film
“‘Låt den rätte komma in’ har hyllats i USA mitt under vampyrens revival, trots att vampyren här varken är omgiven av kinky sex som i ‘True Blood’ eller är bildskönt förförisk som i ‘Twilight’.”
På blodtörstigt allvar TEXT Erik Augustin Palm
Äntligen är filmen här som rättfärdigar ältandet om den postmoderna vampyren. Till skillnad från andra aktuella vampyrproduktioner är Låt den rätte komma in fri från sensationalism och publikfriande twists på genreklichéer. Här är det vardagen och inte de blodtörstiga odöda som är det mest obehagliga. Erik Augustin Palm ser en film om tillvarons eviga ensamhet och, ja, det svenska vemodet.
V
ampyr 2.0 är en mångfacetterad figur. I True Blood, Six Feet Under-regissören Alan Balls nya tvserie om blodsugare i den amerikanska södern, är han en dyster, Nintendo Wii-spelande medborgarrättskämpe behäftad med rå, svettig sexualitet. I goth-rom-dramat Twilight – senhöstens höjdpunkt för Buffygenerationen – är han en superhjälte á la X-Men med James Dean-komplex. Och i den svenska lågbudgetrullen Vampyrer från tidigare i höstas är hon en ganska tråkvanlig stockholmsbrud i täckjacka. Genom Tomas Alfredsons Låt den rätte komma in utökas dagens vampyrgalleri med 12-åriga (well, till ytan) Eli. En sorgset vacker flicka med stripigt hår, lika vilsen och malplacerad i åttiotalets Blackeberg som hon skulle vara varsomhelst annars i världen. Bland alla samtidsanpassade vampyrskildringar på film och tv är Alfredsons bidrag sällsynt träffsäkert gällande vampyrtemats inneboende symbolik; ensamhet och utanförskap. Och vilken bättre kuliss än ett nattsvart, genomfruset folkhemssverige? Liksom i filmens förlaga, John Ajvide Lindqvists hyllade roman, är vardagsångesten betydligt mer fasansfull än all blodtörst och död (även om Alfredson har dragit ned rejält på bokens morbida detaljrikedom). Självfallet kan de renodlade skräckscenerna vara otäcka för ett icke-luttrat öga, men de fungerar främst som effektfulla förstärkanden av det svårmod som karaktärerna lever i. En desillusionerad förort präglad av kontaktlöshet, depressioner och alkoholism. Det är ett tonfall som har mer gemensamt med Norén än med Bram Stoker.
42 NÖJESGUIDEN #13
Fler godbitar från genren ”svenskt vemod” Fanny och Alexander (1982) Regi Ingmar Bergman
Familjedysfunktionalitet som den ska vara. Mitt liv som hund (1985)
Låt den rätte komma in har hyllats i USA mitt under vampyrens revival, trots att vampyren här varken är omgiven av kinky sex som i True Blood eller är bildskönt förförisk som i Twilight. Istället är vampyren exotiskt nordisk, förkroppsligad av en blek och klen flicka som blir musa åt en lika blek och klen pojke, det hämndlystna mobbningsoffret Oskar. Allt utspelat i ett iskallt snölandskap där melankolin ligger som ett tungt täcke över allt och alla. ”Så svenskt”, tänker den amerikanske filmkritikern och slänger in en Bergman-referens (vilket knappast lär bli aktuellt i samband med släppet av den Hollywood-remake som är beställd). I vampyrgenren är Låt den rätte komma in exceptionell. Delvis på grund av sin dova, minimalistiska estetik och delvis på grund av sin subtila men gripande ämneshantering. Skildringen av tillvarons eviga ensamhet och den lika eviga strävan efter att bryta ensamheten, exemplifierad av Elis och Oskars prepubertala outsiderromans, är så smakfullt neogotisk och bitterljuv som det någonsin kan bli. Lite svart humor får till och med plats ibland. Det är inte förvånande att boken/filmens titel är hämtad från en Morrisseytext (låten Let The Right One Slip In). Filmens socialrealistiska grepp känns delvis igen, men inramningen av det genomborrande tungsinne som kan lamslå det här landet under dess mörkaste månader är enastående. Det är ett tillstånd de flesta av oss kan relatera till, även om snön vi pulsat genom förhoppningsvis inte varit stänkt med blod. Det svenska vemodet är ett problematiskt begrepp, men i en värld där vampyrer finns ser det i alla fall ut precis så här.
Regi Lasse Hallström
Svensk coming-of-age supreme. Pensionat Oskar (1995) Regi Susanne Bier
En bögig Loa Falkman i elegi över medeklassfamiljens fängelse. Fucking Åmål (1998) Regi Lukas Moodysson
Queerpubertal småstadsågren för folket. Sånger från andra våningen (2000) Regi Roy Andersson
Svart folkhemssatir och pedantisk bildkonst. Detaljer (2003) Regi Kristian Petri
Norénsk extravaganza. Psykotiskt, misantropiskt och neurotiskt så det står härliga till. Fyra nyanser av brunt (2004) Regi Tomas Alfredson
Ett ångestdrivet, absurdistiskt lapptäcke om landet lagom. Darling (2007) Regi Johan Kling
Östermalmskomplexets själanöd under lupp.
#13 NÖJESGUIDEN 43