Bazar Masarin December 2024

© Amanda Jonsson

2024/2

Bazar Masarin är en nättidskrift för barn- och ungdomslitteratur och illustrationer/ bildkonst. För fördjupning och spridning av kunskaper, erfarenheter och analyser av barn- och ungdomslitteratur och bildkonst. För att öppna upp för diskussioner och reflektioner och vara en mötesplats där olika röster och samtal får ta plats. Vi vill titta på barn- och ungdomslitteratur med olika perspektiv och skärpa.

Bazar Masarin är inte ansvarig för de åsikter och tankar som förmedlas i texter/ bilder- de är författarnas/illustratörernas. Publikationen får inte reproduceras, i helhet eller del, utan tillstånd från ansvarig utgivare. © för bild : illustratören © för text : författaren

Logga:Kenneth Andersson

Kenneth Andersson är illustratör, grafisk designer

Bazarmasarin@gmail.com www.facebook.se

Redaktör & ansvarig utgivare: Susanne Sandström

Redaktör: Jenny Edvardsson

Redaktör:Carola Forslund

Det lackade mot jul, vi fick långa dagar av uppesittande julledighet med läsning för både stora och små. Många av oss längtade efter denna respit under helgen, men kände också att den längtan specifikt skaver mot hemska realiteter i vår omvärld.

Jag, liksom flera av Bazar Masarins läsare, lever i en uthärdlig, dräglig vardag och har familj och vänner omkring oss - det innebär inte att vi inte har tankarna på de som inte har det så, de som lever i krig, på flykt - de som varje dag är under hot och våld. Tankarna går dit varje dag. Solidaritet, kan vara att skänka ett ekonomiskt bidrag till någon organisation som har verktyg att hjälpa på plats: Läkare utan gränser, IBBY Children in Crisis, IBBY Sveriges (i samarbete) Ukraina-fond, Rädda Barnen, Amnesty, Röda Korset ...Och glöm inte: Hope is optimism with a broken heart (Nick Cave) – Vi vårda och hålla hoppet aktivt!

I det här numret har vi samtal med författare från Bokmässan i Göteborg; skribent Susanne Köhler skriver om Banned Books och Baharan Kazemi rapporterar lite olika från mässan.

Emma Ström (Lilla Bokksåpet) har djupdykt i illustratörerna Moa Graafs och Amanda Jonssons konstnärliga processer.

Jag har ställt några frågor till Monty Lee och Margrete Lamond med tanke på att de har ny bok ute.

Och som alltid vill vi presentera några intressanta illustratörer, i detta nummer: Elina Braslina, Ida Björs, Thea Lu och Erika Kallasmaa.

Sist men absolut inte minst har vi alla våra skribenters läsningar. Nästan alltid är det så att jag efter dem får upp ögonen för något i berättelsen jag inte själv hade lagt märke till – och att jag omedelbart vill bege mig till ett folkbibliotek för att låna dem!

Tack till er som läst och skrivit!

Vi säger också tack till alla förlag som skickat recensionsexemplar och bistått med annan service!

BAZAR MASARIN

Bokmässan & Intervjuer

Förbjudna böcker

Susanne Köhler, s.1

Rapport från Bokmässan i Göteborg 2024

Baharan Kazemi, s.7

Samtal med Kim Fupz Aakeson

Jenny Edvardsson, s.17

Samtal med Håkon Marcus

Jenny Edvardsson, s.23

Samtal med Marit Sahlström

Jenny Edvardsson, s.29

Samtal med Mats Jonsson

Sara Lindalen, s.33

Samtal med Maya Jönsson

Emma Ström, s.37

Samtal med Amanda Jonsson

Emma Ström, s.57

Some questions for Monty Lee & Margrete Lamond

Susanne Sandström, s.75

Illustratörer

Thea Lu, s. 85

Ida Björs, s.99

Elina Braslina, s.115

Erika Kallasmaa, s.1129

Läsningar

Boken – årets julklapp

Margaretha Ullström, s.143

Djupdykning i årets böcker

Margaretha Ullström, s.157

Med kärlek till snön

Margaretha Ullström, s.171

Serpentiner, stjärnor & snö

Elin Okodugha, s.185

Pollys verkstad

Sofia Sköld, s.189

Hur flaxar fågeln?

Brijdeep Kaur, s.191

Följa John

Sara Lindalen, s.193

Det är okej

Susanne Sandström, s.197

Året

Hien Ekeroth, s.201

Döingarnas dag

Sofia Sköld, s.205

Regnmakaren

Maria Jourdanis, s.207

När jag blir stor

Jenny Kvick-Sandberg, s.209

En märklig mamma

Baharan Kazemi, s.211

Duns Plask Pop

Susanne Sandström, s.215

Barrbarnet

Susanne Sandström, s.219

Theo & kajorna

Sofia Sköld, s.225

Vi är regngudar

Emma Ström, s.227

Hitta hem

Karin Askerin, s.231

Mitt superskelett

Sofia Sköld, s.235

Ivars tomrum

Karin Askerin, s.237

En bättre bästa vän

Maria Jourdanis, s.241

Jag har också en kanin

Hien Ekeroth, s.243

Världens bästa Molly

Maria Jourdanis, s.245

Tre kompisar och en bästis

Lina Nestor, s.247

Maryam & Längtanslandet

Baharan Kazemi, s.249

Stellan & vargväskan

Lina Nestor, s.253

Ufot

Sara Lindalen, s.257

Alla har en bästis

Christina Wedenmark, s.263

En odödlig vänskap

Sara Lindalen, s.265

Vi är bara inte vänner längre

Emelie Nestor, s.267

Djupvattnet

Susanne Köhler, s.269

Vrakstrand

Johanna Petersson Börner, s.271

Med knäppta händer på pressbyråns kundtoalett

Sara Lindalen, s.21

INNEHÅLL

Förbjudna böcker

och barn och ungas rätt till intellektuell frihet

Susanne

SKöhler

verige var först i världen att skydda det fria ordet. Redan 1766 infördes tryckfrihetsförordningen, den lag som ger oss rätt till att publicera idéer, fakta, känslor och tankar i tryck. Dessa unika lagdokument är nu också ett världsminne, utsett av Unesco 2023. Medan andra länder i världen har förbjudit, bannat, rensat ut och bränt böcker har det fria ordet under en lång tid varit skyddat i Sverige. Men detta håller nu på att förändras och för att uppmärksamma denna förändring lanserades 2023, Banned Book Week Sverige. Vilket har fått ett stort intresse och i år, 2024 deltog över 800 bibliotek, skolor, bokhandlare och andra verksamheter.

Jag är en av deltagarna, där jag sedan starten 2023 anordnat utställningar med förbjudna böcker i skolbiblioteket. Det blev omedelbara reaktioner från eleverna, då flera av de förbjudna böckerna är älskade favoriter som eleverna själva läst eller fått lyssna till – till exempel Bröderna Lejonhjärta, Harry Potter och Kapten Kalsong. Den gemensamma frågan eleverna ställde var, varför är böckerna förbjudna?

När jag förklarade utifrån de fakta jag läst in mig på, uttryckte eleverna: – ”tror vuxna att vi är dumma, tror de inte att vi kan skilja på verklighet och påhittat.

Böcker är inte farliga för oss, de ska bara veta vad vi ser och läser på nätet”.

BOKMÄSSAN -24

Bazar Masarin 2024:2

Deras andra fråga var om böckerna är förbjudna i Sverige och på vår skola, när jag svarade nej, kände de sig lugnade. Det var också flera elever som valde att låna de förbjudna böckerna och lämnade skolbiblioteket med rebelliska leenden och stolta ryggar.

Vad är då en förbjuden bok? Det är en bok som inte får ges ut eller säljas, den censureras eller plockas bort från skolor och bibliotek. När det gäller barn- och ung domslitteratur handlar det om känsligt innehåll som vuxenvärlden vill ta bort för att skydda barn och unga då texterna anses som olämpliga. Känsligt innehåll som hbtq+ teman, böcker som är samhällskritiska och innehåller sexscener och svordomar.

Idag finns det ingen tydlig bild i Sverige över hur vanligt det är med påtryckningar att förbjuda böcker på skolor och bibliotek. För att få en bättre överblick har Svensk biblioteksförening startat en inrapportering för otillbörlig påverkan på bibliotek. Något jag själv har fått göra, då en förälder önskat att den grafiska romanen

Gender Queer: A Memoir skulle tas bort från skolbiblioteket. En bok som toppar listan över förbjudna böcker i flera länder.

Boken är kvar, då rektor beslutade att boken inte skulle tas bort.

Att

förbjuda barnoch ungdomslitteratur är ett hot mot deras intellektuella frihet – en mänsklig rättighet, oavsett ålder, som handlar om rätten att upptäcka och ta till sig tankar och idéer utan restriktioner.

Bibliotekets uppdrag är att erbjuda ett mediebestånd som erbjuder mångfald och inkludering/../

Händelsen har bara ökat mitt intresse för förbjudna böcker och framför allt för hur skolbibliotek kan bemöta påtryckningar. I samtal med andra skolbibliotekarier, vet jag att det råder en osäkerhet och att skolor undviker liknande incidenter, genom att inte köpa in vissa känsliga och kontroversiella böcker. Något som går emot både skolans- och bibliotekens demokratiska uppdrag, en form av censur där skolan och bibliotekarien agerar som grindvakt för vad barn och unga ska få läsa.

Att förbjuda barn- och ungdomslitteratur är ett hot mot deras intellektuella frihet – en mänsklig rättighet, oavsett ålder, som handlar om rätten att upptäcka och ta till sig tankar och idéer utan restriktioner.

Bibliotekets uppdrag är att erbjuda ett mediebestånd som erbjuder mångfald och inkludering, där barn och unga kan läsa böcker som intresserar dem, där de får möta igenkänning men också utveckla en bredare världsbild. En rättighet som måste skyddas.

Min förhoppning är att samtalet kring förbjudna barn och ungdomsböcker hålls levande och inte bara blir en fråga som diskuteras en vecka om året i samband med Banned Book Week Sverige.

Där man bränner böcker

I höstas kom fackboken Där man bränner böcker, skriven av Ida Ölmedal som arbetar som journalist och är Kulturchef på Svenska Dagbladet. Där gör Ida nedslag i olika händelser där det fria ordet ifrågasätts runt om i världen. Boken tar upp ett antal barn- och ungdomsböcker som ifrågasatts och förbjudits framför allt i USA – Ida har följt den våg av bokutrensningar som skett på skolbibliotek.

2023 rapporterade American Library Associations (ALA) att 4 240 individuella titlar anmälts för att tas bort på skolor i USA. Det handlar om böcker som innehåller hbtq+ teman, rasism och sex och siffran bara ökar för varje år.

En författare vars böcker finns med på ALA:s lista är den amerikanska ALMA- pristagaren Laurie Halse Anderson. Lauries ungdomsböcker lyfter teman som ätstörningar, fattigdom och våldtäkt. Förutom att finnas med på ALA:s lista finns hennes böcker också med på Time Magazines lista över alla tiders bästa böcker för unga.

I debatten kring förbjudna böcker talas det också om böcker som kan trigga läsaren och Ida har tittat närmare på Jay Ashers bok Thirteen reasons why (2007). Boken handlar om 17 åriga Hannah som efter ett självmord lämnar efter sig kassettband, där hon berättar om de personer som är skyldiga till hennes död. 2017 blev den också en Netflix serie och skapade en stor debatt, då den innehåller en scen från självmordet – en scen som inte finns med i boken. Boken rensades bort från skolbibliotek i både USA och Storbritannien och självmordscenen klipptes bort när den tredje säsongen lanserades 2019.

Där man bränner böcker ger läsaren en god överblick över debatten runt om i världen och är en bra ingång till att själv fördjupa sig i ämnet.

I slutet av boken har Dawit Isaak biblioteket skrivit ett efterord som sätter ord på bibliotekets viktiga uppdrag:

”Att röra sig bland böcker på ett bibliotek är att exponera sig för mänsklighetens många olika sidor. Ibland är det vackert, uppfinningsrikt, empatiskt och upplysande. Andra sidor är mörka och dystra, besvärliga, problematiska, utforskande och osympatiska. Det är en del av tjusningen med litteratur och bibliotek. Här ska ett utrymme finnas för alla, här ska alla sidor av mänskligheten kunna uttryckas och utforskas. Allt för att besökaren själv ska kunna bilda sig en egen uppfattning”.

Foto© Daniel Wester

En förbjuden bok – David Levithan

En författare vars böcker oupphörligt finns med på den amerikanska biblioteksföreningen ALA:s lista över de mest förbjudna böcker, är den amerikanska författaren David Levithan. Anledningen är att han skriver böcker med ett tydligt hbtq+ tema. En av hans mest omtalade bok, Two boys kissing, 2013 (Världens viktigaste kyss, 2014) är inte bara förbjuden för sitt hbtq+ tema, den sägs också uppmuntra till att visa intimitet offentligt, vilket USA har starka regler kring. Någon har också lagt tid på att räkna ut, att ord som ”sex” och ”kyss” förekommer 117 gånger i boken.

I intervjuer har David Levithan förklarat att han inte låter detta påverka honom i sitt skrivande, utan bara gjort honom ännu mer trotsig. Vilket förmodligen inspirerat honom att skriva boken Answers in the pages, 2022 som på svenska fått titeln En förbjuden bok, 2023, utgiven av Lilla Piratförlaget och översatt av Cecilia Falk. Där handlingen kretsar om Äventyrarna, en bok med två pojkar i huvudrollen. Boken ska läsas i en mellanstadieklass, men när Donovans mamma råkar läsa den, tar hon boken ifrån honom och förbjuder honom att läsa klart den. Donovans mamman startar ett drev mot boken – ringer andra föräldrar, kontaktar skolledningen och kräver att boken ska förbjudas på skolan. Nyfikenheten leder Donovan till biblioteket, där han hittar boken och läser klart den. Men han och flera andra i klassen förstår inte föräldrarnas upprördhet, boken handlar ju bara om två pojkar som försöker stoppa en skurk. Det står inget uttalat om att pojkarna är gay, men boken har ett slut som kan tolkas på olika sätt.

I En förbjuden bok får David Levithan möjlighet att konfrontera de åsikter som omger böcker med hbtq+ teman. Bland annat vuxnas rädsla över att barn och unga kan bli förvirrade över sin egen sexualitet genom att läsa hbtq+ böcker, och själva bli gay.

En talande scen är när Donovan konfronterar sin mamma med frågan: Vad är du rädd för? och svarar henne med orden: ”Vi är det vi är…Och vi blir de vi blir. En bok kan få oss att känna det, men den kan inte skapa det. Det finns redan inuti oss”.

I En förbjuden bok får David Levithan möjlighet att konfrontera de åsikter som omger böcker med hbtq+ teman. Bland annat vuxnas rädsla över att barn och unga kan bli förvirrade över sin egen genom att läsa hbtq+ böcker, och gay. En talande scen är när Donovan konfronterar sin mamma med du rädd för? och svarar henne är det vi är…Och vi blir de vi blir. få oss att känna det, men den det. Det finns redan inuti oss”.

oss”.

egen sexualitet

och själva bli

Donovan

med frågan: Vad är

henne med orden: ”Vi

blir. En bok kan

kan inte skapa

I efterordet tackar David alla organisationer som står i frontlinjen att hjälpa lärare, bibliotekarier, föräldrar, förläggare och författare att försvara rätten att läsa. Han skriver också … ”första gången du hittar dig själv i en bok är ett mäktigt ögonblick – och många av oss har tagit den kraft vi upplevt som läsare och använt den för att skapa egna historier. Denna väg kan bli så bred som vi gör den, och så lång som vi vill

att den ska vara. Vara en del av det som komma skall”.

Jag vill avsluta min egen text med att hylla alla författare som vågar att skriva böcker med känsliga teman, trots vetskapen om att kanske bli refuserad, att boken kan bli censurerad och förbjuden.

Jag vill också hylla alla bokförlag som vågar ge ut och översätta kontroversiella böcker med känsliga teman, och på så sätt står upp för barn och ungas rätt till intellektuell frihet.

För att bidra till inrapportering av otillbörlig påverkan på bibliotek, gå till följande sida: www.biblioteksforeningen.se/nyheter/bidra-till-inrapporteringen-av-otillborlig-paverkan-pa-bibliotek/

Foto© William Morris

Foto Baharan Kazemi

Rapport från Bokmässan 2024

Baharan Kazemi

Göteborg har knappt vaknat, duggregnet ligger stilla i luften när jag promenerar från hotellet till svenska mässan, mittemot Liseberg. Där ringlar sig kön allt längre med förväntansfulla besökare. Idag ska Joyce Carol Oats ha en seminariepunkt och jag hör några damer prata om henne, att hon borde fått nobelpriset för länesedan.

Vi är tidiga, hänger på låset och blir metodiskt genomsökta av vakterna vid entrén.

Det går fortfarande att ta sig fram mellan bokbord och scener.

Jag tar upp min karta och letar upp lärarscenen, där jag ringat in en punkt på det överväldigande långa programmet.

Är det synd om barnen?

Barnboksförfattarna Jujja Wieslander och Emma Adbåge har ett samtal modererat av Josefin Svenske från Rabén och Sjögren med frågeställningen om det är synd om barn som har sin läsning laddad med så många förväntningar från vuxenvärlden. Moderatorn inleder med att det ibland kan kännas överdrivet med all duktighet inom barnlitteraturen, att berättelser ska ha en sensmoral, ett budskap, en lärdom paketerat i gulligt format. Men det är en förväntan som paneldeltagarna bara delvis känner igen.

”Jag känner mig betrodd med att greja med det jag grejar med, utan att vara duktig.” säger Emma Adbåge som svar.

”Jag tror att det är ni som får de här förväntningarna, i kontakten med föräldrar, att det ska vara duktigt.” fortsätter Jujja Wieslander.

Hon beskriver hur Astrid Lindgren, med Pippi, och Lennart Hellsing och andra brutit med traditionen att barnlitteratur ska syfta till ett lärande och fostrande. Det leder samtalet vidare till jämförelser, nu och då.

”Kan ni se att det har hänt något med duktighetsfrågan under de decennier ni varit aktiva?” frågar Josefin Svenske.

Jujja svarar att hon häromnatten hade svårt att sova och då gick upp och tittade på en hög barnböcker. Det var så prydligt och uträknat, en vit, en svart, en av varje. Hon tänkte då för sig själv att varför måste det vara så, att alla är representerade i allt.

”Sen hittade jag en bok av Eva Eriksson och det var så bra, så jag kunde sova gott”, avslutar hon. Min ryggmärgsreflex reagerar där jag sitter i min stol. Hörde jag just ett brandtal mot representation?

Men Emma Adbågde är snabb att fylla i, nästan ge undertext till sin samtalspartners spontana anekdot.

Förklaringen går ungefär ut på att det är viktigt med representation, men att det är när det duktiga ställer sig i vägen för berättelsen som det blir tråkigt. ”Det måste smygas in.” säger Adbåge.

Jujja Wieslander gör ytterligare en utläggning om hur små barn inte har några problem eller ens ser hudfärg. Om de har två som heter samma sak i klassen, och får frågan vem som är vem, svarar de att den ena är bra på fotboll eller vad den kan för lekar, inte att den ena är svart och den andra vit. Min ryggmärg suckar lite trött. Den här gången rycker inte heller Emma Adbåge in för att släta över.

Samtalet går tillbaka till grundfrågan, om förväntningar på barns läsupplevelser.

”Barn har sin egen läroplan,” säger

Jujja. ”De gör inget annat än lär sig från morgon till kväll. Men de gör det på sitt eget knasiga vis.” De är båda överens om att det inte i sig är något fel med kunskap och att det även inom vuxenlitteratur finns böcker med syfte att lära ut något. Skillnaden är att det inom självhjälpsgenren är redovisat. Läsaren söker upp boken för att få en lärdom.

Först verkar de överens om den skillnaden, men sedan kommer

Emma på att vuxna också kan läsa romaner om stressade kvinnor och därigenom lära sig något om livet, utan att det nödvändigtvis är bokens syfte. Hon berättar en anekdot om en bibliotekarie hon träffat dagen innan. Han hade berättat att en förälder tyckte att de skulle slänga boken Jag är jag. Föräldern hade upplevt att flickan i boken betraktar sig kritiskt, och tyckte därför att det var förfärligt!

/../ det är viktigt med representation, men att det är när det duktiga ställer sig i vägen för berättelsen som det blir tråkigt./../

”Men det är en flicka som ser sig i spegeln. Tanken är inte att hon ser sig kritiskt. Bibliotekarien frågade hur jag ser på det. Jag sa att jag är inte intresserad av perfekta människor, en flicka som ser sig i

spegeln och tänker vad fin jag är. Det är viktigt att kunna spegla sig, precis som vi vuxna som läser om karaktärer, en stressad kvinna, att kunna känna igen sig i det. Ska allt vara som på sociala medier, med de perfekta bilderna, ska vi också ägna oss åt det?” Samtalet stannar vid bokens pedagogiska syfte. Jujja Wieslander får frågan om hon, när hon skrev, tänkte att böckerna om Mamma Mu skulle kunna bli ett material för att prata om känslor. ”Jag tänker att den här känslan av att bli sviken, den kan alla relatera till. För barn är det nästan den starkaste känslan, att bli lämnad, när man inte får vara med. Men jag tänker inte att jag skriver för att lära ut. Det är en känsla som vi känner igen och jag ville skriva om det, så det var absolut medvetet.” svarade hon.

Foto Baharan Kazemi

Här kommer de in på skrivandet som närmast terapeutiskt, att det kan vara ett starkt behov att beskriva ett fenomen, men att insikten om detta kan landa först när boken har funnits ett tag. På samma sätt kan läsaren, alltså barnet, behöva tid att reflektera och fördjupa sig i en bok, att processa och smälta innehållet.

”Barn i Sverige är väldigt vana vid böcker. I andra länder kan det hända att barn kommer med en bok i famnen, och det är den de har fått. Som det var i Sverige förr, att man fick en bok i julklapp. Ibland missar vi något i vårt överflöd. Barnets möjlighet att reflektera.” säger Jujja.

Jag känner åter hur motargumenten samlas inom mig, irritation över de svepande generaliseringarna om ”andra länder”. Det stör mig, men den huvudsakliga poängen, att vi riskerar att missa berättelsernas djup om vi hanterar böcker som slit- och slängvaror, är större än eventuella antaganden om resten av världen. Sammantaget var samtalet mellan de båda barnboksförfattarna insiktsfullt och intressant att ta del av.

Klimatdystopi för barn

En klimatdystopi för barn fångar mitt intresse och jag sicksackar genom folkmassan tvärs över mässan till ett hörn där Studiefrämjandet har en grön scen. Här ska samtal som rör miljö och klimat hållas, men klockan tio intar Linda Bondestam scenen tillsammans med kulturjournalisten Annina Rabe.

Titeln för samtalet är Hoppfull undergång. När jag sätter mig längst fram, lite sen eftersom det tog längre tid än jag räknat med att förflytta mig i trängseln, har jag ingen aning om att Linda Bondestam kommer att vinna augustpriset.

Jag tänker mest att det är konstigt att jag inte har hört talas om den här boken, med tanke på hur genialisk den verkar vara.

”Det här är en söt bok om jordens undergång. Jag menar inte på något förminskande sätt, att säga att det är sött.

Foto

Baharan Kazemi

Vem är Chop Chop?”, inleder Annina Rabe.

”Chop Chop är en liten robot, kanske inte den dyraste, finaste modellen, men den finns till för att hjälpa människor. Den jobbar på en fabrik, ett hönseri. Men varje gång går något på tok och han får sparken.”

Så vecklar berättelsen ut sig för oss åhörare, om den lilla, snälla roboten som vill göra gott, men som avvisas av människorna.

”Människorna känner sig hotade av Chop Chop. Han tar deras jobb. De blir arga.”, fortsätter

Annina Rabe. På en skärm bakom dem visas bilder ur boken, naivistiska bilder av en framtid där städer är grå, människor också.

Chop Chop försöker förbättra sig för att möta människornas förväntningar, men lyckas inte. Och sedan kommer en annan robot.

”Turbo Go Go Tech. Ingen kan tävla mot honom. Så både chefen och Chop Chop får sparkis.” säger Linda Bondestam.

Sedan utplånas mänskligheten. Linda berättar att det skapas en värld där människor inte kan leva, och att hennes inspiration var hur vi gör vår värld sjuk. Chop Chop hamnar i krig. Han får sparken också som soldat och minröjare.

”Hur tänker du kring att skriva så?”Frågan verkar inte överraska Bondestam, hon har nog fått den förut. Hon svarar sakligt, att det är en svår balansgång som man måste vara medveten om. Det är en förfärlig sak att ta upp i en barnbok. Det är fruktansvärda tider, en atombomb exploderar.

”Men jag tänker att man kan ta upp vad som helst i en barnbok, om det slutar med lite hopp.”, svarar

Linda Bondestam och fortsätter förklara.

”Jag tänker att vi lever i en så fruktansvärd tid, att vi behöver tänka, varför har det blivit så, med klimatet och allt. Man behöver kanske inte visa undergången. Jag ger inget svar, men hoppas att det är en bok som väcker frågor.”

På skärmen bakom dem lyser atombomben i pastellrosa. Sedan blir det stilla på jorden, allt liv försvinner.

”Det blir nästan istid?” frågar Rabe. ”Jag tänker på tiden och tempo.

Jag har efter det höga tempot saktat ner.

Det händer ingenting. Tiden går sakta. Sedan vaknar Chop Chop av solljuset i parken. Sedan väcks robotarna till liv. De behöver bara ljuset.” svarar Bondestam.

Robotarna beskriver hon i termer av effektivitet. De är varken dumma eller snälla, de bygger upp ett nytt samhälle, vattnar blommor och skapar förutsättningar för liv. Men Chop Chop saknar människorna, särskilt barnen som han tyckte var roliga. Så han vandrar genom öknen till en IVF-klinik.

”Jag ville återuppliva dem, men inte människan så som hon har varit, som ska återuppstå och fortsätta som vanligt. Jag tänkte att IVF är ett bra sätt att sluta på.”

Linda Bondestam uttrycker också tacksamhet gentemot sitt förlag (Förlaget) som låtit henne ta ut svängarna och skapa en bilderbok på 84 sidor istället för 32, som är ett vanligt format.

Linda Bondestam och Chop Chop var med på tio programpunkter under mässan, allt från högläsning och ansiktsmålning till samtal om normkristiska illustrationer i barnböcker och hur man pratar med barn om svåra ämnen. Kopplingen mellan vår värld och den fantasifulla dystopi hon skapat blev tydlig i hennes engagemang och hur lätt samtalet kunde röra sig från det lekfulla till det allvarliga. Om det var fler som hade missat Chop Chop i oktober när bokmässan var, har Augustpriset riktat strålkastarna mot den och

Linda Bondestam.

Vi ser fram emot att dela läsupplevelsen med barn och de nya lekar som följer, när de vill bli Chop Chop och Turbo och ge mamma sparkis

Stina Wirsén, om att jobba med mamma

På ett podium omgiven av så mycket folk att många måste stå, sitter Stina Wirsén och pratar ritteknik. Montern är rosa, på Stinas axlar vilar en neonrosa boa och på bordet samlingsvolymen

Stina Wirsén ritar och hittar på (Bonnier Carlsen), med den oformliga rosa mamman från Vemböckerna på omslaget.

”Jag tecknar snabbt och slänger mycket.” säger hon. ”Ibland använder jag en blyertspenna som kostar fjorton kronor. Ibland målar jag på akvarellpapper som är så dyrt att jag måste beställa det från Frankrike. På det sättet är jag en riktig materialist.”

Hon resonerar kring digitala verktyg, säger att även om många har gått över till att jobba mer digitalt, och att det finns mycket fint i det, så är det ingenting för henne.

Samlingsvolymen på bordet rymmer berättelser som hon har skrivit själv och tillsammans med andra. Ulf Stark nämns och Stina beskriver hur hon fick ”uppvakta” honom i fyra år innan han gick med på att skriva tillsammans.

”Du har också jobbat mycket med din mamma?” frågar moderatorn. Stina berättar om modern, en pensionerad lärarinna på över 80 år. Det var framförallt när hon blev mormor som de skapade böcker tillsammans.

”Vi jobbade böljande och kunde säga att den här delen är lite tråkig, kan du göra om den?”

Hon jämför det med andra samarbeten. Med Ulf Stark eller ”folk man inte är släkt med” finns, säger hon, en större respekt för texten.

”Men i de bästa av samarbeten är det som ett grupparbete, att det spelar ingen roll vems idé det är.”

Publiken, en ganska tät massa som är fler än stolarna framför montern, skrattar på rätt ställen och visar på igenkänning.

Stina Wirsén medverkar på flera programpunkter under mässan, både prisutdelning och allvarliga samtal om försummelse av barn.

I just det här samtalet råder dock känslan av jubileum.

Tjugo år av barnböcker firas tillsammans med läsare, det är ett lättsamt samtal som, vad det verkar, uppskattas av publiken.

Foto Baharan Kazemi

Foto Baharan Kazemi

Foto Baharan Kazemi

Bamse på samiska

Temat för årets bokmässa var Sápmi.

Det märktes direkt när man kom in, där den samiska montern var bland de första, med en scenografi av skog och djurfällar och en monter draperad i den samiska flaggans färger, blått, grönt och rött. Klädda i traditionella kläder satt olika talare på podiet. Ibland lästes verk på samiska upp. Ibland var det viktiga samtal om representation och minoriteters rättigheter.

Det är söndag morgon, bokmässans sista dag. Vi är några stycken som slår oss ner i väntan på samtalet om översättningar av Bamseserien.

Medverkar gör Jimmy Wallin, kreatör på Bamsetidningen, samiska Bamses redaktör Kirsi Paltto och Johan Sandberg McGuinne, förstelärare i samiska, språkaktivist och ordförande i Tjallegoahte.

Jimmy Wallin beskriver att han reste till Jockmock och hade workshops med lärare för att prata om hur bildberättande och serier kan användas språkfrämjande. Under dessa resor växte tanken om att skriva ett bamsemanus som utspelar sig i Sápmi.

Kirsi Paltto inleder med att beskriva hur hon läste Bamse på svenska för barn och tänkte att ”åh, tänk om den här fanns på samiska”. Istället för att sitta och beklaga sig, sökte hon medel för att översätta och fick positiv respons från Egmont, som ger ut Bamsetidningarna. Första översättningsprojektet omfattade sexton nummer, en årsprenumeration med en ny tidning var tredje vecka. Nu är över 200 bamsetidningar översatta. En fråga som kommer upp är hur de gör för att översätta namnen.

”Bamse valde vi att behålla, för att barnen känner igen det. Men Lille Skutt och Skalman fick nya namn.” Det låter inte helt olikt hur översättningarna till engelska har gjorts, där Bamse fått behålla sitt namn, men kompisarna blivit Little Hop och Shellman.

Jimmy Wallin beskriver att han reste till Jockmock och hade workshopar med lärare för att prata om hur bildberättande och serier kan användas språkfrämjande. Under dessa resor växte tanken om att skriva ett bamsemanus som utspelar sig i Sápmi. Han presenterade idén för redaktionen och fick okej.

När han frågade lärarna sa de att det var ett jättebra initiativ, men att det var viktigt att han gjorde det ”på riktigt”. Han fick vara med som renskötare för att få en närmare upplevelse av livet, att det är hårt jobb.

”Sedan läser jag igenom manuset och kollar att det inte blir för stereotypiskt.” säger Kirsi

Paltto som är redaktör för den samiska utgåvan av Bamse. ”Jag valde till exempel namn som inte alls fungerade.”, berättar Jimmy.

Han fortsätter att beskriva relationen mellan karaktären Bamse och Sápmi. Bamse har släkt över hela världen och är omtyckt och accepterande. ”Släkt är jätteviktigt i det samiska.” säger Kirsi. ”När barnen ser att det finns en samisk kusin kommer Bamse dem ännu närmare.”

Jimmy berättar att han fotograferade mycket under resorna i Jockmock, men kusinen Birets klädnad hittade serietecknaren på nätet, hos en samisk modekreatör. ”Vi har fått feedback på ett fint sätt. Om det samiska presenteras på ett konstigt sätt brukar man få höra det, barn och föräldrar märker det. Men här sa de att det var snyggt. Det kändes bra.”, säger Kirsi.

De diskuterar vikten av research och samskapande, att serien inte alls hade blivit lika bra om inte Jimmy spenderat tid på platsen. Kirsi fyller på att hon i sin roll ofta får manus när allt är skrivet och klart, och då kan det vara svårt med stora ändringar. Nu arbetade de med kontinuerlig feedback och dialog. Också i gestaltningen av karaktären Stallo, som är en mytisk samisk figur, tog seriens skapare stöd i det samiska samhället och folksagor.

De pratar vidare om att den här berättelsen centrerar renskötsel, som bara är en del av den samiska kulturen.

”Jag ville också att det skulle vara en kvinnlig kusin. Hon är en cool tjej.” flikar Jimmy in. Bamse finns i tre samiska berättelser, som finns som en e-publikation. Kirsi beskriver att formatet gör den lätt att hitta när det exempelvis är samisk nationaldag och lärare vill uppmärksamma det. Berättelserna finns på svenska också. Som avslutning får panelen frågan om vad de önskar för andra berättelser. Jimmy Wallin lyfter miljöfrågor och menar att det är något man märker mycket av i norra Sverige, med miljöförstöringar. ”Jag skulle önska en berättelse där Bamse sätter stopp för gruvorna i Gallop!” säger Kirsi och får applåder från publiken.

Avslutande tankar

Efter tre dagar på Bokmässan i Göteborg har jag huvudvärk som inte försvinner, ens när jag går med min lilla väska på hjul genom duggregnet till tågstationen. Det är bara att följa det lämmeltåg av mässbesökare som ska till samma ställe, annars hade jag som vanligt gått vilse.

Det har varit inspirerande, inte minst att lyssna på Joyce Carol Oates, Maria Stepanova och att jag fick en bok signerad av Baek Heena till min dotter som älskar Korea. Johannes Anyurus inspel om Gaza var nödvändigt för att förankra mässan i verkligheten, men det minskade inte den skavande känslan. Vad har jag just varit med om? Det enorma trycket, människmassorna, ljudnivån, programmet som var helt omöjligt att överblicka. Är allt verkligen relevant?

