Isresan / J. Berglund

Isresan Anna-Clara & Thomas Tidholm Alfabeta 2020

Isresan

Jessika Berglund

Vi sitter i havet av nyutslagen scilla och läser. Det är minsann inget ishav det! Klockan är över sju men det är en av de första riktigt varma kvällarna i april – riktigt skönt om man sitter mot en solig vägg. Och har hämtat en extra tröja. De här blommorna får inte plockas för de är till humlorna. Barnen lyssnar andäktigt. Vi sitter tätt ihop och sträckläser, de har ögonen vända utåt, inåt, mycket koncentrerade. Efter två kapitel måste de springa lite, jag skickar iväg dem ner för en slänt och sen upp igen. Kapitel förresten, en bilderbok med kapitel, jag säger att den är för stora barn som de. Det uppskattar de! Och de lyssnar, det blir sent, de är trötta men vi läser vidare. Vi kan inte lämna Ida, Jock och Max där ute i isen... Efteråt är de klart tagna. Påverkade på ett sätt de ganska sällan är med tankar som ”men hur kunde det” och ”hur gjorde de” och ”om det var jag”. Just ”om det var jag” är spännande när det uttalas, det har inte hänt så ofta än, de är sex år. Tyvärr hann vi inte prata så länge. Bara de allvarliga stegen från kvällssolen och in, det var sent och kallt. De skulle sova, jag hoppas det gick bra, och jag skulle ta bussen hem. Vi orkade inte mer. Tidigare på dagen hade de för första gången i livet varit inne i en kyrka. På något sätt hör händelserna ihop. Stora tankar, stora rum, livet liksom så som det rullar fram över människorna.

Ur: Isresan, Anna-Clara & Thomas Tidholm . Alfabeta 2020

Nu har jag haft boken här hemma ganska länge. Den damp ner i brevlådan just när isen på sjön blivit så tjock så att den bar, ett sådant märkligt sammanträffande! När nu detta händer så sällan med vår sjö. I boken – vitt, is, snö och kyla. Utanför mitt fönster – is, snö, hög himmel och äntligen vinter. I boken – isolerade och fastfrusna med bara en enda sak att äta, samma varje dag. I livet – pandemi och karantän, isoleringen står en upp i halsen. Att det passar ihop. Barnen i boken eldar med en vägg. Jag eldar med ett älskat prydnadsträd, nej två, från trädgården. De gav alldeles upp den knastertorra sommaren 2019. Det här är en läsandets isolerade vår, efter en läsande vinter och samma lika höst. Huvudet närmast kokar, vissa dagar vill ingenting mera in, ibland kommer något ut. Somligt av det lästa lägger sig som just ord eller bild i kroppen på mig medan ett och annat skakar om. Någonting tänds, jag blir inspirerad och glad, vill göra något av. Ge tillbaka. Dela. Inte alltid så lätt! (å, nu kom ljuset tillbaka över sjön! Det som får träden utan löv att lysa, stammarna att sväva, den tunna linjen av vissna vasstrån staplade längs stranden att bli till guld) (isen är borta sen länge) Jo. Och mitt i alla drivor av annan läsning tog jag mig alltså för att läsa Isresan av Thomas och Anna-Clara Tidholm. Jag var helt nyvuxen när jag först mötte dem, i Åkeboken. Kanske den första barnbok jag köpte?

Som barn själv är ju böcker någonting man får, eller lånar på biblioteket. Och när jag var nyvuxen trodde jag länge att bilderböckerna inte var för mig. Inte som att där inget fanns att hämta, men som att jag inte var, ska vi säga, behörig? Jag smög på biblioteket så ingen skulle se mig… Numera vet jag bättre. Plockar ur bokhyllan fram min Tidholmtrave. Särskilt mycket tycker jag om Balladen om Marjan och Rolf, Förr i tiden i skogen och Det var en gång en räv som sprang i mörkret. Det är också resor, så kan man se det. Inre resor, livsresor, tågresor. Det finns något i samspelet mellan Anna-Claras öppet barnsliga, ömtåliga bilder och Thomas poetiska och allvarliga ord. Det här är allvarliga böcker, fast ljuvliga och det är en sådan fröjd att läsa när orden är som gjorda att sjungas och bilderna så vänligt följer en igenom sången. Och kanske är denna isresa det allra bästa hittills? Som 35-åringen sa, ”mer Tidholm än någonsin”. Jag har läst tillsammans med en 35-åring, en 57-åring, en 83-åring och två 6-åringar. Katten har lyssnat också. Själv är jag 56. Jag vill nog påstå att detta mer än en barnbok är en människo-bok!

Thomas Tidholm skriver alltså orden och Anna-Clara Tidholm gör bilderna. Tillsammans skapar de en enhet som inte går att ta isär. Bilderna stryker under orden som förtydligar bilden som ger färg åt orden som vägleder läsningen. Av bilden. Osv. Allt har sin bekanta form. Och det är skönt. När något riktigt spännande ska berättas är det fint att lite grand få känna igen sig.

