Mirabell och Astrakan

Maria Jönsson

Mirabell och Astrakan

av Annika Thor & Maria Jönsson

Bonnier Carlsen 2019

Text: Madeleine Renoux

”Scenen är en lekplats. Kala träd och en gungställning i mitten. Där hänger en trasig gunga. Bakom trädet skymtar en parkbänk. Över lekplatsen vilar en lugnande rosa himmel. Dunk, dunk, dunk! En trasig gunga slår mot stolpen. Ingen här. Jo, nu kommer någon!”

–Vet du vad jag tror? mumlar Mirabell.

–Prata högre! ropar Astrakan. Jag hör inte vad du säger!

–Vet du vad jag tror? piper Mirabell, fast ändå ganska tyst.

–Nej, skriker Astrakan, och det vill jag inte veta heller!

Så inleds "Mirabell och Astrakan, en bilderbok skriven av Annika Thor och illustrerad av Maria Jönsson, som bygger på en pjäs med samma namn av Annika Thor. Det är deras andra bilderboksprojekt tillsammans. 2014 utkom bilderboken "Flickan från långt borta".

På nästa uppslag får vi se vem det är som har kommit. Det är Mirabell som börjar gunga. Vi får i texten veta att Mirabell tycker att det är skönt att det inte finns några dumma vid lekplatsen. Hon gungar och på nästa uppslag ser vi i bilden att Mirabell får någonting kastat på sig som träffar huvudet. Är det en kotte? Texten säger bara ” AJ” så här behöver vi läsa bild och text tillsammans för att förstå vad som händer. Det är Astrakan som har kommit och läsaren anar att det var hon som kastade, även om det inte sägs i texten.

Precis som titeln på boken säger så är det Mirabell och Astrakan som är bokens huvudpersoner. De är väldigt olika och det kan man märka genom hur Annika Thor beskriver hur de samtalar. Mirabell viskar, tittar ner i backen och är tyst och Astrakan bestämmer att Mirabell inte får vänta på lekplatsen.

För väntar gör de båda två, på Någon som ska komma. Likt Vladimir och Estragon i Samuel Becketts pjäs "I väntan på Godot", väntar Mirabell och Astrakan på någon som kan bryta deras utanförskap och ensamhet. Mirabell är rädd och vågar inte visa vad hon vill. Astrakan blir arg och hamnar ofta i slagsmål. I samtalet med varandra utvecklas de båda, blottar sig själva och förändras. Mirabell vågar till slut säga vad hon vill och Astrakan får för första gången höra att hon är en bra kompis. De kan bli vänner.

Sista bilden i boken visar lekplatsen igen. Kala träd och Mirabell och Astrakan som gungar tillsammans i däckgungan i gungställningen. Gatlyktorna har tänts. ”Snart är det kväll. Lamporna tänds.” säger texten, men i bilden kan vi också se att högst upp till vänster står det en person bakom ett träd. Är det Någon? Vad kommer att hända på lekplatsen när Någon kommer? Det är upplagt för en fortsättning.

"Mirabell och Astrakan" är en fin bilderbok, med enkla, sparsmakade illustrationer och en text som är poetisk och samspelar med bilderna. Jag tycker om budskapet som är att trots att vi är olika kan vi se bortom rädslan och ilskan och hitta varandra och slippa vara ensamma. Den intertextuella kopplingen med Becketts "I väntan på Godot" är underfundig, men går förstås barnläsaren förbi. Men det gör ingenting. Barnläsaren kan istället känna igen sig i den längtan efter en Någon som förstår, som både Mirabell och Astrakan känner. Bråket om gungan kan också leda till intressanta samtal i en barngrupp, om hur vi ska leka tillsammans på lekplatsen. En miljö som barnen käner igen, där vi lär oss samspela med varandra och respektera varandras olikheter.