Det blev som tydligast när besvikelsen sköljde genom de yngre besökarna över att biljetterna var slut för signering av IJWBC.

Foto Baharan Kazemi

Vi andra googlade snabbt vad förkortningen stod för.

En personlighetsdefekt jag delar med många kvinnor är att instinktivt vilja styra upp saker. Den aktiverades av att besöka Bokmässan. Jag har tänkt på det sedan dess. Vad är egentligen mässans syfte, för vem finns den till?

En av initiativtagarna presenterade Joyce Carol Oates genom att beskriva visionen om att skapa möten mellan bibliotekspersonal och förlagen. Vi kan dock inte bortse från att det nu är lika mycket läsarnas möte med författarna som står i centrum. Så hur gör vi det bäst?

De stunder där mässan glittrade till, var i min uppfattning, med untantag för Johannes Anyurus brandtal om Gaza, uteslutande på seminariescenerna. Alltså de rum där det var tyst runtomkring, samtalen väl modererade och inget spring eller musik som plötsligt avbröt.

Personligen skulle jag därför önska en avskalad version av mässan, mindre punkter, men med

mer schvung. Skippa hela den pedagogiska avdelningen – lärare och skolfolk har säkert egna mässor, och om inte, så borde de få ha det.

Hela andra våningen där deckare och true crime-genren bredde ut sig med sina mörka omslag , skulle kunna vara ett eget evenemang. Barnlitteratur och vuxenlitteratur skulle kunna äga rum på olika dagar, kanske också vara olika evenemang helt och hållet.

Framförallt var det fullkomligt olidligt när ljudet från många mikrofoner spreds i samma stora hall. Om vi ponerar att alla samtal och deltagare hade något viktigt att säga, var det ändå för många och för mycket samtidigt.

Alla jag pratade med var så uppe i varv att det liknade en krisreaktion. Själv fick jag panik när ett larm gick i köket, någon ugn eller äggklocka. Jag såg mig omkring i trängseln efter utvägar och insåg att vi alla skulle dö.

Det är inte känslan man vill ha på en bokmässa.

Foto

Baharan

Kazemi

Samtal med Kim Fupz Aakeson

”...noget af det vigtigste med børnelitteraturen ... er biodiversitet”

Jenny Edvardsson

Vem är Kim Fupz Aakeson?

Well, hvis vi starter med det faktuelle, så er jeg 66 og bor med min kone Pernille og vores datter Lili midt i København, jeg har så osse en stor datter på 36 og en bonussøn der er flyttet hjemmefra, selv er jeg vokset op på vestegnen, Albertslund, med min mor og adoptivfar, det var suburban, villaveje, rækkehuse, soveby.

Jeg pendler hele tiden i mit arbejde som forfatter, mellem bøger og film og tv, at arbejde med litteratur er ensomt, film og tv virkelig ikke, så jeg savner nemt det ene når jeg laver det andet. Jeg pendler osse i melodierne, jeg har lavet ting man ville kalde milde, feel good, komedier og jeg har lavet fortællinger fra the dark side, jeg ved svt i nyere tid har vist tv-serien Huset, som man må sige hører til i den mørke kategori.

Vad är det som driver dig i ditt skrivande och illustrerande?

Der er et stort output fra mit arbejdsværelse og det har der altid været, jeg arbejder som regel med flere projekter ad gangen, der er noget rastløsthed i det, men heldigvis osse en masse arbejdsglæde og stor variation fordi der kræves så forskelligt i forskellige medier, men jeg synes nok grundlæggende at det er sjovere at få ideen end at føre den til ende, men der er jeg så mandsopdækket af redaktører, producere, instruktører, som holder mig i sporet.

Men det at fornemme at der er noget i en ide, at der er noget der måske kunne blive til noget, det har næsten karakter af djævleuddrivelse for mig, jeg er nødt til at forfølge ideen og se hvad det kan, se hvad den bliver til og den jagt bliver jeg aldrig træt af, selvom den jo både kan ende i tilfredshed og i skuffelse.

Og illustrationerne er jo fortid for mig, tegningerne startede det hele, jeg begyndte at skrive historier for at have noget at illustrere, jeg var purung da jeg startede og havde ikke børn, kendte ingen børn, men billedbøgerne var det perfekte medie at være i. Ved siden af levede jeg så af at illustrere fagblade, fagforeningernes magasiner, deres kedelige artikler skulle have en sjov tegning og det sled altså silken af efterhånden, jeg ødelagde langsomt min lyst som illustrator, så da jeg begyndte at kunne leve af at skrive, engang i 90’erne, lagde jeg pennen og penslerne på hylden og har siden kun tegnet sammen med mine børn.

Foto av Sara Galbiati

Foto av Sara Galbiati

Du har sagt att illustrationer i en bok kan bidra till läslust. Berätta.

Min kærlighed til billedbogen fik sjovt nok et boost da jeg stoppede med selv at illustrere, når jeg kigger på de bøger hvor jeg stod for det hele, er tegning og text lidt 1:1, jeg tegnede det jeg havde skrevet, men da jeg så begyndte at arbejde med andre illustratorer kom det jeg havde savnet, overraskelse, modstand, billedsiden udvider teksten og sammen taler de to et tredje sprog, et sprog tegneren og jeg ikke taler alene, og den energi bilder jeg mig ind at læseren mærker, at der er noget dragende ved at teksten og billedet supplerer, støder sammen, skubber til hinanden, en slags friktion, en energi.

Hver gang voksne siger at noget er for svært for børn, er det som regel fordi de voksne synes det er svært for dem at tale med børnene om, hvad

siger vi til dem om krig, om klimaet og om verdens tilstand?

indenfor, men sådan er det ikke længere. De første iphones dukker op i de mindste klasser og den der har en smartphone har hele verden i al sin skønhed og gru, ukraine, gaza, hvad som helst, og det er vi nødt til at tale om. Hver gang voksne siger at noget er for svært for børn, er det som regel fordi de voksne synes det er svært for dem at tale med børnene om, hvad siger vi til dem om krig, om klimaet og om verdens tilstand? Jeg er ikke altid selv sikker, men jeg føler vi er nødt til at prøve.

Jeg er ikke altid selv sikker, men jeg føler vi er nødt til at prøve.

I dina böcker för barn och unga räds du inte att skriva om stora, svåra och komplexa ämnen. Varför är det så viktigt att skriva om sådana här ämnen för barn och unga?

Nu har jeg jo fulgt de tre børn der er vokset op i mit hus og min oplevelse er at de meget tidligt begynder at tumle med de store ting i tilværelsen, hamsteren dør, farfar dør, hvor ender det henne?

Da jeg var dreng oplevede jeg de voksnes verden som meget fjern og de inviterede os heller ikke

For hvis vi træder tilbage og tier, opstår der et tomrum som andre vil udfylde, de store børn i skolen, internettet, hatespeech, memes, der er nok af kommentarer til alt hvad der sker omkring os, men de er ikke alle sammen lige kvalificerede, for nu at sige det meget mildt.

Og så tror jeg på at noget af det vigtigste med børnelitteraturen (som med voksenlitteraturen) er biodiversitet, at det hele er til rådighed, det mørke, det lyse, det kloge, det fjollede, jeg er i hvert fald selv ret grådig og med en smag fra den ene ende af spekteret til den anden og jeg tror børn har det på samme måde, jeg plejer at sige at ingen bøger er til alle, men alle bøger er til nogen.

Du har skrivit över 100 böcker.

Om du bara fick välja ut en av dina barn- eller ungdomsböcker, vilken skulle du välja och varför just denna?

Uh, det minder om Sophies Choice, jeg er ikke meget for at rate dem, heller ikke selvom alt jo ikke kan være lige vellykket, men jeg kender jo tankerne, arbejdet og bestræbelsen bag og har på den led et blødt punkt for dem alle. Når jeg er ude og læse op og foredrage bliver jeg tit spurgt om det og plejer at svare at jeg er mest begejstret for den bog jeg er igang med – lige nu arbejder jeg på en young adult (som det er kommet til at hedde) der handler om drenge der krænker piger, for hvad sker der lige der?

Under 2024 har du bland annat gett ut Jeg Fortæller En Krig.

Hur skulle du vilja beskriva den boken och vad var det som fick dig att skriva den?

Og så tror jeg på at noget af det vigtigste med børnelitteraturen (som med voksenlitteraturen) er biodiversitet, at det hele er til rådighed, det mørke, det lyse, det kloge, det fjollede, jeg er i hvert fald selv ret grådig og med en smag fra den ene ende af spekteret til den anden og jeg tror børn har det på samme måde, jeg plejer at sige at ingen bøger

Det startede faktisk med et digitalt interview jeg gav til et ukrainsk tidsskrift et halvt år før russerne gik ind. Da krigen så startede begyndte jeg en korrespondence på sms med Bohdan som kørte tidsskriftet, han fortalte om livet i kyiv, jeg om mit, og på et tidspunkt skriver han, kim, you must write fairytale about war, peace and love. Jo tak, tænkte jeg, for det sværeste er at skrive om er det der kun er et svar på og der er kun et svar på krig og det er nej.

Men jeg var jo enig, den krig fylder så massivt og nogen burde skrive noget om krig, jeg ved at der er børn (og voksne, mig for eksempel) der gruer over den krig og nu osse krigen i gaza, så jeg gik længe og rumlede indtil jeg stødte ind i en anden ide der bare lå hen i mit system, et barn dekonstruerer godnathistorien, og så var den der, for krig er ubærligt og barnet sørger selvfølgelig for at gøre det bærligt, komme frem til freden som må være vores opgave, vores quest over dem alle, uanset hvor håbløst det ser ud.

I flera av dina böcker finns humorn med som verktyg.

Vad är det humorn bidrar med? Och hur viktigt är det att ha med humor i böcker för barn och unga?

Jeg tror humoren ligger på lur stort set i alt hvad jeg laver, det er lidt min basale melodi uden at jeg lige ved hvorfor, engang imellem vælger jeg at holde den nede, andre gange kan den bare ikke være der fordi jeg leder efter noget helt andet, men humoren og ironien har jo to sider, den kan både lægge en distance – det er jo bare for sjov så slap af –men den kan osse være en invitation ind i et rum der måske ellers ville virke mørkt og ubehageligt, at vælge en bog fremfor andre bøger foregår jo tit på en temmelig umiddelbar fornemmelse og humor er en venlig åbning.

Omslag: Jeg Fortæller En Krig. K.Fupz Aakeson & A. M. Kj ærgaard. Gyldendal 2024

Foto av Agnete Brun

Samtal med Håkon Marcus

” Som voksen har jeg alltid hatt lyst til å gi den lesegleden videre til en ny generasjon”

Jenny Edvardsson

Du debuterade som författare med boken Vilddjur, en bok för läsare i åldern 9-12.

Har du alltid tänkt att det är böcker för barn och unga som du ska skriva?

Da jeg var i den alderen selv, elsket jeg å dykke inn i nye bokverdener hele tiden.

Det er ingenting som slår følelsen av å ligge under dyna og lese med lommelykt fordi det bare er så spennende at du ikke kan vente!

Som voksen har jeg alltid hatt lyst til å gi den lesegleden videre til en ny generasjon.

Mange mener i dag at barneboka må endre seg for å konkurrere mot spill og sosiale medier, og resultatet er at man skriver kortere bøker med enklere ord. Det tror jeg er gal strategi.

Bøker kan aldri bli like gode på å være korte og lettfordøyelige som TikTok-videoer, eller flashy og interaktive som dataspill. Vi må heller dyrke fordelene boka har som medium.

I bøker kan man være inni hodet på karakterene over tid, man får en gripende historie som er ferdig gjennomarbeidet, og man får være med og skape selv ved å forestille seg hva som skjer. Barn i dag er like sultne på det som de var for 20 år siden, men hvis de kommer til bokhylla og bare får servert grunne opplevelser, gir de fort opp. Vi må altså bruke mer tid og ressurser på å skrive gode historier som tar seg selv seriøst, i stedet for å forkorte og fordumme og forenkle alt. Villdyr-serien er mitt forsøk på det.

Vilddjur är första delen i en serie. Vad skulle du säga att Vilddjur handlar om?

Greia i Villdyr er at det finnes et hemmelig samfunn av hamløpere, som er dyr som kan gjøre seg om til mennesker. Hamløperne kan altså skifte frem og tilbake mellom menneske og dyr som de vil, og de bruker det til å holde seg skjult for oss andre. Hamløperne har også sine egne butikker, skoler, byer, og politiske konflikter som vi ikke kjenner til. Det kan jo bli litt dårlig stemning mellom rovdyr og byttedyr, for eksempel. 13 år gamle Embla har vokst opp i Oslo og aner ingenting om dette, når hun plutselig blir oppsøkt av hamløpere som forteller henne at hun egentlig hører til blant dem. Men for å ta sin plass i hamløperverdenen, må hun finne ut hva slags dyr hun er. Og det er det store mysteriet som gjennomsyrer hele boka – hva er egentlig greia med Embla? Og hvorfor prøver ugleklanen å drepe henne?

Serien rører ved temaer som identitet og tilhørighet, det å føle seg annerledes, og farene ved å tro at man må være født spesiell for å utrette viktige ting. Dette mener jeg er viktig å ta opp i en sjanger som ofte legger stor vekt på skjebne og medfødte evner.

Mange mener i dag at barneboka må endre seg for å konkurrere mot spill og sosiale medier, og resultatet er at man skriver kortere bøker med enklere ord. Det tror jeg er gal strategi.

Bøker kan aldri bli like gode på å være korte og lettfordøyelige som TikTok-videoer, eller flashy og interaktive som dataspill. Vi må heller dyrke fordelene boka har som medium.

Varifrån fick du inspiration till Vilddjur?

Ideen til Villdyr kom da jeg var på en kafé i Kroatia med noen venner, og en servitør kom ut med tannpirkere til oss. Jeg så for meg en verden der barkebiller gikk på restaurant og bestilte trefliser som snacks, og tenkte på det hele resten av turen. Da jeg satt på flyet hjem hadde jeg kimen til en ny magisk verden.

Når jeg skriver, henter jeg mye av min inspirasjon fra virkelig biologi.

Jeg har alltid vært fascinert av ville dyr, og hvordan de fungerer sammen i økosystemer. Hvis jeg for eksempel kommer over en artikkel om at haner kan gjøre seg selv midlertidig døve for ikke å skade hørselen sin når de galer, så tenker jeg – hvordan kan dette fungere i Villdyr?

Kanskje jeg skal ha med en hane-hamløper som jobber i kundeservice og har selektiv hørsel? Eller kanskje jeg kan vise at han er immun mot et kraftig lyd-angrep? Så begynner jeg å google hvilke dyr som bruker lyd for å jakte, og før eller senere har klokka blitt to på natta.

Det finns de som menar att din bok har beröringspunkter med både Narnia-böckerna och böckerna om Percy Jackson.

Har du medvetet försökt skriva in dig i denna genre, alltså någon form av fantasy?

På vilket eller vilka sätt upplever du att din bok skiljer sig från andra fantasyböcker och från Narnia-böckerna och böckerna om Percy Jackson?

Narnia er jo en forløper til all portalfantasy, som vil si at handlingen både utspiller seg i vår ekte verden og en parallell magisk en. Villdyr fortsetter definitivt den tradisjonen, men utover det likner det ikke så mye, synes jeg.

Omslag: Vilddjur. Håkon Marcus. Bonnier Carlsen 2024

Omslag: Vilddjur.Bok 2, Håkon Marcus . Bonnier

Carlsen 2024

Narnia er en middelaldersk eventyrverden, der de gode slåss mot de onde på en åpen slagmark, med andre verdenskrig i bakgrunnen. Konfliktene i Villdyr tar mer for seg moderne samfunnsproblemer og tenåringsliv, og det er ikke tydelig hvem som er gode og onde i det hele tatt.

Det er allikevel ett element fra Narnia som har inspirert meg veldig direkte, bjørnen som ikke lenger kan snakke fordi han har gått tilbake til sitt ville jeg. Det ble et nøkkelelement i magisystemet i Villdyr – hvis man bruker for mye vilske, risikerer man å miste seg selv og bli et vilt dyr for alltid. Denne trusselen henger over alle hamløpere i boka, og jeg synes det kan være ganske poetisk og sårt.

Jeg ser selvfølgelig likhetene med Percy Jackson. PJ er en bokserie der figurer fra gresk mytologi kjemper i det skjulte i vår verden, på samme måte som dyreslektene kjemper i det skjulte i Villdyr. Begge hovedpersonene legger også ut på en odyssé med magiske og monstrøse utfordringer underveis.

Når det er sagt, ”Percy Jackson”-serien er gode bøker, men de er også kroneksemplet på ung fantasy-malen jeg prøver å ta et oppgjør med. Bøkene er bygget opp rundt samme maktfantasi som ”Den stygge andungen”: det at du føler deg annerledes fra alle andre, betyr at du egentlig er spesiell og magisk, bare vent! Men er det så sunt å si at noen er viktigere enn andre på grunn av hvem foreldrene deres er? Og bør vi legge alt ansvaret for å redde verden på de som er født med privilegier?

Vad är det som lockar med fantasy?

Den største grunnen til at jeg har valgt fantasy, er ganske enkelt at jeg alltid har vært glad i sjangeren, og har lyst til å vise fram styrkene den har. Når man leser om en verden som ikke er vår

egen, er det lettere å reflektere over de store tingene i livet uten å henge seg opp i alle de konkrete hverdagsproblemene man har.

I Villdyr har jeg for eksempel med døgnflue-folk, som bare får være voksne i én dag før de dør. Da begynner man å tenke – hva bruker de den dagen til? Hvordan ville jeg taklet den samme situasjonen? Hvorfor lever ikke jeg som om dagen i dag er min siste?

Det er jo også deilig å skrive fantasy fordi mulighetsrommet er så uendelig. Hele verden kan jo bare endres for å få en vits til å lande, eller en dramatisk hendelse til å gjøre skikkelig vondt. Ikke at jeg gjør det, altså, men kanskje av og til.

Vilddjur är ju första delen i serien. Kan du redan nu släppa några ledtrådar om del två i serien? Vad ska den handla om och när är den tänkt att släppas?

Bok to har arbeidstittel Villdyr under røttene, og skal slippes 25. april i Norge. Når den kommer ut i Sverige, vet jeg ikke, det tar jo litt tid å oversette. Jeg skal ikke si så mye om hva boka handler om, men Embla er med, og hun skal inn hamløpernes underverden. Det er heller ikke noen hemmelighet at rottene kommer til å spille en viktig rolle – det er tross alt en rotte på omslaget.

Vad vill du att läsaren ska få med sig efter läsningen av Vilddjur?

Det jeg blir aller mest glad for å høre, er når folk sier de ble oppslukt av boka. Jeg håper at jeg klarer å gi bort litt leseglede, også til voksne som har glemt hva det er å miste hodet inn i en annen verden. Jeg håper jo også at jeg har klart å lage et mysterium med en sjokkerende løsning, som får folk til å tenke ”hvorfor så jeg ikke det komme, hintene var jo der hele tiden!”

Samtal med Marit Sahlström

”Jag ville skriva en roman för unga om hur det är att ha syskon som inte mår bra”

Jenny Edvardsson

Vem är författaren Marit Sahlström?

Jag kommer från en liten by i Hälsingland men bor numera i Stockholm med min familj. Där varvar jag mitt skrivande med att arbeta med unga med hög skolfrånvaro.

Du har precis debuterat som ungdomsboksförfattare. Varifrån fick du idén till Djupvattnet?

Jag har burit på historien länge. Jag visste att jag ville skriva en roman för unga om hur man det är att ha syskon som inte mår bra, hur oro och sorg påverkar en. Det är många unga som har det så idag, jag har själv egen erfarenhet av att ha sjuka syskon och skulle ha uppskattat att läsa något sånt här då.

Foto av Colin Svensson

Omslag: Djupvattnet, Marit Sahlström. Bonnier Carlsen 2024

Du har valt att skriva om ett rätt tungt ämne, psykisk ohälsa. Simon, som den ena killen i boken heter, blir hemmasittare då han inte klarar av att gå till skolan.

Hur balanserar du att berätta om det som är jobbigt med viljan att stärka de unga läsarna?

Jag tänker att det som är starkast i historien är ändå kärleken, i familjen, mellan bröderna och vännerna.

Jag hoppas att man kan känna det när man läser.

Vi går ju alla igenom mörka jobbiga perioder ibland i livet, men det betyder ju inte att det alltid kommer vara så.

Jag tänker att det som är starkast i historien är ändå kärleken, i familjen, mellan bröderna och vännerna. Jag hoppas att man kan känna det när man läser. Vi går ju alla igenom mörka jobbiga perioder ibland i livet, men det betyder ju inte att det alltid kommer vara så. Och mitt i det allra tyngsta så finns det ofta små ljusglimtar, vänner, ett husdjur eller något som glimrar till, både i den här romanen och i livet. Det är ju också en historia med magi, folktro och en del spänning som jag tror gör att historien inte blir lika tung.

I boken får djur och natur ta rätt stor plats. Det syns både i innehåll och i exempelvis kapitelrubrikerna. Vilken betydelse skulle du säga att djur och natur har i din berättelse?

Djuren och naturen är väldigt viktiga, de bär fram nya delar av historien, lämnar ledtrådar och symboler.

Sjön Djupvattnet är som en enorm spindelhona som sprider ut sina underjordiska vattendrag i markerna runt om, skogen lutar sig ner över byn med sina höga knakande träd, naturen kan både vara skrämmande och tröstande beroende på var i historien vi befinner oss.

Precis som djur och natur har en stor betydelse i berättelsen har även skrock och folktro det.

Vad är det som lockar med skrock och folktro och vad var det som gjorde att du valde att ta med sådana inslag i Djupvattnet?

Jag tycker om det magiska i folktro, det finns något hoppfullt i det, att folk i alla tider försökt skydda och bota dem de älskar. Att vi människor söker efter nya sätt att hantera det vi inte förstår.

När jag var barn var folktro och skrock ändå närvarande, mormor pratade med småfolket, jag lärde mig hur man botar vaglar med kattsvansar.

Det var först när jag blev äldre som jag reflekterade över att det var gamla kvarlevor från folktron.

Vad vill du att läsaren ska få med sig efter att ha läst Djupvattnet?

Framför allt hoppas jag att läsaren har fått en stark och spännande läsupplevelse. Och kanske lite större förståelse för hur det kan vara att till exempel ha ett syskon som inte går i skolan.

Är det så att man själv är syskon eller anhörig skulle jag önska att historien kunde hjälpa en att bli av med lite av den skuld som många anhöriga ofta känner.

Samtal med Mats Jonsson

Stina växte upp i trakten kring Malå men skulle komma att visas upp runt om i Europa mot betalning och hennes liv blev kort men innehållsrikt. Vid sin sida hade hon sin två år äldre syster Sara som stöttade henne genom livet. Hennes liv blev kort men färden mot den sista vilan alltför lång; hon begravdes först i Lycksele men hennes kvarlevor blev uppgrävda och förda till Stockholm där de visades upp på museum och inte förrän i maj 2024 återfördes hennes kvarlevor och kunde så begravas på Malå kyrkogård. Det är svårt att skriva och läsa om detta utan att bli berörd.

Sara Lindalen

Så var det dags för den årliga bokmässan och jag stämde träff med Mats Jonsson för att samtala om hans senaste bok Stinas Jojk, en serieroman som handlar om sameflickan Kristina “Stina” Katarina Larsdotter som levde mellan 1819-1854. Det blev ett spännande samtal om både nutid och dåtid.

Jag började, min vana trogen, med att fråga hur boken kom till honom och Mats berättade då att han hört talas om Stina hela sitt liv och hade upptäckt i samband med att han skrev sin roman När vi var samer att han och Stina var släkt. Under Mats uppväxt berättades det om en kvinna som inte slutade växa och som kallades för Stor-Stina eller i andra ordalag, Lapplands Jättina. Det berättades att hon led av det som kallas för gigantism men sägnerna sade också att hennes längd (ca 2,10) berodde på att hennes mor blivit skrämd av sin egna månskugga då hon var havande.

Mats berättar vidare att under den tiden som han höll på att skriva När vi var samer, en krönika om hans släkt så dyker Stina upp i berättelserna och han skriver en kortare sekvens om henne i boken men känner att han vill skriva mer om henne. Efter att han hade varit på ett föredrag som hölls av Åke Lundgren som forskat och skrivit böcker om just Stina så började han teckna hennes historia och efter månader av intensivt tecknande och skrivande så kunde vi till sist få ta del av detta fascinerande människoöde i boken Stinas jojk

Vi samtalar om skillnaden mellan När vi var samer och Stinas jojk och Mats berättar att han medNär vi var samer ville väldigt mycket; det blev en släktkrönika och samtidigt en lärobok om samisk historia. Men också en skildring av en förändrad identitet.

Han berättar om att det fanns ett motstånd mot det samiska i hans släkt; det skulle inte talas om det samiska och ursprunget förminskades. Det talades om samerna som de andra.

Foto© Frida Sjögren

I och med att han gjorde research och skrev boken så öppnade han upp en dörr och suddade ut en gräns som tidigare generationer dragit mellan vi och dem.

Vi talar en stund om detta med att vara bärare av detta arv och om hur nya generationer kan berätta om det som de äldre inte ville prata om.

Det är nog något som kan kännas igen av andra som har äldre släktingar som varit med om något sådant som att leva under förtryck eller medandra trauman. Locket läggs på och så ska det glömmas bort och hållas undan.

Men med Stinas jojk ville han fokusera på ett öde, en människa, gå mer in på djupet och teckna ett porträtt av Stina. Han ville komma Stina nära.

Han berättar hur han genom att teckna hennes porträtt om och om igen kommer nära henne, det uppstår någonting efter att ha tecknat en person så många gånger, först i blyerts och sedan i tusch, det är som han säger, ett konsthantverk som tar tid och det gör att han som tecknare kommer närmare henne.

Jag som läsare märker det och fascineras av hur ömsint och inlevelserikt tecknat det är.

Vi talar vidare om att han använder textens utformning som en del av historien; att han använder sig av gemener när det talas svenska och versaler då det talas umesamiska, när det är handskrivet är det Saras tankar som gestaltas och när det är dialoger är det satt text. Det är berättartekniskt speciellt och gör att man som läsare får en tydligare bild av historien.

Roddaren är som medlare mellan samhället och vistet.

I dessa samtal har Mats använt direkta citat från den intervju som ägde rum på riktigt och det är en bister inblick i hur samerna delades in i olika kategorier och roddaren fick förklarat för sig att det minsann är skillnad på folk och folk. Det finns till och med de som docenten kallar för hybridform, nämligen skogslappen som varken är riktigt lapsk eller riktigt svensk.

. Mats berättar att han alltid vill förmedla mycket när han skriver men han vill undvika att skriva läsaren på näsan; i stället vill han låta Stinas syster Sara berätta och han vill att teckningarna ska driva historien.

En karaktär i boken som jag vill lyfta fram är roddaren som blir intervjuad av en docent från Uppsala medan han ror.

I teckningarna finns det budskap som inte är skrivna rakt ut.

Jag lägger märke till en sekvens i boken där Stina och hennes nyfunne vän Deng befinner sig i Dublin och de vill sätta sig ned på någon krog för att dricka något. Där stöter de på det som

Mats kallar intersektionalismens ground zero. Eftersom Deng tillhörde en grupp nubier som också reste runt och visades upp så kunde de inte gå in på en krog som inte tillät mörkhyade och eftersom Stina var kvinna kunde de inte gå in på en krog som inte tillät kvinnor.

Till slut fick de gå in på en krog som hette The

dog som låg i fattigkvarteren för där var alla välkomna.

Vi samtalar en stund om detta med intersektionalitet och om hur Stina hade såväl längd som kön och ursprung emot sig men hur hon också lyckades vända det till något som kunde gagna henne och hennes familj.

Även om hjärtat stundtals brister när man läser denna historia så finns det ljusglimtar och som Mats säger så är det omöjligt att veta huruvida det goda eller onda övervägde i hennes livs vågskål.

Mats berättar att vissa scener i boken gjorde ont i hjärtat och jag instämmer i att berättelsen verkligen når in i hjärtat.

Men som Mats säger är det ju ändå så att hon med tiden blev en skicklig affärskvinna som kunde hjälpa sina föräldrar som levde i extrem fattigdom att få ett bättre liv.

Mats berättar att det var viktigt för honom att ge Stina en kärlek, även om det inte var så i verkligheten.

Mats berättar vidare att det var viktigt för honom att inom ramarna för det som var historiskt riktigt även kunna få fantisera en del, det var t.ex. svårt att veta hur Stina och Sara tänkte eftersom deras ord och tankar inte skrivits ned. När det gäller Deng och Stina så hittar de varandra i sitt utanförskap, de är av samma längd och finner gemenskap.

/--/ hur nya generationer kan berätta om

det som de äldre inte ville prata om.

Det är nog något som kan kännas igen av andra som har äldre släktingar som varit med om något sådant som att leva under förtryck eller medandra trauman.

Hon kunde betala deras skulder, köpa sig ett hemman och bygga en gård. Det finns också ett protokoll bevarat där Stinas autograf finns med bland de som donerade pengar så att ett kapell kunde byggas. Hon fick också en chans att se sig om i världen, något som på denna tid bara var de rika eller sjömän förunnat. Vi talar också om hur Stina orkade leva på det här viset och om hur hon kanske hade som ett eget rum, dit själen hennes kunde fara när kroppen var på ett obehagligt ställe. När hon stod på en scen till exempel och kände sig uttittad och otrygg så kanske tankarna kunde föra henne till en lugn tallskog där hon fann ro.

Locket läggs på och så ska det glömmas bort och hållas undan

Även här finner vi ett budskap, nämligen det att vi människor är nyfikna på det främmande och Stina säger att visst hade hon stirrat om Deng och hans kamrater hade kommit till en marknad i Lycksele. Det finns, säger Mats, en grundläggande mänsklig nyfikenhet som i sig inte behöver vara fel, det handlar om vad vi gör med den, hur vi beter oss med varandra.

Något som jag verkligen fastnade för i boken är att under hela historiens gång finns det ett träd som dyker upp då och då, det har hack i stammen som symboliserar hur Stina vuxit.

I slutet av boken får vi följa detta träd efter att det huggits ned i samband med skogsavverkning. Från själva fällningen, ner till timmerskiljningen vidare i flottningen, till sågverket, över havet, till snickeriet och slutligen som en färdig bänk.

Men som Mats poängterar så var det nog så att på den tiden så gjorde man det bästa av det man fått. Man gnällde inte, det var som det var. Att kunna vara i sitt och acceptera det man har och att det kanske inte fanns så mycket plats för att önska sig saker när man var tvungen att kämpa för sin överlevnad.

Men apropå att känna sig otrygg försöker ändå Mats ge henne en trygghet i och med kärlekshistorien mellan Deng och Stina.

Mats berättar att han valde att teckna trädets historia eftersom de som hugger inte ser vad det blir av trädet, inte heller de som flottade eller sågverksarbetarna, alla såg bara sin del men var ändå del av något större en kugge i ett större hjul. Alla är vi en del av något större men ibland kan det vara svårt att se helheten utan man kanske bara fastnar i sin del.

Vi avslutar vårt samtal och jag känner en stor tacksamhet över att få ha tagit del av Stinas jojk genom Mats bilder och varsamma berättande.

Maya Jönsson

Emma Ström

– Hej, jag skulle vilja köpa den där tavlan som står i skyltfönstret. Min sambo och jag gick förbi den igår och han sa att ”det där är ju jag”. Så nu ska han få den i present.

Orden är från en bokhandelskund, motivet på tavlan är ett av Maya Jönssons och det är inte första gången som den känslan väcks hos betraktaren. En igenkänning.

Det är någonting i blicken hos hennes figurer som talar så direkt, ett stråk av vemod, längtan eller sårbarhet. En slags litenhet i en värld som ter sig stor och storslagen, ofta magisk, ibland lite farlig, alltid i vackert flödande akvarell. Likt mucklorna i Sven Nordqvists bildvärld så skapar också Mayas fantasifigurer känslan av att den värld som omger oss är hemlighetsfull och mystisk, fylld av äventyr för den som söker.

Sen ett par månader tillbaka kan jag varje dag i bokhandeln njuta av Mayas konst inte bara i böckerna och tavlorna, utan också på ett av våra skyltfönster i Lilla Bokskåpet.

Foto© Privat

Ur: Jag kom hit på ett litet blad, S. Vegna & M. Jönsson. Kikkuli Förlag 2017

I september tidigare i år hade vi nämligen den stora äran att få fira Maya och släppet av hennes bok Plaskigt, Bobo som är den tredje delen i serien om Bobo och hens vänner. En serie för de allra minsta med en grafisk och humoristisk illustrationsstil, utgivna på Bonnier Carlsen (Hoppsan, Bobo 2023, Aj då Bobo 2023).

I samband med hennes besök frågade jag om hon även skulle vilja göra en målning på ett av våra skyltfönster.

”Jag gör gärna ett försök” svarar hon i mejlet och det slår mig när jag sen betraktar hur hon med tejp och sprayburkar och pennor planerar för, och

lager för lager bygger upp sin fönstermålning, att det ringar in hennes konstnärskap lite grann. Ett utforskande och en nyfikenhet på material och former och manér.

I en paus i fönstermålningen pratar vi tidigare utgivning och kommer in på bilderboken Jag kom hit på ett litet blad skriven av Sarah Vegna och utgiven på Kikkuli förlag år 2017. En vacker och viktig bilderbok om att tvingas fly och behöva lämna sitt hem, de man älskar och sin trygghet. När jag senare ställer ytterligare frågor berättar Maya mer om bakgrunden till boken som kom till henne i en tid präglad av osäkerhet

och ovisshet, både för henne privat och i samhället i stort. Maya kämpade för att få jobb som bilderboksillustratör, samtidigt som det politiska klimatet i Sverige blev allt hårdare i takt med att främlingsfientliga krafter slog rot.

