Don’t you wish your girlfriend was a freak like me ?
ALBA S. ENSTRÖM KALMAR KONSTMUSEUM
EDITION TORBEN GRØNDAHL
Don’t you wish your girlfriend was a freak like me ?
ALBA S. ENSTRÖM KALMAR KONSTMUSEUM September 2012 - January 2013
EDITION TORBEN GRØNDAHL
INLEDNING
PREFACE
Utställningen ”Don’t you wish your girlfriend was a freak like me” curaterades av utställningschef Martin Schibli assisterad av Emmeli Person.
The exhibition ”Don’t you wish your girlfriend was a freak like me” was curated by exhibition director Martin Schibli assisted by Emmeli Person.
Denna bok skall ses som en dokumentation med ändamålet att skildra vardagen i en konstnärs ateljé över en längre period genom att överföra konstnärens totala inventarium och arbetsplats till ett museum.
This book was created as a retrospect or flashback on the happenings in an artist’s studio during a longer period. Not as in the simple place of work but transferred to the top floor of a museum building with the involvement of curious spectators.
Tack till museichef Bengt Olof Johansson, utställningschef Martin Schibli och curatorassistent Emmeli Person,Kalmar Konstmuseum. Tack också till författarna och fotograferna, Ölands Konstskola II, Maria Kotlyachkova och till min redaktör Torben Grøndahl för hans inspiration under arbetet med boken. Dessutom ett stort tack till alla mina besökare. Slutligen vill jag tacka Kalmar konstmuseum, Stiftelsen Längmanska kulturfonden samt advokat Claes Lagerbon Jensen och advokat Martin von Haller Grønbæk för stöd till denna dokumentation.
Hösten 2013
Thanks to director Bengt Olof Johansson, exhibition director Martin Schibli and curatorial assistant Emmeli Person, Kalmar konstmuseum. Also thanks to the authors and photographers, Ölands Konstskola II, Maria Kotlyachkova and to my editor Torben Grøndahl for his inspiration while preparing the book. I further wish to express my gratitude to all my visitors. Finally, I wish to thank Kalmar konstmuseum, Stiftelsen Längmanska kulturfonden besides lawyer Claes Lagerbon Jensen and lawyer Martin von Haller Grønbæk for their contribution to this publication.
Alba S. Enström In the autumn 2013 Alba S. Enström
Kalmar konstmuseum 2
Stiftelsen Längmanska kulturfonden
Mascarade à New York, 2009 Oil on canvas 195 x 185 cm 4
Oftast kvinnor Av Katarina Sjögren
Alba S. Enström arbetar i sitt måleri med de bilder som omger honom, bilder från tidskrifter, filmer, modetidningar och från konsten. Ibland är bildkällorna i efterhand osäkra för Alba själv, så det är sällan fråga om en kommentar till den enskilda bilden, utan snarare ett slags bearbetande av det bildflöde som omger honom. Man kan också se det som en subjektiv selektion av de bildrutor som förmedlar eller väcker en känsla som konstnären sedan tar vidare och transformerar. Det expressiva uttrycket. Han målar ofta med snabba penseldrag som förmedlar en slags hetsighet, invaggar betraktaren i en känsla av att uppleva scener från konstnärens liv. De har en air av privat bekännelse, en intimitet som utmanas av vetskapen om att bildkällorna ofta är fiktion. Det privata eller det subjektiva framkommer snarare i urvalet, av vilka några bilder har väckt konstnärens intresse. I den mängd bilder och den estetik som Alba skapar lockas betraktaren att söka ursprunget som självupplevt. Alba leker med förväntningarna, främst i sina dagböcker, tjocka skissböcker som knyts med sidenband, i vilka han målar och tecknar dagens betraktelser. Målningarna i böckerna kan vara avbildningar av föremål, men också kändisar eller exotiska djur. Böckerna framstår som hybrider, både som reflektioner kring de idealiserade bilder och världar som presenteras i media, men också som en bilddagbok av en fiktiv Alba som lever ett liv fritt från tiden och rummets begränsningar. Ett alter ego som rör sig från rymden till New Yorks undergroundscener och konstvärldens toppskikt via modemagasin och bondageklubbar. Alba avbildar ofta kvinnor från modetidningar och porrtidningar, men också kvinnliga konstnärskollegor och författare. Konstnärer som själva arbetar med relationen mellan objekt och subjekt med expressiva och laddade uttryck. I Albas bearbetning av dessa verk uppstår en förvirring av subjekts- och objektsrelationen, kanske kan man kalla det ett queerperspektiv. I alla fall en befriande komplikation till man- kvinna dikotomin. Konstnären har valt att ge sig själv namnet Alba, en antydan om avsikten att förstå den levda ”kvinnliga” erfarenheten som ett subjekt, kanske att som konstnär verka som ett alter ego med en medvetet förvirrad könsidentitet. Att besöka Albas ateljé är också det en upplevelse mellan det fiktiva och det verkliga. Det finns en påtagligt sinnlig verklighet, lukten av färg, alla verk som man kliver över och aktar sig för att sitta på, en kopp kaffe som balanserar på högarna med inspirationsmaterial. Känslan och erfarenheten är bekant, man känner sig instinktivt hemma, som om man besökt platsen förut, tills man slås av insikten av att man igenkänner den från filmer, bilder och böcker. Det är en konstnärsateljé som lever upp till bilden av en ateljé, romantisk och bohemisk, fullpackad med målningar som står staplade mot varandra. Mängden av verk och de olika storlekarna och materialen är slående. Alba är en skicklig målare, men det är snarare i spännvidden mellan det noggranna och tekniskt fulländade och det snabba och nästan naiva uttrycket som konstnärskapet tydligast framkommer. I de teman och motiv som återkommer och i de som kontrasterar. En förenkling av Albas arbete skulle vara att enbart foku5
sera på kroppar och relationer. De förekommer ofta. Mycket sex, många kvinnokroppar, mycket bondage, såväl sexuell som emotionell. Men även aparta inslag dyker också upp, som serien med bilar, eller boxningsscener och månlandningar. Alba arbetar också med ord, meningar som skrivs i eller över bilden och som ger en förvirrande eller förstärkande känsla. I en målning sitter en förtvivlad kvinna ihopkrupen och över henne står ”We had something going on but it´s all over now”, i en annan målning från samma tid ligger ett par sida vid sida i en säng, båda stirrar sömnlöst upp i taket. Mannen har de utsuddade dragen som i ett spöke. Under dem står det ”Together at last…..” I en annan målning klänger sig en kvinna fast vid en man i kostym och utsuddat ansikte och över dem står det ”Let´s stay together”. Två fåglar sitter vid en holk och över dem står skrivet “We are family…..” Många punkter, många outtalade fortsättningar att själv fylla i, att modifiera. Längtan efter ett sammanhang, en gemenskap, en familj, samhörighet. En ensamhet som bara verkar kunna läkas genom den heterosexuella tvåsamheten, så tyngd av förväntningar och besvikelser, sagans slut som lovar en evig samhörighet. Till och med djuren håller samman i parrelationer, i familjekonstellationer, där giraffernas korsade halsar får formen av ett hjärta och liksom lejoninnan skyddar sin flock. Kanske är målningarna en kritik mot bilden av det heterosexuella paret som enda vägen till gemenskap. De pekar på det tidsbundna, det flyktiga i illusionen om sagoförälskelsen som vägen ut ur den själsliga ensamheten. Djurens kärleksliv speglar den heteronormativa viljan att se det heterosexuella paret även hos djuren, se sig själv som naturgivet och ursprungligt. Där paren desperat klamrar sig fast i varandra framstår i målningarna en annan gemenskap, den som finns i kulturen och subkulturen, i punkscenerna, i bondagescenerna, i livet utanför det normaliserade. Jag ser Albas konstnärskap som en värld där kulturen är grund till naturen, där det inte finns ett ursprung, ingen äkta, inga original och inga reproduktioner, allt är på samma nivå och värderas lika. Uttrycket och känslorna är det centrala, den emotionella identifikationen utgör urvalet.
