Bazar Masarin Juli 2024

© Juli Tudisco

Bazar Masarin 2024 /1

Bazar Masarin är en nättidskrift för barn- och ungdomslitteratur och illustrationer/ bildkonst.

För fördjupning och spridning av kunskaper, erfarenheter och analyser av barn- och ungdomslitteratur och bildkonst.

För att öppna upp för diskussioner och debatter och vara en mötesplats där disparata röster och samtal ges utrymme.

Vi vill titta på barn- och ungdomslitteratur med olika perspektiv och skärpa.

Bazar Masarin är inte ansvarig för de åsikter och tankar som förmedlas i texter/ bilder - de är författarnas/illustratörernas.

Publikationen får inte reproduceras utan tillstånd från ansvarig utgivare.

© för bild : illustratören © för text : författaren

Logga:Kenneth Andersson

Kenneth Andersson är illustratör, grafisk designer och bilderboksmakare

Bazarmasarin@gmail.com www.facebook.se

Redaktör & ansvarig utgivare: Susanne Sandström

Redaktör: Jenny Edvardsson

Redaktör:Carola Forslund

Sommartider, hej du långa lästid! Äntligen tid att läsa ner högen av böcker som stapelväxt under våren.

Förra året i september var det som alltid bokmässa i Göteborg och Bazar Masarin hade reportrar på plats. Ljudboken var ett tema på bokmässan som vi inte fickmed i förra numret – om den (bl.a. dess mediaspecificitet, dess använding, utsträckning, förutsättningar och utmaningar) berättar karl Berglund, Julia Pennlert och våra skribenter Jenny Edvardsson och Stina Liffner i det här numret.

Efterlängtad och behövd är Jenny Kvick -Sandebergs Regnbågshylla! (BTJ Förlag, 2024). Jenny ger oss en kort historik kring utgivningen av hbti-böcker och även några boktips på temat.

Vår skribent Sara Lindalen var också på bokmässan för Bazar Masarin och hon fick ett samtal med Annelie Abrahamsson

Susanne Köhler har gått på djupet i ämnet romantasy, böcker som blandar fantasy och romantik. Hon har intervjuat några personer som med sin specifika kunskap ger större inblick i genren.

Intressanta illustratörer som vi vill att ni ska bekanta er med, och få lite inblick i deras olika kreativa processer (tankar, teknik och material), är Hanna Klinthage bördig från Skåne, dansfödde Bjarke Stenbaek Kristensen som numera också huserar i Skåne och så Juli Tudisco som nu bor och verkar i Italien?

Och som alltid har vi alla olika skribenters läsningar av böcker som kommit ut på förlagen under våren/tidig sommar.

Tack till alla förlag som skickat recensionsexemplar och bistått med annan service!

Bazar Masarin uppmuntrar fortsatt att stötta IBBY Sveriges, i samarbete med andra organisationer, Ukraina-projekt för att ge barn tillgång till litteratur och läsning under krig och för att bygga upp barnbibliotek och tillgång till litteratur efter kriget slut - gå in på IBBY Sveriges hemsida för att läsa mer och donera pengar. Vi står även på alla drabbade barn i Gazas sida och anser att det begås ett brott mot mänskliga rättigheter/barnkonventionen.

Innehåll Bazar Masarin 2024 /1 –

Teman

Ljudboken: karl Berglund, s.1

Samtal om ljudboken med Julia Pennlert: Jenny Edvardsson, s.5

Ljudboken möjligheter & utmaningar: Stina Liffner, s.9

Ljudboken i fokus: Jenny Edvardsson, s.13

Romantasy:

Susanne Köhler, s.15

Om AI: Henrik Tamm, s.27

Regbågsböcker för barn & unga: Jenny Kvick-Sandberg, s.31

samtal med Annelie Abrahamsdotter: Sara Lindalen, s.35

Illustratörer

Hanna Klinthage, s.41

Bjarke Stenbaek Kristensen, s.49

Juli Tudisco, s.57

Läsningar

Vänskap, djur & miljö: Margaretha Ullström, s.71

Mellan dröm och verklighet: Margaretha Ullström, s.

Begrunda livet: Margaretha Ullström, s.97

Bea & Bosse: Maria Jourdanis, s.103

Hamsterinvasionen: Emelie Nestor, s.107

Vad skrämmer mamma?: Sofia Sköld, s.111

Jag är inte gosig: Christina Wedenmark, s.115

Koola katter med eget husdjur: Sofia Cullberg, s.119

Solvej längtar: Emelie Nestor, s.123

Vi vill ha!: Susanne Sandström, s.127

En djungelsaga: Emma Ström, s.133

Vem drack upp sjön?: Sofia Sköld, s.139

Vi rymmer: maria Jourdanis,

Lotta på

Sara Lindalen,

Mammas

Emelie Nestor,

Gå och bada: karin Askerin,

Äppelkänslan:

Klara Önnerfält

Ålens nyckel: Susanne Berits cykel: Sara Lindalen, pang bom sara Lindalen,

Vi är pirater:

Linn Johansson,

Addis afro: Lina Nestor, Ett eget Sofia Sköld,

Matilda & Jesper Cederstrand,

Innehåll

cykel: Lindalen, s.143

bom död: Lindalen, s.147

rymmer: Jourdanis, s.151

bråkmakargatan: Lindalen, s.155

Mammas sovsjal: Nestor, s.159

bada: Askerin, s.163

Äppelkänslan: Önnerfält s.165

nyckel: Sandström, s.169

pirater: Johansson, s.171

afro: Nestor, s.173

stall: Sköld, s.177

& den förfärlige Florian: Cederstrand, s.179

En magis resa genom sagornas dal: Hien Ekeroth, s.181

Vi rymmer till draken:

Nathalie Persson, s.183

Det värsta som kan hända är allt:

Emelie Nestor, s.187

Samtal med Emma Vestman: Sara Lindalen, s.189

Puss & kram från Polly Storm: Johanna Peterson Börner s.193

Bottennapp:

Linnea Lundborg, s.195

Sopornas vänner:

Sara Lindalen s.199

Kollokillen:

Margaretha Ullström, s.201

4 frågor till Matilde Villegas Wistrand

Klara Önnerfält, s.203

Orangeriet

Klara Önnerfält, s.205

Som en gnista:

Teres Wramell, s.207

Utan att passera gå: Susanne Köhler, s.209

Den oändliga historien

Margaretha Ullström, s.211

1Karl Berglund

DLjudboken

e senaste årens stora genomslag för strömmade ljudböcker har förändrat den svenska litterära kulturen på flera sätt och gällande såväl bokmarknadsstrukturer som läsarmönster. Inte heller barnlitteraturen är opåverkad, samtidigt som omvälvningen där på många sätt är mindre. Barnlitteraturens koppling till muntligt berättande har traditionellt varit mycket starkare än vuxenlitteraturens. Dels genom högläsningen, men också genom att många barnböcker antingen ursprungligen har producerats för radio eller har lästs in och blivit populära i vitt spridda ljudboksutgåvor – tänk bara på Astrid Lindgrens inläsningar av sina egna verk. Hennes röst har förmodligen de flesta uppvuxna i Sverige under de senaste femtio åren en stark relation till.

Det har funnits en ljudboksutgivning i Sverige under de senaste 100 åren, och en bredare sådan sedan 1970-talet. Men ljudbokens kommersiella segertåg under 2010- och 2020-talen har haft effekter också bland barn.

År 2020 publicerades ungefär lika många ljudböcker för barn som tryckta barnböcker, vilket säger något om hur stor ljudboken har blivit inom barnlitteraturen. Tillgängligheten är också mycket god då ljudböcker för barn finns i flera olika kanaler: bokströmningstjänster, Spotify, nätbokhandeln, folkbibliotek, förskola och skola. Utbredningen av barns och ungas ljudbokslyssning varierar emellertid kraftigt mellan åldersgrupper. De allra yngsta barnen och tonåringarna lyssnar mindre på ljudböcker än vad vuxna gör i genomsnitt, medan barn i lågstadiet och framför allt i mellanstadiet lyssnar klart mer än vuxna. Här följer mönstren för ljudbokslyssning mönstren för bokläsning generellt, där ”bokslukaråldern” (ca 9–12 år) är formativt viktig för barns relation till både böcker och läsning. Man kan fundera över vad detta kan få för effekter på barns läsförmåga i ett längre perspektiv. Barn behöver träna avkodning och få upp läshastighet och det kräver tid för egen läsning av texter anpassade efter förmåga.

Ofta är det just under slukaråldern som barn får denna mängdträning. Även ljudbokslyssning kan träna läsförståelse och förmåga att förstå och tänka kring fiktion – särskilt om ljudbokslyssning kombineras med läsning av tryckt text. Men om barn lyssnar på litteratur istället för att läsa tryckta böcker tränas förstås inte den tekniska läsförståelsen i samma grad.

Särskilt ljudbokslyssning på böcker som är medvetet skrivna på ett enkelt språk för barn som håller på att lära sig läsa är värd att hålla ögonen på. En sexåring som redan har lyssnat igenom alla Martin Widmarks LasseMaja-böcker, exempelvis, kanske sedan aldrig läser dem i tryckt form.

Vilka ljudböcker är populära hos svenska barn?

Det är en komplex fråga som behöver delas upp. För det första finns det förstås likheter mellan bästsäljare i tryckt bokform och ”bästströmmande” ljudböcker – många berättelser fungerar helt enkelt väldigt bra i bägge medierna.

På senare år gäller detta till exempel Elias och Agnes Våhlunds serie Handbok för superhjältar, J.K. Rowlings serie om Harry Potter, Tina Mackics böcker om Sommarskuggan, Rick Riordans böcker om Percy Jackson liksom ovan nämnda LasseMaja-serie.

Samtidigt är överlappningarna för de mest populära titlarna inte så stora mellan formaten som man skulle kunna tro. En central skillnad mellan vilka barnböcker som säljer bäst och vilka barnljudböcker som strömmas mest är att bokströmningstjänster premierar serier och backlist (alltså böcker som inte är nyutgivna).

Plattformarna fungerar här mer likt bibliotek än bokhandel, men eftersom ”alla” böcker finns tillgängliga bara ett knapptryck bort är det ännu enklare att fortsätta strömma fler titlar i samma serie. Dessutom föreslår i regel plattformarna just detta när du har lyssnat klart på en bok –algoritmerna premierar läsning av mer av samma. Det här leder till att topplistorna för ljudböcker för barn domineras helt av ett fåtal serier. Till de mest extrema hör Anders Jacobssons och Sören Olssons böcker om Sune, där närmare 50 titlar hörde till de mest strömmade ljudböckerna för barn år 2020. Värt att notera är att samtliga av dessa var backlist. I ljudformatet är det aktuella inte lika dominerande som i bokhandeln, samtidigt som likriktningen är större.

I linje med all form av algoritmdriven plattformslogik blir det som redan är populärt än mer populärt i ljudboksform, medan mer udda och nischade böcker hamnar i skymundan.

En relaterad aspekt är att det finns förhållandevis stora skillnader mellan de olika bokströmningstjänsterna när det gäller vilka barnljudböcker som är populära. Vad barn lyssnar på i Storytels plattform är alltså inte nödvändigtvis detsamma som vad de lyssnar på i Bookbeats eller Nextorys. Det här har två samverkande orsaker: skillnader i utbud och skillnader i vad som rekommenderas i plattformerna. Ett talande exempel är framgångarna för den Youtube-baserade humorgruppen IJustWantToBeCool i ljudboksmediet. Gruppen har gett ut ljudböcker hos Storytel Kids sedan 2019. I deras första böcker tolkade gruppen i ett halvtimmesformat litterära klassiker på ett skämtsamt sätt, vilket lanserades som ”En jätterolig och ganska högljudd klassikerserie”. Alla deras titlar har sedan dess hört till de absolut mest populära barnböckerna på plattformen. Men eftersom deras böcker är så kallade ”Storytel Originals” – böcker skrivna direkt för ljudboksmediet, som inte finns tillgängliga någonstans bortom Storytels plattform – är det bara hos Storytel de är populära.

Exemplet visar att bokströmningstjänsterna och därmed ljudbokskonsumtionen för barn drar åt olika håll, med allt mer av material unikt för olika plattformar, vilket gör att vad barn lyssnar på styrs av vilken bokströmningstjänst de har tillgång till. Det visar också att populära ljudböcker för barn inte alls bara rör adaptioner eller medierade versioner av tryckta böcker. Istället rör sig ljudboken mellan flera olika världar och kulturella uttryck, där böcker är viktiga utgångspunkter, men absolut inte de enda.

Vissa kopplingar har längre historiska rötter (som de till serietidningar och Disney-filmer), andra är nya (som de till youtubers och podcasts). Här går barnutgivningen i bräschen för förändringar som också sker inom utgivning av ljudböcker för vuxna.

En tredje aspekt av vad som är populärt i ljudboksform för barn synliggörs vid en analys av vilka böcker som lyssnas om i högst grad på bokströmningstjänsterna. Här sticker nämligen ett specifikt segment av böcker ut: sådana som

handlar om att få barn att somna. Carl-Johan Forssén Ehrlins Kaninen som så gärna ville somna blev en enstaka storsäljare i tryckt format när den gavs ut 2010.

I ljudboksvärlden finns dock en hel uppsjö av liknande titlar – vid sidan av Forssén Ehrlins bok och de två uppföljarna kan nämnas Andreas Palmaers Världens sömnigaste historia (2018) och Godnatt alla mina drakar 1–3 (2017–2019) av Juliana Fritzhand, Katja Tydén och Annika Meijer. Men här finns även självhjälpsböcker riktade till barn som har svårt att somna (med målgruppen: föräldrar till barn som har svårt att somna), som till exempel Helena Kubicek Boyes Sömnsagor (2019) eller Anna Erikssons Läggdags – somna lättare och sov bättre (2018). Här får ljudboken ett rent instrumentellt syfte – att få barnet att somna. Att döma av strömningsstatistik är detta starkt efterfrågat. Samtliga barnböcker i detta stycke hörde till de mest omlyssnade ljudböckerna för barn år 2020.

Slutligen ska inläsarna och röstens betydelse för ljudboksformatet nämnas. Att rösten är viktig för ljudboksläsare gäller också vuxna, men kanske i ännu högre grad barn. Inte minst syns det genom att författarinlästa ljudböcker är klart vanligare inom barnlitteraturen. Astrid Lindgrens ikoniska röst har redan nämnts, men det finns långt fler exempel – Sören Olssons inläsningar av Suneböckerna, Jujja Wieslanders av Dagspöket och Mamma Mu, Camilla Brincks av Musse & Helium, Josefine Sundströms av Sagasagor, och så vidare. Eller IJustWantToBeCools radioteaterinspirerade ljudböcker för den delen, som omöjligt skulle fungera utan humorgruppens egna inläsningar. Lika mycket som ett läsarperspektiv är detta ett utslag av ett annorlunda författarperspektiv inom barnlitteraturen, där inläsningar och uppläsningar av de egna verken ligger mycket närmre till hands tack vare den historiska närheten till sagotradition, högläsning och muntligt berättande.

Som synes påverkar den pågående ljudboksvågen barns läsning och litteraturkonsumtion på flera plan. Skeendet är komplext och jag har i den här artikeln endast skrapat på ytan. Resonemangen är baserade på min och Ann Steiners rapport Barnlitterära strömningar Om ljudböcker för barn (2022). Läs gärna den för vidare fördjupning.

Karl Berglund är docent och biträdande universitetslektor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

med Julia Pennlert 2

Samtal om ljudböcker

Jenny Edvardsson

En höstdag 2023 får jag möjlighet att prata med Julia Pennlert om ljudböcker för barn och unga. Samtalet genomförs digitalt och det böljar fram och tillbaka men hela tiden med fokus på frågor som rör litteratur, läsning och ljudböcker.

Vad var det som gjorde att du började forska om ljudböcker?

När jag skrivit min avhandling (2018) började ljudböcker diskuteras på kultursidorna. Det fanns starka normer och föreställningar om ljudboken och vad den var bra för. Jag fick medel från Svensk Biblioteksförening för att undersöka ljudboken och synen på ljudboken och det resulterade så småningom i en artikel som publicerades i Svensklärarföreningens Årsskrift (SLÅ).

Sedan har jag alltid varit intresserad av konflikter som finns eller skapas i samhället exempelvis ”konflikten” mellan digital och tryckt läsning och det digitala ligger nära detta med ljudboken.

Under Bokmässan i Göteborg satt du med i några olika panelsamtal och där nämnde du forskning som du bedrivit tillsammans med en dansk kollega.

Vad var det ni kunde se när ni undersökte människors ljudboksanvändning?

Vi kunde se att många ljudboksanvändare lyfte fram det mobila, alltså att de använder ljudboken då den är så lätt att ta med sig. Många upplever också att läsningen, rösten, skapar ett mervärde i läsupplevelsen och att i ljudboken adderas saker till den mer traditionella tysta läsningen. Ljudboken blir en sorts sällskap.

ljudböcker

Din forskning om läsning och ljudboken har gjort att du fått en del andra uppdrag. Du har bland annat varit projektledare för ett projekt som Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) står bakom. Vad har det handlat om?

Det stämmer. Uppdraget handlade om att ta reda på om och hur ljudboken används i det läsfrämjande arbetet med barn och unga men det jag kunde se var att hur ljud och röst (exempelvis vid sagostunder) var viktigare än ljudboken i sig. Jag kunde också se att den uppsökande verksamheten där högläsning ingick var central och att ljudboken inte alltid här fyllde en funktion. Det var snarare det sociala samspelet och den sociala gemenskapen som blev viktig.

Du har ju sedan 2018 varit aktiv i den forskning som rör ljudboken. Vad kan du säga om barns- och ungas ljudboksläsande?

Jag skulle säga att barn och unga idag lever i en transmedial medieverklighet, där utbudet av format och former är större än vad det tidigare varit. Det gör att dagens barn och unga har betydligt fler ingångar till litteratur. Samtidigt är tiden begränsad och många barn och unga fastnar i vissa medieformat, vilket gör att de kan ha svårt att upptäcka litteratur i andra former. Det skulle på sikt kunna leda till en ökad läsklyfta mellan olika grupper av barn och unga.

Under bokmässan i Göteborg nämnde du att ljudboken för barn har vissa skillnader jämfört med ljudboken för vuxna. Vilka är dess skillnader?

I en inte alltför lång kan säkert också ljudboken och effektivisera hela ljudboksprocessen.

Då forskning visar formatet och rösten viktig del i ljudboksläsningen kommer vi kanske ningom att kunna rösten i ljudboken som vi själv önskar

Jag skulle säga att dagens ljudböcker för barn och unga experimenterar mer med ljud och de använder sig också oftare av flera röster än till exempel ljudböcker för vuxna.

I en inte alltför lång framtid kan säkert också AI påverka ljudboken och effektivisera hela ljudboksprocessen. Då forskning visar att ljudformatet och rösten är en viktig del i ljudboksläsningen kommer vi kanske så småningom att kunna anpassa rösten i ljudboken till den röst som vi själv önskar få lyssna på.

Upplever du att det finns genrer som är svåra att ljudboksanpassa?

Ja, i Sverige har vi ju en väldigt stark bilderbokstradition och bilderboksutgivning. Jag upplever att denna litteratur är svårt att adaptera in i ljudboksformatet. De försök som gjorts har inte blivit helt lyckade.

lång framtid AI påverka effektivisera ljudboksprocessen.

visar att ljudrösten är en ljudboksläsningen kanske så småkunna anpassa ljudboken till den röst önskar få lyssna på

Vad tror du att framtidens ljudböcker för barn och unga kan innehålla?

Kanske en form av gamification men än så länge har detta inte alls slagit igenom inom barn- och ungdomsboksutgivningen.

Ofta när det talas om barns och ungas läsning är det deras minskade läsning som hamnar i fokus. Vilken typ av diskussioner om barns och ungas läsning skulle du önska inför framtiden?

Jag skulle gärna se en diskussion som fördjupar hur läsningen går till och vad olika former av läsning kan bidra med. Jag skulle också önska att vi pratade mer om oss vuxna. Barn och unga behöver intresserade vuxna, vuxna som är intresserade av barnens värld eller världar och som tar avstamp i dessa världar för att locka till läsning. Inom skolan skulle det också vara intressant om vi kunde prata mer om det lustbetonade och den fria läsningen och inte bara till den kravfyllda läsningen som ska bedömas. Det är svårt att skapa läsengagemang om allt ska bedömas.

Julia Pennlert är disputerad i litteraturvetenskap, universitetslektor med inriktning mot läsning och läsfrämjande.

Ljudboken

– dess möjligheter och utmaningar för unga

Stina Liffner

År 2023 fyller Bokmässan i Göteborg 39 år. Under fyra helspäckande dagar fylls Svenska mässan med besökare från hela Sverige.

Med årets besöksantal om 85 936 besök är det ingen underdrift att säga att det är en av Sveriges största mässor när det kommer till böcker.

För den som inte varit på mässan tidigare kan området kännas något överväldigande. Det är mycket att se och lätt att gå vilse. Det står tidigt klart att det är en plats som passar alla som uppskattar böcker. Bland besökarna samsas barn, tonåringar, vuxna och äldre. Det finns även ett speciellt barnområde för dom yngre. Bokmässan har varje år utvalda teamen som lyfts fram extra under mässan. Årets teman är judisk kultur, staden och ljud.

Att ”ljud” är ett av årets teman kommer inte som någon överraskning.

Seminariet Vad hände i utgivningen av barn och ungdomsböcker 2022 hålls av Åsa Warnqvist och Amanda Idberg, som jobbar på Svenska barnboksinstitutet. Dom ser att under år 2022 har utgivningen av barn och ungdomsböcker inom ljudboksformatet kommit att öka.

Det går också att se en liknande trend när det kommer till läsningen. Biblioteks- och informationsvetaren Elisa Tattersall Wallin uppger på seminariet Hur påverkar ljudboken läsningen att ungas läsning har ökat år 2022. Det avser unga i åldern 16 – 29 år. Framförallt trycker Tattersall Wallin på att det är ljudboksläsningen som har ökat oerhört mycket.

Att ljudboken har vuxit är något som det återkommande går att höra i samtliga sex seminarium jag deltar i. Det är ett fenomen som har vuxit sig allt starkare och som jag har svårt se kommer minska i närtid.

Samtidigt finns det en underliggande fråga kring ljudboken – är det att läsa? Och kan det vara lika bra som den analoga läsningen?

Ljudbokens fördelar och betraktad som läsning

Det framkommer flera röster som under Bokmässan är noga med att påpeka den betydelse som ljudboken har.

En av ljudbokens största fördelar, som förläggaren Pelle Andersson utrycker på seminariet Hur påverkar ljudboken, är dess möjlighet till inkludering. Att ta till sig böcker blir möjligt för en större grupp av människor tack vare ljudboken.

På seminariet Få unga att definiera sig som läsare” består panelen av förstelärare och SLSutvecklare Anna Jutnäs, förstelärare och SLSutvecklaren Cecilia Andersson, lärare och skolbibliotekarie Maria Arhage och John Engström som också är skolbibliotekarie.

Det nämns där hur klyftorna ökar inom grundskolan och att det ställs avsevärda krav på barn och ungdomar. Dagens generation av unga har en helt annan tillgång till digital läsning än tidigare generationer. Samtliga panelmedlemmar är tydliga med att man kan vara en läsare även om och när man väljer att lyssna på en bok. En i panelen berättar att det finns unga som inte anser att dom läser böcker, när dom har valt att lyssna på ljudbok.

Panelen trycker på att ljudboken inte ska ses som vare sig bättre eller sämre än den fysiska boken. Dom framhåller att ljudboken erbjuder ett komplement för unga. Panelen är eniga med Pelle Andersson om att ljudboken möjliggör inkludering. Tack varje ljudboken kan flera känna att dom läser böcker.

Elisa Tattersall Wallin utrycker också att ljudboken bör ses som jämförbar med analog läsning. Att lyssna ska också innebära att man läser. Hon förklarar att lyssna på ljudböcker inte är samma sak som att läsa analogt, men att det tillhör samma kategori.

Ur ett rättighetsperspektiv bör en person inte behöva be om ursäkt för att denne väljer att läsa med öronen istället för med ögonen.

Tattersall Wallin uppger vidare att det går att dela in ljudboksläsare i två kategorier.

Elisa Tattersall Wallin

också att ljudboken jämförbar med analog

Att lyssna ska också man läser.

Hon förklarar att lyssna böcker inte är samma

läsa analogt, men att samma kategori.

Ur ett rättighetsperspektiv

Dom som älskar att läsa och vill effektivisera läsningen och dom som har svårt för att den analoga läsningen men som har lättare för ljudboken. Hon delger att många ljudbokläsare väljer att läsa en bok både i fysisk format men också i ljudbokformat.

en person inte behöva ursäkt för att denne läsa med öronen istället ögonen.

Att läsa ljudbok kan även fungera som ett sällskap medan det för vissa kan vara ett sätt att hantera känslor av stress. Det ligger därmed i linje med att ljudboken blir ett sätt att inkludera fler människor.

Nackdelarna med ljudboken och dess åtskillnad från den fysiska boken

Alla är emellertid inte övertygande om att ljudboken ses som läsning, utan menar att ljudboken har en annan status och att det även finns vissa nackdelar med ljudboken.

Journalisten och författaren Augustin Erba uppger på seminariet “ljudboken som kreativ utmaning” att det finns flera röster som kritiserar ljudboken.

Vissa människor betraktar inte ljudboken som ordinarie läsning. Ett exempel på att ljudboken har lägre status än analog läsning, är bristen på recensioner i media. Rena ljudböcker och e-böcker recenseras inte och de kvaliteter som är specifika för ljudbok nämns inte.

Wallin utrycker

ljudboken bör ses som analog läsning.

också innebära att

lyssna på ljud

samma sak som att att det tillhör

rättighetsperspektiv bör

behöva be om denne väljer att istället för med

På seminariet “Ljudbok, Ljudlitteratur och Ljudbokläsare” deltar författaren

Daniel Åberg.

Åberg instämmer i att presssen inte uppmärksammar böcker som endast finns i ljudboksformat. Dom som främst för ljudbokens talan är bookstagramare och medlemmar i Facebook gruppen “Alla vi som älskar ljudböcker”.

Erba markerar att även om ljudboksläsningen ökar och den analoga sjunker, är det inget som tyder på att den tar av den fysiska läsningen och slår ut den.

Pelle Andersson uppger på seminariet “Hur påverkar ljudboken” ett problem med ljudboken. Och det är att all svensk litteratur inte finns som ljudbok. Det gör att läsaren av olika ljudböcker blir begränsade i vad dom kan läsa. Han nämner yterligare en svårighet och det är att inläsaren till vis del påverkar huruvida läsaren väljer en bok eller inte. Trivs personen inte med rösten kan det innebära att denne väjer bort boken. En lösning på båda dessa problem tas upp av ljudboksförläggare Ebba Vult von Steyern vid seminariet “Att välja rätt inläsare till rätt bok”. Hon berättar att i svenska ljudboksappar är normen att boken har en röstskådespelare som läser in den. För vissa böcker finns emellertid möjlighet för läsaren att välja en annan berättarröst, om den inte trivs med originalet. Läsaren kan istället välja att få boken uppläst via en AI inläsning. Fördelen med AI inläsningen är att produktionskostnaden minskar och öppnar upp för en ökad ljudboksproduktion. Dom som främst gynnas är författare och förlag med en minde budget, som på så sätt får en chans att nå ut till fler läsare. Vult von styern är dock tydlig med att AI rösten kommer att bli ett komplement som inte lär slå ut den ordinarie inläsning.

Avslutning

Sammanfattningsvis går det att se att ljudboken är ett ämne som väcker engagemang och som format har den ökat. Det finns en önskan om att höja ljudbokens status och tillgänglighet. Det går även att konstanterna att anledningarna till att läsa ljudböcker är flera. Samtidigt blir det tydligt att det fortsatt finns hinder innan ljudboken kommer att betraktas på samma sätt som den analoga läsningen. Medias bristande recensioner av ljudböcker, är ett exempel på detta. Det förmedlar också något till allmänheten, nämligen att ljudboken inte är lika fin som den fysiska boken. Ytterligare ett exempel på hinder för ljudboken är all litteratur inte finns tillgänglig i ljudboksformat.

Om man vill få fler människor och däribland unga att läsa och känna sig bekväm i rollen som ljudbokslyssnare, krävs delvis en annan syn på användningen av ljudböcker. För mig blir det därför en självklarhet att dom “duktiga” eleverna och ungdomarna också ska kunna känna att det är okej att läsa ljudbok.

Jag har tidigare konstaterat att det på flera av bokmässans seminarier framkommer att ljudboken ses som en dörröppnare för läsning för dom som har problem med den analoga läsningen. Men risken finns att denna målgrupp känner sig utpekad. Ljudbokläsningen är accepterad men endast för vissa och det är en minoritet som använder sig av ljudboken.

Min tanke är att för att dessa ska kunna känna sig bekväma krävs det att fler människor uppskattar ljudboken. I dagsläget kan det nästan upplevas som att det är två motpoler som tar till sig ljudboken. Dels de som älskar läsning och vill vara effektiva och dels de som har svårigheter med den analoga läsningen. Glappet mellan ”grupperna” behöver minskas, för allas skull. Jag anser att ljudboken är en form av läsning, om än på ett annat sätt. Läsaren ska aldrig behöva be om ursäkt eller “skämmas” för att denne har läst en ljudbok istället för den analoga. Ljudboken är för både akademikern och dyslektikern.

Jenny Edvardsson

ULjudboken under Bokmässan

nder Bokmässan i Göteborg hösten 2023 lyssnade jag på flera samtal om ljudboken och här kommer mina sammanfattande reflektioner från dessa samtal.

Vad sysslar dagens ljudboksforskning med?

Dagens ljudboksforskning undersöker skillnader i ljudboksanvändande mellan olika länder och mellan olika läsargrupper.

Den fokuserar vidare på läsning och då utifrån frågan om ljudbokslyssnandet är läsning.

Ett tredje forskningsområde rör läsaren. Vem är det som lyssnar på ljudböcker och hur går detta lyssnande till?

Ett fjärde handlar om hur formatet påverkar texten och hela bokbranschen och ett femte handlar om litteraturbegreppet och hur det påverkas. Vad är litteratur?

Ljudboken i fokus

Bokmässan 2023

Vad ska man tänka på när man skriver ljudböcker?

Man ska gärna ha korta kapitel där det finns en stark framåtrörelse. Vidare ska handlingen ha ett rakt förlopp så det är lätt för läsaren att följa med i berättelsen. Det är också viktigt att sätta scenen tidigt, alltså vem det handlar om, var det utspelar sig och vilken konflikt som är i fokus. Sist men inte minst får man gärna arbeta med cliffhangers.

Varför ska man lyssna på ljudböcker?

För att man kan göra annat samtidigt, för att det bidrar till ett mervärde jämfört med den traditionella tysta individuella läsningen och för att ljudboken blir en sorts sällskap.

Vad är det som är viktigt vid val av ljudbok?