– Mitt i detta fick jag ett mejl om att illustrera Jag kom hit på ett litet blad. Jag kunde inte sluta gråta. Den var så sorglig och fin och jag skulle äntligen få göra en barnbok.

Dessutom stod det ”jag kände vinden i min päls” i texten och inget mer om hur “jaget” såg ut, så fantasin fick fritt spelrum.

Ur: Jag kom hit på ett litet blad, S. Vegna & M. Jönsson. Kikkuli Förlag 2017

Ur: Melker pyntar sig, A. Lundgren & M. Jönsson. idus Förlag 2018 Bazar

Ur: Melker pyntar sig, A. Lundgren & M. Jönsson. idus Förlag 2018

Vi plockar upp böckerna om Melker och börjar prata om samarbetet med författaren Anna Lundgren. Ett samarbete som startade med just dessa böcker, utgivna på Idus förlag (Melker pyntar sig 2018, Melker larvar sig 2020 och Melker virrar bort sig 2021).

Maya berättar att hon och Anna snabbt hittade in till ett kreativt och konstruktivt samarbete. – Vi var väldigt försiktiga med varandra till en början men märkte ganska snabbt att det blev bättre ju mer vi hjälptes åt och knådade helheten. De förlag vi jobbade med då visade inte så mycket intresse för det där knådandet, så vi blev bra på att vara redaktörer själva.

Anna Lundgren beskriver det på ett liknande sätt och förklarar hur de genom det täta samarbetet får tillgång till varandras tankar och idéer kring karaktärsutveckling och miljöskapande.

– Vi kompletterar varandra otroligt bra, utvecklar och fördjupar, lägger till lager i både bild och text, ingen prestige, inga dumma idéer.

När Maya får en idé om två hundkaraktärer som skulle vara omaka men nära vänner, hade samtliga av duons dittills utgivna böcker utgått från Annas berättelser. Nu var det Maya som hade ett frö till en berättelse, och suget efter att skriva själv var stort.

– Anna var gullig och peppande och tyckte det var roligt att jag ville börja skriva. Men när några månader gått och inget vettigt blivit skrivet så hörde jag av mig till Anna och sa att jag hade ändrat mig.

Sen började vi ett jättelångt och jätteroligt förarbete där vi snackade ihop oss om karaktärerna och världen.

Vi har båda kommit fram till att det kändes som att vi lekte fram världen. Vi hade en pågående konversation och skrev säkert lite till varandra om dagen i över ett år.

Anna bekräftar och beskriver hur Lugo och Lill, som de senare kom att heta, verkligen är karaktärer de skapat tillsammans och båda har satt sina avtryck på dem.

– Genom att väva samman våra idéer har de blivit mer än bara karaktärer; de speglar något större om äventyr och vänskap, om att se världen från olika perspektiv men ändå alltid vara sida vid sida. Jag hade aldrig kunnat skriva fram dem utan Maya.

Ur: Hemligheter överallt, A. Lundgren & M. Jönsson. Bonnier

Carlsen 2023

När några kollegor från Bonnier Carlsen sedan besökte Maya i hennes ateljé och frågade om hon hade några roliga bokprojekt att dela med sig av, så fanns de där. Två färdiga bilderboksmanus om Lugo och Lill som skulle komma att bli böckerna Hemligheter överallt, utgiven våren 2023 på Bonnier Carlsen, och Önskesnön som kom vintern året därpå på samma förlag.

Jag frågar Eva Dahlin, litterär chef och förläggare på Bonnier Carlsen och Stina Zethreaus, redaktör på samma förlag, om hur de ser på Maya och hennes bildvärld. Både tar upp generositeten i bilderna, de storslagna vyerna och miljöerna å ena sidan och detaljrikedomen å andra.

Eva beskriver hur Maya är lika skicklig på karaktärer som miljöer.

– Båda blir lika levande. Dråpliga karaktärer som är lätta att tycka om. Det är vackert och mysigt och skruttigt på samma gång.

Stina beskriver Maya som ”en av våra nya, begåvade barnboksakvarellister”.

– Att göra de storslagna vyerna och de små, små putte-detaljerna som hon bjuder betraktaren på kräver inte bara tillgång till en magnifik inre bildvärld utan dessutom en förmåga att minutiös planera allt som ska visualiseras.

Blir det fel någonstans måste allting göras om. Det är en fröjd att lyfta upp Mayas generösa

original ur portföljen efter att hon lämnat in dem på förlaget. Alla på redaktionen vill titta! Mayas pappa är med i bokhandeln den här dagen och assisterar Maya under tiden hon målar på fönstret. När jag frågar om han också skapar och målar, säger han snabbt att den konstnärliga genen har hon fått från sin mor, Karin Södergren. Karin är yrkesverksam illustratör och arbetade som det under hela Mayas uppväxt. Maya växte upp i Kungsängen utanför Stockholm i ett radhusområde där grannarna var kompisar och leken var fri. Somrarna spenderades däremot i Östergötland, i sommarhuset som låg vid vägs ände utan el och vatten.

Maya beskriver den timrade stugan med muralmålningar i dalmålningsstil på alla väggar, målade av Mayas mormor och morfar och deras kompisar.

– Det var berättelser och ramsor och en väldigt spännande, lite magisk miljö utan elektriskt ljus. Om somrarna i stugan i Östergötland hade en positiv inverkan på Maya, spartansk i bekvämligheter men rik i kreativitet och fantasi, så var vardagen med skolan och scheman och läxor hemma i Kungsängen inte fullt så inspirerande. – Jag tyckte skolan var ganska trist så jag var ofta “sjuk” om jag kunde.

Ur:

Bazar Masarin 2024:2

Då fick jag följa med till min mammas ateljé där hon satt med en massa andra illustratörer.

Maya berättar hur hon alltid haft svårt att motivera sig till att göra något eller lära sig saker som inte känns roliga eller viktiga.

– Vi skojar ofta om det i min familj, att jag inte hade lust att lära mig klockan när jag var barn därför att min bästis Ida kunde klockan. Vi var alltid med varandra, så allt jag behövde göra var att fråga henne. Jag såg inte någon anledning att kunna själv. Onödigt slit, tyckte jag.

Också i vuxen ålder har lusten och känslan av ett syfte varit avgörande.

– Jag har aldrig lyckats ha ett “riktigt jobb” mer än några månader. Konst, illustration och bilderböcker är det roligaste och mest motiverande yrket jag kan tänka mig.

Tidiga inspirationskällor inkluderar bland annat Tove Jansson och Sven Nordqvist. Bildvärlden och tekniken i Tove Janssons svartvita tuschade bilder var en stor inspiration för Maya när hon började illustrera. År 2020 får hon sedan frågan om att bli muminillustratör på Bonnier

Carlsen. Maya berättar om den stora äran i det, men också det svåra i att hitta balansen i det som är det egna och det som är upphovspersonens.

– Om Tove

Jansson skulle göra en muminbok idag har jag svårt att tro att hon skulle göra precis likadant som hon tidigare gjort. Det som är viktigt att det är konstant är karaktärerna. Där får jag mycket hjälp från både förlaget och Moomin Characters. Det blir en massa korr om att svansen inte kan böja sig si eller öronen borde vinklas lite mera så.

Bakgrunderna har hon däremot större frihet med och kan ta ut svängarna och fundera kring sin egen version av Mumindalen, naturligtvis med en respekt och i enlighet med den värld Tove skapat. – Det är mysigt att nörda in sig i Mumindalens bildvärld. Det finns så mycket fint att inspireras av.

Jag börjar få ordning på pusselbitarna om Maya Jönsson. Magin, fantasin, de stora penseldragen å ena sidan och finurligheten, knasigheten och detaljrikedomen å andra. Uppväxten och inspirationskällorna. Men inspiration är ju, liksom vi människor, i ständig rörelse och utveckling och en stor del av Mayas lust och motivation ligger i att testa nytt och experimentera. Hon berättar hur hon de senaste åren börjat snegla åt andra håll för inspiration. I stället för den genomtänkta och planerade bilden inspireras hon nu mer av det som är lite mindre noga.

– Jag tycker ibland att mina bilder kan kännas lite för noga och plottriga.

Att jag vill ha in lite mer slump och att lämna mer utrymme för inre bilder och fantasi.

Det är svårare än man tror att sluta vara så noga hela tiden.

Hon nämner Eva Lindström som en av de stora förebilderna på att just lämna det utrymmet i

bilderna. En annan inspirationskälla är Beatrice Alemagnas bilder.

– Det är något med linjen och karaktärerna. Något operfekt som gör det perfekt. Det är svårt att sätta fingret på och det är precis det som gör det så underbart.

Det slår mig att det verkar vara i sökandet och utforskandet som Maya Jönsson trivs som allra bäst i sitt konstutövande. När hon provar något nytt släpper hon petigheten, beskriver hon. När hon får prova sig fram blir det lekfullt, engagerat och spännande. Hon samlar på bilder och idéer och inspiration och bygger upp som en liten bank med uppslag. Vi som läsare kan bara med stor förtjusning se fram emot allt som kommer att komma ur denna skattkista signerad Maya Jönsson.

Ur: Mumintrollen och den första snön, T. Jansson, C. Davidsson A. Haridi & M. Jönsson. Bonnier Carlsen 2022

Ur: Lilldraken, Maya Jönsson

Ur: Fiskelycka, Maya Jönsson

Amanda Jonsson

Emma Ström

Innan Amanda Jonssons bilderbok Disco hamnade i vårt hem hade jag ännu inte riktigt upplevt den där totala förtjusningen och nästan besattheten som ett barn kan få för en bok. Ni vet, den där ”en gång till!” när man knappt läst klart sista sidan. Och sen ”en gång till” kanske 15 gånger ytterligare innan sömnen slutligen tar över. 15 gånger räcker nog förresten inte, men det är inte poängen.

Poängen är att det var en fröjd att se min då snart 2-åriga sons entusiasm och inlevelse i Amandas bok.

Vi imiterade systern som ställde sig upp i soffan för att skrämma bort dinosaurierna, och vi lät som dinosaurierna lät och när det slutligen blev disco och dans så simmade vi genom luften.

Amanda Jonsson är illustratör, författare och grafisk formgivare som debuterade med bilderboken Sally surar! år 2020.

Sally surar! blev också den första boken att tilldelas Bengt Christell-priset, och det var därigenom den blev utgiven.

Bengt Christell-priset delas ut av bokförlaget Opal vartannat år för att hedra förlagets grundare med samma namn. För Amanda blev vinsten och utgivningen av boken helt avgörande för det fortsatta bilderboksskapandet.

– Jag hade precis fått nobben från Konstfack, men plötsligt var det som att jag fick upprättelse i att jag kan.

Att skapa är så himla skört, i synnerhet i början, och hade Bengt Christell-priset inte hänt hade det förmodligen dröjt lång tid tills jag vågade skicka in manuset någonstans.

Catrine Christell, VD och förläggare på bokförlaget Opal, tillika dotter till Bengt Christell, berättar att samtliga medlemmar i den jurygrupp som skulle bedöma bidragen var helt eniga om att det var Amanda som skulle vinna första pris. – Vi tyckte att Amandas bidrag hade ett eget uttryck och barnets perspektiv i centrum och hennes illustrationer var träffsäkra med en egen stil och färgsättning. Det gäller fortfarande i hennes senare bilderböcker, att hon sätter

barnens perspektiv i centrum.

Jag tycker det står ut i hennes bilderböcker. Själva idén till Sally surar! kom som i ett rus när Amanda gick på Nyckelviksskolan och hade uppgiften att göra en egen bilderbok.

– Under den tiden ritade jag mycket med kritor. Alla möjliga ansikten blev det, och plötsligt var hon där. Hon hade gula hårspännen och var så fasligt sur. Jag började skriva på ett manus helt intuitivt utifrån bilden och skrev klart det på en kvart. Det gick så himla lätt, så lätt har det aldrig gått efter det.

Att söka till Nyckelviksskolan var inte något självklart, men efter att ha fokuserat på skrivandet

under några år insåg Amanda runt 2018 att det var just kombinationen text och bild som verkligen var det hon ville ägna sig åt. Hon tog mod till sig, sökte och kom in och började rita igen. Kanske var det åren av uppehåll från ritandet som hade lagrats och nu äntligen fick en ventil som gjorde att Sally surar! gick så fort att göra, som att boken låg därinne och puttrade och ville ut.

Redan året därefter, 2021, kom nästa bilderbok ut; Disco.

– Disco handlar på vissa sätt om att vilja vara stor. Att kunna skriva alla bokstäver i alfabetet, bjuda in till disco och planera och veta precis hur en

sådan tillställning går till. Men det handlar också mycket om lekens kraft. Om fantasi som letar sig in i vardagen och tar över.

Och om att bli riktigt besviken på sig själv när det inte blev som man tänkt.

Amanda har dedikerat Disco till sin syster, och berättelsen är hämtad ur ett barndomsminne.

De båda systrarna växte upp i en by utanför Luleå med en pappa som arbetade som hissreparatör och en mamma som arbetade som sjuksköterska. På hemmaplan uppmuntrades kreativt skapande.

– Även om vi inte hade en klassiskt kreativ eller konstnärlig uppväxt uppmuntrades vi väldigt mycket till att rita.

Ur: Sally surar!, Amanda Jonsson. Opal, 2020

Ur: Sally surar!, Amanda Jonsson. Opal, 2020

Ur: Sally surar!, Amanda Jonsson. Opal, 2020

Min morfar var teckningslärare under många år av sitt liv och var konstnär i Överkalix.

Han dog när jag var liten och vi hann aldrig lära känna varandra, men jag och min syster fick tillgång till allt han lämnade efter sig. Penslar, färg, papper. Så det kreativa har alltid varit väldigt närvarande.

Amanda beskriver ett hem där väggarna pryddes av målningar och träskulpturer.

– Överallt fanns spår av kreativa personer som behövt eller velat arbeta med andra saker, men inte kunnat låta bli att skapa.

Precis som med Disco, så finns det även i Amandas senaste bilderbok Solvej längtar paralleller till den egna uppväxten och kanske specifikt en känsla som Amanda bar inom sig som ungdom. En längtan till ett sammanhang bortom sitt eget, kanske ett större sammanhang, som känns rätt och där man får plats.

– Solvej bor med sina föräldrar och sin eventuellt deprimerade moster i ett litet hus som kanske är en lägenhet någonstans i en liten stad. De lever ett oerhört inrutat liv där alla familjemedlemmar har sina väldigt tydliga roller och uppgifter. Men Solvej (och kanske inte heller mostern) trivs inte i det. Allra helst i hela världen vill Solvej sjunga, men familjen tycker att det låter så förfärligt. Helt plötsligt en dag hör Solvej något alldeles underbart: en trumpet-melodi. Vem är det som spelar? Kanske någon som är som hon? Hon måste givetvis hitta trumpetaren!

Amanda beskriver hur manuset till Solvej längtar, liksom Sally surar!, skrevs väldigt snabbt. Det var under en kurs i bilderboksberättande på Konstfack där temat var familj som Solvej manifesterade sig. Och för första gången i Amandas bilderboksskapande blir det en fabel, och Solvej blir en hund.

– Det är lite lustigt för jag tänkte inte överhuvudtaget på fabler när jag började göra illustrationerna till boken. Däremot tror jag att jag fann mycket frihet i ritandet och berättandet. En karaktär som är ett djur kan göra lite som den vill. Springa ut i natten fast den är ett barn. Fara iväg på turné … Utöver fabelformen så sticker Solvej längtar ut lite från Amandas tidigare berättelser i val av teknik och i viss mån val av färger.

Tematiken känns dock igen från Amandas tidigare berättelser; längtan, mod, musikens kraft, och även lekfullheten i detaljerna i berättelsen. På ett av uppslagen i Solvej längtar får vi vända på boken och läsa uppslaget i stående format. Texten (som till skillnad från i Sally surar! och Disco inte är handtextad i Solvej längtar) flödar längs med trädstammarna på trädet som Solvej sitter i och sjunger ut sitt sökande efter trumpetaren. Den inrutade vardagen som Solvej lever i förstärks med de rutiga tapeterna och den smårutiga mattan och känslan av stramhet och strikthet är påtaglig.

Amanda berättar att hon ofta ritar i ett flöde, utan att tänka. Intuitivt, handen styr och karaktärerna

växer fram.

– Ofta blir det karaktärer som jag glömmer bort. En tid senare bläddrar jag i skissböckerna och hittar dem. Där är ju Sally. Där är ju Solvej. Så allt hänger nog ihop, mer eller mindre, omedvetet. När det är dags att göra bok är det också en handgriplig process, ett fysiskt klippande och klistrande för att få grepp om hur berättelsen ska röra sig och vart den ska ta vägen. Känslan och rörelsen, klipp och klistra, testa och testa igen, byta bild, ändra text. Att hitta rörelsen är en faktisk rörelse i sig.

Amanda berättar hur hon rör sig mellan skisserna och datorn och ljusbordet. Både Sally surar! och Disco illustrerades till stor del digitalt, även

om hon använde sig av många inskannade analoga element. Men efter collagearbetet med Solvej längtar bestämde sig Amanda för att i fortsättningen illustrera uteslutande analogt.

– Dels för att det är roligare och mer överraskande, men också för att det ger mig mer.

Jag upplever att det kräver mycket mer tid, hantverk och koncentration. Varje penseldrag måste tänkas igenom, och jag kan inte ändra något med ett knapptryck.

Det är något med att teckna digitalt som får mig att känna mig som en fabrik. Det går så himla snabbt och blir lätt alldeles för ”perfekt”.

Jag gillar inte det. Jag vill att handen ska synas i bilderna.

Ur: Disco, Amanda Jonsson. Opal, 2021

Ur: Solvej längtar, Amanda Jonsson. Opal, 2024

Valet av manér är beroende av vilken känsla det är som berättelsen försöker förmedla. Manéret ska spegla känslan.

- I nästa bok vill jag arbeta mest med pensel, gouache och akvarell. Den har en lite flödigare känsla på något vis som jag tänker att manéret får spegla.

På tal om manér, så var det ett illustrativt sådant som Milkshake sökte till det projekt de hade på gång med författaren Sandra Beijer, och det de sökte var det som Amanda hade.

– En dag i mars 2024 fick jag ett mejl av någon på Milkshake. Det stod något om ett indie-projekt, att Sandra Beijer skrivit låtar, att de ville ha ett illustrativt manér och att jag var Sandras favorit. Likt många andra i min generation har jag läst Sandras blogg i många år. Jag blev oerhört glad.

Sandra Beijer är författare, skribent och driver en av Sveriges största bloggar. Hennes senaste skrivprojekt Tjejdikter är ett musikexperiment sprunget ur lusten att testa ett annat sätt att skriva än det hon var van vid. Resultatet blev ett album med tonsatt poesi, skriven av Sandra och tonsatt av några av landets främsta indieartister, samtliga kvinnor. Namnet Tjejdikter är också en hommage till en poesisamling med samma namn av Anna-Clara Tjerneld från 1968 som Sandra hittade på ett antikvariat. Tjejdikter är en slags fiktiv artist, ett alter ego, och när det kom till att göra karaktären verklig rådde inget tvivel om vem Sandra hade i åtanke för uppdraget.

– Jag hade följt Amanda ett tag på Instagram. Jag använde hennes bilder som moodboard när jag presenterade idén för skivbolaget.

Ur: Solvej längtar, Amanda Jonsson. Opal, 2024

Det kändes därför helt självklart att fråga henne om hon kunde ta sig an uppdraget.

Sandra hade sen tidigare sett en illustration av Amanda som hon kände kunde symbolisera Tjejdikter. Illustrationen var av en gul kanin med långa öron som satt på ett golv och såg sig själv i spegeln.

– En självklar Tjejdikter-kanin. Amanda har sedan gjort hela formspråket för musikprojektet, lagt färger och skapat det fantastiska sovrum som kaninen bor i, bland annat på framsidan av vinylen. Det har varit en fröjd att arbeta med henne från start till slut.

Amanda har själv alltid haft ett stort musikintresse, i synnerhet av svensk indie, och att formge skivomslag var inte något nytt för henne, men däremot att illustrera.

– Flera av artisterna i projektet är sådana jag själv lyssnat mycket på, så det kändes väldigt fint att få tolka deras låtar och den gemensamma känslan i albumet. Sandra och skivbolaget litade mycket på mina idéer och min stil, vilket kändes väldigt fint. Omslaget av Tjejdikter föreställer rummet som kaninen sover i. Amanda hade fria händer, så när som på att detaljer från varje låt skulle finnas med i rummet.

– När jag började illustrera var ett par av låtarna färdiga och de andra fick jag texterna till. Vi bollade väldigt mycket under processen. ”Nu är det alldeles för mycket hudkrämstuber i rummet, kan du ta bort några”. ”Hur ska Julian se ut? Ska han vara en jättesnygg kanin?”

Från: Illustrationsbiennalen, BIBIANA, Bratislava. 2023

Precis som Amandas bild av en gul kanin med långa öron blev upptäckt och fick bege sig ut på en musikprojektresa, så har flera av hennes illustrationer och berättelser fått göra detsamma. När organisationen IBBY Sverige (International Board on Books for Young People) hörde av sig på mejl till Amanda om att Sally surar! och Disco blivit utvalda till illustrationsbiennalen i Bratislava 2023 var Amanda först inte helt säker på vad det innebar.

–Det var ganska sent på en kväll och jag hade aldrig hört talas om den tidigare. Jag var tvungen att mejla mitt förlag och fråga vad det var för något. ”Var med”, sa dom! Och jag är så glad för det.

Amanda deltog i själva utställningen, men blev också inbjuden till UNESCO Albín Brunovský Workshop där hon tillsammans med tio andra illustratörer deltog i ett tio dagars residens på Konstakademin i Bratislava.

– Det var så roligt! Att få träffa likasinnade från hela världen och illustrera ihop. Det var också så fint att se hur Illustrationsbiennalen liksom fyller hela staden. Att promenera runt i parken och plötsligt se en stor bild från Sally surar, mitt i Bratislava.

Jag roar mig med att se parallellerna mellan Amandas karaktärer och Amanda själv.

Den fiktiva karaktären Sally som vågade släppa taget för att se vad det var för cirkus i skogen. Den verkliga Amanda som precis hittat sammanhanget Nyckelviksskolan igen och vågar skicka in manuset till förlag.

Den fiktiva Solvej som älskar musiken och sjunger ut sin längtan efter trumpetaren. Den gula kaninen med långa öron som blev Tjejdikter och som liksom Solvej och trumpetaren också gav sig ut på turné. Amanda som illustrerar musiken från några av hennes personliga favoritartister.

Sandra Beijer som hon ser upp till, ser också upp till henne. Ett mejl i kvällen, en Sally i Bratislava. Hur saker hänger samman, hur allting faller på plats.

Färgerna och detaljerna i bilderna, humorn i dem, tonträffen, fantasin och de äventyrliga inslagen i den vardagliga miljön, rummen, tryggheten i dem, värmen.

Det finns mycket som lockar in till Amandas bildvärldar, och man vill liksom bara återvända till dem. Ungefär sisådär 15 gånger. Och sen en gång till och en gång till och en gång till…

Från: Illustrationsbiennalen, BIBIANA , Bratislava. 2023

Ur: Solvej längtar, Amanda Jonsson. Opal, 2024

Ur: Tilly in a Tangle, M. Lamond & M. Lee. Dirt Lane Press, 2024

Margrete lamond, picture-book author and publisher of picture books. Coaches picture-book creators who dream of being published.

Monty Lee, picture-bookmaker and artist from Australia.

Some questions to:

Monty Lee Margrete Lamond

Susanne: I would like to know more about your latest book Tilly in a tangle? How did this book come about?

Monty: Tilly in a Tangle is a story written by Margrete Lamond, an award-winning author whose stories are absolutely delightful with many layers to them.

I’ve known Margrete for a while now and we talked a lot about the art of illustration and some of the brilliant artists out there. As it turned out we both share an equal admiration for the quirky and wonderful. It was to my utter delight and surprise that Margrete actually wrote this beautiful story especially for me.

Margrete: The idea for this story popped into my head early one morning as I was reading something by Iris Murdoch, and though I can’t remember the exact quote, it essentially said the more we struggle to untangle a string, the more tangled it becomes.

It sparked an idea, and I started writing and out came Tilly’s story. Crucially, the whole time I was writing I was envisioning Monty’s illustrations. I could never imagine it being illustrated by anyone else.

I feel so fortunate that Monty loved the story, agreed to illustrate it and then did such a fabulous fun job of it!

Susanne: What did the cooperative work with this book look like?

Monty: It was truly wonderful and special to be working so closely with someone who is on the same page. And as you can imagine, working together was a dream. We were able to bounce ideas off each other and at one point even take the story and characters in a slightly different direction. It was a continuous work in progress and indeed a very special one which turned our working together into a friendship, which I think reflects in the book.

Margrete: I was not only the author, but also the art director and publisher of Tilly in a Tangle I had to be careful not to get my roles confused! My main request for the illustrations was for Monty to be as 110% quirky as she could possibly be. At first Monty was being careful with Tilly’s character, but I pointed out one of the character studies that she had thought wasn’t suitable, and I said, “That one!” I remember Monty being delighted, as this had always been her favourite character. So, this is the wonderful Tilly that we now see in the book, with all her quirks and foibles and wonderfulness.

Ur: Tilly in a Tangle, M. Lamond & M. Lee. Dirt Lane Press, 2024

Susanne: Can you tell us something about what it’s about?

Monty: Tilly in a Tangle is the story about Tilly who steers her boat wherever she wants. Her friends give her constant advice on how to avoid trouble. But when she does get into unexpected trouble her friends’ advice becomes frantic and actually makes the situation worse. By trusting her own instincts and by remaining calm Tilly finds a way out of the tangles.

Susanne: What was your working process?

Monty: As with every story I started off creating ideas for characters, I filled just about a whole notebook just with different Tillys. It took us quite a while to pick the Tilly we used in the end as there were too many choices. And of course, there were many sketches and colour versions of Frog and Duck (and the dragonflies). But once we picked the main characters everything else just flowed. I had truly so much fun with this story and the character development was a work of joy, Tilly and her friends became a part of my daily life for a while.

Susanne: What techniques and what considerations?

Monty: After we decided on the final characters, I started the first rough sketches of all the spreads. The river had to be tumultuous when the situation got out of hand and I wanted not only to use waves but also convey the panic in the colour choices. I worked with watercolours, colouring pencils and oil crayons. The characters were all created separately and then digitally collaged.

Susanne: Feel fre to tell us something more!

Monty: I have been working on a few different projects since our last interview. The second collaboration with Ellen de Lange (our first book together was Theo’s Princess) has been published in the meantime. And again, the collaboration was a fun one.Our second book A Special Treat is a rhyming counting book where 10 little mice are working together to create a feast for many. Working with Ellen is amazing and we are looking at yet a new collaboration on our third book.

Ur:

Tilly in a Tangle, M. Lamond & M. Lee. Dirt Lane Press, 2024

Of course, in the meantime, I can’t sit still and there are already a few new projects on the table. I’m working on a few posters designs to promote reading books and I’m working on two more picture books which I can’t reveal just yet but I can show you one of the cover designs and a few details of the illustrations.

Very soon I’ll be doing a printing course where the focus is on etching, and I’m hoping to create a picture book in the future with colourful etchings as I just love the textures of this medium. Who knows what will happen but I’m sure I’ll keep creating no matter what.

Ur: Poster Design promoting

reading , Monty Lee. 2024

Ur: Elios Happiness, Monty Lee. 2024

Illustratörer

Ida Björs Thea Lu

Brasilina ” ” ”

Elina

Erika Kallasmaa ”

Brasilina Kallasmaa

Thea Lu

Susanne Sandström

Who is Thea Lu?

– I am a picturebook maker, and an illustrator. Sometimes, I also work as a product experience designer, especially passionated about kids related projects.

How did it all begin…how and why did you start making art/illustrations - and picture books?

– Drawing has become one of my favorite things ever since I was very little. When I started to work, I still drew at the weekends, from time to time, and posted my works on social medias. In the year of 2018, one of my friend saw the drawings I posted and introduced me to a publisher for a book project. I worked hard on that book, but I have to be honest that I was not satisfied with the result. So, naturally, that book made me think of pursuing further studies in illustration and children topics.

In 2019, I went to the Cambridge School of Art, studying Children’s Books’ Illustration, and that is where I began my professional career as a picturebook maker.

What does your (creative) working process look like? What techniques and tools are important for your processes: which do you use most often (and why)?

– Let me use the example of creating a book. My books often begin with a visual concept –usually consisting of an imagery and a few simple phrases. Before hands on creating, I would ask myself: Is this concept worth pursuing? How can it be developed into something with more depth? How many layers can it offer to readers? Based on these questions, I usually start by making rough storyboards sketches and go through numerous iterations and revisions.

Alongside the development of the storyboard, I experiment with the visual style– I don’t wait for the story to be fully formed before considering the visual expression; they always progress together. This is because sometimes the way how a picture is illustrated can change the storyboard design, or even solve certain problems within the storyboarding process. I always enjoy experimenting and “playing” with different materials and colors– I always believe every book has a “right” style and that it is my responsibility to discover the “right” language. Therefore, I don’t have a frequent-used tool or technique, I would love to tailor the “style” for each book. But generally, I prefer flowing media, such as ink and watercolor rather than thick texture, such as gouache.

Where do you get your inspiration, or input, from?

– Most of my book ideas come from the nature, and my free funny chat with friends. Suddenly, an imagery appears – it can be a simple phrase or a visual motif – then I will capture it in a mini notebook, which is my book ideas’ pool. Artistic wise, my recent inspiration are worldwide folk art and outsider art.

Ur: Here & There,Thea Lu. Eerdmans Books for young Readers, 2024 Bazar

Ur:

Here & There,Thea Lu. Eerdmans Books for young Readers, 2024

Challenges? On an individual and Market level - Which are they?

– To be honest, I don’t feel much challenges. I think it is because I just started in the children’s books realm and still have so many things to do. But recently, I have actually experienced a kind of struggle–time shortage. I have so many book ideas but I don’t have enough time to develop them.

Which books from childhood do you remember? Why do you think these specific books remain?

– When I was little, I barely knew the word “picturebook”. The “children” books from my

childhood are mostly fairytales with Disney style images.

When I was around 3-4 grades, a little bookstore introduced several books from the Taiwanese artist Jimmy Liao, such as Mr. Wing, The Sound of Colors, When the he Moon Forgot and Beautiful Solitude, etc. and I was immediately captivated by the quiet, vast and lonely atmosphere in his works.

The Beautiful Solitude is my favorite. It is a poetry book, all illustrated in black and white with ink. It was a collection created during Jimmy’s darkest period – fighting cancer.

Reading this book, I felt as though I could see the author walking across an endless wilderness, quietly murmuring to himself: “Almost there, almost there.”

Ur: Here & There,Thea Lu. Eerdmans Books for young Readers, 2024

A few years into creating picturebooks, I gradually realized that the quiet and expansive atmosphere from this book continues to influence me. I see most of my work carrying this quiet and poetic quality, with a litte bit of hopeful sadness.

Do you have a favourite illustrator/artist?

– It’s so hard to name a “favourite”. I love Jesus Cisneros’ raw art language, Kitty Crowther’s storytelling and of course her amazing color pencil rendering.

I also get a lot of inspiration and encouragement from the humor and wisdom of Bruno Munari’s and Remy Charlip’s book arts.

The best and the worst when it comes to being an artist/illustrator/animator?

– The best and the worst thing of being an picturebook maker is the same –“working alone”. For most of my titles, I both write and illustrate, which means I work by myself for the most of the time.

I love being alone. It allows me much freedom. I can arrange my own time, my own workload, and projects. Being alone also gives me a lot of white space to think, to wander and to explore. But every coin has two sides, working alone sometimes means more responsibility. I have to make each artistic decision by myself; I have to face the bottleneck or stagnation on my own; and I taste the creative joy all by myself .

Sometimes I do miss working in a 2-3 people’s team in which I can be inspired by peers.

Dream assignment – what would it look like?

– I have two dream assignments for now:

1)Designing a theatres set and props for a children’s stage play!

2)Working as the content curator for a children´s craft magazine

Can you tell us something about your work as a children’s book illustrator?

Can you tell us something about your picture book Dive, dive into the Night Sea? And what does it feel like being nominated to the Carnegies Medal for illustration? (Congratulations!)

– I prefer to think myself a picturebook maker, instead of only an illustrator. I enjoy creating picture books because the process makes me feel like the curator of a complete concept– I write the text, I build the visuals, and I even design the book’s format. Simply “illustrating” doesn’t hold much appeal for me. That’s why, for each book, my creative process often starts with a holistic concept and reading experience.

Dive Dive into the Night Sea is a poetic non-fictional book about the wonders hidden in the night sea. Most picturebooks about the ocean are colorful, but this one is almost all black.

The idea of this book originated from my first night diving experience many years ago. I was very nervous at the start. But gradually, I found myself a bit addicted to the mysterious wonder of the nighttime sea. Compared to the bustling traffics during the daytime, diving in the night sea is a much more immersive and focused experience. Later, when I first learnt dry-point printmaking technique, I immediately connected drypoint printmaking’s raw and harsh texture to my tactile feeling in the night sea.

The book’s overall look & feel began to take shape : it would be almost black, illustrated with printmaking technique to simulate the night-dive atmosphere. There’s a diver guiding readers with her poetic narration to encounter fabulous marine phenomenons which can be seen under the night cover.

The book’s orientation had to be vertical, to simulate the sensation of “descending” for readers, just like in a real dive. One day, a few words – dive dive, dive into the night sea– appeared in my mind. At that moment,I felt the concept had come to life.

As for the Carnegie Medal nomination, I’m very grateful to the juries for this recognition.

Ur: Dive, Dive Into the Night Sea,Thea Lu. Walker Books Ltd, 2024

Ur: Dive, Dive Into the Night Sea,Thea Lu. Walker Books Ltd, 2024

I used to say “good luck” to my books when it received an award or something. I feel that the book has already seperated from me since it is published.

But, I don’t think an award or nomination will bring much differences to me, as a picturebook maker.

I want to focus my time on creating and developing new ideas, which brings me the most long-lasting pleasure, more than anything from the outside.