Katarina Sjögren är gallerist och medägare av Crystal, Stockholm. Redaktionell not: Katarina Sjögrens artikel är resultatet av ett besök på konstnärens gamla ateljé. 6
Don’t you wish ..., 2009 Watercolour/ink 36 x 25 cm 7
The woman from Punjab, 2011 Watercolour/gouache/ink on paper 18.5 x 18.5 cm
Star struck, 2012 Ink/watercolour on paper 18.5 x 18.5 cm 8
The excitement, 2011 Watercolour/ink on paper 18.5 x 18.5 cm
The end of the beginning ..., 2011 Watercolour/ink on paper 18.5 x 18.5 cm Private collection
9
Mostly women By Katarina Sjögren
Alba S. Enström’s painting are influenced by the images that surround him. Pictures from newspapers, movies, fashion magazines and a wide range of other artistic references. Alba cannot always recall the original image sources, which leads to the conclusion that his paintings are rarely commentary on an individual image, but rather a method of processing the constant image flow that surrounds him. It can also be interpreted as an individual selection of particular frames that convey or evoke a certain feeling that the artist then develops and transforms. The expressive way in which he paints, often with rapid brushstrokes that convey a kind of temper, lulls the spectator into a sense of viewing scenes from the artist’s life, his own direct experiences. They hold an air of private confession, an intimacy that becomes challenged by the knowledge that the sources are most often of a fictional nature. The private emerges in sample form, an amuse-bouche where individual images that were of interest to the artist are presented free from their original context. The abundance of images and the aesthetics that Alba employs entices the viewer to seek the images origin. Alba plays with these expectations, mainly in his diaries, thick sketchbooks bound delicately with silk ribbons, in which he paints and draws his daily contemplations. The paintings in the books may be depictions of objects, but also celebrities or exotic animals. The books might be seen as a hybrid beast, both as a reflection on the idealised world presented in the media, but also as a photo journal of a fictional Alba who lives a life free from the constraints of time and space. An alter ego that moves fluidly between outer space and New York’s underground scene, from the worlds of art and high culture, through glossy fashion magazines and BDSM nightclubs. Alba’s images often depict women, often from fashion and pornographic magazines, but also female artist colleagues and writers. The female artists that he portrays are often themselves involved in the relationship between object and subject, through their own vivid and loaded artistic expressions. In Alba’s processing of these works, we are presented with a confusion between subject’s and object’s relationship, maybe you can call it an anarchic relationship, or at the very least, a liberating complication of the male-female dichotomy. The artist has chosen to give himself the name Alba, an indication of his intention to perhaps understand the ‘female’ experience as a subject; an alter ego with a deliberately confused sexual identity which can be seen as an extension of his art. To visit Alba’s studio is an experience between the fictional and the real. There is a distinctly sensual reality, the smell of paint, all the work that you step over and take care not to sit on, a cup of coffee balanced on piles of inspirational material. One feels instinctively at home, as if you have visited the site before until you realize that you are familiar with this place from movies, pictures and books. It is an artist’s studio as you expect it to be, romantic and bohemian, filled with paintings that are stacked against one another.
10
The sheer amount of work, the various sizes and the abundance of materials are immediately striking. Alba is an accomplished painter, through a balance between exacting and technical precision and a rapid, almost naive expression, his artistic ability emerges triumphant. The themes and motifs that recur in his work are contrasting. A simplification of Alba’s work would be to focus solely on bodies and relationships. They occur frequently, a large amount of sex, numerous female nudes, a great deal of bondage, sexual as well as emotional. However, odd elements such as a series of cars, boxing scenes and even moon landings are frequently appearing. Alba also works with words, short sentences written in or over the image in order to provide a confusing or a strengthening feeling. In one painting, a despondent woman appears crouched and over her a line of text states: “We had something going on but it’s all over now”. In a painting from the same period a couple are lying side-by-side in a bed, both staring sleepless at the ceiling. The man is nothing more than a smudged outline, a ghostly figure. Beneath them is written: “Together at last ...”. In another painting, a woman clings desperately to a man in a suit and over them it says: “Let’s stay together” and the two birds sitting in a nest above, are given this line: “We are family ...” many ellipses, many unspoken continuations to fill in, to modify. Longing for a context, a community, a family, togetherness. A loneliness that seems to be healed by the ideal of the heterosexual couple. Add the weight of expectations and disappointments and the fairy tale is ending with a promise of eternal togetherness. Even animals are together in relationships, in family groups, where the giraffes’ intertwined necks take the form of a heart and like the lioness protects her flock. Perhaps Alba’s paintings are a criticism of the idealised image of the heterosexual couple as the only road to companionship. His works point to the temporal, the fleeting illusion of fairytale love as the simple way out of spiritual loneliness. In the animal kingdom, love reflects the “heterosexuality as norm” and to see the male-female couple even among animals is a desire to see oneself as natural and primal. The image of a couple that desperately cling to each other shows another kind of being together in subcultures like punk, bondage and other ways of life beyond the normally accepted. I see Alba’s oeuvre as a world where culture is the foundation for nature, where there is no origin, no genuine, no original and no reproductions, all are equal and valued equally. Where expression and emotions are the key and where emotional identification marshals the selection.