I alla undersökningar är det inläsaren som lyfts fram. Många ljudboksanvändare väljer ljudbok efter vem det är som läst in den.

Rösten har med andra ord väldigt stor betydelse vid val av ljudbok.

Varför får ljudboken så liten (kanske till och med osynlig) plats på kultursidorna?

Kanske är det för att många ljudböcker är inom genrelitteraturen (romance, crime, true crime) och det är genrer som inte alltid får så stort utrymme på kultursidorna.

Kanske är det för att ljudboken inte direkt ses som en konstform i Sverige. Kanske har det att göra med att den tryckta boken av tradition är den som recenseras och att tidningsläsare överlag är konservativa och kultursidesläsarna än mer konservativa. Här finns inte plats för ljudböcker helt enkelt. Kanske handlar det om att litteraturkritiken behöver hitta andra former för att möta ljudbokens muntliga format. Här skulle kanske en recension i ett poddsamtal vara en bättre lösning.

Romantasy

Susanne Köhler

Under den senaste tiden har det talats mycket om romantasy, det vill säga böcker som blandar fantasy och romantik.

Episka kärlekshistorier som utspelar sig i fantastiska, magiska världar med övernaturliga och mytologiska varelser.

Men hur uppstod genren, vilka är de texttypiska dragen och varför har romantasy blivit en populär genre för unga läsare? Det är frågor som jag ska försöka klargöra i denna text.

För att få en inblick i vad som händer på den svenska bokmarknaden har jag också intervjuat

Gabriella Argus som arbetar som förläggare på Seraf förlag, Tomas Håkansson som arbetar som översättare och författarna Linnea Malmgren, Linnéa Engman och Ann-Catrin Mattson som skriver romantasy på svenska.

Men vi tar det från början, för även om det i Sverige kan kännas som att romantasy är ett nytt begrepp så är det inte så internationellt. Enligt det webbaserade uppslagsverket för slanguttryck Urban Dictionary, publicerades romantasy redan 2008.

Framförallt har begreppet använts inom sociala medier för att marknadsföra böcker inom fantasy romance. Bland annat inom läsgemenskaper som Goodreads och TikTok (#BookTok).

Några av de böcker som har spelat stor roll för genren är Twilight-serien, Sarah J Maas serier Glastronen och Ett hov av taggar, och nu senast Rebecca Yarros Empyrean-serien.

Böcker som alla har blivit bästsäljare och fått stor internationell publicitet - mycket på grund av den fankultur som har skapats kring böckerna, där läsare via sociala medier delar sina läsupplevelser, favoritcitat och ger sina egna teorier om vad som kommer att hända i uppföljande böcker.

Det skapas och publiceras också mycket fanfiction och fanart, där karaktärerna avbildas så som läsarna tror eller vill att de ska se ut och sätts in i nya berättelser.

Drivkraften till detta är att fortsätta berättandet och utveckla originalverkets textvärld.

Det är också populärt att skapa nya romantiska föreningar mellan karaktärerna, som skiljer sig från originalet, både hetero- och homoromantiska.

I romantasy utspelar sig handlingen i en fantasivärld med en variation av karaktärer: människor, halvmänniskor, övernaturliga och mytologiska varelser så som vampyrer, änglar, demoner, häxor, alver och gudar. Gemensamt för karaktärerna är att de är unga (i alla fall till utseende), vilket är ett av skälen till att böckerna tilltalar unga läsare.

Bokens protagonist är ofta en ung kvinna som både är sårbar och osäker, men samtidigt viljestark och slåss för att försvara sig själv och dem hon älskar. I en fantasyvärld kan allt hända och läsaren får följa karaktärernas personliga utveckling, där de möter sitt öde och tar sig an svåra uppdrag - många gånger med sitt egna liv som insats.

Stämningen som byggs upp i böckerna är laddad med starka känslor, som spänning, svek, hat, sorg, hopp, förtvivlan och vänskap.

Det centrala i romantasy är ändå romantiken. Många gånger är det en stormande kärlek som till slut övervinner allt, även om vägen dit kan vara komplicerad och till och med förbjuden.

Vanliga romantiska teman är att karaktärerna går från att vara fiender till att bli älskare (enemies to lovers), eller vänner till älskare (friends to lovers), eller ett triangeldrama där huvudkaraktären måste göra ett val. Ett val som inte alltid är lätt, då den karaktär som både protagonisten och läsaren uppfattar som god senare kan visa sig vara ond. Allt detta ger en litterär blandning som är tilltalande för unga läsare, där de tvära kasten mellan förväntade och oförutsägbara händelser väcker engagemang och nyfikenhet till fortsatt läsning, för att få veta hur det kommer att gå. Romantasy innehåller också kärleksscener som varierar i hetta (spice). Något som har lett till diskussioner kring om böcker med mycket sex (smut) verkligen är lämpliga för unga läsare. En debatt som inte på något sätt är ny utan har pågått under många generationer. Romantasy-effekten är i alla fall ett faktum och har resulterat i ett ökat intresse för fantasylitteratur och läsning hos våra unga. Effekten har också bidragit till en ökning av kvinnliga författare både i Sverige och internationellt. Effekter som borde få mer positiv uppmärksamhet i debatten, istället för att böckerna blir bannade och bedöms som skräplitteratur.

Gabriella Argus förläggare på Seraf Förlag och författare. Seraf förlag är ett av Sveriges största förlag som ger ut fantasy, men också feelgood, romance och skräck.

Hur ser ni som förlag på romantasy, är det ett begrepp som ni kommer att använda er mer av?

Den första boken vi gav ut på förlaget 2013 var just en fantasy romance, eller romantasy som det nu kallas. Vi har länge vurmat för fantasy med romantik i och har fortsatt ha det som en stadig del av vår utgivning även när vi breddat oss. Just termen romantasy började vi använda i samband med att vi började arbeta med TikTok för några år sedan. Jag tycker det är en passande term som vi absolut kommer använda oss mer av.

Vad är det som gör att romantasy blivit så populärt?

Den kombinerar två genrer som många tycker om: fantasy och romance. Du får det bästa av två världar. En kärlekshistoria i fokus och sen en fantasyhandling som bidrar med extra spänning. Dessutom finns det en sådan bredd. Från episka fantasyvärldar med massvis av varelser till vår värld kryddad med exempelvis vampyrer, gudar, varulvar osv. Det finns något för alla.

Hur ser intresset ut för svensk romantasy?

Intresset för svensk fantasy har ökat mycket sen vi startade för 11 år sen. Idag finns ett stort intresse, även om många såklart läser på

engelska. Självklart har de utländska författarna lite försprång om de blir världskända innan de översätts, men vi ser att många vill läsa svenskskriven romantasy i en helt annan utsträckning idag vilket är så roligt att se.

Synen på romance/romantasy har många gånger dåligt anseende, är det något ni känner av som förlag? Eller fyller ni ett tomrum som andra större förlag inte lyckas fylla ut? Både ja och nej. Absolut finns det folk som rynkar lite på näsan åt att vi ger ut fantasy och romance (och i kombination) men det finns också otroligt många människor som älskar dessa genrer. Och det känns som att den skaran vuxit överlag de senaste åren då fler förlag vågat satsa på vanlig romance. Jag tror absolut att vi fyller ett tomrum som inte finns på de större förlagen med både vanlig fantasy och romantasy, även om de nu börjat översätta vissa populära TikTok-böcker.

Vilka satsningar kommer ni som förlag att göra framöver kring Romantasy? I år ger vi ut 6 titlar som faller in under romantasy-genren. En lite speciell satsning är att vi i vinter ger ut re-tellings av klassiska sagor som blir gotiska romantasy-berättelser, något vi ser saknas på den svenska marknaden idag.

I takt med det ökade intresset för att läsa romantasy ökar också efterfrågan på att internationella bokserier översätts till svenska. När Rebecca Yrros andra bok Iron flame skulle översättas var det Tomas Håkansson som fick uppdraget.

Vad tänkte du när du fick frågan om att översätta Iron Flame, då serien blivit en stor internationell bästsäljare?

Jag hade inte hört talas om böckerna innan, så jag tänkte ingenting särskilt om att de var bästsäljare. Men ett bekymmer var att det var bråttom, förlaget ville släppa boken till julhandeln. På tre månader behövde jag översätta 600 sidor, vilket jag aldrig har klarat av förut.

Men jag hann i tid, till priset av en mycket upptagen höst.

Hur går översättningen till?

Jag har alltid svårt att förklara precis vad det är jag gör när jag översätter. Jag översätter mening för mening helt enkelt, och när jag är klar börjar jag om från början och går igenom texten igen. Under hela processen tänker jag givetvis på författarens stil så att den svenska texten blir ungefär motsvarande. I Iron Flame är stilen för det mesta rak, enkel och vardaglig och det försökte jag följa i översättningen.

Vilka utmaningar mötte du med att översätta boken?

översättare.

Största problemet var en ganska stor mängd specialord för olika företeelser i fantasyvärlden. Jag och Åsa Kempe (som översatte Fourth Wing, första boken i serien) jobbade med översättningsarbetet samtidigt och de båda böckerna behövde översättas likadant.

Tomas Håkansson

Vi hade nästan en daglig kontakt om olika detaljer och vi hade en gemensam ordlista på Googledrive som vi båda fyllde i allt eftersom. I slutändan kom förlagsredaktören in och påpekade olika saker som vi hade missat. Och allt under tidspress förstås!

Boken innehåller en del sexscener, vilka utmaningar mötte du där?

Sexscener känns ganska pinsamma att översätta. En viktig sak är att inte vara för ordagrann, utan försöka se framför mig vad personerna gjorde, vilka rörelser de utförde, och hitta lämpliga svenska beskrivningar för det.

Varför tror du att romantasy genren blivit så populär?

Det är väl en lagom blandning av ingredienser: äventyr, fantasy, magi, high schoolfilms-romantiska förvecklingar, sex. Därmed har den lättare att nå fram till unga kvinnor som kanske inte gillar mer hårdkokt traditionell fantasy. Vet inte hur det är med annan romantasy, men hos Yarros finns det en intressant dubbelhet som troligen passar målgruppen väl.

Å ena sidan är böckerna anpassade till moderna värderingar eftersom personerna har olika hudfärg, funktionshinder och sexuell läggning, och både män och kvinnor finns i stridande och ledande funktioner. Å andra sidan är Violets stora kärlek Xaden ett mycket traditionellt kärleksobjekt, som i tusentals andra romantiska böcker: supermaskulin, stenhård, livsfarlig med vapen och i slagsmål, men innerst inne har han förstås ett hjärta av guld. Som en traditionell flickdröm om den perfekta pojkvännen.

Om du fick frågan att översätta även nästa del som släpps 2025 skulle du vara intresserad? Absolut. Det var ett roligt jobb. Jag hoppas dock på färre sexscener i del 3!

Experiment Svea – Chippet (2024)

Vid sidan om sitt skrivande är Linnea Malmgren både läkare och forskare. Kunskaper som hon använder i skapandet av sin dystopiska trilogiserie Experiment Svea, där första delen Chippet kom 2024. En bok som innehåller flera texttypiska drag som kännetecknar en romantasy: en fiktiv framtid, en ung och viljestark kvinnlig protagonist som ställs inför utmaningar och en fiende-till-älskare romantik.

Året är 2100 och Sverige har fått ett nytt statsskick – Sveas ordning. En totalitär stat vars syfte är att genom experiment massproducera data som sedan säljs till de som betalar mest.

Medborgarna är indelade i olika färger, där färgen avgör: status, var du bor, vilket yrke du har och vem du får gifta dig med.

Bokens protagonist är sjuttonåriga Liv som tillhör den lägre klassen och som under hela sitt liv har kämpat hårt för att lyckas komma in på Karuleum, elitens skola. Klarar hon sitt första läsår kommer hennes liv att förändras totalt, Liv kan bli barnläkare och få möjlighet att förändra livet för andra. Något som visar sig vara komplicerat, då hon har svårt att avgöra vilka som vill henne väl och vilka som vill se henne misslyckas. I klassen går Simon, killen som utåt sett har allt då han tillhör en familj med maktposition – det

ingen vet, är att om Simon inte lyckas med sina studier, riskerar han att förlora allt. Liv och Simon inser att de behöver varandras hjälp och när de hittar några dokument om ett experiment där oskyldiga barn kommer att dö, bestämmer de sig för att stoppa det. Samtidigt inser de att de börjar få känslor för varandra. Vid sidan om huvudkaraktärerna Liv och Simon, har Linnea även skapat andra spännande karaktärer som skapar ett intresse att vilja veta mer om vad som kommer att hända i kommande böcker.

Linnea Malmgren, läkare, forskare och författare.

Hur kom du på idén till Experiment Svea?

Den kom som en smäll. Verkligen. Jag läste om en medicinsk studie som fick avbrytas i förtid. Jag blev frustrerad vid tanken på att vi aldrig skulle få reda på hur det verkligen låg till och min fantasi började spinna. I vilken värld skulle en ny studie vara möjlig? Den världen visade sig vara Svea. Till historien hör också att jag själv arbetar som läkare och forskare, så den medicinska världen ligger nära till hands för mig.

Var det självklart att det skulle bli en bok som riktar sig till unga vuxna?

Jag älskar själv unga vuxna-genren, så ja, för mig var det självklart. Gammal som ung, vem kan motstå en riktigt bra unga vuxna-roman liksom?

Vad var det som lockade dig att skriva en dystopi blandat med romantik?

Jag tycker kombinationen dystopi/kärlek är det bästa av två världar. En bra bok behöver spänning och ett tydligt driv framåt, men också det där pirret som kommer av starka relationer.

Förutom Liv och Simons romans så har du också med samkönad kärlek.

Var det viktigt för dig?

Kärlek, oavsett hur den tar sig uttryck, är en grundläggande del av att vara människa. För många av oss handlar livet om att älska och i sin tur (förhoppningsvis) bli älskad tillbaka.

Samkönad kärlek har historiskt sett - och är fortfarande på många håll i världen - ifrågasatt, grund för diskriminering och till och med olaglig i vissa länder. Detta tycker jag är viktigt att lyfta, framför allt i en ungdomsroman. Grunderna för tolerans läggs tidigt i livet.

Varför tror du att det blivit så populärt med romantasy och vad är det som genren har som lockar till läsning?

Kombinationen romantik och fantasy är egentligen ingen ny idé, men det är helt klart en genre som har fått ett uppsving de senaste åren och själva benämningen romantasy är ny.

Jag tror att en av anledningarna till att genren är så populär just nu är sociala medier som BookTok. Och precis som jag säger ovan – visst står genren för det bästa av två världar?

Kan du avslöja lite vad som kommer hända i del 2?

Haha, visst hade jag kunnat berätta (manus tågar på), men jag tror jag håller på plotten. Det jag kan avslöja är att den kommer innehålla mycket kärlek, pirr och förstås spänning.

Foto© Camilla Gewing Stålhane

Gudar av röta (2023) / En labyrint av begär och lögner (2024).

Med sin trilogi-serie har Linnéa Engman skapat ett världsbygge som består av fem världar. Förutom människornas värld finns det fyra världar till som nås genom Gudaträdet rotsystem. Fyra valv som utgör öppningen till magiska platser som tillhör olika varelser, världar som inte får beträdas av vem som helst.

Protagonister i serien är systrarna Idunn, Caruwynn och Serene som lever i människornas värld. Ett liv i fattigdom, med ständig hunger och för att överleva måste människorna arbeta hårt och göra saker mot sin vilja. I århundraden har gudarna krigat för att få makt över alla, både människor och varelser. Något de har lyckats med, förutom över fyrierna som vägrar att lyda och är villiga att offra sina liv för att bli fria från gudarna.

I den första boken Gudar av röta och undergång får läsaren följa Idunn som har en destruktiv relation med guden Oryn. En relation som saknar ömsinta känslor och i stället bygger på Oryns begär att bli den mäktigaste av alla gudar. Legenden talar om Helvetetssvärdet – ett mäktigt svärd som Oryn vill äga och han behöver Idunns hjälp för att hitta det. I gudarnas palats hittar Idunn en bok som hon gömmer undan, boken ger henne kunskap om både var svärdet finns och vad det kan användas till. När Idunns väg korsas med fyrierna och deras ledare Nikos, börjar hon ifrågasätta gudarnas makt – hon börjar också känna en samhörighet med fyrierna och upptäcker sin egen inre styrka. Idunn förstår snart att hon också börjar få romantiska känslor för Nikos och inser då att hon måste göra ett val.

I En labyrint av begär och lögner får läsaren följa Caruwynn som är halvblod. Hennes släkt är en rik alvfamilj som tog avstånd från Caruwynns mamma då de upptäckte att hon väntade barn med en människa.

Nu är Caruwynn fast i alvernas rike och måste leva med den familj som hellre skulle vilja se henne död. För att släkten ska få mer makt föreslår morfadern att alvernas kung ska gifta sig med Caruwynn. Ett förslag som tas emot med en vägran, men då äktenskapet endast skulle

vara ett konvenansäktenskap utan kärlek, inser Caruwynn att hon kan bli fri från sin familj och accepterar det. När sedan unga kvinnor försvinner och hittas mördade på slottet bestämmer hon sig för att hitta den skyldige. Det hon inte räknar med är att den vänskapliga relation hon börjat få med kungen utvecklas till ett begär av starka känslor och längtan efter äkta kärlek.

Det går inte att ta miste om att romantasy ligger Linnéa Engman varmt om hjärtat då hon skickligt använder sig av flera texttypiska drag för att skapa sina berättelser. Magiska världar, en variation av varelser, identitetssökande, personlig utveckling där avgörande val måste fattas. En blandning av spänning och kärlek med lidelsefullt begär och heta känslor. Linnea har också tillfört ett mörker i berättelsen som gör att böckerna klassificeras som dark romantasy. Vilket öde den tredje systern Serene får möta återstår att se, det enda vi vet är att i romantasy kan allt hända. Under våren tillkännagav Fantasykammaren att Gudar av röta och undergång nominerats till Årets debut 2023 och vinnaren presenteras hösten 2024.

Linnéa Engman författare och student.

Berätta om bakgrunden till dina böcker?

Idén till den första boken kom ur en frustration av att jag ville läsa böcker som tog upp psykisk ohälsa och destruktiva relationer på ett sätt som jag själv ville läsa om.

Som läsare av genren romantasy hade jag tröttnat på att läsa om skurkar eller destruktiva relationer som någonting menat att vara romantiskt. Med Gudar av röta och undergång ville jag beskriva en resa hos Idunn, bokens huvudkaraktär, där hon själv inser sin egen destruktiva situation och hur den påverkar henne, men även hennes resa för att ta sig ur den. Från början var den första boken menad att vara helt fristående och inte i en serie, men när jag skrev boken föddes idéer till fler böcker. Nu får vi även följa Caruwynn i den följande fristående uppföljaren En labyrint av begär och lögner, där jag dels vill utforska ett mordmysterium i en alvisk värld, men även ämnen som ångest, pliktkänsla, kungligheter och familjehemligheter.

Hur kommer det sig att du väljer att skriva dark romantasy?

Vad är det inom den genren som lockar dig?

Fantasygenren har alltid lockat mig, ända sedan barnsben, på grund av dess sätt att få ens egna tankar att spinna vidare i fantasin. När böcker om älvor från barndomen inte längre lockade gick jag snabbt över till paranormala kärleksberättelser och Twilight-böckerna blev stora favoriter. På något sätt var det mörkret som började locka allt mer, och sättet författare blandar både den pirrande känslan av en förälskelse med mörka tankar som ångest eller död har alltid fascinerat mig. Det är spännande att blanda genrer, något som jag tror blir allt vanligare när nya författare träder in i branschen. Vi vill testa på nytt, se mer, känna mer. Och den nyfikenheten tror jag är vad som lockar så många till genren, även mig.

Dina huvudpersoner är unga kvinnor som blir/är både viljestarka och modiga, var det viktiga karaktärsegenskap när du skapade fram dem? I så fall varför? För mig kommer nästan alltid karaktären först, och ofta kommer de som hela karaktärer, med personligheter och brister. På ett sätt känns de som riktiga personer för mig. Att de alla är modiga på olika sätt, har starka viljor, är inte ett medvetet val. Däremot kan det härstamma från att jag själv alltid tyckt om att läsa om kvinnliga huvudkaraktärer som har starka viljor, som arbetar

hårt för att få vad de vill ha, men som gör många misstag på vägen. Att sedan få läsa om hur dessa karaktärer lyckas, trots sina brister, ger mig själv mod. Det är det enda jag egentligen kan hoppas på när någon läser någon av mina böcker, men att skriva dem har gett mig mycket styrka också. Därför tror jag att dessa egenskaper är viktiga för både mig och för mina karaktärer.

För vilken målgrupp skriver du för?

Jag upplever att dina böcker är så kallade "crossover" då de fungerar lika bra för unga vuxna som för vuxna.

När jag började skriva första boken trodde jag aldrig att den skulle bli utgiven, och det tror jag inte att någon egentligen är beredd på när de skickar in sitt första manus. Så på ett sätt skrev jag boken först och främst till mig själv, jag skrev en bok som jag själv hade velat läsa och som jag önskade redan fanns.

Målgruppen blir därför rent naturligt både unga vuxna och vuxna, då karaktärerna är i tjugoårsåldern men de känslor och händelser de upplever kan förstås och tolkas båda av unga vuxna men även äldre. Om jag tänker tillbaka till min egen läsning flöt jag fritt mellan att läsa böcker som var klassificerade som “unga vuxna” och “vuxna” när jag var yngre, vilket jag tror stämmer överens med många läsare idag.

Varför tror du att det blivit så populärt med romantasy och vad är det som genren har som lockar till läsning?

Romantasy har funnits länge, men det är först nu genren blivit så populär. Jag tror absolut att en del av det har att göra med pandemin, då genren för mig alltid varit den perfekta typen för verklighetsflykt, och under en period med mycket stress, ångest och rädsla för vad som sker i världen kan det vara just vad som krävs för att ta sig igenom vardagen. Sociala medier har antagligen spelat en stor roll i dess popularitet, framför allt TikTok och BookTok-communityt, som sprider läsglädje för alla slags böcker och genrer.

Romantasy flätar även samman två olika genrer, som kan locka både romance-läsaren och fantasy-läsaren, där alla kan hitta något som de tycker om i en bok. Jag skulle exempelvis kunna se science fiction göra samma resa som fantasy med romance!

I litterära kretsar har romance/romantasy

många gånger dåligt anseende, varför tror du att det är så och är det något du har känt av som författare?

Jag kan enbart tala för mina egna känslor och erfarenheter, och säger inte att detta är “rätt” eller “fel”, men jag har absolut känt av det. På sociala medier, i tidningsartiklar och annan media beskrivs romantasy ofta som “fairy smut” och att det enbart är populärt på grund av att det innehåller sexiga scener. Det nedvärderar genren och de många fina upplevelser läsare har med dessa böcker, och jag har känt att detta till viss del även nedvärderar de kvinnor som läser och skriver genren.

Romantasy domineras av kvinnliga författare, där huvudkaraktärerna ofta är kvinnor, och till skillnad från viss annan fantasy behandlas kvinnorna i dessa böcker med respekt, de lär sig att älska sig själva, och att bli älskade av andra. För mig har det varit läkande att läsa och skriva inom denna genre, om kärlek och sex som inte känns påtvingad och som enbart är njutningsfull och respektfull. Detta är ännu en anledning till varför jag älskar denna genre så mycket, och varför jag skriver inom den. En karaktär kan uppleva en hemsk relation, som Idunn gör i Gudar av röta och undergång, men även kärlek och njutning som är kravlös och som gör henne lycklig. Det är tråkigt att genren fått det ryktet, men jag hoppas på att det sker en förändring i narrativet snart!

Vad är dina tankar kring att unga läser romantasy med heta sexscener?

Att yngre läser böcker om kärlek, sex eller andra liknande ämnen är inte ett nytt fenomen. Jag tycker inte att vi ska försöka styra ungas läsning om de uttrycker en vilja till att läsa exempelvis romantasy. Jag själv läste böcker som klassificerades som “för vuxna”, och som innehöll sexscener när jag var yngre, och detsamma gällde mina vänner. Unga är nyfikna, och om vi vill sprida läsglädje bland de yngre idag tror jag att det är helt rätt att spela på just denna nyfikenhet. Vem vet om en av dessa böcker får en läsare att förälska sig i böcker, läsning och som sedan vill fortsätta läsa? Vi kan ha en framtida bokmal i våra händer, något som jag tycker är värt att stötta! Jag vill gärna se att yngre läser och det innebär även att de själva ska bestämma vad de vill läsa.

Jag gillade till exempel ofta inte de böcker jag

behövde läsa för skolan, men fann glädje i det jag själv lånade på biblioteket eller hade hemma i bokhyllan. Jag vet inte om det är en generationsfråga, men kanske en fråga om sociala medier bland unga och vad det kan göra för läsglädjen!

Jordfödd

Jordfödd- serien utspelar sig i vår egen värld men har inslag av magi. Berättelsen grundar sig i legenden om Ailea – häxan, ängeln, gudinnan, dotter av jord - som hade gåvan att tala med den andra världen, och vars öde var att avla ett barn med drakens son och leda Sällskapet. Trots sitt öde kunde ingen styra hennes hjärta, det tillhörde endast Roderick, en kärlek dömd att misslyckas. Genom århundraden och olika liv har de förlorat varandra, men alltid hittat tillbaka tillvarandra. Tillsammans var de den vackraste av katastrofer som fick världen att brinna, för att sedan skapas på nytt.

Serien tar sin början 1649 och läsaren får parallellt följa Aileas och Rodericks personliga utveckling, där de ställs inför sina individuella öden. I första boken Dotter av jord (2021) upptäcks Ailea speciella gåvor och att hon är den utvalda som Sällskapet har väntat på.

Roderick börjar sin utbildning till att bli riddare. I Varsel i natten (2022) har Ailea börjat sin utbildning för att bli redo att möta sitt öde som är bestämt av Sällskapet. Roderick har genom sin skicklighet och sitt eldiga blod, gjort sig ett namn som riddare. Något som har gett honom en mäktig fiende som vill se honom död.

I maj 2024 kom den tredje delen Arvet från Öst, där Ailea genomgår en krävande invigningsceremoni för att göra henne starkare och redo att möta sitt öde. Men det Ailea längtar efter är frihet. Roderick sänds till Ryssland för att skapa en politisk allians, ett möte som kräver att han återser sin biologiska far. Väl i Ryssland får han ett erbjudande, en livslång tjänst som befäl för de ryska trupperna – ett val som innebär ett liv utan Ailea.

Ann-Catrin har med sin serie skapat en storslagen romantasy med både magi, historiska skeenden i Europa, spänning och kraftfull kärlek.

Den är välskriven och bjuder på många hemligheter som avslöjas i takt med att berättelsen utvecklas. Som läsare blir man engagerad i Aileas och Rodericks individuella öden, men också deras tidlösa kärlek.

Ann- Catrin har fått flera utmärkelser från Fantasykammaren - där Dotter av jord har blivit utsedd till Årets debut 2021 och Årets serie 2022.

Jordfödd serien har också fått en förstaplats i Fantastikrådet topplista över svenska fantasyserier för vuxna.

Ann-Catrin Mattson författare

Berätta om bakgrunden till Jordfödd-serien. Som barn drömde jag aldrig om att bli författare. Ärligt talat, tanken kändes obotligt tråkig – vem vill spendera dagarna med att trycka på tangenter? Så hur hamnade jag här?

Det hela började för åtta år sedan, när min spirituella syster övertalade mig att följa med till ett medium. Jag var skeptiker deluxe, men det var där allting började. I en trång lägenhet, vid ett slitet köksbord, tog kvinnan min hand och sa fem ord som fick min värld att rämna. Det var som att få en käftsmäll av ödet. Den natten började karaktärerna från Jordfödd-serien besöka mig i drömmarna. Ailea var den som kom först och starkast, men sedan strömmade de in, en efter en. De vägrade lämna mig ifred och envisades med

att jag skulle skriva ner deras historia. Tro mig, jag var inte direkt ivrig att bli författare, så de fick kämpa hårt för att övertyga mig att ge dem en plats på papperet.

Jag började skriva Dotter av Jord 2018, men idén hade legat och grott i flera år. Ju mer jag skrev, desto större blev världen, och det blev klart att detta var långt ifrån bara en bok. Det tog cirka två och ett halvt år att färdigställa den första boken Dotter av Jord, och nu har jag inte bara en bokserie, utan ett helt universum. Med material för åtta böcker och en hjärna full av idéer för ännu fler, kan jag inte annat än erkänna att jag älskar varje minut av det.

Var det en självklarhet att historien skulle blanda fantasy med en episk kärlekshistoria?

Jag började faktiskt med tanken att skriva en mer historisk roman. Men ju mer jag funderade på idén, desto mer insåg jag att min passion för magisk realism, fantasy och djupa kärlekshistorier skulle göra det omöjligt att inte inkludera dem. Jag tror verkligen på att skriva det man själv älskar och dras till. Redan som barn fascinerades jag av dramatiska sagor som Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta. Under tonåren fördjupade jag mig i fantasyvärldar, och jag älskade verk som Avalons dimmor och Katharine Kerrs bokserie om landet Deverry, där magi, reinkarnation och kärlek spelade en stor roll. Även om mina böcker kanske tilltalar en annan, ny sorts

publik, så innehåller de samma element som fängslade mig som barn: vänskap, magi, naturväsen, krig, död och tidlös kärlek.

Ailea är både viljestark och modig - var det viktiga karaktärsegenskap när du skapade fram henne? I så fall varför?

Jag upplever aldrig att jag skapade Ailea. Det är snarare som att jag upptäckte henne, som om hon redan fanns där och bara väntade på att bli sedd. För mig är hon en levande person, så verklig att jag nästan kan röra vid henne. Så nej, jag kan inte påstå att jag medvetet valde att göra henne viljestark och modig – det var mer som att dessa egenskaper bara var och är en naturlig del av henne.

Ailea skulle aldrig beskriva sig på det sättet. Hon känner sig inte modig, utan snarare som någon som är jobbig och besvärlig, som inte bara tyst kan foga sig i ledet som alla andra. Men det är som om det brinner en eld inom henne när hon bevittnar orättvisor, och hon kan helt enkelt inte bara stå och se på. För henne handlar det inte om att vara modig, utan om att följa sitt hjärta och kämpa för det hon tror på. Det är den brinnande passionen inom henne som driver henne framåt, även när hon känner rädsla eller osäkerhet.

Din bok har ju klassificeras som en vuxen roman, men jag ser den som en crossover och passar även unga vuxna. Hur tänker du kring det?

Jag håller med om att Jordfödd-serien kan ses som en crossover, eftersom den passar läsare som befinner sig i gränslandet mellan tonår och vuxen ålder. Jag vet att jag har haft läsare så unga som tolv år som har läst och älskat Jordfödd. Berättelsen fokuserar mycket på huvudkaraktärernas Ailea och Roderics uppväxt och deras resa för att lära känna sig själva och hitta sin plats i världen. Teman som självupptäckt, identitet, relationer, vänskap, kärlek och romantik är centrala och gör att den passar en bred läsarskara, inklusive unga läsare. I länder som USA, där genrer och åldersklassificeringar är mer varierade och flexibla än här, skulle den troligtvis kategoriseras som YA (Young Adult) eller NA (New Adult).