What would you say is characteristic of modern/today’s children’s books/picture books?

– I feel that more and more modern children’s books are trying to surpass the age boundaries. They treat children as complete humanbeings, are unafraid to discuss complex topics and allow children to experience the hard-fun through reading.

At the same time, many modern picture books

Ur: Dive, Dive Into the Night Sea,Thea Lu. Walker Books Ltd, 2024

are also reaching adult readers by using a light-content format as a ‘disguise’ to explore profound themes.

What message would you like to forward to the child reader?

– That is a big question! I don’t really know….. There’s not a continuous message that I want to deliver. In each book, I just want to share a deeply personal perspective of seeing something

through each book. If I do have to summarize, I think perhaps the message I believe in is “Everything is connected”.

What are you currently working on?

– I’m currently working on a new book concept. It’s about a magical island that can move. It will be a hilarious adventure story, yet sincerely calling for the spirit of cosmopolitanism in the essence.

Ida Björs

Susanne Sandström

Vem är Ida Björs?

En person som kommer från Järvsö, född 1973, uppvuxen på bondgård. Flyttade till Sundsvall för att gå estetiskt gymnasium, gick sedan Wiks Folkhögskola utanför Uppsala 2 år med bildinriktining. Sökte 3 gånger till Konstfack och kom in sista gången på Grafisk Design & Illustration. Har frilansat sedan 1999 som illustratör och konstnär. Tycker mycket om färger, målar, tecknar, klipper, klistrar, syr.

Hur kom du in på konst/illustration? Att göra bilderböcker?

Jag har alltid tyckt att bilder är ett bra sätt att kommunicera, det kan vara väldigt precist och tydligt men samtidigt tolkar människor som dom vill vilket kan göra att dom ser saker jag inte ser, det är spännande.

Alla vill ju göra bilderböcker!

Boken är ju som en speciell konstform där man får göra rum, karaktärer, andra världar att stiga in i. En bilderbok är som en bärbar teater typ.

Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?

Jobbar jag med en text som ska bli en bilderbok läser jag den många gånger, kollar upp saker om det behövs. Sedan gör jag ett snabbt skissartat

händelsförlopp över uppslagen.

Jag testar olika tekniker, ska det målas, tecknas, ska jag arbeta i photoshop etc.

Ibland blir allt fult och jag får prova något annat sätt.

För mig är det viktigt att ha roligt när jag jobbar, har jag tråkigt syns det i slutresultatet.

Jag visar hur jag tänker att det ska se ut för författare och redaktör, pratar om saker som

Björs. Natur & Kultur, 2015

Ur: Cirkus!, Ida

känns omotiverade eller fel helt enkelt.

Ibland har jag missförstått något i texten eller förloppet och då kan man rätta till det innan man lagt ned för mycket tid och jobb.

Ofta ska omslaget vara klart långt innan inlagan pga det ska vara med i någon katalog, det kan vara klurigt eftersom man kanske inte vet exakt hur allt ska se ut inuti boken.

Var hämtar du inspiration till ditt arbete? Vad påverkas du av?

Konst, främst måleri. Natur, folk, mode. När jag hör fel eller ser fel, det är något av det bästa jag vet.

Vilka utmaningar möter du?

(i förlagsbranschen/konstvärlden, på det personliga konstnärliga planet...)

Att det är svårt att leva på bilderböcker, betalningen är ju usel om man tänker på tiden det tar. Man lägger ner omsorg och tid för att det ska bli bra, kännas bra för en själv och andra.

Ur: Ålens nyckel, B. Stenbaek Kristensen, Rabén & Sjögren 2024

från Arbrå, V. hammar & I. Björs. Rabén & Sjögren, 2005

Ur: Den elektriske pojken

Ur: Den elektriske pojken från Arbrå, V. hammar & I. Björs. Rabén & Sjögren, 2005

Ur: En liten bok om kärlek, U. Stark & I. Björs. Lilla Piratförlaget, 2015

Vilka böcker/bilder har du med dig från din barndoms läsning/högläsning?

Varför har de stannat kvar tror du?

Sagor, ruskiga sorgliga sagor pga spännande och dramatiskt på ett ofta överraskande sätt.

Hittade en bok på loppis som jag verkligen gillade att låna på biblioteket när jag var liten. Tåtel, Timotej och Tollivar med illustrationer av Marta Kočí, text av Alfons Schweiggert.

Jag gillade dom här figurerna, att dom gick omkring i morgonrockar, att ögonen följde med glasögonen, att dom byggde ett hus tillsammans och att Tollivar och hans familj fick flytta in, mysigt.

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

Att ha jobb är väl en dröm.

Jag skulle vilja måla jättestort eller det gör jag på duk ibland men på en vägg i offentlig miljö. Någon gång skulle jag vilja lyckas skriva en bok själv.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

Peter Sis, Pierre Le Tan.

Ur: Tiden tar semester, M. Käck & I. Björs. Alfabeta, 2019

Jag är nyfiken på din och Emma Virkes senaste bilderbok Vi är regngudar, en underbar bok med ett härligt barnperspektiv. Kan du berätta lite om ert samarbete och om boken och dens process?

Det är ju inte första gången ni gör barnbok tillsammans, ert samskapande går långt tillbaka. Hur fann ni varandra?

Vi möttes första gången på Almaprisminglet och pratade, sen frågade emma om vi skulle göra en bok tillsammans på Alvina förlag. Och det skulle vi ju.

Emma är mycket bra, hon har så många ideér och kan skriva (och illustrera så klart).

Vari ligger skillnaden i att skapa/bildberätta med någon annans text och att själv berätta (både i text och bild)?

Den enda bok jag gjort själv är Cirkus! en ordlös bok så jag vet inte än.

Kanske att bilderna blir något annat än författaren tänkt när den inte illustrerar själv.

Ur: Tiden tar semester, M. Käck & I. Björs. Alfabeta, 2019

Barnen i Vi är regngudar är synnerligen leklystna, fria (långt från mobiler, datorer och annan skärm).

Vad vill du (och Emma) säga till dagens barn? Eller kanske ni egentligen säger något till dagens föräldrar?

Ja ut och lek barn! Och föräldrar, drick ert kaffe i lugn och ro, barnen klarar sig!

Vad skulle du säga utmärker den svenska bilderboken och dess utgivning idag?

Herregud, jag vet inte riktigt. För några år sedan satt jag i Kulturrådets arbetsgrupp för barn och ungdomsböcker, då hade jag koll. Då tyckte jag att det fanns mycket roligt, friskt och livfullt. Men också en hel del tråkiga grejer. Kanske att lite väl många böcker slutade med fika och samförstånd.

Ur: Vi är regngudar, E. Virke & I. Björs. Lilla Piratförlaget, 2024

Ur: Vi är regngudar, E. Virke & I. Björs. Lilla Piratförlaget, 2024

Ur: Bedtime, Not Playtime!, L. Schimel & E. Braslina.

Elina Braslina

Susanne Sandström

Who is Elina Braslina?

I’m a 36 year-old Latvian illustrator, mom, wife and dog-mom living her best life!

How did it all begin…how and why did you start making art/illustrations - and picture books?

Like most kids I really liked to draw, but it took me a while to get where I am now – in an alternate timeline I might have continued my language studies and been a full-time translator, but in this one I ended up at the Art Academy of Latvia, where I studied printmaking, took a course in children’s book illustration, fell in love with it and was lucky enough to have been noticed by the right publishers. That was ten years ago and illustrating children’s books is still my favourite thing to do.

Braslina. Canolfan Peniarth, 2022

What does your (creative) working process look like?

What techniques and tools are important for your processes: which do you use most often (and why)?

I do a lot of work in Photoshop, because it’s a huge timesaver and offers me a great deal of control, but I mostly use it for colouring –I really like to draw and sketch on paper. I like pencils the most - graphite, charcoal and colour pencils. And even when I work digitally, I use a lot of scanned textures that I create myself. I’m really lazy and haphazard when it comes to sketchbooks, which is a pity – most of my sketches are purely functional and borderline undecipherable by anyone other than me.

Where do you get your inspiration, or input, from?

I do like to surround myself with pictures by other people that inspire me, so my walls are covered in postcards, photos and print-outs. And, of course, I collect picture books. Also children’s drawings have always been an important source of inspiration, and I was especially thrilled when my own daughter began to draw.

Finally, I just like to observe my surroundings –the suburban area where I live, the people I ride with on the tram or see on the street. If you’re on the right mood, anything can be a source of inspiration, even a pile of old clothes spilling out of a garbage bag.

Ur: The Bat, M. Runguļa & E. Brasilina. Petergailis 2017

Ur: Kate who wanted to be a Grandpa, s. Viska & E. Braslina. Liels un mazs, 2021

Challenges? On an individual and Market level – Which are they?

My biggest challenge, on an individual level, has been balancing my work, which I love, with my personal life.

Finally getting a studio space outside of our apartment has helped a lot. Also, it’s hard to say no to projects I’m drawn to or believe in, so I always take on a bit more than I can handle, and end up balancing several things ar once.

But that’s a challenge most freelancers face, I imagine.

As for challenges on a market level – I have been lucky enough to have plenty of work opportunities until now, but I’m very aware that this will not always be the case, which is also a reason I still find it hard to say no, because what if I stop getting those offers?

Which books from childhood do you remember? Why do you think these specific books remain?

I really loved Tove Jansson’s Moomin books when I was little, because my mother read them to me. I think Jansson is an exceptional world-builder, and all her characters are absolutely endearing. Her illustrations are exquisite, and have probably influenced me on a very deep level.

And the Moomin books are my ultimate comfort read, so I still revisit them every so often.

Do you have a favourite illustrator/artist?

I can’t pick just one, that’s like picking a favourite book or movie, impossible! But some of the artists that have inspired me include Kate Beaton, Jon Klassen, Melissa Castrillon, Beatrice Alemagna and Kitty Crowther, just to name a few.

Ur: Bedtime, Not Playtime!, L. Schimel & E. Braslina. Canolfan Peniarth, 2022

The best and the worst when it comes to being an artist/illustrator/animator?

The best thing is loving what you do. I really enjoy that moment when I have a big illustration (or background for an animated film) that I have already sketched out and can just calmly work on while listening to an audiobook or podcast. The worst? I don’t enjoy receiving hateful comments from people that don’t like my LGBTQ-themed books, but that doesn’t bother me that much.

The actual worst part might be feeling guilty in front of my family when my work stuff seeps into my time off, say, on weekends.

Dream assignment – what would it look like?

I’d really work on a proper graphic novel of my own. I have a few roughly sketch-out stories, but I would need to set aside a year or two to develop them, ideally without any other work to worry about.

Can you tell us something about your work as a children’s book illustrator?

Can you tell us something about your picture books?

I have worked as an illustrator for more than ten years now, always illustrating other people’s stories, but now I finally have my own book– it’s called Uzzīmēsim stāstu? (Let’s Draw a Story!), and, on a basic level, it’s a picture book about a mother and her child drawing a story together, but it’s also a book about creativity more broadly, and about the conflict between enjoying motherhood and the fear of losing one’s self to it. Making these illustrations was quite challenging, but also one of the most fun things I’ve gotten to do as an artist!

draw a

Ur: Let´s

story!, Elina Braslina. Liels un mazs, 2024

Ur: Let´s draw a story!, Elina Braslina. Liels un mazs, 2024

What would you say is characteristic of modern/today’s children’s books/picture books?

I think picture books haven’t essentially changed all that much, but I like that, nowadays, authors and illustrators make an effort to be more inclusive of and sensitive to different identities, and that there is a demand for more diversity, for different voices and stories. I think that, as a result, we can become more compassionate human beings.

What message would you like to forward to the child reader?

Reading shouldn’t be a chore – it’s supposed to be fun. If you’re not having fun, you might have not found the right book yet, but I’m sure it’s out there!

What are you currently working on?

I’m the production designer for an animated film about a Latvian family living in Venezuela, and my assistants and I are working our way through the hundreds of backgrounds we need to complete in the following months, so I essentially spend my days immersed in lush, green jungle vegetation. Not a bad gig, all in all!

Ur: Let´s draw a story!, Elina Braslina. Liels un mazs, 2024

Erika Kallasmaa

Susanne Sandström

Hur kom du in på illustration? Att göra bilderböcker?

Det är faktiskt utbytestudenttiden på Konstfack 1995 och mötet med den svenska illustrationsoch bilderboksscenen som har haft en mycket avgörande roll i min väg till bilderboksillustratör. Jag hade illustrerat för några uppdragsgivare som Röda korset och Studentmagasinet redan i början av mina studier i Helsingfors Konstindustriella högskolan 1993, men det var tiden i Stockholm som väckte intresset för bilderböcker och önskan att illustrera dem.

Hösten 1995 hade grafisk form på Konstfack fått en ny professor, Tom Hedqvist, och andan i skolan var mycket livlig och fri. Det fanns många oerhört begåvade klass- och skolkamrater, som Dennis Eriksson, Jonas Banker, Paul Kühlhorn och Nygårds Anna Bengtson.

Vi besökte Kungliga biblioteket (jag tror att det var Kungliga biblioteket, men är litet osäker på det) och jag fick se Ivar Arosenius original illustrationerna av den klassiska Kattresan. Som barn hade jag den finska översättningen av Kattresan, men jag hade inte läst boken sedan barndomen. Det var ett överraskande möte med hans häftiga illustrationerna och knäppa humor.

Ur: Alma ja ilmapallo, Nora Lehtinen & Erika Kallasmaa. Minerva 2024

Ur: Zoologipoesi, Laura Ruohonen & Erika Kallasmaa. Förlaget 2020

På Galleri Magnus Karlsson stötte jag på konst av Jockum Nordström och Marcel Dzama som båda använder vissa drag av illustration i sitt uttryck. Jag upptäckte Jockum Nordströms Sailor och Pekka och söndagen och kunde inte tro mina ögon. Boken kändes helt revolutionär – en blandning av barnbok, konst och punk.

Alltså den svenska bilderboksscenen var något helt annat än vad jag var van vid i Finland. Allt från hur djärvt man illustrerade till hurdana böcker som utgavs samt hur hela diskussionen omkring bilderböckerna var. Jag blev helt tagen och så imponerad att jag genast ville lära mig av det och vara med.

Efter att jag hade återvänt till Helsingfors besökte jag Rabén och Sjögren med en portfolio. Mötet ledde till ett samarbete med Laura Trenter i boken Äventyr på Gripsholms slott

För att kunna illustrera slottets olika delar, rum och trädgård reste jag till Gripsholm och arbetade i slottet. Laura bodde inte långt från slottet och erbjöd mig att bo hos henne och hennes familj. Under min vistelse lärde vi känna varandra och hittade ett lyckat sätt att samarbeta med bokens struktur och rytm. Det var så skoj att vi strax gjorde en bok till (Gräv efter spår). När Gräv efter spår översattes till finska och danska, fick den finska upplagans illustration ett pris i Finland och jag började illustrera bilderböcker för finska förlag också. Jag fortsatte också med ett antal svenska bilderböcker, men med mera och mera finska böcker blev det färre och färre svenska. I synnerhet efter att jag hade gift mig och blivit småbarnsmamma (de svenska böckerna är illustrerade under mitt ursprungliga efternamn Kovanen). Nu har arbetet länge varit mest i Finland, vilket är litet synd.

Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?

Processen ser lite annorlunda ut om jag arbetar ensam eller i samarbete. Det sköna i ett samarbete är att man inte behöver vara så kritisk, den kritiska blicken är inbäddad i det pingpong-spel som ett samarbete är.

Men i båda fallen är det viktigt att tänka kring teman och föreställa sig olika synvinklar till helheten först. Kanske promenera med hunden och låta tankarna flöda. Museer, utställningar, dansföreställningar och liknande är något jag gärna omger mig med vid det här skedet. Jag är så pratsam att jag ofta går ensam på evenemang för att kunna hålla mig tyst och tänka. Jag tecknar mina skisser i ett mycket litet format, men jag kan också skissa genom att skriva, samla ihop mina teckningar med färg- och form kollage eller mindmappar.

Sedan 2002 har jag samarbetat med den finska författaren och teaterregissören Laura Ruohonen. Det här samarbetet har varit mycket avgörande på många olika sätt. Att illustrera och gestalta poesibilderböcker betyder oerhört mycket för mig. I poesin härskar ju en mycket särskild och radikal logik – den fria lekens logik som inte har något med verkligheten eller den aristoteliska berättelsen att göra.

Varje dikt är en berättelse eller ett möte för sig. Alltså finns det inte en berättelse i boken utan flera. Men illustrationen ska helst skapa den gemensamma världen, den stora scenen, där de olika dikternas varelser och händelser förenas till en helhet. Boken är denna helhet och jag gillar själv också att med illustrationen skapa en viss bakgrundsberättelse som sedan löper bakom enskilda dikter. Jag tror att detta underlättar för barn att fortsätta från den ena dikten till en annan, att leva i bokens värld och med dess hjältar. Men ändå måste varje dikt respekteras som en enhet och den enskilda diktens innehållsmässiga frihet ska tydligt kännas i boken.

Det är ett privilegium att få vistas i diktvärldens lekfulla anarkin, men vägen till denna lekfulla stämning är många gånger allt annat än en lek. Med Laura har vi också överfört böckerna till olika tredimensionella format, till teatern, till en tv-serie, konserter med ord och bild samt utställningar på museer.

De dramatiska eller tre-dimensionella konstformerna har fört mig till helt nya banor både innehållsmässigt och tekniskt.

Processen har också fått mig att se på ett nytt sätt på bilderboken, ett bilderboksuppslag kan också betraktas som en scen och att illustrera liknar delvis att skapa en film. Illustratören skapar bokens aktörer, deras utseende och kostymer, skapar scenografin, gör klippet osv. Det tredimensionella samarbetet med Laura Ruohonen har lett till ett antal tredimensionella projekt i egen regi, till exempel konst på lekplatser eller i skolbyggnader och på skolgårdar.

Var hämtar du inspiration till ditt arbete?

Vad påverkas du av?

Min nyaste inspirationskälla är att studera skrivandet, men jag påverkas ju hela tiden av saker, ting och människor omkring mig. Nu när mina barn har blivit tonåringar är det mycket uppfriskande att följa deras synpunkter och smak, deras sätt att prata och leva.

Dikter och romaner är inspirerande, liksom också dansföreställningar, utställningar och resor. Jag älskar att besöka olika slags museer, bläddra i inredningstidningar. Naturen, djur, svampar, skogar, världens eviga materiella omlopp, filosofin, filmer, allt det man möter när man lever blir ju del av ens liv och arbete. Jag älskar långa tågresor i Europa, att åka tåg till exempel genom Alperna är alltid en särskild upplevelse.

Vilka utmaningar möter du?

(i förlagsbranschen, på det personliga konstnärliga planet...)

Den största utmaningen är att klara det rent ekonomiskt. Det är det som kan skapa stress och obalans. Jag har ju själv valt att arbeta väldigt okommersiellt, det vill säga med barnpoesi och barnkultur. Att börja skriva dikter för vuxna är inte direkt en lösning… Men jag har varit lyckligt lottad med många längre stipendier. Dagens politiskt klimat i Finland är svårt också för kulturbranschen, men jag är optimist och drömmer om att bilderböcker en dag skulle ses som en del av den så kallade nationella underhållssäkerheten. Att all konst –litteratur, bildkonst, komponering osv. – i framtiden skulle uppskattas som den primärproduktion de är för hela kulturbranschen och att den ekonomiska ersättningen och stöden skulle vara följande.

Att klara sig ekonomiskt innebär frihet att arbeta. Dessutom kommer de individuella konstnärliga utmaningarna.

I konsten gäller det – liksom generellt också – att det bästa och det svåraste är just friheten. Hur konstigt svårt det är att hålla sina tankar och kreativa processer fria och löpande, och hur lätt det är att irra in sig i det triviala.

Ur: Zoologipoesi, Laura Ruohonen & Erika Kallasmaa. Förlaget

Vilka böcker/bilder har du med dig från din barndoms läsning/högläsning?

Varför har de stannat kvar tror du?

Min barndom var på 70- och 80-talet, men mina största favoriter är mest klassiker från 40-, 50och 60-talet.

En viktig bok heter Mestaritontun seikkailut. Den är skriven 1919 av Aili Somersalo men blev först

1945 illustrerad av Olli Mansnerus. Mansnerus var både målare, grafiker och illustratör och hans illustrationer är mycket stämningsfulla. Miljön och ljuset står i huvudrollen i hans illustrationer. Hans prinsessor, sjöjungfrur och prinser är oerhört vackra och smala, medan hans tomtar, troll och liknande är mycket grova och robusta. De påminner om John Bauer, som också var en av min barndoms favoriter.

Ur: Alma ja ilmapallo, Nora Lehtinen & Erika Kallasmaa. Minerva 2024

Jag minns hur Disneys animerade film Törnrosa (1959) förbryllade mig med sitt stiliserade bildspråk. Oili Tanninens Nunnu-böcker från 60-talet gjorde ett stort intryck och Tove Janssons böcker har haft och har ännu en stor betydelse för mig. Liksom också hennes vuxenböcker nuförtiden. Kanske är de av hennes illustrationer jag beundrar mest hennes akvareller – som i boken

Den farliga resan

Den farliga resan utkom 1977, men jag tycker inte alls att bildspråket liknar 70-talets. I akvarellerna spelar hon med kontraster, det skrämmande mot det trygga/söta, det mörka mot det ljusa, det nära mot fjärran. Hon målar med en kombination av smutsiga färger och ljusa pasteller, färgerna står i direkt kontakt utan skiljande konturer. En annan förälskelse var Pikku Hippo (Petit Potam, 1970) av den franska konstnären, illustratören och författaren Christine Changeux. Djungeln i hennes bilder påminner Henri Rousseaus detaljrika växter och djur.

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

Det är nästan så att alla nya jobb känns som ett slags drömjobb. Det beror säkert på att varje nytt jobb innebär en mängd nya möjligheter, och att idéerna alltid är mera storartade, bättre och vackrare än det som är möjligt i verkligheten.

Undermedvetet tror jag väl att det nyaste jobbet kommer att vara det bästa jag någonsin gjort.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

Av de nutida illustratörer och bilderboksförfattare beundrar jag mycket, till exempel, Eva Lindström, Kitty Crowther, Jon Klassen och Beatrice Alemagna. Det finns de äldre barndomsfavoriterna, som jag tidigare nämnde, och även klassiker som Antoine de Saint-Exupéry och Laurent de Brunhoff (som skrev och illustrerade böckerna om Babar). Gemensamt för dem alla är att de är samtidigt både illustratörer och författare.

Jag är nyfiken på hur dina samarbeten med författare, som Laura Ruohonen, kan se ut – kan du berätta något om era samarbeten? Från ett svenskt perspektiv har det blivit en hel del djur: Havsdjuren, Zoologipoesismådjur i toner och Kraxorkestern – är det slumpen eller finns det någon förklaring?

Samarbetet har löpt på och vuxit fram mycket organiskt. Det händer ju att när man arbetar tillsammans på en bok eller en föreställning så kommer det alltid upp en massa idéer och drömmar som inte ryms eller hinns med i det man håller på med för stunden. Dessa idéer växer sedan till något nytt.

Ur: Alma ja ilmapallo, Nora Lehtinen & Erika Kallasmaa. Minerva 2024

Vi har alltid haft mycket djur i böckerna. Men i de första böckerna som Smaskens Damaskens är djuren inte riktigt djur, utan karaktärer likt de andra – som kan vara växter, människor, ett kärr eller ett berg. Djur representerar inte människor, de är invånare av en värld som befolkas av djur, växter och alla tänkta gestalter.

Men i Havsodjur och Zoologipoesi är djuren precis just djur – och odjur – alltså på ett biologiskt sätt. Dessa böcker har också kommit till på ett annorlunda sätt än de andra.

Havsodjur var först en utställning och efter utställningen gjorde vi boken.

Zoologipoesi grundar sig på den idé den klassiska gitarristen Petri Kumela hade om smådjur och korta musikstycken.

Musiken blev komponerad av många internatio-

nella nutida kompositörer på uppdrag av honom. I boken har vi låtit oss inspireras av musiken och Petri Kumelas gitarr. Sedan har vi alla tre – jag, Laura Ruohonen och Petri Kumela – vidareutvecklat materialet tillsammans.

Kommer det någon bilderbok där du är ensam upphovskvinna? (du kanske redan har gjort det!)

Är det stor skillnad, tänker du, på att bildberätta en författares text eller att göra både text och bild själv?

Ur: Alma ja ilmapallo, Nora Lehtinen & Erika Kallasmaa. Minerva 2024

Att skapa en bilderbok själv är något jag mycket långsamt arbetar på. Jag har faktiskt flera olika berättelser jag arbetar på, men deras anda och händelser förändrar sig fortfarande hela tiden, så jag inser att de kommer att ta väldigt lång tid. Det är faktiskt mycket stor skillnad på att skapa både bild och text.

Att ha friheten om helheten är både skönt och mycket krävande.

Men det är skoj att man kan leka med de två rollerna, den inre författaren kan ställa krav på den inre illustratören och tvärtom.

Vad arbetar du med just nu?

Jag har precis fått färdigt nya verk till en temalekpark i Tammerfors som hyllar dikterna och arbetet av Kirsi Kunnas. Under det kommande året arbetar jag på en ny utställning med Laura Ruohonen som kommer att ställas ut senare på Teatermuseet.

Jag bearbetar mina egna texter och kommande böcker, medverkar i en ny konstnärsgrupp för en konstutställning och är med i en grupputställning om bilderböcker som kommer att visas också i Sverige.

Boken – årets julklapp

Margaretha Ullström, s.143

Djupdykning i årets böcker

Margaretha Ullström, s.157

Med kärlek till snön

Margaretha Ullström, s.171

Serpentiner, stjärnor & snö

Elin Okodugha, s.185

Pollys verkstad

Sofia Sköld, s.189

Hur flaxar fågeln?

Brijdeep Kaur, s.191

Följa John

Sara Lindalen, s.193

Det är okej

Susanne Sandström, s.197

Året

Hien Ekeroth, s.201

Döingarnas dag

Sofia Sköld, s.205

Regnmakaren

Maria Jourdanis, s.207

När jag blir stor

Jenny Kvick-Sandberg, s.209

En märklig mamma

Baharan Kazemi, s.211

Duns Plask Pop

Susanne Sandström, s.215

Barrbarnet

Susanne Sandström, s.219

Theo & kajorna

Sofia Sköld, s.225

Vi är regngudar

Emma Ström, s.227

Hitta hem

Karin Askerin, s.231

Mitt superskelett

Sofia Sköld, s.235

Ivars tomrum

Karin Askerin, s.237

En bättre bästa vän

Maria Jourdanis, s.241

Jag har också en kanin

Hien Ekeroth, s.243

Världens bästa Molly

Maria Jourdanis, s.245

Tre kompisar och en bästis

Lina Nestor, s.247

Maryam & Längtanslandet

Baharan Kazemi, s.249

Stellan & vargväskan

Lina Nestor, s.253

Ufot

Sara Lindalen, s.257

Alla har en bästis

Christina Wedenmark, s.263

En odödlig vänskap

Sara Lindalen, s.265

Vi är bara inte vänner längre

Emelie Nestor, s.267

Djupvattnet

Susanne Köhler, s.269

Vrakstrand

Johanna Petersson Börner, s.271

Med knäppta händer på pressbyråns kundtoalett

Sara Lindalen, s.21

LÄSNINGAR

Jul på Hogwarts, J.K Rowling & Zizyi Gan. Rabén & Sjögren 2024

Jul på Hogwarts

J.K Rowling & Zizyi Gan

Rabén & Sjögren 2024

Boken – Alltid årets julklapp –

Margaretha Ullström

Det kvittar hur ung man är, eller – för den delen – hur gammal, det finns böcker som alla åldrar har glädje av.

Inte minst serien om Harry Potter har i vår tid etablerat en solid klassikerstatus och fascinerat många. Nu publiceras ett kapitel ur seriens första bok, Harry Potter och De visses sten som bilderbok – kapitel tolv i boken, som har fått titeln Jul på Hogwarts. Snart kommer vi nog att möta fler bilderböcker ur Harry Potters trollkarlsvärld. Joanne Rowlings text ackompanjeras av bildmakaren Zizyi Gans färgstarka bilder. För mig är den senare en ny bekantskap. Hon är född och uppvuxen i Peking, men utbildad inom konst och illustration i USA. Numera är hon bosatt i Vancouver i Kanada. Hon berättar att hon fick de fyra första volymerna i Harry Potterserien av sina föräldrar vid fem års ålder och från 14 års ålder förblivit ett stort fan.

Bilderboken Jul på Hogwarts släpptes över hela världen den 15 oktober 2024 på 31 olika språk. Fascinerande, men också lite skrämmande. En på flera sätt färgstark julklappsbok når samtidigt större delen av världen, med stora bilduppslag och välkomnande färgstarka bilder. Den globala kulturella exporten av hur en riktig jul ter sig gestaltas i bilderna och är ett notabelt fenomen. Det rör sig om en brittisk jul, i färgsättning, detaljer och utsnitt.

De första uppslagen kontrasterar inomhusbildernas värme i rött och grönt, med isblå vinterbilder.

Bilderna av snö och kyla bär inga spår av den svenska normerande vinterbilden som återfinns i Elsa Beskows Olles skidfärd

Det ingår inte heller något dramatiskt avsnitt, utan skolmiljön presenteras glädjefylld med ombonad värme och upptåg och presenter att förhålla sig till. Bilderboken liksom kapitlet slutar med en riktig cliffhanger när Harry smyger ut ur uppehållsrummet med osynlighetsmanteln.

På pärmens baksida finns logotypen Wizarding World, vilket leder bort mina tankar från julen till det moderna fenomenet med mediafrancise, ett begrepp som i kulturvärlden avser produkter som innehåller samma rollfigurer och utspelas inom samma fiktiva universum.

Här handlar det ju om Hogwarts, det fiktiva universum som författaren byggt upp utifrån sina texter om Harry Potter. Rowlings har tidigare gett tillstånd till andra att marknadsföra och sälja produkter som till exempel dataspel baserade på hennes ursprungliga verk. Att bilderboken har denna logotyp på pärmens baksida markerar att även den ingår i just detta universum.

Detta universum inkluderar utöver filmerna också till exempel scenproduktioner som Harry Potter and the Cursed Child 1 och 2, samt en rad nöjesparker med Harry Potters Trollkarlsvärld runt om i hela världen.

Och nu erövras bilderboksvärlden.

Bilderboken Jul på Hogwarts kommer att ligga i många julklappssäckar i år. Men det finns fler julböcker att njuta av.

Jul på Hogwarts, J.K Rowling & Zizyi Gan. Rabén & Sjögren 2024

Tomtarnas julnatt, A. Smedberg & E. Eriksson. Rabén & Sjögren 2024

Rabén & Sjögren presenterar en naggande god antologi med titeln Boken om Tomten. Berättelser, sånger och julpyssel, sammanställd av redaktörerna Ellen Karlsson och Rebecca Wolff. Det är en typ av antologi som direkt slår an på mångas nostalginerv.

Den inleds med en redan klassisk berättelse från nyare tid; ”Jul hos Pettson och Findus” ur Tomtemaskinen (1994) av Sven Nordqvist. Därefter följer tio texter av vilka några är gamla och välkända som visan ”Tomtarnas julnatt” av

Boken om Tomten

Red. Ellen Karlsson & Rebecca Wolff Rabén & Sjögren 2024

Tomtarna, G. Bornemark & L. Di Franscesco. Rabén & Sjögren 2024

Alfred Smedberg från 1898, illustrerad 2006 av Eva Eriksson liksom en strof ur Viktor Rydbergs Tomten från 1881 med ett bilduppslag från Harald Wiberg klassiska bilder från 1960, en bilderbok som för övrigt borde ges ut i sin helhet på nytt.

Antologin rymmer även nya illustrationer till äldre texter, av bland annat Laura Di Franscesco som illustrerat en visa av Gullan Bornemark och en av Alice Tegnér.

Texter från barnlitteraturens giganter, en Astrid

Lindgren och en Lennart Hellsing, ryms inom antologins pärmar tillsammans med tre helt nyskrivna berättelser. Och som sig bör finns utöver de elva texterna några uppslag med text av Julia Wiberg och bild av Ingela Flygare som inspirerar till pyssel och godistillverkning.

En av mina favoriter bland godisrecepten är Tomtefudge, ett livsfarligt godis som är svårt att sluta stoppa in i munnen. Bland pysselförslagen hittar man ett recept på trolldeg som är användbart året om.

Ur: Julstjärnan, S. Bergmark & J. Egerkrans. Rabén & Sjögren 2024

Julstjärnan

Sara Bergmark & Johan Egerkrans Rabén & Sjögren 2024

Årets adventsläsning från Rabén & Sjögren heter Julstjärnan, med text av Sara Bergmark Elfgren och bilder av Johan Egerkrans.

Berättelsen tjuvstartar lite oväntat redan i november. I sagans form ger sig fantasymästarna i kast med att skapa en adventsbok med förtrollande scener i den nordiska kylan. I tjugofyra kapitel möter läsaren en lätt maskerad allusion till den kristna julberättelsen.

Magiska väsen dyker upp, mer eller mindre skräckinjagande. Till de mer skräckinjagande hör med inspiration från spelvärlden. den onde trollkarlen Corvius Craxus och Rimtursen, den rimmande jätten.

I den trånga stugan hade ett gossebarn kommit till världen. Far i stugan hämtade prästen för pojken var klen, och ett nöddop förrättades. Pojken fick namnet Olof. Det finns sen tidigare redan tre barn i stugan. Tillsammans tittade de ut i den sena kvällen och genom fönstret såg de en stjärna bland himlens tusentals stjärnor som blinkade.

Så följer berättelsen om den stränga kylan och de fattiga barnen, Anders, Stina och Lill-Märta.

Farmodern, Stor-Märta berättar i den mörka vinterkvällen i skogvaktarbostaden om den hjärtlöse trollkarlen från slottet bortom skogen. Han som skickar ut isblå rök i sin jakt på människor.