Katarina Sjögren is a gallery owner at Crystal, Stockholm Translation: Dan Quinn Editorial note: This article is a result of Katarina Sjögren’s visit in Alba’s old studio.
11
The opening day. From the left: Art teacher Inger Stjerna, the artist and director Bengt Olof Johansson.
Vad är en utställning? Av Martin Schibli
Vad är en utställning? Frågan kan förefalla alldaglig då utställningen som praxis utgör något av det mest centrala i konstvärlden. Utan utställningar skulle vi knappast ha den konstvärlden vi har idag. Det är i utställningen som konstnären, institutionen och en publik sammanförs i en aktivitet. Uppvisandet av det färdiga verket är så central i konstvärlden att de flesta som försöker att definiera konst utgår ifrån utbytet mellan konstnären och en betraktare. Etymologiskt är ordet utställning en översättning från tyska ”Ausstellung” och ordet börjar användas i det svenska språket någon gång under första hälften av 1800-talet. Det tyska ordet var i sin tur en översättning av det franska ordet exposer. Noterbart är att begreppet exposition (fr) eller exhibition (eng) började användas mer frekvent i samband med 1700-talets industrialisering och avsåg då dels både konst och konstföremål av diverse slag i de då nyöppnade offentliga museerna, dels som ett begrepp när det gällde att presentera nya industriprodukter för en bredare allmänhet och som en liten anekdot kan man nämna att några av de första större varuhusen till en början också tog en entréavgift av sina besökare som ville beskåda de nya varorna i varuhuset. Det är alltså inte bara i konstvärlden som man benämner något för en utställning. Och kanske kan det ge en bredare uppfattning vad en utställning är för något? Kortfattat: En utställning är just en utställning. Det är ett avsiktligt uppvisande att presentera något så fördelaktigt som möjligt för avsändaren och därmed ge mottagaren en bild av exklusivitet och autenticitet – och i förlängningen att stimulera ett behov. Det ligger i utställningens förutsättning att det finns en avsiktlig avsändare. Om det inte är konstnären, så kan det vara ett galleri, en konsthall eller ett museum, eller en tillfällig organisation som en biennal. I Sverige benämndes förr den person som var ansvarig för en utställning för utställningskommissarie. Numera används ordet curator både med ”c” och ”k” på svenska. Etymologiskt kan ordet kurator föras tillbaka till romersk rätt. Rätten kunde utse en kurator till en person som inte ansågs kunna ta hand om sig själv. Det är alltså så att en curator (för utställningar) och en kurator (för att hjälpa människor) har etymologiskt samma härstamning. Och stundom som verksam curator med ”c” känner man att steget till att vara en kurator med ”k” inte heller är så särdeles långt. Termen curator började användas ganska sent i Sverige. I början av 2000-talet fanns det endast ett fåtal personer som i Sverige kallade sig för curator. Men sedan dess har det näst intill gått inflation i begreppet. Nu kan man ibland träffa på curatorer som egentligen aldrig gjort en utställning. Den terminologiska förändringen från utställningskommissarie till curator var inte bara ett utbyte av ord, utan innebar också en transformation över vad som avsågs med en utställning. Förr behövdes egentligen inte så mycket till innehåll. Inträdet av curatorn i konstvärlden markerade nu att den som curaterar en utställning skall ha större insikt i omvärlden 14
Exhibition director Martin Schibli at the opening day
för att kunna placera den aktuella utställningen i ett större sammanhang - både innanför och utanför konstvärlden. Curatorn måste idag vara orienterad på mer än strikt konstvetenskap, även om det självklart hör till att man har koll på det samtida konstlivet. I själva verket är det en nödvändighet att vara globalt insatt och därmed vara en del av ett internationellt nätverk för att kunna formulera en curatorisk idé som kan vinna gehör i en bredare krets. En curator bör idag ha koll på varför man skall göra den aktuella utställningen just här och nu på denna plats, vid detta tillfälle med just dessa verk och kunna relatera detta till aktuella, internationella strömningar inom det intellektuella fältet och helst reella politiska skeenden. Andra viktiga ingredienser är “fingerspitzgefühl”, nätverk och en god portion tur. Det kan ses som ett stort krav att ställa på en curator att behöva vara insatt i så många fält, men samtidigt är det också det som gör arbetet spännande. Det är också värt att notera att de element som gör utställningsarbetet intressant egentligen är förlagt till tidpunkten innan utställningen är invigd. Det handlar om arbetet med de konceptuella curatoriska idéerna, research och själva realiseringen. Det är inte minst de möten och diskussioner som förekommer med konstnärerna. Ateljébesöken. Förvisso är det många konstnärer idag som har hela sin ateljé i sin laptop, men det är ändå fortfarande vanligt med ateljéer. Ateljén är vanligtvis en spännande miljö som få har access till, här finns saker under utveckling, lager, ofärdiga saker, ratade verk, och saker konstnären absolut inte vill visa någon – i synnerhet inte för en publik. Curatorn gör vanligtvis ett urval av verk utifrån sin curatoriska idé mer eller mindre i dialog med konstnären. Eller ber konstnären genomföra nya verk. Men oavsett vilket får curatorn rollen som en gatekeeper mellan vad konstnären önskar visa publiken och vad publiken faktiskt får lov att se. Och i praktiken är en av curatorns huvudfunktioner i dagens konstvärld just att vara en gatekeeper i syfte att upprätthålla en idé om kvalitet. Det skall inte förnekas att det curatoriska arbetet som är intellektuellt, praktiskt och logistiskt på samma gång kan vara oerhört frustrerande. Det finns mycket som kan fallera på vägen. Men utmaningen tillhör också själva processen i att arbeta fram en utställning tillsammans med konstnären/ konstnärerna. En annan spännande fas är när urvalet är gjort och själva den fysiska installationsprocessen är igång på utställningsplatsen. Att se verken packas upp ur sina fraktlådor, när man kan börja placera verken mot de väggar som man tänker sig för de specifika verken. Omflyttningarna. Återigen diskussioner om placering och relationer mellan verk som börjar korrespondera med varandra på kanske ett oväntat sätt. En lärorik process där centimetern kan avgöra om det ser bra ut eller inte. Verk som ”faller ur” helheten plockas bort. Man rensar ofta ytterligare en gång samt ibland adderar med något annat. Målet är att få en utställning som håller samman. Och det arbetas och putsas i regel på detaljer fram till invigningen då allt skall vara klart. Paradoxalt innebär det fysiska hanterandet med verken och logistiken att man många gånger också får ett större intellektuellt utbyte av den framväxande utställningen och de enskilda verken. Här infaller en asymmetri i så motto att för flertalet av curatorer och även för många konstnärer är det arbetet inför utställningen som utgör det centrala - den givande och energirika processen. Däremot är det för den enskilde besökaren efter invigningen att utställningen börjar. Publiken får vanligtvis uppleva en mer eller mindre statisk utställning där inget ändras under utställnings16
Der Tod und das Mädchen, 2010/11 Oil/acrylic/ink on canvas 202 x 94 cm 17
