Bazar Masarin 2021:2
Vi går till parken
D
Jessika Berglund
et är en stor bok, en tung bok, en tegelsten i dess rätta bemärkelse. Med bilder som gör mig både glad och imponerad, de överröstar allt möjligt när jag läser. Bokens text också. Men sen är det ändå texten som binder dem samman och gör dem till en bok, en park, en skog i staden. Jag tänker att med en illustratör som Alemagna krävs det en hel del av författaren. Det måste nog vara en erfaren, etablerad, poetisk och modig författare som Stridsberg för att det ska fungera. Vi andra skulle inte våga stå där, med våra små ord mitt i detta hav av bilder. Vi skulle spolas bort. Men nu går det fint, nu blir det dans och sammanhang och park och lek. Jag tänker att Alemagna har gått till parken många, många gånger och liksom känt och sett och luktat och upplevt. Och då har det varit regniga dagar utan löv, inte jättekallt men kanske lite halväckligt sådär som det ofta är i Göteborg.
Jag har tur för jag tycker om mulet gråväder med duggregn och 9-15 plusgrader. För att det är vackert då och så luktar det så gott. Alemagnas bilder luktar. Jord och multna löv och blöt sand luktar de, och våta kläder. Handflatorna får en speciell lukt när man har klängt hela dagen i en klätterställning av järn. Till det kommer barnsvett, kanske lite kiss, svettiga smörgåsar och en däven doft från parkens café. Där kan man få en klämd toast med ost och skinka till ett ganska rimligt pris. De vuxna står för sig själva en bit bort. Därifrån ser de allting liksom i getögat medan de kikar på mobilen och pratar med rätt obekanta med-föräldrar. Kanske smygröker de med ryggen till, då tittar vi inte. Alemagnas måleri är så lustfyllt! Det är som att hon har arbetat baklänges, eller i alla fall fram och tillbaka och sen fram igen för först ligger där en bakgrund av allmänt höst/vinter/vår-väder på kanske grått papper. 257