Varför tror du att det blivit så populärt med romantasy?

Vad är det som genren har som lockar till läsning?

Romantasy har blivit populärt eftersom den lyckas kombinera det bästa från flera genrer och tidlösa ämnen. Den erbjuder en oslagbar mix av kärlek, vänskap och svek, förpackat i en värld av magi eller övernaturliga förmågor. Genren utforskar ofta djupa teman som ljus och mörker, kamp och krig, samt inre resor av självupptäckt. Dess förmåga att förena dessa olika element, tillsammans med en passionerad lovestory, skapar en läsupplevelse som tilltalar en bred publik och erbjuder läsarna en flykt till en rafflande och fantasifull värld där allt är möjligt.

Du har fått positiv respons på dina böcker i form av utmärkelser. Men i litterära kretsar har romantasy många gånger dåligt anseende. Varför tror du att det är så och är det något du har känt av som författare?

Det händer att jag har stött på bokbloggare och andra som av fördomar har rynkat på näsan och valt att inte recensera min bok bara för att de inte läser fantasy. Det kan vara riktigt irriterande, men det sker inte så ofta, som tur är.

Fantasy-genren är mycket bredare än många tror, och det finns något för alla smaker.

Bra litteratur handlar för mig om böcker som engagerar människor och lockar fler att läsa. Innan jag började skriva, återupptäckte jag läsningen genom att sluka Margit Sandemos serie Isfolket. Är det en litterär klassiker? Är det det mest språkligt mästerliga jag har läst? Nej, men det återupplivade mitt intresse för läsning, som hade varit dött i flera år. Vad kan vara större och bättre än det?

Olika författare och verk passar olika läsare beroende på deras erfarenhetsnivå och intressen. Jag förstår inte varför romance- och romantasy-genrer ibland nedvärderas av vissa litterära kretsar. Faktum är att dessa genrer lockar fler att gripa en bok och fördjupa sig i litteraturen. Läsning utvecklas gradvis, ingen börjar direkt med att läsa Marcel Proust. Romance och romantasy-genrer kan vara ett mer tillgängligt sätt att gradvis introducera sig för litteraturen och därigenom bygga upp läsförmågan. Så det handlar inte om att vissa genrer är bättre eller sämre än andra, utan snarare om att olika författare och verk har olika värde för olika läsare vid olika tidpunkter i deras läsutveckling.

Henrik Tamm 6

Några frågor om AI till

Susanne Sandström

Utvecklingen av AI har gått fort.

Jag tänker att många kreatörer inte riktigt har hängt med och nu står inför fullbordat faktum.

Är det kört på många kreativa fronter (pga kostnadseffektivt)?

Hur ser du på framtiden med AI för kreatörer?

– Ja, det är lätt att bli förförd av den snabba utvecklingen. Tyvärr ser jag ganska mörkt på framtiden för oss kreativa. Men för mig och mina kollegor är Generativ AI (GAI) ett existentiellt hot. Det man måste förstå är att GAI är tränad på våra verk, utan vår vetskap och utan vårt medgivande, och den används nu till att ersätta oss. Vissa vill kalla GAI för ett verktyg, jag vill snarare likna det vid en meny.

Nu kan vem som helst prompta fram en snygg illustration med några ord. För det krävs ungefär lika mycket talang som det gör för att beställa en smörgås, bara man vet vilka pålägg man vill ha. Algoritmerna sköter resten. Själva begreppet talang nollställs. GAI stjäl alltså ifrån kreatörer två gånger - först våra verk, sedan våra jobb. Idén är att förbigå allt hantverk, att det räcker med att kalla sig kreativ, och sedan trycka på en knapp. Latheten i det är svårsmält. Och alltihop bygger på stulna verk. Det är oerhört provocerande för någon som lagt ner sin själ i att lära sig hantverket. Talang ska demokratiseras, och det är jag inte med på.

Vilka lösningar ser du (för att inte originalitet ska försvinna/utrotas) inom det konstnärliga fältet?

Kan lagstiftning hjälpa? Hur?

– Jag vet inte. Utvecklingen av GAI har gått oerhört fort, och fortsätter nu exponentiellt.

Lagstiftningen, som i sin natur är långsam, har inte haft en chans att hänga med. Sakta, sakta börjar en medvetenhet väckas.

Lagstiftning kommer nog, men på många sätt är det redan försent. AI integreras redan på så många olika håll. Och techbolagen har stulit så vitt och brett att det redan finns så många kreativa verk för AI att använda och kombinera ihop. Resultaten, i kommersiell applikation, blir “bra nog”.

Originalitet kommer förstås behövas, men i mycket mindre utsträckning. Jag ser egentligen ingen lösning. Inte förrän samhället i stort inser konsekvenserna och det bildas opinion. Framöver kommer AI att drabba inte bara kreativa yrken, utan en mängd andra också. Jurister, ekonomer, civilingenjörer, läkare etc.

Vad händer med samhället när alla dessa människor blir arbetslösa, inte konsumerar eller betalar skatt?

Bazar Masarin 2024:1

Har du någon uppfattning om hur förlagen (svenska) ställer sig till AI-genererad barnlitteratur?

– Det jag har hört är att de helst inte vill se det användas, men samtidigt vill de hänga med i utvecklingen. Det är just det som är dilemmat. Ingen vet var teknologin tar vägen, vad konsekvenserna blir, men ingen vill heller bli frånkörd.

Hur märker du av AI i din bransch som yrkesutövande författare och illustratör/konceptdesigner?

– Som konceptdesigner blir projekten färre, kortare och betalar mindre. Ibland blir man ombedd att “snygga till” en AI genererad bild som tagits fram av någon assistent till producenten. Kollegor berättar att de ersatts helt av en “prompt ingenjör” som generar hundratals bilder under en dag.

Men jag fortsätter skriva och illustrera mina egna böcker, i den processen ändras inget. Jag hoppas att min kreativitet fortsätter att ha slagkraft.

Nu går vi över till Ninja Timmy:

Vad är din bakgrund? Hur började det?

– Jag måste gå tillbaka till när jag såg filmen Star Wars för första gången på en drive-in bio i Dar-Es-Salaam. Min lilla pojkhjärna fullkomligt exploderade av all fantasi.

När jag senare hittade boken The Art of Star Wars så förstod jag att det vad någons jobb att hitta på och teckna alla världar, rymdskepp och karaktärer. Det ville jag göra! Jag tecknade nog varje dag efter det. Jag sökte senare in på varenda konstskola i hela Sverige men kom inte in nånstans. Jag var för ung sa de. Då reste jag till Los Angeles och kom in på en konstskola där istället.

Efter examen började jag arbeta med konceptdesign för animation, bland annat för Shrek och Kung Fu Panda. Efter några år växlade jag över

till live-action (spelfilm) och var bland annat med och bidrog till flera av Marvels produktioner. Captain America, Spider-Man, Black Panther med flera. Det är ett otroligt kul jobb, men med tiden ville jag även utveckla mina egna idéer och började skriva. Först ett antal filmmanus, och sedan böcker.

Första boken om Ninja Timmy kom 2013. Nu har det gått mer än tio år och den är fortfarande populär, läst och efterfrågad. Förmänskligade djur som ”hjältar”, som löser mysterier och under stor spänning utför stordåd är välbekanta inom barnlitteraturen (Erin Hunters serie om tex Warriors med katter är en samtida)

Hur kom egentligen Ninja Timmy till?

– Det hela började på ett hustak i Pekings gamla stad. Jag och några andra var där för att föreläsa,

och en i gruppen råkade fylla år. Vi satt och åt tårta där på taket, och då dök det upp en grå katt. Han hade sett tårtan och ville smaka. Lite vild var han, och jag började undra hur hans liv såg ut här, vem hans kompisar var och vad de hade för sig.

Samtidigt hade jag börjat klura på en saga till mina brorsbarn, och karaktären Timmy växte fram. Böckerna började som rena äventyrssagor, men jag är generellt väldigt intresserad av samhälle och geopolitik, så i senare böcker har jag bearbetat vuxnare teman som miljöförstöring och nu dogmatisk religion.

Hur fungerar det att illustrera sin egen text?

– Jag ser ju hela boken spela upp sig framför mig när jag skriver. Så samtidigt som berättelsen tar form så börjar jag skissa på alla nya karaktärer och miljöer. Sedan skriver jag klart ett första utkast. Efter några vändor med förlaget påbörjas arbetet med de färdiga illustrationerna, som ofta tar längre tid att göra än skrivandet. Även här blir det några vändor, för att se vilka och hur många bilder som behövs. Det är ett jättejobb, men det är väldigt tillfredsställande att skapa något helt eget.

Har du funderat på att göra bilderbok?

–Inte i nuläget, men man vet aldrig.

Blir det fler delar i serien om Ninja Timmy?

– Det blir det förmodligen. Det finns en naturlig fortsättning i slutet av den nya boken. Men just nu fokuserar jag på att skriva annat. Jag vill ta mig an mörkare teman och skriva för äldre.

Regnbågsböcker för barn & unga

Jenny Kvick - Sandberg

Jag har arbetat på bibliotek i snart femton år. I början av mitt arbete som barnbibliotekarie var böcker med hbtqi-tematik för barn och unga försvinnande få. Titlarna som fanns skvallrade också ofta om att detta var böcker gjorda med låg budget och med en liten målgrupp i åtanke.

Under åren har fler och fler titlar glädjande nog dykt upp och för drygt ett år sedan bestämde jag mig för att samla en bibliografi med bra regnbågsböcker. Dessutom ville jag intervjua bibliotekarier, författare, förlag och pedagoger om deras arbete med hbtqi-böcker och ge mina egna tips på aktiviteter för att uppmärksamma regnbågsböcker och hbtqi-arbete för barn och unga. Resultatet blev boken Regnbågshylla! På bibliotek, skolbibliotek och förskola (2024 BTJ Förlag).

Men hur har utvecklingen sett ut för regnbågsböckerna för barn och unga i Sverige?

När det gäller barn- och ungdomslitteratur är det först under 1960- och 1970-talet som homosexuell kärlek dyker upp som tema i svensk litteratur.

Två exempel är hästboken Tovan (1975) av

Marie-Louise Walllin där huvudpersonen Ingeborg blir kär i stallkompisen Anna, och Inger Edelfeldts homosexuella huvudkaraktär i ungdomsromanen Duktig pojke (1977).

Författaren Bengt Martin var en av få offentliga öppet homosexuella personer under 1960-talets Sverige och han publicerade två ungdomsbokstrilogier med homosexuella huvudkaraktärer. Den första trilogin startar med titeln Sodomsäpplet (1968) och handlar om den unga homosexuella Joakim i Stockholm. Bengt Martins andra trilogi för ungdomar var självbiografisk och inleds med Pojkar ska inte gråta (1977).

Fram till millennieskiftet är det ett fåtal ungdomsboksförfattare som väljer queera teman i sina böcker och ofta är det olyckliga skildringar med enbart några få ljusglimtar.

1999 publiceras den första svenska barnboken med samkönade föräldrar, Malins mamma gifter sig med Lisa och samma år kommer även boken Trollen på Regnbågsbacken som även den skildrar samkönat föräldraskap.

Under 2000-talets första år börjar en mer queer utgivning ta fart.

Bazar Masarin 2024:1

År 2006 släpper den väletablerade bilderboksförfattaren Pija Lindenbaum boken Lill-Zlatan och morbror raring där en homosexuell morbror gestaltas. De mångfaldsinriktade förlagen Olika och Vombat startas och en diskussion om genus och genuspedagogik tar fart.

Bilderboken synas och uppmärksammas för att den bland annat innehåller fler pojkar till antalet än flickor. Även vad pojkarna och flickorna gör diskuteras och det pratas om aktiva och passiva huvudkaraktärer.

Många bibliotek anpassar utbudet efter förfrågningar av förskolor med till exempel bokpåsar med genustema.

Bilderboken Så gör prinsessor publiceras 2003 av författaren Per Gustavsson. Hans karaktärer den modiga prinsessan och den rädda prinsen leder vägen till det nya barnbokslandskapet som vågar utmana genus och normer.

År 2012 publiceras en bilderbok som ger upphov till en hätsk debatt, nämligen Kivi & Monsterhund av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson. Bokens huvudkaraktär benämns som hen och detta ger upphov till det som skulle benämnas som hen-debatten. Många upprörda röster diskuterade ordets hens betydelse och påverkan på allt från språk till kön.

Den queera bilderboksutgivningen har tagit stora steg sen dess och utbudet av regnbågsböcker har gått från ett fåtal till flera hundratals svenska titlar. Regnbågsböcker är inte längre en smal sak utan även de stora förlagen och författarna väljer att låta hbtqi-karaktärer ta plats i barnböckerna.

Hur hbtqi-personers liv skildras har också förändrats. Från ångestfyllda berättelser förankrade i heteronormen och med fokus kring att komma ut och bilderböcker vars främsta syfte är att skildra det queera ges det nu även ut böcker där karaktärers queerhet existerar integrerat i bokens berättelse. Ett exempel är bilderboken Högst upp (2023) av Klara Persson och Charlotte Ramel som berättar historien om barnet Eva som redan på BB chockerar sina mammor med sin klättringsglädje.

I regnbågsböckerna är det dock fortfarande ett vitt medelklassperspektiv som dominerar och representationen av hbtqi-personer med olika kön, klass, hudfärg, socioekonomisk bakgrund, sexuella läggningar som till exempel bisexualitet och pansexualitet, olika pronomen och funktion behöver breddas. Dessutom finns det bara några fåtal titlar med intersexpersoner så här finns ett stort glapp att fylla.

Skulle det vara så att den svenska queera barn- och ungdomslitteraturen utvecklas i samma rasande tempo som de senaste tjugo åren ser framtiden dock ljus ut i regnbågsböckernas värld. Jag längtar!

Jenny Kvick-Sandberg är barnbibliotekarie och aktuell med boken Regnbågshylla! På bibliotek, i förskola och skola på Btj förlag.

Jennys fem hbtqi-favoriter för barn och unga Vi tvättar bilen av Sarah Vegna och Astrid Tolke Småbarnsbok som fint skildrar två mammor och deras barn, vardagskul! !

Julian är en sjöjungfru av Jessica Love – Julian ser tre vackra sjöjungfrur på tunnelbanan och önskan att vara som de väcks till liv.

När regnbågen exploderade och tomten dog av Annelie Adamsdotter – Rolig och julig dagboksroman för mellanstadiet om Magnolia som är hemligt kär i Astrid.

En förbjuden bok av David Levithan – Mellanåldersbok med två parallella historier, en om Donovan vars mamma kämpar för ett bokförbud i skolan och en med en fin kärlekshistoria mellan de två killarna Gideon och Roberto.

Queera tider av Edward Summanen – Grundlig och lättillgänglig faktabok som går igenom vad det inneburit och innebär att vara en hbtqi-person.

8 Samtal med Annelie Adamsdotter om boken När regnbågen exploderade &

Plötsligt, genom en rad lyckliga sammaträffanden, så landade denna färgsprakande bok i min brevlåda. Redan när jag läste titeln och såg omslaget så blev jag sugen på att läsa denna härliga berättelse om Magnolia som bor med sin pappa och bror i Högsbo, en stadsdel i Göteborg.

När regnbågen exploderade och tomten dog (Opal, 2024) utspelar sig i en härlig stadsdel, har en härlig huvudperson och är en finfin berättelse om kärlek.

Jag sträckläste den och kände verkligen att jag ville samtala med Annelie Adamsdotter som i och med denna bok debuterade som författare. Annelie är till vardags gymnasielärare men hon ägnade nätter, helger och lov åt sitt skrivande och plötsligt var boken, som jag nu har bredvid mig, utgiven.

I skrivande stund har hon haft releasefest för ännu en bok så det skrivs i en rasande fart och när man träffar Annelie så förstår man varför det går fort, hon har en otrolig energi som smittar av sig på ett härligt vis.

Sara Lindalen

Adamsdotter

tomten dog

När vi möts via teams så ställer jag den frågan som jag alltid ställer till författare: Hur kom boken till dig, varför skrev du just denna bok?

Hon berättar att hennes dotter ville läsa en bok om en tjej som blir kär i en tjej. De letade efter en bok som passade åldern 9-12 ungefär men förgäves; de böcker som fanns som inte handlade om heteronormativ kärlek var mer inriktade på åldern 15+ och ofta så handlade det om en kille som blev kär i en annan kille.

De böcker som handlade om kärlek för just mellanstadieåldern denna var heteronormativ och den enda bok som handlade om ung samkönad kärlek handlade om en tjej som blev kär i en sjöjungfru.

Annelie insåg att det fanns en lucka som behövde fyllas så då föddes idén och berättelsen om Magnolia växte fram.

Magnolia är 11 år och bor som sagt i Högsbo med sin pappa och sin störiga, fast kärleksfulla storebror Vilhelm.

Magnolia bär på en hemlighet, en pirrig och härlig sådan, hon har blivit kär i Astrid!

Hon vet inte alls hur hon ska berätta detta för någon, vare sig för Astrid eller för andra.

Vi får följa hennes tankar och hennes vardag i pepp-boksform, man kommer henne väldigt nära och man dras in i berättelsen omedelbart.

Magnolias mamma har fått jobb i USA och flyttat dit men är ändå mycket närvarande i Magnolias liv.

Vi pratade en stund om hur tankarna gick då hon valde att det var just mamman som skulle flytta, det är ju annars ganska vanligt att det är tvärtom i böcker och filmer.

Annelie säger att dotterns pappa har varit en stor inspiration eftersom han är en väldigt omhändertagande och närvarande pappa. Vi pratar då om hur viktigt det är att lyfta dessa egenskaper hos pappor, för att vidga papparollen och göra upp med normer. Mamman kan vara den som åker iväg och pappan stannar, det går alldeles utmärkt och de varma fina relationerna som Annelie får fram är som bomull för själen.

Just detta med relationer ligger Annelie varmt om hjärtat, det är tydligt; dottern har varit med under hela skrivprocessen och det är kanske nyckeln till att det känns så äkta och så innerligt. Det känns på riktigt.

Jag är nyfiken på hur hon tänkte kring formatet peppbok och hon berättar att hon ville att det skulle vara en berättelse med korta kapitel, inte en massa långa miljöskildringar och “lull lull” som hon uttrycker det, språket ska inte stå i vägen för berättelsen utan föra den snabbt framåt.

Annelie berättar också att hon ville leka med det klämkäcka och positiva också genom att skriva små texter på engelska (mamman är ju trots allt i USA och det är också där peppboken är inköpt) som handlar om att julen kommer närmare och närmare, wihoo liksom.

Hon leker med språket och man märker av hennes skrivglädje.

För Annelie var det viktigt att berättelsen skulle vara lycklig eftersom det skrivs så få böcker om just detta tema. Hon berättar att hon till sin glädje sett att det börjar komma fler böcker i denna genre, så det finns hopp om fler böcker som inte håller sig inom heteronormen och som är riktade mot yngre åldrar än unga vuxna. Vi avslutade vårt samtal med att prata om hur viktigt det är att skriva normbrytande så att fler vågar visa vilka de innerst är.

Litteraturen fungerar som en motvikt mot strömningar i samhället som vill sträva bakåt och begränsa människors frihet, men den är också till för underhållning och igenkänning för de som läser.

Sagt om När regnbågen exploderade & tomten dog

Läsningen var underhållande med många roliga formuleringar och funderingar och jag uppskattade även Magnolias oroliga funderingar kring den egna sexualiteten. Hoppas att den sätts i händerna på många fina tweenies. Julmagi! Läs! Bibliotekarien Jenny Kvick-Sandberg (Hejaboken)

Mys, mys, mys! Innan jag läste boken så hade jag svårt att komma ihåg vad den hette men efter att ha läst så är det en självklar titel som istället gör att jag kommer ihåg vad boken handlar om. En julbok som passar att läsa när som åretrunt! För alla typ tio, elva, tolvåringar som fundera på eller är nyfiken på det där med kärlek.

Prickiga Paula

/--/en värmande och peppande berättelse om att hitta sin egen identitet och sexualitet, att passa in eller att kanske våga låta bli.

Bella Stenberg, Borås Tidning

9 Illustratörer

Bjarke Stenbaek Kristensen Hanna Klinthage

Juli Tudesco

Kristensen

Hanna Klinthage

Susanne Sandström

Vem är Hanna Klinthage?

Jag jobbar som illustratör. Oftast illustrerar jag barn- och ungdomsböcker.

Jag tog examen från Konstfack 2017. Där gick jag en kandidat i illustration och grafisk design. Våren 2019 släpptes Dom som kallas vuxna som är skriven av Annica Hedin. Det var den första bilderboken som jag illustrerade.

Hur kom du in på illustration?

Att göra bilderböcker?

Jag har så länge jag kan minnas tyckt om att rita. Precis som många andra barn.

Sen har jag fortsatt att hålla på med ritandet. Och tycker fortfarande att det är det roligaste jag vet.

Vi hade en bilderbokskurs på Konstfack. Då fick vi ett färdigt manus att arbeta med. Och gick igenom bilderbokens alla delar. Vi illustrerade Flickan med Svavelstickorna av H.C. Andersen. Jag älskade den kursen. Bilderböcker har ett stort utrymme för bild och det är nog därför som jag fastnat för det. Berättande i form utav bilder känns som ett naturligt språk för mig.

Ur: Det som känns förbjudet

, Annica

Hedin & Hanna

Klinthage, Rabén & Sjögren 2022

Ur: Vill du va min ponny?, Ebba Forslind & Hanna Klinthage, Rabén & Sjögren 2024

Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?

Min arbetsprocess skiljer sig lite beroende på projekt och sammanhang. Om det är ett manus som jag ska illustrera brukar jag börja med att läsa och anteckna. Sen gör jag små och slarviga skisser, ibland i form av små uppslag. Då får jag en bra överblick snabbt. Under tiden som jag skissar funderar jag på karaktärer och på platsen som det utspelar sig på.

Ofta har jag en vag känsla över hur jag vill att boken ska se ut och kännas tidigt. Kanske en färg, ton eller miljö. När jag har det försöker jag komma på hur den känslan ser ut.

I Vill du va min ponny? Hade jag en känsla om hur jag ville att skogen skulle kännas. Det gjorde att jag fick göra om första uppslaget i skogen väldigt många gånger. För att den inte blev som den där vaga känslan som jag hittat på.

Var hämtar du inspiration till ditt arbete? Vad påverkas du av?

Jag blir inspirerad av en massa olika saker. Kanske en målning, en struktur eller ett par skor. Egentligen vad som helst och ibland utan att märka det. Saker och personer runt omkring mig dyker ibland upp i mina bilder och då har jag oftast absorberat något omedvetet. Jag tittar också en del på film och märker att jag ofta tänker i film när jag gör böcker.

När jag arbetade med Vill du va min ponny? ville jag ha storslagna landskap där man såg långt. Och dramatiskt mörker och kontraster. Så då tittade jag mycket på äldre målningar. Med stora landskap och skog. Jag tittade på dokumentärer och hästböcker men jag var också ute mycket i skogen. Kojan i boken är väldigt inspirerad av en koja som finns nära där jag bor. En koja byggd av pinnar och skrot.

Vilka utmaningar möter du?

(i förlagsbranschen, på det personliga konstnärliga planet...)

Eftersom att man jobbar med en bok under ganska lång tid så brukar min största utmaning vara att jag tittar sönder mina bilder.

Att man tillslut inte vet om en bild funkar eller inte och det gör att jag kan bli kritisk till det jag gör. Men det hör nog till arbetsprocessen.

Vilka böcker/bilder har du med dig från din barndoms läsning/högläsning?

Varför har de stannat kvar tror du?

Jag älskade böcker som innehöll många detaljer och mycket karaktärer. Sven Nordqvist har varit en favorit länge. Framförallt Hattjakten. Jag gillade också Eva Lindströms böcker. Som Hasse och Rune på semester. Och Nisses nya mössa av Lena Landström och Olof Landström.

Det finns en slags humor i de böckerna som jag gillat och gillar.

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

Jag gillar att experimentera med olika format. Så någon slags dragspelsbok eller liknande hade varit kul att göra. Kanske något rörligt av något slag. Så att fortsätta att testa olika format av berättande vore spännande.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

Det finns många illustratörer och författare som är så otroligt duktiga.

Jag har alltid älskat Per Åhlin, Eva Lindström och Jockum Nordström.

Ur: Vitsippor och pissråttor, Oskar Kroon & Hanna Klinthage, Rabén & Sjögren 2023

Jag är nyfiken på hur dina samarbeten med författare kan se ut – kan du berätta något om ett samarbete?

Samarbetet som jag hade med Annica Hedin såg lite annorlunda ut jämfört med de andra. Vi jobbade en del parallellt. Och justerade efter varandra så att text och bild skulle bli så bra som det kunde bli. Vilket är ett organiskt sätt att arbeta på, då gav man varandra inspiration under hela arbetsprocessen.

Böckernas upplägg var så speciellt. Varje bok har ett tema och varje uppslag har som ett påstående eller fråga. Sen är det karaktärer som svarar på det. Och det var ganska många olika karaktärer som skulle in på varje uppslag och i en och samma miljö dessutom.

Kommer det någon bilderbok där du är ensam upphovskvinna?

Är det stor skillnad, tänker du, på att bildberätta en författares text eller att göra båda själv?

Det vore kul. Tanken är att jag ska det någon gång. Mitt förhållande till text är inte alls samma som till bild. Jag har lättare att tänka i bild än i text. Det vore kul att se skillnaden, för det tänker jag nog att det är om man gör både text och bild. Men jag tycker att det finns något fint med att samarbeta med andra.

Vad arbetar du med just nu – är du redan i gång med något efter Alla har en bästis (tillsammans med Sanna Larén)?

I slutet av maj släpps Alla har en bästis, skriven av Sanna Larén.

Just nu arbetar jag på en bilderbok som heter Sov nu Sam!. Den är för 3- 6 år och skriven av Ylva Karlsson.

Och även en småbarnsbok som är skriven av Emelie Franc. Båda släpps efter sommaren.

Ur: Groda glasstrut pinne, Ia Isaksson & Hanna Klinthage, Rabén & Sjögren

Sjögren 2023

Bjarke Stenbæk Kristensen

Vem är Bjarke Stenbæk Kristensen?

Jag är en dansk författare och illustratör som bor i Malmö med min svenska fru och våra två barn. Jag har jobbat med animation, musik och illustration och är nu under utbildning som level designer på the Game Assembly.

Hur kom du in på konst/illustration? Att göra bilderböcker?

Jag har alltid ritat mycket, och jag måste rita lite varje dag. Jag upptäckte tidigt att jag kunde väcka alla möjliga känslor i andra människor genom att rita. Jag har också alltid skrivit sånger och dikter och rim.

Bilderböcker är ett sånt perfekt litet format. Ett litet batteri av kuraterade känslor som man kan skicka ut i världen.

Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?

Var hämtar du inspiration till ditt arbete?

Vad påverkas du av?

Jag är väldigt lättpåverkad av världen och stämningar. Jag kan känna starkt för kioskfönster och wikipediaartiklar och gamla verktyg, utan att jag initialt vet varför.

Och mina känslor översätts helt automatiskt till bilder och scener i mitt huvud, det är inget jag riktigt kan påverka. Sen är jag galet analytisk, och älskar att hitta sammanhang och grundprinciper.

Så min kreativa process är :

1. Känna saker.

2 Låta mitt undermedvetna jobba utan att stå i vägen.

3. Analysera, och kuratera

4. Rita/skriva så att andra känner på ett ungefär kärnan i det jag själv känt.

Susanne Sandström

Vilka utmaningar möter du? (i förlagsbranschen/konstvärlden, på det personliga konstnärliga planet...)

En praktisk utmaning är att det inte riktig finns pengar haha. Mina pengajobb brukar ta 90 procent av min tid, så jag måste verkligen skärpa mig för att få plats till min egna projekt. Det är mycket enklare att sätta på YouTube. En personlig utmaning är att jag har väldigt höga krav på mig själv och mina bilder, men bilderna blir bara bra om jag har roligt och törs gå in i det okända. Det kan vara lite av en balansgång ibland.

Vilka böcker/bilder har du med dig från din barndoms läsning/högläsning?

Varför har de stannat kvar tror du?

Min pappa brukade rita hittepå-historier när vi satt i sängen på kvällen. Ren magi att man kan dra fram en egen värld från luften eller hur?

Hattjakten var den bok jag lånade mest på skolbiblioteket, den är en sorts guldstandard för mig i hur fin en bilderbok kan och måste vara.

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

Om du frågade mitt unga jag, hade jag nog tänkt ungefär så som jag har det nu.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

Uh, ja det har jag, många olika sorter. Tove Jansson, Ib Spang Olsen, Sven Nordqvist, David Hockney. Per Åhlin, Tal R, Mamma Andersson, Jan Lööf, Richard Scarry, Flemming Quist Møller. Jockum Nordström. Det finns också många riktigt riktigt bra bilderboksmakare i min generation som jag kollar mycket på, Marcus-Gunnar Pettersson, Aron Landahl, Lisen och Emma Adbåge, Elisabeth Ericson. Mari Kanstad, ja och många fler. Hög nivå. För inte att prata om utlandet. Jag håller koll.

Ur: Ålens nyckel, B. Stenbaek Kristensen, Rabén & Sjögren 2024

Ur: Ålens nyckel, B. Stenbaek Kristensen, Rabén & Sjögren 2024

Ur: Ålens nyckel, B. Stenbaek Kristensen, Rabén & Sjögren 2024

Jag är nyfiken på hur Ålens nyckel, som är en fantastisk bilderboksdebut, kom till?

Kan du berätta lite om den boken och om tillblivelseprocessen

Tack! Ålens Nyckel har många rötter. Jag ville göra en bok om att gå på upptäcktsfärd i ett hus, och hur hisnande det kan vara att hitta en nyckel, och att öppna en dörr.

Jag försökte komma ihåg hur det var att växa upp, och analysera varför vissa delar av vardagen har så mycket gravitation när man är barn.

Varje uppslag har sin egna komplexa tillblivelseprocess, och att skriva berättelsen var lite som att göra ett pärlhalsband, jag har testat många konstellationer. Mot slutet har jag jobbat mycket ihop med massor med kloka folk, särskilt min redaktör Josefin Svenske.

Emma tycks vara ett barn från en annan tid, före mobiltelefoner och sociala medier…Vad vill du säga till dagens barn?

Haha, bra fråga: “Att ha tråkigt är första steget mot att ha roligt på riktigt”.

Din bakgrund är dansk, men du bor och verkar numera i Sverige?

Vad skulle du säga utmärker, och skiljer, den danska bilderboken och dess utgivning från den svenska? Om du ser att de skiljer sig åt, om du ser särdrag...

Jag vet inte om jag kan svara på den frågan. Men svenska barnböcker är kanske mer medvetna om representation av människor med olika bakgrund, och är jättebra på att skildra vardagen, och igenkänning. Danska barnböcker i min barndom var helgalna, autodidakta och oängsliga.