perioden. Även om enskilda verk kan vara s.k. ”work in progress” sker det i vanliga fall inom ett ramverk av själva utställningens tematik. Det finns också en svårighet många gånger att i praktiken få publiken att reellt engagera sig i verk som är tänkta att vara ”work in progress”. För in-house curatorer finns en större möjlighet att följa upp sina utställningar under tidens gång, men för tillfälligt inhyrda curatorer är projektet vanligtvis mer eller mindre avslutat, och denne reser vidare till nästa plats. I själva verket har curatorn och besökaren helt enkelt skiftande förutsättningar att möta både konstnären, konstverken och utställningen på. Utställningen är för curatorn och för konstnären ett resultat av en process, men där de enskilda delarna som lett fram till själva resultatet inte självklart kan transformeras vidare till en besökare genom en mer eller mindre statisk utställning. Det är klart att för curatorn och institutionen finns det en utmaning att på något sätt förmedla processen och energin in i den färdiga utställningen. Samtidigt kanske man som besökare också behöver vara mer införstådd med att det finns tankegångar i utställningen och som förutsätter att man försöker sätta sig in mer grundligt i premisserna för utställningen – inte något som bara är serverat. Många institutioner och curatorer har använt sig av s.k. konstnärssamtal eller curatorpresentationer, vilket vanligtvis ökar intresset för utställningen och konstnären hos de som lyssnar. Men långt ifrån alla konstnärer är intresserade av att delta i sådana samtal. Inte sällan menar de att utställningen talar för sig själv. Man förlitar sig helt enkelt sig på sin presentation, men glömmer kanske ofta att processen inför utställningen också ger konstnären utökade referensramar som lätt går publiken förbi. Som en liten passus kan nämnas att det finns ett litet undantag. På många håll i Sverige kan man som vanlig besökare få en känsla av en konstnärlig ateljé genom de många konstrundorna, främst under påsktid. Här finns det möjlighet att träffa konstnärerna i sina ateljéer. Emellertid är dessa tillfällen ofta tillrättalagda, till exempel har konstnären städat och tagit bort sådant som man inte vill visa för en publik. Några konstnärer hyr ibland tillfälligt mer centrala ateljéer för att under några dagar komma närmare stråken där folk rör sig. Men i min mening är konstrundor kanske ändå en större möjlighet att få en känsla av en konstnärlig process framför formen av en mer traditionell salong. Beslutet att ge konstnären Alba S Enström ett helt, stort utställningsrum som kunde fungera som en temporär ateljé, var inte något som var planerat från början, även om jag funderat på ovan nämnda frågor kring utställningens praktik. Emellertid var det nu så att jag sedan en tid tillbaka redan planerat en utställning med Alba vars initiala curatoriska koncept var att utställningen skulle utgå från en rå känsla. Att ge en föreställning av den energi som Albas konstnärskap förmedlar. Det skulle vara en utställning inom konstnärens referensramar. Albas attityd till konst - och måleriet i synnerhet - kom egentligen först via punken, alltså ett slags respektlöst förhållningssätt till tekniken, men med ett större engagemang till att förmedla ett innehåll. Men även om attityden från punken har spelat en avgörande roll för hur Albas konstnärskap utvecklats har konstnären med tiden intresserat sig för all möjlig underground kultur - eller kanske snarare - sökt sig till fält utanför borgerlighetens officiella acceptans som bondage, populärkultur eller hur dating via internet ser ut. Nu föll det sig så att Alba vid tidpunkten för invigningen var tvungen att byta ateljé och samtidigt hade han sedan en tid varit intresserad av att skifta miljö - från Köpenhamn till någon annan plats - åtminstone för en period. En viktig egenskap för en curator som arbetar med samtidskonst 18
är att vara snabbfotad, att fånga ett tillfälle. När Alba på telefon berättade om situationen, ringde jag upp honom dagen efter och frågade om inte utställningslokalen kunde fungera som en temporär ateljé? Efter lite funderande tackade Alba ja. Ingen av oss var fullt medvetna vilken väg det här skulle ta. Det var ett medvetet risktagande. Inför installationen transporterades allt från albas ateljé till utställningsplatsen: pågående arbeten, färdiga som ofärdiga verk, rullade dukar och pappersarbeten, staffli, penslar, färgtuber, paletten, hans konstnärsfåtölj, lager, skissmaterial, referensbibliotek, tidskrifter m.m. Inalles 1000-tals målningar, teckningar och kartonger som fyllde över tre skåpbilar. Ett lager av kanske en kvarts sekels produktion. Ingen rensning gjordes inför utställningen. Lokalen blev snabbt helt överbelamrad med saker och fick snabbt karaktären av en ateljé och lager. Det märkliga för mig i egenskap av curator för utställningen var att när allt stod inne i lokalen några dagar innan öppning fanns inget mer att göra för mig förutom att invänta själva invigningen. En i allra högsta grad udda känsla för en utställningschef/curator som vill ha kontroll på slutresultatet; från verkens enskilda placering till helhetens gestaltning och hur detaljer som titelskyltar är placerade. Nu var det istället upp till konstnären att installera sig själv i sin nya ateljé och börja arbeta. I själva verket avsade sig curatorn och institutionen all kontroll hur rummet skulle se ut avslutningsdagen på utställningen. Det är klart att använda utställningslokalen som en direkt ateljé innebär en del frågeställningar för alla parter: För många konstnärer är ateljén en fredad plats. De facto en arbetsplats. Hur skulle det fungera för en konstnär att arbeta direkt inför en närvarande publik? Alba gavs förvisso en frihet att arbeta när han ville, inte nödvändigtvis under själva institutionens öppettider. Det visade sig dock i efterhand att konstnären ofta jobbade under öppettider samtidigt som publiken gick runt i hans ateljé. De återkommande besökarna kunde se den konstnärliga processen. Hur målningarna växte fram med tiden, hur några lades undan, andra togs fram. I ateljén flödade också den musik som varit viktig för Alba under alla år som till exempel Sex Pistols, Ramones eller Patti Smith. Musik han vanligtvis lyssnar på i ateljén och som han ofta refererar till i sina verk. Tanken var att ge besökaren en möjlighet att få en skymt av en konstnärlig process, en process som för det mesta inte är tillgänglig för besökaren. Hur utvecklas arbetet i en ateljé? Här kunde besökaren se Albas konstnärskap utvecklas. Se verk - gamla som nya – som kanske alltid ratas inför utställningar. Arbeten som konstnären aldrig tar med i utställningar, eller som en curator aldrig väljer. I denna utställning fanns ingen gatekeeper. Ingen som gjorde något urval för publiken (förutom curatorns initiala val av konstnär). Inte minst kunde man med rätta fråga sig om detta var en utställning överhuvudtaget? Det som talar för är att det ändå handlade om en presentation över ett utvalt konstnärskap. Det fanns en curatorisk idé till ett innehåll i så motto att det fanns en ambition att visa en konstnärlig process för en publik. Dessutom var aktiviteten omgärdad av utställningsformens praktik; det skedde fortfarande på en konstinstitution i ett utställningsrum, och standardelement i utställningspraktiken fanns där som vernissagekort, invigning, pressinbjudan och en programverksamhet (vilket var omfattande för just denna utställning). Det som talar emot att det rörde sig om en utställning, är om vi tänker oss den som ett medvetet uppvisande av något specifikt utvalt och detta presenterat på ett sätt som gör att mottagaren uppfattar det som något exklusivt och värdefullt. Det här var mer ett besök i fabriken och lagret än i ett showroom där smutsen och det ofärdiga har skalats bort. 19