Som att hålla någon i handen. Man vågar mer då. Det här är koncentrerad mer-än-vanligtTidholm. Form och innehåll i perfekt balans, att berättelsen och sättet den berättas på dansar så fint ihop. Att det stämmer, det är skönt. Och väldigt, väldigt bra! Att de reser är Tidholm. Att de så fint tar hand om varandra, men mest Max, det är Tidholm. Att det ställs stora frågor är Tidholm och att svaren som kommer är poetiska och kanske obegripliga men ändå äger en begriplighet att liksom andas in, det är Tidholm. (drar ett djupt andetag) Att formen, den Tidholmska, är så bekant och frågeställningen också men ändå helt ny även denna gång. Som barskrapad ända ner till isen. Nå. Isresan. Som av en händelse höll jag på med Fridtjof Nansens Fram över polarhavet när boken damp ner i brevlådan. Samma isande turkosblå framsida, samma kyla och samma tålamod, samma vandring. Mitt i även ett så här mäktigt äventyr kan det bryta ut storvanlig vardag. Att tiden fortsätter att gå och man är människa, man gör människosaker efter bästa förmåga och försöker att inte låtsas om den stora faran som man ju hela tiden är klart medveten om. Det är märkligt att det kan vara så avskalat när det samtidigt är så väldigt dramatiskt. Jag tänker att det beror på landskapet. Som kanske mest kommer till uttryck i bilden och som är just det – avskalad och dramatisk. Likt en teaterscen med bara det allra nödvändigaste på. Åh vad jag tycker om det här! Kapitlen hade egentligen inte behövts för bokens längd. Men berättelsen behöver avbrott och nystart, den sjunger långa verser och det är skönt att få hämta andan ibland. Kanske hämta mera kaffe. Titta upp och ut lite. Den här boken påverkas också extra mycket av högläsning. Förmodligen är det för att han är poet, Thomas Tidholm. Att orden har något mer, är valda med om möjligt ändå större omsorg, jag vet inte. Men en lång resa tar lång tid och högläsningen ger den tiden. Också Anna-Clara Tidholms bilder förändras av högläsning. De blir liksom svartvitare, ändå mera öde ju längre man tittar. Bilderna fyller i och förstärker, stryker under och mäter upp storlekar, ytor. Allt måste förtydligas. Som linjerna i himlen, i mörkret. De svirrar som oro i det som annars kanske blivit nästan harmoniskt, att de rispar och gör ont. Akvarell, penna, kritor, allt har sin textur och för varje yta väljs det som är rätt just där. Kritan är barnens, ger dem sin särskilda glans. Det är ändå dem det handlar om! Grafisk formgivare är Maria Svedberg, också hon har träffat rätt. Boken har en ton av 1800-tal, jag tänker på vetenskap och upptäcktsresor i en tid när världen ännu inte var fullt ut uppmätt. Den vita ytan runt bilderna markerar en ram, som att bilden är satt med gammaldags typer, stora bildblock att stryka färg över. Men de största miljöbilderna håller sig inte inom ramarna! De breder ut sig över hela ytan och då blir det spännande och storslaget. Och nu ser jag att dessa återfinns på uppslagen 12-13, 22-23, 32-33 och 42-43. Som en puls. Betyder det något? (Älskar sådant!) Min far är sedan länge god vän med Thomas Tidholm. Men nu har han alzheimers sjukdom, han försvinner för oss och för sig själv, det är sorgligt och märkligt. När vi träffas går vi i skogen, äter godsaker och tittar i böcker, de sakerna är kvar. Förra veckan läste vi Isresan. Pappa kände genast igen boken! Visste att den var bra, tyckte sig ha läst den redan? Ord är lite svårt för honom numera, men han läser bilderna och där hittar han å andra sidan så mycket. Nya detaljer, sådana jag missat. Ett litet träd utan löv, en hand i en annan hand. Flickans röda näsa, hur hennes uppsyn är så full av ansvar, oro, glädje. Den stora pojkens uppgivna armar i jackan, hur den uppdragna luvan liksom drar med sig jackan uppåt, det blir kallt i midjan. Barnen som är så små mot isvidderna, den vansinniga självklarheten i att ge sig ut på is som bryts upp… Och det är tillsammans med honom jag lägger märke till himlens alla streck och linjer. Som om den vore framskrapad – ur vadå? Det blir svårt i bilden då, när himlen är framskrapad, svårt

för barnen, svårt med en sådan väldighet av is och mörker. Är kanske hela berättelsen framskrapad, utristad, bara svagt genomlyst? Hur blev det på det här viset och vad ska de tre barnen ta sig till? Jag känner mig som Jock, jag har också läst om det här. Om packis som skruvar sig uppåt, flaken som kan vara flera meter tjocka och resa sig högt, högt upp. Det smäller och dånar och har man inte byggt sitt allra bästa skepp kommer man att krossas. Och jag känner mig som Ida, med klart sinne och inte så lite trött på den som säger sig hela tiden veta. Fast det sen ändå i slutändan är jag som måste göra. Kanske kan jag lite grand känna igen mig i Max också och finna mig i situationen, vänja mig vid det nya konstiga om bara någon är där och fixar med fiskbullarna. (kanske blir jag rent av sugen på fiskbullar) När jag är färdig med det här lägger jag boken hos pappa.