Juli Tudisco

Susanne Sandström

Who is Juli Tudisco?

I’m Juli Tudisco, a half-Hungarian, half-Italian artist currently based in Budapest. I’m an illustrator, animation filmmaker, and art teacher. I love spending time drawing in my sketchbook, wandering in nature, or hanging out with my two cats. My art is about capturing the pure and honest moments in life, often inspired by folk art and mythological stories. Drawing is my way of finding balance and keeping the chaos in check.

How did it all begin…how and why did you start making art/illustrations/animations?

When I was in kindergarten, I was obsessed with drawing short comics. My biggest work was a comic named Pandi, about the life of a panda named Pandi. Pandi faced some of the same problems I did as a 5-year-old.

For example, he missed the sea, so he had to ”build” one in his garden. He wanted to draw himself, but he was too big to fit on the paper, so he had to buy a huge sheet of paper. I kept creating these little stories and drawing a lot, and this passion didn’t change with time. In 2003, when the animated film Spirited Away (by Hayao Miyazaki) won the Oscar, my father bought me the VHS. That’s when I first thought about how wonderful it must be to give life to your drawings. Back then, I wasn’t sure if this was an actual job or some kind of magic, but I was very fascinated by it.

What does your (creative) working process look like? What techniques and tools are important for your processes: which do you use most often (and why)?

My creative process usually starts with my sketchbook and a graphite pencil.

I always carry my sketchbook with me, ready to capture any idea or inspiration that comes my way. Drawing in nature or while on the go helps me clear my mind and focus on the moment. Once I have a sketch that I like, I scan it, I t ransfer it to my iPad and use Procreate to color the drawing.

Another technique that I love involves using Caran d’Ache aquarelle pastels, a water brush, and aquarelle pencils. I enjoy that I can’t fully control these materials, and beautiful accidents happen. It feels like a little game and adds an element of surprise to my work.

For animation, I use the software TVPaint. For editing and compositing, I rely on Adobe Premiere Pro and After Effects. When it comes to backgrounds, it really depends on the project.

Sometimes, I create them manually, and other times I draw them digitally in Adobe Photoshop or Procreate.

Where do you get your inspiration, or input, from?

Most of the time, I just sit at a place where I feel

good, often next to water, like a lake or river, and start to draw without thinking. These very intuitive drawings often serve as inspirations for bigger projects later on. I find inspiration in many places, but nature is a big one for me. There’s something about being surrounded by greenery, flowers, and the quiet hum of life that really sparks my creativity.

Folk art, naive art, and mythological stories from different cultures also deeply inspire me; I love how they convey deep truths and emotions through simple, yet powerful imagery.

Everyday moments and the pure, honest way children draw are other significant sources of inspiration. Kids have this incredible ability to capture the essence of things without overthinking, and I try to bring that same spontaneity and authenticity into my work.

Challenges? On an individual and Market level - Which are they?

On an individual level, one of my biggest challenges is managing self-doubt and staying confident in my work. It’s easy to get caught up in comparing yourself to others, especially with social media, but I try to remind myself that everyone’s journey is unique.

Another personal challenge is finding a balance between my creative work and other responsibilities, like teaching and freelancing. It’s important for me to carve out time for my own projects.

On a market level, there are not many studios and job opportunities for illustrators or animation directors in Hungary.

Luckily, over the years, I’ve traveled a lot and met many people who can offer me good projects during the luckier periods.

Building my Instagram profile has also been a big help in attracting foreign jobs and opportunities. Being a freelancer can be very stressful. Sometimes, when things don’t go as planned, I feel it would be easier to be on a different path. That’s why I started teaching alongside freelancing, to have a stable income. However, my love for drawing is bigger than anything, and 99% of the time, I’m super grateful to do what I love the most. Some additional stability would be amazing, though.

Despite these challenges, I find that staying true to my passion and focusing on the joy of creating helps me overcome obstacles. It’s all about persistence and believing in your vision, even when things get tough.

Which books from childhood do you remember? Why do you think these specific books remain?

I have fond memories of the books illustrated by the Hungarian illustrator, László Réber, including those written by Éva Janikovszky and other authors. As a child, I was a big fan of László Réber, and I still am.

Growing up with books illustrated by him has

had a lasting impact on my drawings, especially when I create illustrations for kids.

I love the playfulness and simplicity of Réber’s drawings.

The best and the worst when it comes to being an artist/illustrator/animator?

The best part about being an artist, illustrator, or animator is the freedom to create and express

myself. There’s nothing quite like bringing my ideas to life and seeing them resonate with others. I love the process of drawing and creating, whether it’s capturing a moment of peace in nature or developing a character for an animation. The sense of accomplishment and joy that comes from creating something meaningful is incredibly rewarding.

On the flip side, one of the worst aspects can be the self-doubt and uncertainty.

It’s easy to compare yourself to others and feel like you’re not good enough.

The art and animation industry is also highly competitive, and finding steady work can be challenging, especially in a smaller market like Hungary.

Being a freelancer adds another layer of stress, as there are times when work is plentiful and other times when it’s scarce.

This lack of stability can be tough to navigate.

Dream assignment – what would it look like?

My dream assignments would be to create an animated series and illustrate a children’s book, both with the freedom to develop them in my own style. But honestly, anything that requires me to make illustrations in my style and covers a topic I can relate to is my dream assignment. I always love projects where I can bring my authentic artistic voice to life.

Can you tell us something (short) about your work as an animator vs as an illustrator?

Who is your target group?

The target group really depends on the project. I create content for both kids and adults. For instance, some of my illustration work is aimed at children, while other projects are more suitable for adult audiences.

The target audience of my Instagram is primarily young adults and adults, with 52% of my followers between the ages of 25 and 34. However, I don’t focus too much on demographics; I prefer to create art that feels authentic to me and resonates with whoever connects with it.

What message would you like to forward to the child (if they are among your target group..)?

If I could share a message with the children who enjoy my work, it would be to appreciate and respect nature. There’s so much to learn and discover outdoors. I also want them to know that every feeling they have is okay—it’s perfectly fine to cry and express their emotions. Embracing all their feelings is a part of growing up and understanding the world around them.

What are you currently working on?

Right now, my main project is an animated web series called ”Tulip.” It’s about a girl named Tulip who explores the world around her and her own emotions. The series dives into her everyday moments, dealing with mood swings, facing fears, and seeking peace through her connections with plants and animals. Tulip is accompanied by a wise stray cat who becomes her mentor, and a mischievous moth that represents her internal struggles. It’s a journey that follows Tulip as she embraces change and learns about resilience and self-discovery. We won the French CNC Talent fund to produce this web series, so it’s already happening, and I will soon start to post short episodes and snippets on my Instagram, @tudi. juli.

I like your images a lot, theyre fun and fresh and interesting - are you considering making a picturebook?

Thank you, I’m happy you like them! Making a picture book would be amazing. I hope to find an opportunity like this in the near future.

10 Läsningar

Läsningar

Vänskap, djur och miljö

Margaretha Ullström

En bok för de yngsta barnen i min sommarskörd med nya böcker pockar på speciell uppmärksamhet.

Det är boken Var bor elefanten? av författarna Anna Munya och Woody Oliphant och bildmakaren Hanna Böhm. Den är utgiven av Rabén& Sjögren och utgör den första delen i serien Mina hem.

Var och en av dessa olika delar har ett huvudtema som driver berättelsen, vilket gör dem använd bara i det pedagogiska arbetet på en förskola.

Pärmens insidor är fyllda av leksaker i glada varma färger. Jag föreställer mig att de mindre barnen kommer att vara upptagna med att peka och prata om den gula plastankan som passar bra i badkaret, eller om klossarna som man kan bygga torn med, och … så vidare.

Det är uppslag som kan öppna för barns många olika berättelser, och en säker ingång till att få barnen att lyssna till exempelvis historien om barnet som bor varannan vecka hos pappan och varannan hos mamman.

Bilden man får är bejakande. Det är mysigt, varmt och kärleksfullt i både pappans lägenhet i hyreshuset och i villan där mamman bor.

En del leksaker bor hemma hos mamman, andra hemma hos pappan. Men elefanten är speciell. Den bidrar till barnets trygghet genom att alltid vara med barnet, oberoende av om det befinner sig hos pappa eller mamma. Den finns med på ett finurligt sätt på nästan alla bilder. Ett pedagogiskt verkningsfullt medel blir att låta barnen koncentrera sig på att upptäcka var i bilden elefanten är gömd. Bilderna förmedlar genom sin färgsättning i gult och rosa ett varmt och tryggt vardagsliv.

Var bor elefanten Anna Munya & Woody Oliphant Ill. Hanna Böhm Rabén & Sjögren 2024

Ur. Var bor elefanten? A. Munya & W. Oliphant & H. Böhm. Rabén & Sjögren 2024

- Det är mina ägg, säger havssköldpaddan.

Jag vill att de ska kläckas.

Vems kropp?

Kristina Murray Brodin & Emma Wiklund Olsson Förlag 2024

Kristina Murray Brodin och Emma Wiklund har tillsammans skapat boken Vems kropp? utgiven på Olssons förlag. Den handlar om utrotningshotade djur och är granskad av WWF. På baksidan finns även uppmaningen att besöka www.pandaplanet.se. Utöver pärmsidorna består den av nio uppslag. Det finns ett ljus i de klara och tydliga bilderna som lockar och fångar läsarens uppmärksamhet. En inledande bild med djurspår, följs av sju uppslag, ett för sju olika djur: leoparden, elefanten,

hajen, noshörningen, sköldpaddan, krokodilen och sist men inte minst, tigern. Det aktuella djurets egen miljö synliggörs. Ett sista uppslag visar djuren tillsammans när de talar direkt till läsaren.

De konstaterar unisont att den egna kroppen tillhör djuret självt. Och att de vill vara ifred. Underförstått inte bli jagade av människan.

Och det finns fler saker som är underförstådda i berättelsen. Det kan störa mig, och det är kanske just det som är meningen.

Titeln Vems kropp? invaggar mig i föreställningen att läsaren ska lista ut vilket djur som döljer sig inom ett bilduppslag. Denna föreställning kommer dock helt på skam, för det jag succesivt förstår under läsningens gång är att dessa djur har något som är så attraktivt för människans ha- eller vinstbegär att hon jagar dem så att de snart inte finns kvar på vår jord.

Det kan vara saker som skinnet, betarna, hornet eller äggen för att nämna några exempel.

Ur: Vems kropp?

K. Murray Brodin & E. Wiklund. Olsson Förlag 2024

Ur: Djurparkslistan, Björn Bergenholtz. Rabén & Sjögren 2024

Djurparkslistan

Björn Bergenholtz

Rabén & Sjögren

Djur är vanliga i barnböcker och bland årets svenska bilderböcker prövar författaren Björn Bergenholtz ett nytt grepp på djurbilderboken. Han kombinerar djurboken med den trendiga ”göra lista-boken” och presenterar i ord och bild Djurparkslistan utgiven av Rabén och Sjögren. Alla i klassen hade fått i hemuppgift av läraren att göra en lista. Poe har fått i uppgift att gå till djurparken och göra en lista på djur i alfabetisk ordning. Ett djur för varje bokstav.

I djurparken träffar Poe på Vaktis, en zoolog som arbetar i djurparken bland annat som guide. Han hjälper Poe runt i djurparken så att han kan fylla sin lista med djur.

Det finns både kända och mindre kända djur i djurparken. Så det finns djur i djurparken som inleds med någon av de svåra bokstäverna som Q, X och Z. Trots att de skyndar sig för att bli klara innan djurparken stänger så är bokstaven Y kvar när Poe måste lämna parken vid stängningsdags. Han har gjort sitt bästa, men inte riktigt lyckats. Då hör han någon ropa på ”Vaktis”.

– Yngve, Yngve ropar någon från en bil och vaktis lämnar Poe. När han väntar på bussen som ska föra honom hemåt grubblar han över Y, tills han till sist fyller i Yngve på den raden, för människor är ju också djur, eller hur? Och Yngve fanns ju i djurparken.

Detta är en i sanning klurig bok med ett driv som gör läsningen lätt. Den uppskattades av vårt 9-åriga barnbarn som inte ville sluta läsa förrän han fått reda på om Poe klarade av att fylla listan med ett djur för varje bokstav i alfabetet.

Journalisten Emma Bouvin som barnboksförfattare är för mig en ny bekantskap. Tillsammans med bildmakaren Elin Lindell har hon skapat den lustfyllda berättelsen Ett moln i tajts, utgiven på Rabén& Sjögren.

Elin Lindell är både författare och illustratör. Hon har tidigare bland annat skrivit böckerna om Jonny och 2023 kom från henne den humoristiska grafiska romanen Världens sämsta syster på Alfabeta.

Ett moln i tajts startar när sommarlovet är slut. Det är dags för Ture att börja i förskoleklass, det är som att börja i skolan. Stort. Allt är noga förberett. Ture har fått välja en skolväska, en rosaglittrande ryggsäck. Kläderna är nya, hela och rena och nystrukna. Mamman är nervös, det förstår både läsaren/lyssnaren och Ture. Hon har sina aningar om att det inte är så lätt att vara ny i ett område och börja i en klass där man inte känner någon och hon vill verkligen att allt ska bli så bra för Ture.

Tyvärr är livet inte alltid en dans på rosor, så det är tur att Ture har tre roliga morbröder som bland annat kommer till skolan och uppträder. Efter deras besök, vill också de allra tuffaste killarna i klasssen ha tajts med enhörningar på.

Varsamt, drastiskt och roligt behandlas även det angelägna ämnet huruvida man måste klä sig på ett visst sätt beroende på om man är kille eller tjej.

Berättelsen blir säkert perfekt som högläsning när höstterminen startar och förskoleklassbarnen ska erövra en ny värld, skolans värld.

Ur: Ett moln i tajts, E. Bouvin & E. Lindell. Rabén & Sjögren 2024

Ett moln i tajts

Emma Bouvin & Elin Lindell Rabén & Sjögren 2024

I Kajan och jag berättar bilderboksmakaren

Kerstin Elias Costa i ord och bild om vänskapen mellan en kaja och en grävling.

Boken finns på Opal som också gav ut Costas tidigare bok Fjärilshuset (2022) som belönades med Elsa Beskowplaketten.

Kajan och jag är en lågmäld berättelse där vi möter en ung jag-berättare som önskar sig en vän. Jag-berättaren är en ung grävling som tillsammans med mamman ska tillbringa sommaren på en ö i skärgården.

Där blir jaget vän med en ung kaja. Och vad som följer blir den allra bästa sommaren någonsin. Att lämna ön och den nyvunna vännen Kajan är däremot sorgligt och minner om att sommaren nu är slut och att det är dags att börja i skolan, vilket känns pirrigt.

Men skolstarten blir bättre än väntat, och när berättelsen slutar har jag-berättaren två vänner, en på ön och en i skolan, och båda heter märkligt nog Kajan.

Ur: Kajan och jag, Kerstin Elias Costas. Opal 2024

Kajan och jag

Kerstin Elias Costas Opal 2023

Bilderna är lugna och harmoniska, gjorda med blyerts och gouache. Det är inte mycket rörelse i bilderna, utom när den första vännen flyger in i jag-berättarens liv, och när den andra Kajan och jag-berättaren leker att de är stjärnor och flygande fåglar ”som aldrig faller”.

När vännerna kommer in i berättelsen dominerar den gula färgen. Annars växlar färgsättningen mellan det rödgulrosa havet och ett hav i blågrönt.

Längtan efter en vän att vara tillsammans med är ett ofta förekommande motiv i barnlitteraturen.

Här paras denna längtan efter vänskap med hopp och framtidstro.

Vännen på ön kommer att finnas kvar kommande sommar.

Berättelsen genomsyras av en livsbejakande stämning.

En liten pärla är Maja Hjertzells & Joanna Hellgrens nya bok Brorsans kompis Robban, utgiven av Lilla Piratförlaget. Det är en vardagsberättelse om vänskap, och hur man egentligen bör vara för att vara en bra kompis. Jim är åtta år, och har en kompis som heter Torgny och som vill bestämma allt. Robban, Jims brorsas nya kompis ger Jim rådet att ”syna honom”. Så nästa gång när Torgny säger att han ska gå hem om han inte får ha båda de eftertraktade legofigurerna så gör Jim som Robban lärt honom och säger: ”– Okej. Hejdå. Vi kanske kan leka en annan dag.” Och Robban hade rätt, då backar Torgny och går med på att de kan ha varsin av legofigurerna.

Dessa viktiga små råd om kamratskap som vävs in i vardagsberättelser är guld värda. De är inte pretentiöst framhävda eller förmanande, utan i stället ett råd från en äldre kompis till en yngre.

Jim berättar i sin tur för Robban hur mycket brorsan saknar honom. Det har ju blivit så tyst hemma hos dem när Robban inte längre kommer. Tidigare har de dundrat in i huset, bråkat, och tagit plats. Jim har storögd tittat på. Nu är det tyst och tomt.

Berättelsen är fylld av starka känslor, lätt att läsa men inte förenklad. Det finns något oroande i brorsans och Robbans vänskap.

En inkännande och därför angelägen kapitelbok.

Ur: Brorsans kompis Robban, M. Hjertzell & J. Hellgren. Lilla Piratförlaget 2024

Brorsans kompis Robban

Maja Hjertzell & Joanna Hellgren

Lilla Piratförlaget 2024

Översvämningen

Ellen Hall & Sanna Borell

Rabén & Sjögren 2024

Farmors Ingenjörsfirma är en ny kapitelbokserie av Ellen Hall med bilder av Sanna Borell, utgiven av Rabén & Sjögren.

Den vänder sig till barn som lärt sig läsa och som klurar på hur saker och ting fungerar. Språket är enkelt och kapitlen lagom långa. I den första delen Översvämningen stiftar läsaren bekantskap med syskonen Freja och Max. De är på väg till fotbollsträningen i den lilla staden där de bor, då de överraskas av ett skyfall. Det är ett kraftigt oväder som drar in över staden och de söker skydd hos sin farmor som bor i närheten. Farmodern driver en ingenjörsfirma och när vattnet nu svämmar över alla breddar i den lilla staden ringer telefonen hemma hos henna i ett.

Människor behöver hjälp med att skydda sina källare, biblioteket har fått in vatten i källaren så att böckerna som förvaras där riskerar att förstöras. Farmor använder sina kunskaper för att hjälpa till. Tillsammans med barnbarnen Freja och Max, och en rad kunniga yrkesarbetande människor bemästrar de till sist översvämningen och planerar samtidigt för att förhindra att något liknande inträffar fler gånger.

Det är en faktarik och dramatisk berättelse om något som många säkert kommer att uppleva många fler gånger när extremväder i klimatkrisens spår drabbar oss allt oftare. Då är det tryggt att veta vad som bör göras.

Margaretha Ullström

Det finns böcker som aldrig släpper taget. Det är sådana böcker som jag bär inom mig och återkommer till, då och då, apropå något jag ser, i tankarna. De tre bilderböckerna jag presenterar här tillhör dem som redan etsat sig fast på detta sätt.

Först i raden kommer Sara Lundbergs Ingen utom jag, utgiven på Natur & Kultur. Det är en slösande rik bildupplevelse. Pojken och mamman går till stranden för att bada. Mamman bär en stor gummibåt och pojken årorna. Pojken pockar på uppmärksamhet, men mamman vill helst dricka sitt kaffe, smörja in honom med solkräm och sånt som föräldrar ofta vill. Så plötsligt säger pojken något förlösande med en djup innebörd: ”– Du är bryggan och jag är båten. – Mhm … – Och båten sitter fast i bryggan med en knut.” Det rör sig om en hård, fast knut. Men pojken lyckas knyta upp den alldeles själv och sätter sig i gummibåten med flytväst på. Det är väsentligt att han just har lossat knuten, och att det bara är han som kan lossa den.

Han ligger sen på mage i båten och åker in bland näckrosorna. Mamman står kvar i vattnet och pratar med en annan mamma. Så reser pojken i fantasin in i drömmarnas okända och kända landskap. Det blir en äventyrlig färd. Han åker längs en flod i en stad och där är många bilar, båtar och hus.

Mellan dröm

och verklighet

Ur:

Ingen utom jag, Sara Lundberg. Natur & Kultur 2024

Ur: Ingen utom jag, Sara Lundberg. Natur & Kultur 2024

Ur: Ingen utom jag, Sara Lundberg. Natur & Kultur 2024

Och från sin båt på floden kan han se in i olika människors hem.

Han kommer till ett vattenlekland där många barn åker runt i sina gummibåtar.

Han är i djungeln och hamnar i en virvlande fors. Han reser jorden runt. Äventyret ligger öppet inför hans ögon i hans drömmar bland näckrosorna i vattnet.

Mamman står hela tiden kvar på samma plats. Tryggt och varaktigt finns hon till för pojken.

När han möter henne igen bär han ett frö i handen.

De skyndar hem, undan det nalkande regnet och pojken planterar sitt frö. Jag som läser undrar förstås vad som kommer att växa upp i krukan.

De generösa, ofta färgsprakande, ibland dunkelt gröna djungelbilderna eller stadsbilderna, berättar flera historier.

Det är historier som kräver långsam läsning. Bläddra därför inte hastigt förbi bilduppslag efter bilduppslag, utan njut av färgerna och försjunk i bildernas berättelser om frigörelse och frihet!

Ur: Ingen utom jag, Sara Lundberg. Natur & Kultur 2024

Ur: Ingen utom jag, Sara Lundberg. Natur & Kultur 2024

Diametralt annorlunda än Sara Lundbergs färgsprakande bok Ingen utom jag ter sig färgsättningen i Torben Kuhlmanns Mullvadsstaden som rymmer fler än fyra nyanser av brunt. Den utkom redan 2015 i Tyskland och presenteras nu äntligen för svenska läsare genom Lilla Piratförlagets utgivning i översättning av Oskar Degard.

Lilla Piratförlaget har tidigare utgett flera andra av hans titlar, till exempel Lindbergh: berättelsen om musen som flög över Atlanten (2020).

Insidan av den främre pärmen är täckt av bruntonade fotografier från Mullvadsstadens historia. Hur allt började och hur staden växte under åren som kom.

Ur: Mullvadsstaden, Torben Kuhlmann. Lilla Piratförlaget 2024

Det största fotot föreställer sju mullvadar sittandes på en balk högt upp i luften. Det är en bildblinkning till det klassiska fotografiet ”Lunch stop at Skyscraper” som uppfångar moderniteten via de elva byggnadsarbetare som äter lunch på en balk högt upp, 250 meter över marken, vid bygget av Rockefeller Center i början av 1932 i New York.

Mullvadsstaden

Torben Kuhlmann

Lilla Piratförlaget 2024

Där finns foton på kugghjul, gruvgång, tåg och bil, som allesammans är uttryck för framåtandan i det moderna samhällets framväxt.

Första bilduppslaget är gröntonat. Det föreställer en äng, vid ett skogsbryn. Och mitt på ena sidan ligger en brun hög. Det är den första Mullvaden som flyttat in på denna härligt sköna plats. Det är faktiskt många år sen, och sen dess har fler och fler mullvadar bosatt sig i jorden under ängen. Elektricitet dras in i mullvadarnas hem. Det är klockor i alla rum som visar tiden. Det grävs djupare i jorden, byggs trappor och konstrueras maskiner. Snart rullar tågen in i Mullvadsstaden och tunnelbanan fylls av resenärer.

Någon måste sköta räkenskaper och hålla ordning på alla papper. De många mullvadarna behöver apparater för att kunna kommunicera. Högtalare, telefoner och tv är snart alla mullvadars egendom. Och vattentoaletter. Och där under jorden härbärgeras tusentals bilar. De fyller alla gator mellan höghusen. Det är trångt.

Det är tillväxtsamhällets inre logik.

Uppgiven eller förtvivlad konstaterar Mullvadsstadens historiker: ”Åtskilliga mullvadsgenerationer senare hade ängens grönska nästan helt försvunnit.” Det återstår en liten grön plätt med skyddsstängsel runt.

Sista sidan och bakre pärmsidan berättar om att en förändring måste ske: ”Nu räddar vi miljön.”

Det är rubriken på en sida i nyhetstidningen The Moletown Times. Ett fotografi visar att nästan alla mullvadshögarna på ängen nu har ett eget vindkraftverk i ett försök att rädda staden undan total kollaps.

Ur: Mullvadsstaden, Torben Kuhlmann. Lilla Piratförlaget 2024

Ytterligare en bok från Lilla Piratförlagets utgivning har ristat sig fast: Det viktigaste av Peimaneh Mollazehi och Lotta Geffenblad.

När jag läste den förstod jag att det är en bok jag saknat och att en bok som denna verkligen behövs i vår tid.

Flickan Masha föddes i fängelse därför att hennes mamma är aktivist. Det betyder att mamman kämpat för kvinnornas frihet i Iran och för hela landets frihet. Hon kämpar för allas rättigheter. Inte endast sin dotters rättigheter, utan alla barns rättigheter. Detta är det viktigaste.

Masha får inte längre gå i skola. Hon har nämligen brutit mot så många regler: ”Slöjtvånget, dansen, kläderna och den utländska musiken som var förbjuden”. Det innebär att

Masha inte längre går i skola utan undervisas av sin pappa. Hennes kompis Vahab får också undervisning av Mashas pappa. Hennes mormor sköter hushållet åt familjen. Det är oroligt i hela landet och Mashas föräldrar är borta i flera dagar.

Masha önskar ibland att hennes mamma skulle vara hemma och vara en vanlig mamma. Men hennes kompis Vahab får henne på bättre tankar: ”– Vem ska då få slut på all orättvisa? säger han”.

När föräldrarna kommer hem igen har demonstranterna lyckats få igenom förändringar till det bättre så att Masha och Vahab kan gå i skolan igen.

Kampen för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet kräver modiga människor. Den här boken ställer frågorna om vem eller vilka som ska kämpa på sin spets, samtidigt som drömmen om demokrati och frihet lever än starkare. Den levererar inga pekpinnar utan tilltror barnet förmågan att själv reflektera över ett svårt dilemma på det personliga planet.

Lotta Geffenblad har dessutom lyhört fångat berättelsens känslostämningar och dess atmosfär i bilderna.

Ur: Det viktigaste, P. Mollazehi & L. Geffenblad. Lilla Piratförlaget 2024

Det viktigaste

Peimaneh Mollazehi & Lotta Geffenblad Lilla pIratförlaget 2024

Ur: Hej, Hejdå, Per Gustavsson. Lilla pIratförlaget 2024

Begrunda

Hej, Hejdå Per Gustavsson

Lilla pIratförlaget 2024

Begrunda livet

Margaretha Ullström

Per Gustavssons Hej, Hej då! från Lilla Piratförlaget är en bildberättelse i litet format där texten består av en upprepning av orden Hej, och Hej då!. Det finns tydliga blinkningar till Samuel Becketts klassiska drama I väntan på Godot (1952), men Per Gustavsson låter sin berättelse formas på ett helt annat sätt, genom att läsarens egna funderingar driver intrigen. Det lilla formatet kan lätt förleda läsaren att först uppfatta detta som en bilderbok för de allra minsta, men här ryms så oändligt många funderingar. Boken framstår som en allåldersbok, där bilderna för berättelsen vidare i en upprepningssagas form.

Förändringar i bildsidornas bakgrundsfärger är väsentliga för berättelsen. Den första delen av berättelsen vilar i färgerna ljusblått och rosa. Det ljusblå är himlen med vita molntussar. På första uppslagets högra sida finns en mörkgul parkbänk med en liten sorgens nalle som bara sitter. Nästa uppslag visar en liknande högersida, men där har ögonen ett nytt uttryck. Nallen har uppmärksammat att det kommer någon in i berättelsen från vänstersidan. Det är en nalle klädd i gröna byxor och jacka, med en röd hatt på huvudet. Nallen utropar ett tydligt Hej.

Bazar Masarin 2024:1

Den grönklädda nallen slår sig ned på bänken bredvid den första mer blåtonade nallen och söker kontakt genom att ta fram ett äpple som han sträcker fram till den blå nallen.

Nästa uppslag visar hur de båda nallarna äter upp sina äpplen och därefter lägger äppelskrottarna på marken vid varsin sida av bänken. Sen sträcker den grönklädde fram en hatt. Nu kan de båda hälsa med varsin hatt.

På nästa uppslag förändras dock situationen. Ett mörkt regnfyllt moln erövrar himlen på den högra sidan. Hotande men den grönklädde finner på råd. Han har nämligen ett paraply innanför jackan som de båda nallarna kan ta skydd under. Så bra! Den blåklädde nallen får hålla i paraplyet. De båda nallarna dansar på parkbänken, och ett tu tre står den blåklädde högst upp på bänkryggen och lyfter armen mot skyn ropandes Hej då! Och så bär det av.

Den grönklädde nallen blir kvar på marken, ensam och övergiven, en förändring som understryks av en ändrad färgsättning. Det ljusblå och rosa förändras till gult och blått. Den mörkgula bänken står kvar på högersidan och den grönklädda nallen står mol allena på vänstersidan.

Historien upprepas. Det kommer en nalle i lila overall med en topphatt och ropar Hej till den grönklädde och ger honom en banan. I handen håller den nyanlände en ballong och ger den grönklädde en ny mössa.

Så upprepas historien, hattarna kastas av, och den grönklädde får hålla i ballongen. Då tar han chansen, flyger iväg och ropar HEJ DÅ och lämnar den lilaklädda nallen kvar på bänken. Ensam och sorgsen med nya färger i gult och grönt bakom sig. Det sista uppslaget låter läsaren ana att historien nog kommer att upprepa sig ännu en gång. Eller?

Denna bildberättelse kräver en långsam läsning, en begrundande läsning. Den väcker existentiella livsfrågor till liv. Och vilka frågor och funderingar som formas hos läsaren beror på läsarens erfarenheter. Det lilla barnet undrar säkert varför en efter en av nallarna ger sig av, och varför den i ena stunden generöse nallen i nästa stund är ”dum”? De tankar som väcks hos mig som vuxen läsare är dessvärre också kniviga att besvara –och har säkert olika svar beroende på läsaren och lyssnaren. Varför överges den snälla nallen? Vad innehåller det mörka molnet? Vilken betydelse ryms i färgsättningen? Är den gulliga, mjukt ljus-

blå/rosa bakgrunden förrädisk? Är den gulblå bakgrunden på samma gång en hänvisning till vårt eget land, Sverige och till Ukraina? Varför upprepar sig historien? Är det en hänvisning till vår egen tid? Att historien upprepar sig? Dessa funderingar tränger sig på och jag har svårt att släppa tankarna på boken.

Per Gustavsson har lyckats att på ett subtilt sätt skapat en bildroman för alla åldrar, där läsaren har stor betydelse.

En enda översatt barnbok ingår i sommarens bokhög, nämligen Blygheten av Séverine Vidal och Marie Leghima. Den är översatt från franska av Helena Stedman och utgiven av bokförlaget Opal.

Omslagsbilden visar en självständig flicka med stora mörka ögon som iakttar en svart varelse, ett monster med röd näsa av något slag. Så ser jag hur detta svarta monster håller flickan fången, att hon inte kan röra sig.