I förlängningen fanns en ambition från min och institutionens sida, att förståelsen - inte bara för Albas konstnärskap - men också för konstnärskap som helhet skulle öka. Det visade sig fungera mycket väl. Alba installerade sig snabbt i ateljén och processen var igång. Det är svårt att säga om vistelsen i Kalmar har påverkat hans konstnärskap. Det är inte vid varje utställning man kan göra en sådan här presentation, där besökaren ser nya verk växa fram, vilket kanske inte heller är önskvärt. Alla konstnärer skulle inte heller klara av att arbeta med att ha besökare som tittar en över axeln. Albas konstnärskap skulle däremot visa sig vara exemplariskt för detta tillfälle. Helt i enlighet med den initiala curatoriska idé, blev Albas reservationslösa energi och mångbottnade konstnärskap förmedlad till många besökare.
A girl with a view
Martin Schibli är kurator och konstvetare. 20
The break up, 2012 Oil/acrylic/ink on canvas 200 x 182 cm Private collection 21
La femme rĂŠvolutionaire, 2007 Drawing 75 x 56 cm 22
The yellow ribbon girl, 2007 Acrylic/ink on canvas 200 x 136 cm 23
Ich liebe dich ..., 2010/11 Oil/acrylic/spray on canvas 206 x 189 cm 24
The modern hippie, 2012 Acrylic/ink/gouache on paper 71 x 51 cm 25
What is an exhibition? By Martin Schibli
What is an exhibition? The question may seem banal, since the exhibition constitutes one of the most central practices in the art world. Without exhibitions we would hardly have the art world we have today. It is in the exhibition that the artist, the institution and a public are brought together in one activity. The display of the finished work is so central to the art world that most of those who try to define art take use of this exchange between the artist and the viewer. Etymologically, the Swedish word for the concept utställning is a translation of the German ‘Ausstellung’, and the use of the word in the Swedish language began at some point during the first half of the nineteenth century. The German word was in turn a translation of the French word exposer. Notably, the concept of the exposition (French) or exhibition (English) began to be used more frequently in connection with industrialization in the eighteenth century, and at that time referred on the one hand to both art and art objects of various kinds in the newly opened public museums, and on the other to the presentation of new industrial products to a wider public. As a little anecdote it can be mentioned that some of the early big department stores at first also took an admission charge from the visitors who wanted to view the new products in the store. In other words, it is not only in the art world that you call something an exhibition. And perhaps this can give us a broader view of what sort of thing an exhibition is. In short, an exhibition is just that – an exhibition. It is a deliberate display meant to present something to the recipient, as advantageously as possible for the sender: an image of exclusivity and authenticity – and as an extension of this, the stimulation of a need. It is inherent in the idea behind the exhibition that there is a deliberate sender. If it is not the artist, it may be a gallery, an art hall or a museum, or an organization created for the occasion, like a biennial. In Sweden the person who was responsible for an exhibition was earlier called an ‘utställningscommissarie’ (exhibition commissioner). Nowadays the word curator is used both with a ‘c’ and a ‘k’ in Swedish. Etymologically the word curator can be traced back to Roman law. The court could appoint a curator for a person who was not considered able to take care of himself or herself. This is how it comes about that in Swedish a curator (of exhibitions) and a kurator (a welfare officer who helps people) have the same etymological origin. And sometimes, as an active curator with a ‘c’, one feels that the step to being a kurator with a ‘k’ is not very far. The term curator began to be used very late in Sweden. At the beginning of the 2000’s only a very small group of people in Sweden called themselves ‘curators’. But since then there seems to have been considerable inflation in the concept. Now and then you meet curators who have never actually created an exhibition. The terminological change from exhibition commissioner to curator was not only the replacement of a word, it also involved a transformation in what was considered an exhibition. Before, not so much was actually required in the way of content. The entry of the curator into the art world underlined the fact that someone who curates an exhibition should have a stronger element of analysis of the surrounding world and an ability to place the exhibition in a wider context – both within and outside the art world. 26
A love story, 2012/13 Oil on canvas 203 x 209 cm 27
Today the curator needs to be well informed about more than just the strict theory of art, although it is appropriate that you are well up on the contemporary art scene. In fact it is a must to be internationally minded and to be part of an international network in order to formulate a curatorial idea that can get a hearing in a wider circle. Today as a curator you have to be aware of why you have to mount the exhibition right here and now in this place on this occasion with these particular works, and you must be able to relate it to contemporary international currents in the intellectual field, and preferably also to real political events. Other important ingredients are instinct and networks, and sometimes it does no harm to have a good deal of luck. It can be seen as a great demand on a curator that you have to be ‘into’ so many fields, but at the same time that is what makes the work exciting. It is worth noting that what makes the work on an exhibition so interesting, actually belongs to the time before the exhibition is inaugurated. This involves the work with conceptual, curatorial ideas, research and realization, and not least the meetings and discussions you have with the artist besides studio visits. Certainly, there are many artists today who have their whole studio in their laptop; but it is still customary to have a studio. The studio is usually an exciting environment to which few people have access; this is where you find work in progress, in storage, unfinished works, rejected works, and things the artist absolutely doesn’t want to show anyone – especially a public. The curator normally makes a selection of works on the basis of the curatorial idea – more or less in a dialogue with the artist; or asks the artist to initiate new works. But whichever is the case, the curator is assigned the role of gatekeeper between what the artist wants to show the public and what the public is in fact permitted to see. And in practice one of the curator’s main functions in the art world today is precisely to be a gatekeeper with the aim of maintaining an idea of quality. It cannot be denied that the curatorial work, which is intellectual, practical and logistical, can at the same time be incredible frustrating. There is much that can go wrong along the way. But the challenge is also a part of the actual process of working towards an exhibition in collaboration with the artist/artists. Another exciting phase is when the selection has been made and the physical installation process itself is in progress at the exhibition venue: seeing the works being unpacked from their crates, when you can start placing them against the walls that you intend as the background for the specific works. The reshuffles. Once more, there are discussions about the placing of and relations among the works that begin to interact with one another, perhaps in unexpected ways; an instructive process where a centimetre can determine whether something looks good or not. Works that ‘fall outside’ the totality are weeded out. Often you clear things out one more time and sometimes you add something else. The goal is to get an exhibition that coheres. And as a rule you work with and trim down the details until the opening, when everything has to be ready. Paradoxically, it is with the physical handling of the works and the logistics that you often benefit more intellectually from the growing exhibition and the individual works. And here an asymmetry arises, inasmuch as for the majority of curators, as well as for many artists, it is the work up to the exhibition that constitutes the central aspect of the work with the exhibition – the fruitful, energetic process – while for the individual visitor it is after the opening that the exhibition begins. 28