Ett kapitel om dagen är det meningen att man ska läsa och gärna läsa högt. Att läsa tillsammans innebär att läsaren och lyssnarna innesluts i en gemensam upplevelse. Berättelsen inbjuder till såväl gemensamt lyssnande som samtal.

Redan i det andra kapitlet trillar den blinkande stjärnan ned till barnen. En stjärna som lyser starkt.

En gammaldags stämning vilar över berättelsen som blandar in skräckromantiska drag i sagoberättandet. Och det är ett skimrande ljus i berättelsen där snön gnistrar, stjärnorna tindrar på den djupblå himlen och skogen är där, trygg och kuslig på en och samma gång.

Ända fram till julafton kan läsaren trollbindas av barnens kamp mot den onda trollkarlen som är ute efter Stjärnan. Barnens kamp leder dem till sist bort från skogvaktarbostaden till fantasins land, landet Östan om sol och Västan om måne.

TV-producenten Tina Mackic har skapat Sveriges Radios populära serie om Sommarskuggan. 2019 blev serien även bok. Och nu kommer den sjätte fristående berättelsen Sommarskuggan och julbuset, illustrerad av Johanna Arpiainen.

Hon har även illustrerat de tidigare böckerna om Sommarskuggan. Karaktären Superbusaren Sommarskuggan lär vara en av barnens ”favoritbusare”. Djupt inne i skogen ligger tomtens verkstad. Där är det kaos. Någon har stulit massor av julklappspaket. Någon med gula ögon. Någon som gör stora fotavtryck i snön.

Det är en härligt busig historia där inte bara julklappar försvinner, utan nissar somnar på grund av skuggslem, vilket även Tomten med stort T gör. Sommarskuggans ögon kan locka vem som helst, men tack vare att syskonen Jalle och Julia vakar över varandra hejdas de från att dras in i Sommarskuggans trollkrets. Den magiska dräkten är ständigt på jakt efter sin utvalda. Men även om syskonen är fascinerade av skuggbuset och skuggslemmet så vill de att ordningen i tomtens julklappsverkstad ska återställas så att julklapparna kan komma till rätta och delas ut så att alla barn får något att glädjas över på julafton. Det är en rapp och intensiv berättelse med många härliga, färgglada illustrationer. Många nyblivna läsare kan ha stor glädje av att läsa den här berättelsen själva, ibland kanske med hjälp på vägen av en van läsare. Det är dock varken en lästräningsbok eller läsa-lättbok, men den har ett innehåll som kan locka den nyblivne läsaren till att tänja gränser. Det finns många olika ledtrådar för att hitta vem som använt superbusens dräkt och tänka ut idéer för att fånga Superskuggan.

Sommarskuggan och julbuset

Tina Mackic & Johanna Arpiainen Rabén & Sjögren 2024

Ur: Sommarskuggan och julbuset, T. Mackic & J. Arpiainen. Rabén & Sjögren 2024

Ur: Hur gör Tomten när han tar sig in i huset?, M. Barnett & J. Klassen. Lilla Piratförlaget 2024

Hur gör Tomten när han tar sig in i huset?

Mac Barnett & Jon Klassen

Lilla Piratförlaget 2024

Att skapa något nytt inom julberättelsegenren är inte enkelt. Men med boken Hur gör Tomten när han tar sig in i huset? med text av Mac Barnett och bild av Jon Klassen, två framstående författare respektive bildmakare, menar jag att en liten lucka i den tomtevärld som ryms i jullitteraturen nu täppts igen.

För har du någonsin funderat över hur tomten tar sig in i huset? Om han inte som de flesta tomtar faktiskt gör på julafton i Sverige – knackar på dörren. Mac Barnett har uppenbarligen vridit och vänt på svaret. För om tomten kommer genom skorstenen – kommer han först med huvudet eller fötterna? Och vad händer om han fastnar? Och vad om tomtedräkten blir lortig av sot?

Alla möjliga alternativ vecklas ut i berättelsen och tillsammans med mitt sjuåriga barnbarn kiknar jag av skratt. Vi kommer med allt mer halsbrytande svar och har båda roligt vid läsningen, en läsning som, mitt i allt det uppsluppna, nog är ägnad att utveckla barnets tänkande och frågeställande. Och eftersom mitt barnbarn just då var i färd med att gå från att ljuda ihop ord till att läsa flytande, fortsätter hon att läsa boken en gång till och en gång till, för texten är kort, rolig och lätt att läsa, samtidigt som den är meningsfull. Och den bidrar till att hon tar ett språng i sin läsutveckling.

Jon Klassens mjuka och fyndiga bilder till de absurda möjliga eventuella sätt som tomten gör entré på, är inbjudande, varma och snillrika. Boken har blivit en ny favorit i min årliga läsning av julböcker.

Bazar Masarin 2024:2

Eva Hildén är en flitig författare av kapitelböcker med tjugofyra kapitel att läsa i väntan på julen. Hon har ett driv i sina berättelser och kan fånga läsaren i en mysig lässtund med lagom spänning. I denna fristående fortsättning, Hemligheten i Frostköping, utgiven på B. Wahlströms förlag, träffar vi åter tvillingarna Rut och Rakel från Mysteriet i Frostköping (2021). De besöker sin morfar i Frostköping någon vecka före julafton för att hjälpa till i hans butik, Gunnars Antik & Kuriosa. De ska bland annat göra i ordning julskyltningen i fönstret. Båda ser fram mot att testa sina försäljningsförmågor, men dras obönhörligen in i ett obehagligt lurendrejeri. I Frostköping och områden i dess närhet luras äldre på sina tillhörigheter och pengar. Och vilken roll spelar det arv som morfadern fått från en nyss avliden bekant? Och på vilken hemlighet bär katten Doris? Det dröjer ett tag innan tvillingarna listat ut hur det går till och vilka förövarna är. Då är det redan julafton!

Den består av mamma, pappa och tre barn. Pappa Leif har klantat till sig på jobbet så att SVT inte längre fungerar och det inte blir någon Disneyfilm på julafton kl. 15.00. Allt kommer bara att vara ett svart-vitt flimrande i tv-rutan.

När folk överallt i Sverige får kännedom om detta oerhörda så utvecklas det till en riktig mardröm. Det blir så illa att Leif faktiskt får sparken från jobbet. Och familjen flyr till ett slott i Skåne, där det spökar och allt är kaos.

På Bonnier Carlsens förlag har två tjocka slukarböcker publicerats för alla som väntar på julafton och läser för att inte längtan efter julafton ska bli för svår.

En av titlarna är Jesper Harries Mysteriet på Greveholm som bygger på SVT:s julkalender från 1996, en av de allra mest omtyckta julkalendrar som SVT visat och som fortfarande kan ses via SVT Play. Manusförfattare var Jesper Harrie som nu, nästan trettio år senare, omarbetat sitt manus till bok. Under åren som gått har både en fortsättning på julkalendern producerats, dataspel konstruerats etc. och nu kan nya generationer unga människor ta del av Mysteriet på Greveholm och lära känna den knasiga familjen Olsson.

Barnen får dock spännande vänner, som ibland vänder upp och ner på tillvaron. Äldsta dottern upplever en vänskap som utvecklas till en kärlekshistoria. In i det sista hålls läsaren (och tittaren) på halster, men den som väntar på något gott är i goda händer när julafton infinner sig. Den andra är Smugglarens skatt utgiven i ett samarbete mellan Bonnier Carlsen och det finlandssvenska förlaget Schildt & Söderströms. Författaren heter Axel Åhman och för illustrationerna står Ola Skogäng.

Axel Åhman debuterar som författare för unga läsare medan bildmakaren Ola Skogäng har skapat serieböckerna Theos Ockulta Kuriositeter, där det första albumet Mumiens blod utkom

redan 2008 på Kartago förlag. Jag lockas direkt av bokens titel och omslag.

Omslaget berättar att läsaren kommer att möta två unga huvudpersoner, en pojke och en flicka, och att de kanske ger sig ut på havet. Där skymtar en kompass i bakgrunden, en nyckel och några tomtar, saker som visar sig vara centrala föremål i berättelsen. En av personerna håller ett papper på vilket något oläsbart står skrivet. Baksidestexten ger ytterligare information, bland annat att pojken heter Oliver och har smugit upp på den förbjudna vinden hemma hos farmor. Där hittar han en kompass, gamla sjökort och uppgifter om en gammal skatt. Berättelsen utspelar sig på Bullerholmen, en liten ö i finska Österbotten, cirka fyrtio mil norr om Finlands huvudstad. En kylig vinterstämning vilar över berättelsen. Att den delvis handlar om smuggling mellan Finland och Tyskland, bidrar till att ge en viss verklighetsförankring åt händelserna. Det berättas att en ung man som mystiskt försvinner var 25 år när spritförbudet införs i Finland. Spritförbudet infördes 1919, alltså bör den unge mannen, Verner, vara född i mitten av 1890-talet och det sista livstecknet från honom

Hemligheten i Frostköping

Eva Hildén

B. Wahlströms 2024

Mysteriet på Greveholm

Jesper Harrie

Bonnier Carlsen 2024

Smugglarens skatt

Axel Åhman & Ola Skogäng

Bonnier Carlsen 2024

härrör från ett brev daterat i Kanada, 1952. Det finns fler berättelser om smugglare på Östersjön även från åren före tjugo- och trettiotalens intensiva smuggling. Så skriver den svenska folkskolläraren och akademiledamoten Karl Alfred Melin redan 1911 om en smuggelliga från Finland i Tjuvbandet i Dägerö skärgård. Spritförbudet ledde till en omfattande smuggling på Östersjön, då länder som Tyskland och Sverige inte införde ett förbud.

Smugglingen omges av ett visst romantiskt skimmer och de äventyrliga smugglarna blev tidigt glorifierade som folkets hjältar. Dock finns en annan verklighet, med ond bråd död, missbruk och fattigdom. Författaren lyckas förmedla båda dessa sidor.

Huvudpersonen Oliver ska tillbringa ett par veckor hos sin farmor på Bullerholmen före jul så föräldrarna får ägna sig åt sina jobb.

Farmodern är speciell. En verklig juvel till ungdomslitteraturens farmödrar trots att hon samlar på porslinstomtar. Det visar sig att även porslinstomtar kan ingå i en smugglingshärva.

Och den magiska kraften finns i kompassen. För det är ingen vanlig kompass, det är en längtanskompass. Till vardags snurrar kompassnålen runt, som om den vore trasig, men när Oliver längtar efter att finna något eller göra något, så slutar kompassnålen att snurra. Istället pekar den ut en riktning som Oliver bara måste följa om hans ”längtan” ska gå i uppfyllelse.

Historien gör nog ingen besviken.

Detta är en bok som också kan läsas högt för hela familjen.

Djupdykning

bland höstens barnböcker

Margaretha Ullström

Det finns böcker jag vill äga, för att kunna återvända till och avnjuta igen. Lars Lerins nya barnbok, Trollet som hittade hem, är en av dessa. Framförallt är det hans vackra bilder som drar blickarna till sig när jag återvänder till boken, men den välfunna språkliga formen skapar en längtan efter fler språkligt utsökta berättelser.

Detta är en magnifik allåldersberättelse.

I sagoform berättas en utvecklingshistoria med trollpojken Måns som huvudperson. Läsaren får lära sig om trollens levnadsregler, regler som stämmer väl in också på människan som till exempel: ”Det gällde nog att inte ha för stora förväntningar, för då kunde man lätt bli besviken. Bättre att hysa hopp och kanhända få en överraskning istället …”

I mötet med gårdstomten formuleras kritiken mot miljöförstörelsen skarpt:

Trollet häpnade över allt som tomten berättade. Om hur människor våldfört sig på jorden. De skövlade skogar, tämjde älvar och sprängde bort hela fjäll.

Trollet som hittade hem

Lars Lerin Bonnier Carlsen 2024

Ur: Trollet som hittade hem , Lars Lerin. Bonnier Carlsen 2024

Överallt märktes bevisen på deras skoningslösa framfart. … Fanns det inga gränser för vad dessa människor kunde finna på av eländighet.

Trollen har ibland en viss likhet med John Bauers. Bilderna knyter ihop berättelsen om de svenska trollen i en hundra-årig tradition även om Lerins egna uttryck utgör en förnyelse.

När Måns befinner sig i Östra Ämtervik, och begrundar livet vid Selma Lagerlöfs grav söker Ruggugglan upp honom och ställer frågan: Är det inte dags att ta ett steg tillbaka istället för att flänga fram i jakten efter någon eller något som kanske inte ens finns?

Men Måns förtvivlade. Tårarna trillade nerför hans skrovliga kinder. Vilken skam att tvingas hem med svansen mellan benen. Alla troll i Kvill kommer att skratta åt mig.

Kanske, kanske inte, sa ugglan. Låt dem skratta eller gråta. Du behöver bara bry dig om de som vill dig väl.

Vandringen i den värmländska myllan fortsätter. Granskogen och stenblocken erbjuder natthärbärge, under en färd som slutar i landskapets sydligaste del ute på Hammarö, vid

Vänerns strand. Där finner trollet ro, och skickar bud med en trana att han nu har ett eget egnahem. I sagans form förmedlas levnadsvisdom, förstärkt med den kärlek till natur och djur som bilderna utstrålar. I slutfasen distanserar sig författaren från sagoformen och väver in sig själv som författare och verklighetens Hammarö i berättelsen.

Kroppen

Lotta Olsson & Olof Landström

Lilla Piratförlaget 2024

Sen finns det böcker som är tilldragande genom att väcka många funderingar både hos den vuxne och barnet. Lotta Olssons och Olof Landströms bok Kroppen utgiven på Lilla Piratförlaget är en bra berättelse för att inspirera yngre barn att fundera över något. Det är en bok att återvända till och samtala om utifrån olika infallsvinklar. På rim berättas om att det finns många varianter av levande varelser som föds och andas för att leva vidare:

Allas kroppar är unika

Olika och väldigt lika

På bilderna förekommer en mängd olika djur som lever under helt olika förhållanden och som rör sig på olika sätt, i vatten, i luften, i skogen eller på slätten. Dessutom kan de vara både stora och små, smala eller runda.

Ur: Kroppen, L. Olsson & O. Landström. Lilla Piratförlaget 2024

Verserna blir ibland ganska filosofiska:

Jaget delar kroppens minne

Och det bor där djupast inne.

Kropparna är inte vi!

Men vi finns där inuti.

När jag läser strofen måste jag stanna upp och fundera över om jag håller med om formuleringen. Snart kommer jag fram till att det beror på. Kroppen är ju jag på något sätt, och även om jag känner mig yngre än min kropp eller äldre så är jag lika gammal som min kropp. Samtidigt är jag så mycket mer än kroppen. Och vad händer när jag andas för sista gången, och ”kroppens tid är slut”? Både läsaren och lyssnaren får fundera över vad det öppna svaret ”Jaget? Svävar ut” kan betyda och vad det innebär för dem.

Olof Landströms bilder expanderar texten på olika sätt. Det första uppslaget handlar om ett människobarns födelse. Och en mor håller sitt barn för allra första gången i sina händer utan att navelsträngen är avklipp.

På nästa bild stärks barnets och moderns kontakt i en amningsstund, hud mot hud insvepta i en filt. Därefter förflyttar bilderna läsarnas uppmärksamhet till andra djur, andra miljöer, och andra händelser.

Denna skenbart enkla berättelse kräver av den vuxne ett eftertänksamt lyssnande på barnets signaler. Om boken läses i en barngrupp är det klokt att verkligen läsa boken i förväg och tänka igenom vilka frågor som lyssnarna barnen kan komma att ställa. Det är helt enkelt bra att vara förberedd.

Ur: Kroppen, L. Olsson & O. Landström. Lilla Piratförlaget 2024

Dessutom finns det humoristiska böcker med stort allvar. Titlar som lyckas förmedla en närvarokänsla trots att de utspelar sig i en obestämd tid och ett obestämt rum.

Marcus–Gunnar Petterssons Räven som lärde sig cykla, utgiven på Lilla Piratförlaget, har något av allt detta.

Räven bor längst ut på udden. Han gillar att gå i skogen och utefter stranden och samla på saker. För att vara riktigt ärlig så verkar hela gårdsplanen vara en skrottipp och även inomhus är fullt av saker som någon gång kan komma till

nytta: ”För om man tittar noga är det ganska fina saker”.

Barnet som bläddrar i den här boken fängslas säkert av alla grejer; av muttrar och spikar och skidor och hjul och kanske av en orgel. Det finns mycket att upptäcka, och fundera på vad det är, om det kan fungera till något, om det går att konstruera någon maskin eller så med allt som förekommer på bilderna.

En dag får Räven besök av en cyklande Pelikan. Fågeln är lite för påträngande, men när han plockar fram fotoalbumet blir räven intresserad.

Ur: Räven som lärde sig cykla , M-G Pettersson.

Det är spännande vyer från helt nya platser. Pelikanen plockar också fram saker som han påstår är souvenirer.

Han är en vänlig varelse och låter Räven låna cykeln. Och att cykla är en upplevelse han inte kan glömma. När Pelikanen cyklar vidare kan Räven inte sova utan kläcker den briljanta idéen att bygga en egen cykel av en del av skrotet på gården.

Efter en del förvecklingar så kommer Räven och Pelikanen att ge sig av för att utforska världen tillsammans.

Räven som lärde sig cykla

Marcus-Gunnar Pettersson

Lilla Piratförlaget 2024

Lilla Piratförlaget 2024

Ur: Räven som lärde sig cykla, M-G Pettersson. Lilla Piratförlaget 2024

Lotta Geffenblad har skapat en underfundig berättelse om skogen i sin nya bok om Aston, Vad … viskar …skogen, Aston?, utgiven på Bonnier Carlsens förlag.

Geffenblad har tidigare illustrerat ett femtiotal barnböcker och dessutom skapat helt egna bildberättelser. 2024 nominerades hennes bok Tant Sol (2022) i kategorin illustrationer, som Sveriges bidrag till IBBY Internationals Honour List 2024 för de utsökta bilderna.

I den nya boken om Aston lär sig denne att inte vara rädd i skogen. Träden är vänliga men i början förstår han inte vad de säger utan konstaterar att träden är olika: ”Ett träd har

sammetsmage. Ett annat har päls, precis som Aston själv och några har skägg och mustascher.” Mitt i skogen får han nya vänner, kottarna och de uppslukas så av den intensiva leken att han inte märker att han inte längre är i närheten av sin pappa. Till sist märker han och då övermannas han av rädslan och börjar rusa runt. Träden lugnar honom till slut och Aston förstår nu vad de säger. Det strålar av tillgivenhet mellan Aston och hans pappa genom hela berättelsen som överlag förmedlar en kärleksfull stämning. Jag hoppas att många barn får komma ut i de svenska skogarna och uppleva den trygghet som stora, stadiga granar erbjuder.

Ur: Vad viskar skogen Aston?, L. Geffenblad. Bonnier Carlsen 2024

Vad viskar skogen Aston?

Lotta Geffenblad Bonnier Carlsen 2024

Jag märker att jag i min djupdykning bland höstens barnböcker presenterat flera titlar som utspelar sig utomhus och funderar över om det är jag som föredrar utomhusmiljöer, eller om det är utgivningen som domineras av dem.

Inte en enda storstad finns med. Därför väljer jag att avsluta min djupdykning med tredje delen av den så kallade Ormingeserien. Då befinner läsaren sig åtminstone i närheten av en storstad, Stockholm.

Det är en självbiografisk serie av Teresa Glad utgiven av Natur & Kultur. De två tidigare titlarna heter Hemliga boken (2023) och Konstiga boken (2024) och böckerna riktar sig till en något äldre åldersgrupp än de tidigare jag presenterat.

I Stora boken utspelar sig 1986. Teresa hunnit bli tio år och börjar i mitten av boken i fjärde klass. Det finns mycket att vara rädd för, att undra över och glädjas över. Teresa berättar om vardagens glädjeämnen och sorger, om stora saker som att bli mellansyster, och att ha en storasyster som är i puberteten och som har vänner som stinker rök. Världen är konstig eller kanske till och med skrämmande ibland. Det är viktiga frågor som ”när blir man stor?” som hon funderar över.

I slutet av boken har föräldrarna bestämt sig för att lämna Stockholmsområdet och lägenheten fylls med packkartonger.

Det finns många möjligheter till igenkänning i den här berättelsen, där närheten till fniss och skratt blandas med allvar.

Berättelsen som vänder sig till den unga läsaren/ lyssnaren med hänsyn och respekt.

Stora boken

Teresa Glad Natur & Kultur 2024

Ur: Jullov är ett bra påhitt, sa Madicken , A. Lindgren & I. Wikland. Rabén & Sjögren 2024

Jullov är ett bra påhitt, sa Madicken

Astrid Lindgren

& Ilon Wikland

Rabén & Sjögren 2024

Med kärlek till snön

Iförskriften till boken Snö (2024) av Sverker Sörlin kan man läsa:

Snö är hopp. Årligen förnyat med snö som ersätter den som föll ifjol och redan försvunnit. I litteraturen lär det vara så att snö är en symbol för förvandling. När snön faller i poesi och romaner signalerar det ofta att personerna i texten vänder sig inåt och reflekterar över sig själva. De blir mottagliga för en kraft eller ett budskap som kan hjälpa dem att nå ett annat tillstånd. (s. 10f.)

Med dessa ord i minnet valde jag att läsa fyra bilderböcker och en kapitelbok där snö är betydelsefullt. Samtliga böcker rymmer charmerande berättelser, var och en på sitt sätt. I vårt hem var länge Titta Madicken, det snöar! (1983) år efter år ett givet inslag i december månads högläsningsrepertoar. Lagom till julen 2024 ger Rabén & Sjögren ut kapitlet ”Nu börjar den snöiga stormen sin färd” ur den första kapitelboken Madicken som bilderbok med Ilon Wiklands klassiska illustrationer. Dess titel är Jullov är ett bra påhitt sa Madicken. Vi möter Madicken som gått i skolan en hel termin och upplever sitt livs första jullov. När hon i höstas började skolan tyckte hon att jullov inte alls var nödvändigt, men nu är det nästan lika härligt som självaste julen. Systrarna Madicken och Lisabet deltar med liv och lust i julförberedelserna.

De bakar och pyntar samtidigt som de funderar över julklappar. Det gäller både vad de önskar sig och vad som ska ges bort.

Sista söndagen i advent kommer Alva in till dem på morgonen och ser hemlighetsfull ut.

Hon hinner knappt berätta att isen på ån frusit förrän flickorna rusar iväg och sätter på sig varma ytterkläder. De hör hennes förmaningar om att de snart måste komma in och äta frukost, men har glömt dem i samma stund.

För nu ska de kana på isen för ”vinterån är som den vore förtrollad. Den blanka mörka isen och de tysta, vita rimfrostträden som solen belyser, gör alltsammans vackert på ett frostigt och kallt och fantastiskt sätt … Madicken blir som det heter ”vild av fröjd”.

Astrid Lindgren förmår som ingen att sätta ord på och ge liv åt vinterns skönhet. Flickorna kanar så långt bort, ända till Apelkullen. Men komna dit är de längre bort än någon av dem minns. Och då infinner sig hungern. Turligt nog har Karlssons i Apelkullen inte avslutat sin frukost och bjuder flickorna att äta sig mätta på gröt. De får så småningom återvända hem i släde. För nu kommer äntligen snön.

Det här är en bilderbok som väcker minnen av glädjen över den första snön och vår längtan efter julen. Bilderboken har goda möjligheter att under adventstiden bli en återkommande läsupplevelse för barn och vuxna.

Margaretha Ullström

Även Sara Villius och Lisen Adbåge bidrar med en berättelse för de yngsta barnen om snön. Det sker genom bilderboken Snöbollen, även den utgiven på Rabén & Sjögrens förlag. Vi är nog många vuxna som har minnen av hur det känns att krama kramsnön till en boll och få den att växa och bli jättestor. Det lilla barnets lek med snöbollen rulllas här fram uppslag efter uppslag.

Den kritvita Snöbollen i den gråvitblå snön blir huvudpersonen i berättelsen. Den förmänskligas och får bära barnets tankar. Barnet i röd jacka, röda vantar och mössa med röd tofs lever i sin fantasilek och vill inte gå in i stugvärmen, och det vill förstås inte snöbollen heller.

Barnet får stanna ute lite till när den förvandlar den stora snöbollen till en snölykta där en vuxen hjälper det att tända ljuset som lyser upp snön.

Snöbollen kan också bli till en stor, stark snögubbe. Snöbollen ingår i barnets fantasivärld och är inbegripen i en förändringsprocess.

När månen lyser och den mörkblåsvarta himlen fylls av vita snöflingor som singlar mot marken, vill barnet till slut komma in i värmen.

Men lämnar då barnet leken och snöbollen bara för att det fryser? Svaret är ett enkelt nej. Det förlänger leken och flyttar snöbollen in i huset och lägger den i frysen. Då finns den kvar och kan finnas där ända till sommaren. Så tänker det lilla barnet om snöbollen mitt i leken. Självklart, eller hur?

I denna skenbart enkla berättelse finns ett befriande barnperspektiv utan pekpinnar. Det är barnet själv som utforskar snö och hur snö kan förvandlas till olika former.

Snöbollen

Sara Villius & Lisen Adbåge Rabén & Sjögren 2024

Ur: Snöbollen, S. Villius & L. Adbåge. Rabén & Sjögren 2024

Ytterligare en berättelse för de yngsta med snömotiv förtjänar att omnämnas. Det är Jenny Holmqvist och Per Gustavsson som skapat bilderboken Vi går upp i snömolnet, i likhet med de övriga utgiven på Rabén & Sjögrens förlag. Jag fängslas av uttrycket ”snömolnet” och funderar innan jag börjar läsa på vad ett snömoln kan vara. Hur tänker barnet i boken som använder ordet? Jag börjar läsa med nyfikenhet på texten. Det första uppslaget presenterar de tre karaktärer som berättelsen handlar om: en jag-berättare, och jag-berättarens följeslagare småsyskonet, Bebis, och gosedjur, Gris.

De vilar tillsammans i en säng.

Men något har förändrats. De rusar till fönstret och kikar ut. Det har börjat snöat. Men det är bara jag-berättaren som vet vad snö är, vilket öppnar för en lek med ord och logik:

Det är mjöl i luften, sa Grisen.

Jag älskar mjöl, sa Bebis.

Då kanske det blir pannkakor till middag, sa Grisen.

Nej, det där är snöflingor, sa jag.

Då blir det frukostmiddag med flingor! sa Bebis.

Ur: Vi går upp i snömolnet, J. Holmvist & P. Gustavsson. Rabén & Sjögren 2024

Vi går upp i snömolnet

Jenny Holmvist & Per Gustavsson

Rabén & Sjögren 2024

Det är Bebis som myntat ordet Snömolnet och vill att de ska klättra upp till detta speciella moln. Trion ger sig av ut på gården men det blåser kraftigt och de vet inte hur det ska gå till. Och inte har de pengar att köpa en stege för och det är förbjudet att slå in fönsterrutor och ta saker. De funderar en stund innan de sätter sig ner på en isfläck och konstaterar att de faktiskt sitter på snömolnet. Våta och kalla traskar de till sist hem. När de återigen står vid köksfönstret har det slutat snöa.

Berättelsen är fylld av underfundiga formuleringar och brott mot olika typer av regler.

Det kan gälla uppförandekoder eller språkliga regler som lockar till skratt och funderingar. Per Gustavssons bilder domineras av isblå utomhusbilder, där snön faller häftigt. Och det blåser kallt.

Dessa kontrasteras av varmare inomhusbilder i rött och orange. Samtidigt förstärker bilderna den humoristiska tonen i berättelsen genom trions rörelsemönster och ansiktsuttryck.

Och jag vet nu att ”gå upp i snömolnet” innebär att man sätter sig ner i snön, kanske på en isfläck.

Ur: Vi går upp i snömolnet, J. Holmvist & P. Gustavsson. Rabén & Sjögren 2024

Lilla Varg

Sara Stridsberg & Sara Lundberg

Natur & Kultur 2024

Lilla varg är en vemodig vintersaga av författaren

Sara Stridsberg och bildmakaren Sara Lundberg, utgiven på förlaget Natur och Kultur.

Berättelsen handlar om känslor som kan vara svåra att prata om, om sorg och om saknad. När de båda vargvännerna var tillsammans skimrade världen även vintertid. Det var roligt att leka kurragömma och åka pulka. När Lilla Varg inte är kvar längre, minns jag-berättaren den ensamme Stora Varg hur det var i fjol, när Lilla Varg var med:

Då ropade alla på oss.

Du gick intill mig och pratade om snön.

I ensamheten tänker Stora Varg på hur tryggt det känns med en vän eller ett syskon som vad som än händer alltid går vid ens sida och bara finns där i närheten. Och hur blir det när vännen försvinner och vardagen förändras, när man blivit ensam kvar. Boken formar sig så till en vemodig vintersaga om saknad och minnen.

Text och bild interagerar och Lundbergs uttrycksfulla illustrationer tillför ytterligare dimensioner till Stridsbergs text. Pärmens insida med de kala trädstammarna, den gamla snön, de tomma gungorna berättar om en markernas ödslighet. Nästa uppslag med titelsidan är vit med röda nypon på kala taggiga kvistar där en röd luva har fastnat. När berättelsen förtäljer om kurragömmaleken, där Stora varg förtvivlat länge försöker hitta Lilla varg, berättar Lundbergs bilder att Lilla Varg hela tiden befinner sig i närheten. Lilla varg känns igen på sin röda toppluva. Läsaren har svårt att avgöra om vargarna är syskon eller vänner. Det spelar egentligen inte någon roll. Läsaren/lyssnaren får välja själv. Det är känslorna som bearbetas som står i förgrunden. Att minnas och uppleva minnena på nytt är ett sätt att bearbeta saknaden och komma till insikt att just i minnena finns möjligheten att acceptera sorgen.

Ur: Lilla Varg, S. Stridsberg & S. Lundberg. Natur & Kultur 2024

Ur: Lilla Varg, S. Stridsberg & S. Lundberg. Natur & Kultur 2024

Lilla Piratförlaget har under hösten publicerat den tredje delen om igelkotten Jefferson av 2021 års Alma-pristagare (Astrid Lindgren Memorial Award) Jean–Claude Mourlevat.

De två tidigare titlarna i serien heter Jefferson, och Jefferson gör sitt bästa.

Den första delen Jefferson finns upptagen i den nyligen introducerade läslistan för mellanstadiet från Skolverket.

Det är berättelser som utstrålar ömhet och medmänsklighet. Den tredje delen utgör på den punkten inget undantag. Ömheten riktar sig till både djur och människor. Det kan vara djur eller människor med funktionshinder, men lika gärna blyga eller klumpiga levande varelser som framhävs. Alla är bra på något och alla är lika mycket värda.

Denna tredje del, Jefferson tar täten, utspelar sig vintertid i djurens värld under det att den andra världen, människornas värld, gränsar till djurens. Jefferson har ansökt om ett stipendium för en vistelse i människornas värld för att studera. Dessförinnan ska han njuta av julledighet från sina studier tillsammans med sin vän grisen Gilbert. Det snöar och Jefferson spänner på sig skidorna och skidar iväg till vännen. Det snöar ymnigt. Plogbilen lämnar en stor hög snö precis vid Gilberts garageuppfart. Upp ur snöhögen sticker en svart stöveln.

Det visar sig att det är fotografen och vännen Emile som ligger medvetslös i snöhögen. När han kvicknar till på sjukhuset och minnet återkommer inser han att hans kamera är borta. Äventyret har bara börjat. Och det är inget vanligt äventyr. Det är människor som dumpar farligt avfall på ett avspärrat område i djurens värld. Och i djurens värld verkar allting kunna hända. Tid och rum upplöses på något sätt. Allvaret blandas med humor i denna djursaga där spänningen hålls vid liv ända till slutet. Och det som gömts i snö försvinner som bekant inte.

Jefferson tar täten

Jean-Claude Mourlevat

Lilla Piratförlaget 2024

Ur: Serpentiner stjärnor och snö, Filippa Hella. Litorale 2024

Serpentiner, stjärnor och snö

Filippa Hella

Litorale 2024

Serpentiner, stjärnor och snö

Finstämt känslofyrverkeri

Elin Okodugha

Filippa Hella är författare och illustratör. Serpentiner, stjärnor och snö är hennes andra barnbok. Bland hennes tidigare produktion finns bland annat pekboken Färgbad, allåldersboken ABC i Borgå och Ville Vallgren och grisvännen, en bilderbok med konsthistorisk inriktning. Diktboken Jag lindar mitt hjärta utsågs till en av årets vackraste böcker 2022. 2019 tilldelades hon Stella Parlands pris. Filippa Hella leder även bildoch ordverkstäder för barn och färgbad för bebisar, hon bor i Borgå.

Omslaget på Serpentiner, stjärnor och snö är som en inbjudan. Till fest och till äventyr under vinterhimlens glittrande stjärnor, men mest av allt till känslor och gemenskap. Detta är en tilllåtande berättelse där dom där sakerna som är svåra att sätta fingret på får den plats de förtjänar. Längtan, magpirr, stjärnhimlens oändlighet och snöns alla färger och texturer.

Berättelsen börjar med förberedelser. Klä sig fin i strumpyxor, klänning och sandaler. Hella räds inte det poetiska, att gå rakt på känslan utan omvägen via förklaring och förtydligande.

Att få hjälp på med stumpyxorna innan ett kalas. Ett hopp som blir till en flygfärd med hjälp av starka armar, trygga händer. I stunden finns bara benen i stumpbyxorna, händerna, luften, det fria. En ljusblå flygtur bland rosa moln.

Sammetsklänningen ¨mjuk som en hamster¨, det hårdblanka guldhjärtat, så fint att det är omöjligt att inte stoppa i munnen, testa med tänderna.

Röda sandaler och koncentrationen när man tar på sig dem alldeles själv.

Allvaret, upprymdheten, det mjuka, det hårda, det fria och sandalremmarna som omsorgsfullt knäpps om foten.

Förberedelserna ges det utrymme de förtjänar, ett kapitel i sig, fullt av allt som ryms i förväntan.

