Min katt Koozy / Madeleine Renoux

Min katt Koozy

Min katt Koozy Anastasia Qarawani & Maja Kastelic Atrium Förlag 2020

Min katt Koozy, Anastasia Qarawani & Maja Kastelic Atrium Förlag 2020 Madeleine Renoux

Att ha ett alldeles eget djur att ta hand om, att gosa med och som kan trösta när man är ledsen, är en önskan för många barn. Vänskap mellan barn och djur är ett vanligt tema i barnlitteraturen och det finns många fina beskrivningar av denna vänskap i böcker av till exempel Astrid Lindgren. Oförglömliga vänner som Emil och hästen Lukas, Tjorven och hunden Båtsman, Olle och hunden Svipp och Mio med hästen Miramis. Det kan handla om en vänskap som består under hela barndomen eller vänskapsband som tar slut om djuret försvinner. I vänskapen till djuret kan barnet uppleva känslor och även träna sig i att kunna hantera känslan av förlust. Min katt Koozy är en bilderbok som handlar om vänskapen mellan en pojke och hans katt. Boken kommer att ges ut av Atrium förlag i augusti 2020. Anastasia Qarawani har skrivit texten och boken är illustrerad av Maja Kastelic. I den här bilderboken är temat just förlust och hur pojken hittar ett sätt att gå vidare när katten Koozy försvinner. Berättarrösten i Min katt Koozy tillhör en liten pojke som berättar om sin katt Koozy. Läsaren får inte veta vad pojken heter utan han är ”jag” genomgående i texten. Genom att använda sig av jag-formen låter bilderboksskaparna sina läsare möta ett barns tankar och upplevelser. Pojkens berättarperspektiv kommer fram i både text och illustrationer, även om illustrationerna är skildrade från ett utifrån sett öga. Redan på första uppslaget är det dock pojkens perspektiv vi ser i illustrationen. Texten på detta uppslag beskriver kattens utseende och att pojken blir trygg av kattens närvaro: ”När Koozy och jag sover tillsammans i mitt lilla rum är jag aldrig rädd för monstren som gömmer sig i mörkret.” I illustrationen kan man se svansar av monster som lurar i rummet och det är barnperspektivet vi möter, eftersom ett vuxenperspektiv skulle vara att det inte finns några monster att vara rädd för.

Plötsligt en dag försvinner Koozy. Pojken letar överallt, men han hittar inte katten. Nu när katten är borta kan inte pojken sova på grund av alla monster i rummet och i illustrationen kan man se hur rummet har tagits över av drakliknande monster och en jättespindel. Pojken väntar på att Koozy ska komma tillbaka och frågar sin mamma om hon tror att katten har gått för att leka med något annat barn, men hon lugnar och tröstar honom med att Koozy tyckte så mycket om pojken, så att det har hon nog inte gjort. Rummet fortsätter att vara fullt med monster på nätterna och kontrasten mellan illustrationerna av natten och dagen är stor. På dagen är pojken ute och letar i en storblommande trädgård i ljusa färger och på natten har till och med byrån i sovrummet förvandlats till ett monster. Illustrationerna av nattens monster sätter bild på pojkens oro över att katten Koozy är borta. Kommer hon någonsin att komma tillbaka? Bilderna kan verka lite skrämmande för ett litet barn tycker jag, men pojken har också sin mamma med i berättelsen som svarar på frågor och ger tröst Ur: Min katt Koozy, Anastasia Qarawani & Maja Kastelic Atrium Förlag 2020 och symboliserar en trygg vuxennärvaro. Vändpunkten i berättelsen kommer när pojken möter grannflickan Sani som är ledsen för att mamman beskriver var hon tror att katten är hon också har förlorat sin katt. Hon berättar nu. ”Katterna ger sig iväg långt, långt bort för om sitt sätt att hantera förlusten av katten, att bo nära regnet, stjärnorna och månen. Det nämligen att hon skriver ett brev till sin katt är deras ögon som lyser upp natthimlen så att varje dag. När Sani sedan sover, kommer de små barnen inte behöver vara rädda för katten och läser breven om Sani blundar. mörkret”. Pojken förstår nu att Koozy har försvunnit Pojken kan sova lugnt på natten igen trots att för evigt och bokens finaste ögonblick är när Koozy är borta, eftersom han vet att hon har 241

© Maja Kastelic

det bra, men också eftersom hon finns med honom i stjärnhimlen. Han berättar om detta för Sani som blir hans vän i sorgen och i förlusten. Pojken förlorar sin katt, men vinner en vän i Sani. Den här berättelsen berättar på ett lågmält och fint sätt om hur ett barn lär sig hantera en förlust. Illustrationerna förstärker barnets känsla av rädsla, men beskriver även tryggheten som pojken finner i att veta att Koozy finns med honom ändå trots att hon inte är där längre. Detta är en bok att högläsa tillsammans barn och vuxen och samtala om innehållet. Det är en bok som ger hopp och tröst även i en svår stund.

© Maja Kastelic

Syskonvecka Matilda Ruta Rabén & Sjögren 2020

Syskonvecka

Carola Forslund

Föreställ dig känslan att längta efter någon så mycket att man nästan går sönder. Det gör Russin i bilderboken Syskonvecka. Russin längtar så mycket efter sin storasyster Kaninis. Men Kaninis är hos sin mamma varannan vecka och de kommer inte att ses igen förrän det blir pappavecka. Russin kan inte vänta till dess. Hon vill ha Kaninis NU.

Det är bara Kaninis som Russin vill fiska och köra dansstopp med. Alla andra kan faktiskt åka hem, för de är inget att ha.

När föräldrar separerar förändras vardagen för många barn. De kanske bor varannan vecka hos föräldrarna eller hamnar i nya familjekonstellationer. Detta har också skildrats i flera barnböcker som berättar hur det är att sakna en förälder, att flytta mellan två hem eller att få ett nytt litet syskon i den nya familjen. Men hur är det att vara den som inte flyttar mellan familjer, utan som istället är den som väntar och längtar efter ett syskon som bara bor där halva tiden? I Syskonvecka är det just dessa känslor som lyfts fram. En längtan efter ett syskon som man bara får träffa varannan vecka. Syskonvecka är den första delen i Matilda Rutas nya bilderboksserie Strandskogen som handlar om relationer och som tar barnets känslor på allvar. Varje bok ska fokusera på ett djur och en känsla. I just denna bok fokuseras det alltså på Russin och hennes längtan efter storasyster Kaninis. Russins känslor får stort utrymme. Hennes längtan och saknad efter Kaninis är stor, men stor är också kärleken till storasyster, liksom glädjen när Kaninis kommer hem till familjen igen efter mammaveckan. Boken har ett så fint barnperspektiv. Som vuxen kanske en vecka går alldeles för fort, men för ett barn kan samma tid kännas väldigt lång. Det är lätt att leva sig in i Russins saknad när hon tränar simtag utan att Kaninis kan se henne. Lika lätt är det att se hennes frustration när hon vill dela allt hon gör med Kaninis, men det inte går eftersom Kaninis är hemma hos sin mamma i Rosengård medan Russin är med sin familj på skärgårdsön.