Normally the public get to experience a more or less static exhibition where nothing is changed during the exhibition period. Even if a few works are ’work in progress’, it usually can be hold within the theme of the exhibition. Many times there are also difficulties in practice with getting the public to take a real interest in works that are conceived as ‘work in progress’. In-house curators have more opportunities to follow up on their exhibitions in the course of time, but for temporarily engaged curators the project is normally more or less concluded, and they travel on to the next venue. In reality the curator and the visitor encounter the artist, the artwork and the exhibition against different backgrounds. For the curator and the artist the exhibition is the result of a process, but one where the various elements that have led to the result cannot simply be transformed and conveyed to the visitor by a more or less static exhibition. It is clear that for the curator and the institution it is a challenge somehow to communicate the process and the energy in the finished exhibition. At the same time, as a visitor, you perhaps need to be more aware that there can be thinking in the exhibition that means you have to try to gain more thorough knowledge of the premises behind the exhibition – it isn’t something that is simply served up. Many institutions and curators have made use of so-called artist conversations or curator presentations, which usually enhance the interest in the exhibition and the artist.
Respekt!, 2007 Oil on canvas 140 x 199 cm 29
But far from all artists are interested in participating in such dialogues. Not rarely, they think the exhibition speaks for itself. Quite simply, they rely on their presentation, but perhaps often forget that the process leading up to the exhibition also gives the artist an expanded frame of reference that easily goes over the heads of the public. It can be mentioned in passing that there is one small exception. In many places in Sweden the ordinary visitor can get the feeling of an artist’s studio from the various ‘art tours’ that are offered, especially in the Easter period. These give you the opportunity to meet the artists in their studios. However, these occasions are often ‘arranged’ – for example the artist has tidied up and removed the sort of thing he or she doesn’t want to show the public. Sometimes artists are renting centrally situated studios near to the throroughfares in order to get closer to the public. In my view the art tours still present a better opportunity to get the feel of an artistic process than a ‘salon’ of the more traditional kind. The decision to give the artist Alba S Enström a really large exhibition space that could function as a temporary studio was not planned from the beginning, although I did think about the above-mentioned issues around the practice of the exhibition. Nevertheless, the situation was that some time ago I had already planned an exhibition with Alba where the initial curatorial concept was to have a raw feeling as a benchmark. To convey a notion of the energy that Alba’s artistic practice communicates. It was to be an exhibition just as unpolished as the artist’s frame of reference. Alba’s attitude to art – and to painting in particular – actually came at first by way of punk; that is, a kind of irreverent approach to technique, but with a greater commitment to communicating content. Yet even though the attitude from punk has played a crucial role for the way Alba’s artistry has developed, over time the artist has taken an interest in all kinds of underground culture – or perhaps rather searched for areas outside official bourgeois acceptance such as bondage, popular culture or how Internet dating looks. Coincidentally, Alba was forced to change studio at the time for the exhibition and furthermore he had been interested in changing his environment – from Copenhagen to somewhere else, at least for a period. An important quality for a curator who works with contemporary art is to be quick on your feet, to be able to seize an opportunity. So when Alba told me on the phone that he was going to have to get a new studio, I called him the next day and asked whether the exhibition locality could function as a temporary studio. After a little reflection Alba said yes. Neither of us was fully aware of which way this would go. It was taking a conscious risk. Prior to installation, everything was transported from Alba’s studio to the exhibition space: work in progress, works finished and unfinished, rolled up canvases and works on paper, easel, brushes, tubes of paint, his artist’s armchair, storage facilities, sketch material, a reference library, periodicals etc. A total of thousands of paintings, drawings and cartons that filled more than three delivery vans. A stock of perhaps a quarter of a century of production. There was no cleaning up before the exhibition. The space was quickly quite overburdened with things and took on the character of a studio and stores. The remarkable thing for me in my capacity as curator of the exhibition was that once everything stood there on the premises a few days before the opening, there was nothing more for me to do than await the actual opening. An extremely odd feeling for an exhibition director/curator who wants to have control of the end result, from the individual placings of the works to the configuration of the totality, and how details like title 30
The amazon warrior, 2006 Oil/acrylic on canvas 150 x 100 cm 31