Vi vänder blad till tårta, ljus, höga glas med sugrör. Varmt gult av glädje. Texten ägnas helt åt känslan att dricka läsk. Läsaren dyker in mitt i kalaset, med kittlande bubblor på tungan. Konturer blir tydligare, färgerna starkare, serpentiner och ballonger kommer flygande. Allt på en gång, ett klimax. Sedan landar vi. Huvudpersonen omgiven av ett blått lugn. Festen är slut men kalaskänslan följer med som en röd ballong i släptåg, på väg mot nästa äventyr. Kläderna väntar på golvet, som en inbjudan att krypa in, fylla dom med liv och ge sig ut. Mattan visar vägen, bestämt, rakt över uppslaget, färgglad mot den blå bakgrunden. Vi stannar upp mellan inne och ute. Gult inneljus mot blåvit snö. Sekunden på tröskeln, innan steget in i vinterkvällen.

Nästa steg, från trappen, och nästa till sanden, över stenen, förbi gungan mot ¨granfamiljen¨ som väntar hand i hand, lika blå som kvällshimlen. Vintern är huvudperson här, människorna utanför bilden, inte mer än betraktare. Himlen mörknar, kylan biter till och huvudpersonen finns i centrum igen. Knallröda dockkinder och nästipp. Sedan bara himlen, som har blivit mörk och full av stjärnor. Ett helt uppslag tittar vi uppåt, in i dess oändlighet.

Vi vänder blicken ner mot jorden igen, mot huvudpersonen som står där, under himlen. Ensam på snön. En röd vante sträcker sig mot stjärnorna som på samma gång är överallt och för långt bort. Fötterna små, bleka, flyktiga, som snöfläckar.

Sedan är dom tillsammans. En förälder håller om, lyfter upp, befriar och förankrar på samma gång. Stjärnan kommer lite närmare och granfamiljen bleknar bort i hörnet. Himlens blå färg djupnar. Plötsligt, röd vante mot blekgult ljus, mjuk ull mot skarpa stjärnpiggar. Inte hålla fast, hålla kvar, bara röra en stund.

Inget annat finns, inga stjärnor, granar, ljus eller snö. Bara armen och vanten och stjärnan mot mörkblå oändlighet. Ett ögonblick av vinterhimmelsmagi.

Tillbaka ner på marken. Till livet. Spår i snön. Stora, små, som ett mönster. Dom vi känner till och dom andra, okända, en del av samma väv. Ännu längre ner. Händer i snön, röda vantar som gräver tillsammans. Nu är det allt: snön och vantarna, mitt emot, tillsammans. Och så det otänkbara: blommor under snön, gröna blad. Som en skatt. Titta, beundra, förundras. Färgerna djupnar och blir varmare när barnet och föräldern delar upplevelsen. Blomman är deras upptäckt, en födelsedagspresent. Livet och glädjen lyser från röda kinder och vantar.

Stjärnhimlen är början och slutet, sveper in berättelsen i vinternatt, som en omfamning. Illustrationerna växlar mellan hela människan, bara en del eller ingen alls. Fokuset är på känslan, inte personerna. Huvudpersonens fysiska närvaro är inte nödvändig för att föra berättelsen framåt. Det är ljust och fritt, miljön är kalla pasteller där knallröda vantar och kinder bryter av med värme, närhet och samhörighet. Ett poetisk, sensorisk, barnperspektiv, utan förklaringar tillämpas konsekvent. Vinterfärgerna är perfekta i sina bleka, kalla skiftningar. Varje uppslag en känsla som upplöses för att ersättas av nästa, eller smälter som snö, blir flytande och rörligt för att sedan ta ny form.

Ur: Serpentiner stjärnor och snö, Filippa Hella. Litorale 2024

Ur: Grävmaskin, A. Eriksson, S. Ruder & E. Hägg. Opal 2024

Pollys verkstad: Grävmaskin

Anja Eriksson, Sara Ruder & Elin Hägg

Opal 2024

Sofia Sköld

PStor fantasi rymmer stor maskinverkstad

ollys verkstad är en bok utgiven av Opal förlag, skriven av Elin Hägg, Anja Eriksson och Sara Ruder. Elin Hägg har även skapat illustrationerna till boken. Hon har tidigare skrivit bland annat följande barnböcker: Dömda kvinnor, Tut, tut, Tage och Jag vill inte fira jul. Elin Hägg illustrerar även åt andra författare såsom exempelvis Charlotte Cederlund (Tomtens magiska verkstad). Sara Ruder debuterar som författare med denna bok. Anja Eriksson har tidigare skrivit med andra författare, såsom pysselböcker ihop med Sven Nordqvist. Pollys verkstad är författarnas första gemensamma bok och den gavs ut den 2 september i år.

I boken får vi följa med Polly Grip till hennes fantasi-stora verkstad och se hur hon tar emot dagens kund för att hjälpa honom fixa en grävmaskin vars sticka har gått sönder.

Med hjälp av en noggrann undersökning, skiftnyckel, handslägga och en gnutta smörjolja, samt en ny bult och lite god saft som avslutning, gör Polly klart jobbet på nolltid och kunden blir nöjd.

Illustrationerna är härligt fantasifulla och lekfulla.

Som läsare förstår man efter ett tag att verkstaden i boken i själva verket nog kanske är ett “fantasibygge” och att grävmaskinen är en leksak men som med hjälp av kreativitetens gränslösa krafter blir till en fullstor grävmaskin.

Men man får klura en stund kring hur allt förhåller sig. För är verkligen grävmaskinen som kunden kommer med samma grävmaskin som han sedan orkar bära på?

Och hur stor verkstad har Polly egentligen? Dessa frågeställningar, och fler, kan säkert dyka upp vid läsningen och ge upphov till skojiga diskussioner vuxna och barn emellan.

Det här är en lättläst bok lämpad för högläsning, passande för den allra yngsta målgruppen läsare mellan noll till tre år.

I slutet och början av boken finns även fakta om grävmaskinens olika delar för den vetgirige läsaren som vill lära sig fler ord på grävmaskinens olika beståndsdelar.

Redan i mars 2025 kan vi se fram emot en ny bok i serien om Pollys verkstad. I den kommer Pollyatt öppna sin verkstad för att ta sig an en dumpers problem.

Hur flaxar fågeln?

Brijdeep Kaur

Ett mästarmöte mellan Katarina Kieri och Stina Wirsén! är Hur flaxar fågeln? – en bilderbok där dikten och bilderna samspelar för att skapa en rik och sensorisk upplevelse; boken riktar sig till de allra yngsta barnen och är en perfekt introduktion till både natur och språk på ett enkelt och fantasifullt sätt.

Boken tar upp fågelns rörelser genom frågan: “Hur flaxar fågeln?” och låter barnen följa med i en lekfull undersökning av hur olika djur rör sig och lever. Varje uppslag bjuder på korta, rytmiska meningar och öppna frågor som väcker barnets nyfikenhet och inbjuder till interaktion. Språket är enkelt men lyriskt och förmedlar en känsla av frihet och rörelse.

Genom att använda ljud och rörelser som bärande element blir boken mycket mer än bara en visuell resa. Det är en interaktiv upplevelse där barnet får chansen att både härma ljuden och utforska rörelserna: hur hunden låter, biets surrande, och tågets tutande.

Denna koppling mellan text och handling gör boken till ett verktyg för språkutveckling och tidig motorisk stimulans.

Stina Wirséns karaktäristiska, mjuka illustrationer är enkla men uttrycksfulla. Med hjälp av tydliga linjer och sparsmakade färger skapar hon bilder som både fördjupar och kompletterar texten.

Djurens rörelser skildras levande, och illustrationerna erbjuder mycket för barn att upptäcka och peka på.

Wirséns bilder tillför också en känsla av dynamik och rytm, där fågeln och andra djur verkar nästan dansa över sidorna. Det visuella samspelet mellan text och bild är starkt och engagerar barnet på ett sätt som stimulerar fantasin.

En sann poesiskatt för de yngsta! Med sitt enkla, rytmiska språk och sina ljudrika beskrivningar blir boken en perfekt ingång till både poesi och lek för små barn. Här får de inte bara lyssna, utan också delta aktivt genom att härma djurens rörelser och ljud.

Det är inte bara en bok som kan läsas, utan en bok som kan upplevas – där barnet tillsammans med sina föräldrar eller högläsare, bjuds att aktivt delta och att bli en del av berättelsen genom att imitera vad som sker på sidorna. Denna typ av interaktiv poesi är perfekt för barn mellan 0–2 år, som ännu inte har ett fullt utvecklat språk men som genom kroppsliga rörelser och enkla ljud börjar förstå och delta i kommunikationen.

Hur flaxar fågeln är ett första steg in i poesins värld, där språket är musikaliskt, rörelsen är naturlig och där varje läsning kan bli en ny och spännande upplevelse. Det är poesi i dess mest grundläggande form – fylld av ljud, rörelse och lek – och en fantastisk bok att dela med de allra minsta.

Hur flaxxar fågeln? Katarina Kieri & Stina Wirsén

Lilla Piratförlaget2024

Ur: Hur flaxxar fågeln? K. Kieri & S. Wirsén. Lilla Piratförlaget 2024

Ur: Följa John , P. Lindenbaum. Lilla Piratförlaget 2024

Följa John

Sara Lindalen

Vi möter en pojke som är sjuk och hemma utan sina vuxna, men han är inte ensam, han har John vid sin sida. Omslaget och titeln berättar vem det är som kommer att leda och vem som kommer att följa. Vi får hänga med på en vindlande resa genom stad och lägenhetshus.

När Pija skriver och illustrerar så samspelar text och bild på ett för henne så karakteristiskt sätt och stämningarna ändras ihop med färgernas skiftningar. Just hennes sätt att använda färg har alltid fascinerat mig och jag känner mig som hemma på något vis i hennes böcker så även i denna.

Vissa uppslag präglas av färger där hon lyckas få fram en känsla av kyla, medan andra verkligen får en att känna sig varm. Det är illustrationer som verkligen gör texten levande. Att vara hemma och sjuk är en speciell känsla och jag känner redan på första sidan att det finns en oro som snabbt ändras till äventyrslystnad.

Tankarna för mig till Karlsson på taket som lockade med sig Lillebror på spännande upptåg. Det är alltid fint att ha en John även om de kanske ställer till det lite ibland och det känns verkligen som att John, är på riktigt. Jag vill tro det i alla fall för vi vuxna tenderar att inte tro på sådant längre och det tycker jag är synd.

Följa John

Pija Lindenbaum

Lilla Piratförlaget 2024

Vi borde också fantisera mera och hur väcker man fantasin på bästa vis? Jo genom litteraturen.

Nå, vi följer väl med John och pojken.

Pija lyckas verkligen med att teckna John som en kavat liten typ som med gott självförtroende leder pojken nerför trappen och till olika ställen där de kanske inte borde vara.

Första stoppet är i tobaksaffären där John tar för sig och blir utslängd sedan går de vidare och stöter på olika människor på sin väg genom staden. Som läsare känns det som om man smyger efter dem, följer dem lite på avstånd.

Jag gillar verkligen uppslaget där de går ner i avloppsrören och när jag läste boken ihop med mina barnbarn så blir de förtjusta i det också eftersom allt blir lite upp o ner på.

Att hon också använder hela uppslag för en bild tycker jag är så vackert och jag tycker om att få vända på boken för att få känslan av höjd när de åker hiss och när de klättrar i träd.

I Pijas bildvärldar är det barnen som leder oss och vi får följa med, vi är i barnens värld och det är en värld som vi vuxna ofta bara hastar förbi utan att tänka på detaljer. Detaljer som ofta barn lägger märke till. Om vi vuxna bara följer efter barnen mer så kan vi själva upptäcka dessa detaljer och kanske stanna till en stund.

Vi stressar för mycket och är inte närvarande, det är då vi går miste om mycket.

Som en elev uttryckte det ”ni vuxna håller ju bara på och betalar räkningar och sådant, ni har glömt bort att drömma” Ja det kanske ligger något i det. Vi behöver kanske göra mer tid för drömmar och fantasi i våra liv.

Det finns också en glimt i ögat och en lekfullhet som jag tycker att Pija alltid lyckas med i sina böcker, det finns ingen sensmoral utan lust, fantasi och starka viktiga känslor i ett ljuvligt virrvarr.

Hela berättelsen visar hur man kan se saker ur ett annat perspektiv om man bara låter sig ledas för en stund. Den visar också att man kan ge sig ut på äventyr men ändå landa i tryggheten där hemma med familjen som är kärleksfull men kanske lite annorlunda, det är precis som det kan vara i sagans värld.

Ur: Följa John, P. Lindenbaum. Lilla Piratförlaget 2024

Det är okej

Det är Okej är den kinesiska illustratören Ye Guos, första bilderbok på svenska (i översättning av Sara Ruder och utgiven på Lilla Piratför laget). Ye Guo är numera verksam och bosatt i Storbritannien. Jag läser titeln och tänker att meningen ”Det är okej” implicerar ett både accepterande, lugnande och intygande uttalande. Kan fungera både som imperativ och interjektion faktiskt. På bokens omslag ses en vit get, i blå basker och väst, fika i en park i sällskap av en mindre långörad kanin med scarves.

De tycks vara tecknade med tunna svarta tuschlinjer, och man riktigt känner den vassa pennspetsen snabbt och spretigt dra upp figurer och detaljer.

De dricker kaffe och deras blickar möts i samförstånd – det är tydligt att de känner varandra väl och utgör en enhet.

Men berättelsen och vägen till fördjupad vänskap mellan dessa två olika figurer, eller faktiskt arter, börjar inte här. Först får vi träffa Get i hens rymliga kök, kanske i en stadslägenhet, spartanskt inrett och med vardagsföremål/specerivaror (framförallt konserver) utspridda (à la Eva Lindström). Visst säger det lite om Gets personligt? Jag lägger märke till att Gul nu blandar olika tekniker i sitt bildberättande: blyertsteckning, foton/urklipp, tuschpennor och kritor blandas och har kanske monterats digitalt.

Vi får i text veta att Get dricker kaffe utan socker och äter konserverat gräs varje frukost.

Susanne Sandström

Denna morgon är gräset slut så ett besök till affären är av nöd. Och väl där stöter Get på Kanin vid hyllan för konserverat gräs.

Det visar sig att de gillar samma sort, och snart ska de upptäcka att de har fler saker de gillar samma och bli vänner för livet. Smakpreferenser är en sån sak som förenar, Easy-peasy. Njae, ganska snart i en relation av vilket slag som helst, inses det att den andre ju faktiskt inte är en exakt kopia av en själv, att vi är olika, tycker om olika och kanske till och med har brister, svagheter som skaver mot det egna tyckandet.

Kanin föredrar mycket socker i sitt kaffe, alltför mycket menar Get – ”Men det är okej, eftersom de gillar att dricka kaffe tillsammans”.

Den som, och det här kan vara den sensmoral som ges till barnläsaren, inser att det är så landet/världen ligger, att det är helt okej att vi är olika, och att delad glädje faktiskt på riktigt är dubbel glädje, har mest att vinna.

Du får vara som du är, och jag får jag vara som jag är och det har vi båda att vinna på: sällskap, gemenskap, trygghet och utforskande/äventyra ett liv tillsammans bland mycket annat.

Lägg där till att sann vänskap handlar om att komplettera varandra i nöd och lust, att finnas där för varandra med empati och stöttande. När Kanin känner sig vilse, leder Get vägen. När Get förlorar kontrollen, visar Kanin att det inte är så farligt – det går alltid fler tåg! Det mesta löser sig. En stor del av livet handlar om att vara tillsammans med andra, och att vi får justera och anpassa oss efter varandras behov för det blir bättre och vänligare då.

När stora Get inte kommer in i öppningen till Kanins underjordiska kollektivbo, är det okej för det går ju precis lika bra att ha picknick ute.

Ye Guos fabelvärld befolkas av en mängd olika djurtyper som vi alla kan känna igen, och känna igen oss i.

Runt Get och Kanin finns miljöer att upptäcka: staden, affären, parken, landet, skogen. Och överallt utspridda detaljer, grejer som säger sånt som: vad gillas (mat, kläder, färger), vad används, vilken årstid, tid och inträffade händelser.

Ja helt enkelt finns det mycket att utforska, upp-

täcka och prata om på Guos uppslag. Jag kan inte låta bli att uppmärksamma hur deras blickar växlas och möts, de ständiga blickarna av närvaro och samförstånd mellan Get och Kanin. De utgör det finaste kittet, och löper som en förenande tråd genom berättelsen.

Guo bildkompononerar och tecknar på ett sätt som jag finner ha vissa likheter med vår svenska mästare i att bildberätta subtilt – Eva Lindström. Här finns även likheter med paret (Lasses) Sandbergs tidiga collageteknik. Eller med Emma Adbåge... Med det sagt tänker jag att flera andra

Ur: Det är okej, Ye Guo. Opal 2024

samtida illustratörer skulle kunna räknas upp och jag funderar på om samtidens reellt internationella bilderboksmakeri, där allas verk/stilar/ konstnärliga uttryck (även äldre tiders) är lättåtkomliga och ofta synliga (i diverse media) och där konstnärliga utbildningar i olika länder också är det, medverkar till en allt större likhet bilderboksmakare emellan?

Handlar det då om inspiration och hommage eller epigonism? Tillåter marknaden sann konstnärlig olikhet? Jag ser fram emot att följa Ye Guos fortsatta individuella resa som bilderboksmakare.

En hyllning till mångfald & vardagens detaljer

Hien Ekeroth

Ibilderboken Året tar författarna Jonas Tjäder och Maja Knochenhauer med läsarna på en visuell och emotionell resa genom årets tolv månader. Med en stil som påminner om PieterBruegel, är varje sida i boken fylld med detaljer som fångar både den stora världen och de små, betydelsefulla ögonblicken som formar vardagen. Texten är poetisk och fångar det vackra i det enkla.

Året, som riktar sig till barn i åldrarna 3-6 år, är en fristående uppföljare till den populära Bokstavshusen. Här får vi följa stadens invånare genom vardagens glädje och utmaningar, från vårens grönska och sommarens lekfullhet till höstens sprakande färger och vinterns lugn. Tjuvarna som jagar konstnärens alster är en återkommande tråd som ger en extra dimension till berättelsen.

Bokens stora styrka är dess förmåga att spegla mångfalden i dagens samhälle. Här finns olika familjekonstellationer, generationer, bakgrunder och olika kulturella högtider representerade. Den mänskliga mångfalden skildras på ett naturligt och inkluderande sätt, vilket gör att barn lätt kan känna igen sig själva och sina vänner i bokens värld. Detta bidrar till att barn får en bredare

förståelse för olika traditioner och kulturer, vilket är både lärorikt och berikande.

Illustrationerna är inte bara estetiskt tilltalande utan också pedagogiska. De visar hur livet förändras med årstiderna och erbjuder en rik källa till samtal mellan föräldrar och barn. Varje uppslag är som ett tittskåp där man kan se in i människors hem och följa deras dagliga liv, vilket gör boken både engagerande och lärorik. De många små fina detaljerna i illustrationerna, som små djur som gömmer sig eller roliga händelser i bakgrunden, gör att varje genomläsning bjuder på nya upptäckter.

En av bokens mest berörande aspekter är hur den lyfter fram gemenskap och mångfald. Jonas Tjäder och Maja Knochenhauer har med varsam hand skapat en berättelse där alla har en plats och där olikheter är något vackert och självklart. Det är en bok som uppmuntrar till nyfikenhet, respekt och uppskattning för det som gör oss olika och lika.

Året är både en visuell fest och en pedagogisk skatt. Det är en bok att samlas kring –perfekt för högläsning. Den bjuder in till samtal om årstidernas skiftningar, vardagslivets små glädjeämnen och hur vi kan hitta gemenskap i våra olikheter. Med sin kombination av poetisk text och färgrika illustrationer är det en bok som både inspirerar och berör.

Boken Året av Jonas Tjäder och Maja Knochenhauer är en varm, detaljrik och inkluderande skildring av årets gång. Med sitt vackra budskap om mångfald och gemenskap samt illustrationer fyllda av liv och detaljer är detta en bok som fångar både fantasi och verklighet. En bok att läsa, utforska och älska året runt.

Hej! Nu börjar ÅRET!

Det här är vår katt Miso. Kan du hitta henne i årets alla månader?

Jag jobbar med en staty till stadens torg! Hoppas att jag hinner klart till invigningen i sommar ...

Spana in fönstren i vår skola!

Ho ho ho!

Vad är det som har landat på mitt huvud?

Ur: Året, J.Tjäder & M. Knochenhauer. Opal 2024

Finns det några snälla barn här?

Året

Jonas Tjäder & Maja Knochenhauer Opal 2024

Undrar vad jag ska vara på Lucia ...

Kan du se i vilken månad vi

Ingen rast, ingen ro! Folk blir så hungriga vid alla högtidsdagar!

Ur: Året , J.Tjäder & M. Knochenhauer. Opal 2024

DECEMBER

Så kommer då december när vintern står på glänt, med ljusstakar och stjärnor, lucia och advent

Några frar Chanukka, andra frar jul, vissa frar ingenting men skrattar och har kul Och se på stora torget! Där doftar det av gran! Och glög, kanel och safran, must och marsipan!

Tolv månader till ända och vet du vad jag vet? Ett år kan kännas hastigt och som en evighet

Det är ett ffgt påhitt som gör så vi förstår hur allting rör sig framåt, hur tiden går och går

Så hejdå kära året, ses aldrig mer igen! Ett nytt är här imorgon, allt börjar om min vän!

Ur: Döingarnas dag, J. Björnstierna. Bonnier Carlsen 2024

Döingarnas dag

Jonna Björnstierna Bonnier Carlsen 2024

Ruskig elva –perfekt för

Sofia Sköld

Jonna Björnstierna är en prisbelönt illustratör och barnboksförfattare, uppvuxen i Norrköping och född i Eskilstuna. Tidigare har hon bland annat skapat illustrationer till serien Den magiska djuraffären skriven av Lin Hallberg och har också skapat både text och bild till sin egen serie: Den underbara familjen kanin. Nu är hon aktuell med en ny bok i serien om denna kaninfamilj som heter Döingarnas dag. Totalt finns numera elva titlar i serien som ges ut av Bonnier Carlsen.

Döingarnas dag släpptes i handeln den 1 oktober. I denna mysrysliga bok ska lillebror Kanin för första gången få åka själv till “Döskalledalen” för att fira ”Döingarnas dag”, en dag då alla de boende i Sagoskogen besöker sina döda släktingars gravar. Borgmästaren har förberett och tänkt på allt: kött är beställt till varulvarna, blod till vampyrerna och hjärnor till zombiesarna. Med alla ”otäckingar” mätta ska allt kunna gå som planerat och de levande få fira i fred. Det blir dock inte riktigt som Borgmästaren

planerat, för Lillebror Kanin som vill få känna sig stor och cool gör nästan vad som helst för att få chans att vara med i ”Coola gänget”. Något som riskerar få minst sagt ödesdigra konsekvenser…

Detta är en bok för högläsning och den tål att läsas många gånger. Målgrupperna är enligt Bonnier Carlsens egen information främst förskolebarn och elever på lågstadiet.

Illustrationerna är utförda med stor detaljrikedom och den svarta humorn i boken lättar upp en annars läskigt ryslig bok, med skyltar som ”Inte bakelser… inte spöken… utan Spökelser” och “Jag äter jättegärna Gertrudes jättehjärnor”.

Ett av bokens underliggande teman är, tolkar jag det som, att vilja få känna sig stor och höra till de coola barnen. Gärna de allra tuffaste och coolaste. Det är något jag tror kan skapa igenkänning hos många; för vi har nog alla varit där och suktat efter en plats bland de coola kidsen. Men det finns en viktig sensmoral kopplad till detta i berättelsen: att Lillebror Kanin kommer till insikt och bestämmer sig för att våga stå upp för det han själv tror på, och gå sin egen väg. Och på så vis bana väg för andra att också våga.

Gräver man vidare i tematiken kan man även se exempel på hur grupptryck kan få personer att gå över sina egna gränser för vad som är rätt och fel. Just det skulle kunna ge upphov till intressanta diskussioner om boken just används som högläsning i grupp och innehållet diskuteras i samband med läsningen.

Även frågeställningar kring vad som utgör en riktig vän och hur man ska vara som kompis kan diskuteras med utgångspunkt i boken. Inte minst är det också intressant att kunna diskutera i grupp hur Lillebror Kanin med hjälp av sitt mod kunde vända något som tidigare hade ansetts ”töntigt” till något som istället anses coolt och nyskapande.

Regnmakaren

Maria Jourdanis

Pojken Baran och hans mamma har måst lämna pappan och hemlandet på grund av kriget.

Varje dag frågar Baran när pappa kommer och varje dag svarar mamma snart. Men väntan är svår. I ett helt nytt land med ett obegripligt språk saknar han sin pappa väldigt mycket.

Baran, vars namn betyder regn, vill drömma om sin pappa varje natt. Det är tungt att se andra barn som blir hämtade av sina pappor varje dag. .Men så en dag när Baran ställer sin vanliga fråga blir svaret äntligen IDAG!

De tar på sig sina finkläder och köper blommor innan de beger sig till flygplatsen för att möta pappa.

Återföreningen är härlig och äntligen har även Baran en pappa som kan följa honom till och hämta honom från förskolan!

Bilderna är så vackra och genomarbetade. De täcker hela uppslag och drar in oss läsare i händelserna. Det är fullt med vardagsobjekt och detaljer som gör att man verkligen känner sig hemma i berättelsen. Bilden där de flyger till Sverige och planet är format som en fågel är helt fantastisk. Den regnvåta lekplatsen är så levande att man nästan känner hur man blir blöt om fötterna av det täta regnet.

Det här är en mycket vacker och insiktsfull berättelse om krig och separation. Alla barn har ju tyvärr inte samma tur som Baran som får återse sin pappa. Krig är dumt och slår hårt mot barn och kvinnor i hela världen.

Ur: Regnmakaren, Z. Adami & I. Bäcklund Dakhil. NoK 2024

Regnmakaren

Zanyar Adami & Ishtar Bäcklund Dakhil Natur & Kultur 2024

Ur: När jag blir stor , M. Nilsson Thore. Bonnier Carlsen 2024

När jag blir stor

Maria Nilsson Thore Bonnier Carlsen 2024

När jag blir stor

Jenny Kvick-Sandberg

Maria Nilsson Thores senaste bilderbok När jag blir stor är en lek med perspektiv som samtidigt tar barns känslor på allvar.

“När blir jag stor? När blir jag stor? Jag är så liten! När blir jag stor?”

Ett barn sitter under en stol med missnöjd min. Blicken är fäst uppåt mot två vuxna som verkar vara inne i ett djupt samtal. Barnet är bortvalt och hens enda sällskap är en lika uttråkad hund. Frustrationen över att vara liten är stor och läsaren tas med på en berättelse där denna känsla är det centrala.

Att kunna men inte få skära gurka med vass kniv, klättra högt men inte nå, att inte våga fast man kan, att inte känna sig förstådd eller lyssnad på. Barnets perspektiv är det dominerande och Nilsson Thore fångar skickligt barnets värld och känslor. De vuxna i berättelsen skildras i halvfigur, med nedre delen av kroppen och det bidrar till att de vuxna upplevs som ännu mer svårtillgängliga.

“Jag pratar så klokt, men jag hörs inte”

Barnet ritar glatt en massa teckningar men det enda vi ser av barnets vuxna är ett par ben. Det verkar vara dags att laga middag. Något annat är viktigare. Men så händer något.

Barnet blir stor! Jättestor! Som en jätte vandrar barnet över sidorna. Hen blir lyssnad på, hen blir modig och kompetent. Hen är större än träden och störst i världen. Men det handlar inte bara om att få göra saker. Barnet får också vara stor i sina känslor. Det handlar nämligen lika mycket om att få uttrycka vad man känner och ta plats. Det finns dock en sak som är negativt med att vara en jätte. Glassarna blir pyttesmå. Så slungas vi läsare tillbaka till barnet under stolen. Fast allting är inte riktigt som det var. Barnet har gosat in sig i hundens päls och äter en glass. De vuxna är lutade ner mot barnet och en trygg hand vilar på hens huvud. Kontakt, äntligen.

Jag uppskattar Maria Nilsson Thores böcker jättemycket. Hon gör fantastiska illustrationer med mysiga interiörer och roliga figurer. Berättelserna är ofta finurliga. Jag underhålls av vardagsdramatiken i Alla tre-böckerna och jag räknar gärna med filurerna Knorr och Koko. Allra starkast tycker jag att hon är när hon skildrar det som skaver. Som när Pricken i Petras prick ger sig ut på äventyr, längtan efter sällskap i Bus och Frö på varsin ö och tristessen Treo känner i Treo, Enis och en till. I När jag blir stor är det mycket som skaver men perspektivskiftningen är i sig ett äventyr och det är också bubblande härligt att vara stor.

På kvällen tar jag fram boken igen och läser tillsammans med mina barn. Vi har nog inte samma tolkning men vi alla verkar uppskatta boken. Dessutom får jag en viktigt påminnelse om hur det är att vara liten och hur viktigt det då är att också få vara stor.

Jenny boktipsar på @hejaboken.

En märklig mamma

Jojos mamma har en stressig dag på jobbet när de ringer från skolan och säger att han är sjuk och behöver gå hem tidigare. Mamman ringer mormor som får rycka in och hjälpa till.

Det är bara det att hon kanske slår fel nummer, för istället för mamma eller mormor kliver en främmande kvinna in och tar hand om Jojo. Vem är denna kvinna som omgärdas av moln?

Finns hon på riktigt?

Jojo blir i alla fall omhändertagen och när mamma kommer hem är bara molnen kvar som spår efter den märkliga mamman.

Innan Baek He-Na debuterade som barnboksförfattare för tjugo år sedan hade hon arbetat med animerad film för barn. Hon har också en examen i pedagogik. Det märks i hennes böcker, som har ett filmiskt anslag, nästan som att man kan känna karaktärerna röra sig och prata. 2020 uppmärksammades den sydkoreanska författaren i Sverige genom ALMA-priset. Där, och i många andra sammanhang, beskrivs hon inte bara som författare, utan främst som bilderbokskonstnär. Liksom hennes tidigare böcker Molnbullar, En fé på badhuset och Magiska godiskulor, bärs boken Den märkliga mamman framförallt av de unika illustrationerna.

Heenas teknik är att skapa karaktärer och miljöer i lera för att sedan fotografera med en speciell ljussättning som sätter stämningen. Hennes sagovärldar rör sig strax intill verkligheten, men ofta med surrealistiska eller magiska inslag. Tematiken ligger också nära vardagen. I den svenska vintern känns, för föräldrar, VAB alltför realistiskt, liksom den svåra balansen mellan arbete och familjeliv. Men boken berör fler frågor än så.

Ur: En märklig mamma, Baek Heena. Trasten 2024

Baharan Kazemi

En märklig mamma

Baek Heena Trasten 2024

Hur tar man egentligen bäst hand om ett sjukt barn? Vad är god omsorgsförmåga?

”Är jag en mamma?” frågar sig den märkliga mamman medan hon flyger hem till Jojo.

Är hon det? Hon skapar en sol av ett stekt ägg som Jojo kan värma sig med, och av äggvitan skapar hon vita moln som gör luften lättare att andas.

Till mamma lämnar hon köket i en röra, men färdiglagad middag och sin rosa cape i hallen, kanske ifall mamman någon dag också vill prova på att bli någon annan.

Jag frågar min sjuåring om hon skulle vilja bli omhändertagen av den märkliga mamman och hon tvekar först, men säger att det skulle vara kul på villkor att jag kommer tillbaka.

Och det gör ju Jojos mamma. Den här berättelsen rymmer många dimensioner och tål att läsas flera gånger. Med relativt få ord får läsaren känna Jojos tvivel inför att bli omhändertagen av den främmande kvinna med udda utseende. Liksom fén på badhuset i en av de tidigare böckerna är kvinnan vid en första anblick skrämmande, men visar sig vara kapabel

Ur: En märklig mamma , Baek Heena. Trasten 2024

uppdraget. Läsaren ger, liksom Jojo, upp sin förvirring och försöken att förstå i kapitulation inför denna molnfés omsorger.

Det blir mysigt magiskt samtidigt som grundläggande frågor utmanas; ska man som litet barn lita på främlingar? Den märkliga mamman eller molnfén tvekar inte att ta uppdraget som mamma när hon förstår att ett sjukt barn behöver henne. Hon visar genom sin avsaknad av tvivel att ibland, om vi har tur, kan alla barn vara allas barn och vuxna som varken är mamma eller mormor kan hoppa in och vikariera.

När mamma kommer hem efter en riktig skitdag med störtregn, har Jojos feber redan gått ner och världen känns som en bättre plats.

Klara Bartilsson har utbildat sig på HDK i Göteborg och på Camberwell College of Arts i London. Hon är konstnär, illustratör och mönsterformgivare eller ”artist, illustrator and maker of krusidulls” som hon själv säger. Debuten som bilderboksmakare skedde med Expeditionen (Mirando Bok 2021), tillsammans med Tuvalisa Rangström.

Morsan är haffad (Bonnier Carlsen 2021) är hennes första bilderbok där hon är ensam upphovsman. I mars kommer Pärlan på Natur & Kultur.

Själv mötte jag hennes konst första gången på HDKs julmarknad 2016 då jag köpte ett tryck –”Jungle George” av henne. Jag tyckte redan då att hon hade något speciellt och extra. Ur:

Duns Plask Pop!

Klara Bartilsson

Bonnier Carlsen 2024

Duns Plask Pop!

Duns, Plask Pop! Något sticker opp”. Först var det mörkt, sen kom ljus och liv i form av insekter och växtlighet i Klara Bertilssons skapelseberättelse Duns, Plask Pop!.

Solens varma strålar radierar intensivt över jord och växtlighet, och mot läsaren, redan på främre pärms tapetsida och försättsblad. Här känns det ursprungligt, som om vi bevittnar en tillblivelse, en första början. Och det är tyst, så som det kan vara vid förebådande.

Strax träder en liten insektslik figur in på scenen, sopar undan växtlighet med en liten borste – förbereder scenen.