Blygheten

Séverine Vidal & Marie Leghima Opal 2024

Monstret har lindat snöret runt flickan varv efter varv. Hon är kavat flickan, men samtidigt olidligt blyg. Så blyg att hon blir stum, rodnar och tittar ner på sina fötter. Hon får inte fram ett enda ljud, utom gråt. Det svarta monstret är Blygheten.

Blygheten kan vara borta i veckor, men så helt plötsligt tränger hon sig på. Det sker oberäkneligt och oförutsett.

Bilderna är expressiva med starka färger.

Framförallt innehåller de ansikten med känslostarka minspel där flickan är ledsen, irriterad, arg, mycket bestämd, och till sist mycket beslutsam.

Flickan har funderat. Resonerar med sina föräldrar. Och bestämmer sig till sist för att ta makten över sig själv. Hon ska lita på sig själv. Och hon ska bestämma över sig själv. Sista bilden visar henne balanserande med stadiga ben på en gren med Blygheten i ett snöre lommandes efter. Bilderna fångar något hos bokens huvudperson som tilltalar mig och gör mig glad. Jag tror det handlar om att flickan tar tag i sitt liv och övervinner sig själv.

Att det är en modig flicka som läsarna möter.

Ur: Blygheten, S. Vidal & M. Leghima. Opal 2024

Skuggan av Anna Höglund på Lilla Piratförlaget utgör författarens replik och hyllning till H.C. Andersens mörka skräckromantiska saga Skyggen från 1847.

I denna moderna och högst personliga variant är det moderna vardagslivet grått, tråkigt och ensamt. Framförallt ensamt och självupptaget.

Mannen slukas av datorn och bryr sig inte om någon annan än sig själv och sin dator. Skuggan negligerar han helt. På olika sätt försöker skuggan få uppmärksamhet, men till sist ger han upp och öppnar fönstret och förflyttar sig till lägenheten mitt emot. Där är det vackra färgglada blommor som doftar.

Ur: Skuggan, A. Höglund. Lilla Piratförlaget 2024

En slående kontrast till mannens grågrå lägenhet. Talesättet att man inte saknar kon förrän båset är tomt, stämmer bara delvis i denna rannsakan över livet. Det går någon dag innan mannen lägger märke till att skuggan försvunnit, och när han upptäcker att skuggan är borta menar han att det går lika bra att leva utan en skugga.

Skuggan

Anna Höglund

Lilla Piratförlaget 2024

Sakta förtvinar mannen, blir allt gråare, tröttare och mer genomskinlig.

Långt senare söker Skuggan upp mannen igen. Varför gör han det? Han är nu en världsvan man som upptäckt det goda livet och världen liksom betydelsen av poesi och musik. Men jag uppfattar inte Skuggan som en helt sympatisk figur. Skuggan ger sken av att söka kontakt med mannen.

Det är visserligen förgäves eftersom mannen fortfarande inte är intresserad av någon annan än sig själv, men det visste väl

Skuggan redan, eller?

Så tar Skuggan över mannens lägenhet, men inte hans liv.

Höglunds Skuggan ställer våra livsval på sin spets. Vem vill sluta som mannen? Sittande ensam och orkeslös i en fåtölj, utan den rikedom som vänskap är så fylld av?

Denna tankeväckande berättelse om hur vi människor förvaltar våra liv väcker många insikter till liv. Det är en allåldersbok som stör och berör oavsett läsarens ålder. Jag skulle dock inte lämna yngre barn att läsa den själv, utan se till att finnas tillgänglig för samtal eller, allra helst, läsa den tillsammans.

Bea & Bosse

Bosse är kissnödig

Maria Jourdanis

Boken inleds med en underbar tapetsida i en mild färgexplosion av färgade trekanter. Pappret är av en tjock kvalitet som känns lite gammaldags. Bakgrundsfärgen ger samma intryck av lite gulnat papper. Färgerna på figurerna är milda och ser ut att vara ritade med pastellkritor. Det är varmt och ombonat – inga skrikiga färger eller hårda streck. De flesta uppslagen har en sammanhängande händelse som gör det lätt att följa historien. Texten är elegant placerad på tomrummen i bilderna.

Berättelsen är en mycket vardaglig situation som kan bli mycket jobbig om den inte bemöts på rätt sätt av omgivningen. Att leka så intensivt att man glömmer bort att gå och kissa är väl något de flesta av oss upplevt någon gång i vår barndom.

Det är så kul att man helt enkelt förtränger behovet för att man har så kul. Och plötsligt är det för sent. Olyckan är ett faktum. Det är vad som händer sen som avgör hur allvarligt händelsen kommer att påverka barnet.

Om händelsen avdramatiseras blir den inget trauma. Och precis den hjälpen får Bosse av sina vänner och sin pedagog.

Bosse är kissnödig

Sabine lemire & Signe Kjaer

Lilla Piratförlaget 2024

Ur: Bosse är kissnödig, S. lemire & S. Kjaer. Lilla Piratförlaget2023

Rita tröstar och berättar att hon en gång kissade i sin mormors soffa, men det var bara att tvätta av den. Hon berättar också om en olycka på en buss och Otto blir så inspirerad att han plötsligt har kissat på alla möjliga ställen. Pedagogen Jane kommer för att meddela att det är fruktstund och säger sakligt att det visst är någon som behöver torra byxor.

Inget skuldbeläggande utan ett lugnt konstaterande. Hon säger att alla behöver kissa men att man ibland misslyckas med att göra det på rätt ställe.

Ombytt och glad återvänder Bosse till fruktstunden. Kom och sitt med mig, ropar Rita som om ingenting har hänt. Och det har det ju inte gjort. I alla fall inget konstigt

Ur: Bea är stor och Bosse är liten , S. lemire & S. Kjaer. Lilla Piratförlaget2023

Bea är stor och Bossse är liten

Sabine lemire & Signe Kjaer

Lilla Piratförlaget 2024

Bea & Bosse

Bea är stor och Bosse är liten

Maria Jourdanis

Samma vackra papper och milda färger som i den förra boken om Bea och Bosse. Heluppslag som gör det lätt att följa med berättelsen.

Varma, lugna färger och miljöer som är lätta att känna igen sig i.

Bea och Bosse är tvillingar men Bea kom ut först och är därmed störst. Eller är hon det?

Det handlade ju trots allt bara om ett ögonblick. Bea agerar i alla fall som storasyster och försöker få sin lillebror att kliva upp ur sängen för de ska till förskolan. Hon vill leka med Otto. Men Bosse vill bara sova mera. Då tycker Bea att han är både dum och liten. Bosse protesterar från sin position under täcket. Bea lurar upp honom genom att föreslå att de ska MÄTA vem som är störst.

Vips är han på benen och de mäter men utan att kunna enas: Det blir bråk. Men det avbryts av en liten spindel som kryper på Beas tå. Bea tycker den är otäck och skriker men Bosse fångar spindeln och förklarar att den heter Pelle.

Bea är fortfarande rädd för spindeln och håller för ögonen. Bosse förklarar lugnt att hon inte behöver vara rädd för spindeln är ju så liten.

Då ropar pappa att de ska komma och äta frukost. Bosse och Bea går till köket. Där visar det sig att även pappa är rädd för spindlar.

Mamma räddar upp situationen genom att släppa ut Pelle genom köksfönstret.

Sen äter de frukost. Bosse äter massor och anser då att han väl är rätt så stor eftersom han orkar äta så mycket? Pappa håller med.

Men är Bosse lika stor som Bea? Jadå, säger mamma. Det är ju Pelle som är liten.

Och ännu en vardagskonflikt är avvärjd på ett stillsamt och lugnt sätt.

Och när Bea studerar spindeln genom fönstret ser hon hur liten den faktiskt är. Hennes rädsla har bearbetats på ett bra sätt utan större åthävor. Hon är ju stor och spindeln är liten.

Hamsterinvasionen

Emelie Nestor

Boken Hamsterinvasionen tar sin början i en situation som väldigt många barn nog kan känna igen sig i. Huvudpersonen, ett icke namngivet barn någonstans i skolåldern – vi ska återkomma till barnets eventuella identitet lite senare – har ett problem. Hon har inget husdjur. Alla de andra barnen har katter och jättedinosaurier (gosedjur, visserligen, men ändå) och alpackor, men huvudpersonen har ingen liten vän att leka med. Hennes föräldrar går inte att resonera med, så hon tar saken i egna händer och köper ett par hamstrar. Först är det mysigt. Hon fixar ett hus åt dem, och fina kläder. Men rätt vad det är har två hamstrar blivit tio, och snart kommer ännu fler! Hamsterfamiljen växer och växer! Den får inte plats i rummet, och efter ytterligare en tid inte ens i trädgården. Det finns hamstrar överallt. De börjar gå till stan på egen hand och ta saker från affärerna som de vill ha. Något måste göras!

Hamsterinvasionen

Martina Tonello

Opal 2024

Ur: Hamsterinvasionen, Martina Tonello. Opal 2024

Som tur är finns en person som vet hur man ska hantera en hamsterinvasion innan det hela alldeles går överstyr!

Hamsterinvasionen är en rolig och lite knäpp bok som man gärna återkommer till flera gånger. Det är en bra högläsningsbok, där den som inte läser själv får extra mycket tid att titta på bilderna och se hur hamstrarna blir fler och fler för varje sida. Hur många finns det egentligen, och vad håller de på med allihop?

Har man inte för bråttom att bläddra vidare kan det bli en hel del roliga upptäcktsfärder över boksidorna.

Men det som fångar mig allra mest i den här boken är ändå dedikationen: ”Till mina föräldrar, som bevittnade händelsen”. Kan det vara så att huvudpersonen, som benämns som ”jag” i boken, i själva verket är författaren?

Och är det hela i så fall självupplevt? Ja, de första sidorna känns realistiska (trots att en av huvudpersonens kompisar har en flygande låtsashund).

Men sen då? Var övergår verkligheten i fiktion?

När blir det för osannolikt för att vara sant?

Kan någon ha byggt en hamsterstad i trädgården?

Kan en hamster verkligen ha gått in i en affär och på egen hand tagit något därifrån? De frågorna får jag inget svar på. Men jag läser gärna boken en gång till medan jag funderar

Ur: Vad skrämmer mamma?, N. El Refai & E. Göthner. Rabén & Sjögen 2024

Vad skrämmer mamma?

Nour El Refai & Emma Göthner Rabén & Sjögen 2024

Vad skrämmer mamma?

Sofia Sköld

Nour El Refai arbetar som komiker och skådespelerska, och i april debuterade hon som bilderboksförfattare med Vad skrämmer mamma?, utgiven av bokförlaget Rabén och Sjögren. En bilderbok för målgruppen 3-6 år, illustrerad av Emma Göthner (som tidigare bland annat illustrerat bokserien Sagasagor). Inför boksläppet berättade Nour El Refai i Babbelpodden om hur hennes eget barn inspirerat henne i skapandet av boken, och att det var viktigt att pojken i berättelsen skulle få porträtteras med långa ögonfransar, något El Refai menar oftast annars används som ett typiskt attribut för kvinnliga karaktärer.

Berättelsen börjar i ett vardagsrum där en pojke, Dito, leker med sin mamma precis innan läggdags. Ur barnets perspektiv är mamman rolig och ibland mer av ett barn än en vuxen. Men när det är dags att sova blir mamma vuxen och tråkar med att natta och släcka lampan efter kvällssagan, tycker Dito. Han gillar inte när alla färger försvinner med mörkrets intrång och inte heller alla de läskiga tankar som mörkret väcker. Nattlampan är inte tillräcklig så Dito ber därför att få ha stora lampan tänd. Men mamma säger att det väl inte finns något att vara rädd för.

Och mamma verkar inte rädd för någonting alls, vilket gör att han tar på sig uppdraget att finna ut vad som egentligen skrämmer mamma – för något måste hon väl ändå vara rädd för, eller?

Emma Göthners fantasifulla illustrationer kompletterar texten, och tillsammans skapar författare och illustratör en bok som på ett underhållande sätt tar upp det faktum att de flesta människor är rädda för något (till och med starka mammor) och dessutom: hur stark kärleken till ett barn kan vara. Faktiskt så stark i boken att mammans största rädsla är att något ska hända hennes älskade barn, något som fler föräldrar säkert kan känna igen sig i. Barn med mörkerrädsla kan också finna igenkänning i boken när de får lära känna Ditos rädsla, och kanske kan även andra barn finna samma mod som Dito och våga trotsa mörkret till sist.

Källor: Babbelpodden, avsnitt 3 (säsong 6), https:// poddtoppen.se/podcast/1584977465/babbel-podden/debutanterna

Rabén och Sjögrens hemsida: https://www.rabensjogren.se/nour-el-refai-

Ur: Vad skrämmer mamma?, N. El Refai & E. Göthner. Rabén & Sjögen 2024

Christina Wedenmark

Mia Öström debuterar här som bilderboksmakare med Jag är inte gosig. Hon har tidigare skrivit flera barn- och ungdomsböcker.

Vid en sittning i Gamla Stans bokhandel berättar hon att hon fick idén till boken under pandemin. Då var det många som skaffade sig husdjur. I tidningen kunde hon läsa om hur missnöjda många var framför allt med införskaffandet av katt. Hon ställde sig frågan, vad förväntar vi oss av ett djur?

Tillsammans med Maria Jönsson, erfaren bilderboksskapare som kanske är mest känd för böckerna om Spyflugan Astrid och böckerna om Morris, skapade hon katten som inte vill bli kelad med.

Redan på bokens omslag anar vi vad som komma skall, inte enbart genom titeln. Bilden visar ett par långa armar som håller katten på behörigt avstånd. Katten tittar snett bakåt mot människan med missnöje i blicken. De vassa tänderna skymtar. På motstående sidas omslag möts vi av kattens rumpa och höga svansföring. Den vänder verkligen ryggen/baken åt oss, en helt suverän bild!

Jag är inte gosig

Mia Öström

& Maria Jönsson

Lilla Piratförlaget 2024

Ur: Jag är inte gosig , M. Öström & M. Jönsson. Lilla Piratförlaget 2024

Historien berättas ur kattperspektiv.

När familjen är på väg att ge sig av på morgonen, vill barnen gärna klappa katten. Den ligger utslagen på en kudde trött efter nattens äventyr.

Barnen vill klappa och kela, de förstår inte att katten är ”livsfarlig, ett vilddjur, en mördarmaskin”. Visst är pälsen mjuk men musklerna är stenhårda. Bilderna visar i olika sekvenser katten på språng med utspända klor och blottade tänder, ovansidan av tassen visar de skarpa klorna som lämnar långa spår efter sig, tassens undersida visar de böjda klorna, andra bilder visar barnen som försöker leka och kela med katten. De ropar Kom! Det har de ingenting för.

Det finns för mycket annat som är intressant, något bakom kylskåpet, under sängen.

Människorna fattar ingenting. De stirrar mest på sina apparater. Nu är det full fart! Upp i gardinen, upp i lampan, kors och tvärs över rummet. Inte stilla en sekund och nu knackar det på dörren också. Hm, dags att försvara det som försvaras kan när det kommer inkräktare.

De kallar katten för sötnos. Vad? Vem pratar de om? Berättelsen fortsätter i högt tempo med en kortfattad men mycket träffande småfräck ton i monologen.

Maria Jönsson är självklart med på noterna.

Detta känns som hennes hemmaplan, att få ge sig hän åt bus, avvisande minspel, fräcka attityder blandat med humor. Det är hon hur bra som helst på. Bilderna flödar över sidorna som i en enda lång serie.

Tillsammans har de skapat en uppnosig, kul berättelse om ett djur med stor integritet, stark självkänsla och egen vilja som lever upp på natten när de andra sover.

Det finns fler berättelser om tuffa katter. Ämnet är tacksamt.

För dig som vill läsa om fler tuffingar finns Kattbossen av Marta Altés och Jag hatar pussar av Tomi Ungerer. Det finns många fler förstås. En annan bok att kanske kika närmare på är Kathy Hoopmann Alla katter har AST ( All cats are on the autism spectrum).

En fråga som ofta ställs är: – Är du en katt- eller hundmänniska?

Fundera på det och vad det i så fall står för…

Ur: Jag är inte gosig , M. Öström & M. Jönsson. Lilla Piratförlaget

Koola katter med

Ur: Sill och Fräs klär ut sig, Moa Graaf. Bonnier Carlsen 2024

med eget husdjur

Sill och Fräs klär ut sig

Moa Graaf

Bonnier Carlsen 2024

Tredje gången gillt för Sill och Fräs

Sill och Fräs klär ut sig är Moa Graafs tredje bilderbok om två påhittiga katter med färgglada kläder och en hund. I första boken gräver de en grop, i den andra bygger de en snögubbe och i den här berättelsen går de upp på vinden för att hitta kläder att klä ut sig med.

Tre böcker med tre aktiviteter som passar målgruppen för boken (barn mellan 0 och 3 år), likaså utformningen: boken är liten och kvadratisk till formen och lätt att bära och hålla i.

Mönstrat, lekfullt och tydligt för de yngsta

Moa Graafs tidigare illustrationer och böcker varierar, men gemensamt är de uttrycksfulla figurerna. I den här boken bär huvudkaraktärerna Sill och Fräs färgglada och mönstrade kläder och har ett tydligt minspråk. Att de är förväntansfulla inför besöket på vinden är tydligt, precis som fascinationen över sina olika förklädnader. Även Vovvens olika miner och reaktioner visar tydligt hur den känner i olika situationer.

Precis som händelserna är illustrationerna väl utformade för minstingarna: allt illustreras med enkla och tydliga former.

Sill och Fräs syns i förgrunden av bilderna, tillsammans med några få utvalda saker som är viktiga för berättelsen.

Sofia Cullberg

Ett bord, två stolar och en matta visar att katterna är inomhus, en trappa som klättrar ur bild gestaltar vinden.

Bakgrunden består av olika färger som förstärker miljön. En ljus nyans i botten av bilden gestaltar golvet och med mörkblå bakgrund syns det tydligt att katterna befinner sig på en mörk vind.

Mängden text är begränsad till en eller ett par meningar per uppslag. Ibland beskriver text och bild samma sak men för det mesta lämnar texten mycket över för den lilla läsaren att själv upptäcka, som den lilla spindeln som finns med på alla uppslag och gör allt från att prova klackskor till att hjälpa till att torka upp efter en kissincident.

Katter med husdjur

Även humorn i bild och text framkallar fniss hos små - och stora. Bara en sådan sak som att katterna har kläder och en hund som husdjur. Vovven, som hunden kallas, blir i den här berättelsen väldigt rädd och katterna får ta hand om den och trösta den, tvärtemot vad katter brukar göra i berättelser om katter och hundar. Graaf är skicklig på att närma sig det som kan vara skrämmande eller jobbigt för de små: när det kommer blod från ett sår (bok 1), när någon förstör något man byggt upp (bok 2) och läskiga masker (den här boken). Med avväpnande humor och huvudkaraktärer som uppför sig knasigt går det lätt att skratta åt händelserna istället.

Utklädnader med blinkning till bilderbokskändisar

Vid en första genomläsning kan valet av maskeradkläder kännas spontana. Gurkdräkten på ett av uppslagen till exempel, kan kännas som ett ovanligt val. Men vid en noggrannare titt syns en röd tråd: Sill bär upp en klassisk Pippi-peruk och då blir Fräs grisdräkt en referens till en känd saga om tre små grisar, gurkan och spindeln en hyllning till välkända barnvisor och fé-utstyrseln blir en blinkning till de många populära berättelserna med en fé i handlingen. Monstermasken är inte lik något specifikt odjur utan kan ses som en symbol för antagonisten som alltid finns i äldre sagor.

Sill och Fräs rymmer helt enkelt mycket att upptäcka i litet format!

Ur: Sill och Fräs klär ut sig, Moa Graaf. Bonnier Carlsen 2024

Solvej längtar

Emelie Nestor

Solvej och hennes familj lever en inrutad tillvaro. Det är fasta tider, bestämda uppgifter och alltid samma pålägg på smörgåsarna. De andra trivs med det, vill ha det så. Men inte Solvej. Hon längtar efter något mer, vet att det finns en hel värld där utanför det inrutade. Där finns det personer som sjunger. Solvej vill också sjunga, men det får hon inte. De andra blir störda. Men en dag hörs musik där utifrån. Vacker trumpetmusik. Dagen därpå är den tillbaka igen. Usch, vilket oljud, tycker de andra, men Solvej lyssnar lyckligt. Varje dag återkommer musiken, tills den en dag är borta. Då måste Solvej ge sig ut för att leta efter den. Med lite hjälp av fåglarna hittar hon till slut trumpetaren, som heter Ivar. Men han kan inte spela mer, för han har tappat bort sin trumpet. Nu måste de leta! Ja, var finns trumpeten egentligen?

Solvej längtar är en vacker bok, där varje uppslag är lite av ett konstverk i sig. Bilderna är gjorda i många olika tekniker – collage, akvarell, gouache, blandade papper och färgpenna enligt en notering längst bak – och även texten är utformad så att den blir en del av bilderna. Den slingrar längs stammar, står i strama rader på rutiga sidor eller går i vågor över den svarta natthimlen.

Berättelsen är mångbottnad, med ett konkret händelseförlopp som är lätt att hänga med i, samtidigt som det har ett underliggande djup där det går att läsa in mycket symbolik.

Musiken känns central. Vad står den för?

Solvej som längtar efter att sjunga men inte får. Ivar som vill spela men inte längre kan. Solvejs familj som anser att musik är oljud.

Solvej längtar

Amanda Jonsson

Opal 2024

Om jag skulle ha något negativt att säga om Solvej längtar så är det kanske att jag får känslan av att den mer riktar sig till vuxna än till barn. En vuxenbok i barnboksformat. För inte längtar barn bort på det sättet, tänker jag, bara för att i nästa sekund rätta mig själv. Det är klart att det finns barn som längtar bort, som sitter fast i ett tillrättalagt, inrutat liv och vill se världen utanför.

Det är bara det att i min familj är det nog jag som är mest lik Solvej, medan mina två äldsta barn har haft stort behov att ha det inrutat och förutbestämt. Och jag tänker att det är fint, att en bok inte nödvändigtvis måste passa just barn eller vuxna. Den kan passa för den som känner igen sig i innehållet, oavsett hur gammal eller ung han eller hon är.

Ur: Solvej längtar , Amanda Jonsson. Opal 2024

Ur: Solvej längtar, Amanda Jonsson. Opal 2024

Vi vill ha!

Susanne Sandström

Vi människor lever ganska olika liv, vi utgår från olika (ekonomiska, sociala, kulturella) förutsättningar helt enkelt.

Livets nödtorft i all ära men det som sätter guldkant på tillvaron, som ger det lilla extra och är liksom grädde på moset är sånt, ofta onödigt och onyttigt, vi har begär till och längtar efter (både mat och ting).

Mat och att äta förekommer frekvent i barnböcker – eftersom mycket i ett barns vardag de facto kretsar kring mat och måltid. Socialisering, grundläggande behov och trygghet. Och ja, precis gott (onödigt, onyttigt)!

Jag läser tre böcker som på olika sätt inkluderar mat/ätande och begär - och genom sina miljöer och föremål i bild även berätta om liv.

I kartongboksformat för de yngsta, ett slags diskbänksrealism som känns befriande ärlig och efterlängtad är Vi vill ha pizza! av Linnea Lundborg och Fabian Göransson. Inte sedan Veckan före barnbidraget och Hemma hela sommaren (Rabén & Sjögren 2021, 2018) av Elin Johansson och Ellen Ekman har vi väl fått besöka ett högst ordinärt och vanligt hem som trots det ofta lyser med sin frånvaro i bilderboken.

Normbrytande skulle den kanske benämnas, men bara i barnlitteraturen.

Så här ser verkligheten ut för en majoritet. Här är inte inredning och barnens klädval prio.

Kanske är det en ensamstående mamma som kommer hem och är trött efter en lång arbetsdag och dagishämtning och finner kylskåpet oerhört tomt. Tidsbrist, penningbrist, dåligt samvete. Så då, om barnen får bestämma, och det får de, blir det pizza!

Ner till lokala pizzerian i förorten från 30-40-tal, barnen behärskar blippa betalkort och att sluka pizzaslicar. Doggybag efteråt naturligtvis. Lugnet och begäret sänker sig i förorten.

Genom att, främst i illustrationerna, se vilka boendemiljöer, vilka föremål som ”placerats i scenen” får vi reda på en hel del om bokkaraktärernas socioekonomiska förutsättningar, livsstil och smak.

I bilderböcker är det som sagt tämligen konformt vad gäller boendemiljö/inredning - mest andas det medelklass i inner-storstadsmiljö eller småstadens villa/radhusområden. Mer sällan befolkas miljonprojektens höghus eller sömniga slitna förorter i berättelser för barn. Mer sällan gestaltas att det råder ekonomisk ojämlikhet, och andra former av olikhet, i samhället. Vi och barnläsarna behöver inblick i flera olika vardagar, flera olika boendemiljöer. För att se oss själva och andra – likheter och olikheter.

Olika liv som levs helt enkelt.

Många, föräldrar och pedagoger, ser ju bilderboken och högläsningen ha ett socialiseringsuppdrag – då tror man väl även på litteraturens kraft att skapa lyhördhet, förståelse och insikter. Linnea Lundborg är genusvetare och författare med speciell blick för HBTQI. Fabian Göranssons tecknade serie-stil, och med lite Jan Lööf-vibbar, funkar utmärkt i den här realistiska samtidsbilderboken.

Vi vill ha Pizza

Linnea Lundborg & Fabian Göransson

Lilla Piratförlaget 2024

Ur: Vi vill ha pizza, L. Lundborg & F. Göransson. Lilla pIratförlaget 2024

En helt annan berättelse, som mer utspelar sig i en fantasivärld förlagd till en strandremsa vid havet med förmänskligade kycklingar som huvudkaraktärer, är Vi vill ha glass av Eva Jacobsson. Det kan vara två små barn (syskon, vänner) som under en dag på stranden via ett glassköp drar på äventyr, drar till sjöss med hjälp av det som finns att tillgå (glassbägare, glasspinnar och servetter).

Eva Jacobsons ger oss som alltid i sina bilder-

böcker ett lågintensivt drama, eller som i Vi vill ha glass, flera på varandra följande; glasslusten som via bad och sen seglats blir ett händelserikt äventyr men inte riktigt det äventyr som de hade tänkt sig - det blir större, vildare och farligare men de klarar det.

Jacobsons bilder är liksom sand och vatten, suddiga och pastösa; målade med stora penseldrag som ger liv och rörelse åt dramat och med finlirande blyerts skärps detaljerna.

Ur: Vi vill ha glass, Eva Jacobsson. Lilla pIratförlaget 2024

Vi vill ha glass

Lilla Piratförlaget 2024

Eva Jacobsson

Att Pascaline, Beatrice Alemagnas förmänskligade fladdermusflicka i chockrosa dress, är ett egensinnigt, viljestarkt barn såg vi redan i Aldrig i livet! (Lilla Piratförlaget 2022).

Att Pascaline är ett intensivt, aktivt och lekbejakande barn ser vi redan på pärmens insida/ tapet i Det Bästa jag vet!. Här läses, ritas, leks, undersöks, metas, funderas etc. det i full fläng. Redan på etableringsbilden sträcker Pascaline sig begärligt efter bokstäverna som är lockande chockrosa...Vad mer är lockande?

Gå och handla med mamma, medan pappa är hemma och städar, se alla lockande varor i förföriska förpackningar. Allt man vill ha! Måste ha!

Räkna upp det bästa man vet i förhoppning att mammans ska förstå och säga ja. Men mamma förstår verkligen inte varför

Pascaline behöver dessa saker - för sött, för fett, för dyrt!

Om man inte får, om begäret inte stillas, känns livet hopplöst och kroppen förvandlas till en ledlös snigel (föräldrar känner igen!). Det är vad habegär och nej gör med en - man blir tom, helt utan stadga.

Plötslig fara när en fågel snappar upp Pascaline/ som blivit snigel...nu tar fantasileken fart!

Hänga med de stora sniglarna som, va vänta? gillar...ett gammalt salladsblad! Det är väl inget att dregla över? Och så inser Pascaline att nu är leken/flykten mindre kul och att hon saknar mamma.

Så glädjen och lättnaden hos en förälder över att återse det bortsprungna barnet (föräldrar känner igen). Då är alla de benfasta nejen som bortblåsta- vad vill du ha? Du får allt du begär. När snön faller mjukt i de förmänskligade djurens värld bär mamman Pascaline tätt tätt intill och Pascaline vet nu vad som faktiskt är det bästa hon vet. Slutet gott allting gott.

Ur: Det bästa jag vet, Beatrice Alemagna. Lilla pIratförlaget 2024

Det bästa jag vet Beatrice Alemagna Lilla Piratförlaget 2024

Ur: En djungelsaga , J. Bergman & L. Geffenblad. Rabén & Sjögren 2023

Emma Ström

EEn djungelsaga

n djungelsaga är författaren Jenny Bergmans och illustratören Lotta Geffenblads andra bilderbok tillsammans. Den första Det är jag som är trollet kom 2021.

”Djungel” använder vi ofta för att beskriva ett läge eller en plats av total förvirring och otydliga regler där ramarna är satta ur spel, förväntningarna oklara och vi får navigera i mer eller mindre ny och svårtillgänglig terräng.

I En djungelsaga möter vi ett barn och hens mamma som en morgon vaknar upp till att deras hem har invaderats av en djungel. Total förvirring råder. I mammas hår har en gul orm trasslat in sig och hon flämtar och snubblar. Pappa är borta. Tillsammans ropar barnet och mamman efter honom, allt vad de orkar. Men de får inget svar.

I stället tränger sig djungeln allt djupare in i huset, vilda djur dyker upp och i bild blir hemmets rutiga golv alltmer övertäckt av lianer, buskar och träd. Djuren är vilda och ovanliga och flera av dem att betrakta som farliga. Vad är det som händer? Vad gör alla djuren där?

En djungelsaga jenny Bergman & Lotta Geffenblad Rabén & Sjögren 2023

Och varför svarar de inte när de får frågan om de har sett pappa? Är det de som tagit honom?

Vad vill de? Frågorna är oändliga och svaren obefintliga.

Efter den initiala förvirringen, chocken, snubblandet och trasslandet försöker mamman och barnet förstå och praktiskt hantera sin nya tillvaro. Men det är som att all deras tidigare kunskap om hur man lever livet som människa är bortblåst. Världen som de kände den har tagit slut, för i den fanns pappa och nu är han borta. Nu måste de trampa upp nya fotspår och lära sig på nytt. Är det så här man gör när man äter?

Hur går man? Är vi helt säkra på det?

Och stegen är så tunga och benen så trötta, i bild har de blivit vågiga och tagit samma form som lianerna runt om dem.

Den totala förvirringen förstärks ytterligare i bild genom att mamman ligger ner på en stol och försöker äta en oskalad banan med gaffel och barnets hår har invaderats av fåglar som byggt bo och lagt ägg.

Barnet uttrycker en förvirrad min, mamman en uppgiven.