plates are positioned. Now it was instead up to the artist to install himself in his new studio and start to work. In reality the curator and the institution renounced all control of how the space was to look on the final day of the exhibition. Obviously, using the exhibition space directly as a studio involves a lot of questions for all the parties: for many artists the studio is a sacrosanct place. De facto, a workplace. What was it like for an artist to work directly in front of a public that was present? True, Alba was given the freedom to work when he wanted, not necessarily during the opening hours of the institution. But as things turned out the artist often worked during opening hours while the visitors were walking around in his studio. The visitors who came back were able to see the artistic process: how the paintings grew with time, how some were left aside and others were taken out. In the studio, too, the music that has been important to Alba through the years rang out – for example The Sex Pistols, The Ramones or Patti Smith: music he usually listens to in the studio and to which he often refers in his works. The idea was to give the visitor a glimpse of an artistic process, a process for the most part inaccessible for the visitor. How does the work develop in a studio? Here the visitor could see Alba’s oeuvre developing. To see works – old as well as new – which are perhaps always dropped before exhibitions. The works that the artist never takes along to exhibitions, or which a curator never chooses. In this exhibition there was no gatekeeper. No one to make any selection for the public (apart from the curator’s initial choice of the artist). Not least, you could justifiably ask whether this was an exhibition at all. In favour of the claim, it was still about a presentation of a selected artist’s works. There was a curatorial idea for a certain content in the sense that there was an ambition to show an artistic process to a public. In addition the activity was surrounded by the practice of the exhibition form; it still took place at an art institution in an exhibition space, and standard elements of exhibition practice were there, such as invitations to the opening, the opening itself, the invitation to the press and programming activities (extensive for this particular exhibition). Against the claim that this was an exhibition is the question whether we see it as a conscious display of something selected and presented such that the recipient understands what is presented as exclusive and valuable. This was more a visit to the factory and warehouse than to a showroom where the grunge and the unfinished had been peeled away. As an extension of this, there was an ambition on the part of myself and the institution that some kind of understanding, not only of Alba’s artistic practice – but of artistic practice as a whole – was to be enhanced. This turned out to work very well. Alba quickly installed himself in the studio and the process was in motion. Obviously, it is difficult, such a short time afterwards, to say whether this show fundamentally affected the whole future of his oeuvre. Furthermore, you can’t have this kind of interaction in every exhibition, and perhaps it wouldn’t be desirable either. Nor would all artists be able to cope with visitors looking over their shoulder. Alba’s art, on the other hand, was to prove exemplary in this case. Quite in accordance with the initial curatorial idea, Alba’s unstinting energy and multi-layered artistry was communicated to many visitors.
Martin Schibli is a curator and art critic. Translated from Swedish by James Manley. 32
Elke Silvia Krystufek and her deamon, 2007/08 Oil/acrylic on canvas 150 x 140 cm 33
A day in an artist’s life, 1985 Collage 41 x 30 cm 34
You and me, 2010 Collage 18.5 x 18.5 cm Private collection 35
The couple, 2012 Oil/acrylic on canvas 203 x 195 cm 36
Independence, 2013 Oil on canvas 200 x 167 cm 37
And all that music ...
Supervised by their teacher JĂśrgen P. Platzer, students from Ă–lands Konstskola II created a show within the exhibition involving installations, paintings, drawings, sculptures and a golden retriever.
Artist talk with the Russian curator Maria Kotlyachkova.
Another artist talk took place between Alba, his artist colleague Ă…sa Jungnelius and Katarina SjĂśgren.
Girls’ talk. Part I, 2012/13 Acrylic/oil on canvas 220 x 202 cm 40
I want to be a Mensch ..., 2013 Acrylic/oil on canvas 202 x 210 cm 41
The female lovers, 2012 Oil/acrylic/ink on canvas 200 x 182 cm 42
Proud woman, 2010/11 Oil/pastel on canvas 203 x 109 cm 43
The Artist talk Edited by Torben Grøndahl
Maria Kotlyachkova and Alba S. Enström Kalmar Konstmuseum 28th November 2012
splendid idea to install Alba’s entire studio in the museum and letting him work there in an open workshop interacting with students and visitors from the region and abroad.
Prologue by Maria
Some critics have been focusing a lot on Alba’s working material such as pictures from magazines and television but this is not the main issue or secreet. In my eyes, it’s rather the story told and experienced by us, than the picture itself, that counts.
Alba has told me that music is one of the core elements of his art. So, for a start I would like to comment on his art by music as a medium. My personal favourite is Arthur Russell. A musician little known until recently and according to the critics because he neither finished his tracks nor fulfilled his contracts. A restless soul, totally given to the power of his talent. Unconventional and free like his music which can’t be described by style or genre. The first impression by the producer, who discovered him, was that the music seemed unfinished. But for Arthur it was ok. ”It’s a music independent of social boundaries”, was his comment. Like Arthur, Alba creates in a certain rush. Sudden messages demand to be sent right now, right here! When I was acquainted with Alba’s paintings and drawings, I did recall my first impression of works by Jean-Michel Basquiat. At the beginning of his short career, Basquiat was working on paper and many works were carelessly thrown on the floor. On some of those you could even see the brand of his sneakers.
Interview Maria: If you would make music, then how do you think it would sound like? Alba: Maybe like electronica with influences of punk and jazz. When I was younger, I played the piano a bit, so definitely it would contain some piano rhythms, too. By the way, I was asked to make a play-list for this show and I did suggest some favourites from my adolescent years i.e. Bob Dylan, Iggy Pop and Patti Smith and it showed to be so good for me to have these ‘friends’ by my side. Maria: And what about other sources of inspiration?
”Art is an attitude” to quote exhibition director Martin Schibli.
Alba: My inspiration comes from what I hear, see or read but the sources are rarely to trace in the final work. During the working process, the flow of impression in my mind transforms like in a kaleidoscope.
So, without a certain knowledge of an artist’s personality, you might easily get a wrong impression of the work. It was, therefore, a
Maria: If a magazine, e.g. Vogue did ask you for for a close interview, would you then accept it and if so, how much would you reveal?
44
The fashion model, 2012 Acrylic/ink on bord 40 x 30 cm 46
Alba: Yes, why not? It could be interesting. You see, I don’t need to hide anymore. I would speak openly about my life and my work, however, there might be a few secreets to withhold. Maria: Personally, I’m very much interested in art therapy and I do know some artists using therapy in their art simply to heal themselves. It seems to me that you, too, have something unsolved inside yourself. Some kind of deamons? Do you feel that art helps you in any way? Alba: Art has been and still is a big part of my life and, no doubt, it has helped me mentally. It helps me to concentrate on other things than art and maybe it also helps me in keeping my deamons away. Maria: Many male artists, among them the abstract-expressionist Willem de Kooning have explored the subject of women. Do you feel that also you are studying women? Alba: Yes, by studying women, I’m getting a better understanding of myself and in addition to that I do achieve a better perception of the female side of my personality. Maria: I do notice that some videos are running in your museum studio. Why is that? Alba: This was my curator’s idea and it has showed to be crucial for me to have this involvement of a video programme running as an inspiring source and hopefully also as an enchanting element for the visitors.
