Vi går till parken/Jessika Berglund

Vi går till parken

Jessika Berglund

Det är en stor bok, en tung bok, en tegelsten i dess rätta bemärkelse. Med bilder som gör mig både glad och imponerad, de överröstar allt möjligt när jag läser.

Bokens text också. Men sen är det ändå texten som binder dem samman och gör dem till en bok, en park, en skog i staden.

Jag tänker att med en illustratör som

Alemagna krävs det en hel del av författaren.

Det måste nog vara en erfaren, etablerad, poetisk och modig författare som Stridsberg för att det ska fungera. Vi andra skulle inte våga stå där, med våra små ord mitt i detta hav av bilder. Vi skulle spolas bort. Men nu går det fint, nu blir det dans och sammanhang och park och lek. Jag tänker att Alemagna har gått till parken många, många gånger och liksom känt och sett och luktat och upplevt. Och då har det varit regniga dagar utan löv, inte jättekallt men kanske lite halväckligt sådär som det ofta är i Göteborg. Jag har tur för jag tycker om mulet gråväder med duggregn och 9-15 plusgrader. För att det är vackert då och så luktar det så gott. Alemagnas bilder luktar. Jord och multna löv och blöt sand luktar de, och våta kläder. Handflatorna får en speciell lukt när man har klängt hela dagen i en klätterställning av järn. Till det kommer barnsvett, kanske lite kiss, svettiga smörgåsar och en däven doft från parkens café. Där kan man få en klämd toast med ost och skinka till ett ganska rimligt pris. De vuxna står för sig själva en bit bort. Därifrån ser de allting liksom i getögat medan de kikar på mobilen och pratar med rätt obekanta med-föräldrar. Kanske smygröker de med ryggen till, då tittar vi inte. Alemagnas måleri är så lustfyllt! Det är som att hon har arbetat baklänges, eller i alla fall fram och tillbaka och sen fram igen för först ligger där en bakgrund av allmänt höst/vinter/vår-väder på kanske grått papper.

Vi går till parken Sara Stridsberg & Beatrice Alemagna Mirando 2021

Vi går till parken , Sara Stridsberg & Beatrice Alemagna. Mirando 2021 Ur:

Vi går till parken , Sara Stridsberg & Beatrice Alemagna. Mirando 2021 Ur:

Den är målad med bred pensel eller trubbig krita, så roligt att jobba i stort format! För visst är det här stora bilder? Det måste det vara. Och sen lite miljö ovanpå det, några buskar kanske eller träd och klätterställningar och så figurerna som antingen sparats ut eller målats ovanpå med färg som är lite, lite genomskinlig. Bilderna blir fulla av tankar när det är så där genomskinligt. Den bakersta bakgrunden – himlen – målas sist. Ovanpå det andra! De små detaljerna som gjorts med penna ligger också högt upp. Fast ibland har de sparats ut, som negativ mellan målade ytor. Allt är över huvudtaget väldigt målat - plastiskt tror jag man säger - vilket gör bilderna leriga och rimliga på ett sätt som förstärker leken. Över alltsammans vilar ett stort allvar. Som att leken är ett arbete, vilket den ju är. Det är ingen som skrattar men de ser inte heller ledsna ut. De bara gör det de gör och det är viktigt. Rörelse, kropp och personlighet är tydligt i bilden, men det syns inte så många ansikten. Det gör inget. Ansiktena saknas inte på riktigt när varelserna är så absolut levande. Dessutom är det här en kollektiv berättelse. Det är VI som går till parken, vi allihop. Någon enda är en annan, i gul regnjacka och säregen doft men alla vi andra är VI. Till sist blir det nästan musik, jag tror att det här kanske är ett stycke samplad lek. En gång för länge sedan kände jag en som hade en dator där han spelat in olika ljud. Som skratt och kylskåpsdörrar och regn och sådant. Dessa la han sen i hela skalor att spela på. Det är mer än trettio år sedan. För kanske sex år sedan gick jag en rätt seriös romankurs där Sara Stridsberg var en av lärarna och då lärde jag mig ordet materialitet. Och jag insåg jag är mycket intresserad av det, nämligen av hur pappret, typsnittet och bläddrandet kan användas aktivt som en del i berättelsens uttryck. Den kursen handlade om den oftast bildlösa romanen. I en bilderbok är materialet ändå tydligare. Och i den här boken är papperet en av de berättande rösterna.