Scenen, där allting utspelar sig, formas av den enhetliga horisontlinje/marklinje som löper genom hela boken/berättelsen; som läsare befinner man sig helt nära - som om vi är som insekterna eller i liggande läge. Det ger, liksom det att alla avgörande skeenden tar plats på uppslagens högersida, berättelsen en tydlig framåtrörelse. Man manas att bläddra framåt.

Tystnaden, och den tidigare ödsligheten, bryts med ett effektivt Duns! Då en kottliknande fröboll landar i ”jordens mull”.

Ur: Duns Plask Pop!, K. Bartilsson. Bonnier Carlsen 2024

Susanne Sandström

Ett metalliskt ”Kling” och ett vått ”plask” och så är processen, förvandlingen, transformeringen igång.

Bartilssons onomatopoetiska, och poetiska, ord förstärker på alla uppslag olika tillstånd och att något händer: de bryter en tystnad, de sträcker ut ben, hissnar av glädje.

Först syns bara en luden hand – vad ska det bli?

När solen går ner och mångubben lyser upp bevittnar vi en födelse. Är det ett barn som ser dagens ljus? En blomma? Det kan var både och, som sträcker sig mot ljuset och växer, växer!

Vecklar ut sig för att bli det den är avsedd att bli. Och känner sprittande glädje över sitt eget och livet självt.

Men så på bakre pärmss tapetbild ser vi ordlöst, växten böjd, vissnad, slut.

Så är det livet, det tar ju slut men (något) börjar på nytt. Vi läser boken från början och insekten vi stötte på i början av boken röjer åter undan för att ge plats för nytt växande.

Livets kretslopp, eller en skapelseberättelse har Bertilsson skapat och samtidigt skildrar hon en dags förlopp och årstider.

Jag tänker på alla existentiella, filosofiska eller helt praktiska samtal som kan uppstå med barnläsaren. Jag tänker på alla ord som Bertilsson presenterar för barn och föräldrar att ljuda/härma och fundera på. Helheten att förundras över.

Det här är en, trots sitt lilla kvadratiska format, en storslagen bok

Ur: Duns Plask Pop!, K. Bartilsson. Bonnier Carlsen 2024

Barrbarnet

Klara Bartilsson

Natur & Kultur 2024

Barrbarnet

Världen är full av övergivna barr(barn) se bara ”öppningsscenenen” i Barrbarnet där barr flödar tapet och titelblad under det att de idoga, altruistiska myrorna samlar barr för samhällets bästa. En myra är det också som följer, och vakar över det övergivna, hemlösa barrbarnet i Bartilssons berättelse (så blir det även att leta-i-bilden för det lyssläsande barnet).

På ett plan befinner vi oss i ett barnrum som är en gammal vindpinad och sliten lekstuga där barnens leksaker och möbler ställts in tillsammans med andra årstidstypiska pinaler (en grill, ett parasoll, julgrejer). Kanske står lekstugan placerad på en förskolas utegård med staket som omgärdar platsen, gunga, lämnade leksaker och picknickbord för barn.

Omslaget visar karaktärerna som de kanske är i den ”verkligheten”: ett barns gosedjur, en insekt och en mus. Karaktärerna är ett vi, det är de som berättar.

Men vi är också på ett annat plan i en sagovärld där vi kastas rakt in i handlingen, in medias res kan man säga, för nog har något hänt innan vi träder in i handlingen och träffar på dramats högst personligt utmejslade karaktärer.

Här sitter udda typer som ser ut som om de hamnat här av en slump – Jones, en bortglömd nallebjörn, Britten, en äventyrare som kraschlandat (likt piloten i Den lille prinsen) och Micky, en mus i hemstickad kofta…och så där, i dörren står det ensamma barnet som barrar som en julgran, barrbarnet Barrbro som de senare ska namnge henne.

Ur: barrbarnet, K. Bartilsson. Natur & Kultur 2024

Bazar

Vinden viner, det är ruskväder. Vi ser att det det är så på löven som yr omkring och i de höstliga kyliga färgerna. Barnet får stanna, hon får vara med men snart blir det tydligt att hennes närvaro stör och kräver insatser, arbete, uppoffringar. Hon barrar (hon darrar) något förskräckligt.

”Här är det barrigare än i Barranquilla”.

Barrbro trycker i hörnet, hennes ögon upp spärrade, rädda. Barrbro borstas med skurborste, får en retro babyhätta och retro mormorsrutevirkat täcke från docksängen.

De andra försöker hantera allt det barriga men ”ingen orkade väl hålla på och skyffla barr hela dagarna”. Till slut exploderar känslorna och nästa morgon är Barrbro borta.

Allt återgår till det vanliga så som det var innan Barrbro stod på tröskeln och barrade. Då, som alla vet, uppstår tomrummet, saknaden efter det som har blivit den nya ordningen.

Och insikten att man kanske inte var så vänlig. Att man kanske for i väg i starka känslor och skrek något taskigt. Faktiskt skrämde bort.

Och som Jones så modigt utbrister – Vi måste hitta henne! Ett barn får inte försvinna, hur barrig hon än är.”

Gänget, likt alla gäng någonsin i barnlitteraturens, värld beger sig ut för att leta reda på den sårade, bortsprungna och föra tillbaka hem.

Barrbro sitter uppe i en hög tall och alla i gänget bedyrar Barrbro hennes särart och att de nu tycker om den, att de tycker om just henne! I kramen förvandlas Barrbro från en julgran i januari till en ny, fräsch, grön och skimrande. Barrbro stannar. Det finns plats, det finns kärlek och verktyg att hantera det som sticks och den som barrar/ darrar.

Så kan vi ju också läsa berättelsen om Barrbarnet som att den säger något om hur barn kan uppleva att bli bortlämnade, att karaktärerna kan vara barn som leker på

förskolan och att det är deras känslor och tankar i ett leka-fyra-drama som utspelar sig. Att de har hamnat här - gud vet hur. ”Här skulle hon vara, tillsammans med oss. Ingen mindes vem som hade bestämt det, men bestämt var det”. De vuxna bestämmer, men barnen/karaktärerna här är egenmäktiga agenter och hanterar sina känslor och hur de bemöter varandra. Ett sant barnperspektiv på flera nivåer, alltså. Bartilsson målar effektfullt i en ganska mörk och dov färgskala (olika mörkröda toner, grangrönt, kastanj, blåbärsblå) mot en ofta puderrosa bakgrund; kanske arbetar hon i gouache. Färgerna används genomgående på uppslagen och skapar enhetlighet. De olika djur-människorna och proportionerna på karaktärer och ”verklighetens” vardagsföremål skapar nog intresse och förundran hos barnläsaren, liksom Bartilssons humoristiska lek med orden (allitteration) och deras dubbeltydiga betydelser.

Klara Bertilsson har skrivit en samtida saga helt i HC Andersens anda: likt honom ger hon leksaker, djur och växter liv.

Andersen skrev så oändligt sorgligt om den högfärdiga, bortlängtande Granen (i novellen Granen) som ”straffas” med elden. Bartilssons barngran, som också barrar och ställer till det, möter ett annat lyckligare öde - hon är ett av de många, av en eller annan orsak, övergivna barn som räddas av att någon ser dem, älskar dem och tar hand om dem. Här påminns man ju även om Tove Janssons Ninni i Det osynliga barnet - hon som hade blivit skrämd (på fel sätt) och inte älskad, men som omfamnas och blir sedd av Muminfamiljen. I Astrid Lindgrens samling Nils Karlsson-Pyssling möter vi flera berättelser om ”barn” som blir små, barn som dras in i dockskåp, leksaker som blir levande - Klara Bartilssons Barrbarnet är samma andas barn som dessa storheters.

Ur: barrbarnet, K. Bartilsson. Natur & Kultur 2024

Ur: barrbarnet, K. Bartilsson. Natur & Kultur 2024

– Men se er för! Knuffas inte! Aj!

Ur: Theo & kajorna , K. Murray Brodin & E. Wiklund. Olssons Förlag 2024

Theo & kajorna

Sofia Sköld

Kristina Murray Brodin är aktuell med en ny bok, Theo & kajorna. Tidigare har Murray Brodin skrivit många böcker, bland andra: de om Kim & Hilma, Jordgubbstjuven, Gå och bada och Vems kropp?

Illustrationerna till Theo & kajorna är skapade av Emma Wiklund, som har skapat illustrationer till flertalet böcker, bland andra: Vems kropp?, Nora följer med till stallet och Fästingar, Alice.

Theo & kajorna handlar om ett litet barn, Theo, som en dag känner sig ensam och längtar efter kompisar att leka med. När Theo ser sig omkring får han syn på en flock kajor. Tänk vilken tur om man kunde ha så många vänner som alla kajorna! Theo bestämmer sig för att följa med dem. Högt över staden flyger de och Theo får under färden många funderingar kring livet som kaja.

Theo & kajorna

Kristina Murray Brodin & Emma Wiklund Olssons Förlag 2024

De kissar ju helt fritt där de är, utan att tänka på om de är i luften ovanför någon eller något… Så hur skulle Theo göra om han behöver på toa?

Dessutom ser Theo att kajorna äter både myggor, gammalt bröd och maskar! Ingen mat för honom direkt. Nej, han bara rynkar på näsan åt det, men följer ändå vidare med på kajornas resa genom dagen. På kvällen börjar kajorna bli trötta, och Theo likaså. Han börjar även att tröttna på kajornas tjatter och bestämmer sig till sist för att det ju faktiskt är rätt skönt, när allt kommer omkring, att bara vara för sig själv också. Och lämnar så kajorna i trädet där de vilar efter dagen.

Tematiken i boken berör till viss del vänskap men framförallt handlar den, enligt mig, om att längta bort från det man är i för stunden (i Theos fall: ensamhet) och att till sist försonas med tanken på att där man var, kanske inte var så illa trots allt. För Theo verkar inse genom berättelsen att han ibland kan behöva få vara för sig själv. Han verkar dessutom uppleva att det kan vara rätt skönt att vara för sig själv.

Och med Theo som exempel påvisas för läsarna att man kan längta till både tid för sig själv — och till tid tillsammans med andra.

Det är ok att längta till att vara tillsammans. Och det är lika okej att längta efter tid för sig själv. Boken är en bilderbok anpassad för högläsning, utkommer i handeln lagom till jul år 2024, och är skriven för målgruppen 0-3 år.

Vi är regngudar

”Att dom inte förstår, vi kommer bli blöta ändå!”

Det är med de orden som bilderboken

Vi är regngudar, skriven av Emma Virke och illustrerad av Ida Björs, verkligen tar fart. Janni och berättarrösten har nämligen förstått någonting som mammorna och papporna uppenbarligen inte begriper. De kan ju hålla på bäst de vill med sina jackor och byxor och stövlar i galon och i för små storlekar, men INGENTING kommer att kunna stoppa barnen från att bli blöta av regnet när de går ut. Inte när man är racerbilar, paddor, sälar, vattenhundar eller vattenbuffalos. Och framför allt inte när man är regngudar.

Vi är regngudar är Emma Virke och Ida Björs andra gemensamma bok, en fartfylld, stormig, vild och absolut underbar berättelse om två barns ostoppbara och ohämmade lek. Emma Virkes text flödar fram, ibland rimmande, alltid rytmisk. Ida Björs bilder ger en extra dimension till regntemat, effektfullt flyter konturerna ut i bakgrundsmiljöerna och i själva regnet. Redan när vi öppnar boken, på den så kallade tapeten, ser vi de två barnen inne i huset.

De sitter i fönstret och tittar ut på regnet som slår i backen.

Regnet smattrar och ropar på dem, de ska gå ut nu. Det är då mammorna och papporna börjar hålla på; de klär på, krånglar, trixar och tråcklar. Men väl ute är barnen fria, de glider och kanar, plumsar och simmar. Regnet sipprar in, ner i nacken, genom stövlarna – det var ju det de sa, de blir blöta ändå.

Det är nu berättelsen får en annan fart, det är nu leken blir vildare, mer dramatisk, mer storslagen. Det är nu de blir regngudar.

Alla kläder åker av! Ju mer de stampar, desto mer regnar det. De dansar och plaskar, dunkar med pinnar, gammal plåt blir en trumma, skriken dånar – det är regngudarnas sång och det här är regngudarnas rike. Regngudarna får allting att växa, regngudarna styr vädret. Det är grandiost, ceremoniellt och det är på största allvar.

Ida Björs bilder är som allra bäst här och matchar det stegrande tempot i Emmas text. Minspelet och kroppsspråket hos barnen är vilt och dramatiskt, lekfullt men fokuserat. De är totalt uppslukade av dansen, sången och regnet.

Barnen blir vattenbufflar och sen blir de vattenhundar, de rullar sig i gräset, skäller och de kissar på buskar. Granngubbens hund hänger på, vill också vara med, viftar och stänker. Barnen stänker tillbaka så gott de kan. Här är de i sin vildaste och mest tygellösa form, nakna och kissar ståendes.

Men till slut blir det kallt, även för regngudar. De huttrar och skakar lite grann. Då kommer de, mammorna och papporna. Beskyddarna. Nu har de med sig paraplyer och stora, mjuka handdukar. Barnen blir burna som kungar, handdukarna är mantlar. Som efter en strid bärs de in, nerstänka av lera, fingrarna darrar och tänderna skallrar. Vilket slag det var, vilken bedrift – de har fått allting att växa! Så som regngudar gör. Själva har de vuxit säkert flera centimeter, konstaterar de i det (förmodade) varma badet där de delar en skål med ostbågar.

Själv har jag russinfingrar, Vi är regngudar har sipprat ut genom sidorna, över bokens rygg och ner på mina händer.

Regngudarna har sjungit sin sång och utfört sin regndans. Och när jag stänger boken har också jag vuxit – åtminstone en centimeter eller två.

Emma Ström

Vi är regngudar

Emma Virke & Ida Björs

Lilla Piratförlaget 2024

Piratförlaget 2024

Ur: Vi är regngudar, E. Virke & I. Björs. Lilla

Ur: Vi är regngudar, E. Virke & I. Björs. Lilla Piratförlaget 2024

Ur: Hitta hem, M. Säfström. Natur & Kultur 2024

Hitta hem

Hitta hem är en stor och härlig bilderbok i kartonnage, bokens format och material känns hållbart och trevligt att hålla i.

Storleken på boken är perfekt när man vill upptäcka illustrationernas alla äventyr tillsammans med andra. Varje uppslag är uppbyggd med ett myller av människor, djur och en mysig stadsmiljö. I uppslagen finns också några frågor och svaren finns bland stadens vimmel.

I staden som känns modern och trevlig finns många balkonger, ballonger, blommor, djur, människor och vackra hus. Illustrationerna är fulla av detaljer och varje detalj öppnar dörren till fantasi, frågor och nya äventyr.

Varje illustration får min fantasi att skena i väg och undra vad människorna har varit, vart de är på väg eller hur de känner varandra. Varför bor det en häst på en balkong, varför har fågeln en hatt, vart är gubben med rullator på väg?

Hitta hem

Maja Säfström

Natur & Kultur 2024

I stadens myller bor krokodiler, katter, fåglar, ekorrar, sköldpaddor, hästar, lamadjur och andra djur. Stämningen i stadens känns festlig förutom en bortsprungen katt – här skålas det och dansas det, en tant spelar på en flygel.

Djuren är gulliga och charmiga och har en självklar plats i staden med sina människor.

Människorna är runda och goa, men med spetsiga detaljer och speglar den mångfald som finns i en storstad. De häftiga, snygga och lite ”vuxliga” illustrationerna är i grå och beigea toner med detaljer i svart, rött, gult och orange. Illustrationer som skulle kunna pryda brickor, t-shirts, tygväskor eller tapeter.

Husen i Hitta hem är höga flerfamiljshus med härliga balkonger där djur och människor samsas. På balkongerna finns blommor, pussande par, människor som läser böcker, tränar och någon som spelar trumpet. På stadens gator och torg finns konstnärer som målar, löpare som springer, damer som dricker kaffe och vin, någon som hittar en katt, ett gäng som delar på pizza, en prickig hund, en rullstolsburen som äter glass, en orm på vift och barn som gungar. Jag kan inte komma på något som jag inte kan hitta i denna härliga stad där alla är välkomna.

Hitta hem är en bok att vrida och vända på, snurra runt samt läsa, titta och uppleva om och om igen.

Karin Askerin

Ur: Hitta hem, M. Säfström. Natur & Kultur 2024

Mitt superskelett

Mitt superskelett är skriven av Ropa Farooki som är en prisad läkare och författare. Hon föddes i Pakistan men flyttade med sin familj till Storbritannien när hon var sju månader.

Tidigare har Ropa Farooki skrivit ett flertal böcker såsom The good children och The brilliant brain. Mitt superskelett är den första boken av författaren som är översatt till svenska.

Illustrationerna är skapade av Viola Wang, en numera Londonbaserad illustratör och författare som är född och uppvuxen i Peking, Kina. Hon har vunnit ”The Sebastian Walker Award”, ett pris som delas ut en gång per år och ges till den student som visat sig vara mest lovande det året.

Boken är fylld av fakta kring skelettet för både små och stora.

Exempelvis får man lära sig om hur skelettet är uppbyggt, vad ben består av och vad vi behöver för att skelettet ska må bra.

Som en bonus finns tips i slutet kring hur man själv kan boosta sitt skelett samt hålla det starkt och friskt. Vi får lära oss att kalcium, som är bra för skelettet, finns i mjölkprodukter.

Här hade det varit en god idé att i boken tillägga på något vis att det också finns fler källor till kalcium än just den sortens livsmedel, såsom nötter och bladgrönsaker.

Mitt superskelett är en faktabok för målgruppen 3-6 år som passar för högläsning, men den kan säkert även funka för något äldre barn som kan läsa på egen hand eftersom den intressanta faktan om kroppen är skriven på ett

lättillgängligt språk med tydliga illustrationer som komplement till texten.

Bebisar har fler ben än vuxna! Vi föds med runt 270 ben, men har ungefär 206 ben när vi blir vuxna. Det här beror vissa ben, som de längre i våra armar och är uppdelade när vi är bebisar. När vi blir växer benen ihop.

Sofia Sköld

Mitt superskelett

Ropa Farooki & Viola Wang

Opal 2024

ungefär beror på att och ben, blir äldre

Små bebisar har även ett mellanrum mellan plattorna i skallen, vilket gör att huvudet kan dras ihop och bli lite mindre när de föds. Efter ett tag växer plattorna ihop.

Ur: Mitt superskelett, R. Farooki & V. Wang. Opal 2024

Ur: Ivars tomrum, I. Nilsson & M. Maijala. Natur & Kultur 2024

Ivars tomrum

Karin Askerin

Tänk dig att du har ett ganska stort och väldigt tomt rum i ditt hem, det har Ivar och hans familj. När Ivars mamma och pappa jobbar har han i uppgift att vakta det, det finns en stor nyckel som leder till tomrummet som förvaras på en krok. Varje dag kommer det spekulanter som vill köpa tomrummet, Ivar låser upp och visar. En dag kommer en bagare i en ovanligt hög bagarmössa som vill bygga ett berg-och-dalbane-bageri. En annan dag kommer en sömnforskare som vill mäta sömn med sin sömntuta. Nästa kommer en turistchef som vill öppna ett monsterhotell och en annan en djurskötare som vill starta en lejonbalett och så håller det på dag efter dag.

Alla dessa spännande, storslagna och roliga förslag på vad Ivar skulle kunna fylla tomrummet med är lockande, men inte helt självklart. Pengar erbjuds också, tusen kronor, tiotusen kronor, en miljon och en miljard! Ivar klurar och klurar tills

Inga och Inga dyker upp, idéer har dem inga, och pengar har dem inga…

Ivars tomrum

Isabella Nilsson & Marika Maijala

Natur & Kultur 2024

Ivars tomrum är en färgsprakande, festlig och fantasifull bilderbok om att mycket inte alltid är bäst. Språket är underfundigt och humoristiskt som exempelvis ”Dykaren har simfötter och är inte riktigt torr bakom öronen.”.

Ibland rimmar texten som ”- Hälften blir lejonbalett … och hälften girafftoalett! jublar djurskötaren, och svänger sina lurviga i en piruett.”. I boken finns roliga ord och begrepp att prata om som sovmorgonskog, undervattenstvättstuga och flygräddaplan.

Illustrationerna är spännande, barnsliga och sprakande i härliga färger och jag tror att illustratören har använt en mixad teknik med gissningsvis kritor, tusch och pensel.

Illustrationerna ser nästan ut som att de skulle vara ritade av ett barn, men en begåvad erfaren konstnär lyser igenom barnsligheten i bilderna.

Ivars tomrum är en riktigt härlig bilderbok för ålderskategorin 3–6 år och för vuxna som har turen att få läsa för sina barn, barnbarn eller förskolebarn.

Ur: Ivars tomrum, I. Nilsson & M. Maijala. Natur & Kultur 2024

En bättre bästa vän

Maria Jourdanis

Ekorren råkar en dag hitta en bästa vän. Kanske. Hen har ju letat länge men hur vet man att det är just en bästa vän?

Ekorre tar tid på sig innan hen tilltalar vännen som heter Puck och som verkligen ser ut att vara en bästa vän. Ekorre visar alla sina favoritställen och de delar på allt i vått och torrt. Puck är fåordig men hänger gärna med på allt. Hösten går över i vinter och de tittar på snöflingorna tillsammans. Så kommer våren och med den flyger Mimmi in i tillvaron. Hon visar dem alla sina favoritplatser i skogen, ställen som de inte känt till tidigare. De kastar macka tillsammans och studerar åns l ångsamt flytande vatten. Kanske är Mimmi en bättre vän än Puck? Med Puck tittar ekorre på fina löv och snöflingor och rosa moln. Men med Mimmi äter ekorre björnbär och går ner till ån. Vilket är bäst? VEM är bäst?

Man kan ju bara ha EN BÄSTA VÄN! Mimmi eller Puck? Puck eller Mimmi? Åh, så svårt det blir.

Men när solen börjar stråla om morgonen dyker Gusten upp. Nu är de plötsligt fyra!

Berättelsen bearbetar det gamla dilemmat om att leka två och två eller med flera. Man kan ju göra olika saker tillsammans beroende på hur många man är.

Vackra, varma bilder visar naturen som omger de fyra vännerna. Med mycket små medel gestaltas stora känslor. Ett uppspärrat öga beskriver stor förvåning på ett mycket elegant sätt.

Bilden när det regnar på tvären och ekorre hukar under de böjda träden är så talande. Man kan nästan TA på hans tungsinne!

Med få ord illustrerar författaren dilemmat och lösningen kommer helt utan ord. Allt blir bra.

En bättre bästa vän Olivier Tallec Lilla Piratförlaget 2024

Ur: En bättre bästa vän , O. Tallec. Lilla Piratförlaget 2024

Ur: Jag har också en kanin , A. Öhrn & H. Granlund, Opal 2024

Jag har också en kanin

Angelica Öhrn & Hanna Granlund Opal 2024

Jag har också en kanin

En bok som fångar barndomens känslor

Hien Ekeroth

Hur ser en kanin ut i barns ögon?Med boken Jag har också en kanin har författaren Angelica Öhrn och illustratören Hanna Granlund skapat en fängslande berättelse som speglar barns behov av gemenskap och att känna sig omtyckta. Genom omsorgsfull text och uttrycksfulla bilder erbjuder boken både skratt och eftertanke.

Bokens huvudperson är en flicka som kämpar med ensamhet och utanförskap. Hon längtar efter en kompis och att få känna samhörighet. När hon får en kanin förändras hennes liv – men på ett oväntat sätt. Kaninen blir en katalysator för förändring, en vän som ger henne modet att möta världen med ny styrka. Med ömhet och förståelse skildrar boken flickans möten med glädje, sorg och de små ögonblicken av självupptäckt bjuder boken in läsaren till en djupare insikt om hur vi hanterar våra rädslor och söker kontakt med andra. Angelica Öhrn lyckas med konststycket att skriva en text som är både enkel och full av djup. Med korta, välvalda meningar får hon fram stora känslor: glädje, avundsjuka och gemenskap.

Boken är som gjord för högläsning – det lättlästa språket ger ett naturligt flöde som fångar barnens intresse. Dessutom innehåller texten subtila lager som föräldrar och pedagoger kan använda som utgångspunkt för samtal.

Hanna Granlunds illustrationer är mer än bara bilder; de är en förlängning av berättelsen. Med varma färger och en stil som känns både enkel och verklighetsnära, fångar hon barnens värld på ett engagerande sätt. Hennes bilder låter läsaren fokusera på karaktärernas känslor och relationer, snarare än att fastna i detaljer.

Många som läser Jag har också en kanin kommer att känna igen sig i berättelsen. Oavsett om det handlar om att jämföra sig med andra eller att försöka hitta sitt eget värde, fångar boken universella känslor och erfarenheter som berör både barn och vuxna.

Jag har också en kanin är en liten pärla som kombinerar en välskriven text med känslosamma illustrationer.

Angelica Öhrn och Hanna Granlund har skapat en bok som är båda rörande och insiktsfull. Med sitt viktiga budskap och sin konstnärliga kvalitet förtjänar den en given plats i varje skolas och barnfamiljs bokhylla.

Världens bästa

Molly & en nästan riktig katt

Maria Jourdanis

En fin liten berättelse om längtan efter att få ett husdjur.

Molly gillar att vara hemma hos kompisen Lily. Där är inte lika strikt som hemma. Där kan man äta godis fast det inte är lördag. Lily har en egen telefon för hennes föräldrar reser mycket. Och så har hon ju en hamster. Lyckost henne.

När det visar sig att Lilys föräldrars resplaner krockar erbjuder Molly henne att sova över hemma hos henne – med hamster och allt. Det blir fyra mycket roliga dagar. Det känns nästan som om de är syskon. Hon har ju sin lillebror förstås, men det är inte riktigt samma sak. Men Lily saknar sina föräldrar och Molly försöker trösta så gott hon kan. På lördagen kommer så Lilys föräldrar och hämtar henne. Med sig har de en överraskning –en liten kattunge. Nu har Lily både hamster och kattunge. Och Molly har inget alls.

Hon känner sig så olycklig och skriker åt sina föräldrar att hon minsann också vill ha en katt. Men nej säger de. En hamster då? Nej, inte det heller. Inte ens en pytteliten mus kan hon få. ALLA är dumma tycker Molly och springer in på sitt rum och tjurar. Och hon vägrar följa med och handla fastän mamma försöker locka med att de kan köpa varm choklad.

När de sedan kommer hem har de med en present till henne men den gör henne ännu argare. En TYGKATT! Som inte lever ett dugg. Hon slänger den mot dörren i ren ilska. Lite senare väcker mamma henne och säger att de ska på utflykt. En hemlig sådan. De kommer till en bondgård där det finns massor med olika djur. Där finns kor, hästar, grisar, gäss, kaniner och katter. Molly fastnar direkt för en liten grå kattunge och är helt ointresserad av resten av djuren. Lillebror Mingus blir kär i en griskulting och vill ta hem den, men det går ju inte. Molly vill ta hem den lilla grå kattungen men mamma säger att de ju redan har en katt hemma. Tygkatten! Den är ju inte levande! Nej, men den hårar heller inte av sig, säger mamma. Molly blir så arg att hon springer till bilen. Hon vill aldrig åka till en bondgård igen. Och kanske vill hon inte ens träffa Lilys katt mer. Lillebror vill dock inte åka hem utan en gris och skriker och bråkar. Mamma dröjer. Hon är väl och kissar, säger pappa.

Men när mamma kommer tillbaka bär hon på en liten kartong. Och i kartongen ligger den lilla grå kattungen och tittar upp på Molly med sina blå ögon. Den ska få följa med hem. Men det blir Mollys jobb att tömma kattlådan!

Mingus blir avundsjuk för han ville ju ha en griskulting. Men katten är till dem allihop. Vad ska den heta tro? Nils Erling blir det. Kanske kommer han att bli bästa vän med Lilys katt?

Bilderna i boken är målade i härliga färger. Varje kapitels rubrik är fint inramat med diverse olika blommor, saker, naturföremål . Tapetsidan är fylld av blommor, snäckor och fjärilar varvat med saker som en liten tjej eller kille kan vilja ha i sitt rum. Det är en fröjd att upptäcka alla små detaljer som dyker upp här och där bredvid texten.

Världens bästa Molly & en nästan riktig katt

Sabine Lemire & Signe Kjaer

Lilla Piratförlaget 2024

Ur: Världens bästa Molly & en nästan riktig katt , S. Lemire & S. Kjaer. Lilla Piratförlaget 2024

Tre kompisar & en bästis

Rose Lagercrantz & Rebecka Lagercrantz Bonnier Carlsen 2024

Tre kompisar & en bästis

Lina Nestor

Evelina ska fylla åtta år och det enda hon önskar sig är en bästa vän. Det önskade hon sig förra året med. Men storasyster säger att man inte kan få en bästis i födelsedagspresent, den måste man skaffa själv. Gå fram och fråga någon. Hur ska man våga det?! Storasyster undrar också om det inte räcker med kompisarna, de tre kompisarna som kommer på kalaset. Men är de verkligen kompisar? En bästis vore bättre…

För några år sedan försökte jag och en bibliotekarie övertala dåvarande sjuåringen att Rose Lagercrantzs böcker om Dunne var något för oss. Han vägrade. Vi väntade ett par år, sen hängde lillasyster på. Då blev det sträckläsning hemma i soffan! När bokserien var slut var vi tvungna att leta oss till tidigare böcker av författaren och fortsätta läsa om Metteborg. Men se – plötsligt dyker denna alldeles nya bok av Lagercrantz upp, med färgstarka illustrationer av dottern Rebecka. I vilken tid boken utspelar sig får vi inte veta men jag uppfattar ett lite nostalgiskt sken över både text och bild. Det är en tid utan avancerad teknologi där man knackar på varandras dörrar när man vill något,

en värld där flickorna bär kjolar, baskrar och kalasbyxor och där man kan få både sin pappas gamla spargris med ”en massa guldpengar i”, och en gigantisk godisklubba i födelsedagspresent. Jag måste avbryta läsningen för att kolla om barnen förstår innebörden av att ”spela brännboll”, ”bli kvar till sist när man väljer lag” och att ”aldrig ha tagit en lyra”, men det verkar vara universell kunskap eller åtminstone fortfarande aktuellt.

På bokens baksida står det att ”Tre kompisar och en bästis är en berättelse om att hitta och lita på verklig vänskap. Ingen kan som Rose Lagercrantz skapa en miniroman med kristallklart och lättillgängligt språk, stora känslor och spännande händelser”. Jag håller med. Speciellt om de stora känslorna. Lagercrantz skriver utifrån ett starkt barnperspektiv, där föräldrar och andra vuxna ibland är orimligt orättvisa. Det enas vi om, jag och barnen. Händelserna är spännande i sin vardagsmagi: ett födelsedagskalas kan sluta i ett litet trauma och en blå glaskula kan göra önskningar till verklighet.

När vi pratar om boken några veckor senare minns vi inte riktigt hur det gick med den där bästisen. Lyckan i boken gav inte det starkaste intrycket. I stället är det scenerna med de så kallade kompisarna som fastnat hos oss alla. Hur de lyckas lura med sig alla födelsedagspresenter som Evelina hade fått, och hur mamma och pappa skyller sveket på Evelina. Och hur de sen tränger sig på så att hon tappar den magiska kulan… ”Aj mitt hjärta!”, säger sexåringen när vi läser det och så måste vi alla pausa och begrunda orättvisan. Stora känslor som känns flera veckor senare. Men den skräckblandade förtjusningen lämnar oss lite otillfredsställda – vad hände egentligen när föräldrarna fick veta det där om kulan? En undran som fortfarande hänger i luften och skapar spekulationer, för även en utskällning är tillfredställande och spännande så länge man inte själv är utsatt.

Maryam & Längtanslandet

Baharan Kazemi

Någon gång under pandemin hade biblioteket i Farsta ett författarbesök av Minoo Shams. Hon hade då precis debuterat med kapitelboken Maryam och mormorsmålet, om en flicka som flyr Iran tillsammans med sina föräldrar. Jag hade med mig min son och han lyssnade storögt på Minoo när hon växlade mellan svenska och persiska. Vi hade inte läst boken ännu då. Jag var lite orolig för att ämnet skulle vara för jobbigt. Han var i fasen där frågor om döden gäckade. Jag sa det till Minoo, att jag var orolig för att han skulle bli ledsen, men hon peppade mig att läsa den själv, känna efter och göra en egen bedömning. Sedan dess har sonen, som nu är tio, slukat alla böcker om Maryam. Han läser ut dem på två dagar, lägger inte ner dem ens när han ska äta. Samma sak hände med den här sista delen, som han till lillasysters förtret, läste i förväg, innan vi högläste tillsammans. Minoo Shams är något av en idol hos oss. Vi är iranier, men vårt språk är svenska.

I böckerna vi läser, jag och barnen, finns sällan våra erfarenheter.

Om det någonsin talas om Iran i Sverige, är det nästan säkert om ayatollor och något hemskt. På omslaget till Maryam och Längtanslandet sitter hon med sin vän Ida, lutad mot en palm, på en strand där solnedgången färgar himlen guldig och molnen rosa. Det är en stark kontrast mot den gängse bilden av Iran, kvinnor i svarta tygsjok och ett evigt mörker.

Maryams familj har kommit till Sverige som flyktingar. Deras hem i södra Iran var hårt drabbat av kriget, storebror Mani riskerade att tvångsrekryteras till armén.

Nu har det blivit fred. Maryams familj bestämmer sig för att åka och hälsa på, och med på resan tar de bästisen Ida och hennes familj. Det är fortfarande sent 1980-tal, diktaturen intakt, klädreglerna likaså.

Vid passkontrollen är Maryams mamma orolig över att Lenas mammas sjal sitter för löst. Men det går bra och de möts av hela tjocka släkten. Det är en varm gestaltning av vardagen i Iran, omsorgen i att servera te och mat, applåderna när Ida visar att hon lärt sig persiska.