Hennes hår har delvis växt ihop med djungeln och den lilla golvytan de hade att stå på är nu helt övertäckt av djungel och mossa. På nästa uppslag nås klimax i sorgen, mamman ger upp. Hon lägger sig ner, orkar inte mer, blir ett med djungeln. Allt hon vill är att vila. Barnet blir ensamt och vill skrika. ”Dumma pappa, kom hem!” Ur ilskan över situationen kastar sig barnet ut i det nya landskapet, leker, dyker, svingar sig, utforskar. Det är farligt, men det är lekfullt. Ett utforskande genom leken. Barnets och mammans sorgeprocesser skiljer sig här åt, och det är första gången de är ifrån varandra sen djungeln kom.

Men barnet behöver sin mamma, kanske mer än någonsin, och uppslaget när barnet åter hittar sin mamma som sjunkit ner genom mossan är ett av de som går starkast in i mig. Barnet som ligger ovanpå mammans mossbädd, mammans ansikte som är det enda vi ser, med ögon som är lika förvirrade som förvånande som sorgsna. Vem bär vem genom djungeln som är sorgen som är den nya tillvaron? Kanske är det ett växeldragande. Väl tillsammans kommer natten, och de ligger tätt intill varandra och lyssnar på djungelns ljud. Och då hör de det. ”Behöver ni hjälp?” och ”Ni vet väl att det räcker med ett enda ord?”

På morgonen är det barnet som hjälper mamman upp och tillsammans vrålar de ”HJÄLP!”

Och då, ur djungeln, rasslandes och prasslandes, en efter en kommer de fram. Tigern, gorillan, skunken, elefanten, ormen, papegojan, pandan. ”Någon pappa har vi inte sett” säger de, men närmar sig med mjuka nosar och lena fjädrar och skinn. ”Vi tar hand om er”. Från och med nu går ett larm när längtan efter pappan kommer, och då är de där med sina mjuka pälsar och omfamnande kramar. ”Ni får känna hur länge ni vill” säger de.

”Jag är inte samma barn som förut. Ibland är jag randig, ibland är jag prickig. Jag har så många färger nu” säger barnet.

Och ja, sorg är ju randig. Och livet innehåller alla färger.

Jenny Bergmans språk är lätt, poetiskt och lek-

fullt vilket balanserar upp de sorgligare inslagen i berättelsen. Berättelsen är skriven i jag-form utifrån barnets blick, vilket gör att det blir ett nyfiket, rakt och ärligt utforskande av sorg och saknad, utan sentimentalitet eller klyschor, ofta med en lätt komisk ton. ”Vi måste ringa polisen!” säger mamman. ”Och kungen! Militären!

Flaggstången!” föreslår barnet. Tillsammans ringer de allihop och säger: ”Så här får det inte gå till!” Och det får det inte, och ändå så gör det ju det. Livet. Det är obegripligt med förluster av närstående, och det är absurt att tänka sig att ett liv ska fortsätta utan dem. En djungel helt enkelt. Lotta Geffenblads bilder bäddar in berättelsen i en mjukhet med runda, stora former och nyfikna, busiga blickar hos djungeldjuren.

Det finns mycket att upptäcka i bilderna, till exempel barnets gosedjur som försvinner in under sängen och gömmer sig när djungeln invaderar hemmet. I den första initiala fasen av total chock, kris och förvirring syns det inte till, utan dyker upp först när barnet är helt ensamt för att mamman inte orkar längre. Den kunde fly den nya verkligheten för ett slag, vilket förstärker ensamheten och utsattheten i sorgen för barnet och mamman som inte kunde göra detsamma. I bilderna finns också mycket symbolik. Ett exempel är den gula ormen i mammans hår som dyker upp initialt, en symbol för läkekonsten men också för döden.

Trots att djungeln slår rot i hemmet så ser vi hela tiden tecken på att det ändå fortfarande är ett hem. Under alla lianer, all mossa och alla blad så finns tingen som utgör ett hem kvar. Stolar, toalett, sängram, vattenkran (som i bild blir ett vattenfall), fönster, trappa, dörr. Objekt som förtydligar att vi inte har bytt plats, mamman och barnet har inte flyttat till djungeln, djungeln har hänt dem.

När boken når sitt slut är djungeln fortfarande kvar, den försvinner aldrig helt. Men mamman och barnet har fått små öron. De har anpassat sig till sin nya situation.

Sorgen försvinner inte, men den blir hanterbar och kontrollerbar och vi fortsätter leva med den. Vi bär den med oss och i oss.

Rabén & Sjögren 2023

Ur: En djungelsaga, J. Bergman & L. Geffenblad. Rabén & Sjögren 2023

Sofia Sköld

Vem drack upp sjön? är en bok skriven och illustrerad av Masoud Gharebaghi och översatt av Felicia Sjöö. Gharebaghi föddes i Iran och har illustrerat ett tjugotal böcker samt fått fem egna böcker utgivna. Fyra av dessa är utgivana av bokförlaget Opal, exempelvis När snögubben flyttade in och Att lura ett lejon.

Masoud Gharebaghis senaste bok Vem drack upp sjön? gavs ut i januari, och är riktad till målgruppen 0-3 år och illustrationerna är skapade med färgpennor, pastellfärg samt oljefärg.

Blandningen av olika typer av tekniker gör att bokens illustrationer har intressanta texturer och färgskiftningar.

Berättelsen tar sin början när en familj besöker “den stora sjön”, som är en viktig plats för föräldrarna som båda lekt där i sin barndom. Men när familjen kommer fram funderar både barnet och föräldrarna: “Är det här sjön?!”

Detta på grund av att sjöns storlek har krympt avsevärt. I bild syns också en skylt som vittnar om att något har hänt med badvattnets kvalitet: ”Badförbud”.

Barnet undrar vem som kan ha druckit upp sjön och börjar fantisera: kan det kanske vara tigrarna? Eller kan det vara elefanterna, solen eller kanske en monsterfisk som svalt så stora mängder vatten? Men när de ser sig omkring lite mer får de syn på något, som troligen ligger bakom alltsammans…

En fantasifull bilderbok, med en allvarlig underton om ett av de miljöproblem som världen står inför, som också manar läsarna till handling i slutet av boken. Inte minst bidrar boken även till eftertanke genom illustrativa exempel på hur vattnet som resurs överanvänds av oss människor.

Vem drack upp

Vem drack upp sjön?

Masoud Gharebaghi

Opal 2023

upp

sjön?

Ur: Vem drack upp sjön? , Masoud Gharebaghi. Opal 2023

Ur: Vem drack upp sjön? , Masoud Gharebaghi. Opal 2023

Ur: Berits cykel, A. Hedin & P. Gustavsson. Rabén & Sjögren 2024

Berits cykel

Annica Hedin & Per Gustavsson

Rabén & Sjögren 2024

Berits cykel

Sara Lindalen

Nu är Berit tillbaka igen, detta är den fjärde boken i serien om Berit och som det brukar vara i böckerna om Berit så handlar det om starka känslor som är svåra att hantera för såväl stora som små.

För visst känner man igen sig, när man stöter på något som är svårt och så ser man hur andra löser det hur snabbt och lätt som helst; det ser riktigt plättlätt ut när andra gör det, varför kan inte jag?

Berit försöker på olika sätt få de andra barnen att vilja göra andra saker tillsammans med henne, men de ska bara cykla.

Boken handlar mycket om att höra till, att vara en del av kompisgänget, att inte hamna efter.

Många är vi nog som minns de där stunderna när man lekte på gården och det skulle tävlas i allt, vi tävlade om vem som sjöng ”Främling” bäst, vem som lärde sig att läsa först och så var det då detta med cyklarna; dessa magiska hästar av stål.

Vem kunde cykla snabbast? Vem vågade cykla utan att hålla i styret?

Vi cyklade runt i lillskogen som små tokar och den som inte kunde cykla var ju obönhörligen utanför.

Berit genomgår en kamp; hon vill lära sig men vågar inte, hon håller sig till det hon är trygg med och lyckas fånga de andras intresse för en stund med hjälp av lite mutor i form av kex men snart så är hon ensam igen.

Hennes ilska tar överhanden och hon känner att hon hatar cyklar över allt annat.

Annicas text och Pers bilder arbetar tillsammans fram en stämning som man verkligen kan ta på och man kan känna hur hon känner.

Det är en berättelse som inte är så lång men som säger mycket om det som vi människor tampas med om inte dagligen så nästan, det är det där med att våga ta nästa steg fast man riskerar att misslyckas.

Ur: Berits cykel, A. Hedin & P. Gustavsson. Rabén & Sjögren 2024

Vi kan känna med Berit för vi har alla varit där någon gång och vi kommer behöva gå igenom alla dessa känslor så länge vi lever och det är väl det som kallas att utvecklas.

Jag tycker att det är så fint när en berättelse om ett barn och en cykel kan få mig som medelålders kvinna att reflektera över mitt eget känsloregister.

Alla Berits känslor finns i mig också och när jag ser dem så här skickligt gestaltade så känns det

plötsligt fint att höra samman och förstå denna lilla tjej.

Det är också så fint att se mammans och Berits varma och trygga relation.

Det sista uppslaget är rent av magiskt; så mycket samhörighet och kärlek som ryms i bilden och orden.

Nästa gång som jag ställs inför en utmaning så ska jag ta fram min inre Berit och våga prova fast det känns läskigt.

Pang bom död

Sara Lindalen

Döden, den ofrånkomliga och obevekliga, den som vi inte kan välja bort.

Att skriva om döden för barn kan ju först kännas som en svår uppgift och kanske något man skulle ducka för, men det gör inte Kristina Murray Brodin utan hon dyker djärvt och rakt in i ämnet. Kristina räds inte att skriva om de stora känslorna som hör livet till, hon har tidigare skrivit böcker om ilska, rädsla och sorg för att nämna några.

Nu kommer alltså en djupdykning in i ämnet som jag själv har svårt för att hantera. Jag brukar prata med min vän som är präst om detta med döden; är det verkligen nödvändigt att vi måste dö undrar jag och han säger lika lugnt varje gång att man måste försonas med tanken på döden. Mitt upproriska jag, som inte tycker om att döden finns, försöker komma runt det faktum att vi alla ska dö en dag; jag tänker liksom ett gäng andra excentriska människor att det borde finnas ett sätt att leva för alltid.

Men innerst inne vet jag ju att det inte är ett reellt alternativ så jag behöver väl hitta ett sätt att försonas med tanken.

Det bästa sättet att försonas med tankar eller komma på andra tankar som man inte tidigare tänkt är ju att läsa böcker och eftersom nu Kristina skrivit denna bok om döden så tänker jag att det är en god idé att läsa den och verkligen fatta tag i hennes hand och dyka med in i berättelsen.

I boken är vi inte ensamma med döden utan det finns ett klokt äldre barn som tar med oss på en spännande och fin resa med döden på ett nära men ändå behörigt avstånd.

Det finns en lillasyster som utmanar ödet ett flertal gånger men som har turen på sin sida, där finns också en katt som klarar det mesta, en pappa som styr upp vardagen, en farmor som inte längre orkar så mycket och har för ont i händerna för att spela piano (här får Kristina, medvetet eller omedvetet in åldrandet också).

Pang bom död

Kristina Murray Brodin & Katarina Ternell Olsson Förag 2024

Ur: Pang bom död, K. Murray Brodin & K. Ternell Olsson Förag 2024

- Jag tycker inte om den musiken, viskade jag till pappa när det blev tyst.

Jag och min lillasyster älskar att bada. En gång när vi var i simhallen hoppade min lillasyster rätt ut i stora bassängen. Hon sjönk som en sten och pappa fick hoppa i efter och plocka upp henne.

Då slet sig min lillasyster från pappas hand och sprang rakt ut i gatan. Om pappa inte hade störtat efter henne skulle hon nog ha blivit överkörd.

Illustrationerna gör berättelsen dynamisk, de är kontrastrikt och detaljrikt träffsäkert tecknade av Katarina Ternell, man känner rörelserna i bilderna och de hänger ihop genom uppslagen. Ju längre man tittar på ett uppslag, desto mer detaljer upptäcker man. Stundtals är texten och berättelsen mycket sorglig och utmanande för en dödsrädd människa som jag; men jag känner mig också förstådd när barnet frågar varför man inte bara kan byta ut batteriet på människor när det tar slut.

Jag kommer ihåg när min farmor berättade

- Varför måste han dö? frågade jag.

- Kommer du ihåg när köksklockan slutade sa farmor. Och det kom jag ju ihåg. - Klockan började gå igen. Men så är det inte sa farmor. Om vi slutar fungera då dör vi. Vad dumt att det finns batterier för klockor

Visst vore det väl bra om det var möjligt, det håller jag med om och jag är enig med barnet som tycker att det är väldigt dumt att det inte går. Det som är så fint med boken är att de vuxna finns där och förklarar, håller sig nära när det behövs och tröstar.

Men de låter också barnen få vara i sin egen lekvärld utan att störa. De låter tankarna få ta plats. Barnen får vara med i det svåra som på farfars begravning och de får vara med i sorgen.

Ur: Pang bom död, K. Murray Brodin & K. Ternell Olsson Förag 2024

berättade att farfar hade dött.

fungera och jag satte in ett nytt batteri, inte för oss människor, men inte för människor.

De får vara nära och blir lotsade genom känslorna och då tror jag, att om känslorna får finnas öppet, om det finns tröstande famnar nära till hands, så kanske man kan försonas med tanken på döden.

Slutligen vill jag bara lyfta att jag gläds mycket åt att drömmen får ta plats i boken, för finns det något som kan trösta en som har mist en kär person eller ett kärt djur så är det just det att de lever vidare i våra drömmar och våra minnen.

Jag drömde om min farfar i natt. Han satt utanför bastun och drack öl. Så sa han att han hade en ny saga han ville berätta för mig.

Ur: Vi rymmer, Katarina Strömgård. Rabén & Sjögren 2024

Maria Jourdanis

EVi rymmer

n berättelse om en rymning från förskolan. Ilon och Elsa ska gå med sin förskola och fira Förskolans dag på fotbollsplanen. Men efter en stund tröttnar de och Ilon föreslår att de ska gå hem till henne i stället. Förskolans dag kan de ju redan. Sagt och gjort. De smyger iväg och ingen ser dem.

Väl hemma visar sig portkoden bli ett aber. Men så lyckas de smita in efter Grann-Annika, den underliga damen som pratar för sig själv. Tyvärr har ju Ilon glömt att även deras ytterdörr är låst. De kommer helt enkelt inte in. Då får hon en snilleblixt! De kan leka i Salen!

Hon visar stolt upp denna magiska plats för sin nya kamrat – ett spännande rum inuti några buskar. Och leken kan börja. De är kungabarn och har en kapybara som husdjur. Leksamtalet leder leken framåt ända tills... de hör en röst utifrån som ropar: ILON!

Elsa undrar om det är Grann-Annika men Ilon känner igen rösten.

Vi rymmer

Katarina Strömgård

Rabén & Sjögren 2024

Det är pappa. De lämnar Salen och kryper ut.

Pappa är röd och svettig. Han har blivit uppringd från förskolan och fått veta att alla letar efter dem! Så här får hon inte göra!

Ilon skäms men säger att hon så gärna ville visa

Elsa sitt rum. Så går de in och pappa ringer både till förskolan och Elsas mamma.

Sen får han jobba hemifrån resten av dagen.

Och vad gör flickorna? Jo de leker, leker och leker.

En fin berättelse ur ett barns perspektiv där den livsviktiga leken får ta den plats den behöver.

Tapetsidan är full med färgglada rutor. Skulle kunna gestalta olika fönster?

De flesta andra går i mjuka pasteller.

Vardagsnära och detaljrika, ofta i hela uppslag.

Bilderna där leken är i full gång är betydligt mer färgstarka och mustiga som sig bör.

Bilderna lockar in oss i berättelsen på ett underbart sätt. Det känns nästan som om vi är med på ett hörn.

Ur: Vi rymmer, Katarina Strömgård. Rabén & Sjögren 2024

Lotta på bråkmakargatan

Sara Lindalen

Lotta på Bråkmakargatan behöver ingen närmare presentation, hon har funnits med i den svenska barnkulturen sedan 1956 då den första boken om barnen på Bråkmakargatan gavs ut.

Sedan dess har Lotta gestaltats på flera olika sätt i såväl bokform som på film men hennes karaktär har inte bytt egenskaper utan hon har behandlats med respekt för sin personlighet, ingen skulle väl våga annat.

Lotta vet vad hon vill och är inte rädd för att visa det på olika sätt. Hon är, precis som Astrids andra karaktärer, tidlös och är lätt att identifiera sig med i generation efter generation.

Jag själv mötte Lotta för första gången i boken

Lotta på Bråkmakargatan som gavs ut 1961 och jag minns känslan när mamma läste den för mig.

Det kändes så starkt när Lotta klippte sönder sin tröja och när mamman går iväg och handlar utan

Lotta så jag kan känna ångesten än idag som ett hugg i magen.

Lotta på bråkmakargatan Astrid Lindgren & Cecilia Heikkilä Rabén & Sjögren 2024

Ur: Lotta på bråkmakargatan, A. Lindgrenv& C. Heikkilä. Rabén & Sjögren 2024

Även detta att rymma hemifrån är något som jag kan relatera till eftersom jag vid ett tillfälle rymde hem till mormor för jag var så evinnerligt trött på att bo hemma.

Sedan dess så har ju Lotta gestaltats på olika sätt och nu är jag så lycklig över att en av mina favoritillustratörer, Cecilia Heikillä nu har tecknat en ny version av Lotta på Bråkmakargatan och att jag har fått äran att skriva om den. Den första gången jag stötte på Cecilias illustrationer var i Vanna Rosenbergs bok Singers melodi och jag fastnade direkt för hennes dynamiska och samtidigt mjuka och varsamma bilder.

Hon behandlar texten med en sådan inlevelse och respekt så det blir som att texten och bilderna dansar med varandra och lindar in läsaren i historierna med ömsinthet och värme.

När hon nu illustrerat Lotta så känner jag återigen detta fina samspel mellan bild och text. Illustrationerna blir nästan som konstverk som skapar en dramaturgi i sig självt men knyts ihop med texten genom att texten och bilderna sätts ihop och leker med varandra. Jag tänker särskilt på ett uppslag där Lotta har hittat tant Bergs docka Viola Linnea, dockan och dess klänningar omsluter texten och ligger liksom utspridda över uppslaget, en fin komposition som skapar liv och rörelse i bilden.

Ur: Lotta på bråkmakargatan, A. Lindgrenv& C. Heikkilä. Rabén & Sjögren 2024

Just detta med rörelse i bilderna tycker jag kännetecknar Cecilia och det väcker en nyfikenhet i mig som läsare; jag vill följa efter bilderna och se vad som händer på nästa uppslag.

Cecilia har också en väldigt fin känsla för färger och nyanser, hon använder ett brett spektrum som får mig att mjuklanda in i historien men ändå känna av känslostormarna som pågår inom denna lilla Lotta.

Genom att ge karaktärerna så tydliga ansiktsuttryck så förstärks verkligen känslorna och det går inte att ta miste på vad Lotta känner. Det är något speciellt med Cecilias sätt att teckna ögon som jag särskilt fastnar vid, de är så levande och ändrar form allt efter sinnesstämningar.

Bara genom att titta på ögonen så kan man förstå vad som försiggår och kan man ju verkligen känna med Lotta när hon sitter ensam på kvällen och blickar ut genom fönstret för att sedan blunda och landa tryggt i pappas famn. Tant Bergs blick på Lotta är full av tålamod och trygg förvissning om att allt kommer att bli bra, det är fantastiskt skickligt att kunna teckna in så mycket i ett ögonkast.

Jag känner att Cecilia verkligen har lyckats att med omsorg och respekt tagit med Lotta in i nutiden och jag känner att det är samma Lotta som den där gången när mamma läste högt för mig.

Mammas sovsjal

Chimamanda Ngozi

Adichie/ Nza Grace-James & Joelle Avelino

Bonnier Carlsen 2024

Emelie Nestor

CMammas sovsjal

himamanda Ngozi Adichie är författaren från Nigeria som redan är känd och älskad för vuxenromaner som Americanah och En halv gul sol. Mammas sovsjal är hennes första barnbok, och hon skriver den efter att hon själv fått barn och i och med det förändrat – eller kanske breddat – sin syn på sig själv som författare.

I en intervju med Vogue har hon berättat att innan hon blev mamma var hennes berättelser alldeles för mörka för att kunna bli till barn litteratur. ”Jag började skriva, och innan jag visste ordet av hade någon dött”, säger hon. Men i leken med sin egen dotter fann hon inspiration till Mammas sovsjal, en varm och mjuk berättelse, helt fri från mörka inslag. Bokens huvudperson är Chino, vars mamma har en sjal som hon knyter runt huvudet varje natt för att håret ska hålla sig mjukt.

Chino tycker mycket om mammas sjal, så när mamma ska gå till jobbet på morgonen frågar hon om Chino vill leka med sjalen. Det vill Chino gärna!

Och sjalen visar sig vara användbar till mycket. Den kan vara filt, en fladdrande svans, det går att leka tittut under den, och Chino kan till och med klä ut sig till mamma! Hela dagen får Chino ha sjalen, ända tills det är dags att gå och lägga sig igen. Då drar mamma av den från Chinos huvud med ett wiioooh! Precis som när Chino drog sjalen av mammas huvud på morgonen. Enligt författaren själv är Mammas sovsjal en hyllning till den afrikanska kvinnans vardag. Att sova med en sjal runt håret är väldigt vanligt för kvinnor med afrohår.

Ändå är det något som väldigt sällan förekommer i barnböcker. För alla oss som är vana vid barnböcker där mammorna är vita och har rakt hår kan det kännas lite främmande och

spännande med en bok om en sovsjal, men egentligen tror jag att Mammas sovsjal bäst kan förstås som en afrikansk variant av genren vardagsskildringar för de allra yngsta. Kanske något i stil med Sofia Rådströms böcker om Sickan eller Maria Nilsson Thores Alla tre på förskolan. Själv tilltalas jag väldigt mycket av just blandningen mellan det som känns lite främmande, och det som känns helt och hållet bekant.

Ur: Mammas sovsjal, C. Ngozi Adichie/N.

Grace-James & J. Avelino. Bonnier Carlsen 2024

Jag har själv ingen sovsjal, men både jag och min fyraåring kan lätt relatera mycket annat i boken, som att det känns lite jobbigt att skiljas åt när mamma ska till jobbet, eller att det mesta blir enklare om det görs till en lek. Det är inte alla etablerade romanförfattare som klarar av att skriva bra bilderbokstexter. Det är en sak att jobba ensam med texten, och något helt annat att skriva en text som tillsammans med illustrationerna ska vara en del av en och

samma helhet. Men detta är inte ett problem för Adichie. Språket i Mammas sovsjal flyter lätt och känns och naturligt i sitt sammanhang. Det passar fint ihop med Joelle Avelinos mjuka och glada illustrationer. Sovsjalen med sina starka färger har en central plats i både text och bild, och knyter på så sätt ihop hela historien. Detta är en fin bilderboksdebut, och jag hoppas få se fler böcker av denna duo framöver.

Gå och bada

Askerin

Karin

Gå och bada

Kristina Murray Brodin & Sophie Irebring Olsson Förlag 2024

Ur: Gå och bada, K. Murray Brodin & S. Irebring. Olsson Förlag 2024

Äppelkänslan

Klara Önnerfält

Lisen och Emma Adbåges nya gemensamma projekt kretsar kring minnen, tillbakablickande och att återuppleva.

Vi möter ett barn i ett rum, ett stort luftigt vardagsrum. Här finns matbord, soffa och fåtöljer. Det är sparsamt möblerat med få växter och prydnadssaker på sidobord och i fönsterkarmar. Här rör sig barnet –som jag tolkar som en flicka – ensamt mellan sittplatserna och minns kvällen innan.

Kvällen innan var en spelkväll. En riktig myskväll, med en vuxen som jag tänker är flickans mamma. De har lika svart hår och likadana ögon.

Det är nästan ett kammarspel. Tiden vi finns med flickan i rummet kan vara fem minuter. Det kan också vara timmar. Det flickan minns varvas med uppslagen då hon är själv. Tillbakablickandet på den lyckliga kvällen, i kombination med det ensamma barnet i det stora rummet, skapar en ödesmättad stämning. Vad har hänt? undrar jag. Är mamman död? Borta?

Sjuk?

Alla bilderna, som går i jordiga färger med färggranna inredningsdetaljer som bryter av, sträcker sig över hela uppslaget. Jag tänker mig att det är en utmaning tryck- och bindningstekniskt, men det fungerar fint utom på ett uppslag där en bit av rummet blivit kapat. Att skapa så många bilder av ett och samma rum ur olika vinklar måste vara en övning i tålamod och noggrannhet.

Emma Adbåge brukar briljera med små, pilliga detaljer, så även här. Jag roar mig med att bläddra fram och tillbaka och studera dem. Ligger den där fia-pjäsen på samma ställe? När uppstår kaffefläcken? Har den där växten verkligen lika många blad på alla bilder (det har den inte, men jag bestämmer mig för att det beror på att man kan se olika många ur olika vinklar).

Äppelkänslan

Lisen Adbåge & Emma Adbåge Rabén & Sjögren 2024

Lisen Adbåges text är fåordig, låter bilderna berätta i fred. Det är barnets egen röst som talar till den saknade vuxna, som påminner om och återberättar hur de spelar spel, fikar, busar i soffan. Och som hittar äpplena, dem som de glömde äta.

Och slutligen kommer mamman hem, helt vardagligt. Inget allvarligt har hänt, hon har nog

bara varit ett ärende eller kanske på jobbet. Men i den här bilderboken blir det lilla det stora, precis som det kan vara i ett barns liv.

En myskväll hemma kan vara mist lika minnesvärd som en utflykt till Tivoli.

Känslan av äpplen och närhet kan stanna lika länge i magen som minnen av utflykter och äventyr.

Ur: Äppelkänslan, L. Adbåge & E. Adbåge. Rabén & Sjögren 2024

Ur: Äppelkänslan, L. Adbåge & E. Adbåge. Rabén & Sjögren 2024

Ålens nyckel

Susanne Sandström

Redan titeln väcker nyfikenhet. Ålens nyckel Aldrig tidigare har jag väl mött en ål i barnlitteraturen?

Som dessutom äger en nyckel. Omslaget täcks nästan helt av ett trähus i flera våningar (hur många är oklart), skevt, lappat med torn och tinnar och, anar man, prång och andra spännande utrymmen och manicker och grejer. Bakom fönster skymtar skugglika figurer och något av rummens interiörer.

Jag anar att här finns hemligheter och kanske ett mysterium.

Huset som ligger i stadens utkant bebos av oändligt många vuxna ”mammor, låssmeder, trumpetister, pappor, fiskfilétörer, svagströmsingenjörer och ungar, i en enda röra”.

Och av huvudpersonen Emma. Emma får alltid vänta på att någon annan ska öppna för henne för hon har ingen egen nyckel. Hon har inte heller någon egen plats, något eget utrymme/rum –varenda yta i huset är upptagen av grejer, aktiviteter och människor! I huset tycks både djungelns lag och först till kvarn gälla, det är lite kaos och mycket ljud och stök. Och hur Bjarke

Stenbæk Kristensen förmedlar det i bild! -

varje uppslag med husets invånare in action är exempel på horror vacui, till stor glädje för det tittläsande barnet som har mycket att fundera på, fråga om och upptäcka.

Ja lätt att begripa att Emma längtar efter ett eget rum, med egen säng och nyckel därtill.

Likt alla underdog-hjältar i sagans värld leder ett uppdrag till skatten; Emmas uppdrag blir att fiska upp den gamla ålen som bor i brunnen.

Den ska hamna på middagsbordet är det tänkt. Men ålen vill leva och erbjuder en magisk nyckel i utbyte mot dens frihet. Vart leder nyckeln? Vilka dörrar kan man öppna med den?

I fantasy leder portaler, hål, garderober till den andra fantastiska världen, till den hemliga och, på

Ålens

olika sätt, magisk platsen. Och via den till personlig utveckling.

Och så beger sig även Emma iväg, djupt in i huset, ner i huset, upp i huset - labyrintiska hemliga gångar leder henne till slut fram till en dörr och där bakom finns ett eget rum! Det är ett tornrum högt upp i huset. När Emma röjt och gjort det till sitt, blickar hon ut och ser att världen ligger för hennes fötter - världen är stor. Jag tänker att Emma här har ett existentiellt moment: vet att livet, framtiden är ljus och full av saker att upptäcka. Det finns resor ut i världen att göra. Hjälten i sagan måste dock återvända hem och Emma kallas tillbaka av en vuxen och en skål varm soppa, hon är saknad.

Ålens nyckel

Bjarke Stenbaek Kristensen

Rabén & Sjögren 2024

Hon finns, hon är synlig och hon kan åter vara i gemenskapen med många för hon har erövrat ett eget rum, hittat sin frizon.

Visst kan man se att Ålens nyckel tematisk alluderar till Virginia Woolfs Ett eget rum. Woolf som ju var på det klara med att för att kunna utvecklas, skapa som kvinna, krävdes ett eget rum.

Emma är också lite som Ninni i Tove Janssons Det osynliga barnet; osynlig tills hon återvunnit sig själv, sin individualitet. En annan som längtar efter något eget att vara herre över, och som rymmer bort är Max i Till vildingarnas land – resan, vägen til den egna platsen, är en dröm, en fantasi (eller inte?) som behövs för att leva ut emotionella spänningar.

Som en bonus tycks det finns en förhistoria dold i huset, det ser vi bild.

En gång bodde det här en man som bar hatt (en svart kullhatt syns och fotografier) och som hade en ål. Han samlade på gamla saker, syltade och saftade, spelade teater och funderade på ålens hemlighet - dens mytomspunna, förborgade resa till Sargassohavet.

Varför höll han ålen fången i brunnen? Varför gav han ålen nyckeln till rummet?

Jag lär återvända till den här boken.

Vi är pirater

Linn Johansson

Syskonparet i Vi är pirater är riktiga pirater. Okej, de har ingen papegoja men väl en katt som heter Kapten Kråka.

De är med sina ögonlappar och svärd redo att ta sig an allt och alla. Främst attackerar de på riktigt. Hela grannskapet är i deras händer och de har attackerat grannen Beata och nu ska de attackera familjen Sundqvist...

Det här är en otroligt inbjudande bilderbok med färgstarka, dramatiska, sceniska, livfulla och lekfulla illustrationer. Per Gustavsson lyckas som alltid att med sin specifika konststil, där färg liksom skuggverkan spelar stor roll, förmedla starka känslouttryck, stämningar och förmedla barnens lekfullhet.

Gustavsson är helt enkelt så otroligt bra på att skapa flera dimensioner i sina bilder.

Tillsammans med Sparrings text leds läsaren på ett lekfullt sätt in i barnens fantasivärld men en värld som för dem är ytterst verklig. Och här finns en fin respekt mellan barnen och de vuxna i boken.