Bokens formgivningen är gjord av Beatrice Alemagna och Jenny Franke, som också är redaktör. Den är tung och påkostad. Kanterna har skurits med ett tvärt snitt som bildar en gräns mot världen utanför. Allt som inte är parken är bortskuret. Snittytan får mig att tänka på ved. Och papper görs ju av trä, det är fint att bli påmind om det. Bokryggen är en bräda fast av papper, hårt papper. Varje docka består av bara ett ark. Pappret är tjockt och styvt med matt glans. Det är ett underbart papper, om man skulle få lov att välja papper så hade man valt det här. Sömmarna syns inte och inga skarvar. Är bilderna limmade in i boken? Består varje sida av tre lager papper? Det verkar så. Som illustratör vet man att alltid förhålla sig till viket mitt på uppslaget, att inte lägga viktiga detaljer där för de kan gå förlorade. Det här förfarandet gör varje bild HEL men samtidigt ser bilderna ut att vilja hoppa ur boken, som att inget håller dem fast. Föll boken isär skulle bilderna fortsätta att vara hela och liksom självständiga, men den faller inte isär för allt är mycket omsorgsfullt limmat. Jag gör en läsning till, det är kallt och jag ligger på golvet framför kaminen. Nu vill jag fånga texten. Den här berättelsen är inte så mycket driven av handling. Den repar lite upp sig, jobbar inte precis med början–mitten–slut och stegringar och grejer, men liknar den verkliga leken. Som liksom bara rullar på. Man gör något, grejar, håller på. Sidantalet är stort men det finns ingen lång och sammanhängande text. Istället bjuds läsaren på ett stort antal små textbitar som tillsammans formar en lång slingrig stig. På det viset påminner texten faktiskt ganska mycket om en park. Kanske är boken ett porträtt, snarare än en berättelse? Ja! Ett porträtt är det! Detaljerat och väldigt realistiskt men samtidigt sitter det där och småler som om det väntar på att läsaren/ tittaren/lyssnaren ska fylla i med sin egen park. Det står Ibland händer så mycket att hela världen kantrar. Och sen lämnas utrymme för läsaren att veta det. Hur det kantrar. Hur så mycket händer. För i parken har vi ju varit. Och det står Träden har stått här i tusen år. Då är det en riktig plats! En alldeles levande park och när man kliver in där med sitt lilla liv är det väl klart att världen kantrar! Själv vill jag helst gå i skogen. Men, parken är en skog i staden. En gång intervjuade jag en mamma inför en text om skog. Och hon sa så vackert, att för den som är liten kan en dunge vara som en hel skog. Leken tillåter världen att kantra även om man ibland bara har en dunge.

Och nu tänker jag att den här boken handlar om just det. Om leken. Som inte fullt ut går att förstå utifrån. Och som inte heller så lätt går att delta i när man är vuxen, eftersom det handlar om ett utforskande. Förhoppningsvis har vi som är vuxna redan gjort det. Inte för att en park eller en skog eller en grupp människor någonsin kan bli helt utforskade men med långt liv i bagaget

Sidantalet är stort men det finns ingen lång och sammanhängande text. Istället bjuds läsaren på ett stort antal små textbitar som tillsammans formar en lång slingrig stig. På det viset påminner texten faktiskt ganska mycket om en park. Kanske är boken ett porträtt, snarare än en berättelse? Ja! Ett porträtt är det! Detaljerat och väldigt realistiskt men samtidigt sitter det där och småler som om det väntar på att läsaren/tittaren/ lyssnaren ska fylla i med sin egen park.

är det mera av världen som är bekant. Och då påminner den här boken oss om magin i leken. Utan att vi för den skull självklart vill delta igen. Och ...utan att man förstår vad som har hänt. Det här är en mycket vacker och påkostad bok. Den är både egensinnig och dyrbar, rent av dyr. Att alldeles blunda för det går inte. Att läsa är en sak, men vem ska köpa boken när den kostar så mycket? Vi går till parken gör mig glad och förvirrad och det finns fortfarande bibliotek, man måste inte köpa för att läsa. Kanske behöver man inte ens bära hem? Bäst är nog att läsa den på plats för boken är tung som vore den byggd av bräder, hopsmidd av en klätterställning och fylld med sand och regn och blöta löv. Jag tror att jag älskar boken. Särskilt mycket älskar jag det där med bild på hela uppslaget, utfallande så till den grad att de på riktigt nästan ramlar ur. För att pärmarna är skurna som gavlarna på nybyggda hus där taken sluter till mot väggarna utan att sticka ut alls. Och texten, att den så ofta får stå för sig. Det tycker jag om. Små textfragment på stora vackra papper av utsökt kvalité. Ett papper att dö för om man är bildmänniska med kärlek till materialet och det är jag. Jag tänker att en bok som den här, den vänder sig till vem som helst och till var och en som vill läsa. Men framför allt talar den nog till: De som är intresserade av/förtjusta i bild. De som är intresserade av/förtjusta i poetisk text. De som är intresserade av/förtjusta i att gå till parken. Jag tror att barn, de flesta barn, nog behöver ganska mycket hjälp med läsningen. Kanske gäller det de vuxna också? Det är en bok att hjälpas åt med. För den här boken tränger sig inte på, den pockar inte och bjuder inte direkt in men lämnar gott om plats för den som vill. Och det är ju väldigt bra.