag blir han allvarlig och ställer en fråga som får mig att stanna upp. »Hur mår du? Trivs du med vad du gör?« »Det är det här jag ska göra«, svarar jag efter att ha tänkt efter. »Arbeta med människor, både dem som hjälper mig och dem som jag kan hjälpa. Att mötas så här – frivilliga och anställda, socialarbetare och utsatta, kyrkans folk och de som inte vet vad de tror – det älskar jag. Varje stund i sådana möten känns meningsfull.« »Vad menar du lite mer preciserat med att det är det här du ska göra?«

Jag tystnar igen. Hittar först inte orden, men märker att jag är på helspänn. När jag till slut svarar är det ord som ger uttryck för något som legat och grott i mig länge. »Jag ska göra det här«, säger jag till slut. »Skapa gemenskap, skapa möten mel lan människor, motverka organisationer och maktstrukturer som hindrar livet. Det finns så mycket som är dåligt, även inom socialt hjälparbete, även inom den ideella sektorn – maktstrider, oheliga allianser och prestige. Jag är trött på allt det där. Jag har försökt påverka, oftast för den goda sakens skull, men också för min egen bekräftelse. Det leder ingen vart, det kommer inte att göra Stockholm, Sverige, världen eller mig den minsta nytta. Den här gemenskapen däremot, den gör mig gott. Den hjälper mig att hålla fokus på det jag egentligen vill göra.« Det var så det gick till när jag satte ord på vad Jul i gemenskap betyder för mig, vad det är vi har att förmedla och kämpa för. Men någonstans hade nog detta legat och grott sedan det första mötet med denna gemenskap. *** Några månader tidigare. »Jag minns när jag firade min första jul med Ny gemenskap. Det var 1999. Jag gick dit för att jag trodde att jag kunde hjälpa till, men när jag gick därifrån grät jag av lycka över att ha blivit sedd på ett helt nytt sätt«, säger jag. »Det måste ha varit då jag träffade dig för första gången. Visst var du rejält under isen då? Jag minns att jag såg dig och tänkte att den där stackaren måste 20

jag försöka ta hand om. Jag tror att vi satt och pratade ganska länge. Jag kände verkligen för dig då«, säger K. K har äntligen brutit med sitt amfetaminmissbruk på allvar. Under tjugo års tid har han levt hemlös på Stockholms gator och endast under korta perioder varit drogfri »När jag traskade på anstalter eller i stödboenden. När vi sitter iväg till Ny gemeni kaféet hösten 2012 kämpar han för att klara av det nya livet i försökslägenhet. Han har skap hade mitt prakmedicin som hjälper honom att hantera sin tiska liv stabiliserats, grava adhd, men gång på gång stöter han på men glädjen var motgångar som utmanar motivationen att fortsätta kämpa. Julen 2001 tog han alltså frånvarande, framhand om mig, den barmhärtige volontären tidstron avlägsen.« som egentligen sökt sig till Ny gemenskaps julfirande för att ha en ursäkt att avstå famil jens firande. Det är han som kommer ihåg, jag var så nere efter min skilsmässa att jag bara kan komma ihåg att jag spelade rollen som Herodes vakt i det inter aktiva julspelet. Men jag minns känslan. Det var en känsla av nu! Trots en småborgerligt trygg uppväxt hade jag upplevt vilken ångest som kan drabba vem som helst när man tappar tilliten till livet och sig själv. Under krisen utvecklade jag panikångest som slutligen fick mig att söka hjälp. När jag traskade iväg till Ny gemenskap hade mitt praktiska liv stabiliserats, men glädjen var frånvarande, framtidstron avlägsen. 21