Maryam & Längtanslandet

Minoo Shams & Katarina Strömgård Bonnier Carlsen 2024

Foto: Caroline Andersson Renaud

Minoo Shams väjer inte för de svåra ämnena, farbrodern som inte vill hjälpa till med hushållsuppgifter och moralpolisen som stoppar några ungdomar för att de har videokasetter i sina ryggsäckar. Problemen varvas med ljuvliga stränder vid Persiska viken, kusiner som klättar upp i dadelpalmer och kommer med nybakat bröd och de gamla klasskamraterna som har längtat lika mycket som Maryam.

Det blir så härligt att Maryam känner att hon vill stanna kvar. Vänskapen mellan Maryam och Ida ställs på prov, men som tur är hittar de tillbaka till varandra och det hela slutar lyckligt. Det är Katarina Strömgård som har illustrerat böckerna. Jag var tvungen att fråga henne hur hon så väl kunnat fånga stämningar och karaktärer i en tid och plats som hon inte själv har upplevt. Katarina skrev till mig på instagram att

Ur: Maryam & Längtanslandet, M. Shams & K. Strömgård. Bonnier Carlsen 2024

hon gjort mycket research och fått foton som inspiration av författaren. Bildspråket är, precis som berättelsen, en smältdeg där svenska klassiker som Ilon Wiklands bilder till Astrid Lindgrens böcker och Carl Larsons barn sömlöst flyter ihop med iranska skolböcker från revolutionen, flickorna med deras slöjor och pojkarnas korta hår.

På vissa sidor bara en mullmärskvist, medan färgen flyter ut över hela uppslag på andra ställen. Här sker integration inför läsarens ögon, också i translanguaging, hur texten växlar språk, vissa repliker skrivna på persiska, sånger på spanska, helt utan att det stör eller exkluderar läsare.

/--/ att det här skapas utrymme för en nysvensk erfarenhet som i mångt och mycket varit marginaliserad från barnlitteraturen.

Maryam och Längtanslandet, liksom de andra tre böckerna i serien gör flera saker. Dels berättas en berättelse med lättläst språk som en tio-åring kan sluka. Men viktigare än så är att det här skapas utrymme för en nysvensk erfarenhet som i mångt och mycket varit marginaliserad från barnlitteraturen.

Maryam är en krigsflykting, men platsen hon lämnat är komplex och hon längtar dit. Allt blir inte bra bara för att flykten är över. Sverige är inte räddningen.

Maryam är en krigsflykting, men platsen hon lämnat är komplex och hon längtar dit. Allt blir inte bra bara för att flykten är över. Sverige är inte räddningen.

Det som utgör det lyckliga slutet är vänskapsbanden och kärleken som finns, och som korsar nationsgränser.

Foto: Kicki Nilsson

Stellan och vargväskan

Helena Hedlund & Olga Nycander

Natur & Kultur 2024

Stellan och vargväskan

Stellan går sista året i förskolan. Han har en storebror som är stor och någon man vill vara med, men han retas en del så där som storasyskon kan göra. Dessutom har han en egen hamster som bor på toaletten och heter Gullegris, och mammorna säger att det räcker med ett husdjur. Stellan som så gärna skulle vilja ha ett eget!

Stellan har en lillebror också, Pim, som han kan ta hand om. Och en mormor, och en gammelmormor på ålderdomshemmet. Och ett par nya fjärilsbyxor! – som bästa kompisen kallar för tjejbyxor.

På vinden finns en vargväska som man kan skrika i när man behöver, men man måste akta sig så att man inte släpper ut all ilska som samlats där inne för då kan hela världen explodera…

Förra året var Helena Hedlunds böcker om Kerstin min och barnens stora läsupplevelse. De blev redo samtidigt för dessa sparsamt illustrerade kapitelböcker och böckerna öppnade dörrar inom oss alla med olika reaktioner som följd – skämskuddar togs fram och frustrationen över huvudkaraktärens vita lögner skreks ut i kvällen. Ja, det ordnades till och med demonstrationståg med gosedjuren när jag meddelade att det var dags att sluta läsa och börja sova. När jag försiktigt föreslog att vi skulle läsa om äventyr i nästa högläsningsbok som lite omväxling stirrade nioåringen oförstående på mig. ”Vadå, Kerstin är ju äventyr?!”

Han har rätt –Helena Hedlund är brilliant på att skildra vardagsäventyren ur ett barnperspektiv. Där i högläsningssoffan känner vi alla igen oss i berättarjagets kniviga situationer.

Lina Nestor

Det är lite svårt att ta farväl av Kerstins välbekanta familj och i stället lära känna en ny – men vi hoppas att vi nu får följa Stellan och syskonen i minst lika många böcker!

Med igenkänningen kommer också samtalen. Som när vi får veta att Stellans värsta dag på förskolan var när han råkade säga vin-druvetorkare i stället för vind-rute-torkare.

Det får oss såklart att tänka på våra värsta dagar på förskolan/skolan, vilka inkluderar en hel del kissa-på-sig, utan att vilja visa och våga berätta det för någon vuxen.

När detsamma händer Stellan är cirkeln sluten.

De där fjärilsbyxorna spelar förresten en avgörande roll både i kissolyckan och i resten av boken. Kanske är de till och med avgörande för Gullegris död, vilket sätter de båda bröderna i en mer jämlik situation.

Ja, nu är ju inte allt frid och fröjd i och med det, varken gällande samvetskval eller det faktum att Stellan blir förrådd av Pelle när han vill dela med sig av sin egen lilla hemlighet i en glasburk som tröst…

Men trots de olika vändningarna som berättelsen tar är budskapet väl tydligt – det finns inga tjej- eller killkläder, man ska få ha på sig vad man vill. Temat gör mig lite fundersam, är det fortfarande aktuellt i dagens medvetna förskolor?

Är det inte så att vi ibland planterar problem som ännu inte är problem i barnen? Å andra sidan är det väl bara att gå in på valfri affär med barnkläder för att se att det fortfarande finns en tydlig riktning av vad du förväntas välja.

Jag landar i att det är väl värda rader att läsa om så bara för att höra dottern sucka högt över förskolekompisarnas uttalande om tjejbyxor, ”meh, varför säger de så?!”.

Olga Nycanders illustrationer dyker upp på nästan varje uppslag och hjälper till att berätta historien med bilder i orange- och grå färgskala. Bilderna målar upp både karaktärerna och miljön, men bär ibland även komiska inslag som till exempel Gullegris minspel och kryss-ögon. Jag kan tänka mig att de bidrar till att boken är möjlig att läsa för även lite yngre barn som fortfarande behöver bilder för att kunna

koncentrera sig på handlingen i en längre kapitelbok. Trots att vi som sitter uppkurade där i soffan inte har behovet för koncentrationens skull så uppskattar vi också hjälpen att få se våra inre bilder komma till liv i dessa vardagliga äventyr och dilemman att ta på allra största allvar.

Stellan och kungen kommer ut i mars 2025.

Ur: Stellan och vargväskan , H. Hedlund & O. Nycander. Natur & Kultur 2024

Mörkåsen : Ufot

Sara Lindalen

Någonstans i Sverige ligger den lilla byn Mörkåsen; en stillsam liten idyll med stora skogar runtomkring.

Mörksuggeskogen som kastar sin skugga över byn får man absolut inte gå in i. Jag som är uppvuxen i en stad med skog runt omkring kan verkligen leva mig in i denna miljö. Det fanns skogar som min mormor varnade mig för att gå in i, för där fanns det troll och annat otäckt. Spökbacken och Mörkhult är ställen som jag än idag undviker.

Nåväl, tillbaka till Mörkåsen. Vi får först se en karta över Mörkåsen, detta är jag mycket förtjust i då det gör miljön mer levande; som läsare får du en känsla av att vara där.

Mitt i byn Mörkåsen ligger ett fik, ett fik i amerikansk stil med jukebox och allt; det känns nästan som om det skulle kunna vara fiket i

Twin Peaks. Fiket, som heter Rositas fik, är det ställe där invånarna i byn samlas, gamla som unga.

Det känns riktigt trevligt får jag säga men runt omkring är det desto läskigare och det händer oförklarliga saker i de mörka skogarna som väcker kompisgänget Nikki, Flora, Bastian och Ugglans intresse.

Vad är det för konstigt ljussken där och varför står det övergivna bilar lite varstans, det känner de att de måste ta reda på hur hemskt det än må vara.

Vi får i denna första del av serien Mörkåsen följa kompisgänget och vara med när de försöker klura ut vad det egentligen är som händer. Känslan jag får från allra första början är att jag verkligen, liksom barnen, vill veta vad det är som händer.

Intrigen är spännande från första stund och jag kastas verkligen in i handlingen direkt, jag tycker särskilt mycket om den lilla larven som följer med en genom historien.

Tuvalisas berättelse, som är både rapp och humoristisk, ihop med Anna Pers Bräckes illustrationer gör det hela filmiskt och magiskt. Att detta är första gången Anna illustrerar en barnbok är svårt att tro, men så är det. Hon gör det riktigt bra och hennes känsla för färger och förmåga att levandegöra karaktärerna i boken gör verkligen mycket för berättelsen. Berättelsen har både ett ljus och ett mörker som triggar fantasin hos mig som läsare.

Mörkåsen: Ufot Tuvalisa Rangström & Anna Pers Bräcke Natur & Kultur 2024

Ur: Ufot, T. Rangström & A. Pers Bräcke. Natur & Kultur 2024

Persongalleriet som man får bekanta sig med känns brokigt och härligt och de olika personerna presenteras på ett eget uppslag.

De känns levande och det är så snyggt illustrerat så jag fastnar vid uppslaget en lång stund. Det här är karaktärer som man vill läsa mer om och följa i nästkommande delar av denna serie.

Som läsare fångas du från första sidan in i en värld som nästan är drömlik och när man läst klart så undrar man fortfarande vad som egentligen hände och man vill genast läsa nästa bok i serien. Jag kunde inte lägga den ifrån mig förrän den var utläst, det har jag svårt att se att någon kan.

Men om man har tålamod så är den ju också väldigt passande för att läsas ett kapitel i taget för de som har kommit en bit in i sin läsutveckling – den passar alltså också fint som högläsningsbok.

Det kan dock vara svårt att hålla sig eftersom man vill veta vad det egentligen är som händer härnäst.

UFO:n har egentligen aldrig intresserat mig särskilt mycket så jag var lite skeptisk till en början. Men nu så har ett intresse ändå väckts tack vare denna bok och jag tänker också en del på filmen ET och tv-serien Alf som ju också handlar om att det ändå kanske finns något mer där ute i universum.

Universum är ju så stort, så kanske är det mer troligt att det finns något därute än att det inte gör det.

Vi människor har ju en tendens att tro att vi vet allt men jag skulle nog säga att det finns nog mycket som vi ännu inte vet någonting om och det är just när man läser böcker som denna som man påminns om detta.

Ur:

Ufot , T. Rangström & A. Pers Bräcke. Natur & Kultur 2024

Ur: Ufot , T. Rangström & A. Pers Bräcke. Natur & Kultur 2024

Ur: Alla har en bästis, S. Larén & H. Klinthage. Natur & Kultur

Alla har en bästis

Sanna Larén & Hanna Klinthage

Natur & Kultur 2024

Alla har en bästis

Ada är tio år. Hon har många funderingar kring hur det är att ha en bästis. Hon ser vad de gör tillsammans. De flätar varandras hår, står i matkön tillsammans, tycker om samma saker och har klistermärkessamlingar tillsammans.

Alice och Mithra är bästisar. De skall ha sin rökdag. De skall testa att röka. Bara en gång för att se hur det är. Problemet är att de inte har några cigarretter. Då tänds en idé hos Ada. Hon minns att farmor har ett paket cigarretter liggande. Hon slutade röka när Ada föddes, för då fanns det en anledning att leva längre, men cigarrettpaketet finns kvar i en låda. Nu gäller det att sno åt sig två utan att det märks. Ada lägger ett kuvert med två cigaretter i Alice låda. När Jana, en annan tjej i klassen, ser det tror hon att det är en inbjudan till Adas kalas. Ett missförstånd som får tokiga följder. Det Ada inte räknat med är att det är fler bästisar som vill att Ada skall skaffa fram cigarretter åt dem. Hur skall hon sätta stopp för det?

Ada är en kreativ och spontan tjej som inte alltid tänker efter innan hon säger något. En dag börjar hon berätta om sin bästa kompis Garbo, som kommer från Finland, och därför inte kan träffa Adas klasskompisar. Garbo är bäst på alla sätt eftersom Ada själv kan ge henne alla påhittade egenskaper.

På Adas födelsedagskalas måste hon väl ändå dyka upp, tänker kompisarna, men gör hon det?

Sanna Larén griper sig an Adas vardag med en stor portion humor och igenkänning.

Sura mattanter som inte har förståelse för att även glutenfri mat kan vara en fröjd för ögat, utan ser blek och trist ut. Svante, som liksom Ada är glutenintolerant, som glufsar i sig maten på ett sätt som gör att Ada omöjligt kan sitta bredvid honom. Anledningen till att han äter på det sättet visar sig ha en minst sagt speciell anledning.

Bästisar har funnits i alla tider, det har bara varit olika förutsättningar och sett olika ut. Redan i det gamla Egypten satt bästisarna och flätade varandras hår. Farmor har haft bästisar som hon aldrig har träffat. Det var på den tiden man skickade brev och hade brevvänner. Så väldigt mycket 1900-tal, tänker Ada.

Vad är en bästa vän egentligen? Ada funderar –en bästa vän släpper man inte. Bara om någon dör. Så viktig är en bästis!

När födelsedagskalaset går av stapeln händer en mängd olika saker. En okänd skolkamrat dyker upp, kanske en framtida bästis. Det viktigaste av allt är ändå att Ada berättar att hon bara hittat på Garbo. Det om något är modigt! och tas väl emot av kompisarna.

Sanna Larén har ett personligt sätt att skildra ämnet. Många bästis-skildringar handlar om sorg över ensamhet eller en känsla av svek när kompisarna har vuxit ifrån varandra under ett sommarlov. När skolan börjar har den gamla kompisen skaffat en ny tuffare kompis och verkar knappt komma ihåg sin gamla vän.

Så är det inte här. Ada är trygg i sig själv. Hon har närhet till sin familj och står sin farmor riktigt nära. Hon lever i en generös och fantasifull miljö som gjort henne till den hon är.

Sanna Larén har tidigare skrivit bilderböcker. Detta är hennes debut för lite äldre barn. Hennes språk och berättarstil har drag av Viveca Lärn. Hanna Klinthage har gjort svartvita tuschillustrationer som tar fasta på humor och dramatik. Passar fint att läsa högt tillsammans.

Christina Wedenmark

En odödlig vänskap

Sara Lindalen

Det är hösttermin och dags att välja en ny högläsningsbok som ska fånga mina elevers intresse.

Jag tänker att En odödlig vänskap skriven av Cecilia Lidbeck blir perfekt för dem, eftersom den handlar om vänskap och det är ju något av det viktigaste när man går i årskurs fem.

I En odödlig vänskap väver Cecilia ihop vänskap och den utmaningen vi står inför eller mitt i när det gäller AI vs. mänsklighet. Var går gränsen för vad som är på riktigt och inte?

Nåväl, vi sätter igång och hamnar hos den komplicerade tjejen Cordelia som ska få träffa androiden Jojo för första gången.

Cordelias föräldrar har bokat Jojo för att hon ska vara Cordelias vän.

Jojo som är en erfaren android inser snabbt att Cordelia är en utmaning, hon är sur och otrevlig; Jojo funderar över hur detta ska gå.

Från första stund är mina elever med, att Jojo inte är en människa väcker många tankar och vi får stanna upp flera gånger och diskutera vad en android egentligen är och den moraliska frågan dyker också upp om huruvida man kan bete sig hur som helst mot någon bara för att den inte är mänsklig. Har de känslor som oss. Och varför behöver föräldrar hyra kompisar till sina barn?

Skulle man själv vilja ha en android?

Jojo är inte ensam android utan hon bor på en sorts förläggning ihop med andra androider. Hennes bästa vänner heter Briam och Jacks och vi får följa de tre på deras uppdrag och i de utmaningar som de ställs inför.

Något som mina elever fastnar särskilt vid är när de ska sorteras in i olika kategorier, X, Y och Z. De får ett visst antal poäng utifrån hur väl de lyckas med sina uppdrag och utifrån den poängen sorteras de alltså in i de olika kategorierna. Vi pratar länge om hur det kan kännas att bli sorterad och vi kommer in på detta med betyg som en sorts sortering.

Även om mina elever inte får betyg ännu så känner de sig bedömda i det de gör och vad gör det med människors lust att lära och vilken ångest kan det inte framkalla, det tror jag vi alla känner igen, ingen kommer undan att bli bedömd under sin livstid vågar jag påstå.

Det som är än mer skrämmande i Jojo och de andra androidernas värld är att de kan bli avvecklade om det går riktigt dåligt.

Som läsare följer man med spänning med på deras olika uppdrag och håller ibland andan när det är riktigt spännande.

Vi samtalade också väldigt mycket kring det faktum att androiderna kunde känna känslor och till och med gråta.

Ju mer jag lär känna de tre androiderna i boken och följer deras mot- och medgångar desto oftare glömmer jag bort att de inte är riktiga människor.

Cecilia tecknar så fina porträtt av dem och ger dem liv. De gråter och saknar och är oroliga precis som vi. De knyter vänskapsband och stöttar varandra.

Men de har ingen makt över sina liv och kan inte göra egna val och när deras vackra trädgård, som

En odödlig vänskap

Cecilia Lidbeck

Lilla Piratförlaget 2024

de hämtar kraft och tröst i, tas bort har de inget att säga till om.

Just detta med fria val stannar vi upp och funderar över en stund – hur fria är vi människor egentligen? Och vad har barnen för makt egentligen?

Stundtals är androiderna väldigt utsatta, precis som barn kan vara. De råkar ut för saker hos dem de är uthyrda till men vågar inte säga något för då kanske de får poängavdrag.

De behöver också justeras kontinuerligt och man påminns om att de inte är på riktigt. Detta väcker stort engagemang hos mina elever som verkligen har tagit de tre till sina hjärtan och är på deras sida mot vuxna som inte beter sig rättvist mot dem och mot de som bedömer deras insatser.

Något som skiljer androiderna från oss är det faktum att de inte åldras och det blir extra tydligt då tiden tar ut sin rätt och Cordelia åldras men

Jojo stannar i samma ålder.

Cordelias och Jojos vänskapsband är obrutet ända till det ögonblick då Cordelia går bort och detta ögonblick är så vackert beskrivet att jag inte längre kan läsa utan får lämna över boken till en av eleverna som läser vidare. Tårarna bara kommer, det känns så verkligt trots att jag vet att det inte är på riktigt. Det är väl så med en bra berättelse, den känns, på riktigt.

Cecilia kan verkligen konsten att gestalta känslor i text och som läsare känner man verkligen med bokens karaktärer, de blir levande.

Detta är en berättelse med många lager och den väcker frågor som vi måste ta på allvar och börja diskutera oftare. Ingen kommer undan tekniken men med kunskap om den så kan vi använda den på ett klokt sätt och ta makten över den istället för att den tar makten över oss.

Det är också en berättelse om livslång vänskap och om att skiljas vid livets slut, detta faktum kan vi inte blunda för eller välja bort men vi kan välja att vårda relationer och hålla vänner nära.

Foto: Lars Dareberg

Foto: Ola Kjelbye

Vi är bara inte vänner längre

Emelie Nestor

Efter att Amanda började sjuan har hennes liv förändrats helt. Tyvärr inte till det bättre. Från att ha varit en rätt vanlig tjej som gillade att hänga med bästa kompisen Lejla blir hon plötsligt, och till synes utan anledning, den där som ingen vill vara med.

Lejla blir värvad till skolans populära tjejgäng, och Amanda ägnar skoldagarna åt att försöka bli så osynlig som möjligt och tillbringar de flesta rasterna inne på handikapptoan. Samtidigt för söker hon hålla skenet uppe där hemma för att inte oroa sina föräldrar, som verkar ha det tillräckligt jobbigt ändå.

Som tur är finns i alla fall Jennie, en ny tjej som inte verkar bry sig om högstadiets hierarkier och som gärna hänger med Amanda. Men när de delas in i grupper på musiken för att spela ensemblespel hamnar Amanda och Jennie i olika grupper. Plötsligt måste Amanda överleva helt ensam, och dessutom i sällskap med tjejgängets självskrivna ledare Moa och hennes pojkvän Tami, som har hamnat i samma grupp som hon. Det kunde kanske ha gått att gömma sig

Vi är bara inte vänner längre

Alexandra Dahlberg

Lilla Piratförlaget 2024

bakom något instrument. Musik är ändå något som Amanda behärskar. Men så bestämmer musikläraren att Amanda ska köra sång och att de andra får spela. Och visst, det är ju inte det att hon inte kan sjunga, men inför andra? Särskilt inför personer som söker efter varje tillfälle att trycka ner henne ännu mer.

Med darrande röst tar sig Amanda ändå igenom låten, och får en överraskande positiv respons från Tami. Han har blivit imponerad och vill plötsligt värva henne i ett band som han har tillsammans med en annan kille i klassen. Amanda anar en fälla. Tami är ju Moas kille!

Men nyfikenheten och längtan att få hålla på med musik tar till slut överhanden, och snart sitter hon där på bandrep och undrar vad hon gett sig in på.

Detta blir startskottet på en resa tillbaka in i kompisgemenskapen – men också bort från Jennie, som blir lämnad kvar i utanförskapet.

För Amanda är det en balansgång på en smal lina, där det inte verkar gå att göra rätt. Kan hon offra Jennie för att få tillbaka Lejla? Och hur länge ska Moa egentligen tolerera att Amanda och Tami ses varje eftermiddag för att repa med bandet?

Vi är bara inte vänner längre är en stark skildring av relationerna på en högstadieskola, där hierarkier kan ställas på ända över en natt och där det ibland är obegripligt varför vissa personer får makt över hela gäng medan andra hamnar utanför. Särskilt fint gestaltar Dahlberg Amandas ångest som kommer som ett tryck över bröstet och nästintill förlamar henne.

Jag gillar också att det är musiken som i denna berättelse får fungera som den förenande kraft som för personer samman. Det känns både trovärdigt och tilltalande.

Vi är bara inte vänner längre är en fin debut, och jag hoppas få läsa mer av Alexandra Dahlberg.

Djupvattnet

Susanne Köhler

Iden gröna, täta skogen ligger sjön Djupvattnet. Det som tidigare varit en stor krater, har med åren blivit en sjö, så djup att ingen lyckats mäta den. Intill sjön ligger några röda stugor och det är dit Milo är på väg.

Det är sommar och familjen ska spendera sommarlovet hos morfar i stugan.

Sommarvärmen är tryckande, och en liknande tryckande tystnad råder i familjen. En tystnad som handlar om sorg, saknad, ilska – allt kopplat till Simon, Milos storebror.

Simon som under en längre tid haft det kämpigt i skolan och till slut inte längre vill gå dit – blir hemmasittare och stänger in sig på sitt rum.

Allt förändras, allt handlar bara om Simon. Milo känner både saknad och ilska. Saknad över att ha förlorat sin roliga storebror och ilska över varför Sinom inte bara kan skärpa till sig, så att livet kan bli normalt igen. Föräldrar som försöker förstå, hjälpa, kämpa – gör allt för att inte misslyckas. Denna sommar ska allt som inte blivit sagt komma upp till ytan.

Djupvattnet är Marit Sahlströms första ungdomsbok.

Tidigare har hon skrivit för vuxna, böcker som har fått fina recensioner för hennes språkliga uttryck, men också för att hon vågar skriva om tunga och svåra ämnen.

Marit har en bakgrund som pedagog, där hon arbetat med ungdomar som hamnat i utanförskap på grund av lång skolfrånvaro. I Djupvattnet binder Marit samman mystiken och naturens läkande kraft med familjens blandade känslor.

Det är en vacker berättelse som är oförutsägbar, där man som läsare förvånas över de vändningar som avslöjas – och när sista sidan är utläst vill man läsa den igen, för att kunna förstå och ta in allt. En vacker berättelse som berör och som stannar kvar, länge.

Djupvattnet

Marit Sahlström Bonnier Carlsen 2024

Foto: Colin Svensson

Foto: Sara Mac Key

Vrakstrand

Elin Bengtsson Natur & Kultur 2024

Vrakstrand

Berättelsen vecklas ut. Med säker hand skriver Elin Bengtsson fram scener, förlänger och mättar dem med raka beskrivande ord och underströmmar, känslor och tankar i talande bilder. Texten aktiverar mina lagrade sinnesupplevelser i starka gestaltningar, dofter av bränt socker, kloak och mandarin tar mig djupt in i berättelsen, ljus, mörker och tystnad som under vattenytan försätter mig i historien om Sam. Elin Bengtsson naglar fast stämningar och känslor vi alla har upplevt, av ensamhet, förlust, besvikelse, pinsamhet, villrådighet, frihet och hopp. Hennes känsla för sinnliga och träffande bilder öppnar upp och ger kropp åt både karaktärerna och historien. Jag sätter genomskinliga små lappar där ut trycken griper tag i mig. Ett hjärta som lägger sig att vänta i botten av en bröstkorg, en mörk ström genom kroppen, skratt som rymmer dem båda. Det lätta som går att skaka av sig som ett löv eller ”Jag kan inte förklara för någon som verkar tro att smärtan kommer från en plats som kan märkas ut med en kartnål”.

I västkustsamhället Marösund formas sommaren runt mötet mellan flickan Sam och den jämnårige gästen Lau, båda två sökande identiteter.

Sommarortens höjd-och lågpunkter, livet med och vid havet och den förlorade vänskapen till Vilma målas med både breda och lätt subtila penseldrag.

En sommarkväll drygt 16 år tidigare sätter sig Lina, nybliven tonårsmamma till Sam bak på en moped och drar iväg med den likaledes nyblivna pappan, en ung Katalansk pojke på tillfälligt besök. Nu och då glider samman i parallella skeenden. En avåkning, en krock, för hög fart i löst grus och Olyckan är ett faktum. En ung flicka dör och inget blir någonsin sig likt när de som är kvar försöker fortsätta leva i en värld av splitter. Ett splitter som förekommer både som tillbakablick i en minsprängning och när en flaska oväntat sprängs och ödet avgör utgången.

Elin Bengtsson fångar det otäcka och det vackra i kalejdoskopiska bilder som blir en helhet med läsaren. Kvar efter olyckan är bebisen Sam som tar barnets plats i familjen och skruvar tiden baklänges.

En mormor och morfar blir föräldrarna och en generation där emellan försvinner och lämnar sorg och stängda inre och fysiska rum efter sig, men också nya djupa och hållbara band.

I berättelsens nu är Sam lika gammal som sin mamma den sommar då hon slog huvudet i ett stenigt vägdike och sen dog. Sam letar efter sitt livs historia och i mötet med den nyfikne och orädde Lau börjar hon våga öppna dörrar och lyfta på lock. Vem var hennes mamma? Vart tog hennes pappa Mauricio egentligen vägen och varför har han aldrig hört av sig?

Det är en njutning att läsa en så säkert gestaltad och poetisk berättelse som lyfter det gåtfulla i vanliga liv. Det yttre uppenbara och det osagda och dolda flätas samman till en berättelse om sorg, mod, kärlek och att försonas med det som blivit och att ändå våga gå framåt i det liv som är vårt.

Johanna Petersson Börner

Med knäppta händer på

Pressbyråns kundtoalett

Sara Lindalen

Annelie Adamsdotter har gjort det igen; skrivit en bok som fängslar mig direkt.

Redan när jag får hem boken och ser omslaget så fastnar jag, omslaget är både stillsamt och dramatiskt på samma gång och det sätter tonen för resten av boken.

Det ryms så mycket i detta omslag; blicken i fjärran och de saker som ligger bredvid henne ger oss en hint om vad denna berättelse kommer att handla om.

Vem är hon som sitter på muren då?

Hilda heter hon och hon är pastorns dotter, och hon har precis fått reda på att hon är gravid. Förutom att vara gravid, kristen och ovetandes om vem som är pappan så går Hilda på gymnasiet och det är sista året med allt vad det innebär i form av slutbetyg och studentbal.

Den hon vänder sig till för att få hjälp i detta är ingen annan än Gud. Hon anförtror sig till Gud och vi får läsa hennes böner och på så vis kommer vi snabbt nära Hilda.

Med knäppta händer på pressbyråns kundtoalett

Annelie Adamsdotter Bonnier Carlsen 2024

Foto: Emelie Asplund

Hilda tar med oss med på en känsloresa som rymmer allt från skratt till gråt, det är inte en lugn stund på 291 sidor.

Hilda är en komplex person som inte är helt på det klara med vem hon är och det känner jag verkligen igen från min egen tonårstid då jag var nyinflyttad till Göteborg och kände mig vuxen eftersom jag flyttat hemifrån, men samtidigt inte alltid kände mig så stor i den vida världen.

Det är för många en tid av sökande och identitetsskapande samtidigt som hormoner löper amok och man ska prestera på topp för att ta sin efterlängtade studentexamen.

Det är ett ärligt

och

öppet språk rakt igenom hela boken som inte väjer för att beskriva intima situationer och det är så befriande att hon skriver om sex på ett naturligt och okonstlat vis fast det är Gud hon skriver till.

Man känner att Hilda äger sin sexualitet, njuter av att ha sex och tar för sig även om hon slåss mot konservativa

sidor inom sig och runt omkring sig.

Det är också en tid för frigörelse och en tid för att klara sig själv.

När nu Hilda, mitt i denna tid i livet, ser på provstickan att hon är gravid rusar tankarna runt i huvudet och jag känner så mycket med henne när hon inte vågar vända sig till sina närmaste, vad skulle de säga?

Hur ska hon kunna berätta och VEM är pappan. Det finns inte bara en utan tre möjliga pappor och ingen av dem känns särskilt lämpad för att vara pappa. Ingen förutom en, men han är på en annan plats i livet och har andra planer.

Hon känner sig lite som Bridget Jones och man får verkligen en Bridget Jones känsla i boken, det är samma värme som genomsyrar hela berättelsen. Hilda är lätt att tycka om. Och man vill att det ska gå väl för henne.

Annelie skriver också på ett målande sätt så att man verkligen ser bilder i huvudet och berättelsen rör sig i miljöer som jag är bekant med, mestadels i Kungsbacka men också i Göteborg, så det är lätt att relatera till miljöerna. Även personerna är noggrant beskrivna och man får en känsla för var och en av dem och kan se deras perspektiv i det hela.

Det är ett ärligt och öppet språk rakt igenom hela boken som inte väjer för att beskriva intima situationer och det är så befriande att hon skriver om sex på ett naturligt och okonstlat vis fast det är Gud hon skriver till.

Man känner att Hilda äger sin sexualitet, njuter av att ha sex och tar för sig även om hon slåss mot

konservativa sidor inom sig och runt omkring sig.

För det är verkligen inte okomplicerat detta; det är ju hon som är den stora förebilden för ungdomarna och så har hon blivit gravid. Här tycker jag att Annelie skickligt belyser hur man kan känna sig helt ensam fast man har många runt omkring sig, hur det bara inte går att dela med sig av hemligheten som växer och växer. En sak som jag slås av i denna bok såväl som i hennes debutbok När regnbågen exploderade och tomten dog (Opal Förlag 2023) är de varma familjerelationerna som hon skriver om, framför allt så är pappan och brodern skildrade med mycket kärlek. Även den unge potentielle pappan Hugo är typ den mysigaste unge kille jag någonsin läst om och deras relation är så fin om även om de inte riktigt har klart för sig vad de är för varandra, det behöver inte definieras.

Relationen till mamman är mer komplicerad för att inte tala om den i princip inte existerande relationen med mormodern. Mamman och Hilda når ändå någon form av försoning och kommer närmare varandra men det finns delar i boken där jag inte trodde att det skulle vara möjligt.

Att få vara en del av Hildas resa från det blå strecket på stickan inne på pressbyråns kundtoalett till förlossningen och försoningen är så fint och så spännande, det är inte alltid jag gråter när jag läser men det händer då och då och när allt ordnar sig så fint på slutet så rinner tårarna ohejdat. Som läsare så vill man bara läsa vidare, stanna kvar i Hildas värld och det gick inte att släppa ifrån sig boken förrän jag hade läst sista sidan.

Det känns som denna bok verkligen är viktig för det kanske finns fler därute som tampas med liknande livssituationer och de skulle kanske känna sig lite mindre ensamma efter att ha läst denna bok.

Bazar Masarin 2024:2

Maria Jourdanis, förskollärare

Jenny Edvardsson, lärare, föreläsare, redaktör, författare

Elina Braslina, bilderboksmakare,

Baharan Kazemi, forskare, utvecklingsledare

Hien Ekeroth, förläggare, översättare, skribent

Susanne Sandström, redaktör, layout, grafisk formgivn. bibliotekarie

Susanne Köhler, skolbibliotekarie, litteraturpedagog, boktipsare

Margaretha Ullström, universitetsadjunkt, skribent

Christina Wedenmark, skribent, bibliotekarie, litteraturpedagog

Johanna Petersson Börner, skribent

Klara Bartilsson, illustratör, bilderboksmakare, konstnär, designer

Sara Lindalen, lärare, skribent

Emma Ström, skribent, bokhandlare

Elin Okodugha, skribent, författare, illustratör, bilderboksmakare

Emelie Nestor, författare, språkkonsult, översättare

Ida Björs, konstnär, illustratör, bilderboksmakare

Lina Nestor, skribent

Sofia Sköld, skribent

Erika Kallasmaa, illustratör, bilderboksmakare, artist

Thea Lu, illustratör, bilderboksmakare, animatör

Karin Askerin, författare, förskollärare, skribent

Jenny Kvick-Sandberg, skribent, barnbibliotekarie, lektör

Monty Lee, konstnär, illustratör, bilderboksmakare

Margrete Lamond, författare, förläggare, redaktör

Amanda Jonsson, bilderboksmakare, illustratör

Maya Jönsson, bilderboksmakare, illustratör, designer

Brijdeep Kaur, skribent, lärare

Håkon Marcus, författare

Mats Jonsson, författare, tecknare

Kim Fupz Aakeson, författare, illustratör

Marit Sahlström, författare

Medverkande

Ur: Cirkus!, Ida Björs. Natur & Kultur, 2015