Editor’s notes: Arthur Russell 1951-1992. American cellist, composer and performer. Jean-Michel Basquiat 1960-1988. Afro-American neo-expressionist, Basquiat is mostly known for his powerful street art works but also for his close co-operation with Andy Warhol. Willem de Kooning 1904-1997. Iconical Dutch-American abstract expressionist contemporary with Arshile Gorky, Robert Motherwell, Jackson Pollock, Helen Frankenthaler and others of The New York School. Marlene Dumas 1953. South-African born artist. Settled in Amsterdam 1976. In her works, Dumas uses the human figure as a tool in order to critizise some of the contemporary issues of racial, sexual and social character. Elke Silvia Krystufek 1970. Austrian artist known for her consistent exploitation of her own persona through various artistic expressions such as photography, performance, painting and drawing. Tracy Emin 1963. London based British artist. Emin’s art is a reflection of her own life and takes many forms, from her early installations till nowadays drawings and photographical works.
Maria: Finally, who would you point out as your most congenial, fellow artists? Alba: Marlene Dumas, Elke Silvia Krystufek but also Tracy Emin. In each their way, they have influenced me and my work.
47
The good fairy, 2009 Watercolour/ink on paper 40.5 x 29.5 cm 48
Hommage Ă Marc Jacobs, 2012/13 Acrylic/gouache/ink on paper 65 x 50 cm
Green day, 2013 Acrylic/ink on paper 77 x 57 cm Private collection
The fashion boy, 2012 Gouache on paper 76 x 56 cm
Statement by Marc Jacobs, 2012/13 Gouache/ink on paper 77 x 58 cm 49
Dimanche l’après-midi, 1984/85 Collage 41 x 30 cm 50
Phantastische KĂźnstlerinnen, 1985 Collage 41 x 30 cm Private collection
51
PietĂ , 2005/06 Oil on canvas 120 x 100 cm 52
Sad ..., 2011 Oil on canvas 100 x 90 cm 53
Kiss the frog ..., 2008 Acrylic/ink on paper 65 x 50 cm 54
Les fleurs mortes, 2008 Acrylic/spray/gouache/ink on paper 65 x 50 cm Private collection 55
My girlfriend’s shoes, 2010 Gouache/acrylic/spray on paper 30 x 30 cm 56
Walking on the moon, 2009 Oil/acrylic-spray/ink on canvas 116 x 91 cm 57
Deception, 2012 Oil/crayon on paper 140 x 100 cm 58
Sky high ... , 2009 Oil/gouache/acrylic spray on canvas 89 x 67 cm Private collection 59
Biography 1960 Born in Stockholm, Sweden 1985-1992 Studies at The Royal Danish Academy of Fine Arts in Copenhagen. Alba S. Enström has exhibited in Scandinavia and abroad. He is represented in several official as well as in private collections in Denmark, France, Germany, Italy, Poland, Russia, Sweden and Switzerland. The artist has been awarded by the Danish and Swedish National Arts Foundations.
Bibliography 1999 Ib Monrad Hansen, Alba and nature ISBN 87-986888-0-4 2001 Max Liljefors, Bonnard goes bondage ISBN 87-986888-1-2 2004 Martin Schibli, Painting as an attitude ISBN 87-986888-2-0 2006 Erik Steffensen, Poetry or reality ISBN 87-991476-0-2 2009 Bo Nilsson, Some notes on Alba S. Enström ISBN 978-87-991476-1-8 2010 Lars Ravn, Introduction by a colleague Exhibition catalogue - Corner, Copenhagen 2011 Katarina Sjögren, Through love and emotions… Interview - Crystal, Stockholm 60
The modern dandy, 2013 (Work in progress) 140 x 70 cm 62
The hidden side of the eye By the Editor.
From the early years, Alba S. EnstrĂśm has been preoccupied by existential questions like sexuality, love and death. His paintings and drawings are medleys of facts and fantasy created by picking and choosing among personal references and quotations out of context - all influenced by a current stream of information in a turbulent time. Through his work Alba invites us on a tour into a peculiar and unpredictable universe, which might leave some of us with more questions than answers.
Edvard Munch, Hendene, The hands, 1893-94. Oil/crayon on cardboard. 91 x 77 cm Munch-museet, Oslo. MM M 646 (Woll M 336) Photo: Munch-museet. All rights reserved.
Personally, I have been following his career for more than 20 years, and I see Alba as an artist of great complexity and originality.
What is art? Art grows from joy and sorrow but mostly from sorrow. It grows from the human life.
Not seldomly, his inspiration is rooted in a personal inferno and this might be one of the secrets behind his work.
I do not believe in art not forced by the human urge to open one’s heart. All kind of art, literature and music has to be made of your life blood. Art is your life blood.
In my eyes, Alba does not paint what he sees but what he thinks and this leads me to the following words by Edvard Munch:
Nature is solely not what an eye can see - it is also the impressions within the soul - images on the hidden side of the eye.
Edvard Munch. Norwegian artist 1863 -1944. An early front figure among the Expressionists.
63
IMPRESSUM Curator of the exhibition Martin Schibli Curatorial assistant Emmeli Person Authors Martin Schibli Katarina Sjögren Torben Grøndahl Translation James Manley Dan Quinn Interview Maria Kotlyachkova Photographers Erling Lykke Jeppesen Evert T. Olsson Emmeli Person Torben Grøndahl Joakim Sandqvist Munch-museet Graphic designer Bartek Dabrowski Printed by Toptryk, Denmark 2013 Editor Torben Grøndahl Publishers Alba S. Enström Kalmar konstmuseum Torben Grøndahl ISBN 978-87-991476-2-5 Copyright © Alba S. Enström, Martin Schibli, Katarina Sjögren, Kalmar konstmuseum, Maria Kotlyachkova and Torben Grøndahl Special Copyright © – Page 63 Munch-museet / Munch-Ellingsen gruppen / billedkunst.dk 2013 All rights reserved. No part of this book may be used or reproduced in any manner whatsoever without prior permission in writing from the publisher except in the case of brief quotations embodied in critical articles and reviews. www.alba-art.com
www.kalmarkonstmuseum.se
www.torbengroendahl.dk
Distribution: torben.groendahl@mail.dk