Upplevelsen av att bli sedd och bekräftad av dem som saknar all stabilitet påverkade mig djupt. De som inget har, de bevakar det som finns kvar av själen mycket noga. De genomskådar varje möte och lever på så sätt i sanningen. Jesus hävdade att sanningen gör oss fria. Om han menade den sanning som blicken från ett barn eller en hemlös kan frammana, då är jag med! *** Att hitta hem eller bli välkomnad till ett hem är i grunden något positivt, något som människan genom alla tider strävat efter att skapa åt sig själv. Med hem menar jag en plats där jag är trygg, och accepteras för den jag är. Ett gott hem låter sina boende vara fria och växa i egen takt åt det håll de själva valt. Mötet med hemlösa är laddat. Mötet minner om hur bräckligt allt är. Om vi vore utan hem, skulle vi orka leva då? Kanske erinrar det även om kraven ett hem, en familj, en ekonomi ställer. En del av de hemlösa vi möter lever visserligen ett tufft liv, men själva väljer de att betona hur fria de känner sig. Mötet med den hemlöse sätter igång många känslor hos den som vill hjälpa till. Det är lätt att må dåligt av de omöjligheter och den till synes oläkbara sårbarhet man möter. En del orkar inte den omedelbara närheten till människor som saknar hem och trygghet, kanske vill man inte ha påminnelsen om hur bräckligt allt är så nära. Ändå är det så att jag jul efter jul, år efter år, får se ansikten som strålar, drabbade så som jag en gång drabbades, av en märklig känsla av samhörighet med de hem lösa, en växande empati med medmänniskor som inte passat in i de normerande 22

mallarna i samhället, personer som inte klarat av de påfrestningar och utmaningar som livet kräver. Såväl medarbetare som frivilliga söker sig till Jul i gemenskap av olika orsaker. När vi möts för upptakt hörs ord som sympati och en och annan nämner att det ska bli skönt att få göra något gott för en annan i stället för att sitta ensam under helgen. Mot slutet av julkvällarna vittnar en efter en om att det varit en unik erfarenhet att möta denna gemenskap, man har känt sig sedd. Empati är något att sträva efter, något jag vill slå ett slag för som avgörande för våra möjligheter att ge varandra förutsättningar för ett anständigt liv. Att leva med empati är ett äventyr, det sätter mig ständigt på prov, ger upp hov till lika mycket tvivel som tro, gör att jag ibland känner mig så otillräcklig att jag vill gå och gömma mig. Ändå består den, eftersom jag en gång bjudit in kärleken till medmänniskan som en utgångspunkt för kärleken till mitt eget liv. Det kan låta fattigt och uddlöst, men det viktigaste vi kan göra för varandra är att bidra till en inre hemkänsla. Ett liv behöver ju så mycket mer för att fungera: praktiska lösningar på ekonomi, husrum, förnödenheter och så vidare. Men utan detta första, att ha hittat hem i sig själv, att ha vågat börja lita på andra människor och därigenom börjat våga tro på sig själv och sitt eget värde, då håller oftast inte de praktiska lösningarna i ett längre perspektiv. Då finns inte den ro som krävs för att kämpa emot de utmaningar som ekonomi, husrum och införskaffande av förnödenheter kräver. Våra vägar genom livet skiljer sig dramatiskt och orättvist åt. Det som kan rädda mänskligheten är en växande empati som gör att vi solidariskt börjar dela på livets bördor, genom att avlasta dem som fått för mycket att bära. 23

»I varje möte kan vi välja att öppna våra sinnen, att ta in och ta emot livet.«

I varje möte kan vi välja att öppna våra sinnen, att ta in och ta emot livet. Att hjälpa utsatta blir då ett fattigt argument för en gagemanget vi känner – det vi upplever är större känslor än det lilla behaget att känna sig bekräftad i att vi gjort något gott. ***

