( Personligt ) Fobikern – Vad som skulle vara intressant för mig att veta är vad du tror ska kunna hända där inne, när hissen stannar och du är ensam med dig själv på obestämd tid. När vi får mer insyn i det kan vi blottlägga analysen mer djupgående. Du har säkerligen kommit en bra bit på väg i din egen analys. Hur är det när du är ensam långa stunder annars? Svaret på det är att jag aldrig annars har problem med ensamhet. Det är rädslan för att bli panikslagen i isolering som är mest avgörande, även om jag är osäker på om jag någonsin riktigt har upplevt det i en hiss. Vilket inte behöver vara ett krav för hisskräck, precis som att man kan ha bilskräck utan att ha varit med om en bilolycka. Enligt Erik Matton finns det en mängd anledningar till att fobier knyts till platser. Ett trauma är bara en av flera möjliga orsaker. Det kan också handla om ”modellinlärning”, där en förälder för över egna rädslor till sina barn. Eller mer komplexa betingningar, som ett resultat av stress och oro i icke-gynnsamma situationer. Erik Matton tar som exempel en person som har fått sparken och hamnar i en trång hiss med sina tillhörigheter. – En sådan situation kan trigga igång en rejäl olust och möjligen även en panikattack. Det vore
Ehh ... Jag tar trapporna t e x t e r i k au g u s t i n pa l m
J
ag kommer inte ihåg exakt när den började, min rädsla för hissar. Men någon gång efter att jag som 20-åring hade flyttat från Falun till Stockholm, utvecklades den till en regelrätt fobi. Under min uppväxt på landsbygden var det inte ofta jag behövde åka hiss. Det förändrades i storstaden, där allt från studier och läkarbesök till hemma hos-fester ofta krävde att man tog sig många våningar upp. Jag började välja bort obehaget och tog trapporna i stället. Låg min destination riktigt högt upp stålsatte jag mig och tog hissen – men helst ihop med andra människor. Förhoppningen var att de skulle komma till min undsättning rent psykologiskt om hissen stannade, lamporna släcktes och ingen räddning kom på timmar. Deras närvaro skulle göra att jag slapp att bli vansinnig av mörkeromsluten ensamhet. Som 21-åring besökte jag Tokyo för första gången, en upplevelse som grundlade min kärlek för megastäder. I dag är jag 35 och planerar min åttonde resa till Japans huvudstad. Jag bor och arbetar som frilansjournalist i höghuspräglade San Francisco, pendlar till skyskrapstäta Los 32 Modern Psykologi
Angeles och besöker New York titt som tätt. Därtill har jag rest till andra vertikala metro poler som Hongkong, Seoul och Rio de Janeiro. Min urbana kärlek står i direkt konflikt med min hisskräck, som bara har blivit värre. Den ångest som i dag kan triggas av en hiss har både skrämt och underhållit min omgivning. Andras reak tioner kan också vara lustiga. Som i Tokyo när en liten gumma i kimono omfamnade mig och höll kvar ett fast grepp tills vi var nere på botten våningen – för att lugna mig. Kbt-psykologen Erik Matton är specialiserad på
fobier, och ger i mars ut boken Den skräckslagne psykologen (Natur & Kultur). Där berättar han om sin egen flygrädsla, som har mycket gemen samt med hisskräck. Klaustrofobi, agorafobi – rädsla för att utveckla panik på platser där det inte går att fly eller få hjälp – och social fobi utmärker vanligtvis båda, menar han. – En hissituation kan innefatta flera olika rädslokomponenter. Klaustrofobikern tycker att det trånga utrymmet skrämmer. En person som lider av paniksyndrom med agorafobi är rädd för att känna panik utan möjlighet att få hjälp eller att kunna fly. Socialfobikern klarar inte av främlingar på så nära håll och att riskera att an dra ska märka hur jobbig situationen är för hen. Oftast har hissfobiker svårt för andra lik nande situationer, enligt Erik Matton. Men i mitt fall är det enbart hissar jag undviker. Och det är inte tal om agorafobi eller social fobi, utan vad jag lekmannatolkar som en existentiellt färgad klaustrofobi. Det är den bur som hissen utgör som skrämmer. Erik Matton ställer några frågor, som ett första steg i min beteendeanalys.
3 steg in i hissen 1
f oto : i s to c k p h oto
Modern Psykologis Erik Augustin Palm vill kunna fortsätta resa till vertikala megastäder. Men kan kbt bota hans hissfobi?
Personer med hisskräck behöver få tillgång till nya erfarenheter av att åka hiss, som kan konkurrera med deras skrämmande och negativt färgade tankeinnehåll i förhållande till hissar. Man kan beskriva det som att vi behöver nya minnen kopplade till det som skrämmer.
2
De behandlingsinterventioner Erik Matton tillämpar för att skapa tillgång till dessa nya erfarenheter kallas för
inte orimligt att anta att personen i fråga skulle börja undvika att åka hiss framöver. I mitt fall är dock anledningen alltså ett mys terium. Men hopp om lösning finns trots det. Risken att något hemskt faktiskt skulle hända då en hiss slutar att fungera är nästan obefint lig. Det på film och tv så vanliga scenariot, där hisskabeln går av och hissen störtar, är i princip omöjligt eftersom hissar hålls uppe av ett flertal kablar. Sedan 1850 är det därtill standard med en säkerhetsbroms som blockerar en fallande hiss. Och statistiken är betryggande: av de 8 800 hissrelaterade skador som skedde i USA mellan 2001 och 2006, var bara 70 dödliga – vil ket är ett utmärkt betyg då amerikaner tar runt 120 miljoner hissturer per år. I Sverige ser det rimligtvis ungefär likadant ut. Forskningen visar dessutom att den pa nik som undertecknad fruktar, nästan alltid avtar efter 30 till 60 minuter i en stillastående hiss. Det mardrömslika vansinnet infinner sig aldrig. Så kanske bör jag tillämpa några av de kbt-övningar som Erik Matton rekommenderar, och därigenom slippa lugnas av små gummor i kimono vid mitt nästa Tokyobesök. I Modern Psykologi 4/2014 skrev Erik Augustin Palm om tv-serien Orange is the new black.
gradvis exponering samt beteendeexperiment. Gradvis exponering innebär i korthet att man i små steg får närma sig hissen och att vistas i den, för att till slut kunna åka i den. Först ett våningsplan, sedan två, och så vidare.
3
Under tiden som exponeringen för hissar pågår utför man en rad beteendeexperiment för att utvärdera
sanningshalten i de katastroftankar patienten bär på i situationen. Dessa kan låta som: ”Om jag går in i hissen så svimmar jag.” Eller: ”Om hissen stannar kommer luften att ta slut och jag kommer att dö.” ”Tänk om hissen stannar och jag får en panikattack, då kommer ingen att höra mig och jag kommer att bli galen!” Man kan hitta på en mängd spännande beteendeexperiment för att utvärdera huruvida de hotfulla prediktionerna inträffar eller inte. Det viktiga är att göra det i små steg, där patienten varsamt guidas och peppas till att våga ta nästa steg. Källa: Erik Matton
Modern Psykologi 33