Sara Lundberg och Sara Stridsberg laddar växelvis ord och bild i ett tidlöst möte Ingenting tillrättalagt på Beckomberga

from Bazar Masarin Januari 2020

by Bazar Masarin

Ett sommarbarn, en sommarbok

Omslag: Dyksommar/Sara Lundberg, ill. av Sara Lundberg Mirando 2019

Dyksommar Sara Stridsberg & Sara Lundberg Mirando 2019

Sara Lundberg och Sara Stridsberg laddar växelvis ord och bild i ett tidlöst möte Ingenting tillrättalagt på Beckomberga

Dyksommar är en spinoff på förra akademiledamoten Sara Stridsbergs självbiografiska roman Beckomberga. Ode till min familj. Här finns en stor medvetenhet. Färgerna - akvarell, gouache, akryl - utgör i nutid emotionella och intensiva element, men även lugn. Den raka, poetiska texten är kort och stillsamt tillbakablickande, men innehåller också farligheter. En ledsen pappa har försvunnit. Han klipptes ut ur familjebilden där dottern och kvinnan sitter kvar vid köksbordet. En tredje assiett är framdukad, men den är tom på smörgås. Augustprisade Sara Lundberg speglar konstnären Helene Schjerfbecks uttrycksfulla människoansikten och tillägger sitt eget geniala signum i blickarna. Ett uppslag med vårdrumsinteriör parafraserar Nils Dardels Den döende dandyn. Pappan är omhändertagen. Han gråter och verkar ha glömt bort viktiga saker. Flickan Zoe ställer ekande frågor. ”Hur kan man inte vilja leva när jag finns?” Eva Selin

Sara Lundberg står på barnets sida när hon använder färgkod för att mildra textens hotfullhet. Rött är en tråd att följa. Pappans tomma köksstol är röd liksom de andras, och signalerar hopp om återförening. Mamman är tyst och frånvarande men bär samma röda ton på sin kappa som Zoe på sin jacka. Det finns trygghet. När flickan sitter själv på bussen för att hälsa på den saknade som inte vill ha besök, har en röd ryggsäck fått följa med hemifrån. Unga Sabina iklädd badrock och blått pärlhalsband kommer fram till Zoe i dagrummet och kallar henne för skitkorv. De två blir vänner. I röda baddräkter simtränar de i ett grönskande trädgårdshav, eller springer i surrealistiska trappor. ”Min pappa blev aldrig riktigt glad.” När han lämnar Beckomberga med bussen, Zoe tätt intill på sätet, gör han det i gul skjorta.