Jag satt på tvåans buss på Södermalm i Stockholm genom ett ruggigt regn en kall kväll i november 2011. En månad kvar till Jul i gemenskap, men den förväntan som detta gav upphov till utmanades av känslan efter det möte jag deltagit i mellan några hjälporganisationer och församlingar om ökad diakoni för hemlösa. En efter en hade mötesdeltagarna berättat om motgångar, nedläggningar och besvikelser på gränsen till bittra ord om kolleger och samarbeten. Själv hade jag det dystra beskedet med mig om det definitiva i att Ny gemenskap skulle tving as lämna Stockholms innerstad på Kammakargatan 36, för att i stället bedriva verksamhet utanför innerstan i Västberga. Detta skulle med största sannolikhet innebära att majoriteteten av våra tvåhundra dagliga besökare skulle behöva söka sig till andra ställen i innerstaden, om det fanns några som tog emot dem. Någonstans utmed bussresan genom Söder började ändå en tanke om hopp gro, något jag hört om att Korskyrkan hade bra lokaler, en aning om att dörrar kanske ändå kunde öppnas. Väl hemma slog jag mig ned med dessa tankar, för sökte reda ut dem och snart hade jag faktiskt en idé jag ville pröva. En intensiv 24

period av samtal och planering följde, och som genom ett mirakel kunde bara några månader senare en ny öppen verksamheten för hemlösa erbjudas: Kafé Ny gemenskap/Korskyrkan, ett samarbete som också inbegrep Immanuelskyrkan och St Johannes församling. Ganska snart var stället en av de mest besökta av mötes platserna för hemlösa i Stockholm. Att vi inte kan erbjuda dusch, kläder och varm mat har inte varit avgörande – man kommer för det goda bemötandets skull. *** Jag skriver detta kapitel under en händelserik fas av mitt liv. Förundrad och med ökande ödmjukhet tar jag varje vecka del av samtal som handlar om att öppna rum för de utsatta. Förundrad eftersom så mycket varit stängt. Ödmjuk eftersom händelserna inte går att styra, det vore som att försöka jaga efter vind. För knappt ett år sedan ställdes en fråga som fick mig att stanna upp och uttrycka vad jag först av allt vill – arbeta i och för gemenskap! Jag upplevde att grunden till jular, luncher och dagöppna ställen i gemenskap åter hade fått fäste i mig. Allt ska präglas av ett »Välkommen in!« Det är en inställning som ska spridas från ansvariga arrangörer till medarbetare, till frivilliga och till de som besöker som gäster. Här är jag välkommen. Så länge vi ser varandra sker under. Tillsammans skapas ett trotsigt motstånd mot allt som vill tynga ner. Var är jag i allt detta som jag vill och hur kanaliserar jag min strävan på ett sätt som inte skapar konflikter utan i stället förebygger dem? Jag vill ta nya personliga steg mot ett bättre ledarskap, ett mer harmoniskt liv, jag har initierat en process för att förklara vad vi ska arbeta för. Genom att skriva ned våra ambitioner, vårt 25

förhållningssätt, genom att sätta ord på värdegrund och utgångspunkter för ett öppet samarbete, hoppas jag att vi lägger grunden för en längre hållbarhet i de verksamheter som bidrar till Jul i gemenskap. Samtidigt hoppas och tror jag att det ideella arbetet med att möta och hjälpa den socialt utsatta medmänniskan kan få ny inspiration och finna nya idéer genom den här boken. När jag med min handledare försöker reda ut varför det känns så ljust nu, jämfört med tidigare perioder då jag upplevt en obehaglig växling mellan ljus och mörker, mellan möjligheter och motstånd, pratar vi om gåvan att få leva uppriktigt. Genom vänners uppmuntran har jag försökt att ta ett steg till, släppt många stenar som stått för prestige, ambition och oro. Jag har stöd av en liten krets personer som jag respekterar. När de ger mig bekräftelse vågar jag ta ut stegen, drömma lite större och tro på kraften i gemenskapen och nuet. Det är också där allt börjar för den som vill göra något för andra. I det egna. Älska sig själv, förbli sedd. Och när jag tänker dessa tankar, skriver dessa rader, känner jag hur ett kärleksfullt varmt ljus stilla faller in över mitt liv. Tillsammans gör skillnad och jag känner att jag lever när jag är i gemenskap, som att ha kommit hem. ¶

Magnus Helmner, föreningskonsulent Ny gemenskap Magnus anställdes av föreningen Ny gemenskap 2003 och har arbetat i det drogfria stöd boendet samtidigt som han tidigt blev en del av olika samarbetsprojekt. 2007 var han med och tog initiativ till Jul i gemenskap, som han sedan dess varit projektledare för. Han leder det nätverk som samverkar kring luncher och startade Kafé Ny gemenskap/Korskyrkan. 26

Eller hur, mamma? Av Marika Markovits

känner du till Charles Dickens berättelse En julsaga? Där får den snåle Scrooge möta tre julandar och blir omvänd till generositet och medmänsklighet. Jag är säker på att jag var med om något liknande strax före jul. Jag tror att jag träffade tre julfeer … Det var en av de där riktigt kyliga vinterkvällarna. Jag höll jultalet i Johannes kyrka på konserten för finansbolagets kunder till förmån för Stockholms stads mission. Där pratade jag om vikten av att vi fortsätter firandet av ett litet, fattigt, utomäktenskapligt barns födelse som om det var Gud själv det handlade om, eftersom det formar våra värderingar. Att fira jul är ju inte enbart en fråga om att mysa. Det är också en manifestation av varje människas okränkbara höga värde. Det lilla barnets värde, men också värdet hos mannen eller kvinnan som krupit in i källarrummet för att söka värme. Jag avslutar med att säga att det är Stadsmissionens uppdrag att kämpa för varje människas värdefullhet och värdighet, men att det betyder ganska lite om inte alla är beredda att försvara människovärdet varhelst det ifrågasätts. Och så 39

uppmanar jag alla i kyrkan att när de är på väg hem genom vinterkvällen visa alla de möter medmänsklighet. Ibland är man lite aningslös i vad man uppmanar andra att göra … Själv kastar jag mig hem på tunnelbanan och tänker inte på annat än att komma hem till familjen. Men direkt jag kliver på tunnelbanetåget ser jag honom: En rätt påverkad man som har ett eget litet party där i vagnen. Han sitter med en stor packning och dricker hela tiden. Blixtsnabbt överväger jag – ska jag sätta mig någon annanstans? Men jag minns ju min egen uppmaning i kyrkan. »Visa medmänsklighet!« Han blir nog lite förvånad när jag slår mig ner mittemot, och dessutom svarar på tilltal. Det blir en resa genom både kärleksförklaringar och hot, eftersom han är rätt labil. Men vi skiljs som vänner när jag insett att jag åkt för långt. Den berusade mannen visar mig att så enkla gåvor som min tid och min närvaro »Den berusade mannen kan göra skillnad. Och att medmänsklig visar mig att så enkla het ibland kräver av mig att följa en annan människas väg, även om det innebär en gåvor som min tid och omväg för mig.

min närvaro kan göra skillnad.« 40

När jag går av på den ödsliga perrongen föl jer en man efter mig. Han spelar gitarr och

samlar in pengar på tunnelbanetåget vi nyss klivit av. Han säger att han kommer från Ungern och lever på att spela. Var mannen på tåget en vän, undrar han. Är jag gift? Var bor jag? Jag börjar känna mig lite otrygg på den öde stationen i mörkret. Vad vill han? Till slut förklarar han att han inte har någonstans att sova – kan han sova hos mig? Där sitter jag på mitt andra tunnelbanetåg den kvällen, med min andra utmaning i medmänsklighet. Borde jag erbjuda gästrummet hemma till en fattig, frusen gatumusikant? Eller är det att gå över gränsen? I det ögonblicket minns jag att jag har en lapp i väskan som beskriver vägen till Vinternatt – ett nytt natthärbärge för EU-migranter. Där väntar både säng och mat. Gatumusikanten lär mig att det är enklare att vara medmänniska om man inte är rädd. Jag behöver lyssna först. Det är inte säkert att en annan människas behov är för stora för mig att möta, om jag tänker kreativt och tar hjälp av andra som kan bättre än jag. Väl framme vid Gullmarsplan byter jag till rätt tunnelbana hem. Och vilken glädje! Här får jag syn på Olle. Jag har oroat mig i nio månader eftersom jag vet att han blivit hemlös igen. Lever han? Och så kommer han här i vintermörkret – mörbultad och utan framtänder efter en bilolycka – men vid liv! Han har en väninna med sig och jag förstår att de andra passagerarna tittar undrande på oss – en omaka trojka som pratar som nära vänner. Var rädd om dig, säger hela mitt hjärta till Olle. Jag vill så gärna att han ska komma tillbaka, tillbaka till livet. Snälla, var rädd om dig! Han har ingenting, varken telefon, mat eller pengar, men tror att han kan sova på en soffa hos en kompis om han får tag på honom. 41