När syskonparet måste lämna tillbaka skatterna de tidigare plundrat, flyr de snabbt som blixten ut ur huset. De hamnar i en gammal skum tunnel där det finns ganska farliga vuxenpirater. Men de är också rätt snälla och har omsorg om barn för de ringer efter barnens pappa.

I slutänden får ju syskonparet be om ursäkt för sin plundring och sina upptåg, utan skammandevuxenpekpinnar, men de vet att de alltid kommer att vara riktiga pirater tillsammans.

Boken skildrar en fin syskonrelation och barns fantasifulla lekvärld väl med den härliga balans mellan text och illustrationer som Sparring och Gustavsson alltid får till.

Vi är pirater

Anders Sparring & Per Gustavsson

Lilla Piratförlaget 2024

Ur: Vi är pirater, A. Sparring & P. Gustavsson. Lilla Piratförlaget 2024

J. Madi Susso & F. Fortes. Bonnier Carlsen 2024

Addis afro

Jali Madi Susso & Felicia Fortes Bonnier Carlsen 2024

Addis afro

Lina Nestor

Addi vill bara ut och leka i snön, men mormor och morfar är stränga –först fläta håret, annars kan han inte ha sin mössa. Men Addi bryr sig väl inte om mössan, han vill ha sitt fina afro som det är!, och så smiter han ut ändå… I skogen dyker de frusna djuren upp. De som fascineras över barnets konstiga mössa (”Det är ingen mössa, det är ett afro!”), och gärna vill hoppa in och värma sig i det. Det får de, trots sin okunskap. Men när till slut även älgen hävdar att den får plats får Addi nog av all uppmärksamhet som håret verkar ge upphov till.

Addis afro av Jali Madi Susso, med illustrationer av Felicia Fortes, är en till lika delar gullig som lite galen bok för barn i förskoleåldern. Jag läser på förlagets hemsida att författaren fick idén till boken när han på biblioteket läste Sagan om vanten för sina barn, och att han sen kombinerade den inspiration han fick av sagan med sina egna upplevelser av att som barn få utstå att folk kommenterade hans hår.

Han lyfter att det varit viktigt att Addi blir en stark karaktär med både integritet och empati. Just dessa karaktärsdrag tycker jag är framskrivna på ett tydligt sätt och jag, som inte har erfarenheten av att ha samma textur på mitt hår som Addi, uppskattar jag att på ett milt sätt får ta del av hur han upplever djurens nyfikenhet.

Det finns inga tydliga moraliska pekpinnar om hur vi (vuxna?) bör eller inte bör bete oss, utan vi får i stället känna med Addi hur allt fokus mot något normbrytande blir för mycket för den enskilda individen. Som förälder och pedagog i förskolan läser jag mellan raderna den väl etablerade frasen ”Stopp min kropp!”.

Jag läser även att Fortes med denna bok debuterar som barnboksillustratör och det är svårt att tro. Illustrationerna kompletterar texten på ett fantastiskt sätt och bjuder på nya dimensioner med sin blandning av realism och saga: hur hög är egentligen den där pulkabacken?

Skymtar inte alla de där djuren som prydnadsfigurer i vardagsrummet redan på första sidan?

Och (till mina barns lika stora delar förtjusning som upprördhet) – varför tjatar morfar om mössa när han själv som är flintskallig inte ens bär någon utomhus?! Jag tycker också att det är fint att genom tavlor, foton och annan inredning få nycklar till någon annans vardagsliv, om än fiktivt sådant.

Jag tycker mycket om hur djuren som Addi möter på sin färd framställs, både i text och bild.

De får tydliga personligheter och trots att dialogerna inte är långa inbjuder språket och djurens attribut en riktning till hur jag som läsare ska förvränga min röst för att ge dem ännu mer liv i högläsningen. Att djuren får plats i afrot är precis lika orimligt som i Sagan om vanten – men i berättelsens värld ändå logiskt.

På treåringens avdelning har de under flera veckor haft Sagan om vanten som tema för högläsning, skapande och dramatisering.

Jag får se en film på hur barnen utklädda till de olika djuren som nämns (och andra djur, efter eget intresse) kryper ihop tillsammans under ett bord som får illustrera vanten.

Varje kväll somnar hon till sagan i ljudboksformat, så det faktum att vi tillsammans läser Addis afro känns som ett självklart val och ett ytterligare exempel på hur berättelser får omskapas och hitta nya kreativa former.

Redan efter första läsningen har hon fått ett nytt ord till det ordförråd som just nu byggs upp och kategoriseras för fullt – afro. Trots att afrot spelar huvudroll finns för treåringen ingen värdering eller reflektion över detta.

Lika lite som att morfar stickar mössor och mormor inte kan fläta ett hår utan måste vänta på pappa. Jag tänker att det är så vi ifrågasätter cementerade normer bäst – genom att på ett självklart sätt presentera alternativ för våra yngsta utan att falla för frestelsen att kommentera dem ytterligare. Det bär emot att lyfta det i denna text, men jag vill poängtera det eftersom jag som vuxen blir så glad av att mötas av mångfald utan instruktioner och pekpinnar om hur jag bör förmedla detta vidare till mitt barn.

Jag får i stället i eget huvud reflektera över att jag lärt mig något nytt som presenteras som en självklarhet i boken – klart man inte kan få på sig en mössa om man har ett stort afro som tar plats under! Det är därför det måste flätas först. Till författare och illustratör vill jag säga: tack för fina lässtunder tillsammans med mitt barn, som gärna väljer Addis afro när det är dags för godnattsaga innan den obligatoriska Sagan om vanten.

Ur: Addis afro, J. Madi

Susso & F. Fortes. Bonnier Carlsen 2024

Ett eget stall

Sofia Sköld

Tidigare under året, i januari, gavs kapitelboken Ett eget stall ut av Opal Förlag. Skaparna bakom boken är författaren Angelica Öhrn (som tidigare skrivit bland annat den prisade Anton och Teitur) och illustratören Hanna Granlund (som tidigare har illustrerat bland annat bokserien Spöksystrar).

Målgruppen för Ett eget stall är 6-9 år. Granlunds illustrationer återfinns på omslaget samt på flera ställen inne i boken, både som komplement till texten samt i själva kapitelindelningen där alla kapitlens nummer är inramade av en grön käpphäst-illustration.

Genom boken får vi lära känna Sara och Isra, två kompisar som bor i samma lägenhetshus och älskar käpphästar. De ses ofta och leker med sina käpphästar efter skolan. Men problemet är att ingen av dem har plats hemma för ett eget stall för alla käpphästarna.

Tidigare har Isra åtminstone haft en del av en garderob för sina ”käppisar”, men en dag när Isra kommer hem har mamma plockat bort stallet och käpphästarna för att kunna ha lillebrors saker där istället. ”Du är för stor för leksaker” tycker mamma. Men det håller inte Isra med om, men faktum kvarstår: var ska de ha sina käppisar?

Isra och Sara leker vid gläntan bakom skolan med dem, och drömmer vidare om ett eget stall. Deras önskan om ett stall för käpphästarna får dem till sist att fråga den snälla bibliotekarien Adriana om de kan få ha sitt stall där, för det finns ju faktiskt en skrubb på biblioteket som ingen använder. Men biblioteket måste vara för alla, så skrubben får de inte använda som sin egen. Inte heller källaren i lägenhetshuset går att använda och torget kan de inte vara på. En dag testar flickorna till sist att bygga ett stall utomhus i skogen, men regnet kommer och all utrustning och alla käppisar blir våta. Men det blir också starten för vad som kan komma att bli ett genombrott för tjejerna och deras käpphästar.

Det här är en bok som passar för både högläsning och läsning på egen hand, där barns fantasi och kärlek till käpphästar gör berättelsen levande och samtida.

Författaren av boken har också skrivit en faktabok om käpphästar. Ett eget stall är en parafras på Virginia Woolfs klassiker Ett eget rum, och bokförlaget Opal menar att Sara och Isra inte bara söker ett eget stall, utan också en plats där de kan få känna sig trygga.

Ett eget stall

Angelica Öhrn & Hanna Granlund Opal 2023

Ur: Ett eget stall, A. Öhrn & H. Granlund. Opal 2024

Matilda och den förfärlige Florian

Cecilia Lidbeck & Siri Lidbeck

Lilla Piratförlaget 2024

En mörk illustration av var vi kan hamna när vårt eget behov av bekräftelse aldrig blir tillfredsställt: det blir svårt att glädjas åt de som har det lätt för sig.

Matilda och den förfärlige Florian

Jesper Cederstrand

Våra mörkaste känslor kan få oss att begå de fulaste handlingar.

När Matildas lillebror Florian får ett par balettskor i födelsedagspresent på hans femårsdag vänds världen upp och ner för Matilda. Det är ju hon som tycker om att dansa. Det är ju hon som borde få skorna. Men det har hon aldrig vågat berätta för någon. Därför blir hennes öde att följa med när lillebror tar danslektioner, se på när han dansar runt i hemmet med sina vackra lockar och sin rosenknoppsmun. Än värre blir det av hennes eget 10-åriga troll-utseende med de enorma öronen. Dikotomin illustreras livfullt av Siri Lidbecks bilder av den frie och rörlige Florian kontrasterad mot Matildas tjuriga och stela återhållsamhet. Efter ett tag blir det omöjligt för Matilda att tänka på något annat än Florians skönhet och ödmjukhet– och jämföra dem med sin egen fulhet. Precis som det kan bli när vi fokuserar på våra egna motgångar och dåliga egenskaper. Alla älskar Florian, ingen älskar Matilda.

Under sitt ensamma strövande i parken hittar hon en själsfrände i Babbis, en äldre dam boende i ett gammalt slott med sju hundar.

Babbis är lika missunnsam och avundsjuk som Matilda, dessutom mytoman. Babbis är släkt med varenda en som dyker upp i tidningen Gods och Gårdar och visar sina dyrbara juveler för Matilda, samtidigt som kandelabern i hennes vardagsrum skvallrar om att någon inte betalar elräkningen…

Babbis hjälper Matilda förstå att bortskämda rosenknoppsmunnar som Florian måste lära sig en läxa: världen kretsar inte kring dem.

Tillsammans smider de planer för hur denna lärdom bäst ska förmedlas och Matildas onda handlingar går från pruttar i kuddar till saxar i byxor och ballonger – och sedan ännu längre. Men tredjepersons-perspektivet gör att jag som läsare aldrig blir övertygad om att Florian faktiskt förtjänar att sättas på plats. Lillebrodern har inte gjort någonting som förtjänar den hämnd han gång på gång utsätts för. Vetskapen om att det hon gör är fel ligger som en blöt filt över hämndaktionernas allvar.

Matildas agerande väcker de kärleksfulla om än något naiva föräldrarnas avsky, men det är inte skammen som blir drivkraften ut ur hennes beteende. Rädsla för broderns liv och en förmåga att till slut berätta för mamma och pappa om sin egen lust att dansa blir det som får det hela att vända.

På så vis lyckas Lidbeck att undvika den moraliserande slutsatsen en bok av detta slag lätt kan komma fram till. Istället är det en mycket mänsklig huvudpersons mycket mänskliga sidor som famlar sig fram till ett uttryck för vad det är att leva.

Avund och missunnsamhet är två av de fulaste känslorna vi är kapabla till. De får oss att begå oåterkalleliga handlingar mot människor vi i grund och botten älskar. Just sådana handlingar som vi alltid ångrar, dock oftast när det är för sent.Den läxan får vi inte lära oss här eftersom Matildas ånger kommer i rättan tid, då allt kan ordna sig och få ett lyckligt slut, vilket inte alltid är fallet i verkligheten. Men trots att berättelsen om Matilda och den förfärlige Florian inte går till den mest ondskefulla och sorgliga botten med dessa känslor har Cecilia Lidbeck åstadkommit en träffsäker bok om människans behov av bekräftelse.

En magisk resa genom sagornas

Hien Ekeroth

Henrik Tamm är illustratör och konceptdesigner i Hollywood. Han har bland annat arbetat med biosuccéer som Shrek, Narnia med flera.

Tamm debuterade som författare och illustratör 2013 med den första boken i fantasyserien om katten Timmy och hans vänner: Ninja Timmy och den stulna skatten. Berättelsen vann direkt många läsares hjärtan.

I den sjätte boken, Ninja Timmy och sagornas dal, tar Henrik Tamm oss återigen med till en magisk värld, där vänskap och mod står i centrum.

Katten Timmys kvarter hotas av rivning på grund av en lögn. För att avslöja sanningen ger sig Timmy och hans vänner iväg till Sagornas dal. Där letar de efter den magiska blomman Albus Verum, som sägs ha kraften att avslöja lögner. Men i dalen pågår ett krig mellan uttrar och ekorrar, som hittar uppmaningar till att fortsätta striden i varsin förtrollad bok.

Slänten där blomman växer är helig mark för båda sidor, och varje dag trampar de ner all växtlighet i sin batalj. Hur ska vännerna få stopp på kriget? Och vem är det som har skrivit de förtrollade böckerna?

Ur: Ninja Timmy och sagornas dal, H. Tamm.

Ninja Timmy och sagornas dal Henrik Tamm Bonnier Carlsen 2024

Boken utforskar teman som sanning, krig och förändring. Berättelsen är fylld av spänning, humor och oväntade vändningar.

Läsaren får följa med på ett äventyr där uppfinningsrikedom och samarbete är avgörande. Ninja Timmy och sagornas dal är en perfekt läsupplevelse för alla som älskar äventyr, magi och vänskap, oavsett ålder. Trots sina 174 sidor är boken lättläst och en riktig bladvändare. Illustrationerna är färgstarka och fantasifulla, vilket skapar en visuell upplevelse som kompletterar texten och engagerar läsaren.

De mörka nyanserna i bilderna förstärker känslan av mörker och de farliga äventyr som är katten Timmys största utmaning hittills.

Blomman Albus Verum, med sina vita och svarta kronblad som varvas runt en blodröd mitt, symboliserar på ett sätt det verkliga livet – det goda och det onda runt omkring sanning och tillit. Ninja Timmy och sagornas dal är inte bara en bok – det är en portal till en värld av äventyr. När du lägger ner boken efter att ha följt Timmy och hans vänner genom krigets strider och sanningens mysterier, kommer du att bära med dig en del av den magi som Tamm har skapat.

Vi rymmer till draken

Nathalie Persson

Vi rymmer till draken handlar om Jaana snart 8 år, som bor tillsammans med sin mamma och pappa i ett radhusområde. Hennes bästa vän

Lina bor precis i närheten. De är även klasskompisar och gör som de flesta vänner leker ofta och äter ibland hemma hos varandra.

Det börjar närma sig årets skolavslutningen och till den stora dagen har tjejerna tillsammans satt ihop en rolig och humoristisk show. De har övat in flera roliga skämt som de ska uppträda med, nästan som en stand up.

En dag då Jaana och Lina är ute och leker, hör de någon som gråter. Det verkar komma från Jaanas köksfönster. Jaana går in och står länge i dörröppningen, där ser Jaana sin pappa trösta hennes mamma. Innan hennes pappa ser henne hinner det gå en kall ilning genom Jaanas kropp. Jaanas pappa vänder sig om och berättar med sorg i rösten att Jaanas mormor har gått bort.

Det får inte vara sant, men det är det. Jaana får ont i magen och allt känns så hemskt.

Jaanas mamma är jätteledsen och ligger på soffan och bara gråter. Jaana tycker det är jobbigt, hon förstår inte riktigt varför och allra värst är att ingen annan heller verkar förstå. Hon känner sig utanför och vet inte hur hon ska reagera. Tänk om hennes mamma blir så ledsen att hon inte orkar göra något annat än att gråta. Hur blir det med Jaanas skolavslutning som närmar sig, kan mamma vara med?

Genom vänner på skolan får Jaana och Lina veta att det finns en person som är bra på att hjälpa andra med jobbiga saker. Draken, en gammal dam som röker och går runt nere i centrum.Ena stunden är hon pratglad och snäll för att i nästa sekund bli rasande och skrika åt allt och alla. Hur kan hon hjälpa någon?

Det här är en gripande berättelse om att som liten hantera en bortgång av en nära och kär person.

Här, som i Jaanas fall, hennes mormor. En mormor som alltid var glad och oerhört snäll.

Vi rymmer till draken

Susanna Martelin & Amanda Chanfreau Bonnier Carlsen 2024

Ur: Vi rymmer till draken, S. Martelin & A. Chanfreau. Bonnier

Ur: Vi rymmer till draken, S. Martelin & A. Chanfreau. Bonnier

Det beskrivs också hur Jaana tycker det är jobbigt att hennes mamma bara ligger och gråter, att hon orkar ingenting annat.

Att bearbeta sorg och förlust görs på många sätt. Framförallt är det viktigt att prata med barn som berörs, så de förstår att alla hanterar sin sorg olika. Oftast är vi vuxna rädda för att prata om sådant som är jobbigt. Men, desto mer vi pratar, desto lättare blir det.

Vi rymmer till draken belyser saknad och förlust på ett mycket fint sätt som gör det enkelt att förstå. Här lyfts även utanförskap fram i vida drag men också detta på ett bra sätt. Det är trots alla jobbiga känslor boken berör, en mycket varm berättelse om vänskap och empati. En berättelse om att som liten försöka sätta sig in i en vuxenvärld, där synen och värderingar om död är annorlunda än ur ett barns perspektiv.

Mycket intressant läsning som öppnar upp för en givande dialog mellan barn och vuxna: en dialog som kan behövas lyftas även om det inte är någon som har dött. Det kan göra samtal lättare när det händer, för dödsfall sker och det är oftast helt naturligt.

Det är fantastiska illustrationer i hela boken. Bilderna är svartvita och ser ut att vara tecknade direkt i boken.

Denna kombination av färgsättning och teckningsteknik gör bokens berättelse mer livfull. Illustrationerna målar upp en förtydligande bild av berättelsen och skapar en rikare upplevelse.

Det värsta som kan hända är allt

Foto© Hugo Thambert

Emelie Nestor

Belle är elva år och lever i ständig katastrofberedskap. Hon vet att vad som helst kan hända, när som helst, och därför måste hon hålla koll på allt. Hon försöker se till att de inte är för många i lokalen när sexorna har disco. Hon håller koll på att alla skyddsrum i närheten faktiskt är i funktion.

Och framför allt är hon en prepper. Det innebär att hon håller på att fixa ett förråd nere i källaren med saker som kan vara nödvändiga att ha om katastrofen inträffar. Mamma tycker inte om att Belle oroar sig så mycket. Därför måste hon hålla förrådet hemligt. Det är bara Belles bästa vän Saga som får komma dit och titta på grejerna, för hon skulle aldrig skvallra.

I skolan är Belle rätt ensam. Inte för att hon bryr sig, hon har ju Saga att hänga med på rasterna. Inte ens när Nora råkar försäga sig om Alex födelsedagsfest, den som Belle inte är bjuden på, så bryr hon sig. Alex är ju ändå bara störig och Belle är glad att slippa se henne sitta där och öppna presenter och säga ”Oh my god!”. Men ändå.

Men så är det den där lägerskolan som de ska åka på med hela klassen. Det är väl ingen som är särskilt sugen på att åka dit, men Belle är mer än bara osugen. Hon är livrädd. Vad som helst kan ju hända på en lägerskola, och dessutom kan hon inte få med sig preppingförrådet till lägergården. Till råga på allt ska Saga inte med, och hon kan inte berätta varför! Katastroftankarna tornar upp sig i takt med att dagen för lägerskolan kommer närmare. Ändå kommer den verkliga katastrofen som en fullständig överraskning, i alla fall för mig som läsare …

Det värsta som kan hända är allt Cina Friedner Rabén &v Sjögren 2024

Jämfört med Cina Friedners tidigare böcker känns Det värsta som kan hända är allt till en början lite långsam. Mycket i hennes skildringar av det sociala spelet i en mellanstadieklass känner jag igen, men tempot i den här boken är lite lugnare.

Belle befinner sig verkligen i utkanten, hon är inte riktigt en del av gemenskapen och som läsare får vi följa hennes egna funderingar och hennes ständiga försök att skaffa mer grejer till preppingförrådet. Många i klassen tycker att hon är tråkig och deppig, och ja, den känslan smittar av sig till mig som läsare. Inte så att jag får lust att lägga boken ifrån mig, men jag undrar flera gånger vart alltihop egentligen är på väg. Men så, med mindre än en tredjedel av boken händer något helt oväntat. Något som får hela boken, allt som hänt fram till dess, att framstå i ett nytt ljus.

De sista trettio sidorna slukar jag som om jag själv hade varit elva år igen, och när den är slut är det nära att jag börjar om igen från början, för att få läsa alltihop igen med vetskapen om vad Belle har burit på.

Det värsta som kan hända är allt är en bok om att hantera de mörkaste stunderna i livet. Den är bitvis tung och allvarlig, men slutar hoppfullt. Cina Friedner lyckas verkligen hitta rätt nivå för sin unga publik. Hon tar mörkret på allvar, men låter det inte ta över. Hon hittar också 11-åringens språk och uttryckssätt, sättet att prata och att formulera sig i sms. Det känns genuint, så långt jag nu kan bedöma det som själv är i Friedners ålder.En annan sak som tilltalar mig är att de katastrofer som Belle oroar sig över känns väldigt aktuella och realistiska i dagens värld.

Det är miljökatastrofer och pandemier och invasion av Ryssland, med referenser till samtida händelser. Just nu, när boken ganska nyss kommit ut, skapar det en särskild närhet till Belle.

Hon är knappast ensam om att oroa sig över dessa saker. En baksida med en sådan koppling till just vår tid i historien är att boken kanske inte kommer att ha så lång livslängd, men det kan man ju ändå aldrig veta om en bok kommer att ha.

Samtal med Emma Vestman

om Kär på riktigt?

Ibland dyker det upp en bok som fullständigt trollbinder eleverna under högläsningsstunderna; de vill bara höra mer och det gör ju en lärare lycklig såklart.

Jag har under våren läst boken Kär på riktigt? för mina fyror och den gjorde dundersuccé från början till slut. Alla i klassen var engagerade i historien och kunde relatera och filosofera kring den på ett alldeles ljuvligt sätt.

Kär på riktigt? är en bok som handlar om en tid i livet som jag tror att de flesta minns som bådekomplicerad och händelserik. Det är den tiden då man pendlar mellan att vara stor och liten i ett tempo som är svårt att hänga med i. Ena stunden vill man leka som man gjorde förr för att i nästa stund vara cool och tänka mer på hur man ser ut och vad som är okej att göra utan att man verkar barnslig.

Man är på väg att lämna mellanstadiet och nya tider väntar.

I centrum av handlingen står Nellie och hennes tre tjejkompisar som hittills varit supertighta och hållit ihop men som nu börjar glida isär en smula, de är dock fortfarande rörande överens om att Beyoncé är det bästa som finns i hela universum. I detta universum med Beyoncé som själva solen i solsystemet dyker plötsligt Ludvig upp och med honom öppnas andra spännande världar som Nellie gärna dras in i; frågan är bara på vilket sätt och hur mycket.

Boken handlar mycket om identitetssökande, om var gränsen mellan kärlek och vänskap går; om grupptryck och alla de prövningar som vänskap innebär.

Den väcker frågor om hur man håller kvar sina vänner i en föränderlig tid, om vad som knyter människor samman.

Sara Lindalen

Världens sämsta syster

Elin Lindell

Alfabeta 2023

Foto© Olle Melkerhed

Nellie är en helt vanlig tjej men hon har en kronisk sjukdom som gör att hon inte orkar hänga med på allt och behöver tänka på vad hon kan vara med på och inte.

Det gör det lite extra svårt för Nellie och sätter en del käppar i hjulet. Sjukdomen syns inte på utsidan men sätter sina spår på insidan då värk och trötthet hindrar henne från att leva livet fullt ut.

Efter att ha läst boken så hade jag turen att få samtala med den person som författat denna pärla bland böcker; den debuterande författaren Emma Vestman.

Emma kommer från Umeå och det är också där boken utspelar sig. Nu bor hon i Sundsvall och jobbar som skolbibliotekarie till vardags och vi möts via teams en fin vårdag i maj.

Först frågar jag hur idén till boken kom till henne och då berättar hon att hon under tre års tid hade olika idéer eller teman som tills sist strålade samman i denna berättelse; kompisar som blir ihopparade, hur det är att leva med en kronisk sjukdom som en del av livet och variation och mångfald vad gäller könsidentitet. Vi pratar en stund om detta med att bli ihopparad med en vän; att killar och tjejer sällan kan vara bara vänner utan att andra börjar förvänta sig mer, att det retas och andra runtomkring försöker få det till något annat än vänskap. Detta är något både jag och Emma känner igen och man kunde ju hoppats på att det inte är så lika mycket längre men tyvärr så är det något som fortfarande är väldigt vanligt.

Killar ska hänga med killar och tjejer med tjejer, vi samtalar också vidare kring det här med det könsstereotypa som vi ofta ser bland barnen och hur vi som vuxna kan lyfta det via litteraturen för att få bort de begränsningar som det innebär att vara låst i könsroller.

När Ludvig börjar i klassen så märker Nellie ganska snart att han och hon är ganska lika och de kommer varandra nära, något som inte är helt oproblematiskt. De får snabbt epitetet kärlekspar istället för vänner och till slut vet de inte riktigt själva om de är det ena eller det andra. Den som är mest drivande i detta är kompisen Alice. Alice är en tjej som är ganska osäker på sig själv och som spelar tuff, använder coola attribut och hittar på historier för att höja sin status. Emma berättar att det fanns en “Alice” när hon växte upp som hon hämtat lite inspiration från, och jag tänker att det fanns en och annan Alice i min närhet också. Det var den där personen som jag inte riktigt vågade säga nej till för då kunde man ju stämplas som töntig och det var ju det värsta som kunde hända när man var ung.

Vi samtalar vidare kring det här med att vara i brytpunkten mellan att vilja vara cool och samtidigt leka. Nellie saknar de fantasilekar de höll på med när de var yngre och Ludvig väcker lusten att leka till liv igen dels på skolgården men Ludvig håller på med lajv också. Emma säger att hon ville lyfta lajvet som ett tillfälle då även vuxna kan leka fantasilekar.

Lajvet ger en möjlighet att gå ur sin vanliga roll och vara en annan. I lajvet kan ju allt hända och Emma vänder återigen på rollerna när hon låter barnen som deltar på ett lajv vara de som lugnar ner en situation som de vuxna inte riktigt kan hantera.

Detta med att utmana stereotyper och vända upp och ner på roller pratar vi vidare om; Emma berättar att hon har tänkt på det när hon skapade den familjekonstellation som Nellie lever i.

Hon ville inte skriva om den klassiska mamma-, pappa- barnfamiljen som fortfarande är ganska vanligt förekommande i barn- och ungdomslitteratur utan ville få med samkönade förhållanden i boken utan att vara övertydlig; det skulle finnas med som en del av livet bara.

Genom att nämna att mamman är singel och går ut och träffar kvinnor på dejter istället för män, så väver hon in det på ett skickligt sätt utan att det blir en stor sak av det.

Emma har också tänkt på att Nellie inte ska reagera negativt på att mamman dejtar, det är ju annars ett ganska vanligt narrativ, barnet som blir besviket på föräldern som vill gå vidare och hitta kärleken igen.

Jag tycker att det är befriande att Emma inte skuldbelägger den vuxna utan öppnar upp för ett nytt sätt att se på vuxnas behov av att få finna kärleken på nytt utan dåligt samvete.

Som Emma säger så har Nellie större bekymmer än det.

Ganska många bekymmer faktiskt och ett av dem är ju den kroniska sjukdomen.

Jag och Emma pratar vidare om detta med att leva med en kronisk sjukdom och varför hon valt att ha med detta som en del av boken. Emma vill, genom att skriva om det, väcka tankar och göra läsaren medveten om att det inte alltid syns på utsidan att en människa kämpar på med värk och trötthet. Hon har hittat ett sätt att lyfta fram kroniska sjukdomar men också visa att en människa inte bara är sin sjukdom utan så mycket mer.

Nellie försöker ju hela tiden leva som vanligt, som alla andra och vill inte att någon ska tycka synd om henne, hon vill inte använda sin rullstol men vet att ibland måste hon det och det är en ständigt pågående kamp. Detta beskriver Emma skickligt i berättelsen utan att det tar över för mycket.

Just detta med alla balansera dessa, alla i sig ganska svåra och komplexa teman, tycker jag är så skickligt och hon väver ihop det så fint. Som en sammanflätande kraft finns ju också Beyoncé med genom hela berättelsen och jag frågar Emma hur hon tänkte när hon valde just Beyoncé som tjejernas förebild och stora idol. Emma svarar att det skulle vara en tidlös, stark kvinna med låtar som verkligen betyder något och då känns ju valet helt självklart känner jag. När vi avslutar samtalet så känner jag mig varm i hjärtat och förvissad om att litteratur verkligen kan göra skillnad, utmana vårt tänkande och vidga våra världar.

Johanna Petersson Börner

Berättelsen är nära, enkel och full av känsla för oss människor. För Polly mitt emellan liten och stor. Anna Ehring ställer sig i ögonhöjd med huvudkaraktären Polly, sina läsare och undviker dekor i språket som lätt synliggör författaren. Berättelsen är uppmärksam och går riktigt nära livets vanligheter och gör dem betydelsefulla och stora.

Ehring berättar hur farmor lägger benen på balkongräcket, hur täcket känns, vad rädslan att förlora en nyfödd lillebror framkallar. Hos Polly vaknar viljan att berätta om Allt för sin bror. Som en besvärjelse att ge honom osynlig livskraft och samtidigt klara av den svåra väntan skriver hon kapitel efter kapitel om hur livet är. Det känns bekant för mig som vuxen. När mitt stora barn ska flytta vill jag skriva ner allt jag känner och vet och ge till honom med på färden. Läsningen blir njutbar för både vuxen och barn.

Berättandet sker i Pollys ögonhöjd, vilka gester gör människorna. En fin känsla och varsamma beskrivningar av den första snön och hur den klär världen som en parallell till den tysta stillhet det innebär att vänta och klara att inte veta hur det skall gå för en som man älskar. För Polly en lillebror hon älskar redan på förhand. De starka känslorna ger kärleken till vännen Edwin en skjuts framåt, blygseln minskar när allvarliga saker händer hemma.

Hoppfullheten känns starkt boken igenom, stöttad av en varm farmor. Min egen 12-åring reagerar på att det känns som att Polly är yngre än 12. Vikten av igenkänning är stor och illusionen brister då lite.

Vi tror att 9-10 år är målgruppen.

Puss & kram

frånPolly Storm

Puss och kram från

Polly Storm

Anna Ehring Bonnier Carlsen 2024

Foto© Göran Segeholm

Foto©

Bottennapp

Elin Johansson & Ellen Svedjeland Rabén & Sjögren 2024

Bottennapp

Linnea Lundborg

Mamma tar ett djupt andetag och så berättar hon att vi har blivit vräkta, att det är därför vi inte kan bo kvar. För att mamma inte har betalat hyran. På flera månader! Jag bara stirrar på henne. Hur kan hon inte ha betalat hyran på flera månader? Det är väl ändå något man bara gör? Om man inte är knarkare eller något.”

Det tillhör ovanligheterna att barnböcker innehåller ord som kronofogden, depositionsavgift och storhelgstillägg. Men Bottennapp av Elin Johansson och Ellen Svedjeland är ingen vanlig bok. Huvudpersonen Heidi längtar efter att åka på dansläger med sina bästa vänner. Det är vänner som ska till Frankrike och London på sommarlovet – och de får absolut inte få reda på att Heidi och hennes mamma har blivit vräkta. Snabbt ljuger Heidi ihop en historia om att hon och mamman minsann ska tillbringa lovet i den lyxiga sommarstaden Båstad.

Sedan slänger hon sin mobil i Umeälven för att den inte ska avslöja att hon är kvar i stan –närmare bestämt på en madrass bakom soffan hemma hos morbror Per.

Elin Berge

Det tillhör ovanligheterna att barnböcker innehåll er ord som kronofogden, depositionsavgift och helgstillägg. Men Bottennapp av Elin Johansson och Ellen Svedjeland är ingen vanlig bok.

kronofogden,

stor-

Hemma hos Per bor också hunden Rufus, som efter en initial tvekan från Heidis sida blir både hennes sommarjobb och sommarsällskap.

Heidis mamma får nämligen ingen semester, utan arbetar både dag och natt på sitt restaurangjobb för att kunna betala av sina skulder. Inte ens på Heidis födelsedag kan hon vara ledig!

Per, hans tre barn och den illaluktande Rufus är däremot hemma.

Trångboddheten är ett faktum och misären kröns av Pers present: en jättestark magnet. Inte direkt vad Heidi har önskat sig, men kanske kan hon magnetfiska upp sin iPhone från älvbottnen?

Istället leder fiskeförsöket till att Heidi får en ny vän på kroken. ”Tantkvinnan”

Ylva bor på en lånad båt och bjuder hem Heidi på silverte utan mjölk och halvårsgamla pepparkakor. Ylva är berättare, men hennes historier har tagit slut och därmed även hennes pengar.

Medan sommardagarna går hjälps det omaka paret (eller trion, om man räknar med Rufus) åt att fiska upp skrot från älvbottnen och bygga en oväntad vänskap.

Tillsammans har författarparet Johansson och Svedjeland tidigare skrivit kapitelböckerna Ett rum till Lisen och En vän till tant Irene (illustrerade av Emma AdBåge).

Temat barn och fattigdom känner man snarare igen från Elin Johanssons bilderböcker Veckan före barnbidraget och Hemma hela sommaren (som i sin tur är illustrerade av Ellen Ekman).

Det är just de ekonomiska frågorna som gör att Bottennapp verkligen sticker ut.

Jag har en favoritscen i boken. En av de få dagar då mamman är ledig promenerar hon och Heidi längs med älven. Mamman föreslår att de ska köpa glass, men istället för att reagera med jubel blir Heidi upprörd. Hur kan mamman tänka på glass när de behöver pengar till en lägenhet?

Senare klagar hon för Ylva:

”Idag ville hon gå och köpa glass. Fattar du hur dålig hon är på att handskas med pengar?”

”Heidi, nu tycker jag att du är lite väl hård mot din mamma. Alla kan bli sugna på något gott ibland. Man måste få leva lite också.”

Motvilligt måste jag erkänna att jag för en sekund tänkte samma sak som Heidi. Det är inte den enda gången jag stöter på mina egna fördomar medan jag läser. Heidis mamma samlar på antika möbler och den onda spiralen som leder fram till vräkningen börjar snurra när hon tar ett sms-lån för att kunna köpa ett rokokoskåp med snygga beslag. Så klantigt, tänker både jag och Heidi. Det är ett osmart, men högst mänskligt beslut. Statistiken talar sitt tydliga språk: Skuldfällorna har ökat och allt fler barn lever i fattigdom i Sverige. Ändå är vi ovana att läsa om dem, så ovana att vi har svårt att sätta oss in i deras situation.

Där har böcker som Bottennapp möjlighet att göra stor skillnad.

Sara Lindalen

ASopornas vänner

- och annat som räddat mitt liv

tt höra till, att inte sticka ut, att leverera och prestera, rädda klimatet och lyssna på tjatet, från föräldrar,vänner och lärare. Att orka och överleva.

Så kan det nog kännas att vara en sjätteklassare idag; så många tankar och så mycket känslor och samtidigt en stor press från omgivningen.

Loka Kanarp har fångat detta i boken Sopornas vänner. Redan vid omslaget reagerar jag eftersom den lysande orangea färgen alltid får mig att haja till. Det är en färg som väcker uppmärksamhet. Den säger; läs mig, jag är viktig.

När jag sedan ger mig in i boken blir färgerna mjukare men sin mjukhet till trots så sänder de ändå starka signaler och griper tag i mig som läsare. Loka använder färgerna skickligt och de samspelar med texten och ansiktsuttrycken på ett harmoniskt sätt.

Sopornas vänner är en serieroman om Yvonne som är en tjej som går i sexan och känner sig lite övergiven eftersom vännen har flyttat.

Berättelsen träffar rakt i hjärtat och får mig att än en gång påminnas om de utmaningar som de unga i mellanstadiet möter, allt från föräldrar som inte förstår sig på varför det är så viktigt att ha rätt kläder och smink till lärare som vill att de ska utvecklas i rätt takt och nå de mål som sätts upp för dem.

Vi har alla varit där och vet hur det känns.

Skolan var en egen värld som vi tvingades navigera i med mer eller mindre lyckade resultat.

Nu som lärare kan jag också förstå hur lärarna hade det och jag tycker att Loka får med också deras perspektiv; man kan känna deras vilja och frustration men också deras omtanke om dessa sköra och ibland vilsna individer.

Att Loka lyckas fånga både de ungas värld och ändå ge plats åt de vuxna tycker jag är bra gjort och även om de vuxna får finna sig i att vara lite vid sidan av så är de omsorgsfullt porträtterade. Jag kan känna igen mycket från min egen skoltid när jag vissa dagar kände mig så fel att jag ville stanna hemma, det var allt från fel jeansmärke till fel färg på håret. Att byta om efter gympan var en plåga för där jämfördes det kroppar så det stod härliga till.

Sopornas vännere

Loka Kanarp

Lilla Piratförlaget 2024

Antingen så var du för smal eller så var du för tjock, du var alltid fel.

Men liksom Yvonne lyckades jag hitta en väg och jag hade mina ställen där jag kunde dra mig undan, jag hade djur, en katt och min sköthäst som var trygghet för mig.

Det är så fint att se att hur jobbigt och hopplöst det än känns för Yvonne så blir det ändå bra till slut efter en lång vindlande väg.

Jag lutar mig lite tillbaka, andas ut och känner att det är rätt så skönt att vara förbi den där åldern då allt var så klurigt, nu kan jag vara mig själv på ett sätt som inte alls var möjligt då.

Det är viktigt att vi vuxna påminns om detta, hur det var då, för att få perspektiv och för att förstå vad våra unga går igenom och kunna lotsa dem vidare mot vuxenvärlden.

Ur: Sopornas vänner, Loka Kanarp. Lilla Piratförlaget 2024

Foto:© Gustav Gräll

Kollokillen

Johan Ehn

Lilla Piratförlaget 2024

Kollokillen

Margaretha Ullström

Många av oss minns säkert elvaårige Reine Larsson från P.C Jersilds omtalade roman Barnens Ö (1976). På sin tid var boken en omtumlande läsupplevelse om en elvaårings sommarlov på egen hand i storstadsdjungeln där påhittade brev till mamman om livet på barnkolonin möjliggjorde hans upptäcktsfärd. En annan, numera klassisk sommarkolloskildring, är Peter Pohls Vi kallar honom Anna från 1987. Denna berättelse utspelas sommaren 1958 på en sommarkoloni för pojkar i tonåren. Här får den magre fjortonåringen Anders snabbt öknamnet Anna och blir ett offer för de andra pojkarnas mobbing. Artonårige idrottsledaren Micke är den enda som ser och bryr sig. Det är han som hjälper Anders igenom sommaren. Det råder en rå stämning på kolonin, inte minst på grund av en accelererande mobbing. Samtidigt är det en berättelse om vänskap och om svek.

Med dessa två berättelser i minnet och min egen erfarenhet som kollobarn och kolloledare var min nyfikenhet på Johans Ehns Kollokillen (2024) stor.

Kollokillen riktar sig till barn i mellanåldern, en riktig slukarbok. Den är tjock, med korta spännande kapitel. Typsnittet bjuder in till egen läsning. Språket är vardagligt och rytmiskt.

Berättelsen handlar om tolvårige Robin från Aspudden i Stockholm som för första gången ska vara borta från sin mamma och för första gången också vistas på sommarkoloni. Hans mamma följer honom till Cityterminalen, där deltagarna samlas för att gå ombord på bussar som ska föra dem till kolonin Visparö i Stockholms skärgård. Det slår mig att koloniverksamhet idag är något mycket annorlunda än under decennierna efter andra världskriget. Då var det en dröm om att erbjuda en härlig sommarvistelse under några veckor för barn utan andra möjligheter att lämna stadens gator och damm. Idag kostar ett par veckor på kollo en hel del.

För Robin står det snabbt klart att många av de 49 deltagarna har varit på kolonin tidigare, liksom ledargruppen. Osäker och nervös som han är, hoppas han att få några vänner. På kollo kan ju faktiskt saker och ting bli annorlunda än hemma i staden. Tiden på Visparö tillsammans med de andra barnen, särskilt Ludvig, och ledarna på kollot är fylld av äventyr, starka känslor och överraskningar.

Romanen är berättad i jagform, genom Robin. Hans relation till Ludvig är samtidigt lekfull och spännande men fylld av osäkerhet. Det kittlar och pirrar i Robins magtrakt.

Det är en ömsint och varm berättelse om den första kärleken, den man ofta minns under resten av sitt liv. Skildringen av kärlek till någon av samma kön och av de känslor det kan väcka hos en ung människa på tröskeln till tonåren, är träffsäkert och varsamt gestaltad. Den skiljer sig på många sätt från romaner som Barnens ö och Vi kallar honom Anna men har i likhet med dem förutsättningar att bli en klassisk kolloberättelse, dock i varmare toner än de först nämnda.

12

4 frågor till debutanten

Matilde Villegas Wistrand

Klara Önnerfält

Romanen Orangeriet växte till sig ur en novell med samma namn.

Vad var det hos den här berättelsen som inte räckte för en novell, utan behövde en roman?

– Det var inte så mycket att jag själv tyckte att berättelsen krävde ett längre format, det var ordföranden för juryn till Lilla Augustpriset som kom med det som förslag. Jag tog emot det som en skoluppgift, men med tiden växte idén till sig hos mig och det var kul att släppa fram Uno och de andra karaktärerna, plocka lite bland texter jag hållit på med tidigare och helt enkelt låta historien få bre ut sig. Det var främst Unos sökande, hans velande och pendlande mellan olika sidor av sig själv, att vistas i den omedelbara tiden efter ett stort trauma och hur livet inte gör uppehåll.

Av de fyra huvudpersonerna vi får möta i den här berättelsen, vem kom till dig först och varför?

– Det var absolut Uno som kom till mig först. Det var främst hans utforskande av könsidentitet, att han aldrig riktigt kommer fram till ett svar där, att det tar tid och att det är okej som jag ville få fram.

Vanja kom ganska snabbt som en återvunnen karaktär från ett romanprojekt jag haft i tonåren. Jag tyckte Uno behövde henne och det var rätt plats att lägga in hennes karaktär i. Sen växte hon och utvecklades när hon hamnade i Orangeriet.

När man läser din roman känner man verkligen att du litar på dina läsare, det finns inget – förutom åldern på en av huvudpersonerna – som säger att detta är en ungdomsbok. Har du några tankar om det?

– Majoriteten av karaktärerna i boken är ändå ungdomar. Sen finns det en stor mängd dialog som bidrog till att det klassades som ungdomsbok .

Jag hade aldrig en specifik genre i åtanke när jag började skriva boken och vet faktiskt inte vad det är för kriterier som krävs för en ungdomsbok. Jag valde helt enkelt att följa Uno och utgå från honom.

Jag har en stor respekt för mina läsare, framför allt för den enorma mångfald av personligheter, intressen, levnadserfarenheter och utgångslägen som finns bland de läsare som befinner sig i tonåren.

Kommer vi att få se fler romaner från Matilde Villegas Wistrand, har du några nya projekt på gång?

Det hoppas jag absolut! Just nu har jag massa idéer i huvudet men inget på papper än. Jag håller på med ett översättningsprojekt tillsammans med en klasskompis från Valand och det har varit ett otroligt bra sätt att fortsätta befinna sig i litteraturen på, när man precis har gett ut en bok. Att få följa en annan författare och vårda och lyfta fram dennes språk.

Foto:© David Neman

Orangeriet

Matilde Villegas Wistrand Modernista 2024

Orangeriet

När Uno åker hem från sjukhuset med sina föräldrars goda vänner är han ”inte mycket mer än en trasig skata som de tagit in för att mata med honungsvatten och frön medan de ringer någon som kan bättre”. Kvar ligger hans pappa Bo, förlamad i underkroppen. Och borta för alltid efter olyckan är hans mamma. I andra änden har vi Vanja, som beslutar sig för att söka sig bort från ett arbete i hemtjänsten i området där hennes mamma blivit en av brukarna. I stället tar hon anställning som personlig assistent hos en man på landet, Bo. I växelvisa kapitel möter vi Uno och Vanja och deras trasiga föräldrar, Bo och Aino. Det är två unga människor på gränsen till vuxenlivet. Då när man ska omskapa sig, gå från barn till vuxen. Nu har dessutom livet som de känner till det tippat över. Unos genom bilolyckan, Vanjas genom mammans allt djupare fall in i sjukdom. Även för Bo har livet ryckts undan, landskapet blivit ett helt annat. Aino för sin del trevar efter att få tag i verkligheten bortom vanföreställningar och rädslor.

De måste alla lära sig leva i en ny verklighet. De två vuxna som ser tillbaka på sina liv, det som var och hur det blev. De två unga som försöker finna en väg framåt. Det finns också en längtan efter kontakt mellan barn och vuxen, att återskapa ett band som en gång var starkt.

Som mamma som har passerat den prövning i föräldraskapet som kallas tonåren en gång, kan jag känna igen mig i mönstret. Att först vara väldigt nära sina barn, men att under en period undra vart den närheten har tagit vägen, fråga sig om den någonsin kommer att komma tillbaka. Det är inte självklart att den gör det.

När beroendeförhållandet mellan ett barn och dess vuxna försvinner återstår vuxna människor som måste besluta att man vill ha en relation och hur den ska se ut. I Orangeriet trevar huvudpersonerna efter varandra, genom tystnader och famlande ord, men det finns en väg framåt. Matilde Villegas Wistrand berättar en historia som tar sina läsare på fullt allvar. Det finns inga förenklingar, inte mycket som antyder ungdomsroman.

Språket är både målande och vackert och hårt drabbande. Uno skriver: ”Kroppen och jag går tillbaka till sovrummet, jag klär den i mammas blå kofta… En kort stund, under transportsträckan mellan ytterdörren och skolentrén så rymmer jag”. Och när han beskriver sin pappa, som blivit honom så främmande, kan det låta: ”…rampen hissas ner och ut kommer en rullstolsbunden man som ser ut som en gammal kråka”.

Jag tycker allra bäst om att läsa avsnitten som är skrivna ur Unos perspektiv. Om jag hade fått önska mig något av författaren av den här romanen, som jag tyckte väldigt mycket om att läsa, hade det varit att inte bara lita på de unga läsarna, utan också lita mer på de ungdomar hon skriver fram. Att få följa bara Uno och Vanja hade gjort det möjligt att få en fördjupad bekantskap med dem. Nu, med fyra olika personers berättelser, var och en med sin tonalitet och sin historia, spretar romanen mer än vad den hade behövt göra. Men sammantagen är detta en riktigt fin debut och jag önskar att vi snart får läsa mer från Villegas Wistrands penna.

Klara Önnerfält

Som en

En gripande bok som belyser hur det är att vara autistisk

Teres Wramell

Det är nytt läsår och elvaåriga Addie hade hoppats på att det skulle bli bättre den här terminen. Men klasskamraterna är lika taskiga som vanligt och den nya läraren miss Murphy visar noll förståelse och skäller på henne för att hennes handstil är slarvig och ser ut ”som en småunges”.

Alla höga ljud och gälla röster i byskolan utanför Edinburgh gör Addie yr. De blinkande lysrören gör så att det känns som att det går en stöt genom henne. Tillflyktsorten är biblioteket. Där spenderar hon rasterna. För där är det tyst och luftigt. Böckerna är kategoriserade och etiketterade, alla står på rätt plats. Och där finns mr Allison. Han som aldrig ställer tråkiga frågor om hur det varit på lovet eller hur det är med Addies systrar. Istället hjälper han henne att hitta böcker hon kan läsa om sina favoritdjur – hajarna. När hon inte läser om dem bläddrar hon i sin synonymordbok. Hon läser olika ordkombinationer för att lugna sig, för att glömma och stänga ute alla överväldigande intryck. Boken har hon fått av sin syster Keedie, hon som är bra på att förklara eftersom hon förstår. Eftersom hon är precis som Addie –autistisk.

Som en gnista av den skotska debutanten Elle McNicoll är en gripande berättelse för barn från nio år och uppåt om hur det kan vara att vara autistisk. För det är något man är, inte något man har poängterar huvudpersonen Addie. Det handlar om att uppleva en annan neurologisk verklighet än de flesta andra. Om att kunna urskilja detaljer som andra inte ser. Om att ha ett detaljerat minne, svårt för att tyda ansiktsuttryck och en hjärna som sprakar. Om att uppleva allt så mycket starkare. Och när Addie hör talas om de kvinnor i byn som förr i tiden blev orättvist anklagade för att vara häxor skär det rakt i Addies hjärta. Hon beslutar sig för att övertyga de andra byborna om att det behövs ett minnesmonument för att hedra de oskyldiga människor som miste livet under häxprocesserna.

Foto© Aashfaria A. Anwar

Som en gnista

Max Byström Beydogan

Natur & Kultur 2023

Men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Folket i byn protesterar. De är mer intresserade av ändrade busstidtabeller och planerade vägarbeten. Inte av något som de tror skulle kunna skada byns rykte. Och klasskamraterna tycker att häxprocesserna mest är en spännande historia. Något som hände för länge sedan.

Men för Addie är det på riktigt. Det var riktiga människor som drabbades och hon känner i hela kroppen att de felaktigt anklagade bara var som hon. Annorlunda.

Och vem har rätt att döma en annan människa?

Vem är det som är häxa – egentligen?

När klassens populäraste tjej Emily säger att Addie nog hade bränts på bål om hon levat under häxprocesserna bara för att hon inte smälter in och är som alla andra kokar Addie inombords.

Klasskamraterna skrattar. Till och med miss Murphy skrattar där hon står i klassrummet med en rykande kopp te i handen som en annan häxbrygd.

Det känns som en sten i Addies mage. Hon kan inte förstå varför folket i byn är mer upprörda över att hon säger sanningen än över sanningen själv. Som tur är har hon sin familj vid sin sida. Och nya klasskamraten Audrey. Tillsammans börjar de kampanja för en minnesstaty och sakta men säkert får de gehör för sin sak.

Elle McNicoll, som själv är neurodivergent, skriver insiktsfullt om en tapper elvaåring som kämpar för upprättelse. För rätten att bara få vara precis som man är. Det är äkta. Det är träffsäkert. Det är elektriskt. Med teman som ensamhet, utanförskap och att inte passa in i sociala normer visar berättelsen på vikten av ett tolerant samhälle och förståelse för olikheter.

Men som Addie själv säger: ”trots att ni är neurotypiska och jag autistisk så lovar jag en sak: Vi är alla mer lika än vi är olika”.

Foto:© Malin Nyberg

Utan att passera gå

Lova Lakso

Rabén & Sjögren 2024

Utan att passera gå

Susanne Köhler

Sverige är ett utav världens lyckligaste länder, med ett socialt skyddsnät som ska ge trygghet och beskydd – ändå faller unga igenom. Två av dem är Issa och Aaden, trots att de har skilda bakgrunder delar de samma känsla av ensamhet, längtan efter tillhörighet och att hitta sin plats i livet.

Issa har lämnat sin gamla identitet Isak bakom sig, snart fyller hon 18 och som myndig kan hon starta en könsutredning. Hemma är det kaos, med en mamma som ena dagen slänger ut all skräpmat för att leva ett välfungerande liv, för att två dagar senare ligga kvar i sängen och mörkret. Det går inte att förutspå när det smäller, bara att det kommer att smälla – gråtande anklagelser, hårda ord som träffar som knytnävar. Alltid mot Issa som tyst för sig själv viskar: ”Svälj det bara. Öppna dörren till en skrubb och släng in allt där, lås dörren. Syns inte finns inte känns inte”. Issa vill inte bo hemma men har ingen annanstans att ta vägen. Något som hon en dag säger högt, men sedan vill ta tillbaka – men mamman har hört och så fort hon ser Issa frågar hon: ”är du kvar, skulle du inte flytta?”. Tills en dag när mamman meddelar att Issas rum är uthyrt till en student.

Hemma finns också lillasyster Nova – eller Supernova, stjärnan som ska bli något och ta sig långt därifrån. En lillasyster Issa gör allt för att beskydda, men många gånger är det Nova som skyddar Issa, genom att säga emot mamman. Issa gör det som behövs och i utbyte mot pengar träffar hon Bill, där Issa spelar den roll han vill att hon ska spela.

Aaden har flytt från Somalia. Egentligen var det hans bror de ville komma åt, men blodshämnd duger också. Med mammans ord ringandes i huvudet: ”Ta dig långt, långt bort. Sluta aldrig gå”, tog sig Aaden ända till Sverige. En resa som tog ett år, men minnena är för alltid fast bakom ögonlocken - flykten genom öknen, hangaren i Libyen, järnröret och mannen med de svarta Adidasskorna.

I två år har han nu bott i Sverige, väntar på uppehållstillstånd och lever med en ständig oro över vad som hänt med de övriga i familjen. Drömmen är att familjen ska komma efter så att de alla kan bo tryggt i Sverige. Aaden vet att han inte har fyllt 18 år, men plötsligt har Migrationsverket bestämt att han är myndig och kort därefter kommer beskedet med avslaget – han får inte stanna i Sverige.

Lova Lakso debuterade 2019 med den kritikerrosade Så jävla kallt och följer nu upp med sin andra bok Utan att passera gå. Ännu en stark berättelse som berör och skildrar en oväntad vänskap, där vänskapen blir en livlina - ett hopp att det till slut ska bli bättre. Lova Laksos ord är raka, laddade med betydelse och hon skyggar inte för det obehagliga. För obehagligt blir det - berättelsen går rakt in och stannar kvar när boken är färdigläst. Äktheten i berättandet grundar sig i att Lova Lakso är utbildad socionom och har tidigare arbetat med ensamkommande flyktingar. Idag arbetar hon som kurator på en ungdomsmottagning. I boken går det skymta en gliring till vårt sociala skyddsnät som många gånger inte räcker till och endast blir byråkratisk, utan att se människan bakom. Skönt då att veta att Lova ser och vågar berätta deras historier.

Den oändliga historien

Margaretha Ullström

Den svenska historien sträcker sig långt tillbaka i tiden. Det finns så många spännande händelser, såmånga människoöden, så många kända och okända platser att skriva om. En tid bland detta myller av händelser har dock länge dominerat bland de historiska berättelserna om Sverige: Stormaktstiden.

Jag har läst två nya historiskt inriktade verk för barn och ungdomar som båda knyter an till just stormaktstiden.

På Opal har Elin Häggs Den rysliga Häxjakten givits ut. Själva bokens utförande är inbjudande och elegant, i bild, layout och papperskvalitét. Det är en ganska bildrik kapitelbok strukturerad i fjorton korta kapitel och kompletterad med ett bakgrundsavsnitt. Berättelsen bygger på verkliga historiska händelser och flera historiskt kända personer är delaktiga i berättelsen, till exempel landshövdingen i Värmland och Närke Conrad Ribbing och häradshövdingen i västra Värmland Johan Ekstedt.

Berättelsen kretsar kring häxprocessen i Södra Ny 1720–1724, den sista häxprocessen i Sverige där någon dömdes för häxeri.

Processen där liknade på många sätt de häxprocesser som genomfördes under ”det stora oväsendet” under åren 1668–1676, då nästan 300 personer dömdes till döden för häxeri. Skillnaden var att när det gäller processen i Stora Ny var många prominenta personer övertygade om att berättelserna om häxeriet var påhittade och att det gällde att bevisa det. Och ur denna övertygelse springer intrigen fram. Huvudpersonen, 10-årige pojken Johan, tjänar som alltiallo hos landshövdingen. Han är en påhittad karaktär och används av författaren som Ribbings ögon och öron. De har bara ett par dagar på sig för att undersöka och motbevisa anklagelserna. De reser från Örebro till Södra Ny för att på plats träffa personer i de anklagade kvinnornas närhet. Det blir en kamp mot tiden och mot häradshövdingen Ekstedt som aktivt ville se till att kvinnorna hamnade på bålet. Ska Johan kunna bistå landshövding Ribbing med upplysningar och bevis för kvinnornas oskuld?

Historieintresserade unga läsare har härliga lässtunder framför sig med denna lättlästa kapitelbok.

Den rysliga häxjakten, Elin Hägg. Opal 2024

Ur:

Den rysliga häxjakten

Elin Hägg

Opal 2024

Stormaktstiden

Fabian Göransson

Rabén & Sjögren 2024

Ur: Den rysliga häxjakten, Elin Hägg. Opal 2024

Häxprocesser behandlas även i Fabian Göranssons fjärde del Stormaktstiden i serien Sveriges fantastiska historia för barn i åldern fem till tolv år utgiven av Rabén & Sjögren. Då handlar det om ovan nämnda ”stora oväsendets” häxprocesser. Boken är lika väl strukturerad som de tidigare delarna i denna serie, och spänner över tre sekler, 1500-talet, 1600-talet och 1700-talet.

Del tre Medeltiden slutade med att Gustav Vasa kröntes till kung, och denna del tar vid där och sträcker sig fram till maskeradbalen 1792, där Gustav III mördas.

Varje sekel har ett eget kapitel på minst tio sidor med översiktlig beskrivning av den ”stora” historien blandad med fördjupningar i den ”lilla” historien som handlar om vanligt folks vardagsliv. Varje sekel har också sin egen geografiska hemvist. Denna mix gör serien Sveriges fantastiska historia till något alldeles extra.

1500-talet handlar som väntat om Gustav Vasa och hans söner, men en tyngdpunkt finns där på att beskriva vilken betydelse 1500-talet hade för att lägga grunden för Sveriges stormaktstid.

En faktor är ju att Gustav Vasa lägger under sig stora delar av kyrkans egendom och därigenom stärker Sverige som stat. En sådan som lyfts fram är bergsbruket och järnframställningen. Läsaren får bekanta sig med Bergsmansfamiljen som bor på Sörberga gård djupt inne i Bergslagens skogar. Äldsta barnet heter Brita, 11 år. Hon har två yngre syskon, Mats 8 år och Anna 6 år som hon tar hand om och passar.

Ur: Stormaktstiden, Fabian Göransson. Rabén & Sjögren 2024

Hon berättar historier om skogens väsen som lyktgubbar och skogsrået och skrämmer ibland sina småsyskon. En natt går hon och hennes syskon vilse i skogen. De ser ljus längre bort och vandrar mot ljuset, oroliga för att det kan vara lyktgubbar eller något annat av skogens väsen. När de kommer fram känner Britta igen två av männen. De är samer och hantverkare som går runt och säljer saker de tillverkat. Samerna hjälper barnen att hitta hem.

I kapitlet 1600-talet får de ständiga krigen stort utrymme och här fokuserar den lilla historien på Ångermanland och utskrivningarna av unga pojkar till armén. I Ångermanland bor Märit och hennes storebror Elias. Han övertalas att bli soldat i kriget mot Danmark. Soldaten Elias och hans utrustning presenteras ingående. De flesta soldater dör av svält och sjukdom, inte genom att bli skjutna i krigets hetta. Krig s kapar lidanden. Hundratusentals människor dör i krigets spår.

I början av 1700-talet pågår det stora nordiska kriget, där Karl den XII till sist stupar 1718 i Norge. När vi landar i 1700–talets vardagsliv riktas strålkastarna mot Bohuslän, fiskarfamiljen och sillfisket. Det fångas mycket sill som säljs över hela Europa. Men en del sill kokas för att utvinna fettet, och få tranolja att elda med. Fiskarpojken Johan drömmer om att gå till sjöss och kan mycket om sin tids olika sorters båtar.

Verket avslutas med en tidslinje som visar när kungar och drottningar tillsätts och dör men där också viktiga händelser ingår, som till exempel när Wasaskeppet sjunker på sin jungfrufärd, eller när tryckfrihetsförordningen tillkommer.

Göranssons kombination av den offentligt berättade historien, om makten och om herrarnas historia och folkets eller vardagslivets historia, sätter läsarens fantasi i rörelse och bidrar till att en ung nyfiken läsare fördjupar sina kunskaper och väcker intresset för den stora historien och alla de små okända som alla ingår i Sveriges historia.

Ur: Stormaktstiden, Fabian Göransson. Rabén & Sjögren 2024

Medverkande

Maria Jourdanis, förskollärare

Jenny Edvardsson, lärare, föreläsare, redaktör, författare

Klara Önnerfält, skolbibliotekarie, skribent

Sofia Cullberg, kommunikatör

Hien Ekeroth, förläggare, översättare, skribent

Susanne Sandström, redaktör, layout, grafisk formgivn.

Susanne Köhler, skolbibliotekarie, litteraturpedagog, boktipsare

Margaretha Ullström, universitetsadjunkt, skribent

Christina Wedenmark, skribent, bibliotekarie, litteraturpedagog

Johanna Petersson Börner, skribent

Terese Wramell, skribent, författare, kommunikatör

Sara Lindalen, lärare, skribent

Stina Liffner, skribent

Karl Berglund, docent i litteraturvetenskap, bitr. universitetslektor

Emelie Nestor, författare,

Hanna Klinthage, illustratör, bilderboksmakare

Lina Nestor, skribent

Sofia Sköld, skribent

Jesper Cederstrand, författare, journalist, skribent

Bjarke Stenbaek Kristensen, illustratör, bilderboksmakare,

Nathalie Persson, skribent

Juli Tudisco, illustratör, animatör

Linn Johansson - skribent

Linnea Lundborg, författare, genusvetare, skribent

Emma Ström, skribent, bokhandlare

karin Askerin, författare, förskollärare, skribent

Jenny Kvick-Sandberg, skribent, bibliotekarie, författare

Henrik Tamm, författare, illustratör, animatör, konceptdesigner

Julia Pennnlert, fil.dr i litteraturvetenskap

författare

bibliotekarie boktipsare

litteraturpedagog

universitetslektor

bilderboksmakare, animatör

författare konceptdesigner

©Beatrice Alemagna, Det bästa jag vet, Bonnier Carlsen 2024