Jag ger honom det jag har i plånboken. Det räcker till ett telefonkort, kanske en taxi eller en middag. Sedan åker han vidare med tåget och lämnar mig på perrongen i Hökarängen med en gnagande undran. Borde jag gjort mer? Kunde jag sagt de förlösande orden som får honom att välja en annan väg? Kunde jag visat bättre hur värdefull och viktig han är? Min vän Olle påminner mig om att jag inte kan styra en annans liv, hur mycket god vilja jag än har. Medmänsklighet handlar också om att ge utan att veta hur gåvan används. Jag kommer hem sent, inte mycket till familjekväll. Sonen ligger i sängen. »Mamma, nu när det är så kallt är det nog jättesvårt att vara hemlös. Visst skulle vi låta någon sova här om den ringde på? Eller hur, mamma?«

Marika Markovits, direktor Stockholms Stadsmission, präst i Svenska kyrkan Marika tog beslutet att Stockholms Stadsmission skulle vara med i samarbetet Jul i gemen skap redan från starten. Hon har under sina år som ansvarig för Stockholms stadsmission strävat efter att säkra värdegrunder i alla verksamheter, men också gjort sig känd för sin vilja till samverkan med olika aktörer. Hon blev utsedd till Årets europé år 2013 och har tidigare arbetat som präst i Farsta församling.

Tips till volontärer Dessa punkter kan vara bra att tänka på för den som möter människor i utsatthet. Var dig själv. Det finns inga människor som är så bra på att genomskåda sin omgivning som de som lever i utsatt het. Den som inte har krafter nog för ytterligare ett svek eller motgång möter andra med misstänksamhet. Vem är du? Vad vill du mig? Försök att slappna av, var som du brukar vara. Tänk inte för mycket! Om du känner dig osäker och nervös, berätta det. Lyssna. Fokusera på att lyssna och ta in i stället för att själv vara alltför aktiv. Låt gästerna söka dig. Låt den du pratar med ta första steget in i ett djupare samtal om dennes eller ditt liv.

122

Var inte en hjälpare. Om du går in i rollen av hjälpare skapar det distans mellan dig och gästen. Det gör inte att du får färre intryck att bära med dig, bara mer obe arbetade. Det leder lätt till besvikelser för både gästen och dig som är svåra att reparera. Var en medmänniska. Låt dem du möter få ögonkontakt med dig, lyssna på den som vill berätta något och var personlig om du känner dig bekväm med det. Sprid lugn. Rör dig långsamt, prata mjukt. Som du gör, gör också gästen. Det skapar ett lugn i lokalen.

Inga statusmarkörer. Klä dig neutralt. Det är inte du som står i centrum, inte din status eller ditt utseende som är det vik tiga. Hälsa och tilltala med förnamn så blir du ihågkommen som förnamn, det gör mötet mer personligt. Behandla alla lika. När man inget har är det lätt att känna sig förbigången, lätt att bli girig efter mer om andra får. Ta inte med dig pengar. Tiggeri gynnar inte gemenskap. I våra sammanhang lå ter vi hellre några bli besvikna över att de inget fick, än att låna ut eller ge till några få. © Tillsammans gör skillnad, Red: Helmner, Holmdahl och Svanell. Argument Förlag. Får